Det här är del 1 av 1 i När tiden står stilla

Förord

Den här novellen är inspirerad av en serie verkliga händelser på och runt Stockholms central och Scandic hotell i Örebro 2009 och två barnfilmer, ”Harry Potter och Fången från Azkaban” (2004) samt ”Rymdresan” (2020)

Bakgrund till novellens uppkomst, se kommentar.

——

PROLOG

Jag joggade över Medborgarplatsen, ner för trapporna vid Söderhallarna och biografen och vidare ner för trappan med de långa jobbiga trappstegen ner mot parken. På något märkligt sätt var de för långa för att ta ett steg i och för korta för två steg. Det blev ett och ett halvt steg per trappsteg vilket skapade en felaktig rytm. Särskilt när man som jag nu halvsprang ner och bort genom parken mot Södra station.

Inne i biljetthallen blippade jag kortet i en av spärrarna och konstaterade att mitt tåg gick om en minut. Nästa skulle gå redan om 16 minuter så egentligen fanns ingen anledning att springa. Men var det något jag hatade innerligt så var det att se bakdelen på ett tåg försvinna och sedan vänta på en trist perrong. Jag sprintade ner för rulltrapporna och ut genom dörrarna.

I den långa gången innan dörrarna ut på perrongen låg hon. En ung tjej som av klädseln att döma var en missbrukare. Hon låg invid väggen på vänster sida och hon såg helt borta ut. Jävla knarkare tänkte jag och sprang vidare.

Ute på perrongen rullade tåget just in och jag spurtade för att hinna bort till sista vagnen. Det var en bit eftersom det tydligen var ett kort tåg. Lite andfådd slängde jag mig in genom dörrarna. Det var mycket folk på tåget trots att stationen varit ganska tom på människor. Tåget blev stående en stund på grund av något signalfel så jag hade hunnit gott och väl utan att springa. Nu ångrade jag mig eftersom jag hade börjat svettas och det var något jag möjligen hatade ännu mer än att missa ett tåg.

Jag tänkte på den unga kvinnan på golvet där borta i gången och insikten kom som ett slag i magen. Vad i helvete hade jag gjort och tänkt? Vad var jag för en jävla människa egentligen? Så när dörrarna började pipa sitt varningspip slängde jag mig av tåget och joggade tillbaka till gången mellan rulltrapporna och perrongen. Den unga kvinnan låg kvar invid väggen men nu fanns andra människor runt omkring henne. En ung tjej satt på huk bredvid henne och smärtstimulerade genom att slå henne på kinderna och ropa ”hallå” medan en kille stod bakom med en telefon tryckt mot örat. När jag kom närmare hörde och förstod jag att han pratade med 112.

Jag satte mig på huk bredvid tjejen, la kinden mot hennes näsa och kände att hon andades. Hon luktade ingenting förutom smuts så hon hade åtminstone inte druckit något. Hon slog upp ögonen och tycktes vakna till av den andra tjejens bryska behandling. Våra blickar möttes när hon lite slött och förvirrat såg sig om.
– Hej där, är du med oss? Frågade jag med hög men vänlig röst.
Om det var något jag lärt mig så var det att försöka hålla en person vaken.
– Ambulansen är på väg. De befann sig i kvarteret så de är här om någon minut bara, sa killen med telefonen.

En kort stund senare hördes skramlet av en rullande bår och kort senare kom två ambulanssjukvårdare skyndande. Jag reste mig för att göra plats för dem. Det fanns ingenting mer jag kunde göra så jag återvände ut på perrongen där skyltarna visade att mitt nästa tåg hem gick om fyra minuter.

Jag försjönk i tankar på vad jag gjort och vilket beslut jag tagit. Jag skämdes och visste samtidigt att jag nog inte varit lika benägen att ändra mig om det var en alkoholist av den gamla stammen som legat där. En sådan där som man ofta ser på parkbänkarna, sliten man stinkande av T-sprit eller rakvatten, spyor och piss. Kanske var det för att det här var en ung kvinna eller en individ som det fortfarande fanns hopp om. Jag visste inte säkert. Däremot lovade jag mig själv att noga värdera mitt handlande om liknande situation skulle inträffa igen. Det handlade ändå om civilkurage och om hur man själv ville bli behandlad om liknande situation skulle uppstå.

Jag mindes särskilt en gång från tonåren någon gång i nionde klass. Jag och Sara och två av våra vänner var ute på stan. Vi skulle gå på restaurang Pinocchio på S:T Eriksgatan för att äta glassbuffé. Sara led av någon sorts psykisk ohälsa, ett begrepp som inte existerade då i slutet av -80- början av -90-talet, men hon svimmade stup i kvarten, kunde falla ihop bara helt plötsligt när och var som helst. Vi som var hennes vänner var vana att hantera det. Den gången svimmade hon nere på tunnelbaneperrongen alldeles nedanför trapporna. Där satt vi, tre hela och rena tonåringar runt en ung söt fjärde tonårstjej medan människorna bokstavligen hoppade över henne för att hinna med sina tunneltåg. Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ingen brydde sig. Nu hade jag betett mig likadant, gud bevare mig…

Ett par dagar senare var jag på väg hem från jobbet. Pendeltåget skakade söderut och jag satt och slumrade på min plats med halvslutna ögon. Det var som att vila men ändå hålla lite koll omkring mig. Jag hade lyckats få en sådan där plats med bara två säten utan någon mitt emot. Jag älskade de här platserna eftersom jag tyckte det var jobbigt att ha människor både framför och bredvid mig. Det var så svårt att veta vart man skulle titta och göra av händer och ben.

Jag suckade trött när jag först hörde henne.
– Ursäkta att jag stör. Jag heter Jonna och är 24 år. Jag är missbrukare. Jag vore tacksam om ni kunde avvara några kronor för mat och härbärge så att jag har någonstans att sova inatt och slipper sova i en trappuppgång. Tack för er uppmärksamhet.
När jag öppnade ögonen och såg henne stämde utseendet ganska bra ihop med rösten. Den lät ung och som om den hade varit fin men nu bar en slöja av slitenhet och lät så där trött och sluddrig som var så typiskt för en del missbrukare som knaprade benso. Hon såg ungefär likadan ut. Egentligen var hon söt, smal och med halvlångt mörkt hår. Nu var håret slitet och smutsigt och kläderna trasiga och hängde alldeles för stora över hennes magra kropp.

Hon gick långsamt längs gången, tittade åt höger och vänster för att identifiera om det fanns någon välvillig själ. Jag noterade lite roat hur en del började skruva besvärat på sig, plocka med mobilen eller låtsas försjunka i utsikten genom fönstret. Någon skramlade med mynt, någon frågade om hon tog swish.

Jag undrade vilken strategi jag skulle använda mig av idag. Antingen kunde jag låtsas sova djupt eller försjunka i min telefon och envist vägra att titta upp. Jag hann inte börja låtsas sova innan hon stannade till vid min rad. Hon såg på mig som om hon väntade på att jag skulle börja leta i fickorna efter lösa pengar. Jag hajade plötsligt till när jag kände igen henne. Det var tjejen som legat på golvet på Södra station för några dagar sedan.

Jag förstod inte varför hon stannade extra länge vid min bänkrad. Hon hade varit så borta den där gången att jag tvivlade på att hon kunde ha känt igen mig.
– Ledsen, jag har inga pengar.
– Sure. Hade det inte varit mer ärligt att säga att du inte vill?
Jag blev generad för att ha blivit avslöjad och skrattade till.
– Jag ger aldrig pengar. Hur ska jag veta att det går till mat och inte knark?
– Men dra åt helvete dårå, fortsätt med ditt lyckade liv, svarade hon trotsigt och började röra sig vidare genom vagnen.
Jag skämdes för mitt cyniska sätt att uttrycka mig. Jag var ganska säker på att min ståndpunkt var rätt välgrundad, men det fanns många olika sätt att uttrycka sig på.
– Vänta!
Hon stannade till och vände sig om. Hon såg lika förvånad ut som jag kände mig över mitt plötsliga infall. Jag förstod inte riktigt vad min avsikt med att hejda henne varit. Det var som om orden hann före tankarna.
– Vad?
– Jag är inte sån. Är du hungrig och behöver sova tryggt hjälper jag gärna till.
Jag formligen snubblade på orden som rann ur mig fortare än jag hann tänka efter. Hon tog de tre stegen som skiljde oss åt och satte sig på yttersta kanten på sätet bredvid mig som om hon ville hålla ett visst avstånd. Om det var för att skona mig eller på grund av egen vaksamhet visste jag inte.
– Vi kan gå och äta på centralen och sedan fixar jag boende ett par nätter.
– Och vad skulle du få för det? Knulla eller? Ta dig i brasan ditt äckel!

Hon reste sig och gick. Jag rodnade av alla blickar från andra resenärer runt omkring som hört hela konversationen. ”Fixa boende”, jo jag hörde så klart hur det måste ha låtit i hennes och alla andras öron. Men det var faktiskt inte det jag menade. Jag såg sorgset efter henne när hon försvann bort längs vagnen. Sedan knep jag ihop ögonen som för att trycka tillbaka tårar och skammen jag kände. Det hade varit klart bättre att fortsätta spela cynisk ointresserad Stockholmare så hade jag sluppit det här. Nu kände jag mig bara misslyckad och skämdes.

Jag såg fortfarande ut genom fönstret när jag kände att någon satte sig bredvid mig. Tåget hade inte gjort något stopp på en stund så det kändes lite onaturligt. När jag tittade satt hon där bredvid mig igen.
– Förlåt, sa hon tyst och såg ner i sitt knä.
– det är okej, men jag menade faktiskt inte…
– Nej jag fattar det. Det är tyvärr sånt gubbar i din ålder brukar erbjuda.
– Gubbe, tack. Snorunge, svarade jag och vi brast båda i ett förläget skratt.
– Står erbjudandet kvar?
– Självklart. Är du hungrig?
Hon nickade till svar.

På Max uppe på Vasagatan åt vi hamburgare och drack lyxmilkshake. Den späda flickan åt med en chockerande aptit. Jag tittade fascinerat på henne och när hon upptäckte det blev hon generad.
– Det är inte fint att stirra, sa hon och log svagt.
– Förlåt, inte meningen.

Vi pratade när vi ätit klart och smälte maten. Jag insåg att jag skulle bli sen hem idag. Jag försökte fråga om hennes liv men samtalet flöt trögt och hon var uppenbart ovillig att svara. Jag berättade att jag träffat henne på Södra station den där gången för några dagar sedan. Hon sa sig inte ha något direkt minne av händelsen förutom när hon vaknat upp på Maria Pol, men att det likväl varit något bekant när hon såg mig.
– Jag vet ett mindre hotell på Kungsholmen. Vi kan åka dit om du vill. Ja — alltså DU kan sova där ett par nätter. Alltså inte..
Hon såg lättad ut. Jag förbannade mitt klumpiga sätt att uttrycka mig på, som om jag verkade fortsätta förutsätta att hon var ersättning för hotellnätterna och maten.

På hotellet hade jag visst besvär med att checka in henne. Personalen verkade ovillig när de såg den slitna uppenbarelsen och jag fick upprepa flera gånger att jag betalade tre nätter i förskott och att hon skulle vistas där själv, att jag bara betalade och sedan skulle lämna. Det verkade som om alla jävlar förutsatte prostitution, vilket kanske inte heller var så konstigt i en sådan här situation och det fick mig att känna mig skitig och ångra mitt infall. Om det skulle vara så här jävla svårt var det kanske inte värt det i fortsättningen.

Till slut fick hon sin nyckel och utanför hissen blev vi stående.
– Okej tjejen, du får åka upp själv så du och personalen inte tror något. Lova att du stannar här nu och vilar upp dig. Frukost ingår åtminstone. Önskar jag kunde göra något mer.
Hon förvånade mig när hon kom intill mig och gav mig en lång kram. Vi stod så en lång stund och höll om varandra. Trots att hon var liten och späd, kände jag hennes små former mot min kropp, den smala ryggen under mina händer och inte minst den mänskliga värmen som väckte sådan längtan inom mig.
– Tack. Du har gjort mer än tillräckligt, mer än de flesta. Jag lovar att stanna och vila upp mig. Du är min räddande ängel.
Hon snorade mot min tröja. Jag strök henne tafatt över den späda ryggen.
– Jag har en dotter som nästan är i din ålder. Du påminner om henne. Skulle önska att du inte behövde leva så här. Förstår att det är lätt att säga, men ändå. Ditt liv är värt så mycket mer.
– Tack, jag lovar att försöka. Jag försöker varje dag. En dag kanske jag lyckas.
– En dag lyckas du, det är jag säker på.
Hennes långa hår täckte mitt ansikte. Det luktade svagt av smuts liksom hennes kläder men inga dåliga kroppsodörer.
– Jag vet, jag ska tvätta håret, sa hon förläget som om hon kom på mig att stå och dra in doften från hennes hår.
– Sköt om dig och kanske möts vi igen.

Ute på gatan stannade jag upp och andades ut. Jag var ett par tusenlappar fattigare men kände mig så enormt mycket rikare inombords. Något inom mig fick mig att ångra att jag inte lämnat mitt telefonnummer, men jag var osäker på varför och det fick ändå vara nog med missförstånd nu. Jag visste att jag ändå inte kunde rädda henne mot hennes vilja.

——

Det var natt i den lilla staden som inte var min. Gatorna låg nästan öde där jag gick på min väg tillbaka till det lilla småstadshotellet. Jag kom från en middag som var avslutningen på en tre dagars konferens med jobbet. Jag hade min datorväska över ena axeln och var trött. Imorgon förmiddag skulle jag åka hem igen med ett tåg som skulle gå vid tiotiden. Jag hade valt det med avsikt för att kunna återvända till mitt hotell och sova ut istället för att sätta mig på ett sent kvällståg tillbaka till huvudstaden.

Det var väl inte enbart med anledning av mitt sömnbehov som jag bokat tåg hem imorgon istället för ikväll direkt efter konferensen. Sanningen var att jag inte alls hade bråttom hem. Där hemma fanns min fru och våra döttrar, men att komma hem en fredagskväll och sedan bara sjunka ner i varsin soffa med varsin surfplatta framför TV:n gjorde mig bara nedstämd.

En liten kvarterskrog som jag just passerade höll precis på att stänga och små skaror av människor kom ut genom entrén och spred sig åt olika håll. Gatan blev snabbt lika tom som den fått tillfälligt liv. Jag som först övervägt om jag borde gå ut och ta en öl insåg att nattlivet i den här staden slutade runt klockan 23. Skulle jag vilja ta en pilsnerdricka så fick det nog bli på hotellet.

Tystnaden bröts av ett plötsligt tumult bakom mig.
– Kolla gubben, full som en kastrull. Kolla om han har något på sig.
Rösterna tillhörde unga grabbar och när jag vände mig om stod fyra killar och en tjej i övre tonåren runt någon som låg på gatan. En av killarna böjde sig ner och började rota i personens fickor.

Var det någon egenskap hos mig själv som jag var missnöjd med, så var det min feghet eller om man vill kalla det bristen på civilkurage. Jag beundrade människor som tog initiativ och ingrep i olika situationer. Det var så lätt att bara se åt ett annat håll, dra sig undan och vänta på att någon annan skulle ta initiativet. Det var inte ondska, elakhet eller likgiltighet. Det var mest rädsla och ibland fördomar.

Åter igen tänkte jag på den unga flickan på tågperrongen för några veckor sedan och vad jag gjort, eller rättare sagt inte gjort. Kanske var det därför jag nu reagerade. En ensam kropp på en trottoar, ungdomar som muddrar fickor efter värdesaker. Jag måste kunna göra något!

– Heeej! Lägg av med det där! Ropade jag och började jogga mot platsen.
Killen som stod lutad över byltet på gatan rätade på sig. Jag såg att han hade något i handen. Gruppen började småspringa från platsen.
– Stanna!

Jag var ingen dålig löpare, men det var obekvämt att springa med datorväskan som dunsade mot höften. Att de var betydligt fler än vad jag skulle kunna hantera tänkte jag inte ens på, än mindre vad jag skulle göra när jag kom ifatt gruppen. Nu när adrenalinet pumpade i kroppen var all rädsla och försiktighet som bortblåst.

Jag passerade personen som låg på gatan, tog sikte på killen med föremålet i handen som jag antog att han stulit. Jag fällde honom bakifrån men tog tag i hans arm för att han inte skulle falla handlöst mot marken. Med en liten piruett landade han på rygg på asfalten. Jag fortsatte hålla i hans arm och placerade mitt ena knä över bröstkorgen.
– Hej ditt lilla äckel… Så, nu lämnar vi snällt och fint tillbaka det vi tagit och sen går vi hem.
Jag bände loss det han höll i handen, reste mig och tog ett par steg bakåt för att göra mig oåtkomlig för eventuella sparkar eller slag.
– Stick nu för helvete annars ringer jag polisen.
Killen på gatan reste sig med tjejens hjälp och gänget gav sig iväg och försvann runt ett gathörn.

Jag samlade ihop mig själv ett par sekunder. Adrenalinet pumpade fortfarande och jag andades snabbare än normalt och hade onaturligt hög puls. Sedan vände jag mig om och började gå tillbaka till personen. Jag såg nu att det var en äldre man. Han låg kvar i samma position som tidigare men jag noterade att han levde. På väg fram mot honom tittade jag på föremålet i min hand. En pappersask, ungefär en centimeter tjock och stor som ett kreditkort. På askens utsida syntes konstiga symboler som jag inte kunde tyda. Det kunde vara kinesiska eller möjligen japanska tecken.

När jag kom fram till mannen satte jag mig på knä bredvid honom.
– Hej, hur är det? Är du skadad?
Först nu slog det mig att jag kanske borde fokuserat på honom innan jag började jaga ungdomar som kanske bara stulit kontokort, pengar eller något annat obetydligt i jämförelse med någons liv och hälsa.
– Tack, jag är okej. Jag föll bara. Vill du hjälpa mig upp till sittande?
– Självklart. Här, ungdomarna tog det här från dig. Jag tror inte de fick tag på något mer.
– Åh, tack.

Han tog emot asken som jag räckte honom och tryckte den mot bröstet, som om den innehöll något mycket värdefullt. Kanske foton av någon mycket nära och kär person tänkte jag.
– Kan du resa dig upp?
– Här, ta min hand så går det bra.
Han räckte mig sin hand och jag hjälpte honom att långsamt resa sig upp. Jag höll kvar hans hand tills han tycktes ha återfått balansen.
– Så, är du säker på att du inte gjort dig illa? Bor du här i närheten? Jag kan följa dig på vägen.
– Tack jag känner mig helt okej. Nej jag bor ingenstans. Jag letar upp en bra plats att sova på inatt, det är jag van vid.

Jag såg på honom. En äldre man i en mycket svårdefinierbar ålder, mellan 70 och 80 år kanske. Tunn och mager, grått hår och slitna kläder. Trots det såg han proper och elegant ut på något vis. Inte alls som uteliggarna hemma i Stockholm som jag var van vid. Jag brukade försöka föreställa mig hur ett sådant liv var, att inte ha någonstans att bo och ingen mat för dagen. Jag tänkte på den där kvinnliga väktaren i Stockholms tunnelbana som startat en organisation som hjälpte hemlösa pensionärer, helt vanliga människor som av olika anledningar hamnat på gatan utan att ha något bakomliggande missbruk. Mannen framför mig såg ut just som en sådan vanlig skötsam människa som blivit utrangerad ur samhällssystemet.

Jag brukade aldrig ge pengar till sådana som ofta gick längs vagnarna i pendeltågen eller tunnelbanan och tiggde om pengar till herrberje eftersom jag inte ville riskera att bidra till någons missbruk. Några gånger hade jag bjudit personer på mat istället. Ofta avfärdades sådana erbjudanden med förakt vilket gjorde att jag än mer blev övertygad om att pengarna skulle användas till annat.

Men några enstaka gånger hade personerna tacksamt tagit emot hjälpen. Senast satt jag på Max vid Stockholm City med en ung tjej med ett slitet yttre och nervösa och ryckiga rörelser. Att hon var narkoman rådde det inget tvivel om, men inte heller rådde det något tvivel om att hon var hungrig. Efteråt betalade jag för en helg på ett av stadens billigare bostadshotell. När vi skiljdes åt grät hon av tacksamhet, sa att jag var hennes räddande ängel, att hon aldrig skulle glömma det. Jag trodde henne, men löftet om att hon äntligen skulle ta tag i sitt missbruk tvivlade jag på. Nu hade jag inte sett henne på ett tag. Jag mindes hennes namn, hon hette Jonna. Kanske var hon så nergången att hon inte längre förmådde tigga ute på stan, kanske var hon någons egendom i en sliten knarkkvart eller så var hon redan död.

Det var väl därför jag plötsligt fick idén.
– Sova ute, har du ingenstans att ta vägen?
– Nej, ingenstans.
– Är du hungrig? Har du ätit något?
Han såg bort och svarade inte.
– Följ med bort till hotellet så ser vi till att du får mat och sova varmt och mjukt inatt.
Utan ett ord följde han mig de två återstående kvarteren bort till det lilla hotellet.

Foajén var öde så när som på en sömnig receptionist som stod och plockade varor i den minimala butiksdelen. Svag lugn musik hördes från en radio och surret från kylboxen som innehöll läsk, mineralvatten och några sorters snabbrätter.
– God afton. Vi vill ha ett rum till mannen här över helgen.
Tjejen var i 30-årsåldern, rödhårig och ett vackert ansikte. Hon såg på oss, granskade mannen vid min sida utan att kunna dölja sitt ogillande.
– Tyvärr, det är fullt.
– Kom igen, det kan knappast vara fullt. Jag betalar i förskott för rum och frukostar för tre nätter fram till måndag.
Hon snörpte på munnen, knappade på sin dator, tog emot mitt kreditkort och räckte över nyckelkortet till mannen.
– Rum 103 på första våningen. Frukost serveras mellan 07 och 09 i matsalen här till vänster.
– Tack så mycket. Dags att sluta för dagen snart? konverserade jag medan jag samlade ihop mitt kreditkort och kvittot på betalningen.
– Nej jag jobbar hela natten.
– Brukar vara lugnt trots att det är fredag?
– Väldigt lugnt.
– Tack igen och god natt, sa jag och log varmt mot henne och fick henne äntligen att tina upp något.

Efter att ha plockat några varor i minibutiken gick vi mot trapporna och gjorde sällskap upp till första våningen. Vid rum 103 som låg alldeles vid hisshallen och trapporna stannade vi.
– Okej kompis, här är ditt rum. Du disponerar det fritt till måndag förmiddag. Frukost ingår, lova nu att du äter ordentligt. Hotellfrukost är fantastiskt. Jag äter imorgon halv åtta om du vill ha sällskap. Annars ses vi inte mer. Jag reser hem igen imorgon efter frukost.
Mannen tog mina båda händer och tryckte dem mot sitt bröst, det kändes lite konstigt och stelt.
– Tack min vän. Jag tror du räddade mitt liv idag, det ska jag aldrig glömma.
Det lät lite stort och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Min reflex att svara som man brukar ”åh det var så lite så” lyckades jag hejda i sista stund.
– Bara glad att kunna hjälpa till och att det gick bra trots allt. Sov gott och ta hand om dig. Jag hoppas verkligen det löser sig. Bo på gatan borde ingen behöva göra.
– Det finns goda människor, det är vår räddning.

Jag började gå mot trappan för att gå upp till mitt eget rum. Jag började bli rejält trött.
– Vänta ett ögonblick.
Jag stannade till och vände mig mot honom igen.
– Ja?
– Det är stort att rädda någons liv, det ska du inte ta lätt på. Jag vill ge dig en gåva.
– Åh kompis, du behöver inte ge mig något.
– Du är ganska olycklig. Du känner dig ensam, drömmer om kärlek, om att bli älskad och åtrådd. Du är en sökare.
Jag blev paff och tagen av hans ord som träffade som salt i öppet sår.
– Jag kan inte ge dig det du allra helst vill ha. Det måste du hitta själv, men jag kan ge dig en väg dit. Här, ta det här.

Han plockade fram asken, den som ungdomarna tagit och som jag tog tillbaka, den med de märkliga kinesiska eller om det nu var japanska tecknen på. Han öppnade och plockade fram ett kort som han höll fram.
– Vad är det här?
– Det är nyckeln till tiden. En värdefull tillgång för den som förstår att använda den rätt, en farlig för den som missbrukar den och använder den fel. Jag vet att du kan hantera den och behöver den.

Förvirrat tog jag emot kortet. Det kändes som ett vanligt spelkort, samma märkliga tecken på ena sidan, blankt på baksidan.
– Nyckel till tiden?
– Du kan stoppa tiden i ett rum och där kan du göra vad du vill. När du visar upp kortet stannar tiden och när du visar upp baksidan börjar den gå igen. Däremellan är rummet och alla människor i rummet dina.
– Oj, jaha. Göra vad jag vill?
Jag kände mig korkad och fattade ingenting. Samtidigt hade min puls höjts märkbart.
– Du kan ha en gocart-bana för dig själv hur länge du vill, du kan älska med alla i rummet så länge du vill och de kommer älska det. Efteråt kommer de inte minnas något.
– Det är väl ändå inte möjligt?
– Jo visst är det möjligt. Det finns dock regler.
– Vad för regler? Man får inte ta med en kompis? Frågade jag och skrattade.
– Konkreta sådana. Vissa saker kommer finnas kvar när tiden börjar gå igen. Om du skadar någon eller har sönder något, kommer det förbli trasigt. Om du älskar med någon och lämnar spår efter dig kommer de finnas kvar.
– Alltså sperma, kan jag göra någon gravid?
– Precis. Men den viktigaste regeln av alla, minns att tiden är farlig att leka med för mycket. När du lämnar ett rum måste du släppa tiden igen och du får inte bli beroende. Att leka med tiden för mycket kan påverka ditt åldrande och du kan påverkas mentalt om du går vilse och du kan fånga andra i tiden om du glömmer att släppa den fri igen.

Jag tänkte en stund. Allt var helt absurt och väldigt overkligt och konstigt, men tiden hade jag ändå funderat på. En fantasyfilm om Harry Potter kom för mig, där en häxa fick en tidvändare med vilken hon kunde backa i tiden för att göra om skeenden. Där var man tvungen att akta sig för att möta sig själv i framtiden eftersom det kunde skapa kaos.
– Alltså, om jag lämnar ett rum utan att släppa tiden igen, då kommer det rummet förbli låst? Jag skulle alltså kunna ha ett helt fotbollslag vackra tjejer som jag kunde besöka hur ofta jag vill?
– Precis, det kan du göra och det är det farligaste av allt. Du kan låsa tiden i flera år för dig, men för de kommer det bara ha gått en bråkdel av en sekund. Men vad som händer med dig efter två år och du plötsligt är tillbaka, det vet man inte. Du kan bara ha kastat bort två år av ditt åldrande eller det kan hända fasansfulla saker. Lova att aldrig utforska det? Det kommer hända hemska saker.

Han såg verkligen skärrad ut och såg ut som om han ville ta tillbaka kortet.
– Jag lovar, du har mitt ord på att jag aldrig ska göra så.
– Bra. Släpp alltid tiden fri igen. Du kan pausa en annan tid när som helst istället. Men tänk på det jag sa, akta dig för att bli fånge, beroende.

Jag stod en lång stund med kortet i handen och funderade.
– Förlåt, men hur är det ens möjligt? Om du ursäktar, det låter helt rubbat. Jag tror inte en sekund — haha — på det.
Jag skrattade åt just det där med sekunder.
– Alltså jag tror inte att du ljuger, men det är orimligt.
– såå, jag ska visa dig. Kom, vi går ner i foajén igen.

Lite förvirrad följde jag honom ner för trappan igen. Vi slog oss ner i varsin fåtölj i den lilla hotellbaren, en liten yta längs receptionsdiskens ena långsida. Några små runda bord omgivna av bekväma läderfåtöljer, heltäckande matta på golvet och stora växter.
– Ångrade ni er? Vill ni ha något? Frågade tjejen i receptionen.
– Två kaffe tack, svarade jag.
– Förresten, du dricker kaffe?
– Tack gärna.
Tjejen brygde kaffe i en maskin och serverade tillsammans med ett litet fat med små sockerbitar i förpackning om två i varje och två små trekantiga tetror med mjölk.

Tjejen gick tillbaka till receptionen och fortsatte bläddra i någon pärm.
– Tycker du hon är fin? Frågade han.
– Ja helt okej. Jag har aldrig kysst en rödhårig tjej någon gång, sa jag och skrattade.
Hela situationen hade blivit helt störd.
– Du kan göra det nu. Visa upp kortet mot rummet, gör vad du vill och kom tillbaka hit. När du satt dig på samma plats igen visar du upp kortets baksida så släpper du tiden igen.
– Och du, ska du sitta här och tjuvkika? Flinade jag.
– Jag kommer inte minnas någonting, inte se någonting.
Jag log åt hela situationen, det var bara för dumt. Mest för att ironisera och leka med, visade jag upp kortet.

Något kändes i kroppen, men jag kunde inte förklara vad det var. Som ett sug i magen eller en kort känsla av yrsel. Allt var som vanligt. Den märkliga mannen satt fortfarande mitt emot mig med kaffekoppen i handen, musiken spelade på låg volym i högtalare i taket och tjejen i receptionen satt med sin pärm men hade slutat bläddra.
– Kan jag kyssa henne nu?
Mannen mitt emot mig nickade bara som svar.
– Okej då lekledaren, det värsta som kan hända är väl en örfil och blåtira antar jag. Jag kan ju alltid skämta bort det med vadslagning eller svensexa.
Mannen nickade men svarade inte.

Jag reste mig och började gå mot receptionen. Tjejen bakom disken såg på mig och log men utan att säga något. Jag gick fram till den lilla öppningen med två vippdörrar och klev in i utrymmet bakom disken. Tjejen fortsatte se på mig men utan att reagera. Hon bara log. Jag väntade mig att hon skulle protestera, att gäster inte fick vara här bakom disken, men ingenting hände. Jag tog de fem steg som krävdes för att nå henne, la beslutsamt armen om hennes axlar och kysste henne. Skulle jag kunna skämta bort det som en svensexa, måste det ske fort och direkt.

Min mun mot hennes, hennes ögon låsta i mina. Hon särade sina läppar och min tunga kände hennes insida av läpparna och där, hennes tungspets smekte mot min. Jag tryckte henne hårdare mot mig, kysste henne djupare, förvånad över att hon svarade på min kyss. Visst, hon kanske spelade med i denna galna lek, kanske var införstådd med hela grejen eller så hade hon fantiserat om just detta, att en nattgäst på ett tomt småstadshotell en fredagskväll skulle komma in och kyssa henne utan vidare.

När jag avslutade kyssen som måste ha varat i flera minuter, rätade jag på mig, lätt vimmelkantig av upplevelsen att ha kysst en vilt främmande flicka, en receptionist i en öde hotellobby. Hon bara såg på mig, rosig om kinderna och ett leende över läpparna.

Långsamt backade jag ut ur receptionens arbetsyta och stängde grinden efter mig. Jag satte mig åter i fåtöljen och såg ömsom på mannen mitt emot mig, ömsom på tjejen i receptionen.
– Det funkade, konstaterade jag men utan att få någon märkbar reaktion.

Plötsligt kom jag på resten av hans instruktion. Jag var tvungen att släppa tiden igen. Lite förvirrat visade jag upp det märkliga kortets baksida mot rummet. Åter kände jag samma yrsliga känsla i kroppen.

Jag betraktade tjejen i receptionen. Hon såg förvirrad ut en stund, såg sig om och när hennes blick fastnade på mig rodnade hon.
– Det funkade, upprepade jag.
– Ja det fungerar.
– Kan jag verkligen göra vad jag vill?
– Ja precis vad du vill, men minns reglerna, svarade han och hytte med ett finger i luften.
– En gång är ingen gång, två gånger är — jag måste prova igen. Det här är ju helt sjukt, sa jag och skrattade.
– prova du, sa han lugnt och drack av sitt kaffe.
Jag såg på tjejen i receptionen. Hon hade återgått till sitt bläddrande men såg upp och tittade på mig ibland. Åter igen visade jag upp kortets framsida och kände den märkliga känslan i kroppen.

Jag reste mig och gick långsamt mot receptionen. Tjejen satt åter med pärmen i sitt knä och såg på mig när jag närmade mig. Jag öppnade grinden och gick innanför disken igen. För varje steg jag närmade mig henne väntade jag mig att hon skulle skrika eller säga till eller protestera på något sätt, men hon satt där och log och såg på mig.

Åter igen la jag ena armen över hennes axlar, såg henne länge och djupt i ögonen. Jag förväntade mig att de skulle vara livlösa, som hos någon som inte förstod vad som hände, men hennes ögon kändes fulla av liv.

Långsamt närmade jag mig hennes läppar, njöt av känslan av doften från hennes hår, hud och andedräkt. Nu kände jag också smaken av hennes läppar, något läppbalsam av något slag.

Mitt stånd bultade innanför jeansen, min hand sökte sig som av sig själv ner över hennes bröst, kupade, knådade mjukt. Fortfarande hände ingenting. Hennes andetag hade blivit snabbare. Min hand fortsatte nedåt över magen, ut över hennes ena lår, in mellan benen. Nu borde hon ha protesterat om allting varit normalt.

Mina fingrar fumlade med hennes knappar i byxorna, öppnade och förde in handen. Mjuka trosor där under, buskigt mjukt könshår och där… Ett finger gled in mellan hennes blygdläppar. När allt hår var passerat, kände jag bara mjukt, varmt, vått kött. När fingret cirklade runt och över hennes klitoris rörde hon höfterna och ett tunt pip kom från henne. Hon lyfte rumpan, förde ner byxorna lite över halva höfterna för att skapa mer plats.

Länge stod jag så, böjd över henne där hon satt på sin kontorsstol. Våra tungor virvlade och ett finger i hennes sköte blev till två fingrar. Hennes höfter rörde sig rytmiskt och nu andades hon uppenbart snabbare.

Hon spände sig som en båge, särade benen så mycket hon kunde och började skaka. Hennes tunga virvlade som besatt och hon gav ifrån sig ett långt kvidande stön.

Jag drog långsamt upp handen ur hennes byxor. Fortfarande med min mun tryckt mot hennes, stoppade jag in mina våta fingrar, ett efter ett mellan våra läppar, kände våra tungor virvla runt fingrarna. Min näsa fylldes av den ljuvliga doften av hennes kön.
– Var det skönt raring? Viskade jag.
– Mm, svarade hon och nickade.
– Du är så fin, glöm aldrig det. Kom så hjälper jag dig med byxorna.
Tillsammans drog vi upp byxorna över höfterna igen och hon knäppte själv knapparna.
– Tack, det var fint, viskade jag och kysste henne ännu en gång på munnen.
Sedan lämnade jag receptionen och gick tillbaka till min fåtölj igen.

Mannen satt kvar på samma sätt som när jag lämnade honom. Tjejen där borta i receptionen satt på sin stol, pärmen hon haft låg på golvet vid hennes fötter. Jag hade knappt märkt att hon tappat den. Jag tog fram kortet och visade upp baksidan mot rummet igen.

Samma korta märkliga känsla i kroppen. Mannen mitt emot mig rörde på sig, tjejen borta i receptionen såg förvirrad ut en stund och böjde sig ner och plockade upp pärmen från golvet. Hon såg på oss ett kort ögonblick och hennes kinder blossade. Sedan fortsatte hon att bläddra i sin pärm.
– Det fungerade.
– Så bra.
– Märkte du något?
– Nej. Du frågade just om jag skulle tjuvkika. Vad gjorde du?
– Kysste henne, smekte henne, fick henne att få en orgasm.

Jag såg åter igen bort mot tjejen. Hon såg på mig, log och var röd om kinderna som om hon plötsligt blivit mer välvilligt inställd jämfört med hur hon varit för en kort stund sedan.
– Minns hon ingenting?
– Nej ingenting. Men som jag sa, spår finns kvar. Du ser på henne, hon har en bra känsla i kroppen och förknippar den med dig men hon förstår inte varför.
– Känner hon att hon haft en orgasm just alltså?
– Ja säkert, och hon är fortfarande våt och svullen. Minns det, spåren finns kvar. Hade du rivit sönder pappren i hennes pärm hade de varit trasiga nu och hon hade inte förstått någonting. Hade du gjort henne illa, slagit eller skurit henne med kniv hade såret funnits kvar. Förstår du? En tillgång för den som kan hantera, farligt för den som missbrukar.

– Herre jävlar, stönade jag.
– Du räddade mitt liv. Hantera gåvan med förstånd. I din strävan efter din egen lycka, glöm inte att också sträva efter andras lycka, precis som du gjorde tidigare ikväll. Såra eller skada aldrig någon för egen vinning.
– Oh my goodness. Jag fattar inte hur det är möjligt, men jag lovar.
– Det är en urgammal kraft — kalla det magi om du vill.
– Vem är du egentligen?
– Godnatt min vän och ta hand om dig.

Utan att säga något mer reste han sig och gick långsamt upp för trappan och försvann runt kröken på avsatsen. Jag satt kvar en stund. I handen höll jag ett kort i tjockt blankt papper med konstiga kinesiska tecken på ena sidan.

Jag reste mig för att gå upp och lägga mig. När jag vaknade imorgon skulle allt det här visa sig vara en sjuk dröm och det vore väl det bästa och lättaste att hantera.
– Tack för kaffet och godnatt.
Tjejen i receptionen såg upp när jag passerade på väg mot trappan.
– Sov gott.
Hon log ett stort vackert leende, kom på sig själv och rodnade. Jag övervägde kort om jag skulle försöka kyssa henne utan övernaturlig inverkan och se vad som hände, eller om jag skulle visa upp kortet igen, men vad skulle hända om jag tog med henne upp till mitt rum? Han hade ju sagt att tiden låstes i rummet. Menade han bokstavligen det här rummet? Jag vågade och orkade inte prova. Jag blinkade åt henne och gick upp till mitt rum.

Klockan ringde 07:00 och jag vaknade motvilligt. Hotellsängar var alltid så sköna. Stora, mjuka och varma. Jag älskade känslan av att alltid somna i rena och nytvättade lakan. Ändå kände jag mig alltid så olycklig när jag var ute så här på tjänsteresor. Att vakna just i en hotellsäng var så enormt ödsligt och ensamt. Man skulle vara två, äta frukost på sängen och duscha tillsammans och älska, men så var det ju aldrig.

Minnet av gårdagskvällen kom för mig. Allt var så tydligt och jag minns varje detalj. Allt från min promenad hem när det där ungdomsgänget startade allt, till stunden med tjejen i receptionen. Herre gud, så tydliga brukade aldrig drömmar vara och detaljer brukade blekna bort väldigt fort. Alltid när jag drömt något, brukade jag fort behöva skriva ner det för att minnas och redan när pennan nuddat pappret hade ofta den starka känslan från drömmen börjat avta eller helt försvunnit.

Men så var det inte nu. Minnet gjorde mig hård omedelbart. Handen slöts runt min lem och jag började runka njutningsfullt. Som av en reflex förde jag fingrarna mot näsan, fingrarna som jag fortfarande mindes att jag haft i tjejens sköte. Herre gud, varför minns jag fortfarande det?

Doften av kvinna fanns kvar. Jag tvättade inte händerna innan jag stupade i säng. Två av fingrarna luktade starkt av kön. När jag stoppade fingrarna i munnen gick det för mig och jag kom med ett långt kvidande, lät sperman flöda ut över lakanet utan att bry mig om att försöka förhindra att kladda ner. Upphetsat mitt i orgasmens slutskede tänkte jag att det kanske var just HON som tog hand om lakanen sedan.

Jag låg kvar i sängen en stund och sträckte på mig. 07:20 gick jag upp och klädde mig för att gå ner till frukosten. När jag tog mobilen från sängbordet såg jag det, kortet med de märkliga kinesiska tecknen. Jag kände på kortet, nöp mig hårt i armen, skakade leende på huvudet och gick ner till matsalen.

Jag såg inte skymten av mannen från igår. När jag checkade ut var det en ny, mycket äldre kvinna som stod i receptionen.
– Hej, jag skulle vilja checka ut rum 264.
– Tackar, då drar vi 4230kr från kortet. Vill du ha ett kvitto?
– Ja tack, annars blir chefen så ovillig att ge ersättning, sa jag och log och tänkte att det nog var en vanlig replik just här.
– Jag förstår, det brukar vara så. Var så god och välkommen åter.
– Förresten, rum 103 hyrde jag igår åt en behövande. Det ska vara betalt i två nätter till. Kan du kolla så det är i sin ordning innan jag far?
– Rum 103, ja allt ser betalt och klart ut.
– Så han behöver inte betala något när han checkar ut på måndag?
– Nejdå, allt är betalt och klart.
– Så bra. Var snälla mot honom. Han är hemlös, höll på att råka riktigt illa ut igår. Han kanske ser lite sliten ut, men behandla honom som en värdig människa.
– Det gör vi med alla gäster.
– Ursäkta, det var inte riktigt så vi blev mottagna till en början. Som sagt, var vänliga mot honom.
– Tack, det ska vi vara.
Jag tog min rullväska och lämnade hotellet. Ute på gatan svängde jag vänster för att gå den korta vägen ner till tågstationen.

—–

EPILOG

Celine lämnade sitt arbete på hotellet när nattpasset var slut och morgonpersonalen avlöste. Hon tog en snabb kaffe med kollegorna för att prata lite och berätta om det var något som personalen på nästa pass behövde känna till.

Det hade inte hänt så mycket under kvällen och natten. Det var egentligen den där gamla trashanken som kommit in tidigt på kvällen och bett om en sovplats. Det var en gammal man som trots att han såg sliten ut, ändå var proper på något sätt. Inte som de vanliga knarkarna och uteliggarna. Men givetvis kunde inte hotellet hålla med gratis sovplatser så hon försökte hänvisa honom vidare till socialjouren eller stadsmissionen. Hon visste inte ens om någon av dem hade öppet eller ens en adress dit. Det hade inte alls känts bra, men vad skulle hon göra?

Några timmar senare kom han tillbaka, då i sällskap med en man av konsulttypen. Åtminstone var han snyggt klädd och hade en sådan där väska för dator och han bodde på hotellet sedan ett antal nätter tillbaka, så hon kände igen honom. Varför han plötsligt kom i sällskap med trashanken var oklart och märkligt, men han hade betalat trashankens rum över helgen, till synes som en god gärning och det var väl fint så.

Det var efter det allt det konstiga började. Mannen och gubben hade försvunnit upp för trappan och var borta en stund. Sedan kom de tillbaka och bad om att få varsin kopp kaffe. Hon serverade kaffet och tänkte inte mer på det och försjönk i pappershanteringen.

Sedan hände det där som var så svårt att förklara och beskriva. Det var bara som en konstig känsla i kroppen, som om hon hickade till och en sekundsnabb yrsel. Efteråt var allt runt omkring oförändrat. Det var inom henne något hänt. Plötsligt pulserade det i underlivet och hon insåg chockad att hon var kåt, men känslan var som efter en orgasm, skakig i benen, svullen där nere och liksom en glädje i hela kroppen. Hon var drypande våt och trosorna kladdade misstänkt mellan benen. När hon diskret känt efter blev hon chockad. Pärmen hon suttit och bläddrat i låg plötsligt på golvet. Hon kunde inte minnas att hon tappat den. När hon plockade upp den såg hon bort mot fåtöljerna och de små borden. Där satt mannen och gubben med sina kaffekoppar.

Hon försökte återgå till sin administration men hade svårt att fokusera, tittade hela tiden bort mot de två gästerna i launch-delen. Det var något med mannen. När han och gubben reste sig för att gå upp till sina rum gick han förbi henne och sa godnatt. Hon blev glad och pirrig när han såg på och tilltalade henne och hon fick en känsla av att han sagt något snällt till henne men hon kunde inte minnas vad. Hon ville stoppa honom och prata mer. Hela grejen var helt orimlig. Hur som helst, det här nattpasset skulle hon aldrig glömma.

När tiden står stilla

• När tiden står stilla #1 – En märklig händelse