Sista föreläsningen innan tentan

Jag vaknade av mobilens alarm och lyckades få tyst på det utan att öppna ögonen. Med täcket kvar över mig tog jag några djupa andetag och försökte hitta motivation till att gå upp. Det var en viktig föreläsning, den sista innan tentan, det borde räcka som motivering, men var så sjukt osugen.

Jag ställde mig själv frågan hur jag mådde. Jag var helt klart inne i nåt slags smärre existentiell kris, en minidepression, kalla det vad ni vill, men det var helt enkelt tyngre än vanligt. Vilket var olikt mig. Inte för att jag brukade skutta runt som världens största solstråle varenda dag i livet, men jag brukade aldrig ha några problem att hitta motivationen.

Alla som kände mig såg mig som ambitiös. Ända sedan lågstadiet hade jag varit en typisk, lite tråkig, pluggtjej, som alltid var duktig och gjorde det som förväntades plus lite till. Och inte på ett sätt som jag upplevde som särskilt jobbigt. Det var bara så jag funkade, att jag tog saker och särskilt skolan på allvar. Även på gymnasiet hade jag stuckit ut åt det hållet. På högskolan var det inte lika tydligt, på socionomprogrammet samlas alla som tar skolan på allvar, men en stor del av klassen brukade festa och engagera sig i studentlivet, medan jag hörde till dem som var nöjda med att plugga.

Så jag borde verkligen gå upp och göra mig i ordning. Meja och de andra kurskompisarna förväntade sig det av mig och det fick räcka som motivation. Jag kastade av mig täcket, för att göra det lite lättare att lämna sängens värme, segade mig upp och sträckte på mig.

Jag var fortfarande naken sedan igårkväll. Egentligen brukade jag sova i trosor och nattlinne, men på sista tiden hade det blivit allt vanligare att jag sov helt naken. Varför? Jag vill försöka undvika det ämnet.

Med ett par gymnastiska övningar för att tvinga igång kroppen hamnade jag framför helkroppsspegeln i hallen. Jag var fortfarande lite förvånad över hur tjejen i spegeln såg ut.

I mitt huvud var mitt utseende högst ointressant, både för mig och andra. Jag var spinkig, hade ingen vidare hållning. Varken lång eller kort, varken söt eller ful, bara vanlig, tråkig och intetsägande. Mer behövdes inte för en vanlig pluggtjej.

Och jag hade trott att jag alltid skulle se ut så. Men för kanske max två år sen hade saker till sist börjat hända med min kropp. Jag vill minnas att det började i huvudet. Från att aldrig ha brytt mig om varken träning eller kost, blev det plötsligt jätteintressant. Jag skaffade mig nya vanor och rutiner, och kanske inverkade de i att min kropp plötsligt började få former. Man kan kalla det för att jag lade på mig vikt, men inte på det vanliga sättet, utan allt hamnade, helt av sig själv, på ställen på kroppen som fick den att se mycket mer intressant ut.

Mina ben var fortfarande slanka, men nu hade de liksom en form, särskilt vid höfterna, som förstärkte midjan kraftigt. Men den tydligaste förändringen hade drabbat brösten. Från att ha varit ytterst måttliga, så hade de under senaste året svällt upp flera stycken storlekar. I somras hade de rentav sett ut som faketuttar, när huden inte hängde med i förändringen och de liknade uppblåsta balonger. Nu hade huden kommit ikapp och tyngdkraften hade börjat verka på ett sätt som gav dem en mer naturlig form.

Detta var förändringar som jag ansträngt mig hårt för att dölja utåt sett. Det passade liksom inte min image att ha en snygg kropp och jag ville inte att någon skulle uppfatta det som att jag framhävde mitt utseende avsiktligt.

Men när jag var själv kunde hormonerna ta kontroll över mig på ett helt annat sätt. För något hade definitivt hänt på den fronten. Dels hade min kropp drastiskt ändrat form, men det hade även påverkat mina drifter. Inte för att jag var asexuell innan, men mina sexuella drifter hade gått lättare att hålla till en nivå som passade ihop med mitt liv som pluggtjej. Numera var det en helt annan historia.

Att se mig själv i spegeln fick nästan alltid samma effekt. För även om jag dolde min kropps former för andra så gott jag kunde, så kunde jag inte hålla tillbaka nyfikenheten när jag såg den ensam. I hemlighet hade jag något av en drömkropp, och detta faktum, tillsammans med hormonernas nya kontroll över min lust, fick fantasierna att växa fram. Det kändes ytterligt fånigt att jag stod framför spegeln och beundrade min egen kropp i spegeln, men i fantasin kunde jag ha någon med mig som beundrade den.

Hur många gånger hade jag inte stått här senaste månaderna och tänkt hur det skulle vara om t ex den snygga nya killen i kassan på Coop hade sett mig så här? Eller någon av killarna i kursen? Eller kanske en gammal barndomsvän som jag mötte igen efter många år?

Så hade fantasierna börjat. Med män. Men i det som följde när fantasierna tagit fart, så hade jag blivit mer och mer övertygad om att män inte räckte till. Jag hade ‘bara’ haft två sexuella partners, och båda var lika hopplösa, men på olika sätt. Den ena killen var så tafatt och nervös att han inte vågade ta några initiativ och allt blev så fumligt och antiklimaktiskt att det knappt kunde räknas som sex. Den andra killen var alldeles för ivrig. Så fort vi pussades skulle byxorna av och kuken in och mindre än en minut senare var han färdig, precis när jag själv hade börjat komma igång och bli sugen. Frustrationen i båda fallen var enorm.

Så allt oftare hade det dykt upp en kvinna bredvid mig i spegeln. Idag var det Meja, numera var det nästan alltid Meja. Meja hade visserligen pojkvän, men det var något mer hennes utstrålning som gjorde mig helt säker på att hon visste hur en människokropp funkar och tillfredsställs på allra bästa sätt.

Fast nej, den riktiga Meja satt snart och väntade på mig i föreläsningssalen. Jag hade inte tid med detta. Ändå flyttade jag isär fötterna lite. Fjäderlätt smekta jag mina lår, höfter och ljumskar med fingertopparna. Det kittlade och pirrade så härligt och min kropp visste vad som var på gång. Faan.

Jag drog bort händerna och intalade mig att lusten knappt var kännbar, att jag hade slutat i tid, att jag skulle kunna koncentrera mig på föreläsningen och inte sitta i konstant längtan efter att komma hem igen till min säng och min ensamhet. Nej, det pirrade inte alls i låren. Nej, andningen var helt normal. Nej, det bultade inte alls, dovt och molande djupt inne i bålen. Jag var inte ens blöt!

Som för att bevisa det för mig själv förde jag handen mot skötet och nuddade försiktigt med långfingret. Fan. Jag var så JÄVLA blöt redan. Det skulle inte gå! Långfingret kände efter en gång till, och jag slöt ögonen med en behaglig stöt av njutning fick magmusklerna att dras och överkroppen att kastas fram. Ååh, det var så gudomligt skönt, men jag hade inte tiiid! Men det fanns ingen återvändo nu. Jag fick försöka vara snabb, så att jag inte missade så mycket av föreläsningen.

Jag klarade av att dra bort handen från skötet bara för att jag visste vad som väntade. Jag lade kuddarna på det rätta sättet, gjorde det bekvämt för mig i sängen och lät fingertopparna smeka längs insidan av låren lite till. Mm, höfterna och magen började redan röra på sig själva, av ren förväntan och längtan efter att fingret skulle nå fram igen.

Jag måste komma på en riktigt bra ursäkt sen. Ingen i kursen hade nånsin kunnat misstänka vad det verkliga skälet var till att jag blev sen till föreläsningen. Jag kunde knappt tro det om mig själv. Visserligen hade jag alltid tyckt om att göra det skönt för mig själv, men sättet som kåtheten hade tagit över mig senaste året var rentav skrämmande. Skrämmande, lite sjukligt och alldeles himmelskt underbart!

Jag lät fingertoppen nå fram till mitt genomvåta sköte och hela kroppen började genast rulla med i rörelserna. Åh, hur kunde något vara så skönt?! Redan efter några sekunder flåsade och stönade jag ljudligt och efter mindre än en minut kändes jag orgasmen byggas upp. Jag försökte förmå mig att hålla igen, spara på den, låta den bli ännu skönare, men jag ville inte pausa utan höjde intensiteten och lät klimaxet komma istället, nästan som om jag bara ville få det överstökat.

För ett år sen hade jag varit nöjd med en orgasm, men nu för tiden var det bara början. Hungern efter mer blev bara starkare. Första orgasmen var inte målet, utan dörren in i en skimrande, gungande och blixtrande värld av njutning.

Medan efterdyningarna efter den första orgasmen rungade ut smekte jag min kropp fjäderlätt med fingertopparna och hittade in i sinnesstämningen för fortsättningen. Hur Meja låg bredvid mig och viskade till mig hur tokig hon var i att se mig njuta.

Jag klämde hårt på brösten och önskade att jag hade någon att kyssa, innan jag lät händerna gå lös där nere igen. Hur den verkliga Meja skulle reagera om hon visste hur vild jag blev av hennes beröring, spelade ingen roll. I fantasin tog hon mig rekordsnabbt till helt otroliga upplevelser. Hennes fingrar, utanpå och inuti mig, fick mig att komma flera gånger om. Planen att bli färdig snabbt i sängen var övergiven sedan länge och istället hittade jag nya sätt att tillfredsställa mig på, nya kombinationer av vad jag gjorde med händerna och fantasin som skapade nya höjder.

Men även Meja fick nya idéer i fantasin. Hon ville använda leksaker på mig, fast jag ägde inga. Min rädsla för att bli upptäckt, att någon skulle inse vilken sexgalning har var, avskräckte mig från att införskaffa sådana hjälpmedel. Men tanken hade dykt upp allt oftare och just nu önskade jag innerligt att jag haft något att tillgå. Något som kunde göra oväntade saker med mig, som gjorde något annat med mig än det jag själv bestämt att mina fingrar skulle göra på utsidan. Och något för insidan, något fylligt och härligt, uthålligare och tålmodigare än en riktig man. Och kanske litegranna större. Inte mycket, men lite mer volym hade varit trevligt, väldigt trevligt.

Fast även om jag hade ägt en sån, så skulle jag behöva styra den själv. Det bästa av allt hade varit om någon annan styrde den, som kunde fortsätta kontrollera rörelserna, djupet och tempot, när jag själv helt förlorade kontrollen över kroppen. Jag visste att det fanns saker där att utforska, hela världar av njutning som jag inte kunde uppnå ensam.

I frustrationen över bristen på hjälpmedel och partner tvingade jag fram en sista orgasm innan jag låg utmattad och häftigt flåsande på sängen. Ensam, ynklig, mer tillfredsställd än jag trodde att jag kunde klara av för bara ett halvår sen, men samtidigt tom och innerligt längtande efter mer, efter något annat, efter någon mer. Detta var den värsta stunden av alla, när det plötsligt blev så tydligt hur ensam jag var. Att inte ha någon att vara nära, le mot, kyssa, och vila huvudet mot efter urladdningarna. Att ligga här var det värsta jag visste, och ändå var jag oförmögen att ta mig härifrån.

Jag försökte samla tankarna och ta lite initiativ. Om jag skyndade mig skulle jag hinna i tid till föreläsningens andra timme, men jag orkade inte. Jag duschade länge, närmast apatiskt, och klev sen stumt ut i hallen med handduken runt mig.

Jag mötte min egen blick i helkroppsspegeln och gick lite närmare. Kunde man se på mig vem jag var? Kunde man se i mina ögon hur intensivt och ständigt jag längtade efter sex? Men nej, blicken i spegeln var den vanliga. Samma gamla pluggtjej som alltid, fast några år mognare och med tonårsdragen utslätade. Jag hade aldrig betraktat mig själv som snygg och väldigt sällan fått höra det från andra. Men kanske klädde jag lite bättre med mer vuxna drag än de tonårsdrag jag studerat i spegeln så många gånger förr och undrat vad andra tyckte om mig.

Jag rörde lite på handen som höll ihop handduken. Nej, nu fick det räcka. Jag höll kvar handduken om mig och gick för att öppna balkongdörren. Det var en strålande vacker dag och för första gången i år kändes temperaturen riktigt behaglig. Jag klev ut och kände efter. Åh, det var vår! På riktigt, snålblåsten, slasket, mörkret, det var äntligen över! Nu var det fågelkvittrets, vårlökarnas och levnadslustens årstid!

Kraften kom tillbaka och jag gick till garderoben. Noga att inte kolla för noga i spegeln satte jag på mig mina nya favoritjeans. Jag hade ägt dem länge, men det var bara senaste tiden som de börjat sitta riktigt snyggt. Den höga midjan följde och framhävde mina former så fint, nästan lite väl fint. Hittills hade jag mest använt dem under vintern, när jag kunde ha en tjocktröja över som ändå dolde det mesta av formerna, men plötsligt fick jag en känsla att låta dem synas lite.

Jag hade ett problem och det var att ingen behå riktigt passade längre. Jag borde ha tagit tag i det för länge sen, men under vintern hade det inte gjort något, för jag hade bara haft ett enkelt linne på mig under tjocktröjan. Jag drog på mig ett linne och betraktade mig i spegeln. Nej, jag kunde INTE visa mig så här bland folk! Men kanske … Jag tog fram en jeansjacka ur garderoben och drog på den. Jeansjackan kunde jag ha på mig både ute och inne, den dolde det värsta av brösten, men kändes ändå vårig och härlig. Och kanske kunde jag lite försiktigt knäppa upp knapparna någon gång och se om Meja lade märke till det.

Det pirrade i kroppen. Jag hade aldrig klivit utanför dörren så vågat klädd förut. Och förmodligen skulle jag fega ur när situationen väl uppstod och hålla jeansjackan ordentligt knäppt hela dagen. Men tanken var ändå inspirerande. Jeansjackan var inte så lång att den helt dolde höfternas och midjans kurvor, utan den uppmärksamme fick se en subtil hint om hur min kropp såg ut och det triggade mig. Vem hade kunnat tro det om mig för några år sen, att jag tråkiga, intetsägande lilla jag skulle kunna dra blickar åt mitt håll? Hihi, jag fnissade åt tanken. Skulle jag våga? Äsch, det var vår, klart jag vågade!

Jag tog väskan och gick ut.

Vårvädret var precis så härligt som jag hoppats. Luften var ganska sval, men inte så att jag frös, utan jag passade på att njuta av att slippa vinterkappan, mössan och allt annat. Gräset såg grönare ut än det gjort på hela vintern och vintergäcken och snödropparna gav ännu mer färg åt allt det annars så bruna.

Jag bestämde mig direkt för att ta en annan väg än vanligt till bussen, en lite längre runda som dock gjorde att jag slapp tre hållplatser jämfört med om jag hoppat på vid närmsta stoppet. Promenaden hjälpte mig att få upp värmen och innan jag var framme övervägde jag seriöst att ändå knäppa upp jeansjackan trots att jag inte hade något på mig under linnet, men jag lät den vara knäppt.

Jag kom fram till hållplatsen med precis lagom tajming till bussen och kunde kliva rakt in genom den bakre dörren. Biljetten blippades redan på första försöket. Kanske gick det lite väl snabbt, för när jag var på väg att sätta mig ner i ett säte märkte jag i sista stund att en gammal dam precis var på väg mot samma säte. Jag backade snabbt bort från sätet för att ge plats åt tanten, och backade rakt in i famnen på personen bakom mig.

“Förlåt, jag såg dig inte!” utbrast jag med ett leende mot tanten och visade att platsen var hennes.

“Nej, men, jag såg inte att ni var två!” utbrast tanten. “Det är bättre att ni får sitta ner tillsammans!”

Hon log mot mig och, insåg jag, killen som jag backat in i. Det tog en sekund innan jag förstod att tanten trodde att jag och killen hörde ihop och vi började förklara, båda två samtidigt.

“Nej nej, vi är inte …” försökte jag, men tanten hade redan vänt sig om och var på väg framåt i bussen istället.

Jag såg förläget upp mot främlingen bakom mig innan jag tog plats innerst på sätena som tanten erbjudit oss, med den främmande killen utanför. Tanten hann precis slå sig ner på ett utfällbart säte längre fram innan bussen började köra. Hennes ögon tindrade när hon såg mot oss och jag log tillbaka, tacksam för hennes gest, trots missförståndet.

Jag sneglade mot killen, mötte hans blick och fnissade. Han såg lika förlägen ut som jag kände mig. Hade jag inte redan varit varm av promenaden hade han säkert kunnat se hur jag rodnade.

Han såg helt okej ut, i min ålder, lite längre än jag och med halvlångt hår. Han såg framförallt snäll ut och var, precis som jag, klädd i en jacka som var så vårig att han inte kunde ha haft den i snålblåsten för en vecka sen. Han var kanske inte någon tiopoängare, men helt klart snyggare än mina ex och jag kände ändå en liten ego-boost av att tanten trott att jag kunde höra ihop med honom.

“Var ska du av?” frågade han tyst. Tanten sneglade igen åt vårt håll med ett lite tindrande leende.

“Vid högskolan” svarade jag, lika tyst och försökte få konversationen att se alldaglig ut. “Du då?”

“Kyrkogården” svarade han.

Jag sneglade upp mot listan med hållplatser. Kyrkogården var två hållplatser efter högskolan och jag satt innerst. Om jag trängde mig ut från sätet och gick av bussen skulle vi avslöja för tanten att vi inte var ett par. Det var kanske ingen stor grej, men jag såg tantens ögon tindra mot oss igen. Det kändes som att hon genuint blev glad av att se ett förälskat ungt par en vårdag som denna, och jag ville inte förstöra den bilden för henne när hon varit så gullig mot oss. Så, skitsamma, jag hade redan missat så mycket av föreläsningen att jag lika gärna kunde skita i den helt.

“Det funkar för mig” sa jag och kände hur jag log mot honom, men inte på ett pinsamt sätt. Det var bara något med hans blick som fick mig att känna mig trygg och bekväm.

Bussen hoppade till när vi åkte över ett farthinder och när vi svängde i nästa korsning trycktes jag mot killens axel på ett sätt som hade känts närgånget mot främlingar i vanliga fall, men nu tillät jag mig att känna hans axel mot min, eftersom jag visste att tanten fortsatte att kika åt vårt håll ibland. Det var nästan så att jag funderade på att ta killens hand i min, bara för hennes skull, men det hade nog varit lite för mycket.

Jag spanade ut från bussen när vi stannade vid högskolan, mest för att kolla så att ingen av mina kurskompisar såg att jag åkte förbi utan att hoppa av, men det var lugnt. När vi kom fram till kyrkogården lade jag märke till att tanten också gjorde sig redo att kliva av. Jag uppfattade i ögonvrån att killen bredvid hade märkt det också, och utan ett ord eller tecken var vi överens om att fortsätta spelet bara lite till.

Vi klev av tillsammans och gick undan lite från trängseln precis vid hållplatsen. Vi stod ganska nära varandra och jag såg tanten gå och sätta sig på en bänk i solen en bit in på kyrkogården. Vad härligt ändå, tänkte jag, att hon också njuter av vårvädret. Hon tittade mot oss igen och jag vinkade glatt till henne. Killen vände sig om och vinkade han också, och sen fnissade vi mot varandra igen.

“Vart ska du?” frågade jag.

“Genom kyrkogården” svarade han och nickade mot en av grindarna.

“Okej om jag följer med en bit?” frågade jag. “För tantens skull, bara. Och för att det är så fint väder!”

“Ja, absolut” svarade han, men jag hörde en viss tvekan eller möjligen nervositet i hans röst.

Jag log mot honom igen, mer av reflex än avsikt, och han besvarade leendet på ett sätt som ändå kändes ärligt. Precis när vi skulle gå igenom grinden plingade mobilen till i väskan. Jag tog upp den och såg att det var Meja som skrev och undrade hur läget var och om hon skulle ta anteckningar till mig sista timmen. Jag svarade att det hade dykt upp en grej och att hon gärna fick anteckna åt mig, med en puss-emoji som tack.

“Min flickvän” ljög jag och lade sedan till, på prov, “Så din flickvän behöver inte vara svartsjuk om hon ser oss…”

Jag log menande mot honom och han nickade förstående.

“Ja, hon är inte i stan idag, men det är ju bra att veta.” svarade han och så hade jag fått bekräftat att han var upptagen.

“Vad heter du förresten?” frågade jag.

“Pontus” svarade han. “Och du?”

“Viktoria!” svarade jag.

Vi gick genom stans stora kyrkogård. Den kändes mer som en park än en kyrkogård egentligen, även om där förstås var gravstenar – både vanliga små och stora anordningar med pelare, skulpturer och rentav tak. Vi var nog utanför tantens synhåll nu, men vädret var ju så fint och jag hade inget bättre för mig, eftersom det skulle bli så pinsamt att komma en och en halv timme sent till föreläsningen. Dessutom kunde vi lika gärna lära känna varandra lite, nu när vi låtsats vara ett par för tanten. Inte som att vi dejtade eller så, för han hade ju redan flickvän och för mig var det inte längre killar jag var på jakt efter ändå.

“Så, vad jobbar du med? frågade jag, för att få igång ett samtal. “Eller pluggar du?”

“Eh, jag jobbar”, svarade han. “Men bara sen i somras, jag tog examen som jurist då.”

“Oj, är inte det svårt?” råkade jag säga och han fick tillfälle att försöka förklara bort det.

Men trots en lite seg start rullade samtalet på bra sen. Det var först när vi närmade oss andra änden på kyrkogården som jag insåg att det mest var jag som hade pratat, men han verkade genuint intresserad. Jag berättade om att jag pluggade till socionom för att jag ville jobba med barn i krångliga familjer. Allra mest är balansgången när föräldrar visar sig inte kunna ta hand om sitt barn, men när både föräldrarna och barnet ändå hemskt gärna vill fortsätta leva ihop. Att samhället ändå måste gripa in för barnets bästa blir ett dilemma som kan sprida misstro mot myndigheterna.

Pontus inflikade något om juridiken i frågan och jag insåg igen att jag pladdrade på. Jag försökte vara tyst och låta honom säga mer, men han frågade mig bara en ny fråga som jag gav ännu ett långt svar på. Det kändes som att han lyssnade och brydde sig, men det kunde ju också vara att han bara var väldigt artig och väluppfostrad.

Jag hade precis lyckats vända på situationen och fråga honom varför han läst juridik, när vi kom fram till änden av kyrkogården och Pontus blev lite obekväm igen.

“Eh, jag ska in och hälsa på min farmor här” berättade han och jag skämdes över att jag inte ens tänkt på att fråga vart han skulle. “Det brukar gå ganska fort, men du måste inte …”

“Åh, jag kan vänta!” svarade jag. “Du berättade om en film du sett, som gjorde dig intresserad av juridik. Jag vill höra fortsättningen sen!”

“Ja, okej” svarade han, något tveksamt.

Jag kanske borde stannat utanför, men jag råkade följa med honom ända fram till porten till äldreboendet Vildvittran och när en sköterska i personalen hälsade väldigt artigt på oss båda två råkade det bli så att jag följde med in. Personalen verkade känna Pontus väl, men de tittade väldigt nyfiket på mig, på ett sätt som gjorde mig pirrig. Jag var inte van vid att någon såg mig som något annat än en tråkig pluggtjej i bakgrunden, men nu hade både tanten på bussen och personalen på äldreboendet tittat på mig med samma kryptiska leende. Det fick mig att känna mig speciell, och rentav lite attraktiv.

Jag hade åtminstone vett nog att stanna utanför i korridoren när Pontus kikade in hos sin farmor. Under några ögonblick var jag spänd på hur farmorn skulle se på mig när hon öppnade dörren, men inifrån rummet hörde jag snart en riktigt sur kärring skälla ut Pontus. Pontus försökte lugna henne, men hon anklagade honom för både det ena och det andra tills jag insåg att hon var dement och att anklagelserna inte hade något med verkligheten att göra. Pontus gjorde ett försiktigt försök att påminna henne om att han var hennes barnbarn, men farmorn kände inte igen honom. Jag sneglade försiktigt in genom dörrglipan medan jag hörde hur hon fortsatte att gapa och klaga på allt möjligt och omöjligt, medan Pontus diskade upp några muggar på diskbänken, torkade ur mikrovågsugnen och vattnade blommorna.

“Ledsen att du behövde bevittna det där…” ursäktade Pontus, när han kom ut en stund senare. “De flesta veckorna känner hon igen mig, men det händer allt oftare nu att hon inte gör det…”

Pontus verkade skämmas, men jag kunde inte sluta le mot honom. Hans farmor hade ingen aning om vem han var, och hon betedde sig både illa och otacksamt, men han fortsatte ändå att komma dit varje vecka och göra det fint i hennes lilla rum.

“Hur var hon?” frågade jag, fortfarande med ett stort leende. “När hon var frisk?”

“Hon var bäst!” svarade Pontus direkt, men lite sorgset. “Det är en lång historia, men hon tog mycket hand om mig när jag var liten.”

Jag ville höra mer, men han verkade inte vilja säga mer medan vi gick ut genom äldreboendet och personalen hälsade glatt på oss igen.

“Nu kan du berätta…” sa jag till sist när vi var ute i friska luften igen.

“Om vilket?” frågade Pontus några meter senare. “Om farmor eller filmen?”

“Vilket du vill”, svarade jag. Jag ville inte pressa honom, men jag behövde få veta mer om honom.

Pontus var helt tyst en bit, men till sist berättade han resten av historien om filmen som fått honom intresserad av juridik. Han höll det ganska kort och jag märkte att det fanns mycket mer bakom historien. Jag funderade på hur jag skulle få honom att berätta mer utan att verka påträngande. Vi hade inte ens ett särskilt mål med promenaden längre, men hans agerande inne hos farmorn hade imponerat djupt på mig.

“Du har aldrig jobbat som modell?” frågade Pontus plötsligt.

“Va, jag?” svarade jag förvirrat. “Nej, det har jag aldrig.”

“Inte?” frågade han. Han lät genuint överraskad och mötte min blick för att se om jag menade allvar. “Äsch, det var bara en gissning jag hade.”

“Vadå?” skrattade jag.

“Jo, men så här…” började han. “Du får tolka mig rätt nu, jag hade aldrig sagt detta om du var singel och så, men nu tror jag att du tar det på rätt sätt.”

“Okej?” svarade jag, och undrade vad det var han skulle komma fram till.

“Nej men alltså, du är ju … “, mumlade han och försökte igen. “Du är liksom den snyggaste personen jag nånsin sett. Och du vet ju det, menar jag.”

“Vet jag det?” skrattade jag förläget.

“Ja, det är klart att du vet.” svarade Pontus som om det var helt uppenbart. “Om man ser så bra ut som du gör, så vet man om det. Det måste man göra. Men du beter dig ändå så naturligt, följer med mig till farmors äldreboende som om det inte är något märkvärdigt alls.”

Mitt ansikte kändes konstigt. Mina kindmuskler var alldeles spända och jag kunde inte få dem att slappna av. Vad jag än försökte med, så kunde jag inte skaka bort effekten av hur det kändes att höra att Pontus tyckte att jag var vacker.

“Jag lovar, oavsett vad du säger, så blir jag inte bra på bild” bedyrade jag till sist, trots mitt fåniga leende.

“Det tror jag inte på” svarade han säkert.

“Jag lovar!” skrattade jag.

Jag såg på medan Pontus backade ett par steg och tog fram mobilen. Jag himlade lite när jag förstod att han skulle ta en bild på mig, men jag var så pirrig, och var dessutom helt säker på att jag hade rätt, så jag följde hans instruktioner, vände mig åt det håll han visade mig åt och lät honom ta en bild. Det kändes inte ens konstigt eller dumt, det var bara så härligt att han så väldigt gärna ville få ta en bild på mig.

Han visade mig bilden och jag blev helt förbluffad.

“Du har nåt sånt filter på!” utbrast jag.

“Nej, inget, jag lovar!” försäkrade han.

“Okej, men ljuset…” började jag och tittade noggrannare på bilden. Kompositionen var perfekt och något jag inte själv kunde förklara med ljusets vinkel, bakgrunden och allt, var som värsta proffsfotot. “Är du fotograf?”

“Nej!” svarade han direkt. “Alltså, det är ju kul att ta lite fina bilder på naturen och så, men bara med mobilen. Jag har ingen systemkamera, ingen utbildning och så.”

Jag tittade på honom. Jag ville se allvarlig och synande ut, men jag kunde fortfarande inte sluta le.

“Okej, ta fem bilder till”, krävde jag. “I olika vinklar. Jag lovar, jag ser ful ut på minst tre av dem!”

Pontus tog ett par bilder till och vi hjälptes åt att hitta intressanta vinklar och motiv. Det var liksom ingen photoshoot där han klippte av en bild i sekunden, och det var väldigt oskyldiga bilder med bara mitt ansikte ner till axlarna, utan djärva och utmanande poser och miner. Men uppmärksamheten gjorde mig helt upprymd. Det var roligt! Men jag blev också lycklig av att förstå att Pontus menade allvar med att han tyckte att jag såg bra ut och jag började tro på det själv när jag såg bilderna.

Vi slutade inte vid fem bilder och jag kände mitt självförtroende stiga. Jag våga släppa loss lite, och lutade mig bak mot ett träd och tittade mot kameran med en trånande blick som jag hade skämts för i alla andra sammanhang, men med Pontus var det bara roligt. Jag knäppte upp jackan. Inte så att jag öppnade upp den helt och hållet och skyltade med att jag inte hade någon behå, men jag ville liksom att han skulle skymta in i glipan och kanske bli lite nyfiken.

“Du får skicka bilderna till mig sen” skrattade jag. “Men kanske du ska ta bort dem. Det kan bli lite svårt att förklara för din tjej sen…”

Jag vet inte varför jag drog in henne i diskussionen. Det var nog lika mycket för att testa mig själv som för att testa Pontus reaktion. Jag ville inte på något sätt utmana henne, jag ville inte antyda att det vi höll på med var något som kunde tolkas som otrohet. Men jag var definitivt nyfiken på vem hon var. Jag ville förklara bort det med något annat, men kanske var det svartsjuka jag kände. För om hon inte hade stått i vägen, så hade jag kanske känt något helt annat för Pontus än det jag kunde tillåta nu.

“Ja, det är kanske bäst” sa han, men verkade märkligt oberörd.

Jag visste tillräckligt mycket om Pontus för att förstå att han aldrig skulle få för sig att göra något olämpligt gentemot sin flickvän. Han skulle aldrig utnyttja en chans att göra något han inte kunde stå för, bara för att hon inte var i stan. Pontus märkte att jag reagerat.

“Jag vill inte göra det jobbigt eller så mellan er”, försäkrade jag.

“Det är ingen fara…” sa Pontus.

Men det var fortfarande något som inte stämde i hans reaktion. Jag väntade och till sist berättade han.

“Jag har ingen tjej. Inte haft på länge.” sa han och titta ner i marken. “Det var inte meningen att ljuga, jag bara råkade spela med. Och sen ville jag inte säga något, för att inte göra dig obekväm, liksom.”

“Hur då, obekväm?” frågade jag.

“Jag menar bara … En tjej som du måste tycka att det är jättejobbigt att alla killar blir intresserade hela tiden.” förklarade han. “Så jag tänkte att om du tror att jag har flickvän, så behöver du inte oroa dig för vad jag tycker om dig på det sättet.”

Jag hade lite svårt att hänga med i nyanserna, eftersom jag själv inte alls var så medveten om mitt utseende som han menade att jag borde vara. Men jag tror att jag förstod det viktigaste.

“Jag tror att en av anledningarna till att jag beter mig så naturligt…”, berättade jag, “… är att jag inte alls ser mig som särskilt attraktiv själv.”

Pontus skakade klentroget på huvudet.

“Du är helt makalöst vacker, Viktoria.” sa Pontus och jag såg på honom att han menade det.

“Jag är glad att du tycker det”, svarade jag.

Det där dumma leendet var tillbaka. Jag tog ett steg närmare honom. Pontus såg helt förvirrad ut.

“Viktoria, behöver jag påminna dig om att du har en flickvän?” frågade Pontus försiktigt.

Åh, herregud, det hade jag helt glömt. Jag skakade på huvudet.

“Vi är inte tillsammans”, avslöjade jag.

“Men…” invände Pontus.

“Jag är inte lesbisk.” fortsatte jag. “Jag trodde det i morse. Men jag var bara trött på killar som bara tänker på sig själva.”

Jag såg Pontus i ögonen medan jag tog det sista steget fram till honom.

“Du är precis lagom lång”, andades jag. “… För att kyssa …”

Pontus tog mig i sina armar, förde mig tätt intill sig.

“Du med” viskade han. Sedan kysste han mig.

Och den kyssen. Ingenting jag har läst om hur kyssar kan kännas, inget jag sett på film, inget jag kunnat frammana i min fantasi, var i närheten av hur magisk den kyssen var. Det var som att vi flög iväg.Tid, tyngdkraft, allt runtom oss, allt bara upphörde och det enda som fanns vad hans läppar mot mina, tungorna som möttes, hans händer som pressade mig närmare honom.

Jag kunde inte hålla igen, kunde inte få nog, utan behövde mer av honom och hånglade kanske lite väl inlevelsefullt efter en stund, för till sist slet man mig ifrån sig ifrån mig och backade ett halv steg, andfådd och häpen. Under en tiondels sekund undrade jag om jag gått för långt, men sen log han mot mig.

“Kyss mig igen”, viskade jag.

Och han gjorde det. Jag försökte hålla igen lite mer, hålla det till något som åtminstone var hyfsat anständigt på offentlig plats mitt på dagen. Men min kropp hade vaknat. Jag ville ha honom, behövde honom, göra saker med honom som man inte kunde göra precis här, precis nu.

Jag hade känt honom i mindre än en timme, och jag ville redan ha sex med honom. Nu, på en gång, eller om jag verkligen, verkligen höll ut så länge jag kunde – om max två minuter. och det var ju helt sjukt. För om Pontus var en sund och rimlig människa, vilket han helt tydligt var, så tyckte han förmodligen att vi borde vänta med att ha sex i åtminstone några veckor. Och jag var rädd för vem Pontus skulle tro att jag var om jag istället krävde att få ha sex med honom samma förmiddag som vi träffats.

För att slippa ta ställning till hur jag skulle göra, så fortsatte jag att kyssa honom, med en långsamt ökande intensitet. Hans händer blev lika långsamt modigare på min kropp och ganska snart smekte han min rygg och min midja innanför jackan. Hans fingertoppar borrade sig in när han tog i min överkropp så att jag kände i hela mig att han ville ha mig. Om han hade lagt mig ner på gräset där och då, så hade jag låtit honom göra exakt vad som helst med mig, oavsett vem som såg eller hörde.

Men han gjorde inte det, utan tog mitt huvud mellan sina händer och backade från kyssen. Vi såg på varandra och flinade. Ingen behövde säga det, vi visste att båda tänkte på hur sjukt det var att tanten hade misstagit oss för ett par och nu stod vi här. Jag väntade hoppfullt på vad han skulle ta för initiativ. Själv hade jag bara en sak på hjärnan, men det vågade jag inte låta honom veta. Det mesta jag kunde hoppas på var att han skulle föreslå att vi skulle gå hem till mig eller honom, och sen kanske det ena kunde leda till det andra utan att jag behövde avslöja hur sjuk och enkelspårig min hjärna var nu för tiden.

“Jag måste tillbaka till jobbet nu…” sa han till sist.

Det var inte det jag hade hoppats på att höra.

“Och jag behöver ta mig till högskolan nu” fyllde jag i.

Det kändes som att jag ljög, men det var ju egentligen helt sant. Jag borde verkligen det. Även om föreläsningen var slut vilken minut som helst, så borde jag sammanstråla med mina kurskompisar – med Meja, den riktiga Meja – och plugga inför tentan resten av dagen. Och kanske be dem repetera det viktigaste från föreläsningen för mig. Men jag visste att jag inte skulle kunna koncentrera mig på plugget på åtminstone ett par timmar nu. Kanske var den bästa planen egentligen att jag tog mig hem igen, var ensam en stund, med allt vad det innebar, och sen kunde göra ett nytt försök att ta mig till högskolan om ett par timmar. Det var fortfarande mycket kvar av dagen, och kvällen, för att plugga.

Men jag ville verkligen inte plugga!

Jag klev fram och omfamnade Pontus igen. Han lät mig göra det, men han hade ingen aning om att jag behövde göra det för att min kropp var så omåttligt hungrig efter hans och det enda sättet jag orkade hantera en enda sekund till utan att slita av honom kläderna var genom att bara känna hans närhet.

“Just det, tentan”, sa han. Jag hade nog nämnt den tidigare. “Hur länge behöver du plugga idag?”

“Hur länge jobbar du?” frågade jag tillbaka med huvudet kvar mot hans axel. Jag ville inte släppa honom.

“Jag är ledig idag” svarade han. “Ska bara hämta några papper där som behöver komma med när jag ska iväg imorgon.”

“Är du ledig idag?” frågade jag och släppte honom tillräckligt mycket för att kunna se upp i hans ansikte. Han nickade. “Hela dagen?”

Han nickade.

Åt helvete med tentan.

Åh, lättnaden gjorde nästan ont, så intensiv kändes den, när jag insåg att jag inte skulle behöva släppa honom. Jag kramade honom hårt igen. Jag skulle inte släppa honom på hela dagen. Och natten.

“Säg till om jag kan hjälpa till inför tentan på något sätt!” sa han medan han strök mig över ryggen.

“Det kan du” svarade jag, med rösten dämpad eftersom jag hade ansiktet inborrad i hans axel.

Om jag skulle kunna plugga något idag så var det först och främst en sak som behövde lösas. Jag visste inte än hur jag skulle förklara det för honom utan att skrämma bort honom, men jag visste vad första steget på vägen var.

“Jag tror jag behöver sticka hemom innan högskolan” sa jag och denna gången ljög jag. “Kom på att jag glömde en viktig bok hemma.”

Vi höll hand medan vi gick tillbaka genom kyrkogården. Tanten satt kvar på samma bänk som vi lämnat henne på. När hon fick syn på oss stannade vi och vinkade till henne. Jag passade på att kyssa Pontus innan vi började gå igen, bara för att visa henne att hon hade rätt om oss, innan det fanns något att ha rätt om. När vi passerade insåg jag att hon satt vid en grav där bokstäverna på gravstenen fortfarande blänkte.

Det slog mig att hon måste sitta vid sin bortgångne makes grav. Kanske påminde jag och Pontus henne om hur det varit när hon och hennes man träffades. Ändå såg hon inte sorgsen ut, utan tillfreds, tacksam och nöjd. Jag slet i Pontus arm, fick stopp på honom och kramade honom hårt igen. Jag kunde inte säga det till honom, det var för tidigt, men jag hoppades att jag och Pontus skulle stanna ihop så länge att jag kunde sitta där en dag framför glänsande bokstäver, lika full av tacksamhet och varma minnen som tanten.

Jag snörvlade och förstod på Pontus att han märkte det. Han sa inget, men han stod kvar och strök handen över mitt huvud. Kanske hade han fattat och tänkt något liknande, kanske inte. Kanske var han en normal människa som inte bestämmer sig för att han vill ha sex och leva resten av livet ihop med någon han nyss träffat. Men det kändes på hans andetag som att han också tänkte allvarliga och djupa tankar. Och när jag kände hur han höjde handen och vinkade åt tantens håll igen kände jag mig lite säkrare på att han också förstod.

En kvart senare stod vi utanför min lägenhet. Vi hade inte pratat så mycket på bussen, utan mest hållit hand och lutat oss mot varandra. Under tiden hade jag försökt bestämma mig för hur jag skulle se till att min lilla lögn om varför vi behövde ta omvägen om min lägenhet, ledde till vad jag behövde, men när jag kom in i lägenheten stod Pontus kvar i hallen och väntade, som om han verkligen bara trodde att jag skulle plocka med mig en bok och sticka igen.

“Pontus?” ropade jag. “Vill du komma lite?”

Pontus kom runt hörnet från ytterdörren. Jag stod framför helkroppsspegeln med jeansjackan i handen.

“Kom här” bad jag honom.

Han såg lite tveksam och besvärad ut, men kom fram och ställde sig snett bakom mig så att han kunde se mig över min axel i spegeln. Jag log igen. Det verkar som att jag helt enkelt alltid gör det när jag ser honom i ögonen. Mitt hjärta rusade vid tanken på vad jag tänkte fråga honom.

“Syns det att jag inte har behå på mig?” frågade jag. “Eller kan jag gå såhär på högskolan, tror du?”

“Jo, alltså … Jo, det syns.” stammade Pontus. Och det hade han helt rätt i. Jag hade inte behövt fråga honom för att få veta det. Jag svängde litegrann på överkroppen och brösten gungade tydligt innanför linnet. “Så en behå kanske vore bäst.”

“Jag veet, men … “ Jag tvekade. Det kändes konstigt att prata med Pontus om detta och jag visste inte hur han skulle reagera. “Men jag har ingen behå som passar. Jag växte ur min sista i höstas och under vintern när man har så mycket kläder har det inte spelat någon roll…”

Pontus flackade lite med blicken och jag var livrädd att han skulle tycka att jag var självupptagen eller rentav slampig som pratade så mycket om min kropp.

“Men jag kanske … vänta lite:” sa jag. “Du får inte tjuvkika!”

Jag tog fram en annan topp ur garderoben, gick runt hörnet och bytte från linnet till den andra toppen. Den var inte lika tajt och hade tjockare tyg, så man såg inte bröstens form lika tydligt.

Jag ställde mig framför Pontus i spegeln igen och vi tittade båda två. Bröstvårtorna stod höll ut toppen så att det hängde rakt ner, långt utanför min mage. Nej, det skulle inte funka, det heller. Jag tecknade med pekfingret och gick runt hörnet igen med en topp till. Vi tittade i spegeln igen och jag svängde lite med kroppen igen. Det var en ännu tjockare topp och brösten framhävdes mindre tydligt, men på bekostnad av vårkänslan.

Jag såg på Pontus i spegeln och kom på honom med att titta ner på min kropp i säkert två sekunder innan han generat upptäckte att jag såg honom. Men jag visade med mitt leende att han gärna fick titta.

Jag bytte om till ett annat linne. Det var både tunnare och tajtare än det första, och jag blev fnissig direkt när jag kom runt hörnet eftersom det var uppenbart att jag inte hade valt det linnet för att jag på allvar trodde att det skulle vara mer subtilt än de andra. Linnet följde tydligt bröstens former och inte bara bröstvårtorna, utan även vårtgårdarna avtecknade sig genom tyget.

“Jag får nog köpa en ny behå imorgon” skrattade jag och Pontus höll förläget med.

Jag kunde inte påstå att jag hade någon plan precis, men anledningen till att jag tagit upp samtalsämnet hade i alla fall varit att öka chansen att vårt besök i min lägenhet skulle leda till det jag hoppades på. Det pirrade i kroppen. Det var så mysigt att ha Pontus odelade uppmärksamhet och se att han blev så tafatt av att prata om mina bröst. Det var visserligen inte bara positivt att han var så blyg. Allra helst hade han med självförtroende brottat ner mig i sängen redan och varit i full färd med att tillgodose mina särskilda behov. Men då hade han inte varit Pontus, och det var Pontus jag ville ha.

“Vänta, jag ska visa!” sa jag och tecknade åt honom att stanna igen. Jag tog med mig en gammal behå från garderoben runt hörnet och påminde honom nästan lite retsamt, “Inga tjuvkik!”

Jag tog av mig det tajta linnet och plockade upp behån. Det var verkligen en speciell känsla att stå här med naken överkropp, precis runt hörnet. Jag stoppade in armarna innanför axelbanden och satte behån på plats. Skillnaden var påtaglig. Jag har visserligen avsiktligen sett till att inte ta den allra senaste behån, för jag ville att storleksskillnaden skulle bli tydlig, men jag kunde ärligt talat knappt tro mina ögon. Kunde jag verkligen ha denna behån för bara ett år sen?!

Jag försökte spänna ihop bandet bakom ryggen, men klarade inte det, utan jag fick hålla kuporna på plats medan jag gick tillbaka till Pontus.

“Får du ihop knäppningen?” frågade jag och höll undan håret så att han kunde försöka ordentligt.

Pontus tog tag i ändarna och försökte spänna ihop dem, men precis när han skulle haka i hyskorna tappade han ena änden så att den fjädrade tillbaka. Jag hann få tag om kuporna innan jag blev helt blottad, men jag tjöt till av överraskningen och skrattade sen högt. Pontus flinade lite, han också, men när jag såg att han började koncentrerade sig igen ställde jag mig så stilla jag kunde för att underlätta för honom.

Denna gången lyckades han. Han släppte försiktigt taget men höll kvar händerna som om han förväntade sig att den knäppningen skulle flyga upp igen, men den höll. Bandet satt så tajt runt bröstkorgen att det nästan skar in i huden medan brösten var groteskt inklämda under de för små kuporna.

“Oj” väste jag, och vågade knappt andas att rädsla att något skulle spricka. “För ett år sen passade den perfekt. Bästa behån jag haft!”

“Ett år sen?” upprepade Pontus klentroget, men jag noterade nöjt genom spegeln att hans blick inte flackade det minsta. Man skulle rentav kunna kalla det för att han glodde. “Växer de fortfarande?”

“Vet inte. Jag tror det…” svarade jag. “Svårt att veta. De följer ju en viss månadscykel litegrann också. Men nu är inte ens värsta tiden på månaden.”

Jag älskade hur han tittade på mig och hur han inte kunde hålla tillbaka sin nyfikenhet, men samtidigt kände jag att jag gick en väldigt försiktig balansgång. Jag var hungrig efter mer av hans uppmärksamhet, men jag var rädd att det skulle uppfattas som ocharmigt om den hungern syntes för tydligt. Det var trots allt bara ett par timmar sedan vi träffades och han kände mig inte så bra än. Det hade inte varit konstigt om han tyckte att det var mer varningsflagga än lockande, att jag bjöd in någon har knappt kände till behåprovning i min lägenhet.

“Rätt sjukt ändå, va?” frågade jag och backade tills jag kände hans kropp mot min rygg medan vi båda tittade på mina hopklämda bröst i spegeln. Jag petade lite på dem med pekfingret. “Men ärligt talat. Nästan FÖR stora, va? Eller kan de bli det?”

Pontus svarade inte. Han tänkte intensivt, men vad han än tänkte på, så kom inget svar. Jag hoppades att han omfamna mig bakifrån, men inte heller det hände.

“Aj, det gör lite ont faktiskt.” sa jag till sist. Jag höll fast kuporna med händerna. “Lossar du den?”

Pontus lossade knäppningen. Han hade lite problem att få tag i bandet när det satt så tajt, men till sist flög banden lösa. Jag släppte kuporna som hängde kvar och täckte det viktigaste när brösten återfått sin normala form. Jag funderade på hur jag skulle kunna få honom att ta på dem utan att det blev konstigt.

“Den gula var nog bäst.” sa Pontus till sist. “Eller så hade du det som innan, med jeansjackan på inomhus.”

“Det är kanske bäst” instämde jag och försökte att inte låta besviken över att han inte alls verkade vara där jag var mentalt.

Medan jag höll förra årets behå på plats vände jag mig mot honom. Jag lutade mig mot honom och nosade honom längs nacken och halsen och vidare upp på kinden. Närheten gav mig ro. Lite som när kylskåpet eller köksfläkten plötsligt blir tyst och även om man inte märkte att de lät innan, så blir man helt lugn av den plötsliga tystnaden. Så var det att känna hans kind mot min. Jag försökte göra mig redo mentalt för att klä på mig, och lämna lägenheten för att ta bussen till högskolan igen. Även om Pontus skulle följa med, så var det som att jag ville säga adjö innan vi lämnade lägenheten. Jag ville inte gå nånstans, men jag kunde inte tvinga honom till det jag ville göra. Då skulle jag förlora honom för alltid.

Vi gned våra ansikten mot varandra och till sist hittade mina läppar hans. Kyssen var innerlig och längtansfull, även från hans sida och jag kunde inte förstå det. Vad ville han?

“Pontus…” viskade jag medan jag fortsatte att smeka lätt med mina läppar över hand kind. “Vad tänker du på?”

“Hm, ehmhm” mumlade han och harklade sig lite. “Inget.”

“Jo, nånting tänker du på.” viskade jag. “Snälla, berätta…”

“Nej, inget särskilt…” envisade han. Han omfamnade mig i en kram och lutade sitt eget huvud fram över min axel så att jag inte kunde komma åt hans kind med min längre. “Jag vill inte att du ska tro att jag inte respekterar dig…”

“Det vet jag att du gör” svarade jag. “Det är därför jag vill veta vad du vill.”

“Du vet vad jag vill…” suckade han. “Men det är okej. Du behöver plugga nu.”

“Pontus, berätta…” bönade jag.

“Du fattar ju själv.” sa han. “Jag vill samma sak som alla killar vill när de får vara ensamma med den sexigaste kvinnan på jorden.”

“Jag vill inte plugga…” kved jag medan hans fingrar smekte min bara rygg.

“Vi har nyss träffats”, påminde Pontus.

“Jag veet”, suckade jag. “Snälla, Pontus…”

“Vill du att jag ska säga vad jag vill göra?” frågade han.

“Nej” klargjorde jag. “Jag vill att du gör det. Visa mig.”

Pontus stannade till, och tog sen tag om min midja med båda händerna medan han backade ett halvt steg.

“Jag vill inte att du ska tro att jag inte respekterar dig” upprepade han.

“I så fall…” svarade jag och lät behån glida ner över axlarna och ner till golvet. “Tvinga mig inte att vänta längre nu.”

Sättet Pontus kysste mig på efter det spred den största lyckan jag nånsin känt i hela kroppen. Det hände! Han ville! Hungrigt tryckte han min kropp mot sin, så att jag lyfte från golvet. När han släppte ner mig igen och mina armar blev fria från omfamningen försökte jag få tag i hans tröja, men jag hann inte innan han hade dykt ner mot mina bröst. Jag tjöt till av förtjusning. Hur många gånger hade jag inte stått framför spegeln och fantiserat om att någon skulle beundra och gå lös på mina bröst, men aldrig hade jag lyckats föreställa mig hur underbart det kändes.

Medan han höll på med brösten började han knäppa upp mina jeans och ett intensivt pirr spred sig genom kroppen när han kysste sig ner över magen i takt med att han öppnade upp och fick ner byxorna. Min andning blev snabbare redan innan han hade börjat dra ner trosorna. Aldrig förr hade en annan människa ägnat så mycket som en sekund åt att tillfredsställa mig. Skulle han verkligen? Åh, sättet han kysste mina ljumskar medan han omsorgsfullt befriade mig helt från byxor, trosor och strumpor, fick det att ila av förväntan längs ryggraden!

Jag tjöt till igen när han föste mig bak mot sängen. Och plötsligt låg jag där, i sängen, med en verklig människa, en man, som var tokig i mig och inte kunde låta bli att gå lös på mig. Jag kunde knappt ligga still och Pontus var tvungen att ta ett ordentligt grepp om mina höfter och lår för att kunna hålla mig stilla nog.

Han dök ner med sin mun och omslöt min hud med sina läppar, precis bredvid själva skötet. Jag kippade efter andan och ryckte flera gånger i hela kroppen. Fler gånger upprepade han det, på båda sidor, och han slickade med tungan i långa drag, hela tiden utan att komma åt det jag allra mest ville att han skulle komma åt. Hela min kropp darrade av överväldigande förväntan.

Sen. Med kirurgisk precision, nuddade hans tungspets vid mig. Det var tur att han gjorde det så mjukt, för jag vet inte hur jag hade reagerat annars. Och han började slicka mig med de fjäderlättaste små tagen med tungspetsen, men ändå var det det skönaste jag nånsin upplevt. Jag stönade högt och min kropp ålade sig så mycket den kunde medan Pontus höll kvar mina höfter och lår i sitt fasta grepp.

Sen gick det pinsamt snabbt. Han hann, på riktigt, knappt börja innan världen fullkomligt exploderade för mig. Orgasmen var vild, men jag försökte vifta bort den, låta den storma förbi och ta slut, för så hade jag vant mig vid att göra. Första orgasmen var bara dörröppnaren, entrén till en värld av oändlig njutning.

Jag låg kvar, antingen med ögonen stängda eller för att blicken helt enkelt hade svartnat av orgasmen, och jag andades kraftigt och snabbt, men mentalt var jag redo för fortsättningen.

Men ingen mer behandling kom ifrån Pontus. Han hade rest sig upp och genom en smal glipa mellan ögonlocken såg jag honom torka av munnen mot handryggen. Han flåsade, han också. Självklart blir man andfådd av att använda munnen på det sätt han gjort. Hans ögon lyste, han såg nöjd ut.

Jag var inte tillräckligt med mentalt för att förstå riktigt vad som hände förrän jag kände Pontus sätta på mig mina strumpor igen.

“Dags att plugga!” sa han, som om han var väckningspatrullen på ett sommarkollo.

“Nej… “mumlade jag urvaket med stigande desperation. “Nej, nej, nej!”

Pontus stannade upp och jag sträckte mina armar mot honom.

“Nej, nej, nej” fortsatte jag. “Pontus, inte än! Kom hit!”

Han gick med på att slitas ner i sängen bredvid mig. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Jag skämdes för att jag kom så fort och för att jag var så omättlig. Han kunde ju inte veta att första orgasmen bara var början för mig, att man absolut inte kunde sluta nu.

“En till, Pontus, jag måste ha en till.” bönade jag.

“Säker?” viskade Pontus.

Han började smeka mig på insidan av låret med handen. Jag försökte vrida mig och flytta mitt sköte närmare hans hand, men han lät det inte hända. Jag mindes att jag, för några år sen, alltid brukade vara överkänslig för beröring efter första orgasmen. Kanske var det vad Pontus förväntade sig, men för mig funkade det inte så längre. Tvärtom blev det bättre om järnet fick smidas medan det var varmt. Så jag tog Pontus hand i min, förde den ända fram och såg till att han märkte vilken effekt det fick på mig att fortsätta direkt.

Så fort Pontus fattade galoppen stönade jag högt igen. Upplevelsen att tillfredsställas av någon annan, som själv bestämde rytm och intensitet, var magisk. Jag hade försökt föreställa mig det så många gånger under mina stunder för mig själv, men vad jag än gjorde med mina händer så visste jag vad som skulle hända. Det fanns inget utrymme för överraskningar, förväntan eller längtan när jag styrde allting själv. Äntligen fick jag, för första gången, uppleva det på riktigt.

Min kropp hoppade och ryckte och jag gnällde och kved i njutningen medan jag höll mig fast vid Pontus andra arm och pressade mitt ansikte mot hans axel. Åååh, det var så bra! På något sätt lyckades Pontus, med bara en hand att fortsätta smeka min klitoris utan uppehåll, samtidigt som jag kände ett finger eller två tänja mot min mynning. Min kropp närmade sig total extas. Om jag bara fick känna ett finger på insidan så vore stunden fulländad!

Men hans finger trängde inte in utan utforskade bara öppningen. Kanske retades han bara med mig. Eller så var han blyg eller kände sig osäker på om jag skulle välkomna fingret i mig. I så fall skadade det inte med lite tydlighet. Jag hade inte mycket till kontroll över min kropp, men jag famlade fram med handen och försökte visa att han skulle föra in fingret utan att störa behandlingen på utsidan. När han fortfarande vägrade lyda sträckte jag ner handen längre för att kunna föra in fingret själv.

Men då stoppade Pontus mig. Han vräkte runt mig, lade mig på rygg och höll fast båda mina händer över mitt huvud med ena handen, så att han kunde arbeta fritt med andra handen.

Jag försökte slita loss armarna, men jag var helt i hans våld och det enda jag kunde var att låta honom göra som han ville med mig. Han fortsatte att retas vid mynningen. Några gånger kändes det som att han var på väg att trycka in fingret, men det blev aldrig mer än yttersta fingertoppen. Några gånger ändrade han ställning och vinkel med handen och jag hoppades att det var för att komma åt bättre så att han kunde få in fingret ordentligt, men han lät mig aldrig känna det i mig. Jag var helt vild, mina höfter vred sig och rullade fram och tillbaka och jag var helt galen av längtan efter att få känna honom i mig.

Plötsligt kände jag Pontus luta sig över mig. Jag kände hans andetag mot mitt öra.

“Jag älskar när du njuter” viskade han.

Det var allt som behövdes. Det låg så mycket i det. Jag visste att det var sant. Jag hade ju intalat mig att alla killar är själviska i sängen, att de bara tänker på sin egen njutning och lust och om tjejen hinner njuta litegrann innan killen är klar, så får hon vara nöjd med det. Men Pontus var inte sån. I Pontus hade jag hittat killen som jag inte trodde fanns, som inte kunde få nog av att tillfredsställa mig. Det där som jag drömt om så många gånger under mina egna stunder, som jag intalat mig var värt att hoppas på trots att jag visste att det inte kunde hända.

Insikten om vilken vinstlott jag dragit gjorde den orgasmen till något alldeles extra. Pontus förstod nu att han inte behövde pausa, utan han fortsatte att smeka mig, så att orgasmen liksom började hundra gånger om, en gång för varje rörelse med hans fingrar och den överlagrade känslan var fullkomligt utomjordisk.

Redan innan orgasmen var helt över visste jag vad jag behövde nu. Pontus hade släppt mig, förhoppningsvis för att han hade samma tanke. Min kropp rullade fortfarande i vågorna av njutningen och jag levde mig in i den med slutna ögon medan jag lade mig tillrätta och särade på benen för att hjälpa honom.

“Kom in i mig nuu!” gnydde jag. “Åh, Pontus, kom in i mig!”

“Haha, nej, nu får du nöja dig.” hörde jag Pontus svara. Jag kände honom ta min hand, som han tänkte dra mig upp ur sängen. “Nu ska jag hjälpa dig plugga till tentan. Vilken bok var det du skulle hämta?”

“Nej, inte tentan…” yrade jag. “Kom Pontus…”

Jag försökte dra honom till mig, men han stod kvar bredvid sängen.

“Vilken bok var det?” frågade han igen.

“Ingen bok…” flämtade jag. “Jag kan inte plugga så här. Måste bli klar!”

“Herregud Viktoria, vad behöver du för att bli klar?” skrattade han.

“Dig.” svarade jag. “I mig!”

Jag öppnade ögonen.

“Pontus, jag menar allvar!” förtydligade jag. Det blev nästan för tydligt och Pontus såg nästan lite skrämd ut. “Ta av dina jävla byxor och kom hit!”

Pontus skruvade obekvämt på sig. Vad var det med honom? Plötsligt var det som om han var blyg inför idén med sex, som att han inte vågade riktigt, trots vad han precis gjort med mig. Sen förstod jag. Han hade behållit byxorna på av en anledning. Han hade aktat sig för närkontakten vid spegeln av en anledning. Han hade försökt undvika alltihop och sen offrat sig för min njutnings skull, men minimerat sin insats till tungan och ena handen av en anledning.

Men det gjorde ingenting. Han var gudomlig på resten. Jag ville vara med honom ändå, känna honom i mig ändå, njuta med honom ändå!

Nåja, en liten besvikelse kunde jag känna av. Längtan efter att fyllas upp ordentligt var stark, men han kunde ju använda fingrar, eller ett hjälpmedel, åtminstone ibland, om han ville ge mig en extra extra härlig stund. Jag ville inte vara för självisk själv och ta Pontus arbete för min njutnings skull för given, men … Tanken på ett hjälpmedel, ett hjälpmedel som inte begränsades av uthållighet och de dimensioner man råkat bli skapt med, utan som kunde ta mig in i de där outforskade världarna av njutning som jag visste fanns där, som han kunde hjälpa mig till. Jag längtade efter det, att han en dag skulle ta mig till de världarna. Men nu ville jag njuta ihop med Pontus.

“Pontus, det gör inget” försäkrade jag. Jag måste få honom att förstå. Jag behövde få känna honom i mig snart, oavsett hur han var skapt! “Min kropp är liten och smal, jag behöver inte mycket. Och jag vill njuta ihop med dig…”

“Det är just det som är problemet”, invände Pontus.

“Pontus, ingen har fått mig att njuta som du. Du är den bästa älskaren en kvinna kan ha!” förklarade jag.

Jag vräkte mig fram till sängkanten och Pontus hann inte backa undan innan jag fått tag i hans byxor. Han försökte ändå hålla sig undan, som att han på allvar var rädd för hur jag skulle reagera.

“Sluta fjanta dig!” väste jag medan jag försökte få rätt på spännet till bältet.

Det var ungefär då jag insåg att jag hade haft fel. Väldigt, väldigt fel.

Jag såg upp mot Pontus ansikte. Han såg rädd ut. Kanske hade tjejer blivit skrämda och lämnat honom just i denna situationen förr. Men det skulle inte jag göra.

Den var inte alldeles hård när jag släppte ut den ur kalsongerna. Men när jag tog den i mina händer hände ändå något med min kropp. Den fyllde ut mitt grepp så bra redan nu. Och medan den svällde, sträckte ut sig och blev hård så kunde jag känna pulsen pulta i mitt underliv i samma takt som den bultade i hans.

Tjejerna som lämnat honom hade haft en anledning till det, det kunde jag på något plan förstå. Men för mig var effekten omvänd.

Jag reste mig upp, med ena handen kvar om det väldigt ståndet, och gjorde en sak helt tydlig för Pontus. Det kanske skrämde honom, det kanske fick honom att tycka att jag var konstig, men om Pontus inte kunde acceptera denna sidan av mig så skulle det ändå aldrig funka i längden.

“Pontus, vill du att jag ska kunna koncentrera mig alls på plugget i eftermiddag?” frågade jag, nästan hotfullt. Pontus nickade. “I så fall hjälper du mig bäst genom att knulla mig så hårt och så länge du bara kan. Ju bättre du kan göra det, desto bättre kommer jag kunna fokusera på tentan sen, okej? Gör du det riktigt bra kanske jag kan koncentrera mig ända till ikväll. Sen behöver jag samma behandling igen. Fattar du?”

Pontus tog mig på orden. Han behövde visserligen lite startsträcka. Eller så var det mest för min egen skull. För han smekte mig med handen igen, och han retades vid ingången tills jag höll på att bli arg för att han aldrig trängde in i mig. När han väl trängde in så startade han lugnt, och det var nog tur, för han var väldigt stor för min kropp.

Men så småningom kom han igång. Och han tog mig till gränsen för den bästa njutningen jag nånsin upplevt – Dit där jag aldrig klarat av att ta mig vidare ifrån själv, eftersom jag tappar kontrollen över mina rörelser. Men Pontus tog mig dit och vidare, till världarna som jag visste fanns där bortom gränsen, men som jag aldrig fått uppleva och utforska innan.

Och vad ska jag säga? När man tror att man inte klarar mer, så klarar man ofta minst lika mycket till. Så är det med mycket i livet och även med detta. Världar av njutning, större och underbarare än jag trodde man kunde uppleva, visade han mig, och ändå var det bara början på vår långa resa ihop, jag och Pontus.

Men det bästa av allt, det var stunden efteråt. När jag långsamt återvände till verkligheten, men inte till den vanliga, ensamma och tomma verkligheten, utan till Pontus famn.

Jag behövde en stund på mig, att pusta ut och få stjärnorna att sluta flimra för ögonen, men också för att bara vara där med honom. Men till sist var jag färdig.

“Kom!” sa jag till Pontus. “Kom så ska du få träffa Meja och mina andra kurskompisar!”