Saltgårds basturitual

De färgglada löven viskade om att hösten verkligen var på väg med stormsteg. Luften kändes sådär elektrisk, så som den bara kan göra på hösten. Den otroligt varma sommaren hade passerat och var nu ett minne blott. Vinden lekte i min halsduk när jag cyklade längst med strandpromenaden. Brisen från havet förde med sig den uppspolade tångens lukt och jag kände en liten pust av saltstänk i ansiktet. Jag var på väg hem från mina vänners invigning av deras efterlängtade bastubrygga.

De båda barndomsvännerna Adam och Kalle hade lyckats köpa loss en liten del av en skärgårdstomt från kommunen. Hur de lyckades att få tag på den där perfekta platsen var fortfarande ett mysterium. Klippområdet var mest av karg karaktär och långa berghällar vette ner i havet. Vännerna hade tyckt det var ett utomordentligt ställe att förverkliga sin gemensamma dröm om att ha egen bastu. De hade gjort en deal med kommunen att låta lokalinvånarna få nyttja bastun för en liten slant och det kanske var detta som gjorde att de fick genom sitt förslag.

Både Adam och Kalle hade gedigen bakgrund som snickare. Sen barnsben har de alltid haft något på gång. Allt från att bygga kojor, lådbilar till att hjälpa till att renovera sin skolas fritidsgård under ett av deras sommarlov från högstadietiden. Jag tror mycket av deras kreativitet har kunnat hållas i liv är att Adams föräldrar har varit delägare i en av brädgårdarna här i stan. Material och hjälp har alltid funnit nära till hands. Nu i vuxen ålder med ordentlig byggutbildning i ryggen och många års erfarenhet hade de äntligen kommit igång med sitt gemensamma bastubygge. Adam var mer inriktad på entreprenad och skötte den delen medan Kalle hade gjort grunddesignen.

Idén hade fötts efter en blöt pubrunda där Kalle hade uttryckt att svenskar helt och hållet saknar bastukultur och finkänsla för traditionen. Det hade blivit hätsk diskussion mellan den halvfinska Kalle och resten av sällskapet när de hade börjat jämföra ländernas traditioner.

Det hade varit ett 50 tal personer på plats på bryggan. Delvis kommunfullmäktige som varit där med en formell invigning där killarna hade fått klippa band, men också vänner, familj och bastuentusiaster närvarande. De höll en liten presentation om deras ettåriga byggprojekt och hade rundvisning. Det var fantastiskt att se hur de kala klipporna hade förvandlats till en tillflyktsort med stort trädäck med bastubyggnaden och bryggan som ledde ut i havet. Från strandpromenaden kunde man endast skymta baksidan och ett högt plank för att få avskildhet från utomstående. Själva bastubyggnaden var byggd i en modern tappning i tre delar. Ingången var placerad i mittdelen och den ledde in till ett omklädningsrum med två separata duschutrymmen med krokar och hyllor att hänga upp sina tillhörigheter på. På båda gavlarna hade de byggt två separata bastur med stora fönster som hade utsikt mot havet. Den vänstra delen hade dubbla bastulavar och det fanns gott om plats för 10 personer. Aggregatet med svarta stenar var placerad i mitten vid fönstret. Inne i den högra bastun fanns det bara en bred trähäll placerad i mitten med aggregatet mot ena kortsidan. Killarna hade gjort ett makalöst jobb.

Väl hemma gjorde jag ordning en stor kopp te och åt fröknäcke med fikonmarmelad på. Jag sjönk ner i fåtöljen med den påbörjade romanen jag hade blivit rekommenderad att läsa av min goda vän Hillevi. Jag smuttade på det lite för varma tevattnet medan jag vände blad. Plötsligt vibrerade telefonen till. Aviseringen avslöjade att det var från Kalle och jag öppnade meddelandet.
”Hej Krisse. Jag hoppas att du gillade invigningen. Kom du hem ordentligt?” läste jag.

Åh Kalle! Vi hade blivit presenterade för varandra på min vän Hillevis 30 årsfest i våras. Vi hade fattat tyckte för varandra direkt den kvällen och blivit goda vänner. Hans bekantskapskrets hade tagit emot mig med öppna armar när vi hade börjat träffas mer regelbundet. De flesta förstod att det var något mer än bara vänskap men vi hade liksom aldrig tagit steget dit. Alla dessa sena sommarkvällar som vi suttit och pratat, myst framför lägerbrasan tillsammans med vännerna och de gånger vi bara tagit en spontan fika på stan efter jobbet, så hade det ändå inte hänt något. Nu kändes det nästan som om det vore försent. De senaste veckorna hade vi knappt setts då deras byggprojekt hade behövt prioriteras.

”Hej Kalle, Tack för en jättefin dag! Jag är så glad att jag fick komma och vara med på invigningen” skickade jag som svar. Det kändes inte tillräckligt. Samtidigt som jag drog en tung suck textade jag in ”Jag saknar dig” men tvekade. Jag saknade ju honom, jag måste berätta. Det får bära eller brista, tänkte jag och tryckte iväg meddelandet. Inget svar tillbaka. Det kändes som en evighet och jag la tillbaka telefonen på bordet. Boken i min famn kändes plötsligt oviktig och jag tappade suget för att fortsätta läsa. Jag satt tyst och blickade ut i tomma intet.
Skärmen lyste upp igen och jag slängde mig efter telefonen som besatt. ”Jag saknar dig också. Jag saknar oss!”

***

Några dagar hade gått efter hans meddelade och vi hade bestämt att vi skulle träffas på fredagskväll efter jobbet. Han föreslog att vi skulle ses vid Saltgård och inviga ett bastubad tillsammans. Jag skulle endast ta med ombytte för resten skulle han ordna. Jag är inte en van bastubadare. De få gångerna jag har besökt en bastu var i vår stads simhall. Oftast i närvaro med pratglada pensionärer eller mammor som skalade apelsiner samtidigt som deras barn sprang in och ut och lät värmen försvinna ut. Apelsindoften gjorde inte så mycket, men att värmen inte förblev kvar i bastun gjorde mig mer stressad än rofylld.

Det var äntligen fredag. Arbetsveckan var över och de kommande lediga dagarna var välförtjänta. De enda planerna var att ta en skogspromenad under morgondagen för att rensa bort all stress.
Jag hade packat min ryggsäck redan dagen innan med hygienartiklar och ombyte. Det hade redan börjat skymma när jag rullade ut från cykelstället bland hyreshusen och ner mot hamnen. Jag visste att det skulle finnas en genväg nånstans men det var för mörkt för att leta rätt på den nu. Jag trampade på längst den slingrade vägen mot strandpromenaden. Jag borde ha tagit på mig handskar. Den kyliga kvällsblåsten ilade i fingrarna och jag försökte trampa på snabbare.
Jag närmade mig samma lilla skogsparti som jag tidigare vid invigningen hade cyklat förbi. Nu i mörkret kändes det nästan lite kusligt att åka förbi, även om gatlyktorna lyste upp vägen framför mig. Trädens dova knarrande gav inte samma innerliga känsla längre.

Kalle hade lovat att möta mig på vägen och jag såg en fackla brinna längre fram. Jag var helt säker på att det var han även oåm jag inte såg mer än flammans bräckliga sken i vinden.

”Hej!” ropade jag glatt och bromsade in. Jag möttes av Kalles raka vita leende. ”Fryser du?” frågade han och tittade på mina alldeles vita fingrar. Jag nickade bestämt och han sträckte över facklan. ”Jag tar cykeln. Vi ska ut på spången här”. Den smala gångbron som var byggt över klipporna var i dagsljus inga problem att följa. Men nu i mörkret ut till bastubryggan fick man vara försiktig.

Väl framme vid trädäcket stod porten på glänt och det lyste dovt från insidan. Det stod ”Saltgård” ingraverat på porten med en ombonad känsla. Under hängde en skramlande liten plåtskylt med texten ”privat område” på. Förhoppningsvis skulle deras bastubrygga få stå orörd under tiden då det inte var någon där.

Kalle ledde in cykeln och jag räckte över facklan till honom. Han sänkte ner den i en spann med vatten och det fräste till när den slocknade. Han öppnade entrédörren och lät mig stiga på. En varm alldeles behaglig temperatur mötte mig och jag kände den tydliga bastudoften av varmt trä. Jag gned händerna mot varandra i hopp om att få upp värmen och Kalle stängde dörren om oss. Vi kramade om varandra en lång stund innan vi släppte taget. Jag knäppte upp kappan och Kalle kontrollerade temperaturen från den högra bastun.

”Vad säger du? Känner du dig redo?” frågade han och hängde av sig jackan. ”Jag har lagt fram handdukar till oss både i duschen och därinne”. Jag gick in i ena duschutrymmet och drog för draperiet. Tog av och vek ihop mina kläder och vred på duschen. Vattnet var iskallt och skvätte upp på mina lår av trycket.

”Vi tar en kall snabbdusch, sen hoppar vi in i värmen!” skrattade Kalle och jag förstod att han hade hört hur jag dragit efter andan.”Okej!” flämtade jag och tog motvilligt ett steg in under den isande strålen. Jag kippade efter andan och kunde bara hålla ut i några sekunder innan jag var tvungen att vrida av kranen. Jag huttrade samtidigt som jag virade in mig i en tunn sträv handduk med fransar i kortändarna. Kalle stod redo och invirad i en likadan runt midjan. Det var första gången jag såg honom nästintill naken. De gånger vi hade badat i havet under sommaren räknades inte. Hans solbränna hade bleknat och man kunde bara ana skiftningar i hans ljusa skandinaviska hy. Vi bytte blickar och han öppnade glasdörren in till bastun.

”Den här delen av bastun är avsedd för vår ritual. Saltgårds basturitual har vi valt att kalla det” nämnde han stolt. Värmen omslöt mig och det kändes riktigt skönt att komma in. Han sträckte över, vad som såg ut som ett stycke tovat ulltyg till mig.”Vad är det här?” frågade jag nyfiket och vecklade upp det.”Det är en bastumössa. Alla äkta bastubadare har en sån” sa han skämtsamt medan jag synade den tunna gråspräckliga mössan med med uppvikta kanter. Den påminde om en blåklocka i formen. Kalle hade tagit på sig en likadan och rullade ut handdukar på trähällen.

Vi satte oss tillsammans och det varma träet knarrade under oss. Jag tittade ut i mörkret från det stora fönstret men såg bara vår reflekterande spegelbild med de lustiga luvorna på. På golvet stod en träspann full med vatten och bredvid låg en handduk hopvirad med något gömt innehåll.

”Berätta vad Saltgårds basturitual innebär. Jag är nyfiken! ” sa jag och tittade på Kalle. Han såg sådär finurlig ut som kan kunde göra ibland när han höll inne med något. Han tog upp träskopan som låg intill och öste på vatten på de varma stenarna. Det fräste hastig till och ett ångmoln bildades snabbt och steg uppåt. Värmen spred sig som en osynlig dimma över oss. Det stack lite i nästan men det var ändå behagligt.

Han förklarade att det hela handlade om en reningsprocess för både kropp och själ. Där tankarna i sinnet ska klarna upp och kroppen ska få känna total avslappning. Det lät fint på något sätt.

Kalle bad mig att lägga mig på mage på hällen. Jag kunde ligga raklång och la mig tillrätta med kinden vilande mot mina händer. Han föste fram en annan spann som rispade mot den mörka naturstenen på golvet. Jag kisade med ena ögat och såg en björkkvast vilande i spannen. Kalle lösgjorde min handduk och lät den falla ner på sidorna. Jag kände mig förväntansfull och tog ett försiktigt men djup andetag. Lungorna fylldes med den varma luften och den oro som jag känt innan hade plötsligt försvunnit.

Han tog upp riset och skakade ur vattnet och la något på aggregatet. Jag ryste till när riset långsamt drogs över ryggen och ner till fötterna. Ritualen hade påbörjats. De fuktiga löven kittlade lekfullt mot min nakna kropp när han förde riset i dansade rörelse. De lätta smekningarna övergick sakta till ett försiktigt piskande. Varje tag var som en skjuts i rätt riktning för välbehaget som sköljde över mig. Kalle gjorde ett litet uppehåll och la ifrån sig björkkvasten. Jag kände hur hans fingrar nuddade mina fötter och han började masserade dem varsamt. Han knådade vaderna med fasta tag och rörde sig taktfullt upp mot min bakdel. Han masserade stjärthalvorna en i taget på ett omsorgsfullt sätt och lät händerna sen vandra upp mot svank och rygg.

Jag väcktes ur mitt lätta slumrande när han blåste längst med ryggraden. Den brännande pusten väckte kroppen till liv och jag öppnade ögonen. Kalle gjorde en cirkulerande rörelse med fingret och jag förväntades vända mig om. I farten svepte jag med handduken. ”Hur känns det?” frågade han och hukade sig ner. ”Det är jättehärligt” viskade jag nöjt. ”Bra, då fortsätter vi” log han tillbaka och drog ner min bastumössa så jag bara kunde skymta honom. Han öste på en skopa vatten över stenarna och det fräste till igen. En svag doft av eukalyptus spred sig tillsammans med en ny omgång med vattenånga. Kalle lyfte bort handduken jag hade svept över mig och jag kände mig lite generad. Det kändes sensuellt men inte på ett utmanande sätt när björkriset åter igen slungades mot min kropp.

Kalle böjde sig efter den hopvirade handduken på golvet och skramlade med något. Händerna hölls kupade mot varandra tills han la dem mot min mage och lät havssalt falla ut över mig. Hans händer masserade saltet med lättsamma drag över mig. Jag såg hans svettpärlor på näsan när han koncentrerade sig när händerna fördes mellan mina bröst och upp mot nyckelbenen. Det var den skönaste peelingen jag någonsin varit med om – och den enda också för den delen. Saltets krispiga läte längst med låren gav en kittlade känsla och det tinglade över hela kroppen.

Kalle tog en en ny skopa med salt och jag hörde att han skrubbade in sig själv. Jag drog bak mössan för kunna se honom ordentligt och han stod helt naken framför mig. Han såg så lugn och självsäker ut.
”Är du redo för ett kalldopp?” flinade han och jag spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. Han sträckte ut sin hand mot mig.

Att bada bastu utan att ta ett iskallt dopp, är som att äta godis med papper på” Det hade blivit Adam och Kalles paroll under bastubygget. De hade nämnt det vid ett flertal tillfällen men jag hade riktigt inte förstått vad de menade. Och jag hade inte direkt frågat heller. Men jag förstår jag. Det är helt sant.

Hand i hand sprang vi ut på bryggan spritt språngande nakna i mörkret. Vi möttes av en stark vind men det lät inte stoppa oss. Tjoandes skyndade vi ut på bryggan och snabbt ner för rampen och kastade oss vattnet. Varenda muskel brände till samtidigt som det isade i hela själen. Det var obeskrivligt kallt och den intensiva temperaturskiftningen fick mig att kippande efter andan. Kalle drog tillbaka mig mot rampen. ”Visst är det härligt!” vrålade han men jag kunde inte svara. Det enda jag ville var att komma tillbaka in i värmen.

Så fort vi steg in i bastun igen det var som att kroppen frigjordes från allt obehag som den nånsin varit med om. Ett överväldigande rus spred sig i hela kroppen. Jag var pånyttfödd.

Jag gled ner i Kalles famn och vi satt tysta en stund och återhämtade oss. ”Så det här är Saltgårds basturitual…” sa jag tyst i örat på honom.

Kalle nickade instämmande. ”Mmm, den officiella ritualen ja. Men för oss är det är inte helt slut än”. Jag vände mitt ansikte mot honom. Hans ljusblå ögon såg rakt in i mina och detta var ögonblicket jag hade väntat på. Jag drog fingrarna genom det kortklippta blonda håret. Våra läppar möttes äntligen i en kyss. Vi båda hade väntat på detta så länge. Hans läppar smakade en gnutta salt men jag kunde inte sluta kyssa de underbara läpparna.

Våra kroppar visade tydligt vad vi ville och jag gjorde mig redo för den privata Saltgårdsritualen.

9

Kommentarer

6 svar till ”Saltgårds basturitual”

  1. Profilbild för John
    John

    Mycket bra, ordrikt och bra beskrivningar så att man verkligen känner att man är där.

    Och visst önskas fortsättning, kan tänka mig mycket fint som kan hända där. 🙂

    1. Profilbild för Calcifer
      Calcifer

      Tack för de fina orden! Då ska det spånas på en uppföljare😊

  2. Profilbild för Lovi
    Lovi

    Tycker du skriver fint!

    1. Profilbild för Calcifer
      Calcifer

      Tack så mycket!

  3. Profilbild för Master Lars
    Master Lars

    Mycket ba

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier