John

Jag skrev 14 noveller innan jag för första gången använde ett namn i en novell (bjässen Björn på gymmet i ”Storleksskillnad”). Numera använder jag namn oftare, men ofta är det motvilligt. Det bara krävs för att inte berättandet ska bli för rörigt. Men ibland finns det namn som passar perfekt, och ibland kan man hitta på lite roliga kopplingar mel…[Läs mer]

Jag försöker kommer ihåg varför jag själv började. Jag tror det spelade in att jag plötsligt kände mig äcklad av porr och industrin. Substitutet blev noveller och ganska snart kände jag att jag hade något eget att bidra med.

Ganska snart upptäckte jag det som sen har blivit min starkaste drivkraft. Att skriva ner en fantasi gör den verklig. Int…[Läs mer]

Haha, ja, den känslan är speciell! Någon gång kan den vara smått panikblandad, om man hämtat lite väl tydlig inspiration från något som hänt eller sagts och kan plötsligt känner sig säker på att någon känner igen och fattar. Men oftast är det en kittlande känsla!

Jag har lite svårt att läsa mina egna noveller när de är nyskrivna. Jag kommer antingen att störa mig på misstag och diverse detaljer som jag missat, eller komma på nya, bättre idéer som det är för sent att lägga in.

Men det händer att jag råkar läsa en äldre novell, minst något år eller så efter publicering. Och då är det inte ovanligt att ja…[Läs mer]

Borde egentligen läsa mer, men tiden (och orken) låter mig inte göra det, inte utan att det går ut över mitt skrivande. Men det händer, och det händer även att jag kommenterar … förutsett att jag har någonting snällt att ”säga”.

Det är kanske ”off topic” men det händer några gånger att man börjar läsa en novell men tappar suget om det grafiska (avsnitten) klibbar ihop sig.

Jag menar att författaren bör ha en grundläggande respekt för läsarna, om hen publicerar en novell.