Det här är del 11 av 11 i Småstadsidyll

Livet efter mitt senaste besök i hembyn under min styvfars begravning var sig inte längre likt. Att vid nästan 50 års ålder få veta att man plötsligt har en dotter som är 29 år är nog omvälvande för vem som helst. Som unga hade vi till och med skämtat om det när vi levde vårt vilda uteliv på barer och krogar och någon gång följde med en flicka hem.
– tänk om 18 år när det ringer på dörren och någon står där och säger hej pappa! Kunde vi skämta.
Varför det just skulle ske efter 18 år var mer oklart, men det kanske var någon föreställning om att det var då någon började söka efter rötterna och en okänd fader.

Nu hade det hänt mig och det var dessutom min syster som var mor till barnet. Känslorna var närmast kaotiska. Jag kände både någon sorts ilska och sorg över att min syster vetat hela livet medan jag varit helt ovetande. Min okunskap hade lett till att jag förfört och legat med min egen dotter utan att känna till det och så hade det helt säkert inte blivit om jag vetat. Just det senare kan man förvisso inte vara säker på i efterhand. Min ungdom var minst sagt full av incestuösa relationer.

Det tyngsta var ändå allt jag gått miste om och att jag inte hade någon enda människa på jorden att anförtro mig åt. Det kändes som om jag höll på att koka över inombords av alla känslor och behovet att prata och få veta mera. Min syster hade tvingats välja väg när hon träffade sin nuvarande man och var övertygad om att det bästa var att inte prata om det och definitivt aldrig någonsin berätta för någon enda levande människa, inklusive vårt gemensamma barn Mathilda. Just det skulle kanske numera göra mer skada än nytta efter den där gången för drygt tio år sedan då vi låg med varandra.

Jag både skämdes och bubblade av längtan att berätta det fantastiska för alla, att jag fått en okänd dotter. Jag kittlades enormt av tanken på hur min omgivning, min fru och mina andra barn skulle reagera och ta emot nyheten. Jag skulle tvingas berätta om relationen med min syster och det var något jag var övertygad om att få skulle förstå. När det kom till vissa saker så som kärlek och sex hade människor en fantastisk förmåga att bli väldigt svartvita. En relation skulle bestå av en man och en kvinna med lagom många år mellan, absolut högst tre år och man skulle definitivt inte ha sex med sina syskon, barn och föräldrar. Generellt höll jag med om mycket av det där. Risken var stor för tvång och övergrepp, men absolut inte alltid.

Så månaderna gick och mitt enda sätt att hantera det på var att skriva ner allt. Att publicera det på en sajt för erotiska noveller kanske inte var det mest diskreta sättet att hantera det på, men det kändes som ett oemotståndligt behov av att berätta det för någon på något sätt.

——

Det var lördag och jag låg medvetet kvar i sängen och drog mig. Det var den 14:e mars och våren var på väg. Utanför droppade det från taken och ibland föll stora sjok av snö ner med en duns och träffade fönsterbläcket. Det lät löftesrikt och jag längtade som en törstande efter vår och värme igen.

Jag låg och bläddrade lite slött på telefonen, scrollade igenom nattens nyhetsflöde i media och därefter gick jag in på Facebook för att se om något roligt hänt i någon av de grupper jag var med i. Dagens födelsedagsbarn stod högst upp under aviseringar;

”Mathilda och två andra fyller år idag. Gratulera dem på födelsedagen.”.

Jag fnissade till lite och klickade in mig på Mathildas profil. Gratulationer på hennes 30-årsdag hade redan börjat ramla in och jag skrev snabbt en hälsning;

”Grattis på 30-årsdagen finaste Mathilda!”

Jag kryddade med några emojis för tårta, partybomb, hjärtan och personer som kramas. Allt gjordes i skydd av egenskap av hennes morbror.

Men det var mycket mer komplicerat än så och det var jag bara en av två personer i världen som visste. För elva år sedan kom Mathilda till Stockholm för att vara med på en studentfest. Familjen var bortrest och när hon kom hem lätt berusad från festen förförde jag henne i mitt kök och under helgen låg jag med min, som jag trodde då, systerdotter flera gånger. Det kände bara hon och jag till så vitt jag visste. Efter det hade jag gratulerat henne på födelsedagen varje år via Facebook och SMS.

Förra året for jag hem till hembyn för att vara med på styvfarsan Kennets begravning. Under en efterföljande lunch hemma hos min mamma, där min syster Angelina med familj deltog, berättade Angelina att Mathilda var vårt gemensamma barn. Hon kom till under min och Angelinas, som vi också trodde, sista resa till Göteborg för snart 31 år sedan. Jag hade inte haft en aning under alla dessa år.

Det hade varit mycket att smälta efter den där middagen. Både att min och min systers förbjudna dragning till varandra gjort henne gravid och att jag då tvingats inse att jag inte alls bara legat med min systerdotter den där helgen för elva år sedan. Jag hade utan att känna till det, legat med min egen dotter hemma i min och min frus dubbelsäng. Vi hade gjort det många gånger och det hade varit vansinnigt, gudomligt, nästan magiskt skönt. Jag hade fått känna mig ung, stark och attraktiv igen, något jag trodde jag inte längre skulle få uppleva.

Jag blev både skräckslagen och upphetsad på samma gång av den nya vetskapen och samtidigt som jag ville sjunka genom jorden och försvinna, upplösas i atomer så ville jag älska med Mathilda igen, mer intensivt än någonsin. Samtidigt kände jag sorgen över vad som kunde ha blivit och vad jag gått miste om under hennes uppväxt. Det var obegripligt och lite skrämmande känslor och jag förstod dem inte själv.

Istället för att bara fortsätta som vanligt och höra av mig en gång om året på hennes födelsedag, började jag skicka hälsningar oftare. Det var helt oskyldigt, fråga hur hon mådde och om allt var bra med barnen och sådant ofarligt. Men jag kände mig som en mal som lockas mot ljusets låga. Innerst inne visste jag varför jag behöll kontakten. Angelina hade förbjudit mig att någonsin berätta sanningen för Mathilda, så jag gjorde vad jag kunde för att hålla henne nära mig. Jag hade fått en dotter till vid nästan 50 års ålder och det skulle för alltid förbli en hemlighet mellan mig och Angelina.

Ändå plågade det mig att inte få berätta. Så som det var skulle jag dö bort med kunskapen om ett okänt antal år och Mathilda skulle för alltid förbli ovetande. Samtidigt tänkte jag mig scenariet att något skulle göra att det uppdagades att den hon trodde var sin riktiga pappa inte var det. Det skulle kunna vara en sjukdom eller en plötsligt uppflammande lust att släktforska. Då skulle hon aldrig kunna ta reda på sanningen.

Därför bestämde jag mig nu för att skriva ner allt, gömma det väl men ändå ge henne en teoretisk chans att få veta. Kanske skulle jag ge henne kunskapen när jag gick bort och när det ändå inte spelade mig någon roll längre? Det kunde jag ändå inte bestämma nu.

Men det var inte hela sanningen och det visste jag innerst inne. Bilderna av Mathilda naken där i vår dubbelsäng för elva år sedan hade börjat blekna med åren, men nu var de i perioder som febriga drömmar som kunde ge mig nattliga utlösningar perioder då det var som mest intensivt. Det var fantasierna om min egen dotter och jag visste att jag borde hålla ett visst avstånd även om jag kände mig trygg med att inget farligt borde kunna hända. Hon bodde 30 mil bort och hade sitt liv med man och två barn. Dessutom var det väl mest troligt att det bara var jag som fortfarande mindes och tänkte på den där händelsen och fantiserade om den.

Under det gångna året hade vår kontakt blivit allt tätare och mer innerlig. Hon anförtrodde sina tankar allt mer och det var lätt att anta att hon kanske inte hade så många att prata med i sin närhet och på den punkten var vi nog ganska lika.

Jag trängde undan mina tankar på Mathilda och gick upp och åt frukost. Livet var annorlunda nu när jag snart skulle fylla 50. Mina tre döttrar hade alla flyttat hemifrån och redde sig bra i livet. Det innebar en massa extra yta hemma och ganska mycket lugnare. Det var först nu jag insåg hur mycket egen tid som plötsligt uppstått när man inte längre behövde tänka på barnen längre på det sättet. Det var allt från planering av inköp och middag, skicka iväg barn till skolan och samsas om TV och tvättmaskin och allt sådant. Nu var det bara jag och min fru Åsa.

Baksidan av myntet var att det istället blev tydligt att vi inte riktigt visste hur vi skulle hantera all ny tid vi plötsligt fått tillsammans. Tvätt och städning hade minskat med minst 75 procent och vi lagade knappt någon mat längre förutom på helgerna.

Under förmiddagen svarade Mathilda på min gratulation med ett tack och ett rött hjärta. Jag blev lite fånigt varm inombords. Kanske betydde en sådan emoji mer för en obotlig romantiker och drömmare som jag än vad det kanske gjorde för den yngre generationen, men jag tänkte att man ändå inte skickar ett rött hjärta om hon nu skulle ha ångrat det vi gjorde för länge sedan.

Jag visste att jag inte borde, men det gick inte att stå emot. Jag öppnade Messenger-appen för att skicka ett privat meddelande.

– Har födelsedagsbarnet fått några fina presenter idag då?
Svaret kom blixtsnabbt.
– Förutom att serva familjen, laga mat och torka snoriga barn menar du? Nej i övrigt ingenting särskilt. Bara en kvinnas vanliga lott.
– Jag tycker det var ”lite” snålt.
– Jag kanske inte förtjänar mera.

Jag rös till lite inombords av det plötsliga kastet från färg till svartvitt.
– Men det är väl klart att du gör! Du är världens finaste Mathilda!
– Säg det till min man. Fast det skulle nog inte hjälpa så mycket.
– Har ni det kämpigt?
– Det blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Han har sitt jobb och bilarna som upptar all hans tid och jag förväntas ta hand om barnen och laga mat. Ska det vara så? Hur har ni det?

Telefonen föll ner på magen och jag stirrade ut genom fönstret. Det fanns så mycket jag ville men inte kunde säga. ”Älskade dotter” till exempel. Dessutom blev jag så trött. Att jag som nu var 49 kände att all värme och närhet försvunnit och att vårt äktenskap numera bara var en funktion var väl en sak, men att man kände så redan vid 30 års ålder, innan ens halva livet hade passerat var bara för sorgligt.

Samtidigt borde jag inte vara förvånad, det var ju så det såg ut och verkade vara överallt. Man har väl en förmåga att minnas allt bra, men när vi var i hennes ålder slog det väl inte gnistor omkring oss heller längre. Min fru Åsa var fem år äldre än jag, alla tre barnen var födda och vi hade redan påbörjat resan mot slentrian och vardag. Småbarnen tog all tid och uppmärksamhet och lite kunde jag som man få känslan av att inte längre behövas när aveln var utförd, likt spindelhonor som dödar sin partner efter fullbordat verk. Det kanske var en orättvis syn på det, men det var så det hade känts.

Jag lyfte upp telefonen igen och fortsatte skriva.
– Vi är nog ganska bra på att dela på sysslor, men kanske inte så mycket av det andra, svarade jag.
– Ni ligger inte heller längre?
Jag skrattade rakt ut åt hennes direkta fråga. Så väl kände vi väl inte varandra även om vi hamnat i säng för länge sedan och haft kontakt sedan dess. Det satt väl i generna antog jag.
– Inga omskrivningar här inte, men nej, ungefär så. Det verkar vara så det blir för de flesta.
– Vad är det då för mening med allt?

Jag funderade en stund innan jag började skriva. Inte så mycket på vad jag skulle skriva. Det hade jag funderat över ett helt liv, utan mera om det jag tänkte verkligen var rätt sak att skriva.
– Vet du Mathilda, jag tror inte det är meningen egentligen, men så som vårt samhälle och världen och normerna är skapade så blir det bara så. Vi har så kort tid på oss att hitta den rätta. Man slutar skolan och inom några år förväntas man bilda familj. Man är oftast bara hemma, i skolan, på jobbet, på någon kurs eller träning och vägen däremellan. På den lilla ytan ska man träffa den rätta, det är ytterst osannolikt. Sedan flyttar man in, skaffar en bil, köper ett hus och får barn. För varje litet sådant steg trasslar man in sig mer och mer och det blir bara svårare och svårare att ångra sig. De allra flesta kan nog leva tillsammans så som vi gör, men att träffa den som verkligen är rätt är nästan omöjligt. Hon eller han kanske bor på samma gård, i samma stad eller på andra sidan jorden. Jag tänker att det är därför så många ständigt tycks söka kärlek. Jag vill åtminstone tro att vi inte behövt det om vi verkligen hittade DEN RÄTTA. I så fall skulle människan vara en ganska tragisk uppfinning, eller hela vårt monogama samhälle en grov missuppfattning och det vill jag åtminstone inte tro.

Det blev tyst i Messenger-appen en stund efter min långa utläggning.
– Det där har du funderat på en stund, inget du kom på idag? Skrev hon och lade till en skrattemoji.
– Jag har haft 49 år på mig, eller ja, okej, i alla fall 35.
– Det låter som en dyster prognos?
– Du frågade ju. Fast man har alltid val, små eller stora. Att bryta upp och ge sig av eller göra det bästa av situationen. Livet är i alla fall alldeles för kort för att slösas bort har jag bestämt mig för.
– Du tror inte på den sanna kärleken? Frågade hon.
– Ibland känner jag mig som en naiv romantiker, men jo, jag tror på den sanna kärleken. Jag tror att två människor kan leva ett helt liv och ändå behålla åtrån till varandra. Kärleken förändras nog alltid genom livets olika faser och ens åldrande, men jo jag vill tro att det skulle gå.
– Men?
– Men chansen att hitta Han eller Hon med stort H är så liten. Ungefär som en Pepsicola i Atlanten du vet och oftast vet man nog inte förrän efter lång tid om det blev så eller inte.

Jag log och skakade på huvudet åt mig själv. Hon måste vara korkad och blind om hon inte kunde läsa budskapet mellan raderna och hon var sannerligen varken blind eller korkad.
– Då kanske jag har en födelsedagspresent att vänta från min kära morbror då? Frågade hon med en bifogad blinkande emoji och ett hjärta.
– Definitivt. Vad önskar hon sig?
– Resa bort, fri från barn (och man) och bli ompysslad och bortskämd, äta gott, bada, promenera. Vad som helst bara det är långt bort — och varmt! Tänk, sedan barnen kom känns det som om jag inte varit utanför det här huset. Självklart till och från affären, dagis och jobbet, men du fattar?
– Man kallar det väl för kvinnofällan och så är det väldigt ofta, men jag skulle vilja utöka det till föräldrafällan, eller människofällan. Det är så vi konstruerat vårt samhälle och det ska föreställa välfärd.
– yeah right, fuck it! Svarade hon med en applåderande emoji och himlande ögon.

Jag skrattade. Jag tyckte så mycket om henne, kunde formligen höra hennes ironiska röst med den svaga östgötska dialekten och hade hon varit fysiskt nära skulle jag kramat och hållit om henne hårt.
– Kan du komma ifrån då om du skulle råka öppna en sådan födelsedagspresent?
– Du, skulle det hända så ordnar jag det! Men du, jag måste gå nu, kvinnofällan du vet, men vi kan väl höras snart igen, snälla?
– Jag borde också gå och visa mig för familjen, mansfällan du vet, men absolut. Jag ska bara slå in ett födelsedagspaket.

Mathilda skickade en pussande och skrattande reaktion och hjärtan tillbaka. Jag släppte telefonen på soffan och låtsades fläkta mig i ansiktet som om det vore en mycket varm dag. Inombords kändes det i alla fall som den ljuvaste vårdagen.

Det var den 14:e mars och Mathilda hade namnsdag och ”min” Mathilda fyllde 30 år. Egentligen var det väl kanske lite fantasilöst av Angelina att döpa sitt första barn efter dagens namnsdag på dagen hon föddes, men egentligen, varför inte? Det var svårt att välja namn när barnen föddes och Mathilda var ett vackert namn och det gjorde det dessutom lätt att komma ihåg både födelsedag och namnsdag.

Självklart kunde jag inte släppa vårt samtal på Messenger för några dagar sedan och lika självklart kunde jag inte heller ordna det hon önskade sig i brådrasket. Det krävde mera planering om hon ens menade allvar och ville göra det med just mig. Samtidigt behövde jag göra något. Metaforerna om malen som drogs till lågan och brunnen vars innehåll släckte kärlekstörst kom ständigt för mig.

Idén kom några dagar senare när jobbet skickade mig och en kollega till en konferens i Norrköping över en torsdag och fredag. Blixtsnabbt skapade min längtande själ en möjlighet och jag skrev till Mathilda på Messenger.

– Hej tjejis. Ska åt ditt håll nästa helg om du vill och kan ses?
När jag såg att Mathilda läste meddelandet pirrade det av förväntan och nervositet i magtrakten.
– Gärna. Ska du träffa någon i släkten?
– Nej jag ska till Norrköping i jobbet och kan fortsätta söderut och spendera helgen i stan om du vill och kan?
– Vore roligt! Jag jobbar egentligen den helgen men det går nog att ordna. Men vart ska du bo? Hos mamma eller mormor?
– Nej jag tänkte nog kanske inte berätta för dem att jag är där och bara träffa dig. Kan bo på hotell.
– Då får du nog stanna där, det är en liten stad som du vet, skrev hon och skickade en blinkande emoji.
– Jag har inget behov av att gå ut och i så fall får du väl smuggla ut mig bakvägen? Men om du jobbar kanske det är svårt?
– Jag kan råka bli sjuk, kan hända den bästa, alltså även mig!
Jag betonade hennes meddelande med ett utropstecken och ett hjärta.

Konferensen i Norrköping var långtråkig och svår att uthärda. Mina tankar var ständigt ett dygn framåt i tiden och jag hade svårt att ge mig till tåls. Med tanke på arrangemanget rådde det kanske inga direkta tvivel om våra ömsesidiga avsikter. Jag hade bokat hotellrum hela helgen men visste inte säkert hur mycket tid jag skulle få med Mathilda, hur tillgänglig hon skulle kunna göra sig. Hur som helst skulle det inte hänga på mig.

När konferensen var slut strax efter lunch på fredagen tog jag avsked av min kollega som tog bilen tillbaka norrut medan jag hoppade på långfärdsbussen från Stockholm på väg till Kalmar. Den här resan hade jag gjort säkert hundratals gånger i min ungdom, men nu kändes det ovant men skönt att bara kunna luta sig tillbaka och inte behöva tänka på något alls.

Jag drack mitt take away-kaffe och såg ut genom fönstret. Det var april och våren hade kommit långt så här långt söderut. Nu var jag verkligen på väg. Metaforer igen, som tåg på räls eller som hissen på väg upp eller ner, konstant på väg oberoende och okänslig för den resandes känslor. Det var ändå hit jag velat och strävat och det kändes så osannolikt att det nu hände.

Bilderna av Mathilda där i min dubbelsäng för elva år sedan kom för mig för säkert tiotusende gången. Då var hon bara 19 år och skulle just ta studenten. Hon var en mycket ung kvinna och då tänkte jag att hon väl bara var onykter och lätt förledd, att det var en trevlig engångsföreteelse som knappt ens kan hända en mogen man.

Nu var hon fortfarande en ung kvinna, 30 år, två barn, fyra och sex år gamla, villa, bil och man. Hon var alldeles i början på ett långt familjeliv. Ändå skulle vi snart ses igen och den här gången var hon inte förledd under inverkan av alkohol och ungdomlig äventyrslusta. Nu var hon synnerligen drivande och jag undrade om hon led av samma pulserande oro och rastlöshet i blodet som jag.

Allt det andra som hon var för mig var svårt att förhålla sig till. Hela livet hade hon varit min ganska okända systerdotter, men i ett års tid hade jag vetat att hon var min och Angelinas dotter, avlad i ett incestuöst förhållande mellan två syskon. Innan var hon bara — och det kanske ändå inte bara var så bara, min systerdotter. Det kändes fortfarande overkligt. Biologiskt kanske det var sant, vad visste jag egentligen? Jag hade bara Angelinas ord. Henne litade jag förvisso på. Hon skulle aldrig säga en sådan sak om det fanns minsta tvivel.

Men känslomässigt, logiskt, praktiskt eller vad man vill kalla det, var det svårt att tänka henne som min dotter. Särskilt nu där jag satt med stånd och längtade. Jag kunde bara fortsätta låtsas som om jag inte visste eller som om det inte betydde något och det var ju bara jag och Angelina i hela världen som visste och någonsin skulle veta.

Lite fladdrigt undrade jag vad det betydde, om det räknades som incest mellan en far och en dotter om vi inte känt till det. Det förbjudna som sådant brukar väcka är väl alltid under förutsättning att släktförhållandet är känt, men när vi var med varandra så visste vi inte. Jag skakade på huvudet. Självklart var det incest oavsett i juridisk mening oavsett.

Bussen svängde av vid vägskälet vid den lilla förorten Jenny, ett vackert namn på en ort. Alla passagerare började röra på sig, plocka med sina kläder och väskor. Jag gjorde likadant. Pulsen och nervositeten steg och jag började få lite skakiga rörelser som jag log lite åt. På utsidan alltså 49 år, förmodat vuxen och världsvan efter ett långt liv, men på insidan samma busiga, barnsliga, förväntansfulla och romantiska tonåring. Egentligen var det alldeles utmärkt, utmärkt men konstigt.

När jag klev av bussen visste jag att ingen skulle möta mig. Mathilda jobbade och skulle bara komma förbi hotellet på väg hem och stanna så länge som var möjligt utan att bli allt för saknad och efterlyst hemma. Sedan var planen att hon skulle komma tillbaka imorgon när hon förmodades jobba.

Jag promenerade till hotellet, checkade in och fann mig sedan på ännu ett i raden av många hotellrum. Det hade blivit ett otal genom åren runt om i Sverige. Nästan alltid ensam, ibland lättad av lugnet och ibland djupt melankolisk av ensamheten. Nu kände jag mig bara förväntansfull, nervös och pirrig.

Jag skickade ett meddelande till Mathilda och lämnade våning och rumsnummer. Sedan sträckte jag ut mig på sängen och bläddrade förstrött på TV:n.

Klockan var strax efter 17 när det knackade diskret på dörren. Jag kastade mig upp och öppnade dörren. Där stod hon, min unga, vackra, fina systerdotter — och dotter. Hon såg lika nervös ut som jag. Korridoren utanför var tom, men en bit bort mot hissarna hördes röster.
– Kom in, sa jag tyst och flyttade mig.

Mathilda smet in och drog igen dörren efter sig. En kort stund stod vi så mitt emot varandra, liksom villrådiga eller tagna av situationen. Jag som var äldst och förmodades vara kanske mindre blyg, kramade henne. Hon kramade tillbaka och vi blev stående så på golvet innanför dörren länge. Hon luktade frisk utomhusluft och hennes långa mörka hår luktade svagt av schampo.
– Förlåt, jag har inte duschat, kommer direkt från jobbet, sa hon tyst.
Hennes röst tätt intill mitt öra, svag, nästan som en viskning, med sin svaga dialekt och värmen från luften som kom ur hennes mun in i mitt öra gjorde mig knäsvag och huden knottrade sig över hela kroppen.
– Det gör ingenting. Du luktar så gott, viskade jag tillbaka och begravde näsan i håret bakom ena örat.
– Ja där ja, fnissade hon.
Jag skrattade tyst åt hennes fräcka tvetydighet.
– Vart luktar du inte gått?
– Det du, svarade hon lite retsamt.

– Vill du komma in en stund? Frågade jag och låssade mitt famntag något.
– En kort stund. Måste skynda mig hem, middag och sådant du vet, men jag ville i alla fall komma en stund.
Hon sparkade av sig skorna och jag tog henne i handen och ledde henne fram till den breda sängen. Där satte vi oss lutade mot väggen med bara ett litet avstånd mellan varandra. Det kändes fel att vara för framfusig och kändes lika fel att slösa bort den dyrbara tid vi hade med att sitta långt ifrån varandra.

Efter en stund la jag min arm om hennes axlar och drog henne försiktigt intill mig.
– Får jag? Frågade jag tyst med en röst som knappt höll.
– Mmm, sa hon bara och lutade sitt huvud mot min axel.
Länge satt vi så. Jag tog hennes hand i min lediga och strök henne över kinden, örat och håret med den andra.
– Om du fortsätter så där så somnar jag. Så sjukt trött efter veckan, sluddrade hon.
– Vad gör du på sjukhuset?
– Jag är undersköterska, tar blodtryck och blodprov, lägger om sår, ger mediciner, allt möjligt.
– Mycket spring va?
– Mmm — 55400 steg idag, fnissade hon efter en snabb blick på aktivitetsklockan som hon bar på ena armen.
– Jädrar… Jag har 4200 steg idag, svarade jag efter en koll på min Garmin-klocka.

Vi satt tysta en stund medan mina händer mjukt rörde vid henne. Hon andades långsamt och lugnt där hon satt lutad mot mig. Det lät faktiskt som om hon somnat. Jag bara tog in allt jag kunde i stunden, den mjuka varma kroppen nära mig, lukten från hennes hår om jag bara vred huvudet lite. Alla bilder, tankar och längtan som nu förvandlats till äkta fysisk närhet gjorde mig kåt nästan bortom behärskningen. Jag visste att vi skulle ligga med varandra igen, om inte idag så i alla fall imorgon.

Eller skulle vi det? Plötsligt blev jag osäker. Vi hade bara pratat om brist på närhet och sex i ganska förtäckta ordalag, skickat hjärtan och pussemojis och sedan bestämt att ses. Vad visste jag egentligen, kanske hennes gräns gick just här, att sitta så här och bara bli kramad och smekt en stund. Hon hade aldrig frågat rakt ut om min syn på otrohet och aldrig nämnt något om sin. Hur som helst var det fint redan detta och om det inte blev mer än så här så skulle jag i alla fall få hålla om min dotter i hemlighet en stund.

När jag diskret andades in doften av hennes hår, vred hon långsamt upp ansiktet. Hennes ögon var slutna och munnen halvöppen. Andetagen från näsborrarna varma och lätta mot min kind. Mina läppar vidrörde fjäderlätt pannan, ögonlocken över de slutna ögonen och längs näsans böjning ut över den mjuka kinden.

– Snälla, kyss mig, viskade hon så tyst att jag knappt hörde.
Mjukt kysste jag henne länge. Ett leende spreds över hennes mun och jag tänkte att kyssa en flicka som ler smakar så mycket bättre. Jag tänkte också att se varandra i ögonen var intimt och fint, men också så vackert när en flicka blundar. Då kändes det som en sådan total tillit.
– Igen, efter tio år, viskade jag tätt intill hennes mun.
– Elva faktiskt.
Jag skrattade och vi kysstes igen, igen och igen.

Nu när vi kysst varandra för första gången kändes det mer tillåtet. Jag la mig ner på kudden och drog henne med mig.
– Mycket bekvämare, viskade jag och kysste henne igen.
– Mmm men jag måste tyvärr gå snart.
– När kommer du tillbaka?
– Imorgon, klockan sju om du vill? Det är då jag börjar jobba.
– Om jag vill?
Jag skrattade åt den onödiga frågan.
– Hur löser du det hemma då?
– Jag går och jobbar. Jobbar lördag och söndag 07 till 16.
– Men jobbet då?
– Jag blev just akut förkyld, sa hon och låtsades hosta.
– Så fruktansvärt omoget och busigt.

Vi låg på sängen tysta länge och kysstes. Min hand vågade sig innanför hennes kläder på ryggen, gled upp och ner över hennes otroligt mjuka hud från kanten på byxor och trosor upp mot BH-banden. När fingrarna gled ut mot sidan och hennes armhåla, lyfte hon armen och gjorde sig mer tillgänglig. Där var hon varm och lite svettig och längre fram kändes bröstets konturer. Hennes ena ben låg över mitt underliv där mitt stånd pulserade mot insidan av hennes lår.
– Är det här du luktar illa? Frågade jag och borrade lekfullt in ansiktet mellan bröstet och armen.
– Exakt där, sa hon, skrattade och knep ihop med armen.
Det blev lekfullt en stund. Hon försökte knipa ihop armen mot sidan och jag försökte bända upp den för att komma åt hennes armhåla. Vår tysta lite hetsiga lek gjorde mig upphetsad. Vi tryckte våra underliv mot varandra i leken.

Efter en halvtimme märkte jag att hon började bli orolig.
– Jag måste tyvärr gå, annars…
– Det är okej Mathilda, vi ses ju snart igen.
– Det är inte alls okej men ett måste.
Vi reste oss från sängen och rättade till kläderna. Mathilda tog fram en hårborste ur sin väska. Jag tog den ur hennes hand, ställde mig nära och kysste henne mjukt medan jag lät borsten glida genom hennes långa hår.
– Mycket skönare när någon annan gör det,
– Jag lovade ju att skämma bort.

jag följde henne till dörren. Hon tog på sig skor och jacka, sedan kysstes vi länge lutade mot ytterdörren.
– Jag kommer strax efter sju imorgon?
– Gör det.
– Hur roar du dig ikväll då? Hälsa på mormor eller mamma?
– Nä, jag håller mig nog på hotellet. De vet inte att jag är här, enklast så. Läser lite, äter godis på sängen och tar det lugnt.
– Spara godiset till mig, jag vill också ha.
Hennes mun kändes så liten och fin när den mötte min, läpparna så mjuka och lena och ögonen låsta i mina. Det gjorde mig knäsvag.

Långsamt och till synes motvilligt tryckte hon ner dörrhandtaget medan vi fortfarande kysstes. När dörren gled upp smög hon ut och tassade bort längs korridoren. Jag stod kvar en stund tills hon försvann runt hörnet mot hissarna och trapporna.

Jag drog igen dörren efter mig och sjönk ner på sängen. Nästan omedvetet med näsan där hon legat och hennes doft fortfarande fanns kvar. Det här var bara för sjukt, sjukt och underbart. Jag visste att jag gjorde fel, visste vad jag borde göra eller borde gjort för länge sedan. Nu borde jag till exempel checka ut fort av bara helvete och ta en buss eller ett tåg hem och gick inga bussar eller tåg, så borde jag lifta, gå eller hyra en helikopter. Precis vad som helst utom just att stanna kvar och fortsätta. Det var förnuftet och moralen och där hade jag inte många motargument. Lika väl visste jag att det aldrig skulle ske och just nu gav jag fullständigt fan i allt annat.

På kvällen gick jag till ett gammalt hamburgerhak en bit utanför centrum. Det var känt för sina goda och stora hamburgare. Vi sa alltid förr att om man gick därifrån fortfarande hungrig så hade man problem. Stället höll fortfarande måttet och det kändes bra att hålla sig lite i utkanterna av staden.

Jag tog en promenad för att smälta maten och fördriva tiden. Jag undvek gator där jag visste att någon jag kände kunde bo. Staden var ändå ganska stor med runt 35000 invånare i hela kommunen, så det var ändå inte helt troligt att jag bara på måfå skulle springa på någon jag kände igen så här dags på dagen.

Tillbaka på hotellet klädde jag av mig och kröp ner i sängen tidigt, mest för att njuta och titta på TV än sova. Tankarna på att vi snart skulle ligga här nakna tillsammans gjorde att jag ville röra vid mig själv, men allt ville jag spara till henne. Jag messade kort med min fru Åsa och skrev något skämtsamt om att släkten är värst och sedan sa vi godnatt.

Den natten sov jag ryckigt och drömde mycket och vaknade flera gånger med våldsam upphetsning brusande i kroppen. Klockan sex steg jag upp och gick ner till matsalen och åt frukost. Tillbaka på rummet duschade och rakade jag hela mig noga och satte på mig rena lätta fritidskläder. När jag borstat tänderna var klockan tio i sju och min puls var hög. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, skulle hon komma eller skicka ett meddelande om att hon sansat sig och tagit sitt förnuft till fånga? Men på mobilen fanns inga nya meddelanden.

Vart efter klockan obönhörligt tickade mot sju ökade min nervositet till näst intill illamående. Jag vandrade mellan fönstret och dörren som en osalig ande, la örat mot dörren och lyssnade ut mot korridoren men kunde inte höra något. Flera gånger öppnade jag dörren på glänt som en barnslig förväntansfull tonåring, bara för att finna korridoren tom.

Just som jag stod där som en fåne med örat mot dörren, knackade det diskret och jag hoppade till. Jag räknade till femton för att det inte skulle verka som om jag stått vid dörren och väntat. Sedan tryckte jag ner handtaget och öppnade. Innan dörren öppnats helt och avslöjade vem som stod där kom besvikna fantasier om att det skulle vara städerskan eller något annat liknande trivialt.

Men det var ingen ur hotellpersonalen som stod där, det var Mathildas lite nervösa leende som mötte mig. Hon smög snabbt in i rummet och jag satte upp stör ej-skylten och drog igen dörren och låste efter henne. Jag tog henne i min famn och vi stod där innanför dörren och höll om varandra en lång stund.
– Hej, viskade jag och pussade henne försiktigt på munnen.
– Hej, svarade hennes läppar alldeles nära mina så att jag kunde känna de röra sig.
– Jag trodde du skulle ha sjuksköterskekläder på dig?
– Du skulle må då va? Fnissade hon.
– Ja varför inte.
– Jag lovar att ha det imorgon när jag kommer.
Vi skrattade och kysstes lite mer vårdslöst.

Jag släppte henne och gick in i rummet. När hon tog av sig skor och jacka och hängde dem på klädhängaren innanför dörren såg jag hur hon diskret tog av sig ringen som hon bar på vänster finger och stoppade den i innerfickan på jackan. Jag hade inte varit otrogen många gånger genom livet men aldrig tänkt på ringen.

Jag tänkte att jag kanske borde göra likadant. När Mathilda kom in i rummet kämpade jag fortfarande med att få av mig vigselringen som suttit där de senaste 25 åren. Förvirrat la jag först ringen i lådan i sängbordet men rös till när jag insåg att det skulle vara katastrof om jag glömde den där, så jag la den i ett ytterfack på min väska istället.
– Det är väl mest symboliskt, kändes bättre så, så slipper man tänka på det, sa Mathilda med tyst röst när hon såg att jag gjorde som hon.
– Mm, det har du nog rätt i.

Vi satte oss på sängkanten med ett lite blygt avstånd mellan varandra. Jag ville inte fastna i blyghet som skulle göra det svårare ju längre tiden gick, så jag la armen om hennes axlar igen. Mathilda flyttade sig närmare och lutade huvudet mot min axel. En stund satt vi så medan jag bara kände hennes närhet och luktade henne i håret. Det slog mig hur mycket jag älskade närheten och att bara andas in hennes dofter. Det skapade sådan bomull av lycka och harmoni i själen. Att liksom bara tänka hennes namn, känna hennes närhet och lukta in hela hennes person, det var så intimt och fint när någon lät någon göra så, få komma så nära.

Långsamt la jag mig ner åt sidan på kudden och hon följde efter. Jag låg på rygg med hennes huvud på min axel och hennes ena ben över mina. Värmen strålade mellan oss hela vägen från fötterna upp till våra pannor. Jag lirkade mig ännu närmare, för att försöka ta bort alla små centimetrar som fortfarande skiljde våra kroppar.

Mathilda skakade till lite och tryckte sig närmare.
– Fryser du?
– Ja lite.
Det var kanske lite svalt i rummet, eller så var det spänningen och nervositeten över det vi nu gjorde. Jag tog det uppvikta täcket och la det över oss trots att vi fortfarande hade kläder på oss.
– Vad gör de andra? Frågade jag lite ospecifikt.
– Barnen är hos mormor och Rickard är någonstans i närheten av Jönköping och kör folkrace, kommer hem sent ikväll.
Jag nickade och tänkte att det kändes konstigt att prata om sina respektive så där självklart när vi låg så här otillåtet nära och kanske skulle gå mycket längre. Det kändes mycket bättre att ha tagit av ringen och liksom skapat en helt egen värld där det bara fanns vi och allt annat var overkligt.

Jag vände mig emot henne och luktade i hennes hår igen med mina läppar fjäderlätt mot hennes mjuka panna. Min hand smekte långsamt och lätt över ryggen, först utanpå kläderna innan den letade sig in innanför tröjan nere vid ryggslutet. Jag log lite, tänkte att det var som om mina händer och läppar inte kunde finna ro förrän de kände varm, len och mjuk hud utan störande mellanlager av kläder.

En lång stund låg jag och försökte känna efter. Jag höll om en kvinna, kände värmen, doften av hår, parfym och tandkräm, kände bröstens former puta mot min bröstkorg och kände mjuk bar hud under mina händer. Jag kände hur hennes mage rörde sig långsamt fram och tillbaka i takt med andetagen från hennes näsa mot min hals och hennes hand som långsamt rörde sig över min rygg.

Jag kände verkligen efter — kunde jag känna att det här var min dotter som jag inte borde röra så här? Jag visste att det var så och därmed att det borde kännas fel. Men det gjorde det inte. Det var starkare än mycket jag varit med om, vågor av ömhet och längtan som pulserade genom kroppen. Biologiskt var hon min dotter men inte känslomässigt på samma sätt som barnen där hemma.

Åter igen trodde jag att Mathilda somnat där hon låg på min axel. Jag tänkte att om det var det här det som blev, så skulle det ändå vara perfekt. Mjukt pussade jag henne på håret, pannan och ögonen, mest för att jag inte kunde låta bli. Det kändes annars som om något inuti skulle explodera och gå sönder om jag inte fick slösa av min kärlek.

Mathilda öppnade ögonen och vred långsamt upp huvudet. Våra läppar möttes igen, först stilla, sedan allt mer intensivt. Mina händer rörde sig allt mer över hennes bara hud under kläderna, från BH-banden ner mot trosornas kant, lät fingrar glida längre och längre in under kanten för varje gång. Mathildas mjuka och mycket mindre hand smekte min rygg under kläderna och huden, hårbotten och hela själen knottrade sig av välbehag.

Värmen steg upp som dunster från våra kroppar under det tjocka duntäcket där vi låg med kläderna på. Jag knäppte försiktigt upp BH-banden under tröjan och lyckades med hakarna bara med en hand.
– Wow du kunde, viskade hon.
– Ren tur bara.
Jag började lirka av henne tröjan och hon reste på överkroppen och hjälpte till att dra tröjan över huvudet. Den uppknäppta BH:n följde med och blottade hennes nakna bröst. Ömt smekte jag ena bröstet med handen.

Mathilda började dra upp min tröja.
– Annars är det orättvist, viskade hon med munnen tätt mot min.
När jag drog av mig tröjan och blottade mig kände jag mig plötsligt oförklarligt blyg. Det var nog för att hon såg på mig och att det var just Hon som gjorde det.

När vi åter låg ner låg våra nakna överkroppar mot varandra. Brösten kändes tydliga nu utan kläder som tog bort så mycket av känslan. Min hand strök över hennes rygg, sidan och ut över magen. Min tunga smekte hennes och våra ögon var låsta i varandra när mina fingrar nådde knapparna i hennes byxor. Först höll jag handen helt stilla en lång stund. Så fort jag började röra mig så var det så avgörande. Innanför knapparna fanns trosorna och där under hennes allra mest privata.

Långsamt knäppte jag upp en knapp i taget. Byxorna släppte långsamt sitt grepp runt hennes höfter och det blev mer och mer plats att föra in en hand. Först smekte jag utanpå trosorna innan jag lirkade in handen under troskanten och förde den nedåt utan att hon protesterade.

När mina fingrar långsamt smekte längre in mellan hennes ben, könshår byttes mot vått, varmt och svullet kunde jag känna samma sak som gensvar i hennes mun, känna det i andetagen från hennes näsborrar, känna det i höfternas små rörelser. Jag ville smeka henne, känna och höra och hålla henne precis så där som den gången för så länge sedan.

Plötsligt tog Mathilda bort min hand, men greppet kändes mera som upphetsning än avvisning. Hon började fumla med mina knappar. När jag försökte lirka ner hennes byxor över höfterna lyfte hon på rumpan och hjälpte till. Trosor och byxor åkte ner samtidigt och jag var snabb med att fortsätta klä av henne. Jag slängde allt i en hög nedanför sängen på golvet.

När hon var helt naken hjälptes vi åt med mina kvarvarande kläder. Hennes mjuka hand slöts runt mitt hårda stånd och äntligen låg vi helt nakna tätt intill varandra.

Begäret tog över blygheten och jag gjorde det jag längtat efter, kröp ner under täcket med läppar och tunga över hennes hud, stadigt nedåt. Bröstvårtorna i munnen svarade både genom hennes andning, händer och höfter. I höjd med hennes mage kände jag redan hennes intima dofter och allt jag ville var att göra det underbart skönt för henne.

Det gick fort och lätt att ge henne en orgasm. Jag bara låg med munnen mot hennes sköte och händerna om hennes höfter när hon flöt igenom sin njutning. Långsamt förde jag in tungspetsen i henne och låg stilla och bara njöt av hennes kärleksvätskor och musklernas rörelser.

Jag ville så gärna ha henne. Jag kröp upp igen, drog henne tätt intill mig och kysste henne med mina våta läppar. Jag kände ingen tveksamhet hos henne över att känna sin egen smak. Helst av allt ville jag bara ha henne, genast men ville känna henne omsluta mig med sin mun först.

Det behövdes bara ett lätt tryck mot hennes axel nedåt för att hon skulle förstå vad jag önskade. När hennes läppar rörde vid mina bröstvårtor och hon upptäckte vad det gjorde med mig, njöt hon och retade mig länge med sin virvlande tunga innan hon fortsatte.

Min kropp brann av längtan, det var så länge sedan… När jag kände hennes varma våta mun ta in mitt hårda stånd kunde jag ha exploderat genast. Jag ville fylla hennes mun med min varma sperma lika mycket som jag ville känna hela hennes kropp mot min och hennes sköte omsluta mig. Kanske skulle jag kunna få båda, men först och mest ville jag ha henne, kyssa henne och se henne i ögonen när jag kom i henne.

När jag började närma mig orgasm drog jag henne uppåt igen. Hon släppte mig ur munnen till synes motvilligt. Jag ville ha henne över mig, känna hennes tyngd, känna henne bestämma denna första gång på över tio år. När hon gränslade mig, tog min lem i handen och styrde den mot sitt öppna sköte kändes hon mycket mer erfaren än senast, naturligtvis. Jag tyckte då hennes blyghet och oerfarenhet hade varit upphetsande och väldigt fint men att känna en kvinnas målmedvetna lust och erfarenhet var också väldigt upphetsande och jag kunde inte säga vilket som var bäst.

Mathilda skönt ner, tog emot hela mig utan besvär även om hon drog efter luft och körde naglarna i mina axlar samtidigt. Vi såg på varandra, såg varandra djupt i ögonen vilket var enormt erotiskt. Min hjärna kändes som om den skulle kollapsa av sensationen inte så lite kryddad av hemligheten att hon var min dotter. Det kändes helt sjukt, magiskt och fantastiskt. På något bakvänt sätt kändes det underbart att få visa henne min kärlek just så här.

Hon red långsamt, djupt och hon gjorde det bra. Hon böjde sig ner, vi kysstes, min hand mot hennes huvud pressade henne nedåt mot min ena bröstvårta och när hon tog den i munnen, virvlade med tungan samtidigt som hon red allt snabbare började det mullra inom mig.

När den första vågen sköljde genom kroppen, sperma började lämna mig kysstes vi igen och såg varandra djupt i ögonen. Jag flämtade hennes namn om och om igen med mina läppar mot hennes öppna mun och hon svarade med ljusa tysta gnyn varje gång.

Efteråt låg hon över mig och vi flämtade ikapp. Hennes hår täckte mitt ansikte och svetten klibbade och rann mellan våra sammanpressade kroppar.

Mathilda gled ner vid min sida efter en lång stund när min lem långsamt blivit mindre och gled ur henne. Våra blandade kärleksvätskor rann ner över mitt ena lår ner på lakanet. Långsamt strök jag henne över håret och ryggen. Inuti kände jag mig helt harmonisk och lugn.

– Är du hungrig? Vi kanske måste äta något? Frågade jag efter en lång stund.
– Ja men vi kanske inte ska gå ut på stan tillsammans.
– Nej men jag kan hämta något. Vad är du sugen på?
– Vad som helst, något från ICA, en sallad kanske som inte behöver värmas?
– Jag fixar det.
Jag reste mig, klädde på mig, tog nyckelkortet från skrivbordet bredvid telefonen och lämnade rummet.

Ute var det vackert väder och staden luktade underbart med sin märkliga blandning av dofterna från alla affärer, svagt av bilar och doften från havet. Jag tyckte det var synd att vi inte kunde gå ut tillsammans. Jag såg framför mig hur vi vandrade hand i hand längs havet upp mot Djurgården och Brevik. Lustigt förresten att det fanns ett Djurgården även här. Men skulle vi gå så tillsammans så skulle det få ske på en helt annan plats och kanske kunde det bli så. Mina tankar rörde vid kuvertet som låg och brände i min resväska. Jag undrade när och hur jag skulle ge henne det.

På en pizzeria köpte jag två sallader. Det kändes fräscht och inte så tungt att äta. Jag hade bråttom tillbaka till hotellet där jag föreställde mig hur Mathilda låg kvar naken i sängen och bläddrade på TV:n. Jag slogs som så ofta hur stora kontrasterna var mellan det som pågick i verkligheten, här ute på gatorna, i lobbyn och de tomma korridorerna med heltäckningsmattorna jämfört med det som skedde bakom den stängda dörren i hotellrummet och inom mig. Kanske pågick liknande saker bakom andra hotellrumsdörrar. Åter igen, det var så lite vi egentligen visste om andra människor.

Inne på hotellrummet var det varmt och luktade gott, en blandning av Mathildas parfym, svagt av något rengöringsmedel och rena lakan. Där fanns också kärlekens dofter, av varma kroppar, kön och heta andetag. Det väckte min längtan på nytt. I sängen satt Mathilda lutad mot sänggaveln med kuddarna uppbullade bakom ryggen. Täcket var uppdraget så att man bara såg övre delen av brösten.

Jag ställde maten på sängen och klädde av mig igen.
– Äta i sängen, vilken lyx, sa hon förtjust.

Vi slötittade på någon amerikansk serie med hundra säsonger och avsnitt bakom sig, men volymen var neddragen så att ljudet knappt hördes. Trots att vi åt hade jag svårt att hålla mina händer i styr och svårt att inte kyssa henne ibland. Hon retades genom att ha mat kvar i munnen, tuggad majs och gurka och salladsdressing över läpparna. Kanske var avsikten att avskräcka från flera kyssar men det fick motsatt effekt på oss båda.

När vi ätit upp kröp vi tillbaka under täcket igen och älskade, långsammare och mer utdraget den här gången. Hon kom liggande på rygg. Jag låg på sidan med hennes ben över mina, min lem djupt i henne och fingrarna som smekte klitoris rytmiskt i takt med mina rörelser. Sedan sträckte hon ut sig med lätt särade ben och jag la mig över henne, kände hela hennes kropp, ben, mage och bröst mot min och vi kysstes när jag för andra gången kom i min älskade dotters sugande sköte.

Vi slumrade varma och svettiga, kladdiga av vår kärlek tätt omslingrade under täcket. Precis innan jag somnade lyckades jag sätta ett larm för att vi inte skulle försova oss.

När vi vaknade igen skedade vi och jag tog henne långsamt bakifrån. Jag särade hennes skinkor och höll ett finger lätt mot hennes stjärthål samtidigt som jag kom i henne igen. Hon stötte sitt underliv hårt och fort mot mig om och om igen tills jag var helt tömd.

Mathilda klev ur duschen, borstade och fönade håret med bara handduk svept kring midjan. Jag stod tätt bakom, smekte magen och brösten och kysste henne i nacken, uppenbart svårt att slita mig. Hon log mot mig i spegeln.
– Jag kommer ju tillbaka.
– Det är jag glad för Mathilda. Glöm inte sjuksköterske uniformen, log jag och njöt av hennes kluckande skratt.

När hon klätt på sig kysstes vi länge innanför dörren igen. Jag dolde min separationsångest jag kände så gott jag kunde.
– Ska du hämta barnen hos mormor nu? Frågade jag för att försöka svalka av mitt heta inre.
– Ja och sen hem och laga mat. Rickard kommer väl sedan någon gång ikväll.
– Glöm inte ringen, sa jag tyst och kysste henne.
– Tack för påminnelsen, kunde blivit jobbigt annars. Sov gott så ses vi imorgon igen samma tid.

Vi kysstes länge igen innan hon öppnade dörren och gick bort längs korridoren. Längst bort vid hörnet bort mot hissarna och trapporna vände hon sig om och kastade en slängkyss som jag besvarade. Orden jag velat säga henne innan hon gick flödade i mitt inre;
– Jag älskar dig, älskade dotter.

Dagen efter var det söndag. Jag åt tidig frukost klockan sex för att vara klar tills hon skulle komma tillbaka. Ångesten rev och slet i mig för att vi hade några förmodligen lika underbara timmar kvar innan vi skulle skiljas igen och allt fantastiskt skulle upplösas till ovisshet och i bästa fall bara lång och olidlig väntan till nästa gång.

Jag hade önskat extra sen utcheckning från hotellet och hade tur att det inte var fullbokat. Jag skulle få behålla rummet tills min buss gick vid 17-tiden. Vid den tiden skulle Mathilda ändå behöva vara tillbaka hemma.

Klockan sju knackade det på dörren, tyst och diskret. Jag hade hunnit duscha efter frukosten och kände mig åter barnsligt förväntansfull.
– Du glömde sjuksköterskeuniformen, skämtade jag.
– Det skulle kanske väckt visst intresse hos personalen och dessutom har vi kläderna på jobbet.
– Jag skojade bara, sa jag och kysste henne på munnen samtidigt som jag hade bråttom att klä av henne igen.
– Vi ska väl ändå inte ha så mycket kläder på tänker jag?
Jag tyckte så mycket om hennes fina mjuka röst, den mjuka östgötska dialekten som var tydlig utan att vara grov. När jag lyssnade riktigt noga kände jag igen hennes röst i mina andra döttrars röster, de lät så lika och det var svindlande samtidigt som jag ibland drabbades av dåligt samvete.

I sängen tog vi det mycket lugnare jämfört med gårdagen. Då hade vi ett akut behov medan vi nu tog mer tid, älskade i flera ställningar. Till min lycka sög hon mig till orgasm i en skön 69:a och när min utlösning kom ryggade hon inte tillbaka. Jag kände och hörde på henne att den nog var riklig och när hennes tunga och läppar mjölkade min lem, tryckte jag mina händer mot hennes stjärt som rörde sig över min mun, pressade henne ner över mitt ansikte.

Medan jag återhämtade mig, fick jag tillfredsställa henne långsamt och länge. När hon slutligen kom stod hon på knä, gränsle över min mun och gned sitt sköte fram och tillbaka över min tunga och mina sugande läppar och hon tog stöd mot sänggaveln med händerna.

Efteråt slumrade vi en kort stund igen, noga med att inte somna för djupt. Jag tittade oroligt på klockan när vi vaknade igen och slappnade av när jag såg att den bara var halv nio.

Vi låg länge och pussades och pratade om allt och inget särskilt. Jag älskade bara att höra hennes röst och ville höra om hennes liv. Det kändes lite märkligt att ligga nakna och kladdiga och höra henne berätta om studier, jobb, man och barn, men jag ville höra allt, allt jag förlorat under alla år. På ett sätt kändes förlusten enorm, på ett annat sätt som en vinst, för att vi nu kunde ligga så här.

– Just det, du har inte fått någon födelsedagspresent ännu, utbrast jag låtsat förvånad.
– Jag trodde det här var presenten?
– Åh nej, det vore väl för futtigt för världens finaste tjej.
Jag sträckte mig mot sängbordet där det låg ett kuvert. Mathilda rodnade när hon tog emot det.
– Men sluta, det behövs inte.
– Det gör det visst. Öppna nu.

Med fumliga, nervösa fingrar och rodnande kinder öppnade hon kuvertet. Inuti låg ett presentkort med TUIs logga.
– Men, en resa till Kanarieöarna, för två, gud så fint!
Vi kramades och kysstes och hon torkade tårar ur ögonen.
– Du ville väl åka långt till något varmt ställe? Du får ta med en person, vem du vill. En eller två veckor bestämmer du själv, men två kanske är svårt?
– Men — jag trodde du och jag…?
– Ja om du vill?
– Är du dum eller? Sa hon och gjorde om sin svaga östgötska till Göteborgsdialekt vilket lät ganska komiskt, ungefär som när en skåning försöker prata stockholmsdialekt.

Jag älskade hennes skrattblandade gråt. Känslorna av ömhet inuti gjorde fysiskt ont. Det kändes som om det inte riktigt räckte till. Jag ville kväva henne med kyssar och omsorger, banka nävarna i väggen och skrika, sparka sönder någon möbel, allt på grund av de kaosartade känslorna inuti. Varför kunde jag inte bara få säga som det var, berätta precis allt? Nu gick det definitivt inte längre. Hur skulle hon ta det? Allt var möjligt, bli glad, irriterad, fullkomligt rasande eller så knäckt att hon tog livet av sig om hon fick veta sanningen? Oavsett var allt outhärdligt.

– Vi får höras om när vi kan åka, sa hon när vi låg och höll om varandra.
– Lite framförhållning bara men annars bestämmer du. Jag har gott om semesterdagar att ta ut. Men vad tror du de kommer säga hemma då?
– Jag vill väldigt gärna åka två veckor, ska försöka med det. Det borde inte bli något problem om jag säger att jag ska åka med dig. Det är ju ofarligt.
Vi brast i skratt, kysstes och mitt i kyssarna la hon sig över mig igen. Min lem, mitt hjärta och själ försvann samtidigt in i mjuk, våt dimma. Jag lyckades hålla mig så länge så att vi för första gången kunde komma tillsammans.

– Ja väldigt ofarligt, vad skulle kunna hända, fortsatte jag vår tappade tråd en stund senare när vi åter låg utmattade och svettiga tätt tillsammans.
– Jag menar det, ingenting kan hända när man åker på en resa med en morbror man saknat länge.
Hennes läppar rörde sig mot min hals när hon pratade. Det gav mig rysningar över hela kroppen. Helst av allt ville jag rätta henne;
– Morbror och pappa!
Men det kunde jag givetvis inte säga.

Det gick förvånansvärt bra att skiljas, kanske mest på grund av vetskapen att vi snart skulle ses igen och snart få spendera två hela veckor i värmen och solen tillsammans, bara vi. Vi skulle kunna leva helt öppet som ett helt vanligt par, med en viss åldersskillnad mellan som alla skulle notera men som få antagligen bry sig om.

Ändå blev våra tårdränkta kyssar till lust igen när hon stod pressad med ryggen mot ytterdörren. Jag fick en komisk bild av att dörren skulle öppnas och vi skulle landa i en hög på golvet där ute i korridoren med henne under mig.

Hon kom mot min mun lutad mot dörren och naglarna i min hårbotten. Byxorna och trosorna var åter neddragna. Jag kunde inte få nog av hennes smak och känna och höra hennes ohämmade lust. Jag älskade att känna henne komma mot min tunga medan musklerna i hennes inre krampade runt mina fingrar.

När hon gått låg jag länge ovanpå sängen och njöt av hennes doft från mina fingrar. Jag njöt lika mycket av vetskapen att hennes trosor skulle fyllas av min sperma där hon gick hemåt. När hon kommit vände jag henne om och tog henne bakifrån med hennes händer stödda mot dörren. Vi kysstes när hon drog upp trosor och byxor igen. Efteråt tänkte jag att hon kanske borde lagt papper i trosorna för att skydda dem mot det värsta, men det hade hon inte gjort.

På långfärdsbussen tillbaka norrut mot Stockholm igen var mina tankar ett enda virrvarr, precis som känslorna. Jag kände mig levande och lycklig på så många sätt. En hel helg med en ung, vild och kärlekstörstande vacker kvinna hade liksom väckt mig på nytt. Mina trevande försök att prata om potensproblem hos min husläkare hade inte lett till några potenshöjande preparat som jag hoppats. Istället hade min läkare tipsat om att gå till en kurator och kanske i parterapi för att jag och min fru skulle hitta tillbaka till varandra. Jag hade så svårt att förstå vad det hade med min potens att göra, men alla nivåer av testosteron och annat såg helt normala ut.

Men både den här gången och när jag och Mathilda var med varandra första gången för drygt tio år sedan hade jag inte lidit av några potensproblem, snarare tvärtom. Jag hade till och med återhämtat mig fort, nästan som ung och vi hade kunnat älska flera gånger per dag. Visst, det kanske tog något längre tid vilket jag trodde skulle stressa mig men jag hade snabbt insett fördelen att det samtidigt gav Mathilda mera tid och på så vis hade allt blivit underbart fint.

Men så klart molade skammen inom mig också. Gubbe träffar ung kvinna, för det var det jag skulle anses vara i och med min ålder, även om det inte kändes så inuti. Vände man på det, varför skulle man inte få känna sig attraktiv, ung och levande bara för att man passerat en viss ålder?

Värst var ändå vetskapen att hon var min biologiska dotter. Första gången för tio år sedan hade jag inte vetat om det, men nu hade jag haft kunskapen ett år och ändå inte, eller kanske just därför inte kunnat låta bli att träffa henne igen när hon dessutom ganska direkt bad om det. Känslomässigt kunde hon naturligtvis inte vara min dotter på samma självklara sätt som de barn som jag levt med. Känslomässigt var Mathilda bara min systerdotter vilket var nog så problematiskt, men det var åtminstone en förutsättning vi båda känt till. Biologiskt var hon mitt barn. Fram till i fredags hade jag kunnat skylla på livets konstiga vindlingar, men i samma stund som jag klädde av henne och kröp ner i sängen med henne igen så var det inte jämlikt längre.

Jag hade skyddat mig bakom löftet till min syster att aldrig någonsin avslöja sanningen för Mathilda. Vad skulle hända om det ändå blev så och egentligen ville jag bryta det löftet och berätta för att få tillbaka den dotter jag inte haft chans att ha. Nu skulle det vara omöjligt, eller?

Jag suckade och såg ut genom fönstret. Jag visste att jag gjorde fel både mot min fru och Mathilda. Ändå tänkte jag allt oftare att livet var för kort för att vara trogen en relation som på det erotiska planet ändå var död och att trycka bort mina mänskliga behov av närhet var ändå omöjligt.

Då återstod två val, att avstå eller skilja mig, vilket väl vore det mest ärliga, eller som nu, att bara följa livets minsta motståndets lag och njuta så länge det gick. Det är ändå skillnad på guds lag och människans förordningar.

Jag vände och vred en stund på alternativet att berätta allt för Mathilda för att åtminstone vara ärlig mot en människa. Det skulle innebära att hon kanske blev arg, ledsen och besviken, vände mig ryggen och bröt kontakten för all framtid, det var fullt möjligt. Det fanns ändå en liten chans att hon kom över chocken, att jag inte var pappa rent känslomässigt för henne heller och att hon kanske skulle kunna förstå hur saker ibland bara händer utan att man riktigt kan styra över allt.

Den yttersta skulden för allt detta låg egentligen hos min syster som valt att aldrig berätta. Hade hon gjort det den där sommaren för länge sedan kanske allt hade varit helt annorlunda. Ett barn avlat i ett incestuöst förhållande mellan en syster och en bror, det hade kanske blivit lite liv ett tag, en skandal som det skulle ha pratats om ett tag, men det skulle väl lagt sig med tiden?

Fast nej, i en sådan där liten stad skulle Angelina och Mathilda tvingas leva med skammen hela livet. Som en gammal vän brukade säga om små städer;
– Så fort du är minsta avvikande eller udda kommer en bondjävel och bygger en gärdesgård omkring dig.
Det var nog sant. Ingenting förlåts och ingenting glöms bort.

Mina tankar fladdrade in på ett sidospår. Jag mindes en gång en raggarfest jag råkade hamna på under ett affärsbesök i Lidköping. Det var ungefär som man kan föreställa sig, billig öl, fylla, folk som spyr och ett och annat bondslagsmål. Efter ett av dessa slagsmål hade min kompis plåstrat om en av kombattanterna medan jag satt och tröstade hans sambo. Båda var i 40-årsåldern. Jag frågade vad grälet handlat om och hon berättade att hennes partner var arg på en kille som lånat ut en bil till hans bror som kört på fyllan, kört av vägen och omkommit. Det lät inte bra så klart och jag frågade när detta hände?
– För 25 år sedan, blev svaret.
Varje fest sedan dess hade det slagits, gråtits och bråkats för denna gamla händelse. Som sagt, alla oförrätter man någonsin utsatts eller utsatt någon för, ingenting förlåts och ingenting glöms.

Tillbaka till min syster, vart var jag någonstans? Hon hade så klart inte haft många alternativ. Stanna kvar och tiga eller berätta och lämna hemstaden för alltid. Jag klandrade henne inte alls för valet hon gjort trots den enorma sorg och förlorad tid som drabbade alla inblandade. Hennes ensamhet med vetskapen under 30 års tid måste ha varit svår att bära utan en enda människa att anförtro sig åt. Då framstod mitt ömkande som lite futtigt i sammanhanget, även om man inte gärna bör jämföra lidande.

Så hur det skulle bli med Mathilda, att berätta eller inte berätta fick bli en senare fråga. Det var inget man hastade iväg och gjorde utan att tänka efter först och egentligen borde Angelina få vara med i det beslutet. Det fick anstå. Kanske skulle Mathilda ta det bra eftersom det här med kärlek inom familjen tycktes ligga i generna tänkte jag och log för mig själv.

——

EPILOG

Fem månader senare möttes vi på centralstationen vid långfärdsbussarna. Det kändes som en deja vu när jag kramade och diskret kysste henne på örat, kinden och munnen. Hon både ryggade lite inför offentligheten samtidigt som jag kände hur hon darrade till i mina armar. Det kändes som om cirklar slöts. Så här hade jag och Angelina också stått för mycket länge sedan. Nu stod jag här med hennes — med vår dotter och gjorde likadant.

Vi gick nära varandra men utan att hålla i handen ner mot Arlanda Express. Bakom oss hördes det rytmiska ljudet av hjulen från våra resväskor mot skarvarna i stengolven och ut över betongen på perrongen. Det var resandets ljud. Ibland nuddade våra händer varandra och då kunde vi smeka varandra snabbt med ett finger. Snart skulle vi inte behöva den försiktigheten längre.

Delar i serien

<< Småstadsidyll #10 – Återförening i hembyn

Småstadsidyll

• Småstadsidyll #1 – Min Monika
• Småstadsidyll #2 – Min tyska moster Stephanie
• Småstadsidyll #3 – Midsommar i hembyn
• Småstadsidyll #4 – Sommarlov i hembyn
• Småstadsidyll #5 – Höstlov
• Småstadsidyll #6 – Jullov i hembyn
• Småstadsidyll #7 – Bussresan
• Småstadsidyll #8 – Den sista resan
• Småstadsidyll #9 – En smak av det förflutna
• Småstadsidyll #10 – Återförening i hembyn
• Småstadsidyll #11 – Mathilda