När konferensen var slut för dagen drog sig alla tillbaka till sina respektive hotellrum för lite egentid innan kvällens middag. Det första jag gjorde när jag kom in på mitt rum var att klä av mig och tappa upp ett varmt bad medan jag rotade fram de skor och underkläder jag skulle ha på mig på kvällen, klänningen hade jag hängt fram tidigare. Jag passade samtidigt på att ringa hem till familjen för att kolla hur de hade det och berätta om den vackra stad jag befann mig i. Maken frågade lite om konferensen och jag berättade entusiastiskt om alla inspirerande människor jag träffat under dagen. Barnen bad mig köpa presenter och ta många foton.
– Jag ska försöka hinna med det imorgon, skrattade jag, vi har några timmars ledig tid att använda till vad vi vill. Jag älskar er mina sötnosar. Vi ses på fredag.
Efter samtalet tog jag med mig den tjocka hotellmorgonrocken och gick in i badrummet. Det är verkligen något särskilt med hotellbadrum. Rent och kalt, ja nästan sterilt, tyst men ändå hemtrevligt. Med några värmeljus på badkarskanten och ett glas vin i handen lät jag min kropp sakta sänkas ned i det lite för varma vattnet. Varje led i min kropp jublade medan de sakta värmdes upp. Äntligen lite värme. Säga vad man ville om konferenslokalerna men varma var de inte.
Jag måste ha slumrat till för när jag kollade klockan nästa gång var det bara en halvtimme kvar tills vi skulle samlas i hotellbaren för att sedan gå till restaurangen. Det blev effektiva 30 minuter vill jag lova. Precis på slaget 18 stod jag i baren och samtalade med ett gäng tjejer från Dalarna. Så roligt med fler svenskar på samma konferens, jag som trott att jag var ensam.
Plötsligt fastnade min blick i en annan. En mans. Mannen var i min ålder. Hans hår var kortklippt och prydligt och han var Klädd i kostym precis som alla de andra männen som flockats runt baren. Insikten slog ned som en blixt. Jag tappade andan, mina knän förvandlades till gelé och jag kände hur mina kinder hettade. Jag tog en djup klunk av min drink och gick de få men oändligt långa stegen bort till närmaste lediga barstol och satte mig. När jag tittade upp igen var han borta. Jag försökte andas lugnt, förstod inte hur jag kunde känna som jag gjorde. Tjejerna jag pratat med för en stund sedan var djupt inbegripna i en livlig diskussion om någonting och verkade inte ha märkt att jag lämnat dem.
– Skönt, tänkte jag, Det här är ju galet.
Den blick jag nyss mött tillhörde ingen mindre än mitt livs stora kärlek. Det var längesedan jag sett honom och Jag hade sånär lyckats komma över och glömma, i den mån sådant är möjligt, hans existens.
Niklas och jag var gamla skolkamrater. Jag hade alltid varit intresserad av honom, i hemlighet och på avstånd. Som den grå mus jag var på den tiden så förutsatte jag att han knappt noterat att jag fanns.
– Kom nu tjejen, dags för mat.
Nu hade jag en hand om min handled och kände hur jag drogs ned från den höga stolen. Hon som ryckt mig ur mina tankar var en av tjejerna i Dalagänget som jag glömt namnet på.
Restaurangen var ingen liten historia men det var klart, i utlandet var väl allting större än hemma i Sverige. Vi var unngefär 300 personer och alla rymdes utan problem. Middagen förflöt som middagar ofta gör. Inget extraordinärt. God mat, lite stel stämning och ytliga samtal.
– Tack Gud för alla ytliga samtal, tänkte jag samtidigt som munnen gick på autopilot och förde en artig konversation med den äldre kvinnan mittemot.
Min kropp var sig inte lik. Det pirrade och brände. Mitt huvud kändes som inbäddat i bomull och det enda jag kunde tänka på var Honom. Jag lät blicken svepa över människorna vid mitt bord och borden intill men han syntes inte till.
– Lägg av! tänkte jag frustrerat, en gift kvinna är en gift kvinna och hon tittar inte ens åt andra män. Den där killen tillhör det förflutna och ska stanna där.
När Efterrätten serverades insåg jag till min egen förskräckelse att jag satt och fantiserade om hur Hans händer skulle kännas mot min hud. Det här var inte alls likt mig. Under mina 14 år som stadgad hade jag på fullaste allvar aldrig känt mig dragen till någon annan än min man. Mitt liv var välordnat och jag hade allt jag någonsin kunnat önska mig. En klunk kaffe, några ord till bordsgrannen, en sked äppelpaj, nicka instämmande till något bordsgrannen sa, en smutt konjak, en liten bit paj, en klunk kaffe…
– Fokus! manade jag mig själv.
Efter middagen var det läge för barhäng igen. Egentligen borde jag gå och lägga mig men det tänkte jag så tusan heller. I baren var det stoj och skratt. En helt annan stämning än under middagen. Tänk vad alkohol kan göra med människor. För egen del bestämde jag mig för att klockan nu slagit ’vatten’ och beställde således ett glas isvatten i baren innan jag gick och satte mig i en av de låga fåtöljerna längst bort i lokalen. Två av tjejerna jag pratat med tidigare hade också tagit sin tillflykt dit.
– Nämen hej! hälsade den ena av tjejerna. Camilla hette hon visst. Hon var en kort, lite mullig tjej med busig frisyr och ett varmt leende.
– Hej!, svarade jag och kände att detta var precis den distraktion jag behövde; Trevliga människor att ägna min uppmärksamhet åt.
Camilla och den andra tjejen, Linda, visade sig vara systrar. Linda var helt olik Camilla till utseendet, hon var lång och slank med långt mörkt hår och ett litet födelsemärke på ena kinden. De hade i vuxen ålder startat ett företag ihop. Nu satt de och hade en livlig diskussion om huruvida de skulle göra på det ena eller andra sättet i fråga om en ny affärsidé.
– Du Sandra, för visst är det så du heter?, säger Linda plötsligt, Har du familj?
– Ja, jag har man och två barn. Hurså?
– Jag bara undrade, lade märke till dina ringar på vänsterhanden och blev nyfiken. svarade hon med ett finurligt leende, En skitsnygg kille några bord bort verkar spana på dig, Linda fnittrade till, När jag nyss spände ögonen i honom tyckte jag nästan han såg lite ertappad ut.
Min blick letade sig åt det håll Linda hade sneglat medan hon pratat. Där satt mycket riktigt en kille som såg väldigt bra ut — Niklas.
Vattnet jag precis tänkt svälja hamnade i vrångstrupen och jag fick en hostattack. Linda dunkade mig i ryggen och Camilla räckte mig en näsduk. Jag torkade mig under ögonen medan jag försökte undvika att börja hosta igen. Varför satt han där? Jag som precis lyckats ordna mina tankar hyfsat.
– Hoppsan! log Linda, Man skulle nästan kunna tro att du är lite intresserad av honom.
Jag log så oskyldigt jag kunde och hoppades att det såg naturligt ut medan jag mimade fram att jag höll med om att han var snygg. Halsen tillät inte att jag pratade.
När tårarna slutat rinna och jag återfått talförmågan så styrde jag diskret in samtalet på ämnet familj. Tjejerna fick turas om att berätta om sina respektive liv och om hur det var att driva företag ihop. Det visade sig att de var på jakt efter en samarbetspartner och som av en händelse råkade mitt företag pyssla med precis den typ av verksamhet som de var inne på. Vi pratade även sommar och semester som nu närmade sig med stormsteg. På det hela taget hade vi väldigt trevligt där vi satt och tiden formligen rann iväg.
Mitt vatten var sedan länge slut och jag reste mig för att gå mot baren och fylla på. Väl framme så började jag känna att det kanske ändå var hög tid att försöka få några timmars sömn. Linda och Camilla hade kommit till samma slutsats de också en stund tidigare. Vi sade godnatt innan de gick upp till sig och jag slog mig ned på en barstol för att dricka ur mitt nyligen påfyllda vattenglas. Det var fortfarande mycket folk i baren så jag tänkte att jag gott kunde sitta kvar här och dricka upp istället för att gå upp på rummet. Att jag stannade kvar för att möjligen få en skymt av Niklas igen var en tanke jag slog undan så fort den försökte visa sig.
Där jag nu satt så hade jag överblick över en liten del av lokalen, den del som var precis innanför ingången och jag kunde se alla som kom och gick. Niklas syntes inte till och mitt glas var tomt. Nu fanns det inte längre någon rimlig anledning att sitta kvar så jag hängde handväskan över axeln, hoppade ned från stolen och begav mig mot hissarna.
Hotellet var verkligen stort insåg jag, det här var inte de hissar jag använt tidigare, Som tur var hade någon vänlig själ satt upp en orienteringskarta på väggen och jag ställde mig för att klura ut var jag skulle någonstans. När jag stod där och precis fått kläm på hur jag skulle hitta till mitt rum så kände jag en hand som försiktigt lades på min axel. Jag slutade andas. Tänk om det var Niklas som äntligen tog kontakt.
– Are you okay miss? undrade en röst.
Bredvid mig stod en man i 60-årsåldern och såg på mig med vänliga ögon. Jag tackade för hans vänlighet och erkände generat att jag tydligen gått lite fel men att jag nu hade koll på läget.
Tio minuter senare stod jag i mitt badrum och borstade tänderna. Jag kunde inte släppa tanken på Niklas. Varför var han här? Han hade inget eget företag i textilsvängen såvitt jag visste och det här var ju en konferens för oss som hade det. Niklas gick Natur på gymnasiet precis som jag men han kom direkt efter lumpen in på Läkarprogrammet och såvitt jag visste hade han inte hoppat av. Förmodligen var han här i något annat ärende vilket förklarade varför jag inte sett till honom under middagen.
När jag lagt mig i sängen och skulle sätta mobilen på väckning såg jag att någon skrivit till mig på Messenger.
”Hej Sandra, det var längesedan. Hur har du det? Visst var det dig jag såg i hotellbaren tidigare ikväll? Om du vill kan vi ses vid frukosten imorgon.”
Jag läste meddelandet flera gånger och så även avsändarnamnet.”Visserligen var efternamnet fel men någon hade för några år sedan berättat att Niklas hade gift sig så jag antog att det var därför han nu hette något annat. Profilbilden visade en busigt leende Niklas med trollkarlshatt på huvudet.
Vad skulle jag göra? Självklart ville jag träffa honom. Det var väl inget fel att träffa en gammal bekant och äta frukost ihop bestämde jag. Jag svarade honom att det nog var jag eftersom jag tyckt mig se honom på en liknande plats. Jag tackade ja till erbjudandet om frukostsällskap och avslutade med att önska honom en god natt.
Det var med bultande hjärta jag lade undan mobilen för natten.
Konferensen
- Ett gammalt spöke
- Konsten att inte kunna motstå
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.