ANDRA TILLFÄLLET
Tina sitter hopsjunken i soffan med ett glas vin i handen, och stirrar ut genom fönstret på vinterkvällen.
Snön ligger tung och tyst över trädgården, tjock och orörd, som ett kallt vitt täcke som gömmer världen under sig. Ljusslingorna på altanen kastar ett mjukt, guldaktigt sken över snön, och där, vid altanens tvärsida, står bastun.
En liten trälåda, isolerad från resten av världen.
Och där inne sitter hästkuken tillsammans med sin ägare, och så mamma.
Hennes mobil vibrerar i knät. Hon lyfter den och ser Annelis namn lysa upp skärmen.
Hon har skickat en bild.
Tina öppnar den och brister ut i ett skratt som hon snabbt täcker med handen. På skärmen syns Annelis hand, greppande en groteskt stor gurka.
Vad säger du, Tina? Något i den här storleken?
Tina rullar med ögonen men känner hur hennes puls redan börjat höjas, en elektrisk laddning som går genom kroppen. Hon sväljer och skriver snabbt tillbaka.
För liten, och en blinkemoji. Smider planer. Bidar min tid.
Svaret kommer direkt.
Herregud, vad spännande. Jag kan knappt andas. Rapportera ALLT.
Tina suckar och skakar på huvudet. Hon tar en klunk vin och lutar sig tillbaka och bidar vidare.
Till slut hör hon bastudörren öppnas på glänt där ute, en pust av ånga sipprar ut i kylan, och mammas röst genom glaset, trött och svettig.
”Nej, nu får det räcka för mig.”
Hon kan nästan se scenen framför sig, hur mamma har rest sig upp, svept badrocken om sig och muttrar om att hon är helt yr av värmen.
Gunnar hörs svara: ”Redan?”
”Jag fattar inte hur du orkar sitta där så länge”, suckar mamma, och sedan hör Tina hur dörren stängs och hur mamma kommer pulsande över trädäcket.
Det är dags.
Medan mamma försvinner in genom sidodörren till grovtvättstugan där duschen finns, så reser sig Tina, ställer ifrån sig vinglaset på bordet och glider ut i hallen. Snabbt drar hon på sig sin kofta, smyger ner fötterna i träskorna vid dörren, känner hur den kalla träytan smeker hennes bara fotsulor. Sedan öppnar hon altandörren och kliver ut.
Kylan slår emot henne som en vägg, smyger in i varje klädesglipa, får huden att dra ihop sig i knottror längs benen.
Hon kasar försiktigt fram över den snötäckta ytan, det vore förargligt att halka och avslöja sig. Hon ställer sig i skuggorna längs husväggen som en ninja, försöker göra sig osynlig, och ser mot bastun.
Där inne är han fortfarande.
Hon ser honom som en skuggfigur genom det immiga fönstret. Bakåtlutad, benen brett isär, med armarna vilande på knäna. Hon hade hoppats se något redan, men nä.
Dock vet hon vad som kommer att hända. Det som alltid händer när han bastar.
Hon huttrar till och hoppas att det inte ska ta för lång tid.
Strax anar hon honom resa sig bakom imman. Sedan öppnas dörren med ett dovt knarr.
Gunnar stiger ut i natten, en ångande, levande, NAKEN kropp som sprakar av värme. Hans hud glänser av svett, håret ligger mörkt och fuktigt över pannan. Han andas djupt in genom näsan, låter den iskalla luften fylla hans lungor, som en varelse som precis stigit upp ur djupet och tagit sitt första andetag av syre.
Han står där en sekund, höjer ansiktet mot natten, njuter av kylan som omsluter hans hud.
Och sedan tar han några långa kliv rakt ut i snön.
Hans nakna fötter slår ner i den tjocka vita ytan med ett dovt dämpat ljud. Hans stora, bastanta kropp sänker sig ner, rullar runt i den iskalla mjukheten, en ritual han gjort så många gånger förr.
Men det är inte det som får Tinas hjärta att slå snabbare.
Det är vad som händer när han slänger sig ner.
Hans kroppsmassa skapar en grop i snön – och så gör även hans kuk.
Hans enorma lem som hänger mellan hans lår med en obestridlig tyngd, en orimlighet mot den rena, vita snön. Den är slapp, men ändå massiv, så stor att den skapar en egen nedsänkt form i det kalla underlaget, gröper ur snön med lika delar tyngd och värme, som om den formar världen snarare än anpassar sig till den.
Tina stirrar.
Visst, hon har sett den förut. I glimtar. I förbifarten. I små, flyktiga ögonblick, som i morse, där den skymtat fram innan den gömts undan igen.
Men det här…
Det här är något annat.
Det här är hela den monstruösa sanningen, exponerad mot vinternattens blåvita skimmer.
Gunnar suckar djupt av välbehag, låter kylan dra ner sin hetta. Sträcker ut armarna och gör små änglavingar, ligger där en kort stund, orörlig, som en viking i snön.
Tina känner hur hennes fingrar kramar koftans tyg hårt, som om hon måste hålla fast sig själv, som om hennes kropp plötsligt är för lätt, för flytande. För hon kan inte sluta glo på sin styvfars jättekuk som ligger där utsträckt och avslappnad mellan de särade muskulösa låren. Vad kan den vara? Tjugo centimeter i slakt tillstånd? Mer? Och tjockleken? Den är massiv som såna där extrastora avlånga enliters plastkorvar med risgrynsgröt på ICA. Hur kan en kuk vara så stor att den gör avtryck i snön? De flesta mäns kukar skulle inte ens nå ner till snön.
Hon sväljer.
Och sedan är ögonblicket över.
Gunnar reser sig stönande upp och borstar av sig snön. Den groteska tingesten mellan hans ben rör sig först med honom, men kommer i självsväng när han stegar mot bastun så att den smaskar mot låren med sin helt egen rytm, som något som har sin egen vilja.
Han går tillbaka in i bastun, fullständigt obrydd, som om han inte precis lagt hela sin välsignelse på display för alla universums stjärnor.
Tina står kvar i skuggan, inte så mycket ninja längre utan snarare en dallrande geléklump.
Hennes andning är ojämn, händerna skakar, och hennes bröstkorg känns så spänd att hon knappt kan ta ett djupt andetag. Hon låter ena handen glida över bröstvårtorna och känner hur vansinnigt styva de är.
Hon har inga stora bröst, B-kupa. Men hennes bröstvårtor är väl tilltagna. Och när hon blir upphetsad, som nu, styvnar de till en storlek som nästan matchar resten av brösten. Hon ser ner och upptäcker hur de stretar under tröjan, två spetsar som hotar att sticka hål på tyget. Män har sagt att de är supersexiga. Kanske hjälper kylan till, men faktum är att så här styva har de inte varit på flera månader. Undrar vad Gunnar skulle säga om han såg dem nu. Hur skulle ha reagera? Skulle han… bli hård?
Hon vänder sig sakta om och smyger tillbaka in i huset, stänger dörren bakom sig och lutar sig mot väggen. Andas, Tina. Andas!
Två klara – tre kvar.
SENARE: RÅDSLAG
Tina ligger på rygg i sängen, täcket halvt avsparkat, huden fortfarande varm trots att rummet är svalt. Klockan är närmare midnatt, fönstret står lite på glänt, och den kalla nattluften smyger in, men det hjälper inte.
Mobilen lyser upp hennes ansikte i mörkret. Anneli skriver.
Okej men på riktigt. Hur KÄNDES det att se den i sin fulla jävla prakt? Var det religiöst?
Tina stirrar på skärmen, drar tänderna över underläppen. Hon tvekar en sekund, sen börjar hon skriva
Vet inte ens vad jag ska säga. Den liksom… låg där. Som ett eget väsen.
Tre prickar dyker upp direkt.
Som ett vilande odjur…
Tina fnissar och skakar på huvudet.
Exakt så. Som att den sov, men hade kunnat vakna och förstöra städer.
Anneli svarar med en rad explosion- och eld-emojis, följt av:
Jag måste andas i en påse. Snälla förstår du att jag är svag för sånt här?? Jag är sjuk i huvudet. Jag behöver se den med mina egna ögon.
Tina skrattar tyst, men det där pirret i magen har inte lagt sig. Hon vrider på sig, försöker hitta en bekväm position, men kroppen känns rastlös, märkligt tung.
Hon blundar.
Och direkt är bilden där igen.
Gunnar i snön, naken, ångande, med musklerna spända mot kylan. Hur han bara låg där, med en suck av ren njutning, utan en tanke på att någon kunde se honom.
Och kuken.
Den var inte ens hård. Och ändå…
Tina släpper långsamt ut luft genom näsan, pressar huvudet mot kudden. Fingertopparna rör sig omedvetet längs täckets kant, som om hon behöver hålla fast sig vid något.
Mobilen vibrerar igen
Är du vaken? Gör du det jag tror att du gör?
Tina suckar och låser upp mobilen.
Jag bearbetar. Det tar tid att smälta.
Tre prickar dyker upp, blinkar otåligt.
Du är så stark. Jag hade gått ut och kysst den rakt på pannan. Med tunga.
Tina fnissar, täcker munnen med handen.
Jag tror den hade knockat dig till marken. Den har sin egen gravitation.
Haha. Eller en egen ekokammare. Du kan ropa in i den och få svar.
Tina fnissar igen men känner samtidigt hur värmen under huden inte ger sig. Det är för sent på natten, för tyst, och hela kroppen känns konstigt elektrisk, som om något vibrerar strax under ytan.
Anneli skriver igen.
Okej men på riktigt, du som SETT den. Vad skulle du helst vilja göra med den?
Tina stirrar på orden en lång stund.
Hon sväljer.
Fingrarna svävar över skärmen. Sanningen bränner i bröstet, men att skriva det känns för farligt, som att säga det högt för sig själv.
Till slut svarar hon bara:
Jag orkar inte med dig. Gå och lägg dig.
Anneli skickar en emoji som rullar med ögonen.
Pussy.
Tina lägger mobilen på nattduksbordet och rullar över på sidan. Men hon är inte trött.
Tankarna virvlar fortfarande, bilderna dyker upp oinbjudna.
Gunnar i snön, hur han gjorde en snöängel med den slängande mellan låren. Den sjuka, löjliga tyngden i den. Hur den liksom existerade på ett sätt som vanliga kukar inte gjorde.
Och det var väl det som var grejen.
Den var inte normal. Den var ett fenomen.
Hennes lår särar sig under täcket. Andetagen är långsammare nu, djupare.
Tänk om hon bara…
Hon sväljer hårt, skakar på huvudet. Men tanken har redan släppts lös, som en skenande häst.
Tänk om hon fick känna den i handen. Hålla vikten av den, verkligen väga den i handflatan. Bara för att förstå.
Tänk om hon kunde få se den hård. Hur stor skulle den bli? Hur många av hennes fingrar skulle krävas för att få grepp? Skulle hennes båda små flickiga händer ens klara av att få grepp?
Tänk om hon fick…
Hon kniper ihop ögonen, skakar lätt på huvudet. Det här är för mycket.
Men ändå.
Det finns inget som kan ersätta den här känslan, ingen genomsnittlig snopp i världen kan framkalla samma pulserande hetta, samma sjunkande tyngd i magen.
Hon vet, för hon har testat.
Hon har scrollat genom videor och letat efter just den där absurda skalan, den där bristningsgränsen mellan för mycket och precis rätt.
Men inget är på riktigt.
Och Gunnar…
Gunnar är här, i huset, med henne.
Värmen rinner som honung genom henne nu, långsam och tjock, den drar i musklerna, gör huden överkänslig.
Hennes fingrar smyger över lakanet, trevar över den egna huden, men hon tvekar fortfarande.
Hon vet att om hon börjar kommer hon inte kunna sluta.
Och om hon inte börjar, kommer hon inte kunna sova.
Och så, till slut, ger hon upp.
Blundar.
Släpper taget.
Låter kroppen ta över.
Och i hennes tankar är det Gunnar som är där. Gunnar och hans tjurkuk.
Allt annat suddas ut.
Juluppdraget
- Juluppdraget 1
- Juluppdraget 2
- Juluppdraget 3
- Juluppdraget 4
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.