Konferensens andra dag var till ända och precis som sig bör så sökte sig alla till sina rum för att vila och fixa sig inför kvällen. Mitt huvud surrade av tankar. Visst hade dagen varit intressant och givande men jag hade inte kunnat ta till mig mer än en bråkdel av det som sagts. Mina tankar var fokuserade på viktigare frågor.
Jag hade börjat morgonen med en snabb dusch och lätt darrig valt ut vilka kläder jag skulle ha på mig och sminkat mig lite diskret. Nervositeten inför mitt frukostmöte, om man nu kunde kalla det så, med Niklas höll på att ta knäcken på mig. Frukosten var god men jag fick inte i mig mer än några smulor av min smörgås och en kopp kaffe. Inte så konstigt med tanke på den känslostorm som härjade inom mig, jag hoppades att det inte syntes utanpå. Niklas berättade om sitt jobb, sin familj och en massa saker jag inte hörde eftersom jag hade fullt upp med att titta på honom. Själv berättade jag motsvarande om mig medan han lyssnade intresserat. Självklart hann vi även med varsin snabbresumé av vad som hänt efter gymnasiet.
Rätt som det var kände jag hur hanns fot stötte ihop med min under bordet. Min första tanke var såklart att det varit ett misstag så jag flyttade lite lätt generat min fot och bad om ursäkt för att jag bredde ut mig.
— Ingen fara, svarade han och log.
Efter en liten stund var hans fot där igen. Varje gång våra blickar möttes svepte en våg av känslor genom min kropp och jag blev tvungen att titta ner i bordet. Mina händer kändes stora och klumpiga och det var ett under att jag klarade att lyfta koppen till munnen utan att spilla.
Innan vi skildes åt gav vi varandra en nästan-kram och Niklas gav mig i förbifarten en puss på kinden. Den där kramen, som knappt var en kram, fick mig att känna det som om jag hade kolsyra i blodet och jag kände hans puss bränna på min kind. Jag tog mig på något sätt till konferensdelen för dagens övningar. Vad höll på att hända med mig? Jag kände inte igen mig själv. Det var inte okej att känna som jag gjorde. Mitt liv var ju så perfekt det kunde bli. Det sista jag behövde var att gå och vara betuttad i en gammal ungdomskärlek.
Mitt och makens äktenskap fungerade bra, vi hade ett normalt sexliv, vi tjafsade med lagom ojämna mellanrum om småsaker sådär som man kan förvänta sig att det borde vara. Vi turades om att lämna och hämta barn och vi var väl vad man skulle kunna kalla lyckliga.
På väg mot mitt hotellrum såg jag honom igen. Han var så snygg att jag fick svårt att andas. Måtte han inte se mig, jag skulle inte klara av att prata med honom. Jag behövde komma till mitt rum och slappna av en stund. Jag slank in i hissen och slöt ögonen medan jag försökte få hjärtat att slå normalt. Några fler personer trängde sig in och hissen började röra sig uppåt. Jag sneglade på displayen för att inte missa min våning. Tänk så fort hissar går ibland, det var nära att jag åkt för långt.
Medan jag gick mot mitt rum grävde jag frenetiskt i handväskan. Det fick inte vara sant, jag verkade ha tappat nyckelkortet. Allt mer desperat letade jag igenom vartenda fack i väskan. Hur svårt kan det vara att hålla reda på ett plastkort?! När som helst skulle jag rensa, jag hade verkligen allt i den. Efter en stund hittade jag kortet i det första facket jag letat. Väl på rummet kastade jag av mig kläderna och drog på mig morgonrocken. Jag var väldigt sugen på att ta ett bad men bestämde mig för en dusch och lite nytt smink.
När jag nästan var färdig så hörde jag en knackning på dörren. Mitt hjärta slog en volt och bilden av Niklas dök upp för mitt inre. Jag drog på mig min klänning medan jag snubblade mot dörren. Där utanför stod Linda och Camilla. Bilden av Niklas försvann lika snabbt som den kommit.
– Du ser ut som du har sett ett spöke! Skrattade Camilla samtidigt som hon trängde sig förbi mig och in i rummet.
– Jag är snart färdig, jag ska bara hitta mitt halsband och min andra sko … Pladdrade jag medan jag grävde i resväskan.
– Går det inte lika bra med den här? Undrade Linda och höll upp den sko jag precis letat efter.
Jag samlade mig och fick på mig båda skorna och vi begav oss ut på stan. Linda och Camilla förde en livlig diskussion om huruvida fisk eller kyckling var mest hälsosamt. Själv förhöll jag mig neutral och lyssnade roat på deras argument.
Vi hittade en restaurang som såg bra ut och gick in. De serverade både fågel, fisk och mittemellan, vilket passade oss utmärkt. Det fanns flera lediga bord och vi blev placerade vid fönstret där vi hade utsikt över ett litet torg.
Bäst som vi satt där så plingade det till i min väska. Nyfikenheten och fjärilarna slog genast till. Jag fiskade upp mobilen och hajade till. Ett meddelande från Niklas. Det här fick inte vara sant, jag hade ju börjat hämta mig efter att ha träffat honom imorse men nu var det kört igen. Hans meddelande gjorde mig förbryllad. Vad betydde det? Vad menade han? Hur menade han? Kanske bara som han skrev?
– Saaandra, hallååå..?
Hörde jag plötsligt Linda och Camilla ropa.
– Stoppa undan mobilen nu och bestäm dig för vad du ska ha att dricka!
Jag beställde ett glas rött samtidigt som jag skrev ett kort svar till Niklas, skuldmedvetet stoppade jag sedan ned mobilen i handväskan igen.
Vi fick in maten som var fantastiskt god. Jag och Linda åt fisk medan Camilla såklart åt kyckling. Det röda vinet var nu vitt och stämningen var hög. Linda och Camilla pratade på om allt möjligt och jag lät mig svepas med. Alkoholen och stämningen fick mig att slappna av, mina fjärilar höll sig lugna i magen så jag fick i mig all mat och även en dessert med tillhörande avec.
Efter middagen gick systrarna iväg för att hitta ett bra dansställe medan jag skyllde på huvudvärk och drog mig tillbaka mot hotellet. Åter slogs jag av tanken att det här inte är okej, jag slog bort den tanken och gick som i dimma in genom snurrdörren och bort mot hiss B. Hissen segade sig uppåt och jag var flera gånger nära att gå av för att ta trapporna ner igen. Svetten började bryta ut i mina handflator och jag kände hur huden på mina ben knottrade sig. Vad höll jag på med egentligen?
Väl framme snubblade jag ur hissen och tänkte för mig själv att de som såg mig nog tog mig för att vara rejält berusad. Så var dock inte fallet, den mängd alkohol jag druckit till maten hade inte den effekten på mig. Min klumpighet berodde helt och hållet på att jag var så nervös att jag höll på att bli knäpp. Korridoren jag kom ut i var väldigt lik den där mitt eget rum låg. Skilnaden var att den här såg betydligt finare ut. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad som gjorde det och jag brydde mig ärligt talat inte.
Plötsligt stod jag där. Utanför rum 1267 och precis som han skrivit så stod dörren på glänt. Jag tog ett djupt andetag och gick in, petade undan skohornet som legat som dörrstopp och hörde hur dörren gick i lås bakom mig. Rummet var nedsläckt men lystes upp av ett oräkneligt antal levande ljus som fanns utplacerade. Dämpad musik hördes och förhöjde den spänning jag kände inom mig och i varje muskel.
Försiktigt gick jag längre in och började så smått förstå att det här inte var vilket rum som helst. Det jag befann mig i var en svit, det jag just nu gick genom var ett vardagsrum och längre in fanns en öppning in till vad jag antog var ett sovrum. Niklas syntes inte till så jag fortsatte in mot sovrummet. Jag hörde vatten som spolade och antog att han befann sig i badrummet, var nu det kunde tänkas vara.
Även sovrummet lystes upp av levande ljus. Gardinerna var inte helt fördragna och jag kunde skymta natten utanför. På väggarna hängde några stora tavlor som jag inte kunde urskilja motiven på. Jag fortsatte in och ställde mig vid fönstret och tittade ut över den myllrande trafiken och alla stadens ljus medan jag undrade vad jag gett mig in på.
Än fanns det tid att fly, att ställa allt tillrätta. Inget hade ju hänt. Min man skulle förstå, det är inte fel att ha känslor. Känslor kan man inte rå över. Problemen kommer när man låter känslorna övergå i handling. Mitt bultande hjärta sa mig att jag redan gått över gränsen och att det var omöjligt att vända. En del av mig ville gå därifrån medan en annan skrek att det här var det enda som betydde något och att om jag gick nu så skulle jag ångra det så länge jag levde.
Mina tankar avbröts av att jag kände hur han lade sina händer på mina axlar. Jag stelnade till. Ingenting hände på en lång stund. Plötsligt glömde jag all tvekan och osäkerhet. Värmen från hans händer spred sig i min kropp. Ljudet av hans andetag var nära. Hans ena hand försvann från min axel.
Medan jag fortsatte titta ut kände jag hur han lät sina fingrar leta sig mot min nacke, han lät dem följa halslinningen på min klänning. Den hand som tills då vilat på min vänstra axel smekte nu ned över min arm för att sedan stanna vid min handled där den slöt sig. Det gick ett pirr genom min kropp. I tystnad stod vi där. Det var inte många kvadratcentimeter som snuddade varandra men det var så intimt och nära. Jag koncentrerade mig på att andas lugnt, mitt i alltihop lade jag märke till att vi andades i takt.
Niklas förde nu in högerhandens fingrar i mitt hår och jag kunde känna hans svala fingertoppar mot mitt huvud, han grep tag. Det stramade i min hårbotten och jag gnydde till. Han drog långsamt mitt huvud bakåt så jag efter ett par sekunder tittade rakt upp i taket. Hela taket var täckt av speglar, att jag missat det när jag kom in var obegripligt. I taket kunde jag se honom, han tittade inte upp utan tycktes helt fokuserad på något annat.
Konferensen
- Ett gammalt spöke
- Konsten att inte kunna motstå
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.