Om du fick plocka en enda blomma

Min trädgård var så lugn och rofylld som kan bli en sommardag. Ett svagt sus hördes från den höga hängbjörken som brukade sila solljuset så fint genom sin skira krona. Det rasslade till i avenbokshäcken. En svalkande bris på kinden påminde mig om att jag knappt var vaken.

Jag drog in ett djupt andetag och släppte ut det långsamt medan kroppen vaknade till liv. Jag hade haft en märklig dröm, men den var borta nu. Jag hade velat ligga kvar på solbänken någon minut till, men segade mig högre upp på solbänkens ryggstöd för att verka lite mer vaken, och höjde ena knäet för att dölja spåren av den märkliga drömmen. Jag blinkade några gånger och så fort min blick lyckades fokusera kom Linnea fram runt fjärilsbusken och mötte min blick med ett varmt leende.

Jag visste att hon skulle komma. Rasslet i avenbokshäcken betydde alltid samma sak och det hade det gjort i över tio år. När hon kom in här första gången var hon bara en liten flicka. Hon hade precis flyttat in i grannhuset och hade upptäckt en glipa i häcken när hon utforskade baksidan. Sedan dess hade jag hört samma rassel hundratals gånger och det gjorde mig alltid lika glad.

Jag är överlag nöjd med mitt liv. Inte för att det är slut än, men jag har kommit så pass långt längs vägen att jag oftare kommer på mig själv med att summera det som ligger bakom mig, än att blicka mot det som ligger framför. Jag ska dock inte låtsas som att det inte finns sorger. Den största är nog att jag lever ensam, sedan fler år än jag vill räkna till. Två barn har jag fått. Det ena bor utomlands, och det andra bor fem timmar bort. Ingen av dem hör av sig mer än när jag fyller år eller till jul. Jag hoppades länge på barnbarn, nya små glädjeämnen att få vara morfar och farfar åt, men jag har börjat försonas med tanken att det nog inte blir några.

Så då förstår ni varför mitt hjärta alltid hoppar till lite extra av rasslet i häcken. Varför Linneas leende smälter bort det dystra täcke som jag blivit så van vid att jag inte ens tänker på att det finns där. Och jag vet att det är ömsesidigt. Vi har betytt mycket för varandra, båda två.

Men det har blivit svårare. När hon var en liten flicka var det en fröjd att bara se henne leka enkla lekar. Vi kunde stå länge och bara kasta bollar till varandra. Hon var så nöjd, för ingen av hennes föräldrar hade tid att bara göra det, men det hade jag. När hon blev lite äldre började hon intressera sig för blommor, växter och djur. Jag har alltid haft ett stort trädgårdsintresse, och det fanns så mycket i min trädgård att visa och berätta för henne om. Sedan hennes intresse växte fram blev det en ännu större glädje att påta i trädgården, att sätta nya träd om hösten, att så och förgro plantor när vintern började slå om till vår, och plantera ut nya skatter för henne att upptäcka under året efterhand om de slog ut och blommade.

Och på tal om att blomma ut. Linnea fortsatte att växa. Vi började ha djupare samtal om livet. Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga, och så småningom började hennes bekymmer bli större. Jag lyssnade gärna och kände mig bara smickrad över att hon hade sånt förtroende för mig, att jag fick betyda något för någon.

Och nu var hon inte nån liten flicka längre. Hon hade blommat ut och blivit så fullkomligt vacker att det var svårt att hantera. Hennes små sommarklänningar räckte knappt till för att rymma hennes former längre.

Jag hatade hur jag kände och gjorde vad jag kunde för att blunda för det. Kanske berodde det på att jag själv aldrig varit särskilt populär när jag var ung. Jag hade suttit där, högstadiet och gymnasiet igenom, med finnar, handsvett och dåligt självförtroende och trånat efter de snyggaste tjejerna utan att nånsin komma nära dem. I mina fantasier och drömmar hade längtan funnits kvar sen dess. I varje ensam stund, varje sömnlös natt, varje urtråkig jobbdag, hade drömt om den ungdomliga, oförstörda skönhet som hade legat utom räckhåll för mig när jag var ung, och som jag nu var alldeles för gammal för att låta mig dras till.

Linneas ögon tindrade till innan hon gick vidare i trädgården. Hon visste att jag numera kunde behöva en minut på mig för att komma på fötter och leta upp henne. Min tomt hade en konstig, långsmal form, men var tacksam att bygga trädgård i eftersom det var så lätt att dela upp den i olika rum, åtskilda med häckar, buskar, plank eller skjul, med olika teman, uttänkta för att blomma i olika årstider och alltid passa rådande sinnesstämning.

Jag hittade Linnea bland dahliorna. Hon stod med händerna för kinderna och bara tittade över det färgglada havet av bollar och skivor i olika färger och mönster. Jag hade verkligen fått till det i år, med synkad blomning och med rätt höjdnivåer så att varje rad syntes lika bra. Hon hade varit bortrest med familjen under sommarlovets första veckor, så hon hade inte sett dem sedan de bara var gröna knoppar.

Hon var rentav tårögd och behövde ta några djupa andetag innan hon kunde säga något.

“Du ligger efter” sa hon till sist. “Några av dem håller redan på att blomma över.”

Hon visste lika väl som jag att dahlior bara fortsätter att blomma om man plockar alla blommor innan de blommar över. Så länge man plockar dem kommer det fler. Jag tog fram sekatören ur hölstret samtidigt som Linnea räckte fram handen för att ta emot den. Hon visste att de var till henne, allihop, och att hon fick plocka så många hon bara kunde bära.

Hon gick lös på dem och började klippa. Hon hade blivit duktig på detta och hade redan planerat i huvudet vilka som passade ihop i buketter. Förmodligen hade hon redan tänkt ut vilken vas hon skulle ha buketterna i, för hon klippte stjälkarna med olika längder och lade dem i grupper på gräsmattan efter vilka stjälklängder som passade ihop. De mest överblommade lade hon i en hög för sig, till komposten.

Plötsligt stannade hon upp. De flesta dahliorna var från gamla knölar, som hon kände igen sen flera år. Men en var ny. Hon lade sig på knä framför dem och kupade försiktigt handen runt den. Plantan hade inte grott som jag hade hoppats, men en enda blomma hade kommit, med blandade kritvita och djupt vinröda kronblad. Hon tog fram sekatören, tvekade, men klippte sen av den. Vördnadsfullt reste hon sig, med blomman under näsan trots att dahlior i regel är doftlösa.

Hon sneglade lyckligt upp mot mig och sen på blomman igen.

“Åh, om jag bara fick plocka en enda blomma i hela trädgården…” sa hon drömmande.

Hon tittade på mig igen. Blicken var lite lurig och jag kunde inte gissa vad hon tänkte på.

“Vilken skulle du välja?” frågade hon mig. “I hela trädgården, om du bara fick välja en enda.”

Jag behövde inte tänka länge. Det fanns bara ett svar på den frågan.

“Den blomman kan jag inte plocka.” sa jag.

Linnea höll kvar blomman under näsan och skruvade kroppen fram och tillbaka medan hon insöp vad hon kunde av dahlians svaga doft, med blicken fäst på mig.

“Alla blommorna i denna trädgården är dina.” sa hon. “Du får plocka vilken du vill.”

“Inte den jag syftar på…” invände jag. “Den kan jag inte plocka.”

“Det tror jag visst att du kan” svarade Linnea.

Hennes svar ställde mig. Hon borde bli nyfiken på vilken blomma jag menade, som inte gick att plocka, men istället dröjde hennes blick kvar på ett sätt som fick mig att undra om hon förstod vad jag menade. Och det skrämde mig.

“Jag tror att denna blomman ska få vara kvar”, sa jag för att avsluta ämnet.

“Den kanske vill bli plockad?” föreslog Linnea och vände blicken mot grupperna med dahlior på marken. “Tar du de två högarna? Blanda dem inte!”

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag kunde inte låta bli att snegla lite på henne när hon böjde sig ner för att plocka upp den sista dahlia-buketten, men blev påkommen när hon tittade bakåt mot mig. Jag tittade inte bort, och inte hon heller, utan vi höll kvar ögonkontakten under ett par sekunder.

“Du har snöre i boden, va?” frågade hon när vi båda rest oss med alla dahlior.

Bara de överblommade som skulle till komposten fick ligga kvar. Linnea band buketterna medan jag fyllde några spannar med vatten som hon kunde ha dem i när hon bar hem dem till sig. Men när vi var klara lät hon spannarna stå, med buketterna i, medan hon såg sig om i trädgården igen. Hennes hållning var magnifik och det var omöjligt att inte lägga märke till samspelet mellan hennes klänning och kurvor när hon vred sig för att se åt andra hållet.

“Jag kan inte fatta att det är så lummigt och behagligt här”, sa hon. “På andra sidan häcken är gräset gult och torrt och solen känns brännande. Men här är det som ett paradis.”

Jag svarade inte utan såg mig bara upp mot de höga trädkronorna som var strategiskt placerade för att ge trädgården lagom med skugga vid rätt tidpunkter. Jag kunde inte ta äran för alla av dem, utan ett par av dem hade stått här sen innan jag flyttade hit, men jag hade tagit hänsyn till dem och kompletterat med träd som nu, decennier senare, hade kompletterat de gamla träden med nya, skira, kronor.

Träd är riktiga mirakelmaskiner för mikroklimatet. Det hade jag berättat för Linnea så många gånger att jag visste att hon inte behövde höra det igen. Skugga och vindskydd är bara en liten del av deras funktion. Rötterna för fukt från djupt ner under marken upp till bladen, där fukten avdunstar och kyler luften närmast omkring som en naturlig luftkonditionering. Och när vinden hindras, så hindras även fukten från att blåsa bort och torka ut marken. Skuggan bidrar till att hålla fukt i marken och luften, som hjälper till att balansera temperaturen över dygnet. Och då har vi inte ens kommit in på rötternas symbios med mycel och bakterier, där varje sorts träd har sin egen påverkan på jorden runtomkring och skapar unika nischer för undervegetation och mikroliv.

Med andra ord kan rätt träd, på rätt plats, genomföra helt naturliga mirakel för omgivningen. Allt det visste Linnea redan, men ändå slutade hon inte förundras över det. Det gjorde lite ont i hjärtat. Hon var så underbar.

Hon kom på mig med att titta på henne igen.

“Du tycker om denna klänningen”, konstaterade hon.

“Du hade den förra sommaren också” svarade jag.

“Den passade bättre då” sa hon och drog lite i tyget där det stramade som mest över hennes former. Hon hade ingen behå under, det hade jag noterat direkt när hon kom, men det märkte extra tydligt när hon rättade till klänningen och brösten rörde sig innanför. “Men det gör inget. Jag tycker om hur du tittar på mig.”

Jag brukar inte flacka med blicken, men nu gjorde jag det innan jag hämtat mig.

“Du har ingen behå på dig” sa jag. “Det har du nästan aldrig när du kommer hit.”

Linnea log mot mig, vände sig rakt mot mig och drog lite till i klänningen. Det var som om den vägrade sitta som hon ville.

“Jag behöver inte behå. Inte än.” svarade hon. “De ser fina ut ändå. Även om det är lite störigt när de knappt får plats i klänningen.”

“Det är inte den enda funktionen en behå fyller” sa jag, allvarligt. Linnea hade inte förväntat sig den tonen, märkte jag. “Du behöver tänka på vilka effekter din klädsel får på människor i din omgivning, Linnea. Du är inte en liten flicka längre. Du är en kvinna, gammal nog att…”

“Gammal nog att, vadå?” frågade hon, när jag inte avslutade meningen själv. “Det har jag varit i flera år nu, det tror jag att du vet.”

“Jag pratar inte om det” muttrade jag. Men jag visste inte hur jag skulle förklara vad jag menade. “Om du går runt så där bland människor kan du fånga intresset från vem som helst, inte bara bland jämnåriga pojkar.”

Ett leende smög fram över Linneas läppar igen.

“Jag har behå när jag rör mig bland människor”, klargjorde hon. “Det är bara hemma jag tar av den. Och här.”

Jag gillade inte vart diskussionen ledde. Jag ångrade att jag överhuvudtaget drog upp ämnet.

“Jag förstår, Linnea.” sa jag. Det fanns ingen annan väg ur detta än att vara ärlig. “Du vet att jag älskar att du kommer hit. Hur mycket jag älskat att kasta boll med dig, prata om blommor, och om livet i övrigt. Du är som det barnbarn jag aldrig fick.”

Linnea blinkade några gånger och jag fick känslan att hon inte vågade låta leendet spricka fram, för risken att det skulle få tårarna att rulla ner från ögonen.

“Men jag är inte din morfar”, fortsatte jag. “Inte rent biologiskt, Linnea. Du behöver ta hänsyn till det.”

Hon såg på mig medan hon tog emot sig av orden och dess innebörd. Jag visste att hon förstod, även om jag skämdes. Kanske skulle det skada vår relation, men hon behövde få reda på det. Hennes blick var allvarlig och hon tog ett par steg närmare mig.

“Jag har aldrig sett dig som en morfar”, viskade hon. “Min morfar är äldre än du. Du är förmodligen närmre min far i ålder än min morfar.”

“Jag är inte din extrapappa heller”, sa jag. “Inte biologiskt.”

“Jag har inte sett dig som en pappa heller.” svarade hon.

“Men du måste förstå att du gör det … svårt för mig.” bönade jag.

Linnea la händerna på mina axlar och såg mig ännu djupare i ögonen. Händerna fortsatte upp över skjortkragen till nacken och upp till mitt vita och allt tunnare hår. Jag vågade inte röra mig, vågade inte erkänna hur underbart det kändes med hennes hud mot min, hennes fingrar i mitt hår.

“När jag var liten såg jag dig som min granne. En rolig gubbe som tog sig tid att leka med mig.” berättade hon.

Hon fnissade till vid tanken på den tiden. Jag också.

“En gubbe, redan då.” sa jag, men Linnea skakade lätt på huvudet.

“Men ganska snart förändrades bilden av dig till en man”, fortsatte hon allvarligt. “En godhjärtad och fin man. Ett föredöme och en förebild. Min målbild för hur en man ska vara.”

Hennes händer gled ner över mina axlar igen, och vidare ner över mina armar till mina händer. Hon tog tag om dem, men jag tog inte tag om hennes. Jag övervägde att fråga henne hur föredömligt det är att känna åtrå mot en kvinna som är så många decennier yngre, en kvinna som fullt och oskyldigt förtroende inte anar vad som lurar under ytan.

“Man brukar säga att en kvinna är vuxen när hon inser att egenskaperna hon söker i en man är en spegel av hennes far.” sa hon. “Men för mig har det varit du. Jag har letat efter dig bland jämnåriga killar. Förgäves, givetvis. Jag har letat flera år uppåt. Förgäves. Jag har letat … många år uppåt. Förgäves.”

Hon drog mina händer till sig litegrann och jag råkade, för ett ögonblick, besvara hennes grepp och sluta mina fingrar runt hennes innan jag rätade ut dem igen.

“Du säger att jag har gjort det jobbigt för dig.” sa hon. Hennes ögon var så stora. “Men kan du inte förstå hur det har varit för mig?”

Den sista meningen jagade upp henne och hon andades lite häftigare genom näsan innan hon tog ett djupare andetag, blundade några sekunder och liksom hämtade kraft.

“Jag har bara ett alternativ kvar nu.” sa hon, hennes röst betydligt bräckligare än tidigare. “Jag har letat överallt efter någon som dig. Men det finns bara du.”

Hon fick knappt fram de sista orden. Till det yttre stod jag stilla, men i mitt inre rådde uppror. Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Det var fel, detta, jag visste det. Men när jag kände hennes händer hålla i mina var det så svårt att stå emot. Jag kunde inte bestämma mig, jag visste inte vad jag skulle göra, men mina fingrar slöt sig ändå om hennes och när de gjort det dröjde det mindre än en sekund innan hennes läppar mötte mina.

Linnea kysste mig.

Jag har kyssts förr och även om det var längesen så är det inte något man glömmer. Men ingen hade nånsin kysst mig som Linnea förr. Ingen hade nånsin velat ha mig, så hungrigt som Linnea. Det var väldigt lätt att bara dras med i kyssen, strunta i alla konsekvenser och …

Nej!

Jag sköt ifrån mig henne.

Linneas ögon var först bara överraskade, men snart gick de över i direkt rädsla. Jag hade gjort mig beredd att ryta åt henne – inte för att hon behövde rytas åt, utan för att jag behövde det själv för att vara tydlig med vilka inre känslor jag skulle låta få överhanden. Men rädslan i Linneas ögon fick mig att mjuka.

“Linnea…”, sa jag så mjukt jag kunde. “Vi kan inte.”

Linneas mun sa inget, men hennes rädda, sorgsna ögon gjorde det.

“Linnea, nej” fortsatte jag. “Det vore fel.”

“Det är bara ett tabu”, invände Linnea när hon väl hittade orden. “Men det gör inget. Tabun kan brytas. Särskilt av oss! Vi kan klara det!”

“Tabun är inte till för att brytas”, sa jag allvarligt. “De finns där av en anledning.”

Linnea skakade på huvudet. Hon ville inte ha den här diskussionen med mig, men hon ställde om och tog sig an den.

“Vilken anledning då?” utmanade hon.

“Många!” svarade jag med utslagna armar och köpte ett par sekunders tid. “Tänk hur andra skulle reagera! Dina föräldrar, dina vänner. Mina vänner!”

“Ja, det är det som är tabu” kontrade hon. “Människors krav och förväntningar. Det är precis dem jag menar att vi kan besegra.”

Jag suckade. Hon var så ung, så naiv.

“Det är inte så enkelt som du tror”, förklarade jag. Jag började förstå vad jag behövde säga, men det var minerad mark. Hon skulle inte tolerera att jag sa att hon kommer förstå om några år. “Du kommer ge upp saker du inte vill ge upp. Relationer, karriärmöjligheter, och mycket annat som du kommer ångra sen.”

“Jag är beredd att prova”, sa hon självsäkert, men när hon såg att jag var på väg att invända igen fortsatte hon. “Ingen skulle behöva veta! Vad jag gjort i denna trädgården har alltid varit en hemlighet för alla andra. Det kan det fortsätta vara!”

“Det är inte det jag menar”, svarade jag och lät mig inte lockas. “Det är inte så här det ska funka. Du skulle ge bort de bästa åren av ditt liv. Snart har du en åldring att ta hand om, när du borde leva dina lyckligaste år. Och när du blir änka har ditt tåg gått. För ung för att leva ensam, för gammal för att starta om på ny kula och bilda familj.”

Jag tror att jag började komma åt henne, jag såg hur hon tvekade, vred och vände på argument i huvudet som inte var bra nog för att lägga fram.

“Men vad ska jag göra då?!” frågade hon till sist, desperat. “Jag kan ju inte ignorera hur jag känner. Jag har gjort det länge nog, det funkar inte!”

Jag lade huvudet på sned och såg ömt på henne. Jag visste exakt hur det kändes, jag kämpade på samma sätt, men vi måste klara det. Vi skulle alltid finnas där för varandra, vårt band skulle aldrig brytas, men de förvirrade känslorna skulle förbli under locket.

“Linnea…” började jag, men jag hann inte säga mer.

“Du vill ju också!” påminde hon. “Blomman du ville plocka, det är ju jag. Eller hur?!”

“Linnea…” försökte jag igen.

“Bara svara. Du menade mig!” krävde hon. Jag nickade mjukt. Hon tog ett par steg närmare. “Men plocka mig då. Jag vill ju. Så otroligt gärna.”

Hennes ögon bönade. Det var så svårt att säga emot dem. Hon närmade sig mig, men jag kunde inte stoppa henne. Hon lade handen på mitt bröst.

“Jag är din dahlia.” sa hon. “Plocka mig. Annars blommar jag över och vissnar. Jag vill inte det! Det känns som att jag ska dö, jag klarar inte mer!”

Jag såg på henne. Kunde inte säga något. Jag lade mina händer, mina gamla, grova, valkiga händer på hennes bara, späda små axlar, kanske som en vänskaplig tröst, kanske som något annat.

“Plocka mig.” bönade hon. Hennes röst var bräcklig igen. “Så att jag kan blomma igen. Och igen och igen! Låt mig inte vissna…”

Jag kunde inte säga något, inte röra mig. Förutom mina tummar som strök hennes nyckelben.

“Du vill ju…” viskade hon.

Sen sträckte hon sig fram. Långsammare än förra gången, för att ge mig en chans att hindra henne. Men jag hindrade inte henne. Jag lät det ske.

Vi kysstes igen. Mjukt och försiktigt till en början, som om vi båda var måna att känna efter att den andra hängde med. Men kyssen djupnade, händerna blev ivrigare. Linnea ledde mig baklänges till solbänken, jag satte mig ner och hon satt över mig och strök sina fingrar genom mitt torra och gråvita hår medan hennes kyssar blev hungrigare.

“Hjälp mig av med klänningen” viskade hon.

Glimten av ett leende visade att hon visste hur jag tittat på henne, hur jag inte hade kunnat låta bli att åtrå hennes ungdomliga och makalöst välformade kropp. Hon var helt naken under klänningen och jag slöt händerna om hennes bröst så fort de blev fria. Sådan spänst hade jag inte känt på mycket länge – Nej, jag hade aldrig känt den, men jag hade drömt om den sen jag knappt var tonåring. Det kändes bättre än jag vågat drömma om och väldigt … inspirerande.

Jag tog tag om Linneas höfter och hasade mig neråt på solbänken, tills jag låg med ansiktet rakt under henne. Linnea förstod vad jag tänkte göra och flyttade lite på knäna för att ge mig bättre tillgång.

Hon var rakad där nere och såg nästan kunde ha sett obehagligt barnslig ut, men när hon sänkte sig över mig var det med skötet hos en kvinna som var mogen, redo, som ville.

Jag försökte att inte vara alltför ivrig. Det blir sällan bra att gå ut alltför hårt. Så mycket mer kan byggas upp om man gör det gradvis. Linneas andetag blev högre, tätare, och blandades med så gnyende knyst i takt med att jag lärde känna henne och vad som funkade för henne.

I slutändan gick det ändå fort. Efter mindre än två minuter kom hon. Ett par gälla skrik ljöd ut över min trädgård och de omkringliggande. Denna hemligheten skulle inte gå att hålla länge.

Linnea lyfte ena benet av mig och dråsade ner bredvid mig på bänken. Hon var medtagen, även om det hade gått fort, men hon var inte färdig. Hon lutade sig över mig och kysste min kladdiga mun medan hon började knäppa upp knapparna på min skjorta.

Kyssen fortsatte ner mot bröstet, mot de krulliga små gråvita hårstråna och den åldrade, slappa huden, och de muskler som en gång funnits där men som inte såg så imponerande ut längre.

“Din tur” stönade hon och siktade in sig ännu längre ner.

Det fanns spänst kvar innanför shortsen och gott om det. Linneas ögon lyste uppskattande när hon kände hårdheten, men ögonen växte ju mer hon kände efter. Hon försökte hålla ihop reaktionen och verka kontrollerad när hon lossade bältet och drog ner gylfen. Jag hjälpte till att lyfta på höften så att hon kunde få undan kläderna och se vad jag hade åt henne.

Nog för att ådrorna som kommit med åren förstärkte intrycket, men jag hade alltid varit tilltagen där nere. Det kändes bra, på ett nästan läskigt sätt, att se hur imponerad Linnea blev. De små heta blickarna hon gett mig medan hon kysste mitt bröst och började smeka utanpå mina byxor, hade upphört. Det fanns bara en sak för hennes ögon nu och det gjorde mig ingenting.

Hon tog tag om lemmen och såg mig till sist i ögonen igen, med en blick som nästan verkade vilja säga ‘Din lurige gamle räv’, som om jag på något sätt avsiktligt hade undanhållit denna överraskning åt henne tills nu. Det hade jag visserligen, men det berodde mest på att det hade varit grovt olämpligt att visa den vid något tidigare tillfälle.

Linnea tvekade, men sänkte sen min mun över mitt blottade ollon. Jag var tacksam för att jag hade duschat noga samma morgon, för jag hade inte velat besudla hennes fina läppar med en äcklig gammal gubbkuk.

Linnea försökte verkligen, det får man ge henne, men hon fick kämpa för att ens få in ollonet i munnen. Jag lät henne prova och försöka vänja sig, även om jag var lite rädd för hennes tänder. Jag försökte slappna av och sträckte min hand mot hennes sköte för att smeka henne samtidigt. Linnea svarade med att vrida sig och lyfta benet över mitt huvud igen. Jag tror både hon och jag var glada att jag hade något att syssla med, medan hon fortsatte sina ansträngda försök att få till något som påminde om en avsugning.

Jag slickade och gnuggade mitt ansikte mot hennes sköte igen, med fokus på hennes klitoris medan mina fingrar koncentrerade sig runt hennes mynning. Linnea ägnade sig mindre och mindre åt avsugningsförsöken, och mer och mer åt att stöna och njuta av min behandling samtidigt som hennes fingrar kramade allt hungrigare runt min kuk.

Till sist vände hon sig om och gränslade mig på andra hållet. Hon förde genast lemmen rätt, men förde inte in den, utan lät ollonet gnuggas och pressa mot hennes mynning medan hon rullade och gned med höften.

Jag tror aldrig jag sett någon så djupt i ögonen som jag gjorde när jag mötte hennes blick. Vi hade drömt om detta så mycket och så länge, båda två. Utan att bryta ögonkontakten, knappt ens för att blinka, förenades vi.

Hon var trång, men hon var redo och villig, så det var den bra sortens trånghet. En djup tillfredsställelse spred sig i min kropp. I hennes inre fanns inga tänder som kunde råka skrapa emot, inte vassa naglar som rev ifrån ivriga händer, utan bara den mjukaste och skönaste känslan på jorden.

Linnea styrde. När hela ollonet var inne rullade hon fram och tillbaka med höften, inte så att jag stötte in i henne, utan så att ollonet fick rulla runt och massera hennes trånga mynning. Hennes ansiktsuttryck visade att detta var mer än nog för henne. Hennes mun var öppen och ögonen slöt sig i njutningen ibland när hon rullade ollonet lite djupare. Hennes knyst blev högre och hon fick pausa flera gånger medan hennes bålmuskulatur ryckte ofrivilligt.

Rörelserna blev mindre och mindre rullande och med fokuserade på att låta mig tränga en centimeter djupare i henne för varje stöt. Det var skönt bortom vad ord kan beskriva, för mig. Men Linneas stön vittnade om att hon var på en helt annan nivå. Jag översköljdes av insikten om hur mycket hon måste ha längtat efter detta. Hur många gånger hade jag skämts för hur jag sneglade på henne, medan hon gick runt i min trädgård och drömde om detta?

Jag lät nästan insikten sjunka för djupt och var tvungen att anstränga mig hårt för att inte komma redan. Jag vågade knappt ta in hur vacker hon var, hur innerliga hennes stön var, hur hennes bröst rörde sig, medan hon red mig med större och större inlevelse, djupare och djupare.

Sen nådde hon fram. Jag tror nästan att jag märkte det innan hon gjorde, för hon fortsatte till synes ovetande om vad som var på väg att hända med henne. Och när orgasmen tog över henne såg hon chockad ut. Kanske hade hon aldrig kommit av att bara rida en man förut.

Ögonen hon såg på mig med när orgasmen ebbade ut förklarade tydligt att hon aldrig hade upplevt något liknande med en man förut. Men om jag fick bestämma var detta knappt mer än ett mysigt litet förspel. Jag lutade mig fram mot henne.

“Ställ dig på alla fyra” viskade jag och hjälpte henne av från mig.

Hon pustade ut några andetag till och kröp bort så att jag kunde ta plats bakom henne. När hon såg bak mot mig syntes det att hon redan var hungrig efter mer.

Hennes kropp var om möjligt ännu hetare från denna vinkel och jag smekte med båda händerna över hennes rumpa och midja, och kupade händerna om brösten som hängde under hennes framåtlutande kropp. Jag var så kåt att jag knappt kunde bärga mig och när jag riktade mitt stånd mot henne blev det ännu värre. Hon putade med rumpan så att vägen in i henne verkade nästan omöjligt trång när jag pressade med ollonet mot henne.

Jag tänkte vänta lite, tänja lite försiktigt och kanske retas lite med henne, men Linnea pressade sig bakåt över mitt stånd så att jag inte kunde göra något annat än att hjälpa till och tränga hela vägen in. Linnea stönade högt, som om det var ännu skönare från denna vinkeln. Med ett fast tag om hennes underbart smala midja drog jag mig nästan hela vägen ur och stötte sen in igen. Jag fortsatte att ge henne långa, lugna stötar och det verkade vara helt otroligt skönt för Linnea, som om hon var i världens klimax redan och inte bara vid uppvärmningen inför huvudakten.

Jag tog tag om henne och drog upp hennes överkropp mot min och knådade hennes bröst medan hon hjälpte till att svanka för att ge mig bästa vinkeln att stöta i henne.

“Det bästa med att vara med en mogen man…”, väste jag i hennes öra och hoppades att hon kunde höra mig över sina egna stön. “… är att vi har lärt oss självbehärskning.”

Linnea tjöt till när jag släppte ned hennes överkropp igen. Jag letade lite efter det allra bästa greppet jag kunde på om hennes höfter och började sen höja rytmen.

Min sexuella erfarenhet är inte så stor i antalet älskare. Sannolikt hade Linnea redan slagit mig på den fronten. Men hon hade inte slagit mig i antal år. Även om det gått några år sedan sist för mig, så kände jag min kropp väl och vågade lita på den. Än var det tåga i gubben!

Jag fortsatte att höja tempot, tills det var högre än att Linnea hann känna och reagera på varje enskild stöt. Till en början verkade njutningen minska för henne, men jag hade lärt mig att ingen kvinna kan motstå effekterna av upprepad, rytmisk och djup stimulans. Jag hittade en bekväm, ganska hög, takt att stöta hårt och djupt i henne med.

Efter kanske femton sekunder kom det första tjutet. Något helt nytt höll på att hända med henne. Tjuten kom tätare, men jag bara fortsatte. Till sist började jag nå dit jag siktade. Linnea började tappa kontrollen, över sina ljud, över sin andning, över sina rörelser. Som att kroppen kastades hit och dit på ett sätt som chockade henne, som att hon tjöt på ett sätt som hon inte visste att hon kunde, som att hon försökte kontrollera sin andning, men bröstkorgen gjorde helt som den själv ville.

Första gången jag hade tagit en kvinna till det läget hade jag blivit alldeles till mig och kommit. Efter flera försök lärde jag mig att ta mig förbi första vågen, men jag blev rädd för hennes reaktion och avbröt. Men sen hade hon bett mig att inte sluta, att aldrig sluta. Och jag hade lärt mig att lyda.

Jag hade lärt mig att låta höfterna jobba av sig själv, att ha noga fokus på vinkel och rytm, medan jag stängde njutningen ute. Om det var skönt för mig vet jag inte, för det var inte min stund. Detta var Linneas stund att få uppleva något få i hennes ålder hade fått uppleva. Jag matade på, närmast mekaniskt, medan Linneas kropp togs till nivåer av njutning som hon inte trodde fanns, och jag lät det fortsätta genom våg efter våg av hennes klimax, och åter våg efter våg.

Till sist drog jag mig ur henne. Jag kan inte kalla det för att jag lät henne vila, för hennes kropp fortsatte att slita i henne en lång stund. Hon darrade, ryckte, kved och försökte ta sig upp på armbågarna flera gånger utan att lyckas. Jag klämde mig in bredvid henne på bänken och smekte hennes kropp medan reaktionerna började lugna ner sig. Så fort hon började få kontroll över andningen drog jag henne till mig och hon pustade ut med huvudet på min axel.

“Herregud, jag…” flåsade hon, men hon visste inte vad hon skulle säga. “Det där …”

“Tyckte du om det?” frågade jag. Jag kände mig lite stolt över att jag fortfarande kunde, men det var inte bara av självbekräftelse jag frågade, utan jag ville också försäkra mig om att hon upplevt det lika positivt som det verkade.

“Åh, jag … Jag visste inte att … Alltså, det bara … Det går inte ens …”, svamlade hon mellan andetagen, innan hon samlade sig och svarade ordentligt på frågan. “Ja.”

“Men du orkar inte mer nu, kanske. Eller?” sa jag. Linnea glodde storögt på mig. “Om du vill kan jag fortsätta.”

Linnea svarade inte och hennes kropp var fortfarande matt, men hon hasade sig lite högre upp på bänken så att hon kunde kyssa mig igen och det fanns hunger kvar i kyssen. Hon strök mitt stånd i sin hand medan kyssen blev allt hetare och jag kände med handen mellan hennes ben att hon fortfarande, eller åter, var plaskvåt och helt redo där nere. Oavsett om det varit avsikten med kyssen eller inte, så väcktes uppenbarligen lusten och orken igen och jag blev inte förvånad när Linnea slet sig från kyssen och nickade mot mig.

“Ge mig mer”, sa hon kort och kysste mig en gång till innan hon vände sig om.

Jag försökte att inte grymta när jag segade mig upp, men min kropp var ändå påverkad av aktiviteterna och åldern. Jag började lugnt igen, jag ville vara säker på att hon verkligen klarade mer och att hennes insida var tillräckligt smord för att det inte skulle bränna till när jag ökade tempot.

Sen tog jag tag om höfterna och lät henne uppleva det igen.

Det var en ynklig hög som skakande drog ihop sig i fosterställning på sidan när jag till sist släppte henne. Hon höll armarna om sina hopvikta ben och pressade pannan mot knäna medan hennes kropp långsamt återgick till normal kontroll.

Hon sträckte en matt arm mot mig och tecknade att jag skulle komma till henne. Jag sjönk ner på knä bredvid bänken med mitt ansikte nära hennes.

“Är du nöjd nu då?” frågade jag, lite retsamt.

“När är det din tur?” pustade hon.

“Allt det här är min tur” svarade jag. Hon log utmattat och skakade på huvudet.

“Men jag vill att du ska komma.” förklarade hon. “Vad kan jag göra för att du ska komma?”

“Orkar du rida mig igen?” frågade jag. Hon nickade och pressade sig upp från bänken.

“Om det är det du vill.” svarade hon.

“Du måste inte” klargjorde jag.

“Jo”, invände hon och såg till att jag tog plats mot bänkens ryggstöd igen.

Hon gränslade mig, styrde lemmen rätt igen och mötte min blick igen.

“Är du säker på att det kommer funka?” frågade hon.

“Alldeles!” försäkrade jag. Hon nickade, gjorde sig redo att sänka sig över mig, men tvekade igen.

“Jag kanske kommer före” invände hon.

Jag bara nickade och hon gav mig ett lömskt leende innan hon sänkte sig och började rida.

Det var inte svårt att hitta in i känslan igen. Jag hade lärt mig att stänga dörren för utlösningen, men jag visste också hur jag öppnade den. Ska jag vara helt ärlig så öppnade jag den bara lite på glänt och Linnea kom igen innan jag var framme.

“Fortsätt, jag är nästan där!” manade jag på, så fort det värsta klimaxet var över för henne.

Hon kämpade vidare och jag välkomnade känslan, öppnade dörren helt.

“Jag kommer, jag kommer!” varnade jag i tid för att hon skulle hoppa av mig.

“Jag med!” gnydde hon. “Kom med mig, kom i mig!”

Det hände.

Under några ögonblick var verkligheten en explosion av känslouttryck och okontrollerade rörelser, så att jag knappt visste vad som kom från mig och vad som kom från Linnea.
Men sen började allt klarna.

Linnea var fortfarande bortom sig i ruset. Jag hade glidit ur henne, men hennes höfter fortsatte att röra sig upp och ner som om de helt enkelt inte kunde vara stilla. Hon släppte ut sig långa, djupt tillfredsställda stön under efterdyningarna och pressade sina bröst mot mitt ansikte medan hennes fingrar virvlade runt i mitt hår. Hon var fortfarande kvar i paradiset. Men jag hade återvänt till verkligheten.

Jag ville förgås av skam. Skam över att jag låtit detta hända, skam över att jag gett efter, skam över vad jag kände för Linnea.

Linnea höll mitt huvud mellan sina händer och backade så att hon kunde se ner och möta min blick. Hennes ögon lyste av lycka.

“Vad är det?” skrattade hon till mig.

Jag bara skakade på huvudet. Linnea släppte det och satte sig ner över mina lår med bekymrad min. Det kändes som att världen runtomkring oss började kollapsa.

“Det här har konsekvenser.” sa jag bara kort.

Linnea strök min panna med fingertopparna och såg på mig.

“Det har det inte alls” viskade hon, skakade uppmuntrande på huvudet och pekade med pekfingret mot min panna. “Inte när det bara händer här inne, i ditt huvud.”

Världen löstes upp. Vindens sus hördes i trädkronorna. Solen lekte med skuggorna över mitt ansikte. En svalkande bris mot min kind påminde mig om jag knappt var vaken. Det bultade och spände hårt innanför shortsen och hatet jag kände mot mig själv fick mig att undra om livet verkligen var värt att leva.

Hur kunde jag låta det ske? Hur kunde jag se på Linnea på det sättet? Hur kunde jag låta mig inbillas att hon ville det jag hatade att jag drömde om? Hur kunde jag låta henne övertala mig i drömmen? Även om det bara hände i mina drömmar så hade det konsekvenser. För mig.

Det rasslade till i avenbokshäcken. Linnea var tillbaka från resan med familjen.

Skuldkänslorna och självhatet fick mig att reagera för sent. Jag lyfte mitt knä för sent för att hinna dölja den bultande skammen när Linnea kom fram bakom fjärilsbusken. Jag var säker på att hon sett, att hon fattade vad jag drömde om och längtade efter, även om jag försökte låta bli. Mina sömndruckna ögon blinkade för att vänja sig vid ljuset, för att se när hon insåg.

Och hon log ett varmt, och kanske lite busigt leende, innan hon fortsatte bort i trädgården mot dahliorna. Ett leende som gjorde allt så mycket lättare. Och svårare.