Mitt vilddjur

Jag rotade i gömmorna och råkade hitta denna novell, som jag skrev för nästan exakt fem år sen, i september 2021. I princip helt färdigskriven har den legat bortglömd och jag har bara putsat till den lätt inför publiceringen här. Hoppas ni håller med om att den är väl värd att publicera!

——

Det hela började för några månader sen när jag fick en vänförfrågan på Facebook.

Nu för tiden svämmar ju Facebook över av vänförfrågningar från botar och fejkkonton, så jag var nära att klicka bort den direkt. Men det var något med namnet som klingade bekant. Jag öppnade upp profilen och såg ganska snart att det var ett riktigt konto, med hundratals vänner, riktiga inlägg och bilder från flera år tillbaka. Men så mycket mer än avlägset bekant verkade det inte.

Det var orten som fick mig att börja fatta. Värnamo. Det har alltid känts som hemma, trots att det var 15 år sedan jag var där senast. Jag flyttade därifrån innan jag började gymnasiet, när hela familjen skulle stödja min systers elitsatsning i simning. Och sen dess hade jag faktiskt inte satt min fot där. Inte för att jag hade något emot staden, tvärtom, men det hade liksom aldrig blivit så. Det fanns människor jag ofta tänkte på, från min uppväxt, som jag så gärna skulle vilja träffa igen. Och kanske några som jag bävade lite mer för att möta igen, men det var inte det som hindrade mig. Det hade helt enkelt alltid dykt upp något annat som kom i vägen när jag haft anledning att besöka Värnamo tidigare.

Minnena som kom över mig hjälpte mig att förstå vem det var som skickat vänförfrågan. Det var ju Fanny, min gamla klasskompis från högstadiet! Oj, herregud, vad hon förändrats! Och ändå var hon sig lik. Jag blev nästan tårögd när minnen kröp ännu närmre medan jag klickade mig igenom hennes gamla profilbilder, allt längre bak i tiden, och till en yngre Fanny som blev mer och mer välbekant för mig.

Med ett stort leende på läpparna klickade jag ja, och medan jag började undra hur hon hade hittat mig dök det upp fler aviseringar och meddelanden på en gång. Fanny skrev till mig och jag blev inbjuden till en sluten facebookgrupp. ‘Återträff 9C 15 år’.

Whaat?! Hur kan det ha gått femton år redan?! Fast samtidigt, det var som i ett helt annat liv, 15 år kändes som en orimligt kort tid för allt som hänt sen dess. Jag gick med i gruppen och kollade genast vilka mer som var med där. Wow, det var så många människor jag skulle vilja träffa igen! Några mindes jag knappt alls vilka de var, men andra hade jag tänkt på emellanåt under alla åren, och undrat hur de hade det. Tänk om jag skulle få en chans att träffa dem igen, alltså!

Glädjen blev dock snart dämpad. Bland inläggen i gruppen märkte jag att intresset var svalt. De hade redan haft återträff efter fem och tio år, men ingen hade fått tag på mig, förklarade Fanny. Inte så konstigt, jag hade inte Facebook för tio år sen, och för fem år sen hade jag bytt efternamn, men jag blev ändå lite ledsen att ingen tänkt på mig förrän nu (Jag hade ju till och med samma mobilnummer fortfarande!). Det verkade vara svårt att hitta ett datum, och de datum som flest verkade intresserade av att ses var redan uppbokade i min kalender.

Det blev lite av ett antiklimax, det verkade inte som att det skulle bli någon stor återträff med klassen för min del. Men jag skrev några kommentarer i gruppen, blev vän med några gamla klasskompisar till, och framförallt fortsatte jag att prata med Fanny. Jag lovade att jag skulle komma till Värnamo nån gång snart, med eller utan klassträff, och hälsa på.

Och dit var jag alltså på väg nu. Min dotter var lämnad hos sin pappa och jag njöt av min lediga tid. Fanny skulle möta mig på stationen, men hon kunde bara ses en liten stund. Jag hade ändå bokat rum på ett vandrarhem, för att få tid att se mig om i min barndoms trakter, och kanske hinna möta upp någon mer från facebookgruppen som råkade vara ledig.

Det var härligt att möta Fanny på tågstationen. Jag fick en konstig dubbel känsla att allt plötsligt var precis som det alltid hade varit, men samtidigt var allt så totalt annorlunda. Inte bara med tågstationen och stan, utan med Fanny och mig. Ena sekunden kunde vi skratta ihop åt ett skämt, och det kändes precis som när vi skrattat ihop för ett halvt liv sen, och sen andra sekunden stod vi där med den nervösa tystnaden när vi märkte att vi inte hade så mycket gemensamt längre.

När vi skildes åt någon timme senare var det den känslan som låg kvar tydligast. Värnamo gav mig inte bara den varma känslan av gamla goda minnen, utan också en stark känsla av något jag gått vidare ifrån. Det kändes som att allt i Värnamo hade stått stilla. Visst, några vägar hade asfalterats om, många av butikerna och caféerna i centrum har bytt ägare och på vissa ställen kände jag inte igen mig alls. Men det var ändå så konstigt.

Samma anda vi hade i högstadiet, att allt i livet handlade om att överleva till nästa helg, och se till att komma över dricka så att man kunde festa riktigt hårt, det var den enda strävan folk hade fortfarande i den här staden. Både Fanny, och en tjej från en parallellklass som vi hade mött på stan, var båda två fortfarande som sextonåringar i en trettioårings kropp. Samma smink, samma klädstil, samma normer, samma gnäll på killarna som de samtidigt gjorde allt för att dra åt sig uppmärksamheten från.

Det var faktiskt nedslående att se vilken skillnad det var på oss. Jag hade flyttat till en lite mindre deppig stad, jobbat ett år och sedan flyttat vidare till nästa stad för några års högskolestudier. Jag hade jobbat, gift mig, skilt mig och vidareutbildat mig. Jag var inte särskilt välbetald eller lyckad i något avseende alls, men plötsligt blev det ändå tydligt vilken resa jag gjort, framförallt kulturellt, socialt och mognadsmässigt.

Det var med sorgsna steg som jag gick planlöst genom stan. Jag hade ju kommit för att påminnas om härliga minnen från ungdomen, men istället kändes det som att mina ungdomsår hade blivit avslöjade som något deprimerande och patetiskt. Och egentligen var det nog exakt rädslan för just denna känslan som hade fått mig att undvika att återvända tidigare, att alltid hitta en ursäkt och skjuta på det.

Jag gick genom skogen vid hembygdsparken, och var nästan irriterad på brittsommarsolen. Mulet, regn och blöta höstlov hade passat min sinnesstämning bättre. När jag närmade mig lekplatsen hördes skratt från glada barn, som skar sig ännu mer med mitt humör. Men när jag kom fram kunde jag inte låta bli att le. Lekplatsen hade blivit minst dubbelt så stor sen jag såg den senast, men några grejer fanns fortfarande kvar.

Två pojkar lekte vid ett av tornen, där man kunde hissa upp sand i en hink som var fäst i en kedja, och sen kunde sanden hällas ner genom ett rör så att det kom ut nere på marken igen. Jag hade stått där och lekt samma lek otaliga gånger när jag var liten.

“Mer fart!” ropade en liten flicka från en gunga.

“Kommer!” ropade den förmodade pappan, men i samma stund behövde han ta tag i ett bråk som brutit ut mellan pojkarna som hissade sand.

Flickan såg sig om och fick syn på mig.

“Fart?” frågade hon och jag smälte.

Jag gick fram och gav henne en försiktig knuff.

“Meer!” ropade hon.

Flickan skrattade medan jag gav henne mer fart. Pappan vinkade ursäktande och jag la huvudet på sned för att visa att det inte gjorde något. Pojkarna hade slutat bråka och klättrade på pappan upp till tornet igen. Han var stor, stark och bred, pappan, så det verkade knappt beröra honom att båda pojkarna hängde och klängde i honom.

Det hela var så idylliskt att jag började välkomna solens strålar igen. Jag knäppte upp jackan och tillät mig att njuta av stunden. Tråkigt bara att min dotters pappa inte var lika bra med barn som de här barnens. Jag kikade mot pappans breda axlar och resliga hållning. Om jag gift mig med en sån man skulle min lycka vara gjord! Nåja, utsidan var inte allt, det visste jag mycket väl, men jag hade alltid varit svag för stora och kapabla män, och allra helst dem som dessutom var så bra med barn. Det var nog de sexigaste egenskaperna en man kunde ha.

“Ner” sa flickan.

“Mer?” frågade jag och gav henne en knuff till.

“Neej, neeer!” ropade hon och jag fångade upp henne nästa gång gungan kom tillbaka.

Hon lyfte sina armar och jag lyfte henne ur gungan. Hon var förmodligen inte ens två år fyllda. När hon tagit ett par steg mot pappan vände hon sig om, som om hon förväntade sig att jag skulle följa med. Jag kände mig plötsligt blyg och tog bara ett par steg i samma riktning, medan pappan kom och mötte flickan.

“Josse?”

Jag frös till. Blinkade innan jag tittade upp.

“Jonte?” hörde jag mina läppar säga, men jag trodde det knappt själv.

“Vad roligt att se dig här! Det var längesen!” sa Jonte.

“Vad … stor du har blivit…” mumlade jag och skämdes direkt för att jag inte fick ur mig något vettigare.

“Ja, hehe” skrattade Jonte. “Men inte du!”

Jag blängde surt på honom. Låtsas-surt. Jag kunde tröttna ibland på att folk alltid skulle driva med hur liten jag var, men jag kunde inte bli arg på Jonte. Snarare blev jag generad.

“Är de dina allihop?” frågade jag.

“Nej” svarade Jonte. “Bara Josef här. De andra två är min systers. Men snart kommer hon och hämtar dem. Och Josef också, han ska vara hos sin mamma denna helgen.”

Mitt hjärta tog ett skutt. Det kunde helt enkelt inte låta bli, hur löjligt det än var. Jag kunde inte fatta det, att det var Jonte på riktigt. Jag hade inte sett honom på över femton år! Han hade alltid gått i parallellklassen, men vi hade varit oskiljaktiga ändå. Vi bodde på samma gata och lekte jämt som små. Så småningom blev jag lite förälskad i honom och vi hade varit ett par ett tag i åttan och nian, men jag hade aldrig känt mig riktigt säker på om han kände likadant som jag. Vi var så unga då.

Och små. Jonte var jämnlång med mig på den tiden, och smal som ett benrangel. Vi var lite udda båda två, det var nog därför vi trivdes så bra ihop. Jag kunde knappt fatta att det var samma kille som nu stod framför mig, återigen med en pojke klättrande i varje arm. Men hans ögon fanns kvar där. Och leendet. Och alla minnena.

“Så, vad hittar du på i stan?” frågade han.

“Äsch, jag bara … träffar lite gamla klasskompisar. Vi har försökt få ihop en klassträff på Facebook, så jag är här och hälsar på lite…”

“Vad kul! Vad ska ni hitta på?” frågade han entusiastiskt.

“Ja, alltså…Det blev inget. Vi hittade inget datum där tillräckligt många kunde. Så jag har försökt dra ihop lite gamla kompisar själv. Har träffat Fanny nyss, förresten.”

“Jaha…” sa Jonte och entusiasmen var borta. “Men du hörde inte av dig till mig?”

Jag såg verklig besvikelse i hans ögon och skämdes. Jag tvekade, osäker på hur ärlig jag vågade vara.

“Jag … visste inte om du ville träffa mig igen. Efter hur vi skildes åt.” sa jag, utan att våga möta hans blick.

Jag hoppades att min ärliga ånger syntes på mitt kroppsspråk, men jag kände Jontes blick syna mig kallt i flera långa sekunder. Var han fortfarande besviken? Jag sneglade upp. Hans ansiktsuttryck och kroppsspråk avslöjade ingenting, varken medan han synade mig, eller när han vände sig om mot en bil som stannade längs vägen en bit bort.

Jonte vinkade och hans syster hissade ner rutan och vinkade tillbaka. Barnen var på väg redan innan någon hade hunnit ropa på dem. Jonte vinkade ursäktande mot mig och lunkade efter barnen mot bilen. Jag var full av oro över hur han egentligen kände över att se mig, men kunde ändå inte låta bli att lägga märke till hur intressant musklerna i hans lår och vader rörde sig innanför de tajta jeansen.

Jag stod kvar medan barnen packades in i bilen och hoppades innerligt, utan att riktigt våga hoppas, att Jonte skulle komma tillbaka till mig och inte bara vinka hejdå och gå iväg. När bilen kört iväg stod Jonte kvar ett ögonblick innan han började gå. Han gick inte rakt mot mig, men inte heller bortåt, så jag visste inte om han ville att jag skulle haka på eller om han bara behövde gå i den riktningen för att komma hem.

“Kommer du eller?” ropade han till sist och viftade mot mig. “Har du sett hur de rustat upp hembygdsgården?”

Jag nästan skuttade upp, lättad att han ville ha med mig, och trots att hans ben var betydligt längre än mina var jag snart ikapp.

Vi gick bredvid varandra en bit, och jag vågade knappt snegla mot honom, fortfarande osäker på om han ännu var besviken på mitt beteende innan jag flyttade för femton år sen. Jag hade gjort slut med honom och dissat honom ganska hårt några gånger i skolan. Jag förstod inte riktigt själv varför jag gjorde så, och tänkte hela tiden att jag skulle ta tillbaka honom. Men sen kom flytten, innan jag hann ta mod till mig och jag lämnade honom med övertygelsen om att jag tyckte att han var en tönt.

Och plötsligt förstod jag det jag grubblat över i så många år. Allt blev med ens självklart för mig.

“Fint va?” sa Jonte plötsligt och visade med armarna åt alla håll.

“Ja” svarade jag, ryckte upp mig från mina funderingar och snurrade ett varv för att se allt ordentligt. “Verkligen!”

Hela hembygdsparken hade verkligen fått ett lyft. När jag var yngre tyckte jag att hembygdsgården var det tråkigaste i hela stan, men nu kunde jag verkligen uppskatta att de ansträngt sig så mycket för att visa upp bygdens historia och traditioner. Men mest av allt kände jag hur det pirrade i hela kroppen av att gå där bredvid Jonte. Hans väldiga kropp kastade liksom ständigt en skugga över mig, som påminde om hur stor han blivit. Min fina gamla bästis och pojkvän, Jonte, hade vuxit upp och blivit en sån kolossal drömman. Jag ville liksom klättra upp på hans rygg och axlar som pojkarna gjort. Förmodligen skulle han vara lika oberörd som han var av pojkarnas klättrande.

Jag försökte ändå att tänka på annat, hänga med i samtalet och se på allt Jonte visade. Vid ett av husen sprang jag runt till baksidan. Jag lyckades gömma mig bakom stockarna som stack ut på hörnet av en timmerstuga och när Jonte kom runt hoppade jag fram och skrämde honom. Han ryckte till, men skrattade sen. Det kändes skönt att veta att det gick att nå igenom anspänningen som kunde finnas kvar sen för femton år sen, att han åtminstone inte var så besviken att vi inte kunde skratta ihop.

Jag lade märke till att Jonte var så där härligt klok, jordnära och förnuftig, som jag alltid hade tänkt mig att människor från min hembygd är. Hopplösheten jag känt för en stund sen, kring Fannys och hennes kompis livsinställning, började tyna bort. Alla levde kanske inte för nästa helgs fylla i Värnamo ändå. För varje gång Jonte öppnade munnen fortsatte han att återbygga min respekt för min uppväxtort, som så effektivt hade raserats tidigare under dagen.

Vi köpte varsin glass i kaffestugan och satte oss mot en gammal stengärdsgård där solens strålar nådde ner igenom trädkronorna. Fjärilar virvlade runt en buske med höstblommor och livet kändes härligt. Det som störde mig mest var att jag satt ganska nära Jonte, men inte tillräckligt nära för att riktigt kunna ‘råka’ röra vid honom med handen eller benet. Jag var så sugen på det, bara känna lite kroppskontakt, eller allra helst lägga huvudet i hans knä och känna hans fingrar stryka genom mitt hår.

Det var en så märklig känsla. Det var många år sen jag kände mig så pirrig för en kille senast. Jag hade känt något liknande med min exman när vi var nykära, men det var aldrig riktigt samma sak. Det jag kände nu var liksom precis som den där första gången jag var kär, i just Jonte. Jag hade trott att jag var för gammal för så pirriga känslor, men tydligen kunde jag fortfarande känna dem. Eller var det något speciellt med just Jonte, att det var just han som jag känt så för, för första gången?

Jag stoppade in hela min glass i munnen och sög på den medan jag drog ut den igen, och kände hur Jonte sneglade mot mig. När jag insåg vad det kunde se ut som rodnade jag och hoppades att Jonte inte gjort några sådana associationer. Eller? Ville jag kanske att han skulle tänka på just det ändå? Jag fortsatte att slicka i mig resten av glassen på samma sätt och försökte låtsas att det inte alls gick att uppfatta som något obscent, samtidigt som jag ansträngde mig stenhårt att inte råka snegla åt Jontes håll.

“Får jag fråga…” började Jonte när glassarna var uppätna, men han kom av sig.

“Fråga vadå? undrade jag.

“Nej, skit i det.” svarade Jonte. “Jag vill inte förstöra stämningen.”

“Undrar du varför jag gjorde slut?” frågade jag.

“Ja, jo, det var det…” medgav han.

“Jag tror inte jag fattade förrän nyss varför.” svarade jag. Jag kände Jontes blick på mig, men fortsatte att förklara istället för att möta den. “Jag har förklarat det på så många olika sätt innan. Men jag tror den rätta förklaringen är att jag var rädd för hur du kände för mig.”

Jonte tittade upp mot trädkronorna medan han tänkte.

“Det var det jag trodde hela tiden.” konstaterade han. “Jag var kär, men för dig var det bara…”

“Nej, tvärtom!” avbröt jag. “Jag var rädd att dina känslor inte var på lika stort allvar. Så jag blev rädd och ville förekomma dig. Dumpa dig först och slippa flytta iväg med krossat hjärta.”

“Funkade det?” frågade Jonte.

“Nej!” fnös jag. “Men jag intalade mig att jag hade rätt och hoppades att det inte gjorde lika ont för dig.”

Jonte pillade med några grässtrån. En bris drog förbi tillsammans med ett halvt liv i revy.

“Det tog ett tag att komma över.” erkände han. “Allt vi hade påbörjat. Som jag ville fortsätta. Att jag inte ens fick betala tillbaka…”

Det blev tyst igen, sånär som på barnskriken borta på lekplatsen. Och hjärtslagen som bultade i mina öron. Sen la jag min hand på Jontes i gräset.

“Det är inte för sent.” viskade jag.

Det tog några sekunder innan han vände på handen och kramade om mina små fingrar. Hans hand var så jävla stor.

“Säkert?” frågade han.

Jag nickade och vi log båda två i ett ögonblick innan vi brast ut i ett skratt, fullt av lycka, nervositet, oro, lättnad och allt man kunde tänka sig på en gång.

Det var så längesen, men jag mindes tydligt den där natten för ett halvt liv sen. Jag skulle sova över hos Jonte, men eftersom vi var så unga sov jag i hans systers rum. När alla i huset somnat tassade jag dock över till Jontes rum och kröp ner bredvid honom i sängen. Vi var supernervösa och vågade knappt andas av rädsla för att alla skulle vakna, övertygade om att vartenda litet knarr från sängen skulle väcka hela kvarteret. Vi pussades lite och jag lade märke till hans stånd. Efter att ha lirkat ut det och känt lite på det i mina händer hade jag fått ett infall och krupit ner under täcket. En kort och pirrig stund senare chockades jag av Jontes utlösning. Under några sekunder trodde jag att jag skulle kvävas och dö där under täcket, men jag dog hellre än att hosta och avslöja oss. Så småningom hämtade jag mig och skyndade mig ut till badrummet. Jonte kom efter och bad om förlåtelse, men jag bara skrattade. Han föreslog att han gärna ville betala tillbaka tjänsten, men innan jag hann svara hörde vi fotsteg ute i hallen. Vi låste dörren och stod som fastfrusna under några minuter innan vi vågade smyga tillbaka till våra respektive sovplatser.

En vecka efter det gjorde jag slut. Jonte fick aldrig någon mer chans att betala tillbaka. Förrän nu.

Jag reste mig upp först och sträckte fram handen till honom. Om jag hade försökt dra upp honom på fötter på riktigt så hade jag flugit omkull som ingenting, men han tog min hand och reste sig för egen kraft. Jag hoppade upp på honom i ren lycka och slog benen om hans midja. Han stapplade knappt till ens, trots att han inte var beredd. Vi kramade om varandra under några sekunder innan han släppte taget om mig.

“Du får nog hoppa ner, innan jag …” sa Jonte.

Jag gled motvilligt ner från hans famn och kände en stark lust att känna efter på hans byxor om han syftade på samma sak som jag hoppades, men jag höll mig i schack. Det skulle knappast hjälpa hans lilla problem om jag började pilla på det. Jag backade istället ett par steg ifrån honom, och märkte att jag inte kunde låta bli att skutta i mina steg. I samma stund insåg jag hur brett mitt leende var. Jag blev nästan förvånad över hur lycklig jag var, men det var ju å andra sidan inte så konstigt.

“Du är så fin.” sa Jonte. “Precis som förr, fast ännu bättre på alla sätt liksom.”

Hade jag kunnat le ännu bredare hade jag gjort det. Längtan efter hans kropp, hans händer och hans kyssar blev ännu starkare, men jag kände också ett tålamod. Tålamod nog för att jag skulle nöja mig med att bara ta hans hand och låta honom leda oss vidare till vart vi nu skulle härnäst. Jag flätade in mina fingrar i hans. Det gjorde nästan ont att sära min hand så brett som jag behövde för att kunna trä in mina fingrar mellan hans.

“Vart ska vi gå?” frågade jag, med en iver som jag bara delvis lyckades maskera.

“Vart vill du? Är det dags att äta, kanske?” frågade Jonte tillbaka.

“Nej” svarade jag och undrade hur tydlig jag vågade vara. “Kan vi inte gå hem till dig?”

Jonte tittade ner på mig och jag mötte hans blick. Kanske syntes det tydligare än jag trodde vad jag tänkte på, för hans blick blev sådär ofokuserad som den blir när man tänker intensivt. Sen drog han med mig in på en stig som jag hoppades ledde närmsta vägen hem till honom. Vi gick genom parken, ut till ett bostadsområde. Jag var inte hemma i just de kvarteren och lyckades inte hålla koll på väderstrecken, men till sist svängde vi in på en villatomt.

Under promenaden hade jag börjat längta nästan ohanterligt mycket efter honom. En man kan ju inte gå runt och tänka hur kåta tankar som helst, utan att det syns utåt, men som kvinna kunde jag det och jag hade utnyttjat den fördelen allt flitigare för varje kvarter vi passerat. När jag väl hade hängt av mig jackan i Jontes hall var jag redo att lasta mig tillbaka upp i hans famn och hångla.

“Ja, man har ju inte hunnit så mycket som man önskade”, sa han. “Jag hade tänkt tapetsera om här i hallen nu under semestern, men tiden räcker aldrig till…”

“Men här är ju fint ändå” sa jag och försökte bry mig.

“Vill du se altanen? Den hann jag med i början av semestern, i alla fall!” sa han entusiastiskt.

“Jaa, gäärna” svarade jag och hoppades att min entusiasm inte lät alltför ironisk.

Vi gick genom köket och vardagsrummet till altandörren. Jonte pratade om hur han rivit och grävt och saker som krånglat, innan han fick ordning på allt. Det var visserligen trevligt att höra att han var lika stark och händig som jag hoppades, men min fantasi behövde inte mer bensin just nu.

“Jonte.” sa jag och lät allvarlig nog för att han skulle vända sig mot mig. “Jag vill jättegärna se. Snart. Men inte nu.”

Jag förde upp mina händer innanför hans t-shirt och höll på att tappa balansen när jag kände hur fasta och tydliga hans muskler var. Jag såg upp mot honom och han mötte min blick. Jo, där fanns ett intresse. Jag hade nästan börjat bli rädd att jag missuppfattat allt, att han inte alls var intresserad av mig på det sättet som jag behövde som mest just nu. Men hans ögon antydde det först, och leendet som kom fram några sekunder senare bekräftade det. Vi var på samma sida.

Hans stora hand tog tag om min nacke, hans fingertoppar strök genom mitt hår, och sen böjde han sig ner och kysste mig. Det var den bästa kyssen i mitt liv. Jonte kunde inte hålla tillbaka sin hunger, utan slukade nästan halva mitt ansikte, och när jag var bortom mig av lust var den bekräftelsen på hans hunger det bästa som fanns.

Utan att sluta kyssa mig lyfte han upp mig och ställde mig på soffbordet. I en annan situation hade jag tagit det som en förolämpning mot min storlek, men jag älskade hur mycket större än mig han var och välkomnade varenda påminnelse om det. Medan Jonte fortsatte att kyssa mig började han slita av mina byxor och när byxorna var nere vid knäna vräkte han ner mig i soffan. Jag tjöt till, inte så mycket av överraskning som av förtjusning, medan han slet byxorna från anklarna.

“Du anar inte hur länge jag längtat efter detta!” väste han innan han dök ner mellan mina särade ben.

Ögonblicket innan hans läppar nådde fram till mig var det som om världen stannade upp. Jag hade inte haft sex sen innan jag födde barn. Efter förlossningen hade jag knappt vågat bekanta mig med mitt sköte igen. Jag visste att saker var annorlunda där nere och hade hört av andra kvinnor att sexlivet kunde förändras drastiskt, både till det bättre och det sämre, efter en förlossning. Min man stack innan vår dotter föddes och utan någon man hade jag inte känt någon större anledning att utforska de potentiella förändringarna där nere. Varje påminnelse om min lust hade också fyllt mig med oro för vad som kunde ha förändrats och det hade räckt för att jag skulle hålla fingrarna borta därifrån. Men den senaste timmen med Jonte hade bekräftat för mig att jag definitivt hade förmåga att känna både lust och pirr fortfarande. Jag kände mig själv och visste hur jag blir när jag är kär. Den konstanta, nästan förlamande, kåtheten hade vaknat igen. Så oavsett hur framtiden skulle se ut mellan mig och Jonte, så var det med höga förväntningar som jag välkomnade Jontes läppar mellan mina ben.

Jontes tunga började inte vid klitoris, utan längre ner längs skåran. Men jag kände direkt hur redo jag var där nere. Hela min kropp skälvde medan hans tunga öppnade mig som ett blixtlås. Hans tunga fortsatte röra sig upp och ner längs mitt nu utblommade sköte, men utan att riktigt nå upp till klitoris. Jag försökte vrida ner höften för att hjälpa honom att hitta rätt, tills jag insåg att han höll sig borta därifrån med avsikt. Jag gnydde till och försökte uppbåda tålamod som jag inte hade.

Och sen, äntligen, lät han tungan nå hela vägen upp, i en enda, långsam och medveten rörelse över klitoris. Hela min kropp började darra direkt. Sen började hans tunga röra sig snabbare, på exakt rätt ställe, och mindre än tio sekunder senare gick det för mig. Jag hann ropa högt tre gånger medan orgasmen växte fram i min kropp innan alla förmågor att kontrollera rörelser och ljud slogs ut. Uppfattningen om rum och tid försvann i samma ögonblick. Nästa sak jag minns är att jag låg ihopkrupen på sidan i soffan medan kroppen fortfarande ryckte och hoppade ofrivilligt. Det var min första orgasm på löjligt länge och det var som om jag sparat upp mig ända sedan dess.

“Woow” hörde jag Jonte säga när de värsta kramperna var över, även om det fortfarande var full storm i mitt inre.

“Wow” pustade jag, en stund senare när orgasmen till slut klingat ut. Jag letade upp hans hand med min.

“Det gick nästan ännu fortare än det gjorde för mig” fnissade han. Jag försökte känna mig förolämpad, men påminnelsen om mitt lilla påhitt under hans täcke gjorde mig varm.

“Nästa gång kommer vi tillsammans.” sa jag.

Jag rättade till min ställning och visade så tydligt jag kunde att jag ville känna honom i mig, nu, så fort som möjligt. Han lutade sig fram över mig och kysste mig medan vi tillsammans började krångla av hans byxor. Men så fort jag kände hans stånd i mina händer kom jag av mig helt. Jonte försökte kyssa mig tills han också stannade upp.

Jag sneglade ner.

Den där gången, under täcket, hade jag inte sett honom alls i mörkret. Jag hade inte vetat vad jag skulle förvänta mig och fick ingenting att jämföra med förrän flera år senare.

“Jonte…” viskade jag.

“Vad är det?” frågade han.

Förvåningen i hans ögon var äkta. Antingen förstod han inte själv hur stor han var, eller så trodde han att jag redan visste det efter vår första gång ihop. Det spelade ingen roll. Jag behövde inte skämma bort mig med några fåniga kommentarer om hans storlek.

“Ta mig…” sa jag bara och styrde honom mot mig.

Det går inte att beskriva hur bra det kändes när han trängde in. Han var så stor. Det stramade och drog lite i min ovana slida, men det skrämde mig inte. Kunde jag föda barn, så kunde jag ta emot Jonte.

Med min exman hade jag hatat missionären. Med rätt vinkel kunde det kännas riktigt bra, men det krävde att jag hävde fram höften och höll ut benen på ett sätt som blev mycket ansträngande efter bara ett par stötar. Men med Jonte behövdes inte det. Han fyllde ut mig och kom åt alla de bästa ställena samtidigt. För varje stöt han gav mig blev det tydligare. Det enda jag behövde göra var att hålla benen ur vägen för honom och låta honom göra mig till världens lyckligaste kvinna.

“Åh, ja” flämtade jag snart. “Jonte, ja! KOM MED MIG!! ÅÅH, JONTE, KOOOM!!”

Jonte stötte på hårdare och jag behövde inte ens hjälpa till med handen utan försökte snarare hålla igen för att vänta in honom. Orgasmen som följde var som en dimma i total extas. Varje ny stöt Jonte gav mig gjorde lyckan större och ju hårdare mitt inre kramade om honom, desto mer kändes hans stötar i mig.

Så fort jag återfick kontrollen över min röst började jag mana på Jonte för att hjälpa honom i mål.

“ÅÅÅHHÅÅH, KÖR PÅ, JONTE!!” ropade jag, så högt att jag undrade om jag hade varit lika högljudd under orgasmen. “TA MIG!! KOM I MIG, JONTE!! ÅÅAAAAHHH!!”

Jonte slet upp mig ur soffan som om jag inte vägde nånting alls och fortsatte att knulla mig hela vägen in i sovrummet. Han kunde göra precis vad han ville med mig och jag lät honom kasta mig hit och dit medan han knullade mig vildare och vildare. Jag kom fler gånger, i fullkomlig extas över hur han hanterade mig och jag hoppades att det aldrig, aldrig skulle ta slut!

Jonte uppfyllde drömmar jag inte vetat att jag haft. Som om jag alltid burit på en hemlig fetisch att hanteras som en docka, skapad för hans lustars skull. Jag visste inte ens att man kunde känna så total njutning, visste inte att man fick göra det, visste inte att det kunde fortsätta att bara pågå och bli bättre och bättre för varje sekund, för varje orgasm! Bättre och bättre, och tröttare och tröttare.

Till sist var det knappt mer än en tynande liten låga av medvetande som klamrade sig kvar och kände hur Jonte exploderade i mig. En liten del av mig skrek inombords och ville inte att det skulle ta slut, men mest var jag lycklig över allt han låtit mig känna. Jag bara låg där, genomsvettig, lycklig och återhämtade mig långsamt. Jonte låg över mig en stund, men rullade sen av och låg nånstans till vänster om mig, att döma av lutningen han orsakade i madrassen.

Jag somnade eller tuppade av på något sätt i lyckoruset och utmattningen där på sängen. När jag vaknade satt Jonte på sängkanten, med ansiktet begravt i händerna. Jag låg ett tag och kikade på honom med ena ögat, jag orkade inte öppna båda, och beundrade musklerna på hans rygg.

“Håll om mig”, väste jag genom en torr och utmattad strupe. Jag svalde. “Håll om mig, Jonte.”

Han sträckte bak ena handen mot mig och jag tog den, men han vände sig inte om.

“Förlåt” hörde jag honom viska.

“Jonte?” frågade jag och drog lite i hans hand. Jag ville känna honom intill mig.

“Glöm det, det blir inte bättre” muttrade han. “Jag bara är sån.”

“Vadå?” frågade jag. Jag ville säga mer, formulera mig längre, men min kropp var helt slutpumpad. Helt lycklig och helt slut.

“Jag är ett vilddjur!” sa han och det lät nästan som att han snyftade.

“Jo, jag märkte det” svarade jag och det gjorde nästan ont i min trötta kropp när jag skrattade. Jag gillade den liknelsen. Jonte, mitt vilddjur.

“Lägg av, det är inget att skämta om” muttrade han. “Det är bara bra att du får reda på det. Det är därför jag aldrig kan hålla några relationer vid liv. Varje gång jag ska ha sex blir jag ett vilddjur som inte kan sluta. Jag kan inte kontrollera det.”

“Det är okej” sa jag.

“Nej, det är inte okej!” fnös han. “Sluta översläta det. Det kommer inte att bli bättre. Det blir aldrig det. Får vilddjuret komma till, så tar han vad han vill ha tills han ser att det bara är en spillra kvar. Och efteråt skäms jag något fruktansvärt!”

Jag rullade över på sidan, bort från Jonte, och satte mig på sängkanten. Jag var alldeles vimmelkantig, så jag behövde vänta några sekunder innan jag vågade resa mig upp. Fotstegen var klumpiga och jag var torr i munnen och halsen.

“Kom” sa jag till honom, medan jag höll fast mig mot dörrkarmen. “Klä på dig.”

Jag makade mig ut mot soffan, dunsade ner i den och sträckte mig efter mina kläder som låg utslängda. Jonte kom efter och jag kastade hans t-shirt mot honom utan att titta så noga. Han klädde på sig utan att möta min blick. Jag gick ut i köket och hinkade i mig ett stort glas vatten innan jag fyllde det och ett till och räckte det ena till Jonte.

“Finns det några roliga ställen som har öppet idag?” frågade jag och förtydligade när jag såg Jontes förvirrade min. “Jag behöver mat.”

“Mat?” frågade han.

“Ja, sånt man stoppar i munnen.” förklarade jag. “Gärna tillagad. Eller är det för avancerat för mitt vilddjur?”

“Sluta, skämta inte om det.” snäste han. “Jag kan köra dig till tågstationen och svänga inom en drive-in på vägen, om du vill.”

Jag kunde inte låta bli att le när jag sneglade upp mot honom.

“Du har skadat någon, eller hur?” frågade jag sen, tillräckligt allvarligt för att han skulle våga svara ärligt. Han nickade.

“Flera stycken.” erkände han. “Men jag kan ändå inte kontrollera mig. Även om jag får en chans till blir det inte bättre. Så du behöver inte låtsas att det är okej. Jag borde ha nöjt mig när jag hade betalat tillbaka första gången.”

“Och nu tror du att jag tänker lämna dig?” frågade jag och kunde inte låta bli att le igen.

Han nickade och såg uppriktigt sur ut för att jag vägrade förstå. Men det var han som inte förstod.

“Jag kommer aldrig lämna mitt vilddjur.” förklarade jag och tog ett steg ut mot hallen, trots att jag helst av allt ville kliva in i hans famn. “Vill du veta varför?”

Jonte såg bara uttryckslöst och oförstående på mig.

“Kom igen, följ med mig ut, så ska jag berätta.” sa jag och tog min jacka från kroken.

Jonte såg ännu mer förvirrad ut och han höll tack och lov ett behörigt avstånd till mig, men han tog sin jacka och klev i skorna.

Ute hade det börjat skymma. Jag frågade Jonte vilket håll vi skulle gå åt och väntade in honom. Vi gick bredvid varandra och jag flätade in mina små fingrar runt hans breda. Min kropp hade börjat återhämta sig, men jag stödde mig en aning mot hans arm.

“Vad var det du skulle säga?” frågade Jonte till sist.

Jag såg mig om så att vi inte hade någon i närheten som kunde höra. Sen tog jag ett djupt andetag och formulerade orden i huvudet så att jag kunde säga dem utan att överväldigas fullständigt av deras innebörd.

“Allt det du sa där inne. Om hur du blir i sängen…” började jag. Jonte lyssnade. “Det gör mig så sjukt kåt. För det du gjorde med mig där inne. Alltihop, varje sekund, från början till slut…”

Vi gick några steg utan att säga något. Jag kramade lite hårdare om Jontes hand med båda mina.

“Jag längtar tills du ska göra det igen.” sa jag, noga att inte se upp och möta hans blick. “För det var så galet jävla skönt.”

Jonte harklade sig lätt, men han sa inget. Han bara kramade lite hårdare om min hand, så hårt att det gjorde ont. Han är så grymt stark, mitt vilddjur.