Det här är del 3 av 3 i Tyst överenskommelse

Ytterligare en del.

Jag kommer införa mer och mer burdust, vulgärt, och grafiskt språk allteftersom berättelsen eskalerar.

Kommentera gärna.

//Plutten

…………………………………………

 

Beslutet är fattat

På morgonen satt vi vid köksbordet och bestämde oss för att prata igenom det hela mer seriöst. En vinflaska, samt två tomma glas stod kvar från kvällen innan på bordet som en påminnelse om vad som hänt.

Hon drog upp benen under sig på stolen, hade bara en av mina t-shirts på sig. Hennes hår var fortfarande vått från duschen. Doften av vaniljschampo blandade sig med morgonens tvekan.

”Om vi ska göra det här,” sa hon, ”så måste vi ha regler. Gränser”

Jag nickade långsamt. Inte för att jag var säker på vad jag gick med på, utan för att det kändes bättre än att erkänna att jag inte hade någon kontroll kvar.

”Inga känslor,” sa hon först. ”Ingen sms:ande efteråt. Ingen intimitet utanför… vad det nu är vi bestämmer att det får vara.”

”Okej,” sa jag. ”Och alltid komma hem?”

”Alltid,” sa hon. ”Och vi berättar. Alltid. Allt. Inget i skuggorna.”

Jag drack en klunk kaffe. Bittert. En tanke dök upp. ”Och jag då?” frågade jag. ”Får jag också…?”

Hon såg på mig. Länge. Och med ett snett leende fick hon fram: ”Ja,” sa hon. ”Om du kan.”

Dagen rullade på, en grågrön dimma av arbete som dolde allt annat. Trots att mina tankar var någon annanstans – lyckades jag pressa fram ordentligt arbete. Varje mening, varje möte kändes dock lite mer ansträngd än vanligt, dragen mot något annat, en osagd potential.

Efter middagen bestämde vi för att sätta oss ner och prata. Inte om jobbet, inte om vädret eller trivialiteter. Vi visste båda vad som låg i luften, den elektriska spänningen som hade byggts upp under dagen, förstärkt av vinet och de outtalade reglerna.

Hon satt vid köksbordet, en silhuett mot det svagt lysande fönstret. Jag märkte hur hennes hår glänste i månskenet, en kaskad av mörka lockar som ramade in ett ansikte fullt av frågor och löften. När jag satte mig ner, kände jag den subtila värmen från hennes närhet, en magnetisk dragkraft som drog mig närmare.

”Så,” sa hon, rösten låg och lite hes. ”Reglerna.”

Vinet var rubinrött mot det bleka linnet i hennes skjorta, en liten pool av färg som speglade de flimrande ljusen från taklampan. Jag höll mitt glas, kände tyngden i handen, den svala ytan mot min hud. Vi hade funderat på reglerna hela dagen, en bubblande tanke som jag inte riktigt kunde skaka av mig.

Nu, när vi satt här, med ett glas vin och en osagd fråga hängande i luften, kändes de plötsligt mycket mer än bara ett skämt.

Jag nickade. ”Vi behöver vara tydliga. Inga misstolkningar.” Det var ett försök till saklighet, men min röst avslöjade en nervositet som jag inte riktigt kunde kontrollera.

Hon betraktade mig tyst en stund, hennes ögon granskande och genomträngande. ”Du är orolig?”

”Inte orolig,” svarade jag, ”Försiktig. Vi leker med eld.” Hennes läppar formades till ett svagt leende igen. ”Och du gillar att leka med eld?” Jag mötte hennes blick, kände hur blodet rusade i mina ådror. ”Ibland,” sa jag, och det var mer än bara ord. Ibland var det en nödvändighet.

”Allt sker tillsammans,” upprepade hon, orden dansade mot den tysta kvällsluften. Hennes blick var låst på mig, inte anklagande, snarare utforskande, som om hon också försökte förstå vad vi hade gett oss in på. ”Ingen får stanna över natten.”

Jag nickade, kände en svag rysning längs ryggraden. Det var en gräns, en tydlig markering av ett territorium. Ett territorium som vi båda skulle dela, men aldrig äga. ”Ingen kontakt utan båda närvarande,” fortsatte hon, och hennes läppar formades till ett litet, nästan omärkligt leende. ”Allt slutar om någon säger stopp.”

Jag drack en klunk vin, den söta frukten brände behagligt i halsen. Regler. Ett ramverk för något som var tänkt att vara spontant, vilt och kanske till och med farligt. ”Vi går hem tillsammans,” avslutade jag, ”Alltid.”

Hon skrattade, ett kort, melodiskt ljud som fick mig att vilja höra det igen. ”Det är som ett vuxenförhållande-kontrakt.”

Min fru reste sig och började gå mot fönstret, silhuetten i månskenet blev ännu mer distinkt. Jag följde henne med blicken, kände hur lusten brann inom mig. Hon stannade vid fönstret, ryggen vänd mot mig, men jag kunde känna hennes spänning, den osynliga vibrationen som förband oss.

Jag lyfte mitt glas i en skål. ”Mer som en brandförsäkring,” sa jag, och kände hur orden hängde i luften med en tyngd som översteg deras enkla betydelse. ”Fast det är vi som leker med tändstickor.”

Hon vände sig långsamt om, hennes ögon glödde i månskenet. Det fanns ingen rädsla där, bara en lockande utmaning. Hon tog ett steg närmare, och jag kände hur avståndet mellan oss krympte, tills vi knappt andades samma luft.

Hennes ögon smalnade, ett svagt skimmer av utmaning i dem. Jag såg hennes hals som blivit lätt rödflammig under den silkeslena skjortan. Det var en elektrisk spänning mellan oss, en osäkerhet som vibrerade i luften. Vi hade byggt en bur, en vacker och farlig bur av regler och överenskommelser. Nu skulle vi se hur länge vi kunde hålla oss fångna inuti den.

Kvällen lovade att bli lång, och jag var säker på att tändstickorna snart skulle komma fram. Frågan var bara: vem skulle vara den första att tända dem? Och viktigare, vem skulle kunna motstå flammornas lockelse när de väl hade börjat dansa?

Konsekvenserna kändes inte som ett problem just nu. Utan nu var allt som betydde något den nära närheten, det löftet om något vilt och oförutsägbart, och en stark känsla av att vi båda stod på randen till något farligt och vackert.

Hennes blick sänktes till mina läppar och en impuls, stark och oemotståndlig, for genom mig. Mitt hjärta slog snabbare. Jag reste mig hastigt upp, tog hennes huvud i mina händer och kysste henne våldsamt.

Det var inte en mjuk, efterlängtad beröring. Det var ett behov som bröt sig loss, en desperat hunger som äntligen fick utlopp. Hennes läppar mötte mina med oväntad motståndskraft.

För ett ögonblick kändes det nästan fel, som att jag störde något heligt. Men sedan gav hon efter. Hon sjönk in i kyssen, och motståndet försvann som dimma i morgonsolen. Jag kände smaken av henne; en söt, salt smak som fick mig att tappa fotfästet.

Hennes doft fyllde mina sinnen, en blandning av regn och vildrosor, något bekant men ändå främmande. Jag drog andan genom tänderna, försökte absorbera varje detalj, varje nyans.

Hennes fingrar krampade sig fast vid min arm, inte i desperation utan snarare som en förankring i verkligheten. Jag kunde känna hennes hjärtslag mot mitt bröst, snabba och vilda som mina egna.

Världen runt oss upplöstes, försvann in i en virvelvind av känsla. Det fanns bara vi, denna intensiva sammankomst, detta ögonblick av total absorption.

När kyssen slutligen släppte var det med ett nästan smärtsamt susande ljud. Vi stod andfådda och skakiga, våra kinder röda. Hon lutade sig mot mig, hennes blick fylld av en fråga jag inte kunde besvara. Jag såg något annat i hennes ögon – något som liknade både rädsla och begär, en djup osäkerhet som speglade min egen.

Utan ord lät hon sina kläder falla och stod till slut helt utlämnad åt min blick. Midjan är smal med inte överdrivet vida höfter, benen är slanka och sensuellt kurviga. Den mellanblonda tofsen på venusberget syntes. Allt annat är rakat, lent mot hennes fingrar.

Hon särade benen och drog med fingret ner över fittläpparna för att sedan suga på det medan hon tittade lystet på mig.

Därefter gick hon med utmanande steg upp till sängkammaren med mig i släptåg. Det knarrade i trappan, som om huset själv höll andan. Jag såg hur hennes skuldror och skinkor rörde sig med varje steg, långsamt, mjukt — som om hon medvetet dansade genom sitt eget tvivel.

Ljuset från den gamla golvlampan i hallen kastade skuggor längs väggen; hennes silhuett föll som något målat, något ur en dröm jag inte visste att jag haft. Jag visste knappt vad jag kände. Kanske för mycket på en gång. Mina händer var klumpiga, nästan fåniga i sitt trevande efter något att hålla fast vid — kanske henne, kanske mig själv.

I sovrummet var luften varm, men inte kvav. Fönstret stod lite på glänt. En tunn gardin fladdrade som en nervös viskning. Lakanen var inte bäddade; det kändes ärligt, som om rummet själv inte låtsades vara något det inte var. Hon satte sig på sängkanten, höjde ett ögonbryn, nästan skrattande, nästan allvarlig och sa: ”Jag vet inte om det här är dumt eller nödvändigt.”

Jag log snett, drog handen genom håret. ”Det är kanske både och,” svarade jag. ”Som de flesta saker värda något.” Det var inte en replik ur en film. Det var bara vad jag faktiskt tänkte. Inget polerat. Inget perfekt. Men hon nickade, som om det räckte. Som om det var allt hon behövde just då.

Med en suck lade hon sig baklänges på dubbelsängen med särade ben så jag kunde se hur hennes blomma, fuktig och rosaröd öppnade sig.

Slet av mig kläderna och kastade dem på golvet. Drog henne ner mot fotändan. Lakanen hasade ner med henne, tyget gled tyst mot huden, som om det också ville vara kvar. Med enbart hennes överkropp på sängen, ställde jag mig på knä mellan hennes lår.

Hon lyfte på huvudet och såg på mig. Inte som man tittar på något man vill ha, utan som man ser något man inte är säker på om man får lov att längta efter. Det var en blick som brände mer än vilken beröring som helst.

Jag vet hur hon vill ha det. Mjukt, men bestämt och inte i kronologisk ordning. Villigt, snabbt och nära det outhärdliga. Måste vara noggrann med rytmen så att den passar hennes. In och ut med aktsamhet och känsla för gensvaret är hennes normala akt. Hon vill dock vändas och vridas på, lekas tafatt med.

Slickade och sög lätt på hennes bröstvårtor. Hon lekte med håret i min nacke, tryckte sig mot mig. Jag fortsatte ner över magen, ritade linjer med tungan, cirklade med tungan runt hennes navel. Blåste varm luft rakt mot blygden, hon ryckte till, det var sensuellt men lite oväntat kanske. Jag tittade upp mot henne, forskande, men hon log mot mig och jag log tillbaka. Hennes fingrar drog genom mitt hår, först trevande, sedan mer målmedvetet. Som om hon nu bestämt sig.

Händerna får jag använda med försiktighet. Låta dem retas och flyhänt smekas länge, där hon är som varmast, silkeslent. Fingertoppars lätta beröring, en handflatas ömma strykning. ”Åh, gud, vad jag njuter av att se henne så här”. Rodnande kinder, öppen mun, styva vårtor, höfterna som rör sig upp och ner, snäckans skimmer.

Lät mina händer glida över hennes höfter, ned mot lårens insida. Huden var varm, nästan febrig. Hon darrade till, inte av rädsla mer som om hon precis vågat andas ut. Jag kysste henne, först mjukt, för att inte börja för fort. För att låta kroppen hinna ikapp känslan. ”Du ser på mig som om jag är något farligt,” viskade jag. Hon log lite snett. ”Kanske du är.” Jag skrattade till. Ett kort äkta skratt av nervositet och hetta.

Det här var inte rollspel. Det här var inte någon fantasi vi låtsas oss in i. Det här var så verkligt att jag nästan ville backa. Nästan. Men istället lutade jag mig närmare. Andades in henne. Hon doftade av något sött och lite salt, som sommarhud blandat med tvivel.

När jag lät min tunga följa hennes kontur, och tryckte med tungspetsen på venusberget precis ovanför kärleksknappen. Lutade hon huvudet bakåt och stönade. Inte högt. Bara precis tillräckligt för att jag ville höra det igen.

Läppar kittlar och spetsen glider fjärilslätt över det känsligaste för att sedan ömt glida in i den våta värmen. Nu smeker hennes hand över mitt hår och pressar sig mot min mun. Hon andades tyngre och började rulla med underlivet. ”Ett finger också!” Stönade hon.

Lät ett finger smita in och smekte sakta fram och tillbaka. Hon pressade sig mot fingret och verkade njuta. Min tunga fortsatte bearbeta ärtan alltmedan fingret löpte in och ut. Jag känner hur hon spänner sig och avbröt retfullt mina smekningar.

”Mer, ett till” Flämtade hon ansträngt fram. Jag förde in ytterligare ett finger och smekte sakta fram och tillbaka. Hon pressade sig mot fingrarna och verkade njuta. Min tunga fortsatte bearbeta ärtan alltmedan fingrarna löpte fram och tillbaka.

”Jaaa… så… försök göra…samtidigt…” Frustade hon fram och drog upp knäna för att jag skall få bättre vinkel mot hennes kön. Stod nu med ansiktet mitt för hennes fuktiga kön. En väldigt obekväm ställning men jag kunde inte sluta nu. Hon skulle aldrig förlåta mig.

Hennes bäcken gick i vågor nu, lyfte underlivet mot mig, mötte mina fingrar och tunga som dansade över hennes nu sjöblöta sköte. Långsamt ökade jag tempot, både med fingrar och tunga som jag visste att hon ville. Hon kunde inte hålla emot längre nu.

Slutligen sög jag in hennes knopp mellan läpparna och förde in ett finger till så nu var det tre långt in i henne. Varmed hon släppte efter och skrek rakt ut. Det pulserade, nästan som glödheta vågor från henne. Jag kunde riktigt känna värmen.

Flämtande och leende låg min fru först alldeles stilla på rygg med sitt våta och lite svullna sköte framför mig. Så jag kysste den farväl med lätta lätta läppar, torkade munnen lite mot insidan på hennes lår, och lade mig jämte henne i sängen. Hon log, kysste mig och kunde känna smaken samt lukten från sitt eget kön.

Försökte sedan smeka hennes bröst men hon föste bort min hand. Jag försöker dra till mig hennes ansikte, för att kyssa hennes läppar igen, men hon säger: Sluta” Reser sig sakta upp och ställer sig på alla fyra i sängen. Putar med rumpan samtidigt som hon säger ”Din tur”

Jag var inte nödbedd, ställde mig bakom den putande bakdelen och lade min manlighet mot hennes öppning. Hon var nu så våt att jag gled in till botten direkt. När mina höfter slog mot hennes särade skinkor utstötte hon ett läte jag aldrig väntat mig från henne, det var lågt och gutturalt som ett morrande samtidigt som det fanns ett gnyende i botten vilket lät som ett sårat djur.

Sporrad av detta drog jag mig långsamt ut tills endast ollonet vilade mellan hennes blygdläppar som nästan tycktes sukta efter den. Bara för att sedan i en väl avvägd stöt driva hela längden ända in i botten. Hon stönade högt igen och bad mig ta henne hårdare. Snabbare och djupare stötte jag in i henne, tills vi var täckta av våra blandade kroppsvätskor.

I en sorts blandning av upphetsning och på rent jävelskap klatschade jag till henne över rumpan så att skinkorna svajade till. Lutade mig fram och fångade ett av hennes bröst för att hårt nypa om bröstvårtan.

Hon skrek till av slaget men svankade mer mot mig och mumlade saker som jag inte riktigt hörde, Det lät som ”Hårdare” Och jag tolkade det som att hon ville bli mer hårt behandlad. Därför smiskade jag henne igen och med ett hårt grepp om hennes vänstra bröst tvingade henne att röra sig i min takt. Efter det andra slaget mot hennes rumpa kände jag hur hennes underliv stramade åt om min lem.

Återigen gnydde hon som ett litet djur. Det hetsade mig ännu mer och jag grävde in mina fingertoppar i det mjuka hullet på hennes höfter och började öka tempot på mina stötar samtidigt som jag stötte hårdare.

Jag skulle inte ha gissat att hon kunde bli våtare men efter ett tag märkte jag hur det bokstavligen började rinna utefter våra lår. Min fru stönade nu högt och bad mig ta hennes ”kåta lilla hål” så hårt som hon förtjänade

För varje gång hon stönade fram något snuskigt släppte jag hennes höfter och smiskade till hennes bakdel så att hon gnydde och vred sig. Jag har aldrig varit en dominant eller våldsam älskare men hon hetsade och bad mig knulla henne som om jag var arg på henne, Gång på gång och hårdare stötte jag i henne tills min pung slog så hårt mot hennes sprattelknapp att det nästan gjorde ont men hon manade bara på mig ytterligare.

”Ta mig hårt, knulla mig djupare, slå mig på min röv…” stönade och flämtade hon om vartannat. Till slut höll jag ett tempo som nästan fick det att svartna framför mina ögon och jag frustade som ett ånglok när jag kände hur hennes slidmuskler började rycka och dra ihop sig lite.

Jag insåg någonstans i den dimma som skulle vara min hjärna att hon var på väg att komma. Med en ansträngning jag inte skulle ha trott mig kapabel till drog jag mig ur så att mindre än halva var kvar i henne. För att med kraft trycka in den in till roten igen. Jag gjorde detta kanske sex eller sju gånger innan hon skrek att hon kommer.

Med svetten rinnande om mig lade jag ena handen på hennes svanskota. I samma stund som jag smiskade till henne en sista gång tryckte jag in min tumme i hennes nu av våra vätskor våthala anus.

Hennes rygg och armar spändes, skinkorna blev stenhårda och knep om mitt finger i rumpan. Skötet stramade åt så hårt om min lem att jag trodde den skulle gå av. Kort sagt, hon kom i en orgasm som fortsatte att gå i vågor flera sekunder efter att hon med ett långdraget skrik säckat ihop i sängen.

Min fru skakade i hela kroppen där hon låg och försökte få tillbaka andan. Alltmedan jag känner hur min sperma tar fart ända ifrån roten och bokstavligen exploderar in i henne.

Den kvällen när vi låg i sängen och vilade, efter en för oss mer hårdhänt session än normalt. Var tystnaden oss emellan tryckande på ett sätt som var oroväckande. Mörkret låg tungt runt oss, men det fanns ett fäste mellan oss. Något oförändrat och ändå förändrat.

Vi låg på rygg och andades tungt, utan att säga något. Bara kropparna nära, utan att röra varandra. Som om vi ville känna varandras närvaro utan att riktigt släppa in varandra. Det var som om vi hade fastnat i ett moment av förväntan, men förväntan på vad?

Jag visste inte längre om vi förväntade oss något av varandra, eller om vi bara väntade på att reglerna skulle visa oss vägen.

”Hur långt kan vi gå, egentligen?” frågade hon, och hennes röst var mjuk, men ändå inte oskyldig.

Jag vände på mig och såg på henne. Hon låg med ena armen utsträckt, den andra vilande på kudden. Hennes blick var fast, men ändå undanglidande.

Det var en fråga jag inte riktigt ville svara på. ”Vi har redan gått långt”, sa jag. ”Vi sa ju att vi skulle hålla oss till reglerna. Att vi skulle… vara fria.”

”Men friheten vi pratar om”, fortsatte hon långsamt, ”är den verkligen en frihet, eller är den bara en annan form av fängelse?” Jag drog in ett djupt andetag. ”Vad menar du?”

”Vi är så fokuserade på att inte bryta mot reglerna att vi kanske inte ens ser att vi skapar nya för oss själva hela tiden. Vi säger att vi vill vara fria, men vi fastnar i vårt eget spel. Vi fastnar i tanken på vad vi får göra, och det blir regler i sig.”

Det var tyst igen. Hennes ord ekade i mig, men jag ville inte ge upp. Inte än. ”Så, vad ska vi göra nu?” sa jag. Jag ville inte att vi skulle ge upp, inte när vi var så nära målet. När vi var så nära att faktiskt ge efter för begäret.

”Vi sätter en regel till”, sa hon, och jag hörde den där glädjen i hennes röst. Det var som om hon var redo för nästa steg, men jag kände en kall känsla sprida sig genom mig. Jag var rädd för vad det skulle innebära. ”En till?” sa jag, men det var inte en fråga. Det var en varning.

”Ja”, sa hon lugnt, som om det var självklart. ”Vi sätter en regel för när vi inte får hålla tillbaka.”

Jag tittade på henne. ”Och vad betyder det?”

”Det betyder att om vi ska gå längre, om vi ska fortsätta det här, så måste vi släppa på alla gränser. Vi sätter en sista regel: När vi är i det här, får vi inte tveka. Ingen ånger, inget stopp. Vi går bara framåt, och vi är ärliga om det vi vill.”

Jag låg tyst. Tänk om hon hade rätt? Kanske var vi fast i våra egna regler nu. Kanske var friheten en illusion vi skapat för oss själva, en fälla vi inte kunde komma ur. Men å andra sidan, kanske var det det här vi behövde för att förstå vad vi egentligen ville – utan att gömma oss bakom regler eller begränsningar.

”Så vi släpper alla regler?” sa jag långsamt. ”Allt?”

”Ja”, sa hon. ”Och om vi vill ångra oss, så får vi göra det på riktigt. Men först måste vi ge oss själva chansen att känna allt utan att hindras.”

Jag kände en kall ilning längs ryggraden. Det var som om hon just hade släppt lös något. Som om de regler, gränser och ångest vi kommit överens om plötsligt var i fara för att kollapsa. Och ändå – jag ville ha det.

”Så det här är vårt sista steg, då?” frågade jag, nästan med en suck. ”Ja”, sa hon. ”Och du måste vara beredd på att vi kanske inte går tillbaka från det här.”

Jag låg tyst och stirrade på henne. I det ögonblicket visste jag att det inte längre handlade om regler. Det handlade om något mycket större. Om oss. Om begär, om kontroll, om att verkligen känna vad vi var för varandra.

Delar i serien

<< Tyst överenskommelse, del 2. Morgonen efter

Tyst överenskommelse

• Tyst överenskommelse
• Tyst överenskommelse, del 2. Morgonen efter
• Tyst överenskommelse, del 3. Beslutet är fattat