Redaktionen

Lite så är det ju. Tror mycket beror på hur man ser på “sin” novell när fantasier o s v inspirerar.

Själv är jag ganska personvisuell så till vida att jag ser en karaktär framför mig, jag skapar alltså ofta karaktärerna innan novellen som byggs efter att jag sätter in dem – fantiserar om man så vill – i vissa situationer eller längre sammanhang.

Om det sker, vad händer då?

Hur påverkas person 3 av vad person 1 och 2 gör?

Händelsekedjan kan bli ganska lång och då kommer “varför gör den här personen som den gör” vilket gör att jag ofta pendlar mellan olika tidsperioder.

Det är kanske lättare att hoppa mellan noveller om de har stöd i dagböcker och minnen. Men ibland måste jag skriva ner en idé och sedan kan det gå lång tid innan jag börjar skriva. Ibland är det som om jag behöver en anledning, ett varför eller inspiration att skriva klart något. Min första och enda ABDL-upplevelse hade jag nästan färdig ganska länge men blev aldrig riktigt nöjd, eller kanske inte kände mig bekväm / trygg med att publicera den. Men när jag en helt vanlig dag står bakom en tjej med bullig rumpa och napp i munnen i kassan i min mataffär blev allt solklart. Vi sa ingenting till varandra men jag gick raka vägen hem och skrev det sista i novellen Baby Rain. Den är så klart tillägnad den riktiga “baby Rain” men det var som om den också var tillägnad tjejen i affären och då fick den liksom en mening på något sätt.

Undvik att bearbeta hela novellen på en gång. Var väldigt specifik om vad du vill åstakomma. Tex. “Jag tänkte så här … men hur skulle du beskriva denna scen?” Med Grok kan du vara så detaljrik och specifik som du vill i en sexscen, den kommer vara extremt grov om du vill det eller mjukare om du vill det. Ge Grok beröm “Bra vi är på rätt väg men jag vill att du är mer pervers och rå i tonen”

Intressant med ai, testade lite med grok, tycker bakgrund och vissa allmänna beskrivningar blir bra men blir lätt enkelspårig och för lika varandra.

Får nog träna mer på att skriva instruktioner till grok för att få det bättre.

Jag jobbar väldigt likt. Jag har ett uppslags-dokument där jag kastar in embryon till idéer, ofta inte mer än några få ord. Innan jag sen börjar skriva har hela storyn tagit form i huvudet, många stycken och konversationer har jag formulerat ord för ord. Ibland minns jag inte dem, men oftare händer det när jag skriver att formuleringarna leder mig in i något annat än det jag tänkt. Jag tankarna och bilderna ska få ord så tvingar de in mig på en annan väg än jag tänkt. Det är svårt att beskriva, men trots att jag hade bilden klar för mig vart ett stycke skulle leda, så landar orden någon annanstans.

Dagböcker har jag inte skrivit några, men mycket av det andra känner jag igen mig i. Med undantag för att hoppa mellan novellerna. Det klarar jag inte. Jag lever mig in i personerna för djupt för att kunna hoppa från novell till novell. Då skulle jag blanda ihop personerna, deras minnen, drömmar och egenskaper.

Intressant! Jag använder AI (mest ChatGPT), men bara för second opinion. Jag låter den läsa texter jag skrivit och frågar om allt hänger ihop, om den tycker att handlingen går trovärdigt fram, och lite sådant. Ofta avfärdar jag dess synpunkter och tänker “Jaha, var det inte värre än så”, eller att det handlar om en avvägning där jag värderar annorlunda, men det händer att den hittar hål i storyn som måste rättas till.

Kul att du tar upp personen/perspektivet. Jag slipar lite på en text om det, om för- och nackdelar med att skriva i första- eller tredjeperson. Jag-form blir mer personligt, men det begränsar berättelsen till det “jaget” vet om.

Allt börjar med en fantasi jag inte kan släppa.

Exakt var det börjar kan variera. Det kan vara en kvinna jag ser på Ica, med en helt unik utstrålning så att jag inte kan sluta tänka på vem hon egentligen är. Det kan vara ett minne av en gammal händelse som kommer upp. Eller en fras som jag vill bygga upp en hel story omkring.

När jag tänkt på det några dagar och alla delar av storyn börjat ta form i huvudet börjar jag skriva. Ibland från början till slut. Ibland börjar jag mitt i eller i slutet och fyller sen i tills allt hänger ihop. Ibland skriver jag lite stödord för bitar jag hoppar över, så att jag kommer ihåg hur jag vill fylla ett visst hål i berättelsen sen.

Mer avancerat än så gör jag inte det. Jag har inga avancerade tankekartor, genererar eller ritar i regel inga bilder (även om det händer). Men jag tycker om att ha några att bolla idéer med. Jag funkar så när det gäller allt, att jag berätta för någon hur jag tänker för att jag ska förstå själv.

Hur lång tid det tar varierar enormt, från några få timmar från idé till publicering, upp till veckor eller månader.

Till sist kan jag nämna att skrivandet har blivit viktigt för mina fantasier. En fantasi som inte är nedskriven kan ändra form varje gång. Ett scenario jag fastnat för kan ha en sexscen som börjar och slutar på olika sätt varje gång jag tänker på den. Personligheter, händelser och tidslinjer behöver inte vara konsekventa, utan allt kan formas om så att det passar för stunden. En sån fantasi är fusk, låtsas, fake. Men en nedskriven fantasi måste hänga ihop, fungera logiskt och psykologiskt, och ha ett fastställt skeende. Då tar fantasin form och blir mycket mer verklig. Den blir värd något. Mer äkta. Visst, den har inte hänt på riktigt, men den blir som en tavla som målats och går att se med egna ögon, inte bara en fantasibild som kanske inte går att komponera ihop till något fysiskt. Så det är det jag söker helt tiden när jag är själv med mina lustar, fantasier som är värd att förverkliga och visa för världen.

Att skriva för hand är underbart. Sluta inte med det. Jag drömmer mig ibland tillbaka till de svarta anteckningsböckernas tid, 80- och 90-talen, med vansinnigt vässade blyertspennor 2HB.

Det börjar alltid med en mening. Sedan följer ord på ord, mening läggs till mening. Jag vet aldrig vart det hela ska ta vägen. Ganska ofta blir jag förvånad, kanske inte över vad berättelsen handlar om men vändningar och slut kan komma som en total överraskning. Tidsåtgången för arbetet går inte att förutsäga; det kan bli en månad fast lika gärna bli ett år, eller ännu mer.

Ett bekymmer är alla regler som jag har satt upp för mig själv. De är något godtyckliga men måste följas strängt. Till exempel får ett stycke inte börja med samma ord som föregående stycke. Dialoger måste konstrueras på ett särskilt sätt. Allitterationer behöver följa ett visst mönster. Jag hatar alla skiljetecken förutom punkten men har ändå satt upp ett mål att använda så många andra skiljetecken som möjligt. Etcetera, etcetera och så vidare, vissa av reglerna begriper jag knappt hur de ska kunna följas.

Tidigare har jag publicerat ett dussintal noveller på olika hemsidor och bloggar, alla numera avsomnade — tack och lov! Jag skriver någonting varje dag. Har säkert 40 olika texter som jag arbetar på, de flesta är naturligtvis helt omöjliga. Till sist raderar jag dem alla. Men jag startar hela tiden nya dokument.

Skrivandet är närmast ett tvång. Egentligen vill jag inte ha några läsare, eller rättare sagt, jag bryr mig inte om ifall någon läser, även om det är trevligt att få en snäll kommentar. Fast det är inte därför som jag skriver. Jag vet faktiskt inte alls varför. Det började någon gång i tonåren och jag har aldrig kunnat sluta.

Tack för att du delar Pencil!
Och kul att höra att du faktiskt skriver ner för hand. 🙂

Och ja, det där med disciplin och hitta tid – det är nog mångas stora bekymmer. Inspirationen finns, men när ska man hinna få ner alla tankar och ideer.

Jo, så långt enklast, speciellt när det som skrivs har en utgångspunkt i något jag själv upplevt.

Men ska testa att skriva i mer berättarform, får se hur det kan bli.

Kul!
Idéer och uppslag bara ramlar ner på mig. Det kan vara något jag hört, läst eller bara något så enkelt som att någon tittat lite extra, eller öppnat dörren i affären eller på vägen hem från jobbet. Ett av mina största problem är att jag har extremt dålig disciplin. (Ett annat är bristen på tid.) Jag kan vara mitt uppe i en berättelse när nya idéer lockar min hjärna att “bara skriva lite” på en ny berättelse – innan jag glömmer bort den…

Resultatet blir en skrivbordslåda full med lappar, texter och idéer, men inte så mycket blir klart. Jo, det är faktiskt sant – jag använder papper och penna för att skissa och skriva ner idéer och texter. Olika färger på på lapparna hjälper till att hålla isär berättelserna 🙃.

Jag ägnar ganska mycket tid åt att strukturera scenerna, tillsammans med vilka personer som ska vara med i berättelsen. Det blir många ändringar innan jag hittat rätt. När “tråden” väl är klar så fylls de olika scenerna med text – blandar innehållet med minnen, händelser och fantasier — och så växer det fram.

Jag läser berättelsen väldigt många gånger, både under själva skrivandet och när den börjar bli klar. Låter kanske konstigt, men jag vill känna att varje mening eller dialog betyder något och att den som läser skulle kunna känna igen sig, eller vilja vara en del av berättelsen.

Absolut – det kan ta enormt mycket tid, men alltsammans – skissa, fantisera, skriva, ändra, lägga till, kasta, slå ihop olika utkast – fyller min själ och jag kan längta till att få tid att sitta ner. Lycka är att se hur papperslappar hittar sin plats och hur texten börjar flyta.

Ibland blir det “stopp” och papperslapparna kan bli liggandes i månader. Några får sedan landa i öppna spisen, men det värmer ju bra 🙂, samtidigt som andra får nytt liv i ett annat sammanhang – tokiga idéer finns det många.

Datorn är så klart bra för att kontrollera stavning osv., men i övrigt inte riktigt för mig. (Fick t.o.m. hjälp att sätta upp mitt konto här, vilket kanske säger en del.)

I mitt arkiv är allt i jagform, men där är ju allt baserat på mitt liv och kvinnorna i det. Alla historier bygger på stor del på äkta händelser även om de flesta stöpts om för att inte bli för lättidentifierade (även om “Carina vs Fotboll” är så nära 100% korrekt återgivet som går.

Jag har ju många kvinnor, inspirerade av “mina kvinnor”, som huvudkaraktärer, därför används jagform, oftast, mer narrativt.