Redaktionen

Alltså jag håller nog inte riktigt med. Men mina trevande försök att använda AI inom novellskapande tycker jag tyder på en viss förmåga att ”tänka själv”. I flera fall har jag fått Amin att resonera får och emot och komma med ett förslag på slutsats. Sedan utmanat den med nya påståenden. Sedan fått nya resonerande svar.

Absolut, det är ingen människa, men jag får uppfattningen att den faktiskt lyckas till viss del att tänka ”själv”

Jag satte tänka själv och själv inom citationstecken för att på något sätt ge en bild av att jag absolut inte sätter AIns svar i samma klang som om jag resonerat med en grupp människor som tänker själva.

Fast, å andra sidan, finns gott om människor man ibland funderar på om de någonsin drar en egen tanke genom sitt huvud. 😉

Nej du, det är inte frågan om något sådant. Du kan inte gå ut med så starka åsikter och sedan själv erbjuda en annan tolkning av det du själv har skrivit. Igen, det kallas revisionism.

Ett förslag: Gå inte ut så hårt, för förr eller senare kommer du att möta människor som har koll och då får du det som du verkar frukta mest: substans i ämnet.

😉

Det är fullt förståeligt att det jag skriver kan tolkas som att jag säger emot mig själv. Det beror dock på att flera saker kan vara sanna samtidigt.

Det enda jag egentligen vill kommentera är det om att folk inte borde skriva. Jag tycker att alla som vill skriva något ska skriva något. Jag tycker samtidigt inte att allt måste kunna publiceras på alla plattformar. Till exempel så har ju redaktionen här på Erotopia möjligheten att neka vissa texter. Och det var detta jag syftade på. Inget annat.

I övrigt har jag nog inte så mycket mer att skriva i just det här ämnet. Vi har båda sagt vad vi tycker och jag känner personligen att det är dags att lägga ner när allt jag gör är att upprepa mig 🙂

Tack för din exposé.
Jag kan inte möta någon som börjar som du gjorde och sen går in i nån sorts revisionism. Du kanske skulle ha uttryckt dig lite annorlunda så hade jag inte behövt kommentera.

Du lyckades igen säga emot dig själv vid flera tillfällen och inte läsa det jag skrev.

Det är DU som kommer in med starka åsikter och jag svarar dig.
Det är DU som säger att folk som inte kan skriva ska låta bli det.

I ditt sista meddelande tar du upp exemplen från historien som jag skrev och bara utvecklar det utan att komma till en poäng. Du är ju den som erbjuder motståndet idag mot utvecklingen, inte bara det, du har inte riktigt koll och du har åsikter om vad andra ska göra och inte göra. Och igen revisionism… läs din egen text och dina följande svar.
Du babblar på om en massa andra saker som inte är relevanta för det vi diskuterar här. Du verkar ha svårt att hålla dig till sakfrågan.

Om du tycker att detta är flamewar och att det är jobbigt så kanske du inte ska gå ut så hårt med så lite substans. Det är ju trots allt du som skriver känslodrivet här.

Jag poängterar din oförmåga, din inkonsekvens i ditt tänkande och hur du backar ur dina tidigare påståenden genom att bara skriva längre stycken av det jag skrev till dig eller skriva något direkt motstridigt till det du skrivit innan.

Jag förstår att det kan vara jobbigt.

Nej. Jag hamnade på ett sidospår med mig själv 😀

Min andra är att, så långt jag kan, skriva efter principen “show don’t tell”. Ibland, särskilt om det är korta återblickar, så blir det bäst att rakt upp och ner berätta vad som hänt. Men i alla andra lägen så vill jag visa läsaren vad det är som händer. Lovi skrev för en tid sedan ett bra inlägg om detta och la in lite olika skrivövningar.

Hel ärligt så försökte jag hitta någon form av mellangrund där vi båda kunde mötas. Om du inte är intresserad av det så kan jag gärna fortsätta med ett flame war på internet. Jag menar; när blev det någonsin tråkigt? 😀

Alla de exempel du tar upp har gemensamt att de fört den mänskliga kreativiteten framåt. Tryckpressen gjorde så att ordet kunde spridas på ett helt nytt sätt. Det gick att göra flera kopior av det som var skrivet och tryckkonsten gjorde också att fler saker kunde sparas till eftervärlden. Syntar och annat du tar upp i musiken har inte bara snabbat upp processen att producera musik utan också skapat helt nya uttryck för hur musik kan låta. Och för all del; AI skulle också kunna gör allt det där också.

Jag tycker att alla som vill skriva något ska testa på att göra det. Det innebär inte att allt man skriver kommer att kunna publiceras. Och det är faktiskt inget fel i det, i sig självt. Du måste inte vilja bli Zlatan för att tycka att det är kul att kicka lite boll.

Men tillbaka då till att använda AI som verktyg för skrivande. Det är självklart så att det kan ge personer som inte kunnat producera text, bild eller ljud en möjlighet att göra det. Och det är inte heller, i sig självt dåligt. Snarare är väl det bra!I nuläget är det dock i det närmsta omöjligt att göra detta på ett etiskt korrekt sätt.

De bilder och den musik som genereras gör det med hjälp av redan existerande material. Material som originalkreatörerna inte får betalt för att de har använts. Det ska dock sägas att organisationer så som STIM jobbar på att lösa detta. Om sedan en branch som hittills byggt sina produkter på att i stor mängd stjäla andras jobb, är intresserade att börja betala för sig, blir en annan sak att se. Hittills ser det i vart fall inte ut så.

Om du väljer att använda AI för att skriva dina historier så finns det, av den anledningen, en stor möjlighet att språket kommer att låta som allt annat som har publicerats. Och inte heller det är egentligen något problem. Särskilt inte när det gäller de texter vi skriver här. För oavsett hur mycket vi diskuterar vår kreativa process och vilka “högre syften” vi än må ha med det vi skriver, så går det inte att komma ifrån att vi vill berätta historier som ska ge andra en skön stund med sig själva. Behöver det vara av en kvalitet som kan vinna Augustpriset? Nej!

Men det hindrar ju inte oss från att vilja göra något annat än att skapa runkmaterial och sedan få ner det på pappret på snabbast möjliga tid. Och oavsett om det gör dig lite putt så ska det inte finnas något som hindrar oss, som inte använder AI som verktyg, från att ha åsikter om de som gör det. För på samma sätt som Zlatan kanske inte har så mycket utbyte av att snacka fotboll med någon som spelar i korplaget, lika mycket kanske jag känner att jag har i utbyte av att diskutera en kreativ process med någon, som enligt mig, hoppar över stora bitar av den.

Det innebär inte på något vis att du inte har en kreativ process eller, bevisligen, att slutresultatet blir trevligt att läsa. Men det resulterar ofrånkomligen i att vi enbart kan diskutera hur vi använder penna och papper, alltså våra verktyg, snarare än hur vi gör för att komma på vad vi vill ha på pränt.

Du försöker följa två regler. Den ena är att berättelsen ska vara sannolik/trovärdig. Och den andra? Är den att det kan vara galet så länge världen tillåter det? Eller var det bara ett sidospår av första regeln som fick dig att glömma skriva den andra? 🙂

Konstig… jag tyckte precis det var just det du skrev:
“Om man ska tänka något mänskligt med AI så kan den ju, som du gör, ibland beskrivas som en ”junior kollega” som kan göra grejer åt en. Det är i så fall en lite småkorkad junior kollega som ibland kommer till jobbet hög på droger.”

“Dess input blir således i det närmsta värdelös.”

“Den kommer aldrig självmant att ifrågasätta dina idéer eller ge dig nya perspektiv.”

“Det är inget att bolla idéer med.”

“Någon har redan skrivit att det blir enkelspårigt och det är rätt naturligt att det blir så.”

“Den räknar ut vad som statistiskt sett är det mest troliga ordet att komma härnäst och skriver det.” <- Hjärnan funkar likadant

"Vissa människor kan helt enkelt inte skriva och bör nog låta bli, och i bland kan saker skapade av en skickligt formulerad prompt bli bra grejer." <- du vet inte skillnaden när AI involverat om det är bra.

Tänk på alla som kanske just nu har svårt uttrycka exakt vad man känner för att börja skriva? Säg inte åt andra människor att låta bli att skriva. Skriv mer och bli bättre med hjälp av AI. Mönstret är alltså för att guida dig för att bli bättre, var du än är i ditt skrivande.

När du skriver så här: " bland kan saker skapade av en skickligt formulerad prompt bli bra grejer." Jag noterar att du helt missupfattat AI som hjälpmedel när jag läst de citaten du bifogat.

Skapande ska vara glädje, progress kommer ur misslyckanden.

Det kommer alltid finns de som vill stoppa utvecklinen.
Gutenbergpressen
Bilar
Persondatorer
Internet
Sequensers, sampler, trummaskiner, syntar mm

Det är okej att vilja öva in ett stycke på nyckelharpa och spela in det i ditt goda minne, men säg inte åt andra att de inte bör låta bli att skapa musik för att de behöver använda en sequencer och trummaskin. Du har ingen aning vad för bra som kan komma ut ur detta.

😉

Jag säger inte att AI är helt av ondo eller att saker som skapas med Ai inte kan bli bra, för det kan det. Nu har jag förvisso inte kört utveckling i 33 år, utan snarare tjugofem, men även under den tidien så har det ju kommit en mängd olika verktyg som ökat vår produktivitet. Och det är inget fel i det!

Det går ju inte heller att komma ifrån att, det än så länge i alla fall, finns en mänsklig tanke bakom det som skapas. Du har ju in idé till den novell du vill skriva. Sedan att du tar hjälp av ett verktyg för att göra det är ju upp till dig. Jag gillar personligen processen att skriva 🙂

Med det inte sagt att det blir bättre, eller sämre, oavsett om den som producerar texten är människa eller maskin. Vissa människor kan helt enkelt inte skriva och bör nog låta bli, och i bland kan saker skapade av en skickligt formulerad prompt bli bra grejer.

Vilket kul initiativ! Och vad roligt att läsa allas tankar och om hur ni andra gör.

Alltså. Idéer går det väl tretton på dussinet, eller vad man brukar säga. Ofta så kommer de direkt, som när jag sprang upp för en trappa på Gullmarsplan, eller så är det fantasier som växer över tid.

Jag brukar ha en idé eller fantasi i huvudet ett tag innan jag skriver ner den. Om jag kommer på något och inte kommer ihåg att skriva ner det så var det troligen inte så bra idé. Eller jag hoppas att det är så i alla fall.

Precis som många andra här så skriver jag ett kortare skelett först där jag gör en grov skiss för vad som ska hända och i vilken ordning. Jag bygger också upp ett galleri med alla personer som ska vara med så att jag kan kolla det med jämna mellanrum för att se att jag inte råkar skriva fel om någon.

När jag sedan skriver så skriver jag oftast från start till slut men ibland skriver jag ner vissa nyckelscener eller hela avsnitt som är viktiga. Ibland skriver jag dem för att jag helt enkelt bara vill skriva den scenen 😀

Sedan så har jag två regler jag vill följa. Den ena är att göra berättelsen sannolik. Det ska kännas som att det här, oavsett hur skruvat det är, faktiskt skulle kunna ha hänt. Jag tycker personligen att jag gör det med varierande resultat 🙂 Min senast avslutade serie var verkligen inte bra och det lös igenom hur otroligt jäkla orimlig den faktiskt var.

Men jag försöker tänka lite som Stephen King gör med sina galenskaper. “Allt kan hända i en berättelse om världen som den utspelar sig i gör så att det kan hända.” För även om allt kan hända i fantasin så måste det finnas någon rim och reson i det. Kan ett hotell, likt i the Shining, vara en ondskefull varelse? Ja! Om författaren har byggt upp en värld som får dig att tro på att det kan vara så. Jag tycker själv att många noveller jag läst missar det här totalt, även de som är riktigt bra skrivna.

Med det i tankarna så försöker jag ibland bara att retas. Jag tar någon av mina idéer och lägger dem på en trope som jag sedan försöker få rimlig. Det finns en massa dåligt skrivna berättelser om män som träffar unga tjejer som förför dem. Inte sällan så vill de förlora oskulden. I avsnittet efter så kommer några kompisar på dem och det tar väl typ trettio sekunder innan de också vill vara med.

Så vad händer om jag tar idéen om en man som är på väg hem till sin lägenhet men som får ett SMS från en tjej han legat med tidigare och slänger in den i det tropet? Jag har redan karaktären Micke, som är den enda jag hittills skrivit som ett Jag, så jag kan ju bara slänga in honom istället för att presentera någon helt ny. Hur skulle han ha hamnat i den här situationen?

Sedan så ville jag skriva en helt annan historia om ett snöoväder som lamslog stan. Vad händer om någon söker skydd i tex ett strömavbrott? Lagom sönderanänvd story förvisso men varför inte? Men så la jag bara på två delar till på berättelsen om Micke och Nellie och slöt således cirkeln.

Känner att den här kommentaren mest blivit en förvirrad vägg av text så slutar här 😀

Oj, säg vad du egentligen tycker 😉 haha

Jag är inne på mitt 33:e år inom systemutveckling, så jag har gjort det mesta. Jag har väl kanske 10-11år i bagaget med det vi idag kallar “AI” men också maskininlärning osv. Så som du beskriver det så gissar jag att du använder det fel eller missförstår var vi står inom AI idag. men det är inget skäl att kasta ut bebisen med badvattnet. Det finns brister helt klart och lösningar för hantera det värsta. Inom kod så skulle jag säga att jag är 3-4ggr mer produktiv än innan. Vinsten kommer kommer inte endast från genererad kod utan hur du utvecklas kognitivt och om du använder det rätt en kognitiv avlastning.
Så om du förstår detta, anpassar förväntningar och kan kommunicera om kod så blir det toppen. Dvs är du erfaren från början blir effekten större.

Sen kan man titta på mina noveller och tycka ja, det är platt och trisst tex. Det är okej. Men både du Mxmeralda och SleepyAragon har höjt åtminstone 3 noveller (som jag känner till) till skyarna tidigare från en annan profil som jag vet är skapade med AI.

Så …Omfamna förändring och skapa ngt nytt som du inte klarade igår. Så ska du se dina synapser binda i en ny hastighet 😉

Den är kanske det enklaste och mest, för läsaren, självklara sättet att fixa det. Antingen genom att ge varje person definierade scener (vilket verkar vara det som föredras) eller att göra ordentliga mellanrum när man byter perspektiv.

I snabba sexscener där det finns flera personer inkluderade så tycker jag dock att det förstör flytet i historien när man gör paus i texten. Om man ska göra så så måste man nog ge varje person åtminstone en, eller kanske helst ett par, sidor för att det inte ska bli för hoppigt.

Att hoppa mellan huvuden sker när det inte är självklart vem det är som tänker eller gör något eller när läsaren inte förväntar sig det. Jag vet inte ålder på folk här och om hur troligt det är att folk läst (och läst om) Harry Potter, men där finns ett solklart exempel i första boken.

Det är quidditch-match och, förutom i första kapitlet, så har vi hittills i boken bara följt Harrys tankar. Helt plötsligt så får vi, utan förvarning, läsa om vad Ron och Hermione håller på med på läktaren. Det här är något vi omöjligen kan veta eftersom att vi som läsare ju bara följer Harrys perspektiv.

Tyvärr har jag sett folk även göra det här i Jag-form. Dvs. de skriver om jag gör det här, och det här och det här och nu tänker och känner hon såhär. Som Jaget så kan du aldrig veta vad någon annan känner och tänker. Du kan bara redogöra for hur personen reagerar och vad hen säger.

Många tycker att en tredje person som befinner sig en bit bort från allt kan bli rätt opersonlig. När du går in i andras tankar och känslor så kommer du inte hinna göra det allt för mycket och därför får karaktärerna sällan ett djup. Det går att undvika det genom att låta vissa karaktärer ta mer plats och få längre stunder. Det blir lite som att zooma in och ut mellan karaktärerna, vilket väl är det jag försöker att göra. Men ju mindre jag gör det; destu bättre tycker jag faktiskt att det blir.

Jag ogillar verkligen “en incestfamilj blir till”-serien för att jag går för fort mellan personerna och därför hinner de aldrig bli intressanta. Sista avsnittet är dessutom en total soppa av karaktärer där det blir svårt för läsaren att ha koll på vem det är som jag skriver om.

I Emma-serierna däremot så är det Huvudpersonens perspektiv som har överhand och de andra karaktärernas känslor och tankar har bara småroller. Vist. Vi får reda på vad alla inblandade i de två första avsnitten känner under sexet, men det används främst för att förklara deras relation till huvudpersonen.

I avsnitt tre så finns det en rad om vad någon anna än huvudpersonen känner och jag tror att det tar till avsnitt sju innan vi får en längre scen med en annan karaktär där Emma inte ens är med. Och jag är faktiskt inte supernöjd med den övergången även om den kanske funkar 😀

Jag återkommer ofta till den här diskussionen i ämnet när jag blir osäker 🙂
https://www.reddit.com/r/writing/comments/jgmedr/why_is_head_hopping_considered_bad/

Jag använder en variant på “allvetare”, men har valt att dela upp i klara stycken just för att slippa den “förvirring” du nämner och det funkar för mig.

Jagform använder jag, mest, i “Arkivet” då allt utgår från mina erfarenheter.

Vad innebär head hopping? Jag kan killgissa eller fråga ChatGPT, men jag frågar dig istället.

Jag tycker i alla fall att flexibiliteten är det fina med tredje-person. Första-person är det ofrånkomligt mest personliga och inlevelsefulla, men med tredjeperson kan man komma nära detta, eller lägga sig på en totalt opersonlig nivå. Jag brukar försöka hålla tredje-personen på en ganska personlig nivå, med visst perspektiv-växlande mellan huvudpersoner (är det detta som är head hopping?).

Den viktigaste skillnaden mot första-person är att jag kan välja vad som ska berättas. Jag kan undvika att beskriva huvudpersonens känslor och tankar kring en sak, om jag söker effekten av att avslöja detta senare. Men jag kan också avslöja saker för läsaren som huvudpersonen inte vet. Det försätter läsaren i en spänning i förhållande till huvudpersonen, när läsaren vet vad som lurar runt hörnet, medan huvudpersonen går in i det totalt ovetandes.