Luffaren – Del 3

Det här är del 3 av 3 i Luffaren

Läs helst Del 1 och  Del 2  först.

_ _ _ _ _

Anders hade vänt näsan söderut igen, och hade kommit till Sörmland. Det var tidig höst, och på gårdarna pågick skörden för fullt ute på åkrarna. Han hade fått ett daglönejobb i ett arbetslag på ett av dom sörmländska slotten, och nu hade han en kort rast vid åkerkanten tillsammans med dom andra i laget.

Så kom det en ung kvinna ridande längs markvägen. Bredvid hästen lufsade en engelsk setter. ”Usch,” sa en av torparna i laget, ”Nu kommer Amalia Örnclou med sin ilskna hund.”

”Vem är hon?” undrade Anders.

”Vet du inte det?” sa torparen. ” Hon är grevens och grevinnans dotter. Hon är en otrevlig typ, den kvinnan. Henne får du se upp med. Och hennes farsa greven är etter värre.”

Efter ett tag hade Amalia kommit fram till arbetslaget. Hon steg av hästen.

”Jaha, här sitter ni och gör ingenting ser jag,” sa hon. Hunden morrade och såg aggressiv ut.

”Bästa fröken Örnclou, ” sa torparen, ”Vi har bara vår avtalsenliga rast. Vi är snart igång med skörden igen.”

Nu fick hunden syn på Anders. Den gick fram till honom, viftade på svansen och la sej framför honom. Och när Anders klappade den såg den glad ut.

Nu fick Amalia också syn på Anders.

”Er har jag inte sett förut,” sa hon. ”Vad heter ni?”

Anders gillade inte den högfärdiga och aggressiva tonen. Han svarade avmätt,

”Jag heter Anders Eriksson.”

”Jaha, Eriksson, och var kommer ni ifrån?”

Anders svarade ännu mera avmätt att han kom från ett gods i Hovmanstorps socken i Småland.

Slottsfröken fräste, ”Men vad tusan gör ni då här?”

”Jag vandrar längs vägarna,” svarade Anders. ”Och nu har jag fått daglönearbete här.”

”En luffare alltså!” Slottsfröken satte näsan i vädret och visade med ett övertydligt kroppsspråk att hon föraktade luffare. ”Men ni ser då ut att ha en rejäl stake i byxorna.”

Nu började Anders bli ganska så irriterad. Han var inte van att bli skymfad på det här sättet.

”Vad jag har i byxorna angår inte er,” sa han.

”Ni var mej en fräck en!” fräste slottsfröken. ”Så här tilltalar ni inte en adelsdam.” Hon tog ridpiskan som hon hade i handen och tryckte upp den under Anders haka. Men då reste hunden ragg och morrade mot sin matte.

Nu började dom andra karlarna i laget skruva på sej. Uppenbart var dom illa till mods. Torparen närmast Anders viskade till honom,

”Håll dej lugn nu Anders. Annars kan det här sluta illa.”

Men Anders höll sej inte lugn. Han reste sej, grep tag i ridpiskan och ryckte den ur händerna på Amalia. Och så slängde han ridpiskan ut på åkern.

Det hördes ett sus i arbetslaget när karlarna drog andan. Det här tyckte dom var rejält obehagligt.

Amalia stod alldeles stilla framför Anders. Helt perplex var hon. Så vände hon tvärt på klacken, svingade sej upp på hästen och galopperade därifrån. Ridpiskan låg kvar på åkern. Hunden reste sej och tittade efter sin matte. Och så tittade den upp på Anders. Då böjde Anders sej ned till hunden och sa ”Nu får du gå till matte.” Och då sprang hunden efter hästen.

Så återgick arbetslaget till skörden. Karlarna arbetade under tystnad. Stämningen var tryckt.

När arbetet var slut för dagen gjorde Anders något oväntat. Han tog upp ridpiskan och gick bort till slottet. Där frågade han efter fröken Örnclou.

”Hon är en elak en, fröken Amalia,” fnittrade en av tjänsteflickorna. ”Henne får ni se upp med.” Så visades han till ett rum på övervåningen.

Han knackade på, och hörde ett ”Kom in”. Han öppnade dörren, och där satt fröken Amalia med en bok i knät och med hunden vid sina fötter.

Så fort hunden fick se Anders sprang den fram till honom och viftade på svansen.

”Men vad tusan gör ni här?” utbrast Amalia.

”Ni glömde er ridpiska,” svarade Anders. ”Här är den.”

Först satt Amalia alldeles stilla och tittade på Anders. Här stod alltså luffaren som hade skymfat henne grovt mitt framför arbetslaget. Hennes första impuls var att slänga ut honom med några väl valda nedlåtande ord. Men hon hejdade sej. För det var något särskilt med den där luffaren. Han hade en röst, ett utseende och ett kroppsspråk som berörde henne på ett märkligt sätt. Hon reste sej, gick fram till Anders och tog emot ridpiskan.

Så stod dom där och tittade på varann. Och Amalia kände en underlig känsla sprida sej i kroppen. Hon sa med mjuk röst, ”Var sover ni i natt?”

Anders var på vippen att snäsa av henne, men det var något i hennes röst och ögon som hejdade honom. I stället sa han,

”Jag sover i ängsladan bortanför åkern.”

Så öppnade han dörren och gick iväg.

Kvar stod Amalia med bultande hjärta.

_ _ _ _ _

På slottet var det dags för kvällens supé, och butlern serverade förrätten.

Amalia satt alldeles tyst och rörde förstrött med skeden i oxsvanssoppan.

”Hur är det fatt, min fina adelsfröken?” undrade hennes pappa greven. Han såg irriterad ut.

”Inget särskilt, Pappa” svarade Amalia och tittade ned på tallriken.

Nu höjde greven rösten. ”Nu är det så, min fina dam, att vid supén sitter man inte tyst utan man konverserar artigt de andra vid bordet. Och det vet du redan, du uppstudsiga unge!”

”Jag är då faktiskt ingen unge,” utbrast Amalia.

”Men du beter dej som en!” röt greven. Nu hade han blivit riktigt arg. ”Och du säger banne mej inte emot din far. Vet hut, olydiga unge! Nu får vi nog snart hitta en make till dej som kan få lite hyfs på dej!”

Amalia brast i gråt, reste sej från bordet och rusade ut.

Greven tittade förstulet på sin fru, grevinnan Örnclou. Hon satt och rörde i soppan utan att titta upp. ”Vad bövelen är det här?” tänkte greven. ”Den här dottern ställer då jämt till med bekymmer. Satans jänta!”

_ _ _ _ _

Det hade blivit kväll, och Anders bredde som vanligt ut rocken ovanpå halmbädden som han hade gjort i ordning. Så klädde han av sej byxor och skjorta och kröp in under filten.

Just som han höll på att somna hörde han en hund skälla utanför ladan. Och in kom Amalias hund. Den viftade vilt på svansen och kröp fram till halmbädden.

Sen hörde han fotsteg. Och så kom Amalia in. Hennes hår var i oordning, och det syntes att hon hade gråtit.

”Men fröken Örnclou,” utbrast Anders. ”Det var ett oväntat besök!”

”Ja, Eriksson, det förstår jag att ni tycker. Men vi har ett par saker som vi behöver reda ut. Får jag slå mej ned hos er?”

Anders svarade med förvåning i rösten att det fick hon gärna. Och han frågade henne vad det kunde vara för saker som behövde utredas. Fast i själva verket visste han ju det.

”Ni förolämpade mej grovt idag, Eriksson, mitt framför skördefolket.”

”Ja, det gjorde jag,” svarade Anders. ”Men först förolämpade ni mej på det grövsta, också mitt framför skördefolket. Och ni ska veta, att mej hunsar ingen.”

”Ja, det har jag då verkligen förstått,” svarade Amalia med mild röst. Men ska vi inte låta udda vara jämt nu?”

”Jo, gärna,” svarade Anders.

Amalia räckte fram en hand, och Anders tog den och tryckte den i ett handfast handslag. Amalia släppte inte handen.

”Tycker ni att jag är förskräcklig?” sade hon.

Anders hajade till. Den här vändningen i samtalet var han inte förberedd på. Det gick några sekunder, och Amalia såg plågad ut. Anders tryckte hennes hand försiktigt igen, och hon tryckte försiktigt tillbaka.

Så samlade han sej. ”Ja, ärligt talat tyckte jag ni var förskräcklig då först ute vid åkern. Men nu tycker jag det inte längre. Inte alls. Och jag var ju inte så snäll mot er heller.”

”Tack Eriksson,” sade Amalia.

Så satt dom där och tittade förstulet på varann.

Så plötsligt lutade sej Amalia fram mot Anders, lindade armarna runt hans nakna överkropp, och tryckte honom intill sej. Och Anders lade armarna runt hennes rygg och kramade henne försiktigt.

Dom satt länge och höll om varandra, alldeles tysta. Amalia kände åtrån stiga i kroppen, och Anders kände att han började få stånd.

Så sade Amalia plötsligt, ”Anders, kan jag få krypa ned till dej?”

Anders noterade förvånat att hon duade honom med förnamn. Så han svarade ”Ja, Amalia, det får du hemskt gärna.”

Och så låg dom tätt intill varandra under Anders filt. Han smekte henne försiktigt på kinden, och hon gjorde likadant. Och så kysste hon honom. Först försiktigt, men efter ett tag gled hennes mun upp, och hon fann Anders tunga.

Så började deras händer söka sej runt på varandras kroppar. Och efter ett tag satte sej Amalia upp och drog av sej kläderna. Och då kröp Anders ur kalsongerna. Och så fortsatte dom att treva sej fram på varandras nu helnakna kroppar.

Anders strök Amalia mjukt över dom nakna brösten, och Amalia strök Anders längs med sidorna och höfterna. Och Anders hörde hur Amalia började andas häftigare. Så kände han hur hennes hand slöt sej om hans penis och kramade den. Och då lade han en hand på hennes fuktiga sköte. Amalia gnydde till, och kramade hans penis ännu hårdare.

Så lade sej Amalia plötsligt på rygg, slöt ögonen och viskade ”Kom Anders!”

Och Anders lade sej mellan hennes vitt särade lår och trängde sakta in i henne.

Så älskade dom långsamt och mjukt. Anders stötte försiktigt i henne, och hon tryckte hårt tillbaka. Och så plötsligt kom hon i en lång intensiv orgasm.

När orgasmen tog slut drog sej Anders ur henne och rullade runt på rygg. ”Vill du rida mej, Amalia?” undrade han.

”Ja, kära du, det vill jag,” svarade hon. Hon skrevade över Anders och sänkte sej långsamt ned mot hans fortfarande knallhårda penis. Och så tryckte hon sej sakta ned över honom, ända tills hon kände ollonet trycka mot sin slidbotten.

Amalia njöt obeskrivligt. Hon var ingen oskuld, men ett sådant samlag hade hon inte varit med om tidigare. Förut hade det mera handlat om rå sex utan känslor. Men nu låg hon med en man som var mjuk och öm.

Amalia gungade fram och tillbaka på Anders. Och när hon ökade takten blev Anders till slut så upphetsad att han inte kunde hålla sej längre. Han tog tag i hennes rumpa och pressade henne hårt mot sej, och ejakulerade i henne med kraftiga tag. Och när hon kände det, kom hon igen.

Så låg Amalia stilla på Anders, fortfarande med hans penis djupt inne i sej. Hon höll armarna runt hans hals, och vilade ansiktet mot hans axel. Och då kände Anders något vått på axeln. Det var Amalia som grät stilla.

Anders strök Amalia över ryggen. ”Hur är det fatt, kära?” viskade han.

”Hemma är det så hårt och ovänligt, snyftade Amalia. Pappa säger otäcka saker till mej. Och Mamma pratar inte alls med mej. Och tjänstefolket skrattar åt mej bakom min rygg. Men nu har jag äntligen hittat nån som är snäll mot mej. På riktigt. Och som inte viker undan när jag är elak. Jag är så glad! Kära Anders! Älskade!

_ _ _ _ _

Så kom Amalia till Anders varje kväll. Och det blev många kärleksfulla och ömma samlag. Men så blev skörden klar, och inget mera jobb fanns för Anders. Så efter ett tårfyllt avsked drog han vidare.