Sagor för barn som är vuxna nu – Kejsarinnans nya kläder

Det här är del 6 av 6 i Sagor för barn som är vuxna nu

Visst saknar man när mamma och pappa läste sagor för en som barn? Men de gamla folksagorna av bröderna Grimm och ”Gåsmor” var ju ursprungligen mer barnförbjudna. Både grymmare och sexigare. Så är det inte dags för några modernarnare versioner i den gamla andan? Dags för Sagor för barn som är vuxna nu.

Nog fick väl ändå kejsarinna några nya kläder också?

___________________________________

 

Kejsarinnan satt på tronen och såg uttråkad ut. Och det var inte så konstigt. Minister Myrberg, som stod framför henne i tronsalen, hade hållit på med sin ”mycket viktiga” föredragning i snart en halvtimme nu. Det var något om ”kris i befolkningsfrågan”. En utredning hade analyserat ny statistik, som visade att födelsetalen i riket var nere på 1,6 barn per kvinna, vilket i förlängningen ledde till en minskande befolkning, vilket tydligen skulle leda till en massa hemska kostnader i framtiden.

Kejsarinnan kvävde en gäspning. Hon hade väldigt svårt att koncentrera sig på detta eviga pladder. I stället for hennes tankar i väg på egen hand. Hur kan man föda ett halvt barn? Eller drygt ett halvt blir det ju. Det var lustigt. Och varför vill folk inte göra barn? Det som är så skönt. Kejsarinnan ägnade sig gärna åt att göra barn. Eller snarare att ha sex. Hon brukade mest låta sina älskare komma någon annanstans för säkerhets skull. Men i princip.

Själv hade hon fött flera barn en gång i tiden, och det är klart att det var lite jobbigt och gjorde lite ont. Men man får väl bita ihop? Det där med barnuppfostran hade hon inte någon erfarenhet av däremot. Det fanns det hovfolk för. Och äldste sonen skulle säkert bli en utmärkt kejsare en dag. Hade hon hört. Nu skulle det inte bli några fler barn i alla fall. Kejsaren var död sedan flera år tillbaka, och hon regerade ensam sitt rike. Ett väldigt överskattat ansvar kände hon, och kvävde en gäspning till. Faktiskt riktigt tröttsamt.

Hon hade hellre haft sex med ministern, än att lyssna på hans oändliga haranger. Eller vid närmare påseende, nej. Hon skulle hellre ha sex med någon annan, än att lyssna på hans oändliga haranger, rättade hon sig. Han var säkert tråkig i sängen också, och faktiskt ganska ful. Försvarsministern däremot, han var en riktigt stilig karl. Honom skulle hon gärna hoppa i säng med. Igen. Och… Tankarna vindlade i väg till alla sexuella eskapader som hon hade ägnat sig åt genom åren, och ännu hellre till de hon ännu inte ägnat sig åt.

Kejsarinnan var helt enkelt väldigt intresserad av sex. En riktig slampa skulle man kunna kalla henne. Och det hade hon ingenting emot. För kejsarinnan var det ett begrepp att vara stolt över. En slampa var en kvinna som tog för sig och bejakade sina lustar på sina egna villkor. Det var inget att skämmas för. Även om hennes ställning krävde en viss diskretion. Vilket i och för sig gick så där. Folket hade nog ingen aning. Men hovskvallret var desto svårare att undvika.

 

Kejsarinnan rycktes ur sina funderingar av att det nog hade varit väldigt tyst en ganska långt stund. Hon tittade upp och lyckades vant omvandla sin förvånade min till en nedlåtande sådan. Hon tackade bara kort för föredragningen, så ministern som hade väntar sig följdfrågor och kanske en kort diskussion, fick helt enkelt dra sig tillbaka med en förvirrad min.

I stället ropade hovmarskalken upp nästa besökare. Och nu satte sig kejsarinnan mer intresserat upp på tronen. Det var två skräddare som hade begärt företräde hos rikets härskarinna. Och de hade haft med sig mycket goda referenser och utmärkta vitsord från en hel rad av omgivande riken. Kejsarinna var mycket modeintresserad, så det här skulle då bli mycket roligare att lyssna på.

De båda skräddarna gjorde också en väldigt imponerande entré. De var klädda i anslående kläder i svart, rött, ockra och djupgrönt med detaljer i silver och guld, i kreationer som var moderna men också antydde vart nästa års mode var på väg. De här killarna hade koll. De var dessutom unga och stiliga, och till och med deras frisyrer var moderiktigt djärva. Och de förde sig med stor självsäkerhet fram emot tronen, där de bugade djupt för kejsarinnan. Så började de sin föredragning.

De berättade att de kunde erbjuda kläder i ett helt nytt och förunderligt material, som inte bara skulle revolutionera hela modeindustrin, utan också ha en genomgripande betydelse för mänskligheten. Eller om man så önskade nyttja det, skulle ge makten ett mycket potent verktyg i förståelsen av medborgarnas kynne och lojalitet.

Vad skräddarna kunde erbjuda var kläder som i varje betraktares ögon, antog den form som speglade dennes karaktär. En from person skulle uppleva en mycket sedesam och konservativ kreation, medan en syndig rumlare skulle se något mycket mer ekivokt. En tråkmåns skulle se något gråtrist, medan en lebeman fick betrakta den mest överdådiga kreation, helt i dennes egen smak.

Detta skulle ju dels kunna leda till att bäraren av dessa kläder uppskattades av alla och blev mäkta populär. Men mera… strategiskt använt skulle det kunna ge kejsarinnan makt att bedöma inte bara hovfolkets och regeringens, utan hela befolkningens karaktär. Det är bara att be någon beskriva vad de uppskattar med kejsarinnans klädedräkt, så får man snabbt en sann bild av vad det är för en människa egentligen.

Detta gjorde kejsarinnan både exalterad och nervös. Hon anade vad hon med sitt eget snuskiga sinne skulle få se. Och det ville hon ju absolut inte avslöja. Hon frågade skräddarna om effekten även gällde bäraren själv. Och det gjorde det. Kläderna skulle till och med kännas som de såg ut i bärarens egna ögon. Visade ens sinne bar hud, så kändes den också som att den verkligen var bar. Men såg man sig i en sedesamt täckande och värmande dräkt, skulle man också känna sig just så varm och ombonad. Kejsarinnan själv skulle naturligtvis, deklarerade skräddarna, uppleva den överdådiga och mäktigt majestätiska klänning som speglade hennes rättmätigen upphöjda ställning.

Nu blev kejsarinnan verkligen nervös, vilket hon naturligtvis skickligt och rutinerat dolde med sin vanliga nedlåtande min. Själv skulle hon uppleva sig i något väldigt vågat, hon blev nästan lite fuktig mellan benen av bara tanken, men hon kunde ju inte backa ur nu. Då skulle hon riskera att avslöja sanningen. Att skräddarna skulle förstå att hon hade något att skämmas för, som hon inte ville skulle komma ut. Här gällde det att hålla god min i elakt spel.

Dessutom lockade ju möjligheten att kunna snärja andra i detta hemliga garn. Hon kunde tänka sig många möjligheter som det skulle kunna ge henne. Och de var alltför lockande för att avstå.

Så blev det alltså beslutat att skräddarna skulle få uppdraget att sy upp en kreation till kejsarinnan själv av det nya materialet. Den skulle vara klar lagom till den stora paraden om en månad, där hela folket skulle få beundra henne. Skräddarna skulle få den i och för sig väldigt rundhänta summa de begärde för besväret. Men det var ju ett väldigt exceptionellt tyg, och skräddarna var goda förhandlare.

 

Så satte de då i gång. Skräddarna fick disponera en ändamålsenlig lokal nere i staden, alla tillbehör och hjälpmedel de behövde, och ett generöst förskott på den slutliga summan för sina utlägg. De hade också med sig diverse egna attiraljer, några väl förtrogna medarbetare, och naturligtvis flera rullar av det förunderliga materialet.

Skräddarna och deras assistenter arbetade dag och natt. I alla fall föreföll det så, då man hela tiden kunde se ljuset lysa och höra skrammel och buller i lokalerna. Men skräddarna var hela tiden väldigt diskreta i sitt arbete, och fönstren var ständigt täckta och skyddade från insyn. Men att flitens lampa lyste, det anade man.

Under tiden hade kejsarinnan svårt att tänka på något annat än de underbara kläderna. Hon visste fortfarande inte riktigt om det var förtjusning eller nervositet hon skulle känna. Men hon var i alla fall mycket nyfiken. När den första veckan hade gått, kunde hon inte hålla sig längre. Hon beslutade därför att skicka sin hovmarskalk för att inspektera skräddarnas framfart.

Men den gamle marskalken hade ju överhört skräddarna presentation i hovsalen, och visste vad han kunde förvänta sig. Och det gjorde honom inte mindre nervös. Nog för att han var en god och hederlig karl. Men även han hade från gång till annan gjort uppskattade besök i kejsarinnans kammare, och många unga hovfröknars med för den delen, även om det var mer sporadiskt nu för tiden. Så vad skulle han egentligen få uppleva där i skrädderiet.

Hovmarskalken välkomnades hjärtligt av de båda skräddarna, bjöds på vin och kakor, och pysslades om på bästa sätt, innan det var dags att träda in i det allra heligaste. Själva arbetsrummet. Där pågick full aktivitet vid diverse arbetsbänkar och maskiner, mönster och material av alla de slag låg utspridda, och medarbetare med något kreativt i blicken rusade omkring som om piskan var efter dem. Och de som ändå hade två veckor till på sig.

Mitt i rummet stod en provdocka, naturligtvis i kejsarinnans egen storlek. Men den kreation som började ta form på dockan, fick hovmarskalken att svälja av nervositet. Det han såg var en korsett i svart läder, som än så länge lovade att framhäva mer än den dolde. Åtminstone på det här stadiet lämnade den merparten av brösten fria, och snarare upphöjde och exponerade deras mest spektakulära behag. Inte en chans att några bröstvårtor skulle döljas av den där kreationen.

Även nederdelen lovade i dagsläget full insyn. Korsetten avslutades med ett par lika styva läderflikar som smekte sig ner över låren, snarare än att försöka dölja någon blygd. Nog för att detta var ett tidigt stadium, det kunde naturligtvis tillkomma tyg både här och var, men att det här inte var någon sedesam dräkt det stod då alltför klart.

Hovmarskalken var på väg att protestera. Men så påminde han sig om det förunderliga materialets egenskaper, som han ju hade hört om. Det här var alltså inte på riktigt. Det utspelade sig bara i hans snuskiga sinne. Marskalken höll på att svimma. Inte var han väl en sådan…? Han var ju en ärbar man. Eller? Här gällde det att hålla god min.

Nervöst stammade han fram några lovord över den ståtliga och representativa kreationen, lovade att framföra till kejsarinnan hur väl arbetet fortskred, och vacklade hem till slottet, efter en sista rejäl klunk vin.

Till kejsarinnan rapporterade han naturligtvis om hur den mest ståtliga och kejserligt imponerande kreationen höll på att växa fram. Den skulle verkligen få undersåtarna att böja sig i vördnad för sin härskarinna. Han kunde knappt tåla sig till att få se henne bära den. Sedan drog han sig hastigt undan och torkade svetten ur pannan. Måtte hon ha gått på hans bluff.

Kejsarinnan däremot var mera tveksam. Kunde hon verkligen lita på hovmarskalken. Det där lät ju för bra för att vara sant. Mer som något en hovmarskalk borde förväntas se och säga. Men hon visste ju ändå något om hans karaktär sedan förr.

Så slog det henne. Han hade ju också hört skräddarnas framställan, och visste vad som gällde. Han visste att han skulle få se något som överensstämde med hans personlighet och kynne. Så han försökte bara framställa sig i en så god dager som möjligt. Det här var inget lämpligt test. Hon måste hitta på något bättre.

 

När ytterligare en vecka hade gått, hade kejsarinnan kommit på det. Hon skulle naturligtvis skicka minister Myrberg. Något gråare och tråkigare fick man ju leta efter. Där visste hon ju precis vad hon kunde förvänta sig att han skulle se. Det skulle bli den perfekta testen.

Därför blev det nu ministern som åter kallades till tronsalen, och tilldelades detta delikata uppdrag. Och ministern hade nog undrat varför just han skulle bli den utvalde, om det inte varit för hovskvallret. Ryktet hade nämligen börjat sprida sig, inte bara på slottet utan även till ministeriet, om det förunderliga materialet och dess egenskaper.

Nu hade ju ministern en väldigt klar uppfattning om vad han skulle få se. Så han var egentligen inte så nervös. En mer förutsägbar personlighet än hans, det gick inte att finna. Det var alla hans kollegor uttråkat överens om.

Därför började han verkligen svettas av nervositet och förvirring, när han såg dräkten på provdockan. Korsetten som marskalken hade sett förra veckan, hade nu kompletterats med ett par spetsiga axelpartier och ett par lårhöga stövlar med höga stilettklackar, båda i samma svarta läder. Och fortfarande syntes inga ansatser till att dölja bröstvårtor och skrev.

Ministern bara stirrade. Hur kunde han se något sådant. Han som var den mest sedesamma och tråkiga mannen i hela regeringen. Kanske till och med i hela statsförvaltningen. Han som bara älskade med sin fru en gång i månaden, sista lördagskvällen i månaden, med släckt lampa, i exakt fyra minuter. Hon brukade inte ens njuta. Knappt han heller. Han visste inte ens att sådana här kläder fanns. Ens i sin vildaste fantasi.

Han hade i och för sig läst i en fackbok någon gång om ett begrepp, ”det undermedvetna”. Det måste vara hans sedan länge förtryckta ”undermedvetna” som spelade honom ett spratt. Jo, så måste det vara. Men det fick till varje pris inte avslöjas. Så i stället prisade han den strama elegansen, och den värdiga gråskalan i den exklusiva dräkten, tog sig en rejäl klunk vin, och stapplade tillbaka till slottet.

Samma beskrivning gav han också kejsarinnan när han återvände, och försäkrade att en mer respektingivande myndighetsperson hade folket aldrig upplevt. Sedan stapplade han utmattad hem, med oroväckande syndiga tankar om sin hustru.

Kejsarinna var nu lite mer övertygad. Det där var ju verkligen vad man kunde förvänta sig av ministern. Det verkar nog fungera i alla fall. Men å andra sidan, verkade han inte ovanligt nervös? Å andra sidan, varför skulle han ljuga? För ingen annan än hon och hovmarskalken visste ju om skräddarnas hemlighet. Eller?

 

När ytterligare en vecka hade gått, ville ändå kejsarinnan få en sista inspektion utförd. Och nu hade hon kommit på den perfekta kandidaten för uppdraget. Biskopen var den erkänt mest sedesamma och rättrogne mannen i absolut hela riket. Olikt många av sina företrädare och kollegor, hade han aldrig blivit påkommen med minsta skandal. I stället var han ytterst nitisk med att spåra upp och bestraffa varje sådant moraliskt snedsteg. Såg inte han den mest sedesamma dräkten i världen, så skulle något verkligen vara på tok.

Även biskopen var på ett mycket betryggande vis helt övertygad om vad han skulle få se. För nu hade hovskvallret även nått hans öron. Och han hade sin bild klar över vad han hade att förvänta sig. En sedesamt täckande dräkt, i diskreta färger, som ändå utstrålade härskarinnans självklara överhöghet över alla utom gud fader själv. Biskopen behövde inte ens tvivla.

Men tvivlade var just vad han gjorde. På sina ögons vittnesbörd. På sin egen orubbliga karaktär. Och ytterst på guds makt, och djävulens inflytande. För måste det inte var djävulen som gav honom denna syndiga vision? Det han såg var en syndigt svart läderkorsett, som fortfarande på intet sätt dolde bröst och sköte. Den kompletterades inta bara av syndigt höga läderstövlar, utan även av svarta nätstrumpor och ett svart, florstunt släp som ändock lämnade rumpan bar, och på huvudet växte en huvudbonad fram som var lika mycket en mask som en plym.

Biskopen var tvungen att sätta sig, ursäktande sig med plötslig yrsel, och svepte ett helt glas vin. När han hämtat sig något, och förstått stundens allvar och att hans rykte stod på spel, prisade han naturligtvis den sedesamma men ändå imposanta maktkreation som han först haft i sitt sinne, och stapplade omtumlad tillbaka till slottet.

Där blev kejsarinnan mer brydd än någonsin. Nog för att hon fick den beskrivning av dräkten som hon hade förväntat sig. Men såg inte biskopen ovanligt blek och medtagen ut? Och flackade han inte nervöst med blicken? Och bråttom därifrån hade han också. Det hade de ju alla tre faktiskt haft, påminde hon sig. Vad skulle hon egentligen tro om det förunderliga materialet? Kunde hon verkligen lite på det?

Men hon hade inte mycket val. Paraden var om en vecka, folket förväntade sig något alldeles extra. Och hon hade ju redan lagt ut en mindre förmögenhet. Må det bära eller brista.

 

Till slut kom så den stora dagen. Flaggor vajade, orkestrar spelade, gycklare och akrobater förberedde sig, och folket gick man ur huse. Nu hade också ryktet om det förunderliga materialet spridit sig ut i staden. Och de som inte redan hade hört, fick veta desto mer där de stod samlade efter gatorna, och skvallrade med grannar och bekanta.

Därför kokade också åskådarleden av en spänd nervositet. Inte för att man ville visa något för de som stod närmast. Var och en hade sina hemligheter, som man inte ville skulle komma ut. Så här gällde det att vara förberedd på vad man skulle få se och säga, så att man inte blev avslöjad.

På slottet tog kejsarinnan ett djupt andetag, innan hon lät lakejerna öppna dörrarna till det avsedda förmaket, och anmäla hennes ankomst. Där inne väntade de båda skräddarna och deras assistenter, redo att genomföra den högtidliga påklädningen. Skräddarna var åter igen uppklädda till tänderna, i det mest moderiktiga och avantgardistiska man kunde tänka sig. Och de utstrålade ett orubbligt självförtroende och en oövervinnerlig entusiasm. Däremot syntes varken någon dräkt eller någon provdocka till. Bara ett par skärmar.

Kejsarinnan såg sig förvirrat omkring. Men hon fick snart förklarat för sig, att de ville att det skulle bli en överraskning även för henne. Därför skulle hon få gå in bakom den ena skärmen, och dessutom få en bindel för ögonen. Så skulle de kvinnliga assistenterna först klä av henne allt, för att sedan påbörja påklädningen av det som dolde sig bakom den andra skärmen.

Så nu stod kejsarinnan där, bakom sin skärm, utan att kunna se något, och kände hur hon blev naknare och naknare. Hon kände de unga flickornas händer på sin kropp, och försökte ihärdigt hålla tillbaka sin egen upphetsning. Det här är inte tiden och inte platsen för att stå och bli kåt.

Men hon kunde inte hjälpa det. För känslorna när hon kände de nya plaggen på sin kropp, det styva men samtidigt mjuka lädret, de finmaskiga nätstrumporna, och det florstunna tyget som fladdrade förbi, det kunde hon inte göra något åt. Och framför allt den panikartade känslan när hon inte kände något som täckte hennes bröstvårtor eller underliv, ens när skräddarna meddelade att hon nu snart var färdigklädd.

För nog för att hon inte hade något emot att vara vågad i en mindre krets. Men att gå ut och känna sig syndigt halvnaken inför hela folket. Det kände hon var mer än hon klarade av. Desperat försökte hon styra sina tankar och känslor. Försökte frammana en annan bild, en annan känsla, en annan vision ur sitt syndiga sinne. Men det gick inte. När de till slut tog av henne ögonbindeln, placerade huvudbonaden på hennes huvud, och ledde fram henne till spegeln, stod hon bara som förstenade och stirrade på sin egen uppenbarelse.

Precis som hon redan hade känt, lyftes stora delar av hennes bröst, inklusive vårtgårdar och allt, upp till allmän beskådan. Lika så exponerades hennes välansade sköte. De stövelklädda benen matchades av ett par lika svarta och långa läderhandskar, som räckt långt upp över armbågarna. På huvudet bar hon en svart läderhuva som gick långt ned över ögonen, och som pryddes med imponerande svarta plymer. Hon stirrade tillbaka på sina egna skräckslagna ögon, vars vackra sminkning ändå framhävdes av maskens ögonhål.

När hon sänkte blicken, och vände sig om något, såg hon ett långt och fluffigt släp av tyll, som utgick från hennes höfter, men som med en fin rundning lämnade hennes vackra rumpa helt bar och tillgänglig för insyn. Precis som hon hade känt och annat. Kejsarinnan höll på att dö av skam.

Men skräddarna de prisade oupphörligen hennes imponerande skönhet, hur kreationen framhävde hennes makt och upphöjdhet, och hur undersåtarna skulle kasta sig för hennes fötter av hänförelse. Det här var då en succé som skulle gå till historien.

 

Äntligen kom paraden i gång. Jubel och applåder steg från folkmassorna. Marschorkestern spelade, dansarna dansade, akrobater gjorde sina konster och gycklarna sina trick. Det fanns mycket som förnöjde publiken, redan innan själva huvudnumret. Men till slut kom hon. På en upphöjd vagn så alla skulle se, dragen av lugna och stadiga hästar, stod hon där till allmän beskådan. Kejsarinnan.

Först tappade publiken bara andan. Sorlet sjönk till ett lågt brus, medan folket tog in vad de verkligen såg. Något så vågat och utmanande hade många av dem inte ens drömt om. Sedan började de inse lite till mans, att det uppenbarligen var just det de gjorde. Om ryktet var sant, stirrade de just nu sin egen snuskiga fantasi i vitögat. De tittade sig förvirrat omkring, insåg det desperata läget, och började sedan högljutt prisa dräktens skönhet, kejsarinnans strålande makt, och hennes vackra men samtidigt oerhört dygdiga utstrålning. Här fick verkligen ingen annan misstänka att de såg vad de verkligen såg.

Kejsarinnan själv var närmast paralyserad av nervositet. Hon försökte dölja det med sin vanliga nedlåtenhet, och inövade kejserliga vinkning. Men det enda hon kunde tänka på var hur svetten strömmade från hennes nakna armhålor och hennes heta panna, och ner i hennes blottade urringning. Och inte minst på det som rann utefter hennes lår. Och det var inte bara svett. En skön bris svepte över staden den här dagen, och den gjorde inte bara hennes bröstvårtor styva, utan smekte också alltför skönt hennes blottade nedre läppar.

Snart började hon i och för sig höra lovprisningarna från åskådarleden. Men en del av henne kände ändå att det var något fel. Att de inte kändes riktigt äkta. Att det fanns något oroligt i tonfallen. Och när hon någon gång mötte någras blickar, såg hon bara en förvirrad och illa dold osäkerhet. Munnarna månde jubla, men ögonen talade ett annat språk. Var det för att de alla, var och en för sig, konfronterades med sina alldeles egna innersta brister? Eller var det – åh hemska tanke – för att de såg det hon också såg?

Men det fanns ingen återvändo, Det var bara att hålla god min, och genomlida eländet. Allt medan paraden rullade vidare. Den passerade butiker och hantverksbodar, bönehus och krogar, bostäder och myndighetsbyggnader. Över allt hängde folk ut genom fönstren, och begapade skådespelet.

Det enda riktigt genuina och trovärdiga jublet, kom när man passerade stans största bordell, som av någon outgrundlig anledning, eller en stor muta, hade lyckats få loklarer vid huvudgatan. Där såg både kunder och personal exakt vad de hade förväntat sig att se, helt i enlighet med ryktena. Så de utbringade bara ännu en skål för hennes kejserliga höghet, och fortsatte med sitt hånglande.

Värre blev det längre nedåt gatan. Där låg ett par av stadens kloster mitt emot varandra, munkklostret på ena sidan gatan, och nunneklostret på den andra. Och uppe på klostermurarna hängde nu deras inneboende med hakorna vid knäna. Det här var ju just de frestelser som de hade gått i kloster för att undvika. Att få bot och vila för sin syndiga själ. Men nu såg inte bara Herren, utan även de själva att det inte hade hjälpt. De korsade sig och rabblade Ave Maria, men kunde ändå inte vända bort sina blickar.

Till slut kom processionen fram till stadens läroverk för unga gossars och flickors högre studier, framför vilket naturligtvis eleverna hade flockats. Det var ungdomar i just den åldern, där köttets lustar är som mest spännande, och de motsatta könets lockelser gör sig som mest påminda. Lärarna hade ett ideligt sjå att stävja dessa tendenser. Men idag gick de mot sitt slutliga nederlag.

Två av ungdomarna som stod längst fram i ledet när vagnen med den halvnakna kejsarinnan rullade förbi, var en ung flicka och en ung pojke som redan funnit varandra i kärlekens lustar. De var inte bara ihop och väldigt nyförälskade. De hade också skaffat sig handfasta och utförliga erfarenheter i ämnet. Det hade helt enkelt gått hela vägen. Och dem gick det inte att lura. De skrattade gott åt hela spektaklet, det nervösa lovprisandet och kejsarinnans uppenbart skräckslagna halvnakenhet. Och till slut upphävde flickan sin stämma, och ropade högt och muntert.

– Men ser ni inte? Det är ingen illusion i era egna huvuden! Kejsarinnan är verkligen naken!

Med det vände hon sig mot sin pojkvän och mötte honom i en lång och blöt kyss. Som fortsatte i ett öppet hångel, som stängde ute allt vad omgivning hette.

Det blev vändpunkten. En efter en började den närmaste publiken skaka av sig sina inbillade självförebråelser. En efter en insåg de att flickan hade rätt. Kejsarinnan står verkligen här och visar muttan. För allt folket. Offentligt.

Ett nytt sorl började sprida sig genom folkmassan. Och snart steg det till högljudda rop.

– Kejsarinnan är naken! Kejsarinnan är verkligen naken!

Det var med en stor lättnad som folk nu konstaterade att det inte var deras egen fantasi det var fel på. De hade inget att skämmas för. De hade blivit lurade ett tag, men den gubben gick inte längre. Däremot insåg de att de hade blivit inspirerade. Det började hos de övriga ungdomarna, där fler och fler tog efter sina båda kamrater. Några passade på att ta mod till sig, och bad prövande om en kyss av någon de länge inte vågat fråga. Andra som redan var tillsammans i smyg, tog nu modigt nästa steg.

Men det var inte bara ungdomarna. Fler och fler i åskådarleden tog nu sin äkta maka eller make i famnen, och gav efter för de effekter som synen av härskarinnan där på vagnen redan hade haft på deras intima kroppsdelar. Och de gifta paren var inte ensamma. Till slut var stora delar av åskådarleden inblandade i ett massivt hånglande. Och de som inte hade någon i närheten att roa sig med, riktade in sig på källan till inspirationen. Kejsarinnan själv.

Fler och fler började klättra upp på vagnen, och närmade sig den skräckslagna kejsarinnan. Vakterna hade tappat fattningen, och kom sig inte för att hindra anstormningen. Så snart var hon omgiven av tafsande händer, både på bröst, sköte och rumpa. De drog i armar och ben, slet i hennes kläder, och överöste henne med kyssar. Först drabbades hon av panik. Men när hon märkte att ingen gjorde henne verkligt illa, utan att det snarare var spännande och upphetsande, gav hon efter och lät sig dras med i hånglandet. Så när vakterna äntligen vaknade till och kom sig för att agera, började de i stället delta i orgien.

Snart låg alla i en stor hög kring en nu ännu mera naken kejsarinna, och tillfredsställde både henne och sig själva på alla de sätt och vis. Och när hon självmant började greppa, runka och suga vad lemmar hon kom åt, bar det sig inte bättre än att hon snart låg med en hård stake i varje hål, medan ivriga händer tillfredsställde övriga kroppsdelar där de kom åt.

Vagnen blev nu centrum för orgien, där de många män som blivit utan med glädje hjälpte villiga kvinnor upp på plattformen. Så till slut var det inte bara kejsarinnan som låg där och fick sin tillfredsställelse, utan även många andra av stadens kvinnor, hög som låg.

Även i åskådarmassorna kring paradvägen, var nu orgien i full gång. Det knullades på bänkar och bord, mot träd och stolpar, ut och in genom fönster och helt enkelt rakt på marken, hur smutsig den än var. Några samsades i både trekanter och fyrkanter, och det stod inte på förrän både det ena och det andra partnerbytet inträffade. Folk låg runt i en salig blandning, och snart var hela staden en enda stor ormgrop.

De båda klostrens innevånare såg på med förfäran, och försökte i det längsta stå emot dessa syndiga frestelser. Men till slut gick det inte längre. Hetare och mer desperata blickar har aldrig utväxlats mellan två kloster. Och snart störtade både munkar ock nunnor över gatan, med kjortlarna i högsta hugg. Till slut fylldes inte bara de båda klostergårdarna utan även gatan där emellan, av älskande munkar och nunnor. Men det fanns även de som ståndaktigt stannade kvar på klostergården… och sög av varandras stånd, eller lapade guds nektar från sin medsysters sköte.

När kvällen så kom låg folket i mer eller mindre nakna drivor över hela staden, med den kejserliga vagnen som epicentrum. Det var många som hade kommit den dagen, och flera gånger dessutom. Kejsarinnan inte minst. Hon hade tappat räkningen på hur många hon hade älskat med i dag, och framför allt hur många hon hade låtit spruta i sin oskyddade kärleksgrotta. Hon hade inte ens orkat hålla på sina principer.

På första parkett satt de unga paret som dragit i gång alltihop. Efter att själva älskat ett par gånger, satte de sig bara uppflugna på skolgårdsmuren, och betraktade spektaklet, medan de förstrött pussades lite och onanerad sig själva och varandra. De talade om hur stolta de var över sig själva, och hur det här skulle bli ett fint minne för livet, som de ju faktiskt delade med hela staden. För det här skulle nog vara något som präglade riket för lång tid framöver.

Och ack så rätt de hade.

 

Nästan nio månader senare satt kejsarinnan åter på sin tron, och lyssnade på minister Myrberg. Men denna gång med mycket större intresse. Ministern kunde nämligen meddela ett fantastiskt genombrott i befolkningsfrågan. Inom de närmaste veckorna förväntades tusentals barn födas. För inte bara hade Den Stora Orgien, som den kom att kallas i folkmun, gjort tusentals kvinnor och flickor med barn. Lusten hade inte avtagit, utan pågått i flera veckor, för att inte säga månader. Så de som inte blev gravida under paraden, hade snart blivit det under perioden därefter.

Och ingående studier gav vid handen att sexintresset inte hade avtagit, utan många såg fram emot att avla flera barn, nu när de påmints om hur skönt det var. Och inte hade sexlusten avtagit under graviditeterna heller. Det kunde många kvinnor intyga. Några hade till och med haft bättre sex än någonsin de här månaderna.

Ministerns entusiasm visste inga gränser. En sådan här framgång inom hans eget område hade han då aldrig haft. Och ärligt talat hade hans eget sexliv fått en nytändning även det.

Kejsarinnan log medan hon strök sig över sin stora mage. Innan hon bjöd ministern avsked, frågade hon om hur det stod till med hans hustru. Och jodå, hon mådde bra och nedkomsten var beräknad till om två veckor. Kejsarinnan önskade dem lycka till, och fick samma önskan tillbaka.

Någon vecka senare nedkom kejsarinnan med ett välskapt flickebarn, förlöst av en redan utarbetad barnmorska. Hon blev sedermera känd som folkets prinsessa, på grund av sina många potentiella fäder. Och hon blev mycket populär.

 

Så levde de lyckliga, i hela riket, i alla sina dagar. Och har de inte slutat, så knullar de väl än.