– Prolog
Om du trillar, res dig upp igen och börja om…
***
Kapitel 1
***
Han var talangen, talangen som hade en talang för att vara talang på det mesta. Eller rättare sagt allt, då inte bara positiva saker utan även de negativa. Han hade en förmåga, eller talang för att sätta sig i olika situationer som strulade till det för honom. Framför allt när han var yngre, men även när han växte upp.
Den plats där hans talang blommade ut var i en sporthall, när han var åtta år och började spela handboll. Alla hans tränare genom åren har varit överens om en sak, han hade talang. Första gången han höll i en boll så såg tränaren på bollskolan.
– Han har talang.
Han borde veta, han hade varit det själv en gång i tiden. Han hade vaskat fram en hel del av klubbens talanger. Han centralfiguren i den lilla historia, han började som utespelare. Det spelade ingen roll på vilken position han fick spela på, han redde ut det oavsett, när han var tio år så spelade han med sin egen ålder och med de som var ett och två år äldre.
Han redde ut det, förutom att han hade talang för själva sporten så hade han enligt den första tränaren, den viktigaste av alla talanger. Han hade talang för att vilja träna, han ville alltid träna mer. Hårdare, längre än sina kompisar.
När de pratade om att bygga lego efter träningen så frågade han nästa lag om han fick träna med dem och sen nästa lag osv. Han bodde i sporthallen. Han var där sex dagar i veckan, från det skolan slutade till de kastade ut honom på kvällen och han sprang de tvåhundrameterna till huset där han bodde när han växte upp.
En dag så var den ordinarie målvakten sjuk, tränaren frågade om någon ville pröva på att stå i mål. Nästan alla satte sig på sina händer, ingen ville stå i mål. Enligt dem så var det bara galningar som frivilligt ställde sig i mål, tränaren hotade med att om ingen ställde sig i mål så fick de ställa in matchen.
Talangen blev kall i kroppen och räckte upp handen, det fanns inte på kartan att han inte skulle få spela match. Tränaren tittade på honom, han ville inte att talangen skulle stå i mål. Vem fasiken skulle då spela fram de andra eller göra de där sex – sju målen han gjorde i varje match förutom hans passningar till de andra. Eller alla bollar han snodde i försvaret.
Han tvekade men ingen annan anmälde sig, talangen fick dra på sig målvaktströjan. Talangen ställde sig i mål och han hamnade i Nirvana, han hade sett hur de äldre målvakterna gjorde. Han gjorde som dem och det kom naturligt för honom. De vann matchen, de gjorde inte lika många mål som vanligt. Men vad gjorde det när de släppte in betydligt mindre mål än vanligt, tränaren skakade på huvudet och sa.
– Han har ta mig fan talang för det med.
Motvilligt så fick han erkänna att han var en större talang som målvakt än som utespelare, det tog emot. För som sagt, han var en väldigt duktig utespelare. Men tränaren såg talangen som den unge pojken hade som målvakt. Som sagt det tog emot men när talangen log med hela ansiktet och sa.
– Jag vill vara målvakt.
Tränaren kunde inte motstå det leendet. Samma leende som skulle fälla en hel del tjejer när han blev äldre, det och hans nästan lysande blå ögon och andra saker. Men framförallt de två attributen fick kvinnorna på fall, när han fick dem i säng så upptäckte de andra talanger. Men mer om det senare.
Så pojken, eller talangen. Blev målvakt, om han varit dedikerad innan så växte det nu till proportioner som gjorde att hans tränare övervägde på fullaste allvar att dra i handbromsen. Saken är den att hade de gjort det så hade hans karriär kanske blivit längre. Men mer om det lite senare.
Talangen blev äldre, distriktslag avklarades. Riksläger likaså som till slut blev ungdomslandslag, handbollsgymnasium osv. Kontrakt med den stora elitserieklubben i grannkommunen. Fram till den dag då han fick börja om, bli något annat. Främre och bakre korsband samt ledband gick sönder, operation, rehab osv. talangen tittar på läkaren.
– Du kan aldrig spela handboll mer.
Talangen tittade på honom, han trodde inte sina öron. Chocken var på nivå med att läkaren på allvar funderade på att ring psyk akut. Han gjorde aldrig det men det var nära. Som tur var så hade talangen, även talang i skolan. Han pluggade lika hårt som han tränade, han gick ut med bra betyg från högstadiet. Ännu bättre från gymnasiet och sen hoppade han på universitetet för det passade honom som handen i handsken att plugga samtidigt som han tränade och spelade handboll.
Han hade en talang för att rita, han hade ett intresse för hur saker och ting rent konstruktionsmässigt är uppbyggt. Så han hoppade på arkitektutbildning direkt efter avslutat gymnasium. Han som sagt hade talang för studierna med, så han blev minst lika duktig på att rita och inreda hus som han var på att spela handboll.
Som jag skrev innan så hade en talang för att strula till det med tjejerna, det där leendet och de där ögonen var som magneter på tjejerna. Problemet var att han inte var lika dedikerad mot dem som han var till det andra, sen så hade han en riktig talang för att hamna i säng med upptagna tjejer, eller kvinnor. Mer än en gång så hade han fått springa gatlopp för att undkomma arga pojkvänner, eller till och med arga gifta män.
Talangen hade varit skadad förr, inget lika allvarligt som detta men han hade varit skadad förr. Då passade han på att går tränarutbildningar, han hade talang för det med. Hans förste tränare såg den talangen och bad honom om hjälp, talangen ställde upp, givetvis i mån av tid. Skolan och hans egna spelande prioriterades först, men han hade talang för att planera med så han hann med det också.
Eller det gjorde han egentligen inte men han gjorde det ändå. Han gick alla tränarutbildningarna, från baskurs till mastercoach. Sen kom han inte längre i Sverige.
Talangen är vit i ansiktet när han går ut från sjukhuset, hela hans värld har rasat samman. Eller inte rasat samman, han har fortfarande sitt arbete på den lilla men eftertraktade arkitektfirman. Han hjälper kunder att rita sina hus på uppdrag av en byggfirma som sen bygger husen utifrån kundens önskemål.
Han går till sin bil, han trycker på knappen och bilen låses upp. Han sätter sig i den och han kramar ratten krampaktigt. Han känner tårarna rinna längsmed kinderna, som alltid när han mår såhär så går hans tankar till hans föräldrar.
De dog olyckligt för ett par år sedan.
Hans stora stöd i livet hans mor rycktes undan från honom. Han är ensambarn så han hade ingen att dela sorgen med, så han delade den med ett antal vodkaflaskor och öl. Han gjorde det tills hans lagkamrater kom hem till honom och tog honom i örat. Dit vill han inte igen, hur mycket hans kropp än skrek efter det. Så vill han inte dit.
Hans talang för att klanta till det, framförallt med tjejer eller kvinnor förstärks tusenfalt när han har alkohol i kroppen. Framförallt när han passerar den där osynliga gränsen för vad som är anständigt. Han startar bilen och ser på klockan, det är inte lönt att köra till sitt arbete. Han lämnar sjukhuset och kör iväg.
Fyrtio minuter senare så är han tillbaka i sin födelsestad, han sitter utanför sporthallen. Hans andra hem under så många år, han minns hur han som åttaåring gick in genom de där dörrarna och han har väl egentligen aldrig kommit ut därifrån. Inte på riktigt, inte helt. Oavsett om han bytte förening, bytte stad. Började leva att annat liv, studentliv och nu arbetsliv.
Någonstans så har han fortfarande varit den där åttaåringen som gick in genom de dörrarna och aldrig kom ut igen. Det har blivit mörkt, hösten är här. Sommaren var varm, det är fortfarande varmare än vad det brukar vara vid denna årstid men det är höst och mörkret kommer snabbt. Han ser de lockande ljusen från sporthallen, han vrider lite på huvudet och ser mot huset han sålde när föräldrarna dog.
Han hade behållit sommarstugan, han hade tillbringat hela sommaren där. Kört sin rehab, solat, badat och sen lite mer rehab på det. Bara för att få reda på att det inte blir mer. Aldrig någonsin, det som startade därinne för alla de åren sen. För tjugo år sedan är nu slut, det som varit hans liv i arton år. Skolan och utbildningarna har varit morötterna för att få göra det han älskar, eller älskade mest i livet. Att få spela handboll.
Allt annat är egalt, får han inte spela handboll. Vem är han då? Talangen som aldrig fick blomma färdigt? Han startar bilen igen och backar ut, han kör iväg och kör hem till sin lägenhet. En lägenhet som han själv ritat, han låser upp dörren och går in. Han ser på lägenheten, han ser sin träningsväska, för en sekund så överväger han att går ner med den till sophuset och kasta den där. Men han ändrar sig, han kastar in den i garderoben. Längst in i den.
Han tar fram sin telefon, letar upp tränarens nummer och ringer. Han svarar och talangen berättar om domen. Tränaren beklagar, samtalet blir kort. Det avslutas och han ringer vidare och meddelar de som behövs meddelas. Han går till köket och börjar med middagen, inte för att han är hungrig eller egentligen har aptit.
Han sitter ensam vid köksbordet och äter, när han är klar så diskar han och klär av sig. Han ser på ärren på knät, en irrationell tanke slår honom. Han kan lika gärna hugga det av sig så slipper han se de fula ärren. Han gör det givetvis inte, men det är nära. Han går till badrummet och ställer sig i duschen, när han är klar så borstar han tänderna och går till sovrummet. Han lägger sig i sängen och somnar.
***
Två år senare.
***
Något kallar på min uppmärksamhet, det hörs långt borta. Ett ilsket surrande, ett surrande som inte vill ta slut. Jag försöker ignorera det där förbannade surrandet, det slutar och jag somnar om igen, eller jag försöker somna om men surrandet börjar igen. Mina ögon öppnas och jag ser upp i taket, jag vrider på huvudet och ser på källan till surrandet. Min telefon, jag sträcker ut armen och tar telefonen i min hand och svarar.
– Michael.
– Sov du?
– Ja, jag sov. Vem är det?
Jag känner igen rösten, men kan i tillståndet mellan dröm och verklighet inte placera den.
– Klockan är elva och du sov?
– Ja, vadå då? Det är lördag, det har varit en ganska galen period på jobb. Men vem är det?
– Claes.
Jag blundar och söker igenom mitt huvud, vilken Claes då?
– Erh vad du än hört så var det inte jag och jag visste inget.
– Va? Vad pratar du om Michael?
– Så jag har inte strulat med din flickvän, eller fru?
– Det hoppas jag sannerligen inte Michael, får du ofta sådana samtal?
– Alltså, vem är du?
– För helvete nog för att du kom upp dig i smöret, men jag la för fan grunden för dig.
Polletten trillar ner, det är Claes. Min förste tränare och mentor.
– Förlåt, som sagt en galen tid på mitt arbete. Som avslutades med en hejdundrande fest igår.
Jag vrider långsamt på huvudet, jag andas ut. Jag är ensam i sängen, jag tittar upp i taket igen.
– Så bakis Michael?
– Har inte en aning, jag har inte hunnit känna efter. Vad har du på hjärtat?
– Har du tid att komma förbi sporthallen idag?
– När?
– Jag är där till klockan 17.00.
– Det ska jag nog kunna, får jag fråga varför?
– Vi tar det när du kommer hit.
– Javisst.
– Men då ses vi då?
– Det gör vi Claes.
Vi lägger på och jag lägger tillbaka telefonen, jag tittar på andra sidan sängen. Den är fortfarande tom, jag blundar och drar handen över ansiktet. Jag reser mig och sätter fötterna på golvet och går in på toaletten, jag gör min morgontoalett och ställer mig i duschen. Jag sätter på vattnet och blundar, fragment av gårdagen spelas upp.
De blir till hela bilder och sen blir de till en film som spelas upp. Projektet roddes i hamn och vi levererade, chefen valde att bjuda oss på middag och sen drog vi vidare till ett uteställe. Han la kortet i baren och vi drack och festade.
En kvinna hade börjat stöta på mig, för första gången i mitt liv så tittade jag på hennes finger. Där fanns en ring så jag tackade nej, jag bromsar filmen och spolar tillbaka.
Jag hör erbjudandet och tittar på fingret och jag säger nej tack. Jag spolar tillbaka filmen igen och igen… jag sa nej. Jag stänger av vattnet och tar en handduk. Jag torkar mig och går ut från badrummet och går till trappan som leder ner till mitt kombinerade vardagsrum och kök, den stora ytan på närmare sextiokvadrat.
Jag går förbi möblerna och går fram till kylen. Jag öppnar den och tar fram min frukost. När jag fick reda på att min sportsliga karriär var över så levde jag ganska osunt och la på mig ganska mycket i vikt. Tills jag en dag insåg att mina kläder inte passade och jag hade lagt på mig tjugo kilos övervikt.
Jag såg mig själv i spegeln en dag och insåg att jag inte trivdes med mig själv. Jag la om min kost och började träna, jag testade ett av de där programmen. Jag läste om före detta elitidrottsmän som jag som efter karriären nyttjat livets goda lite för mycket och de testade sixteen weeks of hell. Jag testade och lyckades. Sen fortsatte jag.
Crossfit är min nya drog. Eller nya, jag har tränat det i ett och ett halvt år. Jag är mer vältränad nu än när jag tränade på elitnivå, jag äter rätt, eller jag försöker göra mitt bästa för att äta rätt. Men jag äter en pizza emellanåt eller goda såser osv. men med måtta. Jag äter upp min frukost och reser mig och fyller diskmaskinen. Jag tar min kaffemugg och går uppför trappan till mitt sovrum, jag går fram till min garderob och öppnar den.
Jag tar fram mina träningskläder och klär på mig. När jag är klar så går jag nerför trappan, jag tar på mig skorna och går ut från lägenheten, sätter på larmet och stänger dörren. Jag går nerför trappan och går ut på gården och går till min cykel. När jag tog tag i mitt liv så köpte jag en cykel, en riktigt cykel så att säga.
Sen började jag cykla vart jag än skulle. Det är soligt och varmt, det är i mitten av september. Sommaren är nästan slut, semestern tillbringades med en vecka i Grekland med två arbetskamrater och resten av tiden i sommarstugan. Tre veckor i ensamhet, eller inte bara.
Ett par besök av tjejer, eller kvinnor som jag träffat på stranden eller på en av restaurangerna i den lilla staden som ligger ett par kilometer från sommarstugan. Då kontrollerade jag inte om de hade ring på fingret, som vanligt. Till mitt försvar ska sägas att alla inte hade det, men en eller två hade haft det. Jag slapp i alla fall springa gatlopp med arga pojkvänner och gifta män efter mig.
Jag stannar och kliver av cykeln, jag låser den och går in i lokalen. Det är nästan som att kliva in i en sporthall, jag drar mitt kort i maskinen och nickar åt en av instruktörerna. Han nickar tillbaka och jag tar av den tunna jackan som jag inte hade behövt. Jag tar fram mitt hopprep och börjar hoppa, jag hör musiken spela och hittar min rytm.
Träningspasset är slut och svetten rinner av mig och jag tar en handduk och torkar mitt ansikte. Jag tömmer vattenflaskan och går till kranen och fyller den. Jag dricker mer vatten och landar efter passet, jag tar min tunna jacka och stoppar ner den i väskan och går ut från lokalen. Jag låser upp cykeln och cyklar hem.
Jag går in i lägenheten, jag tittar på klockan. Jag hinner käka en sen lunch och duscha innan jag ska vara i grannstaden. Jag hade funderat under träning vad fan jag tänkte på när jag gick med på att träffa honom. Jag har inte satt min fot i en sporthall sen jag fick beskedet.
Intresset från föreningen försvann snabbare än en avlöning där i början. Nästan från en dag till en annan så slutade de att höra av sig. Tränare, ledare, styrelse och framförallt mina lagkamrater. Det var som om jag slutade att existera för dem.
Jag sätter in min tallrik i diskmaskinen, jag lägger i en tablett och sätter igång den. Jag går uppför trappan och klär av mig och går in i mitt badrum och ställer mig i duschen och duschar av mig. Jag klär på mig och ser på klockan och går nerför trappan och tar på mig mina skor och går ut från lägenheten.
Jag kommer ut på trottoaren och jag ser på mig själv i ett skyltfönster och ler lite åt min klädsel. Det är ”handbolls” kläder, mjukisshorts, kortärmadtröja och mina gamla handbollsskor. De ljusblå Adidas Handbollspecial, kepsen på och solglasögonen likaså. Jag skrattar tyst för mig själv, de ljusblåa skorna har stått däruppe i två år och jag har aldrig använt dem.
Men de har stått på skohyllan, jag skakar på huvudet och går fram till min bil. Det är nog riskfritt att köra, en viss tvekan om jag fortfarande har promille i blodet infinner sig. Jag känner efter och det känns okej i kroppen. Jag öppnar bilen och sätter mig i den och startar den, max AC och sen kör jag iväg.
Jag parkerar framför sporthallen, den ser exakt likadan ut som den alltid gjort. I alla fall utifrån, jag ser på namnet på skylten och jag slickar mig om läpparna. Tankarna rusar genom mitt huvud, framförallt tanken om. Vad fan gör jag här, jag vrider på huvudet och ser huset som växte upp i, som jag lämnade som nittonåring, jag bodde i det huset i nittonår. När mina föräldrar dog så sålde jag det till en barnfamilj, jag undrar om deras barn springer genom häcken.
Över cykelbanan och sen över gräsmattan till sporthallen och dess trygghet. Vilken den var för mig, en trygghet i en emellanåt kaotiskvärld hemma. Min far var periodare, där perioderna lev allt tätare ju äldre jag blev. Som sagt, den byggnaden blev min trygghet.
De vuxna därinne var de som fostrade mig till den man jag är idag. Med alla fel och brister. Men utan dem så vet i fan om jag inte gjort som en del av mina klasskamrater gjort. Börjat med droger och som vissa av dem dött med nålen i armen.
Jag tittar på byggnaden igen och inser att den ur en arkitektsperspektiv är en fruktansvärt ful byggnad. Rättelse, ur mina arkitektoniska ögon så är det en fruktansvärt ful byggnad. Jag ler lite, även det fula kan dölja skönhet. Jag lyfter på handen och jag ser och känner hur den darrar.
Jag öppnar dörren och går ut ur bilen och stänger dörren och låser bilen. Jag går mot byggnaden och jag får en flashback av hur jag hamnade här första gången. Farsan var full och skogstokig för något jag hade gjort därhemma, jag sprang genom häcken och hit. Jag slet upp dörren och sprang in och Claes såg mig och sa åt mig att vara med i träningen. Sen kom jag tillbaka, utan att behöva vara jagad av farsan.
Jag sträcker fram handen och öppnar dörren och går in, minnena sköljer över mig. En massa minnen, alla möjliga minnen från en annan tid. En lycklig tid kanske? Sporthallen, min trygghet. Jag minns att den nog blev det för morsan med, hon engagerade sig. Hjälpte till i caféet och sålde kakor och kaffe, hon började baka och tog kakor med sig.
Farsan var sällan här, det var inte ofta han såg mig spela. Morsan gjorde, hon såg nog alla mina matcher. Insikten slår mig att detta var lika mycket en oas för henne. Kanske på ett vis mer än för mig, hon tappade engagemanget när jag lämnade. Hon inser jag nu förändras från en glad person, till en trist och grå person när jag inte spelade här längre.
Jag hör ljuden av gummisulor som gnisslar mot golvet, en visselpipa ljuder och ljuden tystnar. Jag hör händer som klappar i varandra, ett.
– Bra jobbat tjejer hörs.
Jag går in i hallen och jag ser på det ljusblå golvet. Linjerna som går kors och tvärs över golvet, de viktigaste för oss. De gula lyser med en starkare kraft tycker jag. Lukten träffar mig, det är nästan så att det blir fysisk.
Lukten av handbollsklister, ovanför den en doft av tigerbalsam. Svettlukten ligger och tung i hallen. Jag ser på de som tränar, tjejer. Rättelse, unga kvinnor. Vissa är unga andra är lite äldre, ett par tre av dem är nog i min ålder.
Jag sätter mig på läktaren till vänster, min plats. Satt alltid här längst upp, fjärde raden vid pelaren. Jag kunde luta mig mot den och det behövdes, jag ser mig själv sitta och luta mig mot den med mina läxböcker mot knäna. Jag gjorde mina läxor samtidigt som jag tittade på träningarna med de äldre.
Jag studerade dem lika mycket som jag pluggade i skolböckerna. Det blev någon form av symbios, jag sätter mig och lutar mig mot väggen och ser på de som är på golvet. Jag ser Claes stå i mitten, han tittar på sin klocka och sen visslar han, tjejerna stönar.
Nästa gång han visslar och en minut framåt så kommer de att röra sig i fotarbete. Ett leende spelar på mina läppar, vissa saker förändras inte. Inte Claes fotarbetesprogram i heller, jag är inte avundsjuk på dem. Med tanke på hur svettiga de är så har han kört ungefär halva programmet, hade han varit i slutet på det så undrar jag hur många av dem som stått upp. Han visslar igen och de börjar röra sig, jag lutar mig lite framåt och min blick studerar dem.
Nej era snuskhumrar, inte så. Jag studerar deras fotarbete, deras rörelser. Vem som fuskar och vem som inte gör det, hur de arbetar med händerna. Hur deras fötter rör sig. Deras ork, kondis. Jag kan se vem som kommer börja slacka efter först, vem som kommer göra de där fem sekunderna extra efter att han visslat igen.
Visselpipan ljuder och mycket riktigt, de som jag misstänkte skulle slacka gjorde det. De som skulle göra de där fem sekunderna extra gjorde det. De ligger på golvet nu, nu är det ingen som gör high fives längre. Det är den femte repetitionen, sen jag satte mig på läktaren. De kippar efter luft, de kommer få betala för att de ligger på rygg.
Oavsett hur trött du är, stå upp annars så stelnar du till. Visselpipan hörs, de orkar inte protestera. Ett leende spelar på mina läppar, jag har genomlidit mina pass med Claes. Förutom att han sköter bollskolan så sköter han denna träning i föreningen, som före detta yrkesmilitär så vet han hur han ska drilla människor. Piska och morot, han har en perfekt balans mellan de båda.
Visselpipan hörs igen och de andas snabbt därnere nu, han driver dem till gränsen och känner jag honom rätt så lägger han till tiosekunder. Bara för att pressa dem, han lär dem flytta sina gränser. Han är bra på det, han visslar och de ramlar ihop.
– Drick, jogga ner, stretcha och städa. Sen så är det helg tjejer.
Ingen protesterar, hans pondus ger honom den rättigheten. Jag ser dem röra sig och de går långsamt till sina vattenflaskor och börjar dricka, de tar av sig skorna och börjar jogga. De springer i smågrupper och pratar, jag känner en stark längtan att få vara en av dem. Känna tröttheten och jogga ner, le som de gör.
Prata om vad de ska göra ikväll, är det fest på gång. Grillning nere vid sjön? Hemmafest hos någon? Claes går till bordet som står vid den ena väggen, han tar sina saker och packar ner dem i sin ryggsäck. Han tittar mot mig och ler, jag svarar på leendet. Han sätter väskan på bordet och han går fram till läktaren, jag reser mig och går ner.
Vi tittar på varandra och vi kramar varandra, vi skakar inte hand. Vi kramar varandra, min extra farsa. Det är pinsamt att jag inte visste vem han var i morse. I elva år så var han min farsa när min egen farsa inte var det. Vi delar på oss och jag ser blickarna från tjejerna. De har aldrig sett Claes krama någon innan. Inte ens hans fru, hon som är ordförande i föreningen. De är föreningen, de jagar sponsorer och ser till så att kansliet fungerar så att allt fungerar.
De har inga egna barn, de kan inte få. Eller kunde, de är över femtio så sannolikheten för att de skulle få barn nu är obefintlig. Vi barn och ungdomar här, blev deras barn. Otaliga är de som de hjälpt, tagit hand om. Från första fyllan till allvarligare saker, tyngre saker. Som en alkoholiserad far, de var säkert ett stort stöd för min mor med. Alla visste men ingen sa något, man vill inte lägga sig i. Britt som hans fru heter och Claes gjorde. De la sig i och tog om hand eller tar om hand.
– Michael.
– Claes.
– Hur är det Michael?
– Det är bra, förlåt för i förmiddags. Som sagt det blev lite blött igår.
– Ingen fara Michael, så hur känns det?
– Nästan surrealistiskt, jag har inte varit i en sporthall på två år. Jag har inte ens sett handboll på tv. När jag fick beskedet så körde jag hit och satt i min bil på parkeringsplatsen, jag såg på hallen och körde iväg och lämnade det livet bakom mig. När jag kände lukten av klister…
Jag ser på honom, jag behöver inte avsluta meningen. Han vet precis vad jag menar, saknaden. Han ser på mig och ler. Jag ler tillbaka och jag ser på tjejerna som joggar. En längtan starkare än någonting annat drar i mig, jag vill också vara så svettig som dem och jogga ner. Längtan är större härnere på golvet än vad den var däruppe på lite avstånd, härnere så blir den påtaglig.
– Så vad ville du Claes?
– Har du tid att följa med hem till oss?
Jag tittar på honom, det är det eller gå på ett av uteställena och försöka ragga hem en tjej. Jag kanske hinner med båda.
– Javisst, jag har inget annat för mig idag Claes.
– Så bra Michael, så fort de är klara så sticker vi.
De har slutat jogga och börjar stretcha, jag ser på bollarna och går fram till en av dem och böjer mig fram och tar den från golvet. Jag sluter ögonen och kramar den, den är mindre än herr bollarna. Just nu så spelar det ingen roll, jag luktar på bollen. Eller rättare sagt klistret och ler lite, jag öppnar ögonen och studsar bollen och jag tar av mig skorna och går in på planen och går mot det ena målet.
Jag vevar igång min kast arm. Jag sträcker lite på den och tar tre steg och skjuter, det smäller i ribban och jag ler. Jag fångar bollen när den studsar tillbaka, jag vevar lite till och drar iväg ett skott till och det smäller i ribban igen. Jag gör likadant fem gånger till. Jag gör en försiktig rörelse för att kolla knät, det hänger med.
Jag hoppar och skjuter igen, jag sätter den i krysset. Jag landar och känner efter, ingen smärta. Jag ler fortfarande och går fram till målet och tar bollen, jag går ut på niometers linjen igen. Denna gång så trycker jag till lite mer och hoppar lite högre. Jag skjuter och landar, långa nere.
Jag hämtar bollen och ler lite till, jag går över golvet och lägger bollen i tunnan. Jag tar lite klister väck på händerna och går till toaletten och tvättar av mina händer. Jag går in i hallen igen, Claes ser på mig och ler. Jag svarar på det.
– Du kan fortfarande skjuta Michael.
– Haha, ja. Jag kommer ihåg hur tokig du blev för att jag sköt i ribban hela tiden när jag var yngre. Jag minns hur tokig du blev för min förklaring till varför.
– För att du inte orkade gå fram och tillbaka och hämta bollen, med ett barns logik så sa du att i matcher så skulle du pricka mål för då behövde du inte hämta bollen.
– Jag hade rätt eller hur Claes?
Han ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Tjejerna plockar undan och de säger hej till Claes, de går in i omklädningsrummet och jag hör ljudnivån öka innan dörren stängs och ljuden dämpas.
– Hur är det med Britt?
– Det är bara bra, hon är därhemma och väntar på mig, eller oss. Hon har maten klar tills vi kommer.
– Där ser man, så ni bjuder på middag. Då måste ni vara desperata efter min hjälp, om ni mutar mig med Britts fantastiska mat.
Han ser på mig och jag ser leendet spela på hans läppar, jag och min mor åt hemma hos dem vid ett antal tillfällen när det var som värst med fars perioder. Det var som om Britt hade en inbyggdradar som kände av när det var så, då bjöd hon oss på middag. Min mor tackade alltid ja, eller det var inte lönt att säga nej till Britt.
Hon som sin man har en naturlig pondus som gör att man gör som de säger, de höjer aldrig rösten. Eller de höjer inte rösten om det inte är allvar, man lyssnar på dem ändå. Deras stilla men raka tillrättavisningar tog tusen gånger bättre än min fars skrik och hot. De flydde jag ifrån, men inte ifrån Britt och Claes tillrättavisningar. De lyssnade man på och gjorde bot och bättring, till nästa gång de behövdes.
Jag hjälper honom köra in bolltunnan i förrådet, vi sätter sakerna på sina platser. Samma platser som de alltid stått på, vi går ut och han stänger dörren. Han låser och vi går till utgången, vi ställer oss och väntar. En halvtimme senare och en hel del prat om ingenting egentligen så står vi vid våra bilar. Jag sätter mig i min och han i sin.
Vi startar dem och kör iväg, vi kör igenom den lilla staden, byn eller köpingen kanske. Vi kommer fram till deras hus och jag parkerar, jag stannar bilen och går ur den. Vi går till ytterdörren och han öppnar den, vi går in och jag känner lukten av Britts mat och lukten av deras hus. Tryggheten sköljer över mig som en varm våg.
– Vi är hemma.
Jag tar av mig skorna och går efter Claes som första gången jag följde med honom hem, jag hade inte velat lämna sporthallen för min far var skogstokig därhemma. Jag sa inte det rakt ut, jag hittade på en massa andra saker.
Claes tittade på mig och sa att jag skulle följa med honom hem. De ringde min mor och sa att jag var där och åt middag med dem. Sen så var det inte mer med det, Claes följde mig hem senare på kvällen.
Far sov och jag gick in och gick till mitt rum, dagen efter så satt jag utanför sporthallen på morgonen och väntade på att de skulle komma och öppna dörrarna. Jag gick in och tog en boll och började skjuta på ribban. Vi kommer ut i köket och jag ser på Britt, hon ser på mig och vi kramar varandra länge. Vi delar på oss och hon tittar på mig.
– Hej Michael.
– Hej Britt.
Jag är nära att säga mor, men jag finner mig och säger hennes namn.
– Hur är det?
– Det är bra Britt, själv?
– Det är bra, det är som vanligt.
Hon är rektor på den ena av de två högstadieskolorna i den lilla staden, byn eller köpingen. Hon har sett många ungdomar genom åren, jag gick på den skolan hon är rektor på.
– Så du sover till elva om dagarna Michael?
Jag tittar på Claes och sen på henne.
– Det blev sent igår, vi firade att ett av våra större projekt är klart. Chefen la kortet i baren, sen så festade vi.
– Du är försiktig?
– Ja, det är jag. Eller jag är försiktigare nu än innan.
– Vad hände?
– Det blev ett rätt mörkt hål när mor dog, jag doppade näsan lite långt ner i glaset då. Men de tog mig i örat, så nu sköter jag mig. Eller jag sköter mig bättre, jag är fortfarande rätt bra på att ställa till det mellan varven.
Hon tittar på mig och ler, hon smeker min kind.
– Är det en ny look?
– Mm två dagars, tjejerna gillar det tydligen. Tydligen så ser jag mer mogen ut med det, mer sofistikerad. Håret med, jag klipper mig var tredje vecka.
Hon tittar på mig och jag möter hennes blick och hon ler mot mig. När jag var yngre så var det inte så noga med frisyren, ja om det inte var något speciellt.
– Hjälper ni mig med att duka.
– Javisst.
Vi dukar fram tallrikar, bestick och glas på bordet. När vi är klara så dukar vi fram maten på bordet, vi börjar äta och maten smakar som alltid fantastiskt. Vi pratar om en gamla minnen, om nya minnen. De frågar om min skola och utbildning, om min flytt till den större staden.
Om att spela på elitnivå, vi har ätit upp både varmrätt och efterrätt och sitter med kaffet när vi kommit så långt i samtalet. Vi är förbi skadan och efterverkningarna av den. Jag tittar på dem och frågar.
– Inte för att jag inte saknat Britts mat, men varför ringde du mig Claes?
Han tittar på mig och sen på Britt.
– Det var jag som bad honom ringa Michael. Vi behöver din hjälp.
– Med vad Britt?
De tittar på varandra och sen på mig.
– De som du såg träna idag Michael.
– Ja?
– De behöver en tränare, de behöver dig.
Jag tittar på dem för att se om de är seriösa, det är de. Det säger deras blickar. Men jag måste ställa frågan ändå.
– Är ni seriösa?
– Ja, det är vi. Vi är aningen desperata med Michael.
– Varför är ni desperata?
– För att om vi inte har en tränare med oss på träningen på måndag så kommer din gamla förening att suga upp talangerna och de andra får sluta.
– Men, det är i slutet av augusti. Vem har skött deras sommarträning? Har de tränat?
– Jadå, de har tränat. Jag har skött fysen med dem, tillsammans med deras tränare.
– Så de har en tränare?
– De hade.
– Vad hände?
De tittar på mig och sen på varandra. Britt öppnar munnen och stänger den igen.
– Det blev kaos Michael.
Jag tittar på Claes, det kan innebära ett par saker. Ett par saker som gör att jag drar öronen åt mig ännu mer.
– Berätta vad som hände är ni snälla.
– Han förgrep sig på en av tjejerna i laget, det pågick tydligen under en längre tid innan det exploderade i ansiktet på oss.
– Och hon är inte så gammal?
De tittar på mig.
– Nej Michael, hon är sexton. Hon fyller sjutton om två veckor, det hela avslöjades när det kom fram att hon blivit gravid och hon fick göra abort. Skiten träffade fläkten bokstavligt talat, det blev kaos. Polisanmälningar osv. Det har lagt sig så att säga, han är häktad. Hon får hjälp med att hantera det som hänt, hon tränar med laget. Vissa säger att hon charmade honom, andra säger att han spelade ut henne och lurade henne till det som hände.
– När hände detta?
– Det hela uppdagades i våras, sen så har det varit en process som fortfarande håller på. Men de är tillbaka i träning så att säga, som Claes sa. Han sköter det fysiska och F16 tränaren har ryckt in emellanåt. Men hon är inte redo för det, för dem.
– Vadå inte redo?
Claes tittar på mig och jag ser hans lite besvärade min.
– De är lite speciella, de är som eleverna i skolan. När det kommer en vikarie så attackerar de som pirayor, men om man lär känna dem så är de en fantastisk grupp individer. Förresten det är Clara som tränar F16.
– Clara?
– Jönsson.
En ung tjej flimrar förbi mina ögon, långt blont hår, fina bröst och en sexig rumpa. Sex i en dusch flimrar också förbi, en mindre glad pojkvän väntandes utanför gymnasiets dörrar flimrar också förbi.
– Har hon flyttat hem?
– Ja Michael, det har hon.
– Där ser man, så ni vill kasta mig ner i den hajtanken? Ni måste vara rejält desperata, jag har inte tränat ett lag på säkert åtta år och då hjälpte jag Claes med en bollskola. Jag har inte haft någon kontakt med handbollen på två år och sen så gäller det tjejer och unga kvinnor.
– Vadå då?
Claes tittar på mig, Britt ser på mig och hon ser något i mina ögon.
– Hur fan ska jag säga detta då efter det ni berättat, jag har en viss talang för att strula till det när det kommer till kvinnor. Framförallt upptagna kvinnor, de har en viss tendens att söka upp mig och vi hamnar antingen i min säng eller deras. Sen så i vissa fall så kommer deras respektive på oss, då får jag springa. Sen jag skadade knät så försöker jag få hem dem till mig, det minimerar risken för att jag ska behöva springa. Till mitt lilla ynkliga försvar ska sägas att det är väldigt sällan jag som raggar upp dem, det är de som kommer till mig. Sen så träffar jag inte bara upptagna kvinnor, men jag träffar dem. Oftast så är det bara en gång, sen berättar de om sitt civilstånd och jag säger tack men nej tack. Vissa av de som är singlar träffar jag fler gånger, om de tilltalar mig. Men jag kommer inte ligga med någon sextonåring, framförallt så kommer jag inte tvinga mig på någon. Skulle de stöta på mig så hade jag slutat direkt. Men jag kan inte ha varit ert första alternativ, inte om detta hände i våras. Hur långt mer i tunnan skrapar ni nu? Jag tåler att höra sanningen.
– Så du har en talang för kvinnor Michael?
– Ja Britt, jag började tidigt och fick smak på det. Som sagt till mitt försvar så ska jag säga att jag aldrig tvingat mig på någon och att nio gånger av tio så är det jag som blir uppraggad och inte tvärtom. En kvinna raggade på mig igår, jag såg att hon hade en ring på fingret och för första gången så tackade jag nej. Jag har inte riktigt hämtad mig från den chocken än faktiskt.
– Vad är tidigt Michael?
Jag tittar på henne, det är inte lönt att försöka ljuga. Jag ser rektorn Britt sitta där, henne kan man inte ljuga för. Eller jag kan inte ljuga för henne, det har jag aldrig kunnat.
– Jag fjorton år elva månader och trehundrasextiofyra dagar. Vem det var är hemligt, det är preskriberat.
– Det antyder att det var en äldre tjej.
– Som sagt, med tanke på de inblandade så säger jag ingen kommentar. Det var den sommaren jag växte, hormonpåslaget från helvetet. Det hände en massa saker den sommaren, där min debut var en av dem. Som sagt jag fick smak på det, en ganska så stor smak på det faktiskt. Men som sagt, jag har aldrig tvingat mig på någon. Aldrig någonsin, det kommer jag inte göra i heller. Framförallt inte sextonåriga tjejer. Men ni är alltså seriösa med er fråga. Ni svarade inte på min fråga hur djupt ni skrapar nu.
– Hm vi både skrapar och inte skrapar så att säga, vi hade inte skänkt dig en tanke faktiskt. Vi har kontaktat de flesta tränare som vi känner och ingen av dem vill ta uppdraget och det handlar inte om att de är dåliga, tvärtom faktiskt. Dam juniorerna spelade Steg 5 i våras och kom fyra, laget spelar i Div. 1 och tillhör mitten eller toppen, en av tjejerna har spelat i elitserien så det finns potential. Men det som hänt gör att folk drar öronen åt sig. Din gamla klubb har gett dem ett erbjudande, vi har fått på oss till måndag att fixa en ny tränare. Britt fick en snilleblixt och bad mig ringa dig, du har tydligen gått en massa utbildningar.
– Ja, du skickade mig på de flesta av dem. Men ja, jag har gått masterutbildningen. Eftersom jag var elitspelare och spelat i ungdomslandslagen så såg de mellan fingrarna med mina bristande meriter som tränare. Den fantastiska svågerpolitiken, men ja jag har utbildningar.
– Och meriter från elitserien.
– Ja Britt och meriter från elitserien. Men vad kommer de att tycka om att en ung kille ska berätta för dem vad de ska göra, som ja har de teoretiska meriterna men inga praktiska. Ja inte mer än att jag spelat i elitserien. Är där fler i föreningen som Clara som är tränare, ja i samma ålder som henne och spelade i hennes lag?
– Ja ett par till, varför?
Jag tittar på Britt och hon tittar på mig och hon förstår.
– Hur många Michael?
– Alla utom två, så det kan bli lite frostigt kanske. Fast det är klart, det är mer än tio år sedan. De har säkert glömt det.
– Det har inte du Michael.
– Nej, det har jag inte Britt.
– Men för att svara på din fråga så kommer det att bli bra.
Jag tittar på Claes, frågan är om han intalar sig det för att han vill att det ska bli bra eller han vet att det kommer att bli bra. Jag snurrar kaffemuggen framför mig.
– När vill ni ha besked?
– Gärna nu, men senast i morgon så att vi kan presentera dig på mötet på måndag.
– Svarar jag nu så är det nej, så jag vill tänka på det tills i morgon.
– Vad vill du ha?
– Förlåt?
– Ja vad vill du ha betalt för att träna dem, om du väljer att ta uppdraget.
Jag tittar klentroget på henne.
– Inte ett skit, möjligtvis ett par skor. Annars så vill jag inte ha ett skit, jag blir nästan förnärmad av att du frågar Britt. Efter allt som ni gjort för mig och min mor. Tror du att jag skulle sko mig på er då?
– Så du skulle göra det ideellt?
– Ja självklart Britt.
– Det kan jag säga inte är självklart, du kan inte ana vad andra velat ha.
– Jag är inte andra Britt, om jag ställer upp så gör jag det gratis, som sagt ett par skor kanske. Jag har inga inneskor längre. Men jag vill tänka på det till i morgon.
– Javisst Michael.
***
Jag vaknar av att klockan på telefonen ringer, jag stänger av den och stiger upp. Jag går till toaletten och gör det som man gör på morgon på toaletten, jag går nerför trapporna och går till köket och gör frukost. Jag sätter mig vid bordet och börjar äta frukost. När jag är klar så klär jag på mig träningskläderna, sätter mig på cykeln och cyklar till träningslokalen. Jag köttar på rejält och när jag är klar så tittar jag på en av tränarna. Han är även delägare till stället och som jag gammal handbollsspelare.
– Tjenare Michael
Han hälsar på mig, jag hälsar tillbaka.
– Hej Anders.
– Du köttade på bra idag, vad är det som trycker dig?
– Är jag så genomskinlig?
– Haha, ja lite faktiskt.
Jag berättar om erbjudandet, han tittar på mig.
– Saknar du det?
– Handbollen?
– Ja, handbollen Michael.
– Nej faktiskt inte, eller jag har hållit mig ifrån den miljön för att inte sakna den. Jag ville inte utsätta mig för den saknaden, men när jag var där igår och kände lukten av klister.
– Så spratt det till i kroppen.
– Haha, ja precis Anders, klister och tigerbalsam.
– Den perfekta kombon.
– Haha, ja. Om jag väljer att tacka ja, vad skulle det kosta att släpa hit dem här?
Han tittar på mig.
– Hur ofta?
– En gång i veckan minst.
– Jag får räkna på det så återkommer jag.
– Idag?
– Vad är ditt nummer?
Jag säger det och han lägger in det på sin telefon, jag säger hej och går ut från träningslokalen. Jag går till min cykel och cyklar hem, jag ställer cykeln i cykelförrådet och går in i min trappa och går upp till min lägenhet. Jag låser upp och går in, jag stänger dörren och går till badrummet och duschar.
När jag är klar så klär jag på mig och går till köket och börjar med maten. Jag sätter på musik och nynnar med i låten. Jag sätter mig och börjar äta, jag sitter med telefonen i handen och läser nyheter. Jag tuggar vidare på maten och tankarna rusar lite innanför pannbenet på mig. Jag tuggar och sväljer, jag tittar på tallriken och maten är slut.
Jag reser mig och sätter in i diskmaskinen, jag går till mitt arbetsrum/bibliotek och tar mina anteckningar från kurserna och sätter mig och läser igenom dem. När jag är klar så ringer min telefon, jag svarar.
– Det är Anders.
– Ja.
Han säger var det kommer kosta, jag svarar honom att om jag tar uppdraget så kommer vi att träna där. Vi lägger på och jag inser att jag inte förankrat det, jag snurrar på telefonen och ringer ett samtal, tjugo minuter senare så har jag löst finansieringen om jag tar uppdraget. Jag inser att jag redan bestämt mig, jag kommer att ta det. Annars så hade jag inte försökt lösa det andra. Frågan är vad de kommer säga om den ökade träningsdosen?
Jag letar fram Claes nummer.
– Ja?
– Jag tar det, med vissa förbehåll Claes.
– Som är?
Jag säger dem och han lyssnar. När jag är klar så säger han ingenting.
– Är du kvar Claes?
– Jadå, så det är dina förbehåll Michael.
– Ja eller du kan se det som krav.
– Och du har fixat en sponsor till den träningen?
– Ja, det var inte så svårt Claes.
– Det är väl egentligen Britt som ska säga ja, men eftersom det var hon som bad mig kontakta dig så får hon skylla sig själv om det går åt helvete.
– Haha, ja kanske det Claes. Men ni löser det med träningstiderna?
– Jadå det är det minsta problemet Michael.
– Kanske det, men det måste bli de tiderna. Jag arbetar hyfsat sent ibland, jag har rätt fria arbetstider. Men ibland så måste jag stanna kvar, eller som i fredags festa till det. Både med chefen eller kunder.
– Där ser man, men som sagt vi löser det.
– Då vet jag det, men då ses vi i morgon. Var ska jag vara och när?
– Klockan arton i klubblokalen.
– Då ses vi där.
– Det gör vi Michael, och Michael?
– Ja?
– Tack.
– Frågan är om ni tackar mig efter i morgon Claes.
– Det gör vi säkert.
Vi lägger på och jag går till mitt arbetsrum och tar min dator, jag sätter mig med den i knät och sen sätter jag igång.
***
Jag parkerar bilen och går ur den, jag har inte hunnit hem och byta om. Jag kommer i mina arbetskläder och frågan är vad de kommer få för intryck när jag kommer in där klädd såhär. Jaja, det är vad det är, jag går fram till dörren och den där lille åttaåriga pojken kommer springande igen, jag går in och går till höger och sen till vänster och kommer fram till klubblokalen och går in.
Den ser nästan likadan ut som när jag gick in genom dörren första gången när jag var åtta år. Jag ser prisskåpen, biljardbordet. Pingisbordet en bit längre in, tv – rummet. Sofforna, borden och kanslistens rum. Jag sticker in huvudet där och det ser likadant ut, jag ser på kvinnan som sitter mittemot Britt.
– Hej Kerstin.
– Michael!
Hon reser sig och kommer fram till mig och kramar mig.
– Hur är det med dig Michael?
– Det är bra, hur är det själv Kerstin?
– Det är bara bra, kaffe?
– Ja tack gärna Kerstin.
– Mjölk, socker?
– Gärna båda Kerstin.
– Självklart.
Jag ser genom rutorna och tittar på laget som tränar, det är ett yngre kill lag. Jag ser på dem och ett leende spelar på mina läppar. Jag sätter ner min datorväska och vänder mig mot Britt.
– Jaha ska jag skriva på något eller vi ger varandra en kram och sen så är det klart?
– Haha, vi får göra det officiellt på papper. Men du får gärna ge mig en kram.
Hon reser sig och ger mig en kram, vi delar på oss och jag ser på henne.
– Ber om ursäkt för min klädsel, men jag kommer direkt från mitt arbete. Vi hade ett kundbesök idag, så jag fick se ordentlig ut. En rätt stor kund, får vi honom så har vi säkrat våra löner i tre år.
– Ingen fara, det ser förtroendegivande ut.
– Där ser man.
Kerstin kommer med mitt kaffe.
– Ska vi lösa det praktiska Michael?
– Som är?
– Nycklar, tagg osv.
– Javisst.
Vi löser det praktiska och jag skriver på papperna, Kerstin tittar på mig.
– Det är stort av dig Michael att göra detta gratis.
– Som sagt, jag betalar bara tillbaka. Utan er här så hade jag förmodligen slutat som en del av mina klasskamrater.
Britt räcker mig en påse, jag tar emot den och tittar i den och ler.
– Tack.
– Ingen fara.
– Storlek Michael?
– XL, minst. Kerstin.
– Då vet jag det, jag plockar ihop träningsoverall och matchtröjor.
– Erh jag ska inte spela Kerstin.
– Haha, nej men tränarna måste ha speciella tröjor de med bokstäver på.
– Aha okej, då vet jag det. Var ska vi sitta?
– I konferensrummet.
– Då går jag och förbereder mig, tack för kaffet Kerstin.
– Ingen fara Michael, det är skönt att se dig hemma.
– Det är skönt att vara hemma Kerstin.
Jag tar min väska, påsen och kaffet och går till konferensrummet. Jag låser upp det och går in, jag tar fram min dator och kopplar in den. Jag startar den och öppnar min PowerPoint och tar fram de papper jag skrivit ut. När jag är klar så går jag ut från rummet och ställer mig och väntar. Claes kommer fram till mig och vi hälsar, sen kommer tjejerna, eller kvinnorna.
Jag tar dem i hand och presenterar mig för dem, de ser på mig och presenterar sig. Vissa självsäkert, andra mindre självsäkert och andra med lite attityd. Jag bemöter dem alla på samma vis, med ett leende på mina läppar. När alla kommit så går jag in i rummet och går fram till min dator och ställer mig.
Jag ser att de tittar på mig, Britt och de andra sitter. Spelarna tittar på henne och hon inleder med att tacka alla för att de kommit, hon presenterar sin lösning. Mig, spelarna tittar på henne och sen på mig.
– Som jag sa när ni kom, mitt namn är Michael mitt efternamn är Eriksson. Jag är fostrad här i klubben, jag började spela handboll därinne i hallen när jag var åtta år. Detta är mina meriter som spelare.
Jag visar dem och när jag är klar så tittar de på bilden på skärmen, det är en bild på mig när jag var med och vann UVM guld.
– Jag drabbades av en svår korsbandsskada och fick reda på att karriären var över, jag var tjugosex år gammal och slut som handbollsspelare. Detta är mina meriter som tränare.
De ser på en vit ruta, jag ser att de väntar på att bildspelet ska fortsätta.
– Jag har inga, jag har gått alla utbildningar som finns. Teoretiskt så har jag vad som krävs för att träna er, praktiskt så har jag inte en aning. Innan jag fortsätter med hur mina tankar är för hur vi ska spela handboll så har jag ett önskemål. De som inte är beredda på att följa med på vårt tåg, er vill jag be er resa er och lämna lokalen. För jag vill inte att ni berättar om dem för de klubbar ni väljer att gå till. Det som sägs här efter ni har bestämt er, stannar inom vår grupp. Det är vår grupps visioner, inte de som inte vill vara här. Väljer ni att sitta kvar så commitar ni er till konceptet, mina ramar våra tankar. Ska vi säga att ni tänker efter i fem minuter. Jag går och hämtar kaffe, när jag kommer tillbaka så stänger jag dörren och ni som är kvar. Ni får reda på hur vi ska bli ett vinnande lag.
Jag tar min mugg och går ut från rummet, jag känner deras blickar i ryggen och jag går igenom lokalen till köket och slår upp kaffe och tar mjölk i kylen och letar upp socker. Jag tittar på min klocka och börjar röra i kaffet, jag tar en klunk av kaffet och tittar på klockan igen.
Jag tar en klunk till och jag sluter ögonen och andas in. Jag har nog aldrig varit nervösare i mitt liv, jag dricker lite kaffe till och går tillbaka till rummet och öppnar dörren. Jag ser mig runt i rummet, alla sitter kvar. Jag stänger dörren och går fram till min dator och klickar på nästa bild.
– Ni valde att sitta kvar, då tar jag det som ett tecken på att ni är beredda på att göra vad som krävs för laget, föreningen och er själva. Inget av detta kommer att komma gratis, men sak lovar jag er. Inget av det som ni kommer att få träna på är sådant som jag inte testat eller som jag inte klarar av. Det är inget hokus pokus, inget ovanligt eller nytänkande. Det är basala saker, men vi ska bli bäst på dem. De lag som vinner är de som är bäst på det basala, det enkla.
De tittar på mig och jag tittar på dem.
– Jag skulle kunna lägga ett kompendium med ett hundra kombinationer framför er, vi hade kanske lärt oss dem, kanske inte. Men frågan är varför? Vi ska ha fyra starter, där ni kommer har individuell frihet att agera inom ramarna som jag sätter upp. Likadant med försvars och kontringsspel. Enkelt, basalt och effektivt. Vi kommer träna fyra dagar i veckan, måndag och onsdag är tema träningar. Torsdagar så kommer vi att träna riktad crossfit träning och fredagar är matchförberedelse. Det vill jag också säga, ingen oavsett tidigare meriter eller kontrakt är garanterade någonting. Jag har inte sett er, jag vet inte vad ni kan. Eller det har jag, jag såg en bit av er träning i lördags. Claes har blivit en mjukis på äldre dar. Jag kommer aldrig acceptera slacking, aldrig någonsin. Slackar man så skickar det signaler åt mig. Ni får gärna träna, men förvänta er speltid efter era insatser på träningarna. Jag vet vad som krävs på elitnivå, slackar man så når man aldrig dit och ett lag är aldrig starkare än sin lataste spelare. Ni kommer få ett kompendium med er när ni går, där står våra starter, våra försvarsspel och kontringsspel, där är vårt träningsupplägg för den närmsta månaden och min mejladress och telefonnummer. Det var vad jag hade, har ni frågor så svarar jag gärna på dem. Annars så ses vi i morgon för löp och fys tester.
De hade frågor, jag svarade på dem. Kort och koncist, de ställde frågor till Britt. Som om de var lag eller handbollsrelaterade jag svarade på. En timme senare så var frågorna slut, de reser sig och går iväg. När de gått så andas jag ut och sätter mig.
– Fy fan jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.
– Det märktes inte Michael, jag trodde att du skulle vara mjuk och mesig. Jisses när du spände blicken i dem så ryggade jag bakåt.
– Bra, de ska ha respekt för mig. Annars så kommer de att käka upp mig, sen framförallt efter det som hänt. Jag kommer att stämma i bäcken i morgon Britt, de kommer att ringa och beklaga sig. Men för hennes och gruppens skull så måste jag göra det. Där är en del av de spelarna som måste inse att även om man ser bra ut så snurrar inte världen runt en för det. Som sagt du kommer att få samtal Britt, men jag tror inte att de lämnar. Hade de varit så attraktiva på marknaden så hade de redan lämnat, jag sonderade terrängen lite igår och idag. Det var mest snack om den andra klubben Britt, jag har kvar vänner där. De vill inte ha dem, så de som kom med det skitsnacket kommer att inse att de inte är universums medelpunkt. Jag vet precis vem de är, det är de som slackade på Claes träning. Som sagt jag vet vad som krävs för att nå långt, för att bli bäst. Det gör inte de, inte än. Men de kommer bli varse om det, de närmsta veckorna. Vi får se hur många som är kvar om en månad.
Britt tittar på mig, jag packar ihop mina saker och säger hej då till dem och lämnar lokalen. Jag går genom korridoren och går runt hörnet och Clara ser mig komma gående, ett par av spelarna står med henne. Hon ser mig och jag henne.
– Michael?
– Clara.
– Är du som ska bli deras tränare?
– Ja Clara det är det.
Hon skrattar till.
– Stackars er tjejer, ingen i denna förening har tränat mer än honom. Känner jag honom rätt så kommer han att jaga livet ur er. Lycka till, det var trevligt att se dig Michael.
– Detsamma Clara, du tränar F16?
– Ja, varför?
– Nej jag tänkte bara komma och titta och se om där är tjejer som inte slackar och beredda på att träna.
Hon tittar på mig och sen på spelarna som står där.
– Jadå en hel del.
– Så bra Clara, förresten skulle vi kunna träffas en dag här och prata om en röd tråd genom träningen så att de är förberedda på vilket spel vi spelar och hur vi tränar?
– Gärna Michael.
– Så bra, nej nu ska jag inte störa ert samtal längre. Vi ses i morgon.
Jag lämnar sporthallen och går till min bil, jag sätter mig i den och kör iväg. Jag ser inte blickarna som spelarna som var kvar gav mig. Jag hörde inte Clara bre på om mina träningsmetoder, som hon egentligen inte vet ett skit om.
***
Jag visslar, jag ser dem böja sig fram med händerna på låren. Ingen sätter sig eller lägger sig längre, det lärde de sig ganska snabbt när jag körde mjölksyra med dem.
– Res på er och andas normalt.
De reser på sig och stirrar på mig, de vet bättre än att utmana mig. Två av dem gjorde det, jag skickade hem dem och sa åt dem att komma tillbaka när de kunde uppföra sig. De hade hotat med att lämna, när jag sa att jag inte kunde bry mig mindre och önskade dem lycka till så tittade de på mig. Jag satte taggen till omklädningsrummet och öppnade dörren.
– Hej då, så ses vi när ni kan uppföra er.
Det tog en vecka sen var de tillbaka, en av dem bad om ursäkt. Det gjorde inte den andra, men hon sköter sig på träningarna. Det hade jag också markerat om, vad de sa eller gjorde utanför hallen eller i grupp la jag mig inte i. Men när de öppnade dörren och gick i hallen så stannade det utanför.
Klarade man inte av det så kunde man lämna och komma tillbaka när man kan följa det. Det hade kostat ett par markeringar, men de kom tillbaka nästa gång. Vi följer träningsupplägget och det rullar på. Vi har spelat ett par träningsmatcher med blandade resultat, men det går framåt.
De börjar ta till sig konceptet, efter första träningsmatchen så hade vi videogenomgång. Jag visade vad de gjorde bra och vad de gjorde mindre bra. När de håller sig till konceptet så funkar det, när de inte gör det så funkar det inte. De håller sig mer och mer till konceptet, när vi slog ett lag från allsvenskan så började de förstå.
Jag tittar på dem och säger åt att göra sig redo, sen visslar jag och de börjar jobba igen. Slackar någon så påtalar jag det, piska och morot. Jag tittar på klockan och visslar. Vi samlas i mitten i en ring.
– Match i helgen, laget läggs ut ikväll. Crossfit i morgon och matchförberedelse på fredag. Tack för idag, bra jobbat allihop.
Vi säger en ramsa och sen går de till omklädningsrummet efter att de samlat ihop materialet. Alla har en uppgift i laget, plocka fram och undan är en, fixa fika till matcher en annan. Tvätta tröjor en tredje osv. alla är delaktiga.
När de ifrågasatte varför de skulle tvätta sina tröjor så visade jag dem hur det går till Tyskland, sen så frågade de inte mer. Vi har en böteslista, i början så blev det rätt dyrt för vissa. Men de har lärt sig, nu är det inte lika dyrt för dem längre.
Jag träffade Clara och de andra tränarna i det laget, jag berättade vad jag förväntar mig att deras spelare kan när de kommer upp till mig. De fick samma kompendium som mina spelare fått, med samma starter. En diskussion fördes och vi hittade en arbetsmetod.
När mötet var slut så plockade jag undan, de andra tränarna gick iväg. De pratade om konceptet och jag diskade muggarna efter oss och torkade dem. Clara stannade kvar och kom ut i köket till mig.
– Du tar detta väldigt seriöst Michael.
– Jag har alltid varit seriös med två saker Clara, skolan och handbollen. Sen blev det jobbet och handbollen. I två år så har det varit jobbet, nu är det jobbet och handbollen igen. Ibland så önskar jag att jag tagit andra saker lika seriöst.
– Som vadå Michael?
– Mina förhållanden Clara, om jag sårade dig så vill jag be om ursäkt.
Hon tittar på mig och hon ler lite.
– Tack Michael, men jag ville älska med dig. Vi gjorde det, jag hade inga andra förhoppningar faktiskt. Jag visste vad du satsade på, handbollen.
– Skolan med Clara.
Hon tittade på mig och rörde sig nära mig och drog tag i min tröja och kysste mig, jag visste att det var en dum idé men efter ett par sekunder så försvann den tanken och vi kysste varandra hetsigt och vi drog av varandra våra tröjor. Hennes bh åkte av och jag slickade på hennes bröst och hon smekte mitt. Jag hade inte legat med någon sen jag tog tränaruppdraget.
Jag hade en hel del uppdämd lust som ville pysa ut. Jag drog upp knuten i hennes mjukisbyxor och drog ner dem och hennes trosor och började smeka hennes slida med mina fingrar. Jag kände hur våt hon var, hon drog ner mina mjukisbyxor och började smeka mig, jag blev hård på två sekunder. Det darrade i min penis och jag lyfte upp henne på diskbänken och satte henne på den.
Vi kysste varandra hungrigt, hon drog i min penis och satt den mot hennes öppning. Mitt ollon täckte hennes öppning och hon drog penisen över den och jag tittade på henne.
– Är du säker Clara?
– Ja för fan, jisses den är större än vad jag mindes. Du kan inte ana hur många nätter jag drömt om det vi gjorde då.
– Har du någon Clara?
– Nej Michael, du?
– Nej.
– Bra, knulla mig nu. Men var försiktig.
– Jag lovar Clara.
Jag tryckte till och hon var trång, jag fick trycka på men samtidigt vara försiktig. Efter vad som kändes som en evighet så kom jag in i henne, jag gled längre och längre in i henne. Jag nådde till sist botten av henne och jag tog henne med långa tag. Hon kom hårt efter en stund, hon kom hårt fler gånger innan ilningarna tog över mig fullständigt. Jag stönade fram.
– Var Clara?
– Precis var du vill Michael.
Jag släppte på de sista tunna spärrarna, jag kände säden explodera ur mig och fylla hennes inre. Sprut efter sprut fyllde hennes inre, jag kom länge och jag kom hårt. När vi landat båda två så tittade vi på varandra och log.
– Bättre än vad jag mindes det Michael.
– Detsamma Clara.
Jag kan inte gå ut i köket längre utan att le efter vad som hände där, vi har inte gjort det fler gånger, men den spända stämningen mellan oss är borta. Där är en del andra kvinnor från förr som jag legat med som jag träffat under den dryga månad som jag varit här och jag har bett dem om ursäkt allihop. De har varit förvånansvärt förlåtande faktiskt.
Jag släcker och stänger i hallen, de sista av spelarna har gått hem. Jag går ut från sporthallen och går till min bil, jag sätter mig i den och kör hem.
***
Jag ser på ritningen och ritar till kundensönskemål, de flesta kunder vill ha ganska så lika hus, sen finns det de som vill sticka ut. Jag försöker så långt det går tillgodose deras behov, men ibland så går inte det.
Men denna kund ger sig inte och de vet att kunden har alltid rätt. Så jag ritar det, detta är ett sådant fall. Faktiskt ett av de mer extrema jag haft.
Företaget som vi samarbetar har just den slogan. Kunden har alltid rätt, men detta kommer de inte klara av att leverera och lyckas de med det så kommer huset att bli ”unikt” på mer än ett vis. Jag ritar färdigt och skakar på huvudet. Jag reser mig och går till köket, en av mina kollegor står där.
– AW på fredag Michael.
– Tack men nej tack, vi har seriepremiär då.
– Fan Michael, du bangar allt som oftast numera.
– Ja det är för att det krockar med lagets träning.
Han tittar på mig, jag slår upp kaffe åt mig. Jag häller i mjölk och socker.
– Du ska väl inte gnälla, mer sprit och tjejer till dig.
– Har du satt på dem än?
– Va!
– Ja laget, har du satt på dem än Michael?
– Nej verkligen inte, vad fan tror du om mig?
Jag känner mig förnärmad, min röst höjs lite och han tittar på mig.
– Men va fan tjugo unga kåta tjejer, det är fan klart att du är sugen.
– Far åt helvete.
Jag tar min mugg och går iväg, jag känner mig förorättad. Vad fan tror han? Jag kommer tillbaka till min plats och sätter mig, jag ritar vidare men jag har svårt att fokusera. Jag tar en klunk av kaffet och sätter muggen bredvid mig, jag tänker på det han sagt och en liten bit av mig förstår hans fråga och det kliar lite. Lite av dåligt samvete, men samtidigt så är det ett uppdrag för mig.
Jag ligger inte med kunderna, det är samma sak för mig. Jag ligger inte med kunderna, de är kunder. Jag ligger inte med tjejerna i laget, de är ett uppdrag. Mycket kan man anklaga mig för när det kommer till mina kvinnoaffärer, men att han tror att jag inte skulle vara professionell retar mig rejält.
Jag ritar vidare på Villevillerkulla som jag kallar huset som växer fram på pappret framför mig.
***
Jag ser på träningen, bollen släpps och det blir fel igen. Jag får gå in och visa igen, jag släpper bollen och det blir rätt. Irritationen från jobbet kliar fortfarande, de testar igen och det blir fel igen och jag känner hur det kokar i mig. Jag ser en boll och sparkar allt vad jag kan på den, den flyger iväg och smäller i väggen och laget ser på mig.
– Det är för fan inte hjärnkirurgi? Satsa där och släpp boll fan, sluta med studsen du sabbar hela förbannade satsning med studsen.
Min röst är hög, det är första gången jag höjer rösten på detta vis. Jag tar bollen, satsningen börjar och jag gör rörelsen, släpper bollen och skottet kommer.
– Fan en blindhöna kan göra det! hur svårt kan det vara? Vi kommer fan i mig stå här och göra rörelsen tills du klarar det om vi så ska vara här hela förbannade natten.
Hon tittar på mig, de sätter igång spelet och de misslyckas igen. Jag känner att det håller på att koka över fullständigt, jag andas in.
– Försvinn allihop, träningen är slut.
Jag vänder ryggen mot dem och går till andra målet och samlar ihop de bollar som är där. Jag lägger dem i bolltunnan, de ser på mig. De vet inte vad de ska göra. Claes tittar på mig.
– Försvinn sa jag! Vad är det ni inte förstår, ni fixar inte den rörelsen idag. Så gå hem, jag vill inte slösa er tid.
Jag fortsätter samla ihop bollarna och Bettan tittar på mig. Förlåt jag har inte presenterat Bettan, hon är lagets alltiallo. Hon är lagmamma. Hon gör allt runt omkring laget så att jag slipper. Hon är fantastisk på det hon gör, hon är som operationssköterska som vet vilka instrument läkaren ska ha innan han eller hon ber om dem.
Jag fortsätter samla ihop bollarna och de står fortfarande och tittar på mig. När jag samlat ihop alla bollar utom en så tittar de fortfarande på mig, ingen säger något och det har gått ett par minuter. Jag går till mina saker så står på bordet och tar klister väck på händerna och tvättar av mig.
De står fortfarande kvar och jag tar på min jacka tar min väska och lämnar sporthallen och går ut från den och går till min bil och sätter mig i den och kör iväg. Jag kör fort, alldeles för fort. Min kollegas fråga ekar i mitt huvud.
– Har du satt på dem än?
***
De tittar på mig när jag lämnar hallen och när jag gått ut så tittar tjejen som inte lyckats med rörelsen på Claes.
– Slutar han nu?
– Nej Mia, det gör han inte. Han är perfektionist när det kommer till två saker, sitt arbete och detta, när han inte lyckades med att få dig att lyckas med den rörelsen så tar han det personligt. Det är ett misslyckande för honom personligen, så nej han kommer inte sluta.
Tyst för sig själv tänker han.
– Det hoppas jag inte.
När jag lämnat hallen så är det som om förtrollningen bryts och det blir som Claes kallar det tjatter. Högt tjatter, det växer till smågnabb och sen nästan till bråk. Britt kommer in i hallen och höjer rösten lite och det blir tyst.
– Var är Michael?
– Han avslutade träningen och gick.
– Varför Claes?
– Hans krav på sig själv misstänker jag, du vet hur han är.
– Vad föranledde det?
Claes förklarar, Bettan kramar Mia som fått en del skit för att hon inte lyckats med rörelsen. Trots att jag visat flertalet gånger, det är lätt upprorsstämning i laget. Britt ser på dem och hon är förvånad, förvånad och glad. Det är nog första gången de försvarar en tränare och känner en oro för att tränaren ska sluta.
– Vad fan håller du på att ställa till med Michael är tanken som glider förbi.
Högt säger hon.
– Han kommer i morgon.
– Är du säker, han blev arg.
– Nej, hade han blivit arg så hade ni blivit varse om det. Det är han som anledningen till att fyrans omklädningsrum är modernare än de andra. Den dagen blev han arg.
– Vad hände Britt?
– Han slog i sönder omklädningsrummet för att hans lagkamrater valde att festa dagen innan match och de förlorade. Då blev han arg, om han sparkade på en boll så var han bara lite lätt irriterad, önska er inte att göra honom arg. Så sa han åt er att gå hem, så gå hem. Tänk efter på varför Mia inte lyckades med övningen, hjälpte någon av er henne?
De tittar på Britt och sen på Mia, sen på Britt igen. Nästan alla har haft henne som rektor, nästan alla av dem har någon gång fått ett förmaningstal av henne. De flesta slår ner med blicken och får lite röda kinder och det är inte bara på grund av träningen.
***
– Michael.
– Britt här, varför?
Jag dricker av whiskeyn som jag slog upp när jag kom hem efter att jag duschat och ätit.
– Nå?
Jag berättar om frågan från min arbetskamrat och hur den triggat mig.
– Så du har inte legat med någon av dem.
– Vad fan är det för fråga Britt? Nej det har jag inte och jag kommer inte göra det i heller. Eller osvuret är bäst har jag lärt mig, men nej jag har inte legat med någon av dem. Jag tittar inte så på dem som en pervers kåt jävla bock, de är dedikerade handbollsspelare. Fan ingen hade frågat mig om jag legat med dem om det var ett kill lag.
– Bra Michael, du skrämde dem.
– Då får jag be om ursäkt, men de måste lära sig att ta kritik. Har ingen vågat kritisera dem innan?
– Nej.
– Jisses, curlade snorungar?
– Nåja, Michael.
– Förlåt det var småttigt, nej det var inte bara deras fel att jag blev irriterad. Jag är väl egentligen mest irriterad på mig själv och den person som andra ser mig som, att jag tog uppdraget för att få knulla som en annan pascha, det var inte därför Britt. Det var för att hjälpa er, för all hjälp ni gav mig och min mor.
– Inte bara hoppas jag.
– Nej Britt, även för passionen som jag känner för sporten. Tror du att det är någon i föreningen som tänker som min kollega?
– En och annan har nog gjort det i början.
Britt berättar inte om den högst inofficiella vadslagningen som fanns bland de andra tränarna, tills hon fick reda på den. Om vem av spelarna var den första som jag skulle som de sa sätta på. Britt hade fått reda på det och läxat upp dem efter noter. Hon hade haft en hel del av de tränarna som elever med.
Hon hade haft ett samtal med en av mammorna med. Det slutade med att mamman bad Britt om ursäkt, Britt förstod att mamman talade av egen erfarenhet när det kom till mig. Som sagt samtalet avslutades ganska så snabbt.
– Förlåt Britt.
– För vadå Michael?
– Att du får klä skott för mitt beteende.
– Du har inte gjort något med dem?
– Nej, jag har inte gjort något med dem. Ja inget sådant, jag lovar. Hur ska jag säga, jag ser inte så på dem. De är som jag sa dedikerade handbollsspelare, där en del av dem som kan bli duktiga. Riktigt duktiga och det är kanske inte de som andra tror. Sen blev jag irriterad för att jag inte lyckades förmedla till Mia vad jag ville att hon skulle göra. Jag kände mig otillräcklig, jag hanterar inte motgångar så bra.
– Då får du kanske hitta en annan väg Michael.
– Ja kanske det.
– Så du kommer i morgon?
– Va? Ja det är väl klart, jag sa ju det. Det var inte lönt att fortsätta pressa henne i en situation hon inte hanterade.
– Sa du det Michael?
– Nej, det förstår de väl?
– Nej Michael, du skrämde dem. De tror att du slutar.
– Jisses, jaha då får jag väl förklara för dem att de ska vara glada att jag inte gick in i omklädningsrummet då.
– Haha, det gjorde jag. Berättade om det.
– Jisses, inte en av mina ljusaste stunder i livet. Men jag lärde mig hur man renoverar.
– Haha, nej och ja. Känns det bättre?
– Lite kanske, men jag kommer i morgon. Det är ju seriepremiär på fredag, vi har en del att träna på.
– Ja så är det ju Michael. Sov gott.
– Detsamma Britt, hälsa Claes.
***
Jag tittar på tavlan på väggen, ett upp trettio kvar. Jag ser satsningen och fumlet och de tar bollen men domaren blåser. Deras bänk blir som galna, jag ser på mina spelare och lägger in Time – out kortet. Vi samlas i en cirkel och jag ser på dem.
– Lyssna nu, det är bara handboll. Oavsett vad som händer så ska ni veta två saker, ni har gjort en fantastisk match och som jag sa. Det är bara handboll, det finns tusen saker i livet som är viktigare än det. De är ur balans, de är så fokuserade på den avblåsningen så vi ska utnyttja det. Mia lyssna nu, spela tills armen kommer, sen kör ni 2 bonus. Men vänta tills armen kommer, jag säger ifrån när den gör det. Men den kommer att komma snabbt.
Vi samlas lite tajtare i ringen, vi säger ramsan och de går in på plan. Vi ställer upp och domaren blåser igång. Jag ser armen höjas.
– Armen Mia.
Hon sätter igång starten, jag höjer armarna innan avslutet kommer och vår skytt drar iväg skottet, stolpe in och vinst. De springer hem och stoppar andra laget och vi vinner. Tjejerna firar och jag tackar andra lagets tränare, han ser inte glad ut. De är tippade i toppen, det är inte vi.
Vi går in i omklädningsrummet och vi firar med en sång. Jag säger kort vad jag tycker om matchen, sen så går jag ut från omklädningsrummet. Claes går efter mig.
– Bara handboll va?
– Ja Claes det är bara handboll, varken mer eller mindre. Som jag sa det finns viktigare saker därute.
Jag pekar med tummen mot utsidan.
– De höll på att pinka på sig Claes något var jag tvungen att säga.
– Haha, ja.
Jag får en hel del gratulationer, jag tackar men säger att det är tjejerna som ska ha berömmet inte jag. En lokaltidning frågar om en intervju, jag svarar på hans frågor och när den är klar så går jag till köket och tar en mugg med kaffe och går in i konferensrummet och stänger dörren och skriker ut min glädje. När jag är klar så går jag ut i klubblokalen och sätter mig.
– Grattis Michael.
– Tack Clara.
Jag ser på henne, hon är klädd för utgång. Jag tar en klunk av kaffet och landar, som alltid så är adrenalinpåslaget stort. Det är på ett annat vis än när jag spelade, det känns annorlundare. Då kunde jag påverka mer än vad jag kan som tränare. Det är en frustrerande känsla, en svårhanterbar känsla. Som alltid när jag får den känslan så växer en annan känsla i kroppen. Jag är kåt, fruktansvärt kåt.
– Ska du vidare?
– Ja, vi är ett gäng som ska till storstan. Vi ska göra den osäker.
– Var ska ni?
– Vi brukar hamna på Fredrikssalonger.
– Där ser man.
– Du då Michael?
– Nej, jag ska dricka mitt kaffe. Köra hem och njuta av denna seger och sen så kommer jag ligga halva natten och analysera den och förbereda träningen till måndag i ett par timmar. Sen somnar jag väl vid tre – fyra tiden i natt. Som alltid efter match.
Det jag inte säger är att jag alltid hade någon med mig hem efter match.
– Grattis Michael.
– Tack Britt men det är inte jag som ska ha gratulationerna. Det är tjejerna, de gjorde en bra insats idag.
– Bra?
– Ja bra, vi kan bättre. Men de ska njuta av segern, de gjorde jobbet och Mia fick lyckas. Så ja bra Britt.
De tittar på mig båda två.
– Vad är det?
– Jag har sett en hel del matcher med dem, ja nästan alla och de har aldrig spelat bättre.
– Möjligt Britt, men de kommer att bli ännu bättre. Som sagt vissa saker funkade inte, andra funkade bra så vi bygger vidare på det.
– Blir du aldrig nöjd Michael?
– Jodå Clara, men jag blir inte nöjd förrän jag lyckats. Det har jag inte än, långt därifrån Clara. Som sagt vi gjorde en bra match, men vi får inte bli bekväma för det. Jag njuter av segern, det var skönt att trycka till pajasen på andra sidan. Men vi ska inte vara nöjda, fråga mig i april om jag är nöjd.
Jag tar en klunk av kaffet och jag ser på dem, de tittar på mig och Clara går iväg.
– Ni två Michael?
– Som jag sa när vi pratade om det, vi gjorde det vi gjorde.
– Och nu?
– Så har det hänt en gång, hon frågade om jag kom dit där de ska ikväll. Jag sa nej, för om jag gått dit så hade det slutat med att vi hade hamnat hemma hos mig. Förstå mig rätt, Clara är en söt och trevlig tjej. Men vi behöver inte göra saker och ting komplicerade. Jag har kontrakt för ett år, jag gör mitt år och försöker att inte skapa skandaler. Vilket jag har en ganska stor talang för.
– Så inga komplicerade saker?
– Nej Britt inga komplicerade saker.
– Och om hon vill komplicera dem?
– Så kommer jag att säga att hon är en söt och trevlig tjej, men att jag inte känner så för henne. För det gör jag inte.
Det kommer in andra i lokalen, får fler grattis och tackar för dem och upprepar som ett mantra att det är laget som ska ha berömmet. En del av tjejerna kommer in, vissa av dem är uppklädda. De ska kanske till storstaden de med, jag ser på Mia. Hon lyser, hon lyckades med rörelsen.
Jag ler inombords och reser mig och går och diskar min mugg. Olivia, en av de äldre. Eller äldre hon är ett år äldre än mig. Kommer ut i köket, hon tittar på mig.
– Stöter du på Mia?
– Va? Nej det gör jag inte, ni har haft nog med sådant drama. Men hon kan bli en duktig handbollsspelare, precis som du om du börjar tro på dig själv. Tro på dig själv så är nu snart första val på vänster nio. Jag är inte pajasen som bröt ner dig, det måste ha varit skönt att sätta de två avgörande målen?
Hon tittar på mig och ett leende syns på hennes läppar.
– Ja coach.
– Så coach?
– Haha, ja coach.
– Där ser man, men som sagt. Börja tro på dig själv igen så kommer erbjudandena att komma.
– Om jag inte vill lämna?
– Då kommer jag att bli nöjd om du börjar tro på dig själv.
***
JSM steg 1 är avklarat, direkt avancemang till steg 3. Fem serie matcher avklarade, fyra vinster och en oavgjord. Jag väntar på den klassiska rekylen, har varit med om den själv. När allt flyter på och spelarna blir bekväma, eller skadorna kommer. Jag känner vibrationerna i luften och ser på spelarna och jag avbryter träningen.
– Vem tror ni att ni är? Bäst i världen, en sak ska ni ha väldigt klart för er. Fortsätter ni med den attityden och dessa pissträningar så lär vi inte vinna fler matcher, det är ta mig fan pinsamt att se er träna. Ni har ett val, fortsätt såhär på träningarna så förlorar vi resten av matcherna, eller börja ta i. Eller ni är kanske nöjda. Plocka undan sen så slutar vi för idag, de som är beredda att göra jobbet är välkomna i morgon. Ni som är nöjda kan träna någon annanstans.
Jag går iväg och tvättar av mina händer och torkar dem, jag klär på mig och lämnar hallen. De tittar på min rygg och sen på varandra. Nu kommer det att bli liv igen.
***
– Ska det ifrågasättas hela tiden vad jag gör så kommer jag att sluta innan året gått Britt, antingen så litar ni på mig och låter mig göra mitt jobb eller så skiljs vi åt här och nu.
– Är det ett hot Michael?
– Nej det är en konsekvens av ert agerande, jag har spelat på en rätt högnivå. När bekvämligheten smyger sig in så sänker man sin inställning, det är galet hårt jobb som tagit oss till de resultat vi har. Slutar man med inställningen så kommer de inte att bli bättre. Vill de inte bli bättre så är jag inte rätt tränare Britt. Så enkelt är det, jag försöker lära dem att ha rätt inställning. Att de ska förstå att det bara är med rätt inställning till sin träning som kommer att ta dem vidare i sin utveckling. Vi kommer närmare vår första förlust, den ska inte komma för att vi blivit bekväma. Så snälla sluta ifrågasätt mina beslut, ska du ringa och gnälla på mig så ska det vara för något som är fel. Inte för något som är rätt. Mitt uppdrag är att göra dem till så bra handbollsspelare som de kan bli, varken mer eller mindre. Då måste jag markera ibland, det är min uppgift. Precis som det är din som rektor, du vill att dina elever lyckas så bra som möjligt. Jag vill att de ska lyckas så bra som möjligt, varken mer eller mindre. Då får jag plantera deras fötter på marken emellanåt, svårare än så är det faktiskt inte.
Samtalet avslutades där, det fanns inte så mycket mer att säga. Dagen efter på träningen så ser jag dem komma, de kommer till mitten där jag står.
– Från och med nu så gäller följande. Sluta springa till Britt med era klagomål, händer det igen så packar jag min väska, lämnar tillbaka nycklarna och går ut genom dörren. Ni får gärna gnälla, men gör det till mig så ska jag nog kunna förklara varför jag gör som jag gör. Är ni nöjda så är jag fel tränare för er, ni har gjort det bra, ni har kämpat som galningar på träningarna fram tills nu. Ursäkta uttrycket, men vill ni pissa bort allt det arbete vi lagt ner hitintills? Eller ni vill lära er mer? Valet är ert faktiskt, ni kan tycka att jag är idiot, en självupptagen tyrann. Det är helt okej, jag kan ta det. Jag har kallats värre saker än så, mycket värre. Men ha i alla fall modet att säga det till mig, det finns få saker som jag avskyr mer än skitsnack. Har ni en issue med mig, ta den med mig. Med det sagt så är det kul att se er alla här idag, har ni något att säga så säg det nu, eller ta det efter träningen. Annars så börjar vi träna och visar samma inställning som ni gjort innan, har ni mer på lager så visa den.
Jag tittar på dem, de tittar på mig och sen på varandra. Ingen säger något.
– Bra då börjar vi träningen.
De börjar värma upp och jag tittar på dem och skakar på huvudet och Claes ser på mig.
– Var det något?
– Nej.
– Bra.
***
Jag tittar på tavlan, två upp femton minuter kvar och seriefinal.
– Hej Kalle.
– Ja?
Domaren är en gammal kompis till mig.
– Ge mig rött i nästa försvar.
– Va?
– Du hörde mig, ge mig rött i nästa försvar.
– Nej va fan.
– Pedagogik Kalle.
Han tittar på mig och sen på spelarna.
– Din förbannade galning Michael.
– Du känner mig, jag kommer gnälla som fan på ett domslut. Ta det inte personligt.
– Haha nej då.
Vi gör mål, tre upp. De ställer upp i försvaret, Kalle tittar på mig och dömer ett tveksamt straffkast. Jag får ge honom att han vill göra det trovärdigt, jag exploderar och det kommer ett par väldigt felvalda ord ur min mun, där jag bland annat ifrågasätter hans mentala förmågor. Han går fram till mig och drar det röda. Det blir lite tumult och jag tittar på Mia och Olivia.
– Det är upp till er nu.
Jag går över planen och sätter mig på läktaren, spelarna tittar efter mig. Olivia och Mia tittar på varandra och nickar. Britt tittar på mig, jag sätter mig och lutar mig tillbaka och ler lite. Matchen fortsätter.
– Som sagt förlåt Kalle.
– Ingen fara, vi vet båda vem som är den smarta av oss.
– Haha, ja Kalle.
Han är läkare, den andre domaren tittar på oss och jag skakar hans hand.
– Kalle förklarar sen.
– Javisst, bra spelat.
– Bra dömt.
Jag går till omklädningsrummet och öppnar dörren, spelarna sjunger seger sången och när de är klara så ber jag om ursäkt för mitt utbrott och lovar att det inte ska hända igen. Eller osvuret är bäst kanske. Jag går ut från omklädningsrummet.
– Jaha, vad handlade det om Michael?
– Pedagogik Britt varken mer eller mindre, det bör ju du veta en del om?
Hon tittar på mig och ler lite.
– Vet de att du är vän med Kalle?
– Nej, det de inte vet har de inte ont av.
– Galning.
– Det gick hem, det kommer betala sig längre fram, de behövde den boosten.
– Som sagt galning.
– Kanske det.
***
Jag dricker ur ölen och svarar på frågan från kvinnan bredvid mig, jag ställer en motfråga och hon visar sin hand och den är ringlös. Det är förvisso ingen garanti, men jag har gjort vad jag kan för att inte ställa till det. Vi går ut från baren och sätter oss i en taxi.
Vi hånglar hela vägen till min lägenhet, vi hånglar i hissen på väg upp till den. Vi hånglar i trappan innan jag öppnar dörren och vi hånglar i hallen när vi tar av oss kläderna. Jag slickar henne på bardisken i köket, min tunga går på upptäcktsfärd över hennes slida. Hon smakar ljuvligt och jag slickar henne länge. Mina fingrar och tunga tar henne till orgasm, mer än en orgasm.
Hon sitter på knä framför mig och suger mig, jag ser henne kämpa med storleken på penisen och jag ser ollonet pressa ut hennes kinder. Hennes tunga masserar och slickar mig. Jag stönar högt av hennes lek med mig, jag drar upp henne och kysser henne mjukt. Jag tar henne i handen och vi går upp i mitt sovrum, vi lägger oss i sängen och jag rullar på kondomen.
Jag sätter ollonet mot öppningen och glider in i henne. Jag tar henne med långa tag och vi driver varandra mot det oundvikliga målet. Jag känner kittlingarna attackera mig och vi kommer tillsammans. Jag tömmer min säd i kondomen och vi landar efter våra orgasmer.
Hon lämnar lägenheten och jag går genom vardagsrummet och ser på julgranen och tänker.
– God jul Michael.
Jag går uppför trappan och går till sängen, jag bäddar om och lägger mig och somnar.
***
I mellandagarna så spelar damjuniorerna Lundaspelen och vi tar oss till semifinal och där förlorar vi en jämn match mot ett danskt lag. De vinner sen finalen, den matchen är inte lika jämn. På nyårsafton så är jag bjuden på fest, det är en kollega som bjudit in mig och jag festar och en av kvinnorna följer med mig hem.
Vi hinner inte upp i sängen, vi kommer till soffan där hon rider mig. Efter att jag slickat henne när hon låg på mitt vardagsrumsbord, hon satt framför mig på golvet och sög av mig när jag satt i soffan. Nu rider hon mig och hon kommer kraftigt i min famn.
Jag lyfter upp henne och ber henne ställa sig på knä i soffan, jag tar henne bakifrån och vi kommer tillsammans. Vi rasar ihop efter våra orgasmer, vi duschar och sen går vi och lägger oss. Vi vaknar på morgonen och vi klär på oss och jag ringer en taxi åt henne, hon går iväg och jag dukar av frukosten.
***
Vi får rekapitulera lite i denna berättelse, när jag fått frågan av de som ställt frågan angående om det finns någon i laget som väcker vissa känslor för mig så har jag inte varit helt ärlig. Eller lite ärlig har jag varit, jag ser inte på henne så som andra tror att jag ser på spelarna, tjejerna, kvinnorna. Som erövringsobjekt, för det stämmer. Jag ser dem inte som sådana, verkligen inte.
Men det finns en av spelarna som väcker känslor hos mig, inte sådana känslor som jag känner för andra kvinnor. De känslor som berättar för mig och henne att vi vill ligga med varandra, nej dessa känslor är annorlunda. Jag vet egentligen inte hur jag ska förklara dem. Men i alla fall, Katarina som hon heter, Kattis i folkmun så att säga väcker de känslorna hos mig.
Hon är en lång, mogen och intelligent kvinna. Hon är ett år yngre än mig och hon är i mina ögon perfektion, jag såg henne den där första gången som Claes bjöd in mig på. När hon rörde sig i övningarna som han drillade dem i så fastnade min blick på henne.
Hennes långa vackra ben, hennes rumpa som jag hade kunnat begå mord för att få känna på (jag är rumpkille) det är på rumpan som min blick alltid hamnar först. Sen så tittar jag på ögonen, eller det är kanske ögonen först? Jaja det spelar mindre roll var jag tittar först. Men i alla fall, sen den där första gången så faller min blick ofta på henne. Jag uppträder mot henne på samma vis som jag gör med de andra, jag behandlar henne på samma sätt som jag gör med de andra.
Hon är fåordig, men när hon talar så lyssnar de andra. Jag med, hon har en låg eftertänksam röst som lockar och pockar på någonting inom mig. Hennes röst är som en mjukfilt som lägger sig runt mig. Hon är vältränad och när vi tränar på crossfiten så har jag svårt att inte stirra på henne.
Hennes bröst är som två perfekta kullar mitt på kroppen, hennes hals är vacker. Hon har långt svart hår, det är rakt. Eftersom det är så långt så sätter hon upp det när vi spelar matcher eller tränar. Så det är inte ofta jag får se det i sitt naturliga fall.
Hon har lagom stora läppar och ganska markerade kindben, precis på gränsen till att vara för markerade, hennes näsa är lite sned efter ett brott på den för ett par år sedan. Som grädde på moset så har hon mörkblåa ögon, jag har aldrig sett något liknande och då har jag sett in i ett antal ögon.
När jag ser henne röra sig på plan så tappar jag talförmågan ibland och får samla mig innan jag fortsätter tala. Enligt mina efterforskningar så är hon singel, hur nu detta är möjligt. Men det kanske är hennes tillbakadragna sätt som gör att killarna eller männen kanske inte ser henne. Inte lägger märke till henne, det är deras förlust och min.
Eftersom jag lovat mig själv att inte strula med spelarna, men jag njuter av henne på avstånd. Hon är som ni förstår min vita val, frågan är om jag kommer fånga henne. Frågan är om hon vill ha mig, hon visar mig inget som helst intresse. Ja inte sådant intresse, vi kan prata precis som jag kan med alla andra i laget. Men det blir inte mer än så.
***
– Mer tryck i kontringen Kattis, du kommer efter de andra.
Hon tittar på mig och jag på henne, jag ser att hon blir lite irriterad. Övningen fortsätter och jag ser på kontringen igen och säger håll. Alla stannar, jag går över golvet och fram till Kattis.
– Ser du vad jag menar, du måste trycka på lite till. Du tvekar för mycket, du håller igen redan innan du börjar springa. Rör på fötterna och tryck till, du joggar. Sluta med det.
– Jag är inte lika snabb som de.
– Säger vem?
Hon tittar på mig.
– Det handlar inte om hur snabb du är, det handlar om att du håller igen. Varken mer eller mindre. Att du tvekar.
– Tror du att du kan göra det bättre?
– Ja utan tvekan och jag är väldigt övertygad om att du också kan göra det bättre. Börja om från början.
De backar och de andra tittar på mig och sen på Kattis.
– Kör.
De springer iväg och hon trycker till lite mer och är nästan där hon ska vara.
– Bryt, börja om.
De stannar och tittar på mig.
– Du närmar dig, men nära skjuter ingen hare.
De börjar om och hon kommer på plats, de kör färdigt kontringen och hon får bollen på höger nio och skjuter stenhårt i krysset.
– Det är inte bara i springandet som du håller igen, ta plats. Sluta hålla igen Kattis.
De andra tittar på henne och sen på mig, träningen fortsätter och hon håller inte igen längre. Jag ser ilskan som ligger under ytan och bubblar, när det är dricka paus så kallar jag på Mia och Lena den andra mittnian.
– Alla starter ska leda till avslut för Kattis, pressa henne.
– Okej.
– Bra, titta inte så på mig. Jag vet vad jag gör, skjuter hon inte så fräs lite åt henne. Sådär lite lagom, jag kommer också fräsa. Hon håller igen och det är inte bra för laget, Olivia och Dessi får mer och mer uppvaktning. Vi får kämpa lite mer för målen just nu, vi måste få med henne. Så vi får reta henne.
De tittar på mig och nickar, jag samlar dem och delar upp dem i två uppställningar och vi tränar på starter, Mia och Lena gör som jag säger. Efter en kvart så fäller Mia en kommentar, en perfekt kommentar om Kattis ”fega” agerande. Jag ser de mörkblåa ögonen bli nästan svarta. Mia sätter avtalet och de börjar rörelsen och hon sätter Kattis i läget och hon går upp och skjuter. Det smäller i stolpen.
– Bättre nu ska du bara träffa mål också.
Hon stirrar på mig, jag ser de svarta ögonen och jag möter lugnt hennes blick. Lena sätter avtalet, samma som Mias. Kattis kommer perfekt och skjuter minst lika hårt och denna gång så träffar hon ribban.
– Som sagt, det närmar sig. Men ribbträffar räknas inte.
Mia sätter samma avtal, Kattis skjuter stenhårt och det blir mål.
– Bättre, nu ska du bara klara av att göra det tio gånger till.
Blicken som jag får hade om blickar kunnat, dödat mig. Jag möter den och viker inte undan. Det gör inte hon i heller, inombords så ler jag. Tusen känslor rusar runt i min kropp när jag ser på henne. Hon går till sin plats och jag viskar till Mia och Lena.
– Fortsätt, hetsa henne mer. De där svarta ögonen ska bli ännu svartare.
– Så länge vi får gömma oss bakom dig när hon exploderar.
– Jadå.
Träningen fortsätter och hon skjuter och skjuter. Siktet är inte det bästa men det går att träna. Träningen tar slut, jag pratar om träningen och när jag är klar så säger jag.
– Kattis du stannar, du ska skjuta på mig. Gör du mål så får du gå hem, men inte förrän du gör mål.
Hon stirrar på mig, Claes tittar på mig och sen på Kattis. De andra ser på henne och mig. Jag tar av mig min klocka, jag rör på armarna lite och sen ställer jag mig i målet och Claes tittar på mig igen.
– Vad väntar du på, en personlig inbjudan?
Hon går fram till tunnan och tar en boll hon studsar fram hoppar och skjuter, jag räddar bollen och tittar på henne.
– Det verkar som att det kommer ta tid innan du får gå hem.
Mia tittar på henne.
– Jag passar dig, skjut in honom i målet nu.
Jag ler och de andra tjejerna ställer sig och tittar på, de hetsar henne. Hon passar Mia rör sig och får tillbaka bollen och skjuter, jag räddar och ler lite. Tunnan är tom och hon har inte gjort mål, Claes tittar på mig och sen på Kattis.
De andra spelarna hjälper henne att samla ihop bollarna. Jag känner på mitt knä och det känns inget, Claes ser på mig när jag klämmer på knät. Jag ler mot honom och skakar på huvudet, jag ser att han slappnar av lite.
– Det är kanske tur för dig Kattis att jag inte värmt upp för då så hade vi fått stanna här länge.
De har samlat ihop bollarna, hennes ögon är väldigt svarta nu. Britt kommer in i hallen och ser mig i målet, hon hör och ser spelarna hjälpa Kattis. Hon ser på Kattis ögon, ett leende börjar spela på Britts läppar. Hon ser Kattis göra sig redo, hon ser passningen. Hon ser mig göra mig redo och Kattis hoppar, hon skjuter och jag räddar. Britt stelnar till lite när hon ser mig slajda ner i höger hörna och rädda.
– Som sagt, du får nog träna mer Kattis.
– Du ska nog fan få för att träna mer.
Hennes röst är inte så låg längre, hon svor. Det blir tyst i hallen, jag ler lite till. Alla stirrar på henne.
– Bättre kan du Kattis.
Jag ser henne samla sig, hon passar Mia och får tillbaka bollen och skjuter. Jag sträcker mig och får fingrarna på bollen och räddar den precis. Jag landar på foten på det ben som är skadat. Jag fryser till, jag väntar på att benet ska vika sig. Men inget händer, jag slappnar av och rör på benet och det känns inget. Britt och Claes ser på mig och jag ser deras spända kroppar och jag vinkar till dem. Spelarna tittar på mig och sen på dem.
– Det är lugnt.
– Säkert Michael?
– Ja hönsmamma.
Jag tittar på henne och ler, hon spänner ögonen i mig och jag ler lite till.
– Jaha ska vi säga såhär, gör du mål nu så får jag göra femtio armhävningar. Du får räkna dem, missar du så ska du stanna en kvart efter varje träning och skjuta. Britt och Claes kissar snart på sig av oro för min hälsa.
Alla tittar på mig och sen på Britt och Claes. Kattis samlar sig och passar bollen till Mia, jag gör mig redo och hon skjuter. Jag rör mig och räddar bollen, jag ser på henne och tar bollen och kastar den och den landar i tunnan. Jag visar inget av förvåningen jag känner.
– Så en kvart efter varje träning, jag står i mål och du skjuter. Gör du mål så får du sluta. Gör du inte det så är du kvar en kvart.
– Ja.
Hennes röst är kort, arg, förbannad och en massa andra känslor speglas i hennes ansikte. De går in i omklädningsrummet, jag tar tunnan och kör in den i förrådet. Jag rör på benet och det känns inget, jag går ut och Britt och Claes tittar på mig.
– Det känns bra, det enda jag faktiskt var rädd för var att hon skulle dra den mellan benen på mig. Med tanke på hur förbannad hon var, jisses vad hennes ögon blev svarta.
– Så det känns bra Michael?
– Ja faktiskt, jag hade inte tänkt göra så avancerade saker. Så bra skjuter hon inte än, men det sitter i ryggmärgen. Var gick hon i skola Britt?
– Va? Skola, samma som du på högstadiet. Sen på gymnasiet här i stan, natur tror jag.
– Där ser man, vad arbetar hon med?
– Hon pluggar Michael, har du ingen koll?
– Inte på henne, hon säger inte så mycket. Jag försöker få henne att ta mer plats, vi behöver det på plan och tror jag därinne.
Jag pekar på omklädningsrummet.
– Hon kan gå långt, hon hade redan gjort det om hon trott mer på sig själv. Vet ni, det är detta lags stora problem. De tror inte på sig själv, ja förutom vissa som har alldeles för höga tankar om sin egen förmåga. Det förvånar mig lite att de inte gnällt mer över att de får mindre och mindre speltid. Fast det är klart, frågan är om de ens märkt det.
De tittar på mig.
– Vad pluggar hon Britt?
– Något inom biokemi, rätt avancerade saker.
– Där ser man, jaja jag får väl fortsätta att retas med henne.
De ser på mig och jag går till mina saker och klär på mig och säger hej och går ut ifrån sporthallen. Jag går till min bil och sätter mig i den.
***
Jag ser på tavlan och ser på resultatet och ler, spelarna dansar runt i en ring mitt på plan. Publiken kramar om dem så gott det går, jag tackar våra motståndare och går till domarna och tackar dem, Bettan kramar mig och jag kramar henne.
Britt viftar med en flagga och jag går till bänken och tar mina saker. Jag går över golvet och jag blir stoppad av lokaltidningen. Jag svarar på hans frågor och han ställer frågan om jag kommer att fortsätta som tränare, nu när laget avancerat till serien under högsta serien.
– Allsvenskan menar du?
– Ja, just det.
– Mitt åtagande är på ett år, så vi får se. Jag tänker inte på det nu, just nu så förbereder jag mig på att leda juniorlaget i SM steg 5. Där ligger mitt fokus efter idag.
– Så de har inte talat om en förlängning med dig?
– Som sagt mitt fokus är på nästa helgsäventyr.
– Hur känns det?
– Vadå?
– Ja att ha tagit laget till näst högsta serien?
– Det är deras förtjänst, jag har väldigt lite med den att göra. Jag hade en idé, ett koncept. De köpte det och har levererat över mina förväntningar. Jag är väldigt imponerad av dem, vilket jag kommer berätta för dem. Tränare har en viss tendens att överdriva sin egen betydelse, vi är ingenting utan spelarna. Jag har haft en del tränare som har överdrivit sin egen betydelse. De har lärt mig en massa om hur man inte ska vara som tränare.
Han tittar på mig, jag ser att han slickar sig om läpparna. Han vet vem jag talar om, den store guden i storstan. För mig så är den tränaren en pajas som är full av sin egen förträfflighet.
– Du får gärna citera mig om du vill, jag ska nog kunna försvara mig om det behövs.
– Har någon stuckit ut mer än någon annan?
– Nej, det tycker jag inte. Handboll är en lagsport, alla har bidragit. Om någon speciell ska nämnas så är det Britt, Claes, Bettan och Kerstin på kansliet. Hela laget, som sagt min roll i det är här minimal. Så om någon förtjänar att intervjuas så är det spelarna och de andra fyra.
Jag lämnar honom och går till klubblokalen, jag går till konferensrummet och stänger dörren. Sen skriker jag ut min glädje, jag sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen och sluter mina ögon. Dörren öppnas och jag ser Kerstin titta på mig.
– Vad gör du här?
– Firar och landar, jag får alltid ett galet adrenalinpåslag under matcherna. Så jag smyger in här och skriker efter matcherna.
– De letar efter dig därinne.
– Jaså varför?
– De vill fira med dig Michael.
– Som jag sa till reportern, min del i detta är väldigt liten Kerstin.
– Skitsnack, nu är du så god och går in där och tar emot din del i detta Michael.
– Ja frun.
Jag reser mig går fram till henne och kramar henne försiktigt. Vi delar på oss och jag går ut från konferensrummet.
– Bli inte förvånad om tidningen vill intervjua dig Kerstin.
– Vad har du nu hittat på?
– Jag? inget Kerstin, jag bara sa min åsikt om vem som förtjänar berömmet för allt ni gör.
Jag går tillbaka till hallen och jag får kramar och ryggdunkningar. Spelarna kramar mig och jag gör mitt bästa för att hålla distansen, men när Kattis kramar mig så blir jag dels lite överrumplad och sen så tänker jag i en sekund.
– Jag får passa på för chansen kommer kanske aldrig tillbaka.
Jag kramar henne lite längre, lite hårdare än de andra. Vi delar på oss, vi får guldhattar på oss och tidningen tar bilder på oss. Spelarna kramas med sina familjer, pojkvänner och flickvänner. För en sekund så tittar jag avundsjukt på dem, sen kommer Britt fram till mig och tittar på mig och kramar mig.
– Tack Michael.
– För vad? Det känns som att det kommer bli mitt nya mantra, min del i detta är väldigt liten. Det är de som gjort jobbet, inte jag.
– Skitsnack Michael.
Jag vet bättre än att säga emot henne.
Lugnet har lagt sig, spelarna byter om och gör sig redo för att fira och festa till det. Jag sitter på min plats på läktaren och lutar mig bak mot pelaren, jag sitter som jag satt när jag var yngre och pluggade. Eller kollade på tjejer, jag ler lite åt den sista tanken. Jag kollade en hel del på tjejer, helst äldre tjejer minns jag nu. Fast det är kanske inte så konstigt, de var mer utvecklade än de i min egen ålder.
Sen när vi blev äldre så tittade jag på dem med. Ibland så blev det mer än tittande, jag hör skratten från omklädningsrummet. Ljuset i hallen är släkt, det har mörknat ute så det är mörkt härinne. Jag sluter ögonen och ser delar av matchen spelas upp innanför mina ögon, jag somnar.
Jag vaknar med ett ryck, det är tyst i hallen och jag försöker fokusera min blick. Det är inte första gången jag somnar sittandes här. Jag tittar på min klocka och ser att den är nio på kvällen, jag reser mig och tar min väska och min jacka. Jag klär på mig och går ut från hallen och går mot ytterdörren.
Jag sätter handen på handtaget och öppnar dörren. Den stängs och jag sätter taggen mot dörren och den låses och larmet går igång, hoppas jag i alla fall. Jag rycker i dörren och den är låst. Jag går till min bil och sätter mig i den och backar ut. Jag kör iväg och kör mot min lägenhet.
***
– Jag vill be en av om en tjänst, Clara har tyvärr fått förhinder inför helgen och kan inte hjälpa mig i Uppsala, så min fråga är om någon av er kan tänka er att hjälpa mig.
– Jag.
Svaret kommer snabbt, jag hinner precis avsluta meningen och jag tittar på Kattis. Jag hoppas inte att min förvåning syns för tydligt. De andra tittar också på henne, de döljer inte sin förvåning direkt.
– Tack Kattis, vi kan prata om det praktiska efter träningen i klubblokalen.
– Javisst.
– Då kör vi igång, fokus idag kommer att ligga på juniorerna. Så ni andra får agera motståndare till dem.
Vi sätter igång träningen och jag fokuserar på den. Men något med hennes snabba svar förvånar mig, jag hade trott att Mia eller Olivia skulle hoppa på det. Eller någon annan, men absolut inte Kattis.
***
– Vi tar tåget 10.02 till Uppsala, sen ligger hotellet bara ett par hundra meter från stationen. Här är rumsfördelningen, här är matchschema. Med denna appen så åker vi gratis på bussarna där, hållplatsen ligger precis vid hotellet. Mat äter vi på arenan. Vi kommer få kort när vi kommer dit.
– Tack, när går tåget hem på söndag?
– 18.18.
– Då vet jag det.
– Tack Kattis för att du ställer upp.
– Självklart, det ska bli kul.
– Så bra, men då ses vi på stationen på fredag.
– Det gör vi.
Hon reser sig och jag gör detsamma och hon ger mig en snabb kram och jag blir ställd och svarar lite tafatt på den, hon ler mot mig och går iväg. Jag tar min mugg och jag ser hur handen darrar och jag går till köket och tar kaffe. Jag slår upp och tar socker och mjölk. Jag tar en klunk av kaffet, jag blundar och samlar mig.
Jag går ut i lokalen igen och sätter mig. Under säsongen så har jag stannat kvar längre och längre efter träningarna, jag har kommit tidigare och tidigare till träningarna.
Jag har suttit här och pratat med andra tränare och spelare. Jag har fått en hel del frågor från framförallt killar om hur det är i de högre serierna. Tränare har frågat om tips på övningar, jag har hjälpt till med målvakter i vissa av lagen. Både tjejer och killar, jag har insett hur mycket jag saknat detta. Föreningslivet, människorna och mötena med dem.
Jag tar en kopp kaffe och tänker på artikeln i tidningen, han hade faktiskt lyssnat på mig och lagt fokus på de andra fyra och spelarna. Men det blev ett par laddade rader om mina kommentarer om andra tränare, vilket lett till en massa spekulationer om vem de tränarna är. De flesta vet vem jag menar, eller att det är i synnerhet en tränare som jag menar.
Han vet nog om det själv med, jag fick en propå om att jag kanske skulle dämpa mig lite. Jag hade inte svarat på den propån, jag kommer inte göra det i heller. Om han tar åt sig och känner sig träffad så innebär det att jag har rätt i min kritik.
Jag dricker upp kaffet, jag reser mig och går till köket och diskar av min mugg. En konsekvens av att jag är här mer är att jag träffar mindre kvinnor, sen om det är positivt eller negativt kan man ju alltid spekulera i. Men jag dricker mindre, vilket sig är en positiv effekt av det. De frågar inte längre på jobb om jag ska med på AW, en dag så slutade frågan komma.
Det är inget jag saknar, jag umgås överhuvudtaget väldigt lite med dem. Jag sköter mitt arbete men övertiden har minskat, jag planerar bättre. Är på plats tidigare på morgonen, åker hem efter jobb och käkar. Byter om och åker hit.
Jag dricker upp kaffet och går till köket och diskar av muggen. Jag torkar den och sätter in den i skåpet. Jag går ut i lokalen och tar min väska och går ut från den. Jag tittar in i hallen och jag ser herrlaget träna, jag morsar på dem och går ut från hallen och till min bil och sätter mig i den och kör iväg.
***
Jag går in på stationen och går till den plats som vi ska samlas på, jag ser en del av tjejerna stå där. Jag ser Kattis stå där och vänta med dem, jag hör dem skratta lite. Jag ser på henne och jag känner de där fjärilarna i magen. Jag går fram till dem och hälsar på spelarna och deras föräldrar. Jag hälsar på Kattis och jag öppnar min väska och tar fram en påse åt henne.
– Ledarkläder, overall och tröjor med bokstav på.
– Ah tack Michael.
– Ingen fara.
Jag tittar på klockan, vi har en stund till på oss. Efter en stund så kommer resten, de stannar vid oss andra och vi hälsar på varandra, jag hälsar på föräldrarna och de hälsar på mig och Kattis. Vi samlar ihop våra saker och går till tåget, jag visar konduktören våra biljetter och han scannar dem och vi går ombord på tåget. Vi har fyra kupéer som är våra.
Spelarna delar upp sig snabbt och lägger upp sina väskor på hyllan ovanför sätena, de sätter sig och musiken börjar spela. Jag och Kattis sätter oss i en av kupéerna och jag tar fram min bok och en påse med frukt och dricka. Jag lägger upp väskan och sätter mig. Hon har sin påse och sin bok, jag tittar på den. Det ser ut som en kursbok, jag lutar mig tillbaka i sätet och tittar ut genom fönstret.
Hon sätter sig och jag tittar på henne och hon tittar på mig och ler. Jag ler tillbaka, hon öppnar sin bok och jag gör detsamma. En deckare som en kollega tipsat mig om. Jag ser på klockan och tåget går om ett par minuter, min telefon burrar till och jag öppnar den och ser meddelandet från Kerstin. Jag läser det en gång till och slickar mig lite om läpparna.
– Kattis.
– Ja?
Hon tittar upp från boken och jag ser på hennes mörkblåa ögon. Jag samlar mig och visar henne meddelandet från Kerstin, jag litar inte riktigt på min röst.
– Är det okej för dig Kattis?
– Jadå det är inga problem. Är det ett problem för dig?
Jag tittar på henne och får tillbaka min telefon.
– Nej, nej det är inget problem.
– Så bra Michael.
Hon fortsätter läsa och jag slickar mig om läpparna, de har tydligen ringt från hotellet, det har strulat till sig med rummen så jag och Kattis får dela rum. De kommer att separera på sängarna. Men vi kommer sova i samma rum, jag funderar på om jag ska fråga en gång till om det är okej för henne. Men jag låter bli, jag svarar Kerstin att det är okej.
Jag skickar meddelandet och öppnar boken igen, jag börjar läsa och känner att tåget startar. Det rycker till lite i vagnen och sen rullar vi iväg. Jag ser ut genom fönstret och återvänder till boken och fortsätter läsa.
Jag ser henne resa sig och sträcka på sig, jag tittar på min klocka och ser att vi varit på väg i en timme. Jag ser på hennes kropp som syns under den tighta tröjan hon har på sig. Jag ser henne samla ihop sitt hår i en hästsvans i nacken, jag ser hennes hals och jag sväljer lite. Hon sänker armarna och jag tittar på henne och hon på mig.
– Jag känner av crossfiten från igår, var, var du?
– En jobb sak, jag var tvungen att göra klart en sak för att kunna vara ledig idag och på måndag.
– Vad arbetar du med?
– Jag är arkitekt, har jag inte sagt det?
– Nej Michael det har du inte, du är väldigt privat. Det spekuleras en hel del om vad du sysslar med på din fritid.
– Jaså? Det är inga hemligheter, jag arbetar sen så är jag i sporthallen. Kanske inte lika mycket som när jag växte upp.
– Så arkitekt, då vann ingen vadet.
– Angående?
– Vad du arbetar med.
– Där ser man och ingen gissade på arkitekt?
– Nej.
– Vad gissade du på Kattis?
– Något med datorer, programmerare kanske.
– Där ser man, jag arbetar en hel del med datorer. Vågar jag fråga vad de andra gissat på?
– Haha, jadå. Det har inte varit något utflippat, eller en av tjejerna trodde att du var gigolo.
– Haha där ser man, då får jag göra henne besviken.
– Besviken?
– Ja, hon kanske ville anlita mig.
– Haha, du menade så. Så arkitekt, det är en tuff utbildning.
– Ja, det är den. Men det var vad jag ville bli så jag satsade på skolan och kom in på den.
– Ritar du något spännande?
– Ja, jag tycker det. Jag arbetar på en rätt liten firma, men vi har en bra kund. En firma som bygger hus utifrån kundens tankar så att säga, de kommer till mig och berättar sin vision. Sen så försöker jag få den att slå in. Men ibland så får jag rycka in och hjälpa till med de andra projekten. Men min huvudsyssla är det andra, det passar mig alldeles utmärkt.
– Hur länge har du arbetat där?
– I snart tre år, jag fick jobbet direkt efter skolan. Jag blev till och med headhuntad, jag var med i en internationell tävling och gjorde bra ifrån mig. Så de fick upp ögonen för mig, jag hade erbjudande från ett par större firmor men där hade jag fått ha spetsigare armbågar. Jag orkade inte med det så jag valde den lilla firman i stället. Det är inget jag ångrar, du då. Vad läser du?
– Biokemi, jag kommer bli forskare när jag är klar.
– Spännande, hur lång tid har du kvar?
– Ett år, så du blir inte av med mig på ett år ännu.
– Förlåt? Vad menar du?
– Ja jag stannar och spelar i minst ett år till.
– Aha du menade så, jag bara undrade varför du trodde att jag ville bli av med dig.
– Tja, jag är väl förbi zenit så att säga. Visst du har lagt ner en massa tid på mig, men jag är för gammal för att bli upptäckt. Du vill kanske ha yngre förmågor.
Jag hör dubbeltydningen i det hon säger, jag ser hennes blick på mig.
– Va? Nej verkligen inte, jag menar om jag riskerar min hälsa för att jaga på dig så vill jag inte ha en yngre förmåga. Jag föredrar rutin framför ungdom. Om jag får vara kvar.
– Vad menar du?
Hon tittar allvarligt på mig, hennes leende försvinner.
– Mitt åtagande var på ett år, efter helgen så vet jag inte om jag är välkommen på måndag.
– Skojar du Michael?
– Nej Kattis, jag skojar inte.
– Vill du fortsätta?
Jag tittar på henne och jag drar lite på svaret.
– Ja, jag vill gärna fortsätta. Men det finns, hur ska jag säga. Vissa förbehåll, eller hinder kanske?
– Går de att passera?
– Vi får se Kattis, vi får se.
– Men du vill fortsätta Michael?
– Ja Kattis, jag vill fortsätta. Jag mår bättre än på länge, ja inte bara fysisk men även i själen. Jag har fått lite harmoni i mitt liv.
– Det kommer bli liv om du inte får fortsätta, inte bara på spelarna Michael.
– Så det tror du Kattis?
– Ja Michael, jag tror inte. Jag vet, visst så blev vi rätt tagna på sängen i början och ja det var en del gnäll. Men det var mest från de som, som du sa slackade. De visste att de fick spela ändå, när du sen faktiskt höll fast vid det du sa så blev de konfunderade och kränkta. Jag vill inte namnge någon, men det var långt ifrån alla.
– Du behöver inte namnge dem, man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vem de är. Men de insåg att de inte var så heta på marknaden som de trodde, vad de inte räknat med var att jag skulle kolla upp den. Jag har en hel del kontakter kvar i den världen, jag ringde runt och hörde mig för. Det där hotet om att gå till den större klubben i storstan, det var väldigt mycket snack. Det blev de varse när jag inte var rädd för att skicka iväg dem från träningen. De var inte välkomna där, de tränarna vet precis vilka slackers de är. Så de fick börja ta i på träningarna, både för att kriga om sin plats och för att överhuvudtaget hänga med på träningarna. Det var en ny erfarenhet för dem, jag har spelat med en hel del sådana spelare. Fram till juniorerna så har det funkat, men efter det så har de tappat. De har inte haft den viktigaste talangen av dem alla.
– Och vilken är det Michael?
– Talangen att träna, det är den viktigaste talangen du kan ha. Talangen att vilja träna.
Hon tittar på mig och ler. Hon reser sig och tittar på mig.
– Toabesök.
Jag nickar och hon vänder sig och går ut, min blick söker sig till sig till hennes rumpa. Jag slickar mig lätt om läpparna och vänder blicken mot boken, jag ser inte henne se på mig och le lite. Hon stänger dörren och går iväg.
***
Vi kliver av tåget, vi samlar spelarna och sen så går vi till hotellet och checkar in. Ingen av spelarna kommenterar att vi kommer dela rum, ingen verkar reflektera över det. Vi meddelar samlingstiden och går in på rummet, jag ser på sängen och inser att det är en dubbelsäng som det inte går att dela på. Jag tittar på henne och meddelar henne nyheten.
– Besvärar det inte dig så besvärar det inte mig Michael.
Detta är en helt annan Kattis än vad jag är van vid, hon är inte alls lika reserverad som hon är på träningarna. Hon överraskar mig hela tiden med en rättframhet som jag inte är beredd på. Jag sätter min väska på sängen och öppnar den, jag tar fram mina kläder och tar dem i handen och går in på toaletten och byter om.
Jag öppnar dörren när jag är klar och går ut, jag ser att hon passat på att byta om hon med. Jag tar min ryggsäck och kollar så att mina saker ligger i den, jag stoppar ner min telefon i fickan och ser på henne.
– Ska vi?
– Javisst Michael.
Vi tar våra saker och går iväg, vi går ut från rummet och går till hissen och jag trycker på knappen och det plingar till. Vi går in i hissen och åker ner, vi ställer oss vid utgången och väntar på spelarna. De kommer i små grupper och när alla är på plats så går vi iväg. Vi går till busshållplatsen och alla öppnar appen och vi går ombord på bussen när den kommer. Vi åker iväg och vi åker igenom Uppsala, vi kommer fram till hallarna och går in.
Jag anmäler oss och får en påse med armband och lite andra saker. Jag delar ut armbanden och vi går in och undersöker hallarna. I en stor byggnad så är där fyra hallar, en hall i en träningsarena för friidrott och en huvudhall så att säga med läktare runt.
Därinne kommer finalerna spelas, inte bara men de kommer spelas där. Vi går ner till omklädningsrummen och letar upp vårt, vi går in och jag har ett första peptalk. När jag är klar så går jag ut och lutar mig mot väggen på andra sidan och väntar på spelarna, Kattis kommer ut och ställer sig bredvid mig.
– Nervös?
– Nej inte än Kattis men det kommer.
Jag tittar på henne och ler lite. Hon ler tillbaka och spelarna kommer ut efter en stund vi går till den plan vi ska spela på och vi går in och spelarna börjar med sina förberedelser. Jag sätter mig på en stol och ser på dem, jag går in i min bubbla. Det andra laget kommer in, vi hälsar på ledarna.
Vi hade dem i steg fyra och de slog oss med en tre – fyra bollar till slut. Spelarna i mitt lag visade dem alldeles för stor respekt från början.
En Time – out senare så släppte respekten och vi vann resten av matchen men vi kom aldrig riktigt ikapp. Spelarna börjar med uppvärmningen och jag bestämmer mig för hur vi ska börja. Jag har ett sista snack med dem och matchen börjar.
***
Vi tackar deras ledare för matchen och jag ser frustrationen lysa i huvudtränarens ögon, jag coachade i sönder honom och peppade mina spelare till att tro att de kunde gått på vatten. Vi vann med åtta bollar till slut, vi går till omklädningsrummet och sjunger vår segersång. Jag berömmer dem och höjer deras insats rejält.
De tar på sig sina overaller, vi går till matsalen och sätter oss och äter. När vi är klara så åker vi tillbaka till hotellet, vi meddelar lägg tid och uppstigningstid. De går till sina rum, jag ser på Kattis och vi åker upp till vårt rum. Vi går in och jag sätter mig igen fåtölj, jag känner adrenalinet lägga sig och jag öppnar ögonen och ser Kattis titta på mig.
– Adrenalinet lägger sig.
– Du käkade upp honom Michael?
– Haha, ja kanske det. Han är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet, han hade redan vunnit matchen. De är duktiga, men de är inga fantomer. Jag har analyserat dem, spelarna litar på mig. Så de gjorde som jag sa, sen kämpade de livet ur sig. Jag är sjukt stolt över dem, det var inte bara snack Kattis. Jag är sjukt stolt över dem och den prestation de gör.
– Jag tror dig, usch det var jobbigt att stå bredvid. Att inte kunna påverka något.
– Haha, ja det är väldigt jobbigt. Vill du duscha först eller sist?
– Duscha du först, jag tar lite tid på mig Michael.
– Då gör vi så.
Jag tar min necessär och går in i badrummet, jag lägger mina kläder och necessären på toalettstolen och stänger dörren. Jag klär av mig och går in i duschen, jag sätter på vattnet och blundar.
– Så då är badrummet ditt Kattis.
– Tack.
Hon tar sina saker och går in i badrummet, jag lägger mig på sängen och sätter på tv:n. Jag startar datorn och loggar in på sidan som sänder matcherna. Jag ser på de som vi ska möta i morgon. Jag analyserar matchen och hör inte när Kattis kommer in i rummet.
– Tittar du på porr?
– Va? Nej varför skulle jag göra det?
– Trodde att alla singelkillar gör det när de har chansen.
Jag ser på hennes leende att hon driver med mig.
– Det har jag faktiskt ingen statistik på, men det kanske är något för dig att forska på.
Nu ser jag hennes klädsel och sväljer lite, en tajt T – tröja och ett par hotpantsshorts. Det rycker betänkligt i min penis, det är tur att jag har datorn i knäet. Hon lägger sig i sin säng och jag tittar på henne och jag sväljer igen.
– Vad tittar du på då?
– Våra motståndare i morgon, jag ser på deras match och analyserar dem.
– Hur gör du då?
Jag tittar på henne och samlar mig, hon är så förbannat het, vacker och sexig så jag imponerar massor på mig själv när jag inte kastar iväg datorn och hånglar upp henne. Jag förklarar hur jag gör och hon lyssnar uppmärksamt och ställer frågor och jag svarar på dem.
Hon ställer fler frågor och jag svarar på dem med. Tiden går och vi ligger nära varandra och jag känner hennes varma kropp mot min. Jag får verkligen kämpa emot alla impulser som rusar igenom min kropp.
Vi blir klara och hon flyttar på sig lite, vi inser båda hur nära vi ligger varandra. Jag känner värmen från henne försvinna när hon flyttar på sig och jag känner en saknad, jag brukar vilja skicka iväg de kvinnor jag varit med ganska fort när vi gjort det som vi båda velat. Med Kattis så vill jag inget hellre än att känna hennes varma kropp mot min.
Vi gör oss klara för att sova, hon borstar tänderna först, jag fokuserar på att få mitt stånd att lägga sig. Till sist, precis innan hon kommer in i rummet igen så funkar det. Jag går in och borstar mina tänder, jag går in i rummet och lägger mig i sängen. Jag tar av min tröja och lägger mig ner och ställer klockan.
– God natt Kattis.
– God natt Michael.
Jag släcker lampan och sluter mina ögon och somnar, eller jag blundar i alla fall. En miljon tankar rusar runt i mitt huvud och de har absolut inget med handboll att göra.
***
Vi tackar de andra ledarna för matchen och vi tittar på tjejerna som hoppar runt i en ring på planen, vi har vunnit båda matcherna idag. Vi är klara för semifinal, föräldrarna kommer ner på plan och gratulerar oss, jag ser Britt och Claes. Jag vinkar till dem och jag får tummen upp av Claes, jag svarar på den och vi tar våra saker och går till omklädningsrummet.
Vi är framme i semifinal, där kommer vi få möta det stora laget från den stora staden bredvid vår. När vi är klara så går vi och äter. Vi sätter oss på bussen när vi är klara och spelarna får reda på de tider som gäller. De går till sina rum och vi går till vårt, Kattis öppnar dörren och vi går in.
– Håll för öronen Kattis.
– Va?
– Snälla bara håll för öronen.
Hon tittar på mig och gör som jag säger och jag vrålar ut min glädje, min anspänning och mitt adrenalin. Jag slutar vråla och Kattis tittar på mig, hon går fram till mig och drar mig i tröjan och jag blir helt överrumplad och hon kysser mig. Jag fattar ingenting och det är inte förrän jag känner hennes tunga mot min som jag förstår vad som händer.
Jag kysser henne tillbaka och mina händer smeker hennes kropp. Jag vet inte hur länge kyssen varar, men jag hör en knackning långt borta. Vi delar på oss jag ser in i hennes ögon, jag känner mig rent vimmelkantig. Det knackar igen och jag går fram till dörren och öppnar den, Britt och Claes står där.
– Så du är inne?
– Va? Ja, jag vrålade lite så jag hörde inte knackningen. Vad kan jag göra för er?
– Släppa in oss kanske.
– Javisst.
Jag släpper in dem och de tittar på Kattis och sen på mig och sen på henne.
– Det blev tydligen fel i bokningen så vi får dela rum, det gick bra för Kattis så vi bråkade inte om det med hotellet. Visste ni inte det?
– Nej, det visste vi inte Michael, jaha vad menar du med att skapa revolution?
– Va? Förlåt vad pratar du om?
– Ja att det ska finnas vissa komplikationer för att fortsätta vara tränare för laget, vad är det för komplikationer?
– För det första så har ingen frågat mig om jag vill fortsätta, för det andra så har jag fokus på denna helg innan jag bestämmer mig för något och för det tredje så är komplikationerna privata Britt.
– Vill du fortsätta Michael?
– Som sagt fråga mig efter finalen i morgon.
– Finalen?
– Ja finalen Britt, tror du att jag kommer tillåta att mitt lag förlorar mot den förbannade föreningen? Inte en chans, vi kommer krossa dem. Tro mig, vi kommer krossa dem.
– Vad menar du med privata Michael? Du har aldrig haft hemligheter för mig.
– Som du vet om nej, men de är privata. De berör mig och en annan person.
– En kvinna?
– Som sagt det är en annan person Britt.
– Ska jag gå ut?
Kattis ser frågande på mig.
– Nej inte för min skull, det är inga hemligheter. Det är som jag sa till dig på tåget igår. Det är komplicerat.
– Det är aldrig komplicerat med dig Michael.
– Någon gång ska vara den första Britt, men vad menar du med revolution?
– Någon skrev något i en privat grupp på ett forum för spelarna om att du kanske övervägde att sluta och att vi inte frågat om du vill fortsätta. Den konversationen var privat och hemlig i fem minuter sen började min telefon ringa, föräldrar, släktingar, sponsorer jag tror till och med att prästen ringde Michael och undrade vad fan vi höll på med. Så vi fick sätta oss i bilen igår kväll och köra hit, vi kom fram i natt, jag har inte sovit ordentligt på hela natten. Du vet hur jag blir när jag inte för sova.
– Det är väl inte mitt fel Britt? Det är ni som inte talat med mig, vi kom överens om en säsong, den är slut i morgon. Vi har två matcher kvar sen är säsongen slut. Så vill du tala om en förlängning så kan vi göra det på måndag, nu så ska jag analysera, eller vi analysera motståndet inför i morgon.
– Är det ditt sätt att be oss att gå?
– Ja Britt precis så är det, som sagt vi har två matcher kvar. Jag vill lägga fokus på dem, eller vi vill lägga fokus på dem. Sen på måndag så träffar jag gärna er och talar om framtiden. Men inte innan dess, se så. Ut med er nu, du får faktiskt skylla dig själv för att prästen ringer, det är inte mitt fel att ni inte velat tala om framtiden.
Hon tittar på mig och jag möter hennes blick.
– Vi ses i morgon.
– Det gör vi Britt.
Jag ger henne en kram och skakar Claes hand, de kramar Kattis och går ut ur rummet. Jag stänger dörren och blundar, jag öppnar ögonen och vänder mig och går in i rummet. Jag tittar på Kattis och hon tittar på mig, jag går fram till henne och smeker hennes kind försiktigt.
– Känner du så?
– Ja, jag har för fan gjort allt utom tagit på mig en tröja tryckt med Ta mig Michael.
– Spännande tanke.
– Tomte.
Jag ler och kysser henne, vi kysser varandra mjukt. Hennes händer smeker mig, mina smeker hennes. Jag drar i hennes tröja och hon drar i min samtidigt, vi ler och delar på oss och drar av tröjorna, jag ser på hennes bara överkropp. Hon drar av sig sport bh:n och jag ser på hennes bröst.
De är vackrare än mina fantasier, jag lyfter händerna och de skakar till, jag rör vid brösten försiktigt. Jag tar dem mjukt i mina händer och smeker dem. Vi kysser varandra och hennes händer smeker mitt bröst, vi delar på oss och klär av oss nakna. Hon ser på min kropp och jag på hennes. Jag sväljer och jag ser på henne. Jag lutar mig fram och kysser henne. Vi delar på oss och jag viskar.
– Du är så vacker Kattis.
– Det är du med Michael.
Vi lägger oss i sängen och kysser varandra, vi kysser varandra länge. Våra händer smeker varandras kroppar och jag ser henne djupt i ögonen och hon ser in i mina. Det känns som om hon ser rakt in i min själ, det känns som om jag ser in i hennes. Mina händer smeker hennes kropp hennes smeker min.
Vi lämnar varandras läppar och jag slickar mig nerför hennes kropp. Min tunga upptäcker henne, lär känna henne. Jag tar god tid på mig, jag slickar hennes bröst och jag slickar vidare nerför hennes kropp, över hennes mage, nerför benen och ner till fötterna. Jag vänder uppåt igen och jag särar mjukt på hennes ben och jag känner hennes doft.
Den liknar inget annat jag känt innan, alla andra kvinnor jag varit med innan försvinner från mina tankar, från mitt minne. Jag sträcker ut tungan och jag känner vätan från hennes på min tunga och jag inser att jag aldrig mer vill smaka något annat. Jag dör hellre än att inte få smaka detta, min tunga särar på hennes läppar och den upptäcker henne. Utforskar alla hennes veck och vrår.
Den letar sig in henne, under tiden som jag slickar henne, njuter av henne så hör jag hennes stönande och smågnyenden. De ljud som berättar för mig att hon njuter av detta lika mycket som jag. Min tunga lämnar hennes inre och jag slickar på hennes klitoris.
Min tunga stimulerar den som om det vore för sista gången i mitt liv. Jag för in ett finger i hennes innersta och jag känner hennes mjuka inre omsluta mitt finger. Jag smeker henne och jag slickar och smeker henne samtidigt. Jag hör hur hennes andning förändras, jag finner den skrovliga ytan och jag smeker den och hennes stönanden och gnyenden intensifieras, hennes kropp börjar darra och hon kommer med ett skrik, ett skrik som är nästan lika högt som mitt vrålande var innan.
Jag känner safter flöda ur henne och jag slickar i mig dem. Jag smakar på dem och jag njuter mer än någonsin tidigare. Hon kommer länge och in tunga har ersatt mitt finger. Jag slickar hennes slida länge, hon slappnar av och drar upp mig försiktigt. Jag ligger på henne och vi kysser varandra. Min penis trycker mot hennes slida och jag känner värmen från den, jag känner hur den pulserar mot min penis. Jag känner vätan, vi delar på oss och hon ser på mig.
– Älska med mig Michael.
– Gärna Kattis.
Jag reser mig lite och tar min penis i handen och sätter den mot hennes slida, vi ser på varandra och jag trycker till försiktigt och jag ser hennes ögon spärras upp innan jag kommer in i henne. Mitt ollon banar sin väg in i hennes inre, vi ser på varandra och våra ögon är fastklistrade i varandra. Jag rör mitt underliv och jag känner hennes inre smeka mig, det masserar mig. Det gör saker med min penis som jag aldrig upplevt tidigare. Jag viskar fram.
– Oh herregud Kattis.
– Ja Michael jag håller med. jisses vad du fyller mig, jag har aldrig upplevt något liknande.
– Inte jag i heller.
Jag lutar mig fram och kysser henne, våra tungor möts och vi kysser varandra. Vi kysser varandra mjukt, våra tungor smeker varandra. De gör sin resa med varandra och de tar oss till andra höjder. Nya dimensioner av kyssande, min penis når botten av henne och jag stannar. Jag rör mig inte, vi avslutar kyssen och jag drar mig lite tillbaka.
Jag börjar röra mig och mina höfter rör sig fram och tillbaka i en stillsam rytm, vi andas tungt båda två. Jag hör henne stöna mjukt när våra kroppar möts, rytmen är behagfull, hennes inre smeker mig och kramar mig mjukt samtidigt. Jag ökar hastigheten i mina rörelser och tar henne lite snabbare, hennes ögon vidgas lite.
Mina rörelser ökar i tryck och hastighet, vi andas snabbare båda två. Jag lutar mig fram och kysser henne, våra tungor dansar runt med varandra och tar henne djupare, jag känner mitt ollon pressa längst in i hennes inre. Jag ökar hastigheten lite till, vi delar på oss och jag ser på henne att hon är nära. Hon stelnar till och ett kort skrik följt av andra ljud lämnar hennes läppar ett
– Fy fan vad skönt det är lämnar hennes läppar. Kyss mig oh herregud igen Michael kyss mig, snälla kyss mig.
Jag gör som hon mig och kysser henne, hon tar tag min nacke och vi kysser varandra hetsigt. Vi delar på oss, hon tittar på mig.
– Kom Michael, ge mig din sperma, fyll mig. Kom snälla kom.
Jag ökar takten och ilningarna tar över min kropp och jag släpper på spärrarna. Jag känner säden lämna mig hårt, hon kommer med mig. Vi låter tillsammans, en massa osammanhängande ljud lämnar våra läppar. Jag kommer länge och jag kommer hårt, känslan av orgasmen är hård och brutal, samtidigt som den är fantastisk.
Vi tittar på varandra och vi ler båda två, jag lägger mig ner jag kysser henne. Hon kysser mig, vi lägger oss på sidan och jag är kvar i henne. Hon har sitt vänstra ben över mitt högra, jag ger henne en puss och hon svarar på den.
– Som jag längtat efter detta Michael.
– Detsamma Kattis, faktiskt sen jag såg dig första gången i sporthallen.
– Mm, jag såg dig sitta där på läktaren och titta på oss.
– Till mitt försvar så spanade jag faktiskt inte på er, jag tittade på hur ni tränade. Fast dig spanade jag på, lite grann.
– Bara lite Michael?
– Nja kanske inte så lite Kattis.
Jag ler mot henne och hon ler tillbaka, jag pussar henne igen och hon svarar på den.
– Jag spanade på dig, när du sköt de där skotten. Jag blev avundsjuk på den där kontrollen, när jag insåg att du faktiskt siktade på ribban så blev jag avundsjuk på hur naturligt det var för dig. Samtidigt som jag spanade på dig, dina ögon såg snälla ut Michael.
– Tack Kattis, det gör dina med.
– Fast det är klart, när du blev vår tränare så var det en hel del som berättade om dina äventyr.
Jag tittar på henne, jag misstänkte att det var så. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, vad jag ska säga.
– Jag bryr mig inte Michael.
Jag tittar lite klentroget på henne.
– Nej verkligen, jag bryr mig inte. Vill du veta varför?
– Ja gärna.
– För något säger mig att du kommer stanna hos mig Michael, något i dina ögon säger mig det. Ja du tog Clara där i köket.
– Hur fan vet du det Kattis?
– Alla vet det Michael, hon skröt om det fem minuter efter att det hänt.
– Förlåt?
– Jodå fem minuter efter att det hänt så gick djungeltelegrafen Michael.
– För helvete.
– Men det blev inte fler gånger?
– Nej Kattis, det är därför hon inte är med här. Hon ville att vi skulle göra mer av det, jag tackade nej. Jag har bara haft ögon för dig ett bra tag, där är en del av de andra som försökt. Men jag har stått på mig och tackat nej. Du förstår Kattis du är komplikationen, du har fått mig på kroken och jag har för första gången i mitt liv blivit kär Kattis.
– Så du ville inte ligga med henne?
– Nej Kattis, hon vill ha mer av mig än vad jag kan erbjuda henne. Jag känner inte det för henne som jag gör för dig.
– Och du kan tänka dig att hoppa av för mig?
– Utan att tveka en sekund Kattis.
Hon ler mot mig och jag ler tillbaka.
– Men varför måste du hoppa av Michael?
– Som sagt komplikationer, det finns en väldigt stor risk att de andra tror att jag favoriserar dig om vi är ett par. Det kan bli spänningar och som sagt komplikationer.
– Och om det inte blir det Michael?
– Då Kattis då fortsätter jag gärna, både som tränare och som din pojkvän.
– Frågar du chans på mig Michael?
– Det verkar nästan så va? Det gör jag förvisso oavsett om jag fortsätter som tränare eller inte.
Hon ler mot mig och smeker min kind, hon kysser mig mjukt. Våra tungor smeker varandra och vi delar försiktigt på oss.
– Jag svarar förresten ja på din fråga Michael, jag är gärna din flickvän. Det andra kommer lösa sig Michael.
– Lovar du Kattis?
– Ja Michael det gör jag.
Hon ler mot mig och jag mot henne.
***
Jag tackar tränaren i det stora laget från den stora staden för matchen. Han vill knappt ta min hand och jag tittar på honom och skakar på huvudet. Det blev som jag sa, vi krossade dem. Jag tittar på honom och sen på resultattavlan och säger.
– Ibland så behöver man visa ödmjukhet. Ni kanske ska träna mer.
Han stirrar på mig och jag går iväg, jag går till spelarna som hoppar runt i en ring. Kattis hoppar runt med tjejerna och hon ser på mig och vi kramar varandra. Vi delar på oss och lämnar planen. Vi går till omklädningsrummet och vi sjunger vår segersång. När vi är klara så går vi och äter, de får en samlingstid och de går iväg och tittar på andra matcher.
Jag hör en del samtal om killar i andra lag, jag ser på dem och sen på Kattis. Vi ler mot varandra, vi går iväg vi med. Vi får kämpa för att inte hålla varandra i handen eller kyssas hela tiden. Vi går till den stora hallen med flera planer. Vi får en hel del gratulationer av tränare, de flesta är väldigt nöjda med att vi slog dem.
Som sagt, de har en viss attityd i den föreningen. En attityd som inte uppskattas av de flesta. Vi går fram till Britt, Claes och föräldrarna, de gratulerar oss de med. Britt ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Hon tittar på Kattis och sen på mig, något i hennes blick säger mig att hon vet. Ett leende syns på mina läppar.
***
Jag ser på resultattavlan och skakar på huvudet, jag sätter mig på en stol och jag ser på spelarna som dansar runt inne på planen. Andra lagets tränare kommer fram till mig och sätter sig bredvid mig.
– Grattis Michael.
– Tack Peter.
– Det är detta som gör det värt det.
– Ja verkligen, men det finns viktigare saker i livet Peter än handboll.
– Jaså? Som vadå Michael?
– Rätt kvinna Peter, rätt kvinna.
Han tittar på mig, han ler och skrattar till.
– Förvisso Michael, jaha så du funderar på att sluta.
– För helvete vet hela världen om det?
– Haha, du har förvisso varit borta ett tag. Men denna värld är liten och alla vet allt om alla, eller nästan alla vet allt om alla.
– Så är det kanske, men tack för matchen. Tror du att vi gav dem valuta för pengarna Peter.
– Haha, ja det fick de. Grattis, jag hoppas att vi ses här nästa år igen. Jag menar vi småklubbar måste ju visa de där stora elefanterna att de inte ska komma och tro att de är ensamma i vår lilla damm. Nej jag får trösta mina spelare och du får fira med dina. Som sagt jag vill ha revansch nästa år Michael.
Vi reser oss och han skakar min hand och jag hans. Jag går ut på golvet till spelarna och de kramar mig och jag kramar dem, jag ser på Kattis och hon ser på mig. Vi kramar varandra och jag lyfter upp henne och jag sätter ner henne på golvet. Vi ser på varandra och vi ler mot varandra.
***
Vi sitter på tåget, jag hör spelarna sjunga och fira. Vi har fått säga till dem ett antal att lugna ner sig, det håller i fem minuter sen börjar de igen.
– Är det min tur eller din tur Kattis?
– Det är din tur Michael.
Jag smeker hennes hand med mina fingrar, vi har våra händer sammanflätade med varandra. Jag ser in i hennes ögon och jag lutar mig fram och kysser henne mjukt. Våra tungor dansar en långsam dans med varandra. Vi delar på oss och jag reser mig och går ut från kupén och går till de där tjejerna är.
Jag ber dem lugna ner sig innan vi blir avkastade från tåget, lägligt nog så kommer konduktören och ser på mig och sen på tjejerna. Han konfirmerar det jag sagt, de ser på honom och sen på mig och de lovar att sänka sig. Jag går till vår kupé och jag tittar på konduktören.
– De har precis vunnit SM för damjuniorer i handboll, därav uppsluppenheten.
– Ingen på hela tåget har missat att ni vunnit.
Han ser på mig och ler.
– Jag får gratulera.
– Tack.
Han går vidare och jag öppnar dörren till vår kupé, jag går in i den och Kattis ser på mig.
– Nu får vi se hur länge det varar denna gång.
– Mm.
Jag sätter mig och vi tar våra händer igen och vi kysser varandra, igen.
***
Vi står på stationen och spelarnas föräldrar möter upp oss och det är ett gäng väldigt trötta spelare och ledare som säger adjö till varandra. Kattis tittar på mig och jag på henne.
– Vill du följa med mig hem Kattis?
– Gärna Michael.
Hon ler mot mig och jag mot henne.
***
Vi ligger nakna i min säng, jag ser på henne sitta på mig och rida mig. Vi hade tagit oss hem till mig med taxi, vi gick i min lägenhet och trettiosekunder senare så var vi nakna och låg i min säng och vi slickade varandra. Min tunga tillfredsställde henne och hennes tillfredsställde mig. Hon satte sig på mig och jag gled långsamt in i henne och vi stönade högt båda två. Hon började rida mig och jag njuter av hennes inre, hon lägger sig på mig och vi rör oss i en perfekt synk.
Det oundvikliga kommer närmare snabbt för oss båda, vi kommer tillsammans och jag kommer i henne och vi landar tillsammans och hon ligger på mig och jag smeker hennes rygg. Hon tittar på mig, Hennes mörkt blå ögon låser fast min blick och hon säger.
– Jag släpper dig aldrig Michael.
– Så bra Kattis, för jag släpper inte dig.
***
Jag ser på Britt, Claes och de andra i styrelsen. De ser på mig, jag tittar på dem och jag tar en klunk av kaffet.
– Så Michael, som jag sa till dig i Uppsala, till och med prästen har ringt mig. Så vi får försöka hitta en lösning.
– Ja, om ni väntar i fem minuter till så kommer lösningen att presentera sig själv.
– Jaså?
– Kattis kommer att lösa era, mina och våra problem.
De tittar på mig och jag på dem.
– Ja Britt hon är komplikationen.
De andra tittar på mig och sen på Britt, de ser ett leende på hennes läppar.
– Jag har full tilltro till hennes förmåga.
– Jag med Britt, jag med.
***
Epilog.
***
Jag ser på spelarna när de rör sig, jag ser på passningarna och ser avslutet komma. Jag ler lite och vänder på mitt huvud, jag ser upp på läktaren och jag ser min dotter sitta på min plats med en bok i knät och läsa. Hon lyfter på huvudet och ser på spelarna och hon tittar på mig och ler.
Jag ler tillbaka och jag tittar på Kattis som kommer in i hallen tillsammans med Britt, jag går fram till henne och ger henne en puss och smeker hennes mage.
Vårt andra barn ligger där, hon tittar på mig och jag på henne. Jag går fram till planen igen och tittar på spelarna när de rör sig, jag ritade vårt hus. Jag fick företaget till att bygga det här i stan, byn eller köpingen. Jag sålde min lägenhet och vi flyttade in i huset, Kattis blev gravid, vi födde vår dotter.
Vi gifte oss, tio år senare så är vi fortfarande gifta och vi ska bli föräldrar. Vi i laget tog oss upp till elitserien, vi har vunnit fler SM med ungdomslagen. Den stora föreningen i den stora staden är inte den största föreningen längre.
Jag vänder på huvudet och ser på min dotter igen, hon har träningskläderna på sig och sitter med näsan i boken.