Är svartsjuka verkligen omognad?

Åh jag får så mycket tankar av det här. Till att börja med är jag nog som du, monogam i grunden, att en stor del av förhållandet är just tvåsamheten och tryggheten. Men efter ganska precis trettio år med samma fru så vet jag också att det inte alltid är så enkelt. Jag har själv haft äventyr genom åren men skulle aldrig acceptera om min partner gjorde detsamma. Har en massa tankar om det också men kanske i senare kommentar.

Jag tror absolut att det beror på både att det är lite trendigt men också speglar något mycket större i samhället. Jag tror också det hänger ihop med att allt färre unga skaffar barn. Väldigt mycket tror jag beror på sociala medier, att den bild vi får av förhållanden kan bli ganska påverkad. Men något jag själv också funderat på är just det här med vardagen som ofta kommer väl så fort i många relationer. Visst, tryggheten och kärlek förändras med åren och ser inte likadan ut som när man är nykär, kåt och glad. Samtidigt så tycks så många ha en så stor obalans i vilka behov man har och jag har absolut funderat på meningen med allt när man bara blir som goda vänner som delar tak och ekonomi och logistik. För många, inklusive mig finns den erotiska kärleken kvar starkt och är man då inte två om det så blir det stagnation och skilsmässor och otrohet (vilket vi ju har varit inne på i andra trådar).

Där någonstans tror jag sökandet uppstår efter alternativ till barn och samma partner år efter år.

Jag tror absolut att man kan älska, eller känna kärlek för flera. Men att man i flersamhet skulle hitta en perfekt balans där alla parter får det man behöver, inte känner sig undanskuffad, bortprioriterad etc är bokstavligen som en Pepsi i atlanten.

Jag kan känna lite som du säger, när man inte kan känna sig trygg i flersamhet så anses man nog vara en svagare och otryggare person med sämre självbild och självkänsla. Och vad som skulle krävas av mig för att jag skulle vara helt okej med att se eller veta att min partner just nu blir påsatt och hånglar med en annan vet jag inte, även om jag sökt efter svar inom mig själv. Tänker att jag borde hitta något eftersom jag är helt okej med att jag är med andras partners.

Lite fladdrigt och hmm ja lite utlämnande. Kanske kommer mer funderingar och hoppas många andra delar med sig.

Det här är en mångfacetterad fråga som jag själv funderat på väldigt mycket. Att flersamhet blivit vanligare i samhället tror jag främst beror på att vi under åren blivit alltmer liberala. Idag värdesätter vi individens frihet i högre utsträckning än tidigare, vilket leder till att det inte känns lika viktigt att passa in i traditionella samhällsnormer.

Gällande relationer har samhället historiskt sett starkt betonat det monogama äktenskapet, kärnfamiljen och familjehemmet. Processen mot en mer liberal syn på relationer torde ha tagit fart i samband med att traditionella kristna värden fick allt mindre plats i samhället. Flersamhet har ju i och för sig alltid praktiserats i viss utsträckning genom alla tider, men det har varit starkt stigmatiserat. Tröskeln till att leva flersamt har dock oftast varit lägre hos dem som redan levt i andra normbrytande relationer, exempelvis inom HBTQ-communityt.

När etablissemanget började uppmärksamma HBTQ-personers utsatthet, kanske framför allt i samband med Priderörelsens frammarsch, tror jag att de första stegen mot en bredare acceptans för flersamhet togs. När samhället rörde sig i en progressiv riktning och normer började ifrågasättas, blev dessa alternativa sätt att relatera till varandra inte bara normaliserade utan även inspirerande för andra. Man började tala om en frigörelse från vad som tidigare ansetts vara det ”naturliga”.

Jag är övertygad om att människor har velat leva flersamt på olika nivåer även när det var förenat med starkt stigma. Risken att förlora familj, vänner och att bli marginaliserad har dock varit ett effektivt hinder. Därför ser vi en explosion nu, där folk öppet lever flersamt eller ägnar sig åt swingerslivet. Idag har vi möjligheten att göra det som våra mor- och farföräldrar samt tidigare generationer kanske egentligen ville, men aldrig vågade. I och med att självförverkligande har ett så högt värde i dagens samhälle blir drivkraften stark att få leva ut sina önskningar.

Detta leder mig till mina egna tankar om relationer. Jag tror att varje individs preferenser kring sexualitet och relationer är lika unika som människan själv – precis som vår smak när det gäller mat. Jag gillar exempelvis att äta pommes doppade i mjukglass med chokladsås, medan andra tycker att blotta tanken är vedervärdig. På samma sätt tycker jag det är eggande att se min partner njuta av sex med någon annan, medan andra inte alls ser poängen med det. Skillnaden från tiden före den liberala revolutionen är att jag kan få njuta av båda delarna utan att göra fel, och utan att samhället stämplar min livsstil som djupt omoralisk. Hade jag levt på mina mor- och farföräldrars tid hade jag behövt smyga med det. Det är inte ens särskilt sannolikt att frågan över huvud taget hade varit acceptabel att lyfta med en partner då.

Så vad leder detta till? Jag har kommit till slutsatsen och insikten att alla relationer är unika. Därför behöver man i varje enskild relation komma överens sinsemellan om vilka regler som gäller just där. Vissa trivs bäst med total monogami, andra med relationsanarki, medan den stora massan förmodligen hamnar någonstans på skalan däremellan. Dessutom kan behoven förändras över tid. Under vissa perioder kan det finnas behov av att vara mer monogama – som när man är extra sårbar vid en graviditet eller under en kris – medan man under andra perioder känner att man kan utöka friheterna. Det viktigaste är att man är överens, så att man motverkar svek och otrohet.

När det gäller just påståendet att det skulle vara en statusgrej som visar på ”frihet från svartsjuka” och ”hög emotionell mognad” – där köper jag det inte alls (I call bullshit). Det låter i mina öron som aktivistisk propaganda. Man försöker driva ett narrativ där det högsta värdet är att vara så extrem som möjligt inom en subkultur som nyligen fått rampljus (vilket flersamhet nu har). Det påminner mycket om HBTQ-rörelsens tidiga frigörelse, där bisexuella ibland dömdes för att de inte var ”fullt ut” gay, eller där heterosexuella under en period nästan devalverades eftersom ”alla egentligen är lite bisexuella”. Idag har vi ett mer moget förhållningssätt där homosexualitet är helt jämställt, men där heterosexualitet inte automatiskt likställs med att vara konservativ. Öppen flersamhet utanför HBTQ-världen är relativt nytt, och min hypotes är att den här rörelsen just nu genomgår exakt samma barnsjukdomar och mognadsprocess. Så småningom tror jag att folk kommer få ett mer avslappnat förhållningssätt och inse att det inte finns några allmängiltiga ideal för hur man gör flersamhet på ”rätt” sätt.

Så ha lite is i magen. Snart lär folk inte tycka att det är det minsta konstigt att du väljer att ha en relation på det sätt som känns rätt för dig, utan att för den sakens skull ifrågasätta din emotionella mognad.

Spännande diskussion. Uppskattar verkligen tonläget och viljan att diskutera seriöst.

Jag tror inte att den här typen av relationer har ökat, tvärtom. Kanske är det så att vi periodvis är mer öppna med att vi har älskare och älskarinnor, swingar lite och så. Sen har det säkert med klass att göra – därav att vi får intrycket av att det är mer ”moget” eller ”modernt”. Det är lättare att ta med resesekreteraren hotellet än att smyga in på toaletten mellan jobbet och dagishämtningen.

I boken ”Kärlek i hatets tid” skriver Florian Illies om konstnärer av olika slag som helt öppet har älskare och älskarinnor och detta är ju under 30-talet i huvudsak i Tyskland.

När det gäller det där med svartsjuka så finns det inget rätt eller fel i vad man ska känna. Jag har sett min fru med andra män vid en hel del tillfällen och oftast njutit av det. Men då ska man komma ihåg att vi haft en gemensam fantasi och bestämt oss att gå vidare med den. Den extra mannen är, för att uttrycka mig lite överdrivet, inte hennes älskare utan vår gemensamma sexleksak.
Men jag ska vara ärlig, ibland har svartsjukan kommit över mig när jag sett ömma kyssar och heta blickar men då måste jag bita ihop för att fullfölja det vi kommit överens om.
Vi har dock aldrig haft ombytta roller. Vi har diskuterat det men ingen av oss var riktigt sugna på det.

Så sammanfattningsvis. Man är inte omogen för att man vill ha sin älskade för sig själv.

Jag hade en flickvän efter gymnasietiden. Hon bodde i Stockholm och pluggade i värmland där hon delade lägenhet med en annan student. Hennes villkor var att få ha oss båda, honom när hon var där och mig när hon var hemma på helgerna. Vi killar kände inte varandra direkt men kände till varandra genom vänner. Jag tror ingen av oss direkt gillade att dela henne men det var liksom det som gällde från start och det var hon tydlig med och då hade alla liksom valet att acceptera det eller inte. Även jag hade andra under veckorna vilket hon kände till och var okej med.

Jag tänkte på honom ibland när hon och jag var tillsammans och inte helt utan njutning att tänka på det. Det var mer som en fascination att hon hade oss båda, kanske hade legat med honom samma morgon och sedan med mig på kvällen.

Sedan flyttade hon till västkusten, gifte sig med en annan man och dumpade oss båda två. 🙂