Är svartsjuka verkligen omognad?

Detta ämne har 1 svar, 2 deltagare, och uppdaterades senast för 56 minuter sedan av John.

Visar 1 svarstråd

Författare

Inlägg
- 2026-05-17 kl. 19:05 #15892
  Plutten
  Rösta upp
  0
  Rösta ner
  ::
  Jag har funderat en del över de senaste årens explosion av öppna förhållanden, swingers och liknande relationsformer. Kanske är det bara jag som börjar bli äldre, men jag har aldrig riktigt förstått lockelsen i att dela min partner med andra. Jag lånar knappt ut mina verktyg till grannen — mest för att jag inte vet om jag får tillbaka dem, eller i vilket skick.
  
  Och ja, innan någon påpekar det: jag förstår skillnaden mellan öppna förhållanden, poly, swingers osv. Jag vet också att det bygger på samtycke och frivillighet. Jag är dessutom ganska “pro-sex” i grunden — vuxna människor får göra precis vad de vill så länge allt är lagligt och alla är med på det. Jag moraliserar egentligen inte över det.
  
  Men det jag funderar över är något annat.
  
  Ett argument man ofta hör är att man ska vara emotionellt “mogen” eller trygg i sig själv för att kunna låta sin partner ha sex med andra. Och visst, människor fungerar olika. Men jag kan samtidigt känna att det ibland nästan blivit en statusgrej att framstå som helt fri från svartsjuka eller behov av exklusivitet.
  
  Personligen ser jag inte det som omognad att vilja ha något som bara är “vårt”. För mig är trygghet, lojalitet och känslan av att vara vald av någon en ganska stor del av kärlek och relationer.
  
  Det som också fascinerar mig är varför den här typen av relationer blivit så mycket vanligare och mer synliga. Är det bara ökad frihet och öppenhet? Eller speglar det något större i samhället?
  
  Vi lever trots allt i en tid där mycket handlar om individualism, ständig bekräftelse och att maximera upplevelser. Ibland undrar jag om det gör det svårare att bygga långsiktig stabilitet och starka kärn-relationer. Och då kommer tanken: om människor inte längre har samma trygga punkt i tillvaron — familj, partner, stabilitet — blir vi då också lättare att påverka, konsumera och styra?
  
  Jag säger inte att det är en konspiration eller att öppna relationer är “fel”. Utan är genuint nyfiken på hur andra tänker kring det här.
  
  Är utvecklingen ett tecken på emotionell frihet och mognad? Eller håller vi på att förändra synen på relationer på ett sätt som kanske också gör oss mer rotlösa?
  
  //Plutten
- 2026-05-17 kl. 20:39 #15893
  John
  Keymaster
  Rösta upp
  0
  Rösta ner
  ::
  Åh jag får så mycket tankar av det här. Till att börja med är jag nog som du, monogam i grunden, att en stor del av förhållandet är just tvåsamheten och tryggheten. Men efter ganska precis trettio år med samma fru så vet jag också att det inte alltid är så enkelt. Jag har själv haft äventyr genom åren men skulle aldrig acceptera om min partner gjorde detsamma. Har en massa tankar om det också men kanske i senare kommentar.
  
  Jag tror absolut att det beror på både att det är lite trendigt men också speglar något mycket större i samhället. Jag tror också det hänger ihop med att allt färre unga skaffar barn. Väldigt mycket tror jag beror på sociala medier, att den bild vi får av förhållanden kan bli ganska påverkad. Men något jag själv också funderat på är just det här med vardagen som ofta kommer väl så fort i många relationer. Visst, tryggheten och kärlek förändras med åren och ser inte likadan ut som när man är nykär, kåt och glad. Samtidigt så tycks så många ha en så stor obalans i vilka behov man har och jag har absolut funderat på meningen med allt när man bara blir som goda vänner som delar tak och ekonomi och logistik. För många, inklusive mig finns den erotiska kärleken kvar starkt och är man då inte två om det så blir det stagnation och skilsmässor och otrohet (vilket vi ju har varit inne på i andra trådar).
  
  Där någonstans tror jag sökandet uppstår efter alternativ till barn och samma partner år efter år.
  
  Jag tror absolut att man kan älska, eller känna kärlek för flera. Men att man i flersamhet skulle hitta en perfekt balans där alla parter får det man behöver, inte känner sig undanskuffad, bortprioriterad etc är bokstavligen som en Pepsi i atlanten.
  
  Jag kan känna lite som du säger, när man inte kan känna sig trygg i flersamhet så anses man nog vara en svagare och otryggare person med sämre självbild och självkänsla. Och vad som skulle krävas av mig för att jag skulle vara helt okej med att se eller veta att min partner just nu blir påsatt och hånglar med en annan vet jag inte, även om jag sökt efter svar inom mig själv. Tänker att jag borde hitta något eftersom jag är helt okej med att jag är med andras partners.
  
  Lite fladdrigt och hmm ja lite utlämnande. Kanske kommer mer funderingar och hoppas många andra delar med sig.
Författare

Inlägg