Förord

Musiken strömmar ur högtalarna i rummet. Det är natt och alla sover. Kaffet är snart ljummet och förutom musiken hörs bara det jämna bruset från datorns fläkt och fingrarnas knatter över tangentbordet.

Jag skulle skriva färdigt en helt annan text men när Kajsa och Malena, ackompanjerade av gruppen Eldkvarn på skivan Cirkus Broadway från 1989, ett livealbum som för övrigt spelades in när jag som 16-åring stod i publiken, börjar sjunga så strömmar ord, bilder och känslor genom kroppen och det gick inte att låta bli att skriva det här.

——

Lysrören flämtade i takt med ölen som stämplades in i rasande fart, in i den förvånansvärt gammalmodiga kassaapparaten. På lätta fötter bar den rödhåriga smutsiga flickan ut ölen, placerade dem på borden innan hon virvlade vidare. Vid det stora långbordet i mitten av lokalen satt karlarna, drack girigt av ölen och blandade korten och skrålade. De var alla trashankar, samhällets mindre bemedlade, de som aldrig lyckades, grova, ovårdat yttre och ovårdat språk. Ständigt grep grova händer efter hennes späda kropp. Genom åren hade hon lärt sig att hoppa undan alldeles i rätt ögonblick. De ropade och skrålade efter henne, ville att hon skulle komma, sitta i deras knä så att de kunde ta för sig av henne. Det ville de alla men hon visste att det bara var för stunden.

Vid de mindre fyrkantiga borden för två längs lokalens väggar satt de andra, de tystlåtna, sorgsna och ensamma männen. Någon satt och skrev, någon studerade ett tummat fotografi av en kvinna och två barn. Vid dessa bord behövde hon aldrig frukta för sin säkerhet. Tysta, sorgsna såg de upp och nickade när en ny öl ställdes på bordet framför dem. Sedan sjönk alltid blickarna tillbaka ner i bordsskivan.

Det var bara han som såg henne rakt i ögonen, sa tack och rörde vid hennes hand när han tog emot sin öl. Han satt alltid vid samma bord, längst in mot gången in mot köket. Det var bara honom hon tillät röra vid henne om än fjäderlätt och snabbt.

– Får jag fråga vad ni heter? Frågade han en kväll för någon vecka sedan.
– Moa, svarade hon blygt och förvånades över att hon sa sitt namn.
– Ni är mycket vacker fröken Moa.
– Tack, ni är allt för vänlig. Vad heter ni själv? Nej vänta, säg inget! Ni heter Romeo? Sa hon och fnissade medan hon med flinka fingrar plockade hans tomma ölsejdel, ställde en ny skummande öl på bordet samtidigt som hon torkade bordet.
– Ni kan kalla mig Romeo om ni vill fröken Moa.

Romeo svalde sin själ med ett tyst skål och kände hur ölen rann ner och fyllde det tomma hål som hans hjärta blivit. Han såg längtande efter den smutsiga, rödhåriga flickan som virvlade vidare i lokalen. Han tyckte verkligen att hon var gudomligt vacker med sitt smutsiga stripiga hår, slitna kläder och alldeles för smala midja. Egentligen var allt här inne i lokalen vackert på något sätt. Trashankarna och alla de överblivna. Alla bar på något smutsigt och sorgligt, en historia som alla på ett eller annat sätt fört dem samman här. Vissa av dem var direkt farliga men de allra flesta var harmlösa sorgliga varelser. Där ute på stadens gator fanns en annan värld. Där var allt välpolerat och rent. Det fanns ändå något vackert i misär.

Många kvällar hade han suttit så här vid sitt stambord och försökt ta mod till sig att bjuda ut henne, men han kände sig ovärdig henne. Trots det smutsiga stripiga håret glödde hennes mun och ögonen som han bara ville drunkna i. Han anade en sårbarhet och smärta djupt där inne men hennes fasad var hård som granit. Efter alla kvällar som servitris och diskerska på ett sådant här pilsnerhak på samhällets botten hade hon säkerligen både hört, sett och tvingats utstå både det ena och det andra. Alla de grova händer och fräcka fraser som ständigt haglade som regn vart hon än vände sig måste ha gjort henne hårdare än urberget.

Vem var då han, Romeo, att fråga just henne, Moa, om att få låna henne för en kväll? Han ville ha henne, ville att hon skulle fylla hålet i hans hjärta och kanske, kanske fanns ett liknande hål i hennes hjärta som han kunde fylla? Men han ville inte vara som de andra, inte bli ännu en i raden som förutsatte att hon var tillgänglig för att hon var fattig och smutsig och jobbade just här.

Hans självförtroende vacklade mellan förtvivlan och sprittande förhoppning. Om han bara vågade fråga henne skulle hon förstå att han inte hade samma avsikter som de andra. Om han frågade skulle hon tro att han var precis som alla de andra. Var han det? Ville han samma sak som de andra, bara få ner henne på rygg och komma under hennes kläder, ta för sig av hennes behag och sedan slänga henne i rännstenen?

Nej! Han var inte sådan. Ensamheten i hans bröst var för stor och mörk för att en flickas barm vore tillräcklig. Han ville mycket mer, bli hennes hjärtas skatt, bära hennes bördor och bara den som väntade på henne, tog henne i sina armar när hon kom hem trött och sliten efter en lång kväll på krogen. Han ville vara den som tvättade henne ren från all smuts, den smuts som kom sig av vad alla trodde hon var för någon. Hennes smutsiga hår och säkert lika smutsiga kropp ville han ha som den var. Han visste att han skulle älska henne så som hon var, för den hon var.

– Fröken Moa?
Hon ställde just en ny skummande öl framför honom. Som alltid såg de varandra djupt i ögonen och hon dröjde som alltid på steget någon extra sekund. Båda kände det som om de vilade i ögonblicket, i stormens öga.
– Fröken Moa, ni är så sagolikt vacker. Jag undrar om jag finge göra er sällskap längs den mörka vägen hemåt så att ni kommer tryggt fram denna mörka natt?
Nu hade han äntligen sagt det. I den tystnad som han upplevde som mycket lång, hann han tänka att han alltid kunde byta krog för sina ständiga ensamma kvällar. Då skulle han inte ens få titta på henne, något som blivit ett måste och hans enda tröst i detta mörker. Bara få se henne dansa över golvet balanserande på ölsejdlar och tallrikar med mat som en virvelvind kryssande mellan borden. Skulle han stå ut med att inte få se henne mer?
– Ni generar mig Romeo. Möt mig i gränden tio minuter efter stängning så ska jag gärna gå vid er sida hemåt genom natten.

Tusen svalors vingar svirrade i hans bröst. Hon hade sagt ja! Hade han verkligen hört rätt? Han skulle sluta dricka, ta tag i sitt mörker och fylla det med ljus, hennes ljus. Han skulle åter bli den man han en gång varit, stark och vital, full av kraft och energi, en man som andra såg upp till och som hon ville vara hos. Han såg sig stolt promenera genom stadens gator med sin arm beskyddande runt hennes axlar. I ena sekunden såg han henne som vacker, hel och ren med vackra dyrbara kläder som en rik kvinna och inte som en fattig gatflicka. Sedan ångrade han sig. Han ville ha henne precis som hon var. Han skulle hålla om henne, visa upp henne lika stolt och sedan skulle han göra henne lycklig i mörkret om natten.

Moa undrade vad som hänt. Något hade trängt innanför hennes skal som hon byggt starkt under så lång tid. Ingen av männen här inne lockade henne. Ibland föll hon ner i förtvivlans brunn, tänkte att det vore lika bra att ta några av de mer eller mindre generösa erbjudanden som gavs för att hon skulle ge sin kropp för några timmar. Det skulle helt säkert dryga ut inkomsterna för henne och dottern där hemma. Kanske skulle hon slippa jobba så mycket, inte behöva låta dottern vara ensam så mycket där hemma där mörkret och monstren som ruvade under sängen skrämde henne. Men hon kunde inte. Hon hade släppt till en gång. Den gången var det av förälskelse men nästa morgon var han försvunnen, bortrest med något av fartygen i hamnen och kvar blev hon med sin växande mage. Ensam kvinna med barn signalerade bara en sak, Hon hade fått smak för det och var allmänt villebråd men hon var ingen mans egendom, aldrig mer.

Ändå hade en pil trängt innanför hennes skyddande brynja, trängt rakt in och stuckit där det aldrig skulle få sticka igen. Hon hade bestämt att det aldrig skulle ske och särskilt inte där på krogen. Men vart skulle det annars ske? Det var antingen på krogen eller så skulle hon tas med våld i någon av de mörka gränderna på väg hem ensam i natten.

Arvid stod utanför den smala sidodörren när krogen stängt. Gatorna tömdes snabbt på människor som gick åt olika håll. Snart var han ensam kvar. Han undrade om hon verkligen skulle komma som utlovat?

Romeo, vart fick hon det ifrån? Det var som en saga, en lek de lekte. Moa, hans Julia. Hennes namn i hans mun smakade som sockersötad vispgrädde men hon visste inte vad han hette på riktigt.

Dörren öppnades försiktigt och gav ifrån sig ett gnisslande ljud. Han gjorde sig väl synlig när hon skymtade i dörröppningen. Tyst stängde och låste hon dörren efter sig.
– Så ni väntade verkligen, konstaterade hon och log.
– åt vilket håll bor ni? Frågade han när de började gå bortåt i gränden.
Han visste mycket väl vart hon bodde. Många gånger hade han gått bakom henne på avstånd, som en drömmare och med hopp om att vara hennes beskyddare. Flera gånger hade han tyckt sig notera skuggor i mörkret som avbrutit sina rörelser när mannen bakom flickan närmade sig. Ibland hoppades han att någon av dem skulle försöka så att han fick rädda henne, men det skulle se konstigt ut om han råkade vara där just då.

De gick tysta en stund. Blygt sökte han hennes hand i mörkret och hjärtat slog extra slag när deras fingrar flätades samman. Hennes händer var så mjuka och på samma gång starka.
– Tack för att ni låter mig gå här vid er sida fröken Moa.
– Tack för att ni frågade och gör mig sällskap genom den mörka natten. Det har ni väl gjort förut?
Plötsligt blev Arvid rädd. Hon hade alltså upptäckt honom.
– Eh, mmm, hmm, stammade han nervöst utan att veta vad han skulle säga.

Men så såg han det varma leendet och kände värmen när hon tryckte hans hand.
– det har känts tryggt att ha haft er bakom mig som beskyddare men det är väl ändå bättre att gå så här fullt synlig?
– Mycket bättre fröken Moa, mycket bättre. Jag hoppas jag inte skrämt er? Jag vill er verkligen inte illa.
– Det vet jag min Romeo. Eller får jag kalla er vid ert rätta namn Arvid?
– Hur vet ni mitt rätta namn? Ni har aldrig frågat efter det.
– Jag jobbar på krog, då vet man allt och lite till, sa hon och log varmt.
– Ni får kalla mig vad ni vill fröken Moa, svarade han varmt och med rörelse.

– Berätta om ert liv, bad han efter en stund.
– Vad finns att berätta?
– Lever ni ensam, har ni några föräldrar eller syskon?
– Jag lever ensam. Annars hade det inte passat sig att gå så här med min hand i er. Jag har ingen annan än Elin, min dotter.
– Åh, ni har en dotter?
– Ja hon är fem år och ljuset i mörkret. Annars är mitt liv mycket svårt.

Det sista sa hon med låg röst och hon såg bort.
– Berätta om det svåra fröken Moa. Kanske blir det lättare att bära om man inte bär det ensam?
Tveksamt började hon berätta. Först hade hon inte tänkt nämna allt det svåra och mörka, men det liksom krokade i varandra som av sig självt och gick inte att hejda. Det var första gången hon lät någon annan ta del av hennes innersta.

Arvids hjärta svämmade över av medlidande och värme. Det kändes främmande då han under så lång tid tänkt sig sitt hjärta som ett tomt och ödsligt hål som aldrig skulle kunna svämmas över, hur mycket öl han än hällde i sig. Nu gjorde det det och det var en varm, skön och på samma gång skrämmande känsla.

Mitt på trottoaren stannade de. Moas berättelse tystnade mitt i en mening. Han la händerna på hennes axlar och vred henne mot sig, såg hur hennes ansikte förvreds av sorg och hur hon kämpade emot tårarna. Försiktigt la han armarna om henne och drog henne intill sig. Då, som en skälvning som följdes av en till och sedan ännu en, rämnade hennes fasad.
– Gråt min flicka, jag finns här, viskade han i hennes öra och njöt samtidigt av känslan av hennes hår som kittlade hans näsa och kind.
Länge stod de så tätt tillsammans. Hans ena arm höll henne tätt intill sig medan den andra strök henne över ryggen. Äntligen fick han vara hennes beskyddare. Efter en lång stund började hennes skakningar och snyftningar avta något. Långsamt såg hon upp och mötte hans blick.
– Tack Arvid.

Båda visste att det nu skulle hända. Han hade drömt så länge om det, fantiserat hur och var det skulle ske och hur hon skulle kännas mot hans läppar. Även om fantasierna varierat mycket så hade det alltid varit här, längs hennes väg hem som det skedde. Hon som aldrig skulle låta någon vidröra hennes läppar igen närmade sig sakta hans mun, kunde inte dölja de uppsnabbade andetagen.

Långsamt möttes deras läppar. Hennes mun kändes så liten och nätt, ändå så hungrig. Deras läppar sög och tungor virvlade i en allt vildare dans.

Under gatlyktornas kalla ljussken andades de tungt och fort. Hans blyga händer blev allt modigare, kände det han bara kunnat ana under hennes kläder och föreställt sig i sina fantasier. Hon som alltid av ren reflex hoppade undan för alla händer som sträcktes efter henne lät dem nu ta för sig av hennes hemliga behag. Hennes kropp vibrerade när han rörde där bara en rört tidigare och hennes kropp skrek av samma begär som bara en gång tidigare.

När han tog hennes hand och började gå mot en smal sidogränd visste hon vad som skulle ske, ville det med hela sin kropp. Han hade känt hur våt hon var. Hon skämdes för hur hon särat på benen där hon stod lutad mot lyktstolpen och det ljudliga kvidande som kom ur hennes mun när han rörde henne just där.

Han hittade en olåst port, ett mörkt trapphus, en trappa nedåt, kala väggar och ståldörrar. Han lyfte henne med starka armar och la varsamt ner henne på det kalla stengolvet. Han tog av sin jacka och vek den och la den ömt under hennes huvud.

Sedan var han över henne, hon under honom. Något klädesplagg gick sönder men hon visste inte vems och brydde sig just nu inte heller. Hon kände hans mjuka fingrar i sig, sedan hans varma tunga. Mitt i hennes orgasm som slog henne som en orkan, fyllde han upp henne med sitt hårda kött, trängde djupt in, fyllde hennes mun med sin tunga. Sedan älskade han henne. Först stilla, sedan hårdare och fortare. Hennes höfter stötte upp mot hans, hennes naglar grävde sig djupt i hans skinn. Trots att hon bara varit med en man visste hon när det var nära. Hennes förnuft sa att hon nu måste sparka bort honom från sin barm, men benen lydde inte, slogs runt hans stjärt och tryckte honom djupare, hårdare och fortare in i sig.

På vägen hem gick hon på svaga ben med hans arm om hennes axlar. Han bad att hon skulle bli hans och hon sa ja, om han lovade att ta hand om hennes dotter också och att alltid vara snäll. Han lovade och hon trodde honom.

På gatan utanför hennes port kysstes de djupt och länge. Han lovade att komma till krogen imorgon, men inte för att dricka utan för att följa henne hem för alltid.

Dagen efter vaknade Arvid och insåg att något var fel. Han försökte hålla sig kvar i drömmarna och minnena från gårdagskvällen, känslan av hans arm runt hennes midja, smaken av hennes läppar, först varsamma och blyga, sedan vilda och hungriga. Han mindes det hårda och kalla stengolvet i porten, hans jacka som stöd under hennes huvud och hur hans hårda kött omslöts av hennes varma och våta. Han mindes andetagen som ekade i det kala utrymmet, fläcken på stengolvet efteråt och hur han ledde henne hem på vingliga ben.

Rummet framträdde allt mer men klarnade aldrig helt framför hans ögon. Det var som en dimma som skymde sikten. Andetagen som ekat där i porten var inte längre deras. Det var hans grunda, snabba andetag. Det kalla stengolvet byttes mot hans klibbiga lakan.

När han försökte resa sig ur sängen för att gå på toaletten vacklade han så att han nästan föll. Svetten rann längs ryggen samtidigt som han frös så att han skakade. På badrumsgolvet föll han ner på knä framför toalettstolen och samtidigt som han kräktes kissade han på sig. Mer sant var att det rann ur alla hans hål samtidigt utan att han kunde kontrollera det. Urin och avföring plaskade ner på golvet medan maginnehållet krampade ur honom ner i toalettstolen. Varenda muskel krampade när han gjorde sitt bästa för att torka upp. Tårarna rann och han bad om förskoning.

Tillbaka i sängen förmådde han inte byta lakanen, drog bara täcket tätare omkring sig. Han upprepade hennes namn om och om igen i hopp om att hon skulle kunna känna det inom sig. Vad skulle hon tro efter det som hände igår och att han sedan försvann och aldrig hördes av mera? Han skulle ligga här och dö i sin egen skit och hon skulle aldrig få veta. Långsamt stängde kroppen ner allt mer. I hans vaga medvetande visste han att han måste ha vatten. Sen, men inte nu…

Moa vaknade lycklig som aldrig förr. Hon försäkrade sin dotter att allt snart skulle bli mycket bättre, att monstren snart skulle försvinna, att det fanns en man som tyckte om henne som snart skulle göra deras liv bättre. Hela vägen till arbetet sjöng det som musik i hjärtat och hon kände sig stark och frisk.

Redan när de första gästerna kom förstod hon att något var fel. Han satt inte där vid sitt vanliga bord. Hon kom ut med en öl som hon tänkt ställa på bordet i samma stund som han slog sig ner, men bordet förblev tomt.

Resten av kvällen och de två efterföljande kvällarna förflöt som i ett töcken. Första kvällen hoppades hon att han åtminstone skulle gå där snett bakom henne som förr, eller att någon där i skuggorna skulle försöka ge sig på henne varpå han skulle lösgöra sig ur skuggorna och rädda henne. Sedan blev hon rädd för mörkret eftersom hon visste att han inte fanns där bakom henne. Tårarna strömmade ner för kinderna när hon sprang sista biten hem.

Andra kvällen var det ilskan som drev henne framåt. Han hade bara lekt med henne, som ännu en i raden och hon hade låtit sig luras. Det som aldrig skulle kunna ske igen. Tredje kvällen gav hon upp. Hon var inte värd mer än det liv hon hade. Egentligen ynkade hon sig inte för egen del. Det var det här hon var skapad för och dög till. Värre var dottern. Hon behövde så mycket mera och hade blivit så lycklig när hon berättade att monstren under sängen snart skulle försvinna och att hon aldrig skulle behöva vara ensam hemma i mörkret mera. Aldrig mera behöva höra de hotfulla ljuden på andra sidan väggarna. Till slut bestämde hon sig. Om hennes sköte kunde rädda flickan och göra så att hon fick det bättre så fick det bli så. Hennes sköte skulle ändå aldrig kunna älska igen.

Arvid försökte springa men benen bar honom knappt. Han visste inte ens vilken dag det varit när han vaknat upp ur sin dvala av att det lät som om det bultade på dörren. Någon skrek att det stank förfärligt och att man skulle ringa polisen om det inte blev bättre. Då reste han sig upp, kröp mer än gick ut i köket, drog sig upp till stående mot diskbänken och lyckades få tag på ett någorlunda rent glas och vatten ur kranen.

Någonstans hade han läst att det var viktigt att inte bara dricka vatten. Det var något mer, något med salt och socker som han försökte minnas. Han blandade på måfå. Han kastade upp i slasken direkt av de första klunkarna men lyckades dricka mera om han gjorde det väldigt försiktigt. Den äckliga vätskan och några försiktiga tuggor hårt bröd fick kraften att långsamt återvända. Känslan var nästan magisk.

Han hade bara en tanke, Moa! Han bara måste hitta henne och förklara. På väg ut i hallen snubblade och föll han. På väg ner för trapporna fick han hålla sig i ledstången för att inte falla. Ute på gatan kändes luften frisk och lättare att andas. Han skyndade längs gatorna så fort han kunde. Styrkan han känt i kroppen rann snabbt ur honom. Han vacklade, snubblade, famlade och föll, reste sig och försökte igen, måste bara hinna fram!

Plötsligt stod han bara där framför henne och vinglade som en drucken med armarna sträckta mot henne. Hon försökte verkligen, hitta hatet inom sig, känna de där känslorna av bedrägeri och svek, försökte pressa naglarna i handflatorna för att känna om de fortfarande skulle duga att klösa med, riva och slita. Hon försökte skrika åt honom att han var ett fyllo och en horbock och att hon ville bli lämnad i fred, för alltid.

Men det gick inte, orden kom inte fram liksom hatet. Hon såg att han var sjuk, inte full. Istället föll hon i hans armar med ett kvävt skrik och med tårar sprutande.
– Moa, min älskade Moa.
Han viskade hennes namn om och om igen och höll henne hårt intill sig. Sedan vek sig benen och mörkret slöt sig omkring honom.

Långsamt vaknade han till liv. Solstrålar skar som knivar i ögonen och gjorde huvudvärken nästintill olidlig. Ändå kändes allt bättre än igår. Någonstans undrade han hur nära döden han egentligen varit. Inte på grund av sprit eller droger, inte på grund av slagsmål eller framrusande spårvagnar utan av något så trivialt som en rejäl magsjuka. En magsjuka som valde att komma kanske på den mest olämpliga dagen i hans liv. Han hade varit så nära att förlora Moa. En kort sekunds panik sköljde genom kroppen. Vart var hon nu?

Något skymde det skarpa ljuset, någon satte sig på sängkanten och ett glas hölls mot hans läppar. Långsamt öppnade han munnen och hostade våldsamt av den starka spritsmaken i munnen. Han kände sig plötsligt klarvaken.
– Bra, här kommer vatten istället, gapa.

Det var verkligen hennes röst. Långsamt fokuserade hans ögon tills han såg henne klart framför sig. Hon var ytterst verklig och ingen hägring från någon feberdröm. Bakom henne skymtade han ett barn, en söt liten flicka i femårsåldern som blygt såg på honom i skydd bakom sin mor. Han förmådde sig att le svagt och vinka åt flickan som rodnade och pilade iväg.

Den dagen skötte hon om honom, serverade kokt ris och fisk, tvättade hans kläder och vakade medan han duschade. När krogen öppnade meddelade hon att hon var sjuk, något som gjorde ägaren rasande. Hon hade väl aldrig någonsin varit sjuk? Mer sant var att hon arbetat oavsett feber eller magsmärtor och hur hon mådde hade väl aldrig intresserat honom.
– Nu kommer du hit ditt satans stycke! Annars kan du leta dig ett nytt jobb! Skrek han och slängde på luren.
– Det ska jag, svarade hon hårt in i luren över den döda linjen.

På kvällen älskade de med varandra för andra gången. Inte så där hårt och desperat, utan mjukt och långsamt. Han var fortfarande svag men visade alla tecken på att vilja ha henne. Hon låg över honom och sög in hans hårda lem i sitt sköte, kramade och rörde sig långsamt fram och tillbaka hungrigt och målmedvetet.

Efteråt låg han med Moas späda svettiga kropp över sig och hennes hår som täckte hans ansikte. Han kunde känna hur hon andades tungt och fort i sina efterdyningar. Tänk, att bland glasskärvor, skrammel och skrål hade han så funnit sitt hjärtas skatt.
– Mamma, monstren är borta nu.
Båda ryckte till. Vid sängen stod Elin med en nalle i famnen. Han blev generad för att de låg så nakna och blottade i tron att dottern sov djupt.
– Gå och lägg dig unge! Fräste Moa.
Samtidigt brast de båda i hysteriskt skratt medan dottern fnittrande pilade iväg på bara fötter.

——-

Originaltext:

”Lysrören flämtar,
I takt med att ölen stämplas in.
Karlarna blandar korten och skrålar,
Åt diskerskan som är röd och vild.

Romeo i hörnet sväljer sin själ med ett tyst
– Skål.
Han glömmer vad han tänker,
Att hans hjärta är ett hål.

Då ser han diskerskan dansa så smutsig med glödande mun.
Hon lockar honom med sig,
In i sitt hemliga rum.

Han väntar när regnet faller,
Han ser hennes hår bli vått.
Genom stripiga röda slingor,
Hon säger:
– Mitt liv är svårt.

Under gatlyktans kalla ljussken,
Andas de tungt och fort.
Sen älskar de hårt och länge,
På golvet i en port.

Han känner diskerskan dansa så smutsig med glödande mun.
Hon lockar honom med sig,
In i sitt hemliga rum.

Bland glasskärvor, skrammel och skrål,
Blir han hennes hjärtas skatt.
Men Romeo fyller sitt hjärta,
Med svarthet bara inatt.

Han älskar bort diskerskans vilda,
Kysser blodet från hennes mun.
Sen lägger han ner sitt huvud,
I sitt ensamma lugna rum.

Diskerskan dansar så smutsig med glödande mun.
Hon lockar honom med sig,
In i sitt hemliga rum.
Där är det vita ingenting,
Utan det som är svart.
Det svarta var så vackert,
Bara just inatt.”

Romeo och diskerskan, Tant Strul (1983)
(Modernare version: Kajsa Grytt och Malena Jönsson med Eldkvarn, Cirkus Broadway, 1989)