Sleepy Aragorn

Och förresten, angående titeln. Det är ju Kramen som gör att de får en extra dag tillsammans. Alltså är det Kramens dag!

Jag fick idén från en dröm för någon månad sen, om just den kramen. Novellen var nästan klar för några veckor sen, när jag såg att “Kramens dag” är 21 januari, så jag fick hålla på den tills då, för jag kunde ju inte missa chansen att posta Kramens dag på kramens dag!

Haha, tack! Du säger det inte så ofta att jag tröttnar på att höra det, i alla fall!

Älskar det här. Är alldeles för dålig på att säga att jag tycker att du skriver fantastiskt bra.

Jag, som skandinav, kan ju har lite fördomar om sydeuropéer som kanske lyser igenom en aning här. Så hon är lite stormig. Men betyder ju också att topparna på vågorna är väldigt höga. Jag tror hon behöver lite av Johans lugn i sitt liv. Och Johan behöver lite av hennes passion!

Neurotisk?! Snarare en tjej som vet vad hon vill. Men vilka känslostormar.
Du har gjort det igen.
“Kramens dag”? Det här var då mer än en liten kram. Ljuvligt.

Passionerat är en bra beskrivning. Jag hade neurotisk närmre till hand, som beskrivning av henne, men passionerad är snällare.

Men hon har utställningen att tänka på, hon är snart uppslukad av den och klarar sig förvånansvärt bra. När Johan väl kommer tillbaka tänker jag att han först kommer hem till henne, men hon har kört in till stan för att fixa med utställningen. Så han kör, med flaklastbilen som han köpt för renoveringen av Alfredos ruckel, och överraskad henne i stan. Efter det blir det inte mycket gjort med utställningen på några dagar…

Härligt och passionerat, kommer hon och vi överleva fyra dagar? Väntar på en fortsättning

Det kommer bli jobbigt!

Kommer hon att överleva 4 dagar, det är frågan…..

Tack! Vilken tur att hon vågade stanna kvar, så att hon får lära sig ett bättre sätt att se på sex.

Tjusigt skrivet, bra uppmålande av Cecilias något förvirrade syn på sex och hur det skiftar

Annat kan möjligen bli lite långtråkigt ibland, men inte den här. Perfekt balans.

Wow, tack, vilka ord! Och skönt att få bekräftat, att det inte bara är jag som tycker att denna novellen har något särskilt. Så fort jag insett att måste skriva en novell om kvinnan i baskern så kunde jag inte sluta fundera på vem hon var. Dialoger rullade fram och tillbaka i huvudet och varje gång jag kände att jag fick ihop pusselbitarna försökte jag memorera varje ord av dialogerna tills jag kunde skriva ner dem. Och jag vågar säga att jag är stolt över hur jag fick till karaktärerna här, vilka de är och hur deras egenskaper presenteras bit för bit. Jag har varit rädd att den ska vara långtråkig, kanske passar den inte alla, men varje konversation och promenad har sitt syfte.

Det här är definitivt bland det bästa du någonsin har skrivit. Det griper tag i en direkt, slutar aldrig att vara intressant, och avslutar helt underbart. Många vändningar men hänger ändå ihop med ett flyt och en tråd som binder ihop allt igen tajt berättelse.

Och att det är hon som har dåligt självförtroende trots hur perfekt hon är, vilket sedan får sin förklaring, medan det är han som plockar fram allt det mod och den trygghet han har. Och när han börjar tvivla, är ju när han faktiskt har naturlig anledning till det. Åter har du vänt på ditt vanliga perspektiv.

Man är alldeles tagen från början till långt efter slutet. Jag förstår att den här novellen ligger dig extra varmt om hjärtat. För det här är ett Mästerverk.

Absolut, och jag tror det är just så. Det fanns aldrig någon anledning att beskriva hennes frisyr. Jag kunde gjort det någon av gångerna jag beskriver hennes “uppenbarelse”, men det passade inte in. Första gången beskriver jag mest effekten av hennes uppenbarelse, och andra gången beskriver jag kläderna. Och då kan frisyren få se ut som läsaren vill, även om frisyren jag tänker mig var en stor del i hela idén till novellen i grunden.