Luffaren – Del 4

Anders fortsatte att vandra runt mellan gårdarna. Han övernattade i lador, i tvättstugor, i halmbalar och ibland under någon gran. Och när tillfälle gavs, tog han daglönejobb på någon gård. Vintern kom, och när han sov i skogen värmde han sej vid en stockeld. Och någon gång hade han turen att hitta ett tegelbruk där han kunde värma sej vid tegelugnen tillsammans med andra luffare.

Frampå senvintern hade han kommit till gården i Uppvidinge. Han knackade på, och genast hörde han hunden skälla. Dörren öppnades, och där stod Anna med ett spädbarn i famnen och med hundkopplet i ena handen. Hunden viftade igenkännande på svansen. Anna sa,

”Men se Anders! Det var då en överraskning. Kom in kära du!”

Anders gick in. Anna kopplade loss hunden, och den lade sej på rygg framför Anders. Han klappade den och pratade med den. Så lyfte han blicken mot Anna.

”Så ni lyckades få barn till sist. Gratulerar!”

”Tack,” svarade Anna. ”Vill du hålla honom?”

Anders tog försiktigt över det lilla knytet och log mot Anna. ”Han måste vara efterlängtad.”

”Javisst! Men det är inte min man som är pappan.” sade Anna.

”Vad då?” undrade Anders. ”Vem är det då?

”Pappan står just nu här och håller i sin son,” svarade Anna. Så log hon, gick fram till Anders och kramade honom och grabben.

_ _ _ _ _

Liksom förra gången ordnade Anna badvatten så att Anders fick tvätta av sej ordentligt. Sen bjöd hon på middag. Maken var borta på en huggning långt borta och kom inte hem på ett bra tag.

Dom pratade på, och Anna undrade vad han hade varit med om under det dryga året sen dom sågs sist. Anders kände sej lite brydd, för det kändes som att han hade varit otrogen mot Anna när han hade träffat dom andra kvinnorna. Först tänkte han att han skulle hålla tyst om det. Men sen tyckte han att han borde vara uppriktig mot henne, så han sa, ”Anna, jag måste vara ärlig mot dej och säga att jag har varit med några andra kvinnor sen vi sågs.”

Anna tittade länge på honom. Anders fortsatte, ”Det var inte jag som kom till kvinnorna, utan dom kom till mej. Men Anna, det är ändå dej jag har haft i tankarna under dom ensamma vandringarna utmed vägarna.”

Anna reste sej, gick runt bordet till Anders, satte sej i hans knä och kramade honom.

”Det ju är inte så lätt för en ung man som dej att värja sej mot kvinnor. Så jag förlåter dej, Anders. Och vi är ju inte gifta, så jag kan ju inte skylla dej för att ha varit otrogen.”

”Ja, men det känns ändå så, Anna. Älskade Anna! Jag har längtat så otroligt efter dej!”

”Åh Anders!” Hon kramade honom ännu hårdare. ”Jag har längtat efter dej också, Anders. Väldigt väldigt mycket.”

Så hördes ett svagt gnäll från vaggan.

”Nu är han hungrig, vår son” sade Anna. Hon tog upp grabben, tog fram det ena bröstet och lät honom dia. Och då blev han tyst.”

Så tittade Anna upp på Anders. ”Jag blev jätteglad över barnet. Min man tror att han är pappan. Och jag vill så gärna ha ett barn till. Kan du fixa det tror du?”

_ _ _ _ _

Så blev det långa och sköna samlag inne i kammaren. Mest tog Anna emot Anders på rygg, och ofta kopplade hon benen om honom så att hon kunde trycka in honom extra hårt i sej. Ibland låg hon på sidan med ryggen mot honom, och när hon kände hur han trängde in i henne, tryckte ljumsken mot hennes rumpa och höll henne om brösten brukade hon få en extra häftig och lång orgasm. Och dom avslutade ofta med att Anna red Anders med djupa böljande tag.

På dagarna hjälpte Anders Anna att sköta gården. Och det var en stor lättnad för henne, för det var tungt för henne att sköta den ensam. Och Anders fick lära sej att byta blöjor på grabben.

Så en morgon kramade Anna om honom, tittade honom i ögonen och log.

”Du Anders,”

”Ja?”

”Vet du, jag skulle ha fått mens för en vecka sen. Men den kom aldrig. Så nu har du nog gjort mej med barn igen.”

”Åh Anna!” utbrast Anders och kramade Anna hårt tillbaka

_ _ _ _ _

Så började tiden närma sej när Annas man skulle komma hem. Så då fick Anders ge sej ut på landsvägarna igen. Han vandrade söderut, och frampå vårkanten hade han kommit till sin hemsocken. Där knackade han på i granngården till godset.

När bonden öppnade dörren och fick syn på luffaren, tittade han först länge på honom. Men så förstod han vem han hade framför sej.

”Men Herre min skapare, är det du Anders!” utbrast han. ”Jag kände nästan inte igen dej. Oj vad vi har sökt dej!”

”Varför har ni det?” undrade Anders.

”Kom in och sätt dej, så ska jag berätta,” svarade bonden.

Så fick Anders veta att hans bror Hans nyss hade dött. Bonden kände inte till den exakta dödsorsaken, men det pratades i bygden om att Hans hade supit ihjäl sej. Och eftersom han inte hade några barn, ärvde nu Anders godset.

Anders tittade länge på bonden.

”Hur står det till med jordbruket?” undrade han.

”Inte så bra,” svarade bonden.

_ _ _ _ _

Tiden som följde blev slitsam för Anders. Jordbruket var försummat, och ekonomin i botten. Men en del av godsets skogsfastigheter var mogen för avverkning, så där fick Anders in extra inkomster, som han investerade i nya maskiner. Och med hårt arbete, skickligt val av grödor och kloka investeringar i maskinparken lyckades han vända verksamheten. Han skickade även sin personal på utbildningar, som resulterade i effektivare arbete och bättre skörderesultat. Och efter drygt två år gick godset med hygglig vinst.

Han hann inte tänka på så mycket annat än jordbruket. Men ibland om kvällarna längtade han efter Anna. Och han undrade om hon hade fått en flicka eller pojke.

Så en söndag samlade han sej, tog fram papper och penna och skrev till henne. Han hoppades att hennes man inte skulle vara hemma, för han ville inte att han skulle upptäcka brevet. Men mannen var ju borta nästan jämt, så Anders bedömde risken som liten.

Tiden gick utan att det kom något svar. Anders hade nästan gett upp hoppet att få höra från Anna. Men så en dag kom brevbäraren med ett brev.

Anna lyckönskade Anders till godset. Hon var väldigt glad över att han äntligen hade fått det bra, efter dom svåra åren ute på landsvägarna. Hon skrev också att hon hade fått en fin dotter, men att livet var svårt. Hon orkade inte riktigt med gården ensam längre, och hennes man var borta nästan jämt. Och det började gå rykten på bygden att han hade ihop det med andra kvinnor. Brevet avslutades med att hon längtade så oerhört efter att få se Anders igen.

Anders satt länge med brevet i handen. Så skrev han ett nytt brev till Anna. Och efter en kort brevväxling kom dom överens om att han skulle besöka henne några dagar när mannen var borta.

_ _ _ _ _

Så hörde Anna en bil köra upp på gårdsplanen. Det knackade på, och hunden sprang fram till dörren och viftade på svansen. Och när hon öppnade, stod Anders där, i snygga rena kläder, och med snyggt klippt hår. Och framför trappan stod en stor ny Ford.

Dom kramade om varandra, och Anna grät.

Så fick Anders bekanta sej med sin lilla dotter, och hälsa på sin lille son.

På kvällen klädde dom av sej nakna och kröp ned i Annas säng tillsammans. Anna strök med handen fram och tillbaka över Anders bröstkorg.

”Du har lagt på hullet Anders. Nu känns inte dina revben som en tvättbräda längre.”

”Nej, numera äter jag ju regelbundna måltider med bra mat,” svarade Anders.

Så låg dom med varandra. Och snart somnade Anna i Anders armar.

_ _ _ _ _

På dagarna hjälpte Anders till med vedhuggning, mockning i lagården, fodra korna, bära in vatten och ved och en massa annat, precis som tidigare. Och grabben tyckte det var toppen med en snäll farbror som hade tid att leka med honom på dagarna.

Men Anna var trött. Det ensamma slitet på den lilla gården hade tagit henne hårt. Och Anders tyckte att jordbruket 7drevs väldigt orationellt, med omoderna och slitna redskap och med dåligt dränerade åkrar.

På sommarhalvåret var det lite lättare för henne, för då var hennes man hemma och skötte åkrarna, med plöjning, harvning, sådd och skörd. Men när skörden var bärgad, drog han iväg igen på skogsarbete; ofta långt från hemmanet, och då var han borta flera veckor i sträck.

Anders och Anna låg med varandra nästan varje kväll. Anders hade tagit med sej kondomer, för Anna tyckte det räckte med två barn. Och allt eftersom dagarna gick, kändes det som dom hade levt tillsammans jämt.

En kväll berättade Anna att hon hade varit nära att ge upp. Men nu hade hon ju två fina barn, och det kunde ju bara inte komma på fråga att dom skulle förlora sin mamma. Men om hon inte hade haft barnen, trodde hon att hon skulle ha dränkt sej i tjärnen en bit bakom huset. Hon grät bittert, och Anders försökte trösta henne så gott han kunde.

”Det här går ju inte,” tänkte Anders. ”Det kommer att sluta med katastrof för Anna och barnen om det fortsätter så här.”

Så när Anna hade lugnat ned sej lite i Anders armar, frågade han henne om hon hade funderat på att lämna maken. Och det hade hon. Men hon hade ingenstans att ta vägen och ingen egen försörjning. Så det gick ju inte.

Anders kramade henne mjukt. Så tog han hennes händer och tittade alvarligt på henne.

”Anna, ta ut skilsmässa och kom hem till mej, och så gifter vi oss. Och så driver vi godset tillsammans.”

Anna tittade länge på Anders. Tårarna rann fortfarande nedför hennes kinder. Så kramade hon honom hårt.

”Åh Anders, vill du verkligen det?”

”Kära älskade Anna, jag vill inget hellre.

_ _ _ _ _

En ljus vårdag körde Anders sin stora Ford sakta fram genom allén mot godsets stora mangårdsbyggnad. I bilen satt Anna, de två barnen och schäfern Rufus.

På kvällen när dom hade nattat sina barn lade sej Anna och Anders i den nyinköpta dubbelsängen.

När dom hade klätt av sej, kröp dom ned under täcket tillsammans och tryckte sej tätt mot varandra. Och efter långa kyssar och smekningar låg dom med varandra, för första gången i Annas nya hem.

När dom vilade ut i varandras armar efter samlaget strök Anna med handen över Anders hår.

”Vad glad jag är att du räddade mej från det där ensamma livet i hemmanet,” sade hon. ”Tack, kära älskade Anders.”

”Det är jag som ska tacka,” svarade Anders. ”Om du inte hade släppt in mej den där kalla vinterdagen vet jag inte hur det hade gått. Jag var genomfrusen och slutkörd. Och jag hade inte krafter kvar att ordna en stockeld. Jag kunde mycket väl ha frusit ihjäl där ute i snön den där natten.”

Anna satte ett pekfinger på Anders näsa. ”Jamen Anders, det tror jag inte alls på. För om jag inte hade släppt in dej hade du väl gått in i lagårn och lagt dej hos dom varma korna. För du ger ju inte upp i första taget, eller hur?”

Anders skrattade till. Han visste ju att Anna kände honom bra vid det här laget.

Anna log underfundigt mot Anders. Så lyfte hon sitt ena ben så det vilade på hans höft, greppade hans penis och tryckte den mot vaginan. Och så tryckte hon långsamt in sej på den. Så lade hon armarna runt hans rygg och tryckte honom hårt intill sej medan hon rörde skötet i böljande rörelser mot honom. Och så kom dom igen.