TREDJE TILLFÄLLET

Det är en lugn eftermiddag.
Tina sitter i gillestugan med sin laptop uppslagen framför sig, men skärmen lyser tom. Hon har öppnat ett dokument, börjat skriva en mening, raderat den, börjat igen, men hennes tankar är splittrade. Värmen från det brunröda heltäckningsmattan stiger upp mot hennes bara ben, och den gamla soffan har börjat sjunka till en perfekt form under henne.
Egentligen gör hon ingenting.
Hon sitter bara där, lite trött, lite rastlös, sipprar på en kopp te som svalnat för länge sedan.
Det är då Gunnar dyker upp i dörröppningen.
”Ursäkta mig”, säger han.
Hans röst är avslappnad, som om han knappt registrerar henne. Han tar ett steg in, går rakt fram till den gamla byrån längs väggen och drar ut en låda.
Hans träningskläder.

Tina vet att han brukar förvara dem här. Hon vet det så väl att hon borde ha förstått att han skulle komma hit. Men ändå är hon oförberedd.
För det första: han är redan halvt avklädd.
Han har bara ett par slitna långkalsonger på sig, och en t-shirt som klibbar en aning mot ryggen. Han måste ha varit ute och tränat på motionscykeln i garaget, för hans hud är fortfarande varm, och doften av hans svett – inte den fräna, obehagliga typen, utan den där milda, manligt kroppsliga doften – svävar genom rummet.
Tina sitter blixt stilla.
Gunnar börjar rota i lådan, drar fram ett par träningsbyxor, grymtar lite för sig själv. Sedan reser han sig och rullar med axlarna, som om han precis bestämt sig för något.
”Fan”, muttrar han. ”Jag måste fixa bindningarna.”
Och sedan sätter han sig på huk.

Han vänder ryggen mot henne, sjunker ner på mattan, och börjar metodiskt justera bindningarna på sina skidor, som står lutade mot väggen bredvid honom.
Det är då det händer.
Hon ser det i ögonvrån först.
En liten rörelse. En glidning.
Och sedan…
En tyngd.
Hennes blick snärjs. Fastnar.
Det slitna hålet i långkalsongernas bak, det hon sett i förbifarten tidigare, har vidgats när han satte sig ner. Och nu, där, precis vid gränsen mellan skugga och ljus, ser hon den.
Den är inte längre dold.
Den enorma kuken är ute.
Den har glidit fram ur tyget, släppts fri, som om den äntligen fått chansen att andas. Och den hänger där, tung och grotesk, en absurt grov och köttig sak som sträcker sig hela vägen ner – ända tills ollonet nuddar mattan.

Det ser ut som att den har slagit rot.
Tina känner hur världen snurrar till.
Det här, det här är något annat. Det här är inte en snabb glimt, inte en tillfällig skymt under en morgonrock eller under en nattlig snörullning. Det här är exponering i fullt dagsljus.
Och han vet det antagligen inte ens.
Gunnar fortsätter bara att pilla med sina skidor, till synes helt omedveten om att hans enorma lem ligger där, vilande mot heltäckningsmattan, som en fet orm halvvägs utkrupen ur sitt bo. Den formar sig mjukt och avslappnat av trycket mot underlaget, men fortfarande är den så mycket större på alla ledder än normala mäns kukar när de som allra mest blodfyllda och styva, och man anar ett par kraftiga ådror som löper längsmed längden. För första gången får hon grepp om färgen på den. Dess skrynkliga, avslappnade hud har en mörkare nyans än hans övriga kroppshud, och pungen som dinglarfritt är stor som två tomater i en läderpåse, och den är skrynklig och hårbeväxt. Ingen brasiliansk vaxning där, inte, bara en normalansad könsbuske.

Det är en syn så absurd att Tinas hjärna nästan vägrar att ta in den.
Skulle hon kunna gå fram och känna på den? Skulle han ta illa upp om hon slöt sina fingrar runt den grova kroppen? Om hon la sig raklång på golvet och slickade på ollonet som skymtar under förhuden, skulle han bli chockad?
Hon känner den där djupa, förbjudna ilningen i magen, den som både är skrattretande och chockerande. Hennes andning är ytlig, och hon har glömt bort att ens röra på sig.
Och då, på ren instinkt, gör hon det bara.
Hon greppar mobilen och slår på Facetime.
Klickar Annelis namn.
Skärmen flimrar till.
Och där är Anneli, liggande i sängen, iklädd ett tajt linne. Hon ler brett när hon ser att det är Tina som ringer. Ljudet är lyckligtvis neddraget, så man ser bara läpparna som formar ord typ ”Hallå, babe, vad…”

Men Tina svarar inte utan vinklar bara ner mobilen.
Och Anneli fattar direkt. Hennes ansikte förvandlas, först en oförstående min, sedan en sakta höjning av ögonbrynen. Och till sist…
En fullständig kollaps.
Hon slår handen för munnen, och hennes ögon, hennes ögon, ser ut som om hon just sett en helig uppenbarelse.
Tina ser hur hon gapar och böjer sig närmare, som om hon bara måste se bättre. Och sedan, som om hon tappat förmågan att hantera verkligheten, försvinner hon från bild.
Annelis kamera visar bara taket, som om vännen svimmat. Sedan är hon tillbaka, läpparna formande ord som inte hörs: ”Nej. Nej. Nej. Nej.” Och sedan, en knattrad text.
HANS OLLON VILAR PÅ MATTAN???

Tina biter sig så hårt i läppen att hon nästan blöder, detta är för mycket!
Hon slår snabbt av Facetime när Gunnar i nästa ögonblick suckar och reser sig upp, omedveten om att han just haft en väldigt uppskattande publik.
Och lemmen – lemmen dras tillbaka in i kalsongen lika långsamt som den halkade ut.
Nej! Den är borta igen. Försvunnen. Tina blundar och kippar efter andan.
Gunnar sträcker ut ryggen, rullar på axlarna. Han vänder sig om och ler trött mot henne.
”Så”, säger han. ”Då var det fixat.”
Tina kan inte svara. Hon kan knappt tänka.
Hon nickar bara.

Gunnar plockar ihop sina grejer, slänger en handduk över axeln och går mot dörren.
När han försvinner uppför trappan sitter Tina kvar, stirrandes på mattan.
Och hennes mobil vibrerar.
Ett sms från Anneli.
Kan du snacka?
Tina låter blicken vandrar tillbaka till mattan.
Den ser ut som den alltid gjort: brun, nött, med ett mönster av små geometriska former. Men nu vet hon. Nu vet hon att den mattan, denna helt ordinära heltäckningsmatta precis varit den tillfälliga viloplatsen för något som egentligen inte borde existera i verkligheten.
Hennes mobil vibrerar i handen.

Tina trycker skakigt på samtalsikonen. Signalerna går fram, och sekunden senare hör hon Annelis röst.
”LÄGG AV!” Anneli låter andfådd, som om hon precis sprungit ett maratonlopp. ”LÄGG BARA AV. VA?”
Tina kämpar för att få luft medan hon stirrar ut i luften.
”Anneli, jag fattar inte. Vad såg vi just?”
”Vad vi såg?!” Anneli flämtar. ”Vi såg EN UPPENBARELSE!”
Tina slår handen för munnen och fnissar hysteriskt.
Anneli fortsätter, nu med en röst fylld av ren, ofiltrerad chock. ”Hans stod på huk. Satt inte ens ner. Trots det NÅDDE HANS OLLON… NER TILL MATTAN! Det låg där som en… som en extra jävla inredningsdetalj.”
Tina kippar efter luft. ”Jag vet! Jag vet! Och han ba, pysslar med sina skidor! HELT OMEDVETEN!”

”Men det är det värsta! Han visste inte ens! Han var så jävla chill! Som att… som att…” Anneli är för exalterad för att formulera en mening. ”Som att han gör det där hela tiden! Liksom, åh nej, det är så jobbigt att ha den instängd, bäst att låta den komma ut och andas lite.”
Tina flämtar av skratt. ”EXAKT! Han bara… han bara lät den… vara! Och den bara… den bara hängde där!”
Anneli tystnar i några sekunder, som om hon behöver bearbeta. ”Titta här”, säger hon och vinklar ner mobilen så man ser hennes linne. Under tyget stretar bröstvårtorna, stora och styva. ”Ser du vad han gör med mig?!” Sedan viskar hon med dramatisk vördnad. ”Tina. Jag såg Gud idag.”
Tina viker sig dubbel i soffan. ”Amen och halleluja!”
”Nej, men seriöst!” Anneli låter nästan arg nu. ”Det här är fan bortom min förståelse. Jag har sett stora kukar. JAG HAR SETT SAKER. Men det här? Det här är som om någon korsat en hästs kroppsdel med en människa!”

Tina flämtar, vänder sig om och trycker ansiktet mot en soffkudde för att inte börja gallskrika av skratt.
”Jag kan inte hantera det här”, fortsätter Anneli. ”Jag behöver terapi. Jag behöver en EXORCIST. Jag behöver fan lämna min kropp i minst två timmar.”
Det blir tyst, sedan hör Tina hur Annelis suckar tungt.
”Vad är det?” frågar Tina. ”Var det så chockerande?”
”Nejdå”, svarar Annelie. ”Men jag måste onanera! Bara det att jag inte har något som matchar den fantasi som just snurrar runt i mitt huvud. Jag får gå i kloster.”
Tina fnissar till. ”Gör inte det. Då kommer du missa nästa uppdatering.”
”Sant. Keep med posted!”
De lägger på.
Tre klara – två gånger kvar. Kämpa Tina, du fixar det!

• Juluppdraget 1
• Juluppdraget 2
• Juluppdraget 3
• Juluppdraget 4