Det här är del 1 av 4 i Mottagningen

Jag hade gått till samma hälsocentral i alla år. Från början för att det var dit man blev anvisad utifrån bostadsort. Sedan, när det fria vårdvalet infördes, blev jag kvar trots att jag och min fru hade flyttat tvärs över stan. Det hade väl inte gjort så mycket då. Men nu, när jag behövde besöka läkare oftare, var det en mardröm.

Varför jag behövde gå dit kan vi kanske lämna därhän. Det räcker med att säga att det aldrig är nyttigt att bränna sitt ljus i båda ändar som jag och många andra i min generation gjorde. Det var hur som helst av nöden tvunget att byta, och efter lite googlande föll valet på en läkarmottagning i centrum, knappt tio minuters promenad från min arbetsplats. Jag bokade en tid och på måndagen veckan efter satt jag i deras väntrum.

Jag hatar väntrum, och just det här var inget undantag. Det är som om all smärta och oro ackumulerats i väggarna, omöjlig att värja sig mot och jag hade nästan bestämt mig för att gå därifrån när en sköterska kom ut och ropade.

–Mats?

Jag såg mig om ifall det fanns någon mer med det namnet, men ingen verkade reagera.

–Det är jag.

–Varsågod. Doktor Magnusson kan ta emot nu. Den här vägen.

Hon vände på klacken och gick före mig genom en lång korridor. Hennes blonda hår var uppsatt med en klämma, så det var omöjligt att säga hur långt det var, och sjukhuskläderna dolde effektivt hennes former. Möjligen kunde man gissa sig till att hon var relativt smärt.

Till slut stannade hon vid en öppen dörr och visade mig in i ett till synes tomt undersökningsrum.

–Stänger du dörren, Agnes.

Rösten, en kvinnas röst, kom från bakom tre höga skärmar på ena sidan av rummet.

–Självfallet, doktorn.

Dörren gick igen bakom mig. Inte lite nervös såg jag mig omkring. Där fanns ett skrivbord med dator, en besöksstol, en mängd apparater av olika slag och så skärmarna då, där det hördes hur någon höll på med någonting.

–Slå dig ner så kommer jag strax, hördes rösten igen.

Jag satte mig, som på nålar, och väntade, lyssnade efter vad det var som pågick där bakom. Så hördes en dragkedja följt av fotsteg.

–Hej. Och välkommen.

Kvinnan som kom fram från bakom skärmarna var i trettioårsåldern, mörkhårig och hade ett par svartbågade glasögon hängande längst ner på nästippen. Hon sträckte fram handen.

–Gabriella. Och det här är …

Hon tittade i sin kalender.

–… Mats antar jag.

–Ja.

–Trevligt. Vad kan jag göra för dig, Mats?

–Ja … alltså …

Jag såg på henne. Hennes vita läkarrock var öppen upptill, men knäppt i midjan, vilket accentuerade hennes relativt omfångsrika byst, vars klyfta syntes tydligt mellan rockslagen. Nertill … ja, vad hade hon nertill. Jag hade ju hört en dragkedja, som jag antog tillhörde en kjol, men någon sådan syntes inte till. Möjligen var den faktiskt kortare än rocken, och den var inte lång, så nedanför den syntes bara hennes ben, som bara kunde beskrivas med det gamla uttrycket “välsvarvade” och slutade i ett par högklackade vinröda pumps.

När jag höjde blicken igen upptäckte jag att hon iakttog mig. Hennes mörkbruna ögon var allvarliga, men i hennes ena mungipa spelade ett litet leende. Hon hade sett mina blickar.

–Ja … alltså, började jag om. Du har väl läst min journal?

–Det har jag.

–Då så. Då är det väl bara att fortsätta därifrån.

–Jag vet inte det. Jag vill nog bilda mig en egen uppfattning. Du kanske kan klä av dig så kan jag göra en snabb undersökning.

Hon pekade mot skärmarna.

–Nu?

–Ja. Nu. Varsågod.

Det var uppenbarligen inte öppet för diskussion, så jag gick in bakom skärmarna och började klä av mig.

Det var när jag skulle hänga ifrån mig tröjan som jag såg att det redan hängde ett plagg på kroken. Nyfiket synade jag det. En kjol!?! Dragkedjan jag hade hört betydde med andra ord inte att hon hade klätt på sig. Hon hade tagit AV den inför mitt besök. Pulsen rusade. Vad var det här? Vad var avsikten? Jag var tvungen att harkla bort en klump i halsen.

–Vad sa du?

–Eeehh. Hur mycket ska jag ta av mig?

–På överkroppen räcker … till att börja med.

Jag hängde av mig tröjan och T-shirten och klev ut i rummet igen. Hon tittade upp.

–Bra. Kom hit.

Jag gick fram till henne samtidigt som hon synade mig uppifrån och ner.

–Jag ska lyssna på lungorna och hjärtat nu.

Hon tog fram ett stetoskop.

–Dra ett djupt andetag.

Jag gjorde som hon sa.

–Ett till.

Jag andades djupt och släppte sedan ut luften.

–Låter bra. Och så hjärtat.

Hon flyttade stetoskopet till min bröstkorg. Flyttade runt det lite. Lyssnade.

–Inga problem där heller. Blodtrycket. Sätt dig.

Vips hade jag en blodtrycksmanschett på vänster arm. Hon pumpade upp den, släppte ut luften sakta medan hon lyssnade med stetoskopet och såg fundersam ut.

–Hmmmm.

Hon gick bort till skrivbordet och gjorde en anteckning på datorn, scrollade lite och tittade sedan upp.

–Ungefär som tidigare. Du har medicin ser jag.

–Ja.

–Hur kommer det sig att det är såhär då?

–Stress. Mest på jobbet, men en del privat också.

–Vad gör du för att få avkoppling då?

–Jaaa … .

Hon scrollade lite till och tittade sedan upp igen.

–Träning kan hjälpa. Motionerar du nånting?

–Bara det nödvändigaste.

–MmHmm.

Ett par sekunders tystnad.

–Är du ensam eller har du fast sällskap?

–Jag är gift.

–Gift?

Hon gjorde en liten anteckning.

–Barn?

–Två. Utflugna sedan ett par år.

Hon lade händerna på varsin sida om datorn, tog ett djupt andetag, lutade sig bakåt i stolen och sa …

–Vet du? Det finns EN sak som är mycket bra för att få avkoppling. Den är dessutom väldigt trevlig.

–Okej? Vilken då?

–Att knulla.

Hennes ord fick mig att tappa andan av förvåning. Inte så mycket den medicinska aspekten, den köpte jag. Det var mera det rättframma sättet hon sa det på och att hon använde ett ord som var grövre än jag hade väntat mig från en läkare. Framförallt en kvinnlig sådan. Min tystnad bjöd in henne att fortsätta.

–Hur är det med sexlivet? Ligger ni mycket?

Helt perplex hade jag svårt att svara.

–Nå?

–Njaaa. Det är väl rätt sporadiskt.

–Sporadiskt? Två, tre gånger i veckan? Eller mer sällan?

–Det blir nog snarare en gång i veckan … på sin höjd.

Hon antecknade igen.

–Hmmm. Inte mer? Hur kommer det sig då?

–Jaaaa. Min fru är inte lika sugen längre.

–Inte?

–Nä.

–Det var tråkigt att höra. Har hon ont?

Min fru hade aldrig sagt något i den vägen så jag ryckte bara på axlarna till svar.

–Oavsett om det bara handlar om lusten, eller om det faktiskt finns en verklig smärtproblematik, så finns det hjälp att få. Har hon sökt vård?

–Inte vad jag vet.

–Nähä. Och du själv? DU har inga problem på den fronten?

–Näääe.

–Inte? Det är annars ganska vanligt i din ålder och med din diagnostik.

Jag visste inte vad jag skulle svara, och innan jag hann tänka ut något sa hon …

–Ner med byxorna.

–Va?

–Ner med byxorna sa jag.

Jag såg ingen annan råd än att göra som hon sa, så jag ställde mig upp, knäppte upp byxorna och lät dem falla till golvet.

–Se där, se där. Mmmm, du sa att ni inte ligger så mycket. Och du gör ingenting …själv?

Nu var jag verkligen obekväm med hennes frågor, men kände mig ändå tvungen att svara.

–Nej.

–Varför inte?

–Det är tråkigt och känns lite …

–Ja?

–Snuskigt. Det känns lite snuskigt att göra det själv.

–Varför det?

–Vet inte. Det bara känns så.

–Hmmm. Låt mig få ta en närmare titt på den där.

Med ens gick hon ner på huk framför mig. Jag följde henne med blicken neråt och genast slog det mig att hon ju inte hade någon kjol. Nästan omedelbart pirrade det till i de nedre regionerna. Jag tittade försiktigt efter. Kunde man se något? Nej. Rocken, så kort den var, skymde ändå sikten.

Jag var utelämnad till min fantasi, och det var illa nog. För min inre syn kunde jag föreställa mig hennes bara sköte, där nere under den vita rocken. Något som absolut inte krävde någon som helst fantasi var hennes byst. Som jag stod kunde jag se rakt ner mellan hennes stora mjuka kullar.

Jag hade som bäst förlorat mig nere i den djupa klyftan när en hand, som varligt stacks in mellan mina ben och smekte pungens baksida, slet mig tillbaka till verkligheten. Den fortsatte framåt, rispade lätt med naglarna mot den skrovliga huden och sedan ner längs undersidan av skaftet. Det riktigt sjöng i mellangården av det snabbt ökande trycket när min kuk reste sig över hennes hand.

–Hmm. Där verkar det inte vara några problem i alla fall, mumlade hon

Hon slickade sig om läpparna, och för ett ögonblick trodde jag att hon faktiskt skulle ta mig i munnen, men så var det som om hon vaknade till, ruskade på huvudet och reste sig upp.

–Hrhmm. Det ser bra ut …

Hon sneglade ner på min erigerade penis och hennes röst blev nästan lite hes när hon fortsatte.

– … riktigt bra.

Hon vände sig om och gick till sin plats bakom skrivbordet. Hon antecknade något samtidigt som hon sa …

–Hmhmhmmm. Du behöver ju ingen medicinsk hjälp på den fronten. I alla fall inte akut. Men jag skriver ut något ändå, det svagaste preparatet vi har, ifall du skulle behöva lite … “stöd”. Jag vill att du hämtar ut det idag, fast det kanske känns onödigt, för man vet ju aldrig. Och så vill jag att du försöker lite på egen hand.

–Okej?

–Ja. Det är inte för inte det heter ”Use it or lose it”. Jag kommer att kalla dig till en ny tid inom kort. För uppföljning. Blir det bra? Och du kan klä på dig nu.

Lite stukad av hela förloppet kunde jag inte annat än mumla …

–Ja. Jaha. Tack, det blir bra.… och lomma in bakom skärmarna.

Hon såg inte ens upp från sin dator när jag kom ut igen. Jag klämde fram ett litet …

–Hej.

… men fick inget svar så jag fortsatte ut i receptionen. Sköterskan Agnes, som nu stod i luckan, log och kvittrade …

–Hej då, Mats. Och välkommen igen.

 

När jag kom hem hade jag verkligen svårt att samla mina tankar. Besöket på läkarmottagningen hade varit minst sagt märkligt, och samtidigt väldigt laddat, och jag kände att jag hade svårt att sortera alla intryck. Det blev inte bättre när min fru kom hem.

–Hej älskling, ropade hon direkt hon kom innanför dörren.

–Hej.

–Hur gick det hos doktorn?

–Jag vet inte.

–Vet inte?

–Nä. Det var väl som vanligt. Hjärtat är bra. Lungorna är bra. Blodtrycket är där det ska vara, men utan medicinerna … .

Jag slog ut med händerna i en uppgiven gest.

–Och vad sa han att du skulle göra åt det?

Jag genomgick en inre kris. Skulle jag berätta vad hon hade sagt? Ja, det måste jag. Jag behövde däremot inte berätta om de blå pillren jag hade i min jackficka. Det fick vänta tills det var absolut nödvändigt.

–Hon. Hon sa att jag borde träna mer.

–Det var väl inget nytt.

–Nä. Det var hennes andra förslag som ställde mig lite.

–Och vad var det?

Nu gällde det att ta det försiktigt.

–Jag vet inte hur jag ska säga det här. Hon tyckte att vi skulle ligga mera.

Först såg min älskade hustru ut som en fågelholk och bara stirrade på mig med vidöppen mun. Så svalde hon och sa …

–Sa hon verkligen det.

–Ja. Det ska visst vara nyttigt.

En skugga av dysterhet drog över hennes ansikte.

–Du vet att jag skulle vilja, men jag kan inte. Det gör för ont.

–Det är så va’?

Hon nickade.

–Doktorn trodde det.

–Så vad gör vi?

–Hon tyckte att du skulle söka vård. Du behöver tydligen inte ha det så som du har det.

–Okej?

–Och jag skulle försöka lösa problemet på … hrhmm … egen hand. Tills du har fått hjälp med ditt då.

Hon frustade till av skratt.

–Runka?!? Sa hon det? Ordinerade hon dig att runka? Du? Som knappt går naken hemma i lägenheten?

–Jag vet. Det känns skitkonstigt.

Hon såg på mig hur illa till mods jag var och slutade skratta, kom fram till mig och gav mig en kram.

–Du. Det är lugnt. Jag bokar tid imorgon. Tror du att din läkare kan titta på mig? Det är så svårt att få tid på min vanliga hälsocentral.

–Du kan ju alltid försöka. Gabriella heter hon, så du vet.

–Bra. Och det där andra kan vi kanske hjälpas åt med.

–Mmmm. Vi får se.

 

*****

 

Delar i serien

Återbesök >>

Mottagningen

• Use it or lose it
• Återbesök
• Agnes hemläxa
• Frugans hemläxa