Det här är del 1 av 3 i Mitt liv som manlig eskort

Hur det började.

–Hur är det?

Hailey såg granskande på mig över kaffekoppens kant när hon tog en sipp på den varma drycken efter att ha ställt sin fråga. Jag visste inte vad jag skulle svara. Klumpen i halsen var minst lika stor som den i min mage.

–Det är bra, försökte jag.

Hon satte sakta ner koppen på fatet framför sig, följde den med blicken hela vägen ner, tittade sedan upp och spände ögonen i mig.

–Skitsnack. Jag ser ju att nånting är fel. Säg nu. Ut med det.

Jag svalde hårt.

–Jag har blivit av med jobbet.

–Va?!? När då?

–Det är väl snart fyra månader sedan.

–Fyra mån…. ? Varför har du inte sagt något?

–Jag tyckte inte att det var någon big deal … då … i början. Sen har det bara inte blivit av. Och ju längre tid det har gått utan att jag har lyckats få ett nytt jobb desto mer skämmigt har det känts.

–Men vad hände?

–Du minns det där stora AI-projektet jag var med och ledde?

–Ja. Du trodde mycket på det. Eller hur? Du pratade knappt om något annat.

–Jo. Så var det. Men det visade sig göra min tjänst överflödig. Jag behövdes inte längre.

Jag tystnade och såg på henne, såg hur hon tänkte.

–Så vad händer nu, frågade hon.

–Jag vet inte. Men jag måste hitta nånting. Snart. Avgångsvederlaget, alla mina besparingar, allt är snart slut. A-kassan täcker inte kostnaderna på långa vägar och räkningarna måste betalas.

–Så du har inte hittat någonting? Ingenting alls?

–Näää. Marknaden för min kompetens är iskall. Det finns INGEN som anställer en sån som jag.

Hailey tog en klunk till av sitt kaffe och såg fundersam ut.

–Jag kanske kan hjälpa dig, sa hon till slut.

Det kröp i skinnet på mig. Jag hade inte många vänner och jag ville absolut inte ligga de få jag hade till last.

–Uteslutet. Jag kan inte ta dina pengar. Tänk om jag inte kan betala tillbaka.

–Jag menar inte så som du tror. Frågan är bara … hur desperat är du?

Hennes fråga träffade som en dolk i hjärtat. Om jag hade räknat rätt så skulle mina skulder börja gå till inkasso om ungefär två månader.

–Desperat, viskade jag hest.

–Bra. Nej nej nej. Inte bra. Det var fel ord. Eller … jo, det är bra. Bra att du är motiverad. Det kommer att behövas.

–Hur så?

–Vi kan väl säga att det jag tänker föreslå ligger utanför boxen. En BRA bit utanför.

–Vad är det du pratar om?

–Lyssna nu. Du ser bra ut, håller dig i form. Du har en bra utbildning, kanske lite snäv vad det gäller område, men du är intelligent OCH charmig, förmodligen den mest socialt kompetenta människa jag har träffat någonsin. Dessutom är du bra i sängen.

–STOPP. Det där sista. Var har du fått det ifrån?

–Åhhh. Jag har mina kanaler.

–Vem … ? Vem har sagt … ?

–Det hör inte hit. Det som hör hit är alla de egenskaper jag precis har räknat upp. Du behöver bara vara dig själv och bli rik som ett troll på kuppen. Tro mig. Det finns massor med kvinnor där ute som skulle betala en bra slant för en kväll med dig. Du behöver bara få några av dem på kroken så har du ditt på det torra.

–Stopp! Stopp nu ett tag. Vad är det du säger? Ska jag sälja mig? Aldrig i livet!

–Jaaa. Det är väl det eller att börja sälja dina saker. Eller en njure. Skillnaden är att om du säljer någon av dina prylar, eller ett organ för den delen, så är det en engångsgrej. Den går inte att sälja igen. Om du följer mitt råd så kommer du att få betalt för dina tjänster, kanske rentav ha trevligt under tiden, och kunna börja om igen dagen därpå. Njuta av kakan och ha den kvar.

Hon pausade lite, avvaktade min reaktion, innan hon till sist sa …

–Och du kommer aldrig kunna bli ersatt av AI. ALDRIG.

Det gick runt i mitt huvud. Det hon hade sagt var minst sagt svårsmält, men av någon anledning så hade hon även väckt min nyfikenhet.

–Massor av kvinnor säger du? Hur vet du det? Har du … ?

–Nej. Inte jag. Inte ännu i alla fall. Och jag tror inte att det kommer att bli aktuellt … av flera skäl. Men jag har väninnor, flera stycken faktiskt, som då och då köper tjänster av det slaget.

–Som köper sex?

–Njaaa. Oftast är sexet en … vad ska jag säga … en biprodukt, en följd av tjänsten de har köpt.

–Som är?

–Närvaro. Närvaro av en man. I sociala sammanhang, eller som ett stöd i en knepig eller svår situation. Ibland är det bara för att få bekräftelse och ibland handlar det om att förverkliga en dröm, en fantasi.

–Men de väntar sig sex? Även om de har köpt en annan tjänst av mig så förväntar de sig sex vid någon punkt?

–Ja, så är det. Absolut.

Jag tänkte, själv lite förvånad över att jag faktiskt övervägde det.

–Men hur skulle det gå till? Jag antar att jag skulle behöva utstråla en viss social status?

–Det är sant. Snygga kläder, exklusiva klockor, ännu exklusivare bilar.

–Men då faller det ju redan där. Jag har ju inga pengar.

Hon log.

–Jag kan hjälpa dig.

–Men det handlar ju om galet mycket pengar. Jag kan inte be dig lösa … .

–Det kan du visst. Och det behöver inte bli så dyrt som du tror.

–Men om jag inte kan betala tillbaka då?

–Det handlar inte om ett lån. Det handlar om en vän som hjälper en vän. En gåva. Jag vill göra det här för dig. Låt mig.

Hon lyfte sin kopp och drack upp det sista av sitt kaffe.

–Vad säger du? Ska vi ta en vända på stan och se vad som finns?

–Nu? På en gång?

–Ja. Har du något annat du måste göra?

–Nej.

–Kom då.

Hon reste sig upp, började gå mot caféets utgång och jag skyndade efter. Ute på gatan stannade hon upp och såg sig omkring, fick syn på något och satte iväg. Jag hade fullt sjå att komma ikapp henne och när jag väl lyckades så hade hon stannat utanför en barberare.

–Här blir bra. Nu ska vi ta och trolla bort den där tech-nissen. Kom.

Hon klev in genom dörren med mig efter.

–Hej! ropade hon.

–Hej! Välkommen!

Svaret kom från en man som satt bakom en disk längst in i lokalen.

–Har ni möjligtvis tid för en rejäl uppgradering?

–Givetvis …

Han, som såg ut att komma från något av länderna runt Medelhavet, kanske rentav något arabland, kom emot oss samtidigt som han granskade mig nyfiket uppifrån och ner.

–… har ni tänkt något särskilt?

Hailey stod redan och bläddrade i ett veckomagasin för män, fastnade för något på ett uppslag, tittade på mig och nickade gillande.

–Nånting i den här stilen skulle kanske kunna bli bra. Eller vad säger du?

Hon visade bilden för barberaren som nickade i samförstånd.

–Bra bra. Mycket bra. Varsågod slå dig ned.

Han visade mig med handen mot en av de tomma stolarna. Jag satte mig med viss tvekan ner. Jag visste vad det kostar att gå till frisören, det var därför jag var både långhårig och orakad, och nu oroade jag mig för slutnotan. Visst hade min vän lovat att betala, men det kändes ändå i magen.

När han, nästan två timmar senare, tog av mig klippkappan och höll upp en spegel så var det knappt så att jag kände igen mig själv. Det långa håret, som hade hängt likt en golvmopp rakt ner, var nu klippt kort på sidorna och i nacken medan det uppe på huvudet låg bakåtkammat i ett prydligt guldgult svall. Skägget, som närmast hade varit att beskriva som tovigt, var nu nedtrimmat till högst en millimeter med en krans av lite längre skägg och mustasch runt munnen.

–Blir bra så? frågade han.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var så tagen.

–Det blir jättebra. Fantastiskt bra rentav, sa Hailey. Hur mycket blir jag skyldig?

Barberaren tog henne med till kassan för att avsluta affären och jag stod ute på gatan och väntade när hon kom ut.

–Hur känns det, frågade hon.

Jag hade fortfarande inte fått tillbaka rösten så hon fortsatte.

–Visst känns det bra?

Och det gjorde det. Det var länge sedan jag hade känt vinden mot mina kinder, känt mig så fräsch och till slut lyckades jag klämma fram …

–Jo, det känns bra. Vad som inte känns bra är pengarna. Det kommer att kosta dig alldeles för mycket. Jag kommer aldrig att kunna … .

–Tänk inte på det. Jag sa ju att jag gärna vill hjälpa.

–Men jag kan inte låta bli. Hur ska DU ha råd?

–Men snälla. Va’ go’ du är. Mitt lilla företag har gått väldigt bra på sistone. En del av det har jag använt till placeringar. Placeringar som har varit väldigt lyckade. Du behöver med andra ord inte oroa dig för mig.

Hon tystnade och jag riktigt hörde hur hon tänkte.

–Men om du vill känna dig mer bekväm så kanske vi kan göra såhär. Jag gör en … vi kan kalla det en investering i dig. Det ger mig rätt till en viss avkastning på överskottet, eller hur?

–Jo.

–Ska vi säga att jag får tio procent av det du drar in.

–Tio procent? Det blir väl inte så mycket, eller? Hur mycket kommer jag kunna ta in?

–Jag räknar med att ditt arvode kommer att ligga runt tvåtusen femhundra kronor per timme. Nu i början vill säga. Det kommer helt säkert att stiga. Nå. En bokning bör ligga mellan sex och tio timmar. Vi säger åtta. Det blir tjugo tusen per gång. Säg sedan att du tar två kunder per vecka i snitt. Det ger fyrtio tusen i veckan. Sen behöver du ju inte jobba jämt. Vi kan säga att det räcker med fyrtio veckor om året. Då landar vi strax över en och en halv miljon år ett, vilket i sin tur ger mig runt hundrafemtio tusen. Vi skulle kunna vara kvitt redan första året.

Det gick runt i huvudet på mig av hennes snabba uträkningar och jag beslöt att hålla mig till de små siffrorna.

–Två kunder i veckan, säger du? Hur ska jag få tag på dom?

–Jag har ju, som sagt, väninnor som rör sig i de kretsarna. Även om de inte anlitar dig så kan de kanske berätta var de söker efter sällskap.

–Så du tänker hjälpa till med det också?

–Givetvis. Jag har ju intressen att bevaka.

–Du blir med andra ord min hallick, flinade jag.

–Haha! Njaaa. Jag föredrar nog att bli kallad agent.

Hon vände huvudet mot mig och log brett.

–Här är det förresten.

Redan i dörren till herrekiperingen stod det klart att inte ens en skjortknapp där inne låg inom min budget. Inne i lokalen var ljudnivån dämpad, kanske beroende på alla kläder som hängde längs väggarna och den tjocka mattan på golvet, och ur en högtalare strömmade lågmäld pianomusik. Jag gick ett halvt steg bakom Hailey, som hemtamt rörde sig genom butiken, med den långa blonda flätan dansande från den ena skinkan till den andra, fram och tillbaka, när vi kryssade mellan ställningarna som bar upp allehanda byxor, kavajer och skjortor.

–Kan jag hjälpa till med någonting, frågade en kvinna.

–Vi behöver lite kläder till min vän här.

Hailey tog ett steg åt sidan och jag stod öga mot öga med kvinnan i butiken. I klackar, och de var höga, var hon nästan lika lång som jag. Håret var blont och axellångt, och hon var klädd i en diskret mönstrad knytblus tillsammans med en snäv svart kjol som slutade på halva låret. Kjolen följde på ett snyggt sätt höfternas rundning och man kunde ana en fyllig byst bakom den sedesamma blusen.

Nerifrån och upp tog hon mina mått med blicken för att till sist möta min. Jag kan ha inbillat mig, men för bråkdelen av en sekund tyckte jag mig se en busigt hungrig glimt i hennes ögon och skuggan av ett leende spelade på hennes läppar. Utan att släppa min blick frågade hon …

–Hade ni tänkt något särskilt?

–En kostym. För kvällsbruk, svarade Hailey. Och priset är av mindre betydelse.

–Givetvis. Ni är ju här. Vänta så ska jag se vad jag kan hitta.

Hon gav sig iväg in i butiken, blev borta en liten stund och kom sedan tillbaka med tre kostymer.

–Här kanske vi har någonting. Och jag tog med en skjorta också, att prova med …

Hon drog fram en vit skjorta på en galge.

–… jag gissar att fyrtioett i kragen passar?

–Ärligt talat så har jag ingen aning. Det är många år sedan jag hade en, svarade jag.

Hon brände av ett bländande vitt leende och räckte mig skjortan. Snabbt krängde jag T-shirten över huvudet och började ta på den. Jag hörde hur Hailey skrockade lågt samtidigt som hon vänskapligt puffade mig i sidan med armbågen. Jag tittade upp bara för att få se expeditens ögon vara fastnaglade vid mina magrutor, och det var först när jag började knäppa knapparna som hon lyckades flytta blicken till mitt ansikte.

–Hrhmhmm. Ja men den verkar ju passa. Här. Prova en av kavajerna.

Hon räckte fram en av dem och jag tog på den.

–Hur känns den?

–Mmmm. Det är lite ovant. Kanske lite trång i axlarna. Finns den i en större storlek?

–Knäpp den först.

Jag knäppte och granskade mig själv kritiskt.

–Nej. En storlek större blir för vid i midjan. Ta den här i stället.

Hon räckte mig en av de andra två samtidigt som hon hängde den första åt sidan och proceduren upprepades. Den här gången frågade hon inte. Hon bara såg på mig med ett höjt ögonbryn.

–Bättre, svarade jag. Men färgen?

Den var ljust blyertsgrå.

–Inte till det du ska ha den till, viskade Hailey. Prova den sista.

Jag tog av den och bytte plagg med expediten.

–Du kan väl se själv i spegeln, sa hon och tog ett steg åt sidan.

Det var minst sagt omvälvande. Jag, som inte hade haft kostym på år och dag, undrade om det verkligen var jag som stod där. Kostymen var svart med en nästan blåaktig lyster i tyget. Snittet var perfekt. Den satt verkligen som ett andra skinn, men utan att strama någonstans och jag kände mig som James Bond.

–Den här sitter verkligen bra.

–Mmmm. Prova byxorna också.

Hon räckte fram dem.

–Provhytt finns där borta.

Jag gick iväg mot hörnet där provhytterna låg, stängde om mig och började byta byxor. En diskret knackning hördes. Det var Hailey.

–Går det bra?

–Jooo men det gör det.

–Kom ut så jag får se dig.

Jag öppnade dörren och klev ut. Haileys gillande leende var det första jag såg, sedan expediten som snabbt klev fram och började känna på axlarna och över ryggen. Hennes händer letade sig in under kavajen, kände på byxlinningen och ner över baken. Ju längre hon höll på desto mer blev hennes handrörelser som smekningar, och när hon sedan gick ner på knä framför mig för att kontrollera innersömmen på byxbenen var jag säker på att hon med avsikt rörde vid mina privatare delar.

När hon ställde sig upp igen sa hon med grötig röst.

–Hrhmhmm. Och så säger dom att storleken inte har nån betydelse.

Jag hörde hur min vän fnissade tyst och jag började gå mot provhytten igen, för jag antog att vi var klara, när jag hörde henne fråga.

–Har ni skor också?

–Visst. Vi har Armani, precis som kostymen fast Emporio då. Kostymen är en Giorgio Armani. Jag antar att det skall vara svarta. Vilken storlek?

–Fyrtiotvå, svarade jag inifrån hytten.

–Bra. Jag går och hämtar.

När jag kom ut var hon fortfarande borta och Hailey såg osedvanligt nöjd ut.

–Vad var det jag sa, viskade hon.

–Vad då?

–När jag sa att du bara behöver vara dig själv.

–Vad pratar du om?

–Men! Märker du inte det själv? Hon äter ju upp dig med blicken, kan knappt hålla händerna ifrån dig.

Hon sänkte rösten ännu mer.

–Hon klämde dig ju nästan på kuken och hade inte jag varit här så hade hon helt säkert sugit av dig. Här eller i provhytten. Hon ville i alla fall väldigt gärna följa med dig in där.

Jag blev lite överraskad av hennes rättframma beskrivning av vad som just skett, men samtidigt hade jag lite svårt att tro henne.

–Du kan inte mena allvar.

–Jooo. Vänta ska du få se.

Expediten var just då på väg emot oss med ett par skokartonger i händerna. Hailey lutade sig in och viskade i mitt öra.

–Passa på nu. Ta henne på pulsen. Jag lovar att den skenar.

–Jag tog med ett par olika storlekar. Bara för säkerhets skull, ropade kvinnan. Det var därför det tog lite tid.

När hon var framme vid oss noterade jag att hon flåsade en aning och hon var dessutom rödflammig i ansiktet. Hon plockade upp ett par och gav dem till mig.

–Fyrtiotvå sa vi va’?

–Det stämmer.

Jag snörade upp dem, ställde dem på golvet och trädde i fötterna. Hon gick ner på knä framför mig igen för att hjälpa mig knyta. Då passade jag på.

–Du vet vad dom säger om mäns fötter, frågade jag.

–Nej. Vad då, svarade hon.

–Det där om “stora fötter – stor … “.

Jag hörde hur hon höll andan.

–Nå. Det stämmer inte riktigt. Mina fötter är små … i förhållande.

Först ryckte hon till, och bara stirrade på mitt skrev, innan hon nästan studsade upp från golvet. Lite osäkert mötte hon min blick, men jag bara log varmt mot henne och nickade, vilket åter tände hungern i hennes blick samtidigt som hon bet sig lite lätt i underläppen. Jag kastade en snabb blick på Hailey. Hon stod med ryggen mot oss, med näsan begravd i ett modemagasin och det syntes tydligt hur hennes axlar hoppade av skratt.

–Nää men vi var väl klara där. Jag tar dem.

–Ingen skjorta? Slips?

–Det överlåter jag åt min vän här. Jag går ut och väntar så länge.

Jag tog på mig gymnastikskorna och gick ut, och efter en bra stund kom Hailey efter.

–Ska du ta DÖD på mig, OCH på henne, skrattade hon. Hon kunde inte komma ut på lagret fort nog för att få sig en andra omgång.

–Så du tror också att det var därför hon dröjde så länge när hon skulle hämta skorna?

–Skojar du? Hon var så kåt att jag trodde att hon skulle gå i bitar. Och när du drog den där om fötterna! HA! Jag trodde hon skulle lägga upp sig för dig … där … på golvet! Ja, jösses.

Hon tystnade ett ögonblick, men så …

–Nej. Nog om det. Vi måste hitta dig en bra klocka. Kom. Det ligger en pantbank här borta. De kanske har något.

Pantbanken förmedlade precis den atmosfär av misär, sorg och krossade drömmar som jag hade förväntat mig. I det kalla ljuset från lysrören i taket (ett av dem blinkade till och med lite) trängdes allt från elgitarrer och golfset till mormors ärvda minkpälsar, och längs med ena väggen stod en lång disk i glas där alla mindre föremål förevisades.

Hailey gick sakta längs den långa disken och stannade till när något fångade hennes intresse.

–Jag får se på den där.

Hon pekade på ett armbandsur som låg under den tjocka glasskivan. Mannen bakom disken, som hade stirrat på oss oavbrutet sedan vi steg in i lokalen, drog ut lådan och ställde den på disken utan att säga ett ord. Min vän tog upp klockan och tittade noga på den.

–Kan du låna mig en lupp?

En lupp landade på disken, fortfarande utan ett enda ord. Hailey tog den, satte den till ögat och började granska klockan i detalj. Till slut verkade hon tillfreds, lade ifrån sig klockan, och luppen och sa …

–Den är i alla fall äkta. Och jag utgår ifrån att den inte är stulen?

Mannen nickade, oklart vad han egentligen bekräftade.

–Bra. Du får femtiofem.

För första gången öppnade han munnen.

–Hundra.

–Uteslutet. Det är för all del äkta, och ett klassiskt ur, men hundra är ett överpris i det här sammanhanget. Femtiofem.

Mannen rörde inte en min, så det var omöjligt att ana vad han tänkte.

–Nittio, sa han till slut.

–Nittio? Det var möjligen där du skulle ha börjat, och det är ett rimligt pris för ett Rolexur i “mint condition”, men så är inte fallet här. Glaset är i och för sig okej, men boetten är repig.

–Men det går ju lätt att polera upp.

–Njaaa. Ska man göra det så måste det bli hos en av Rolex auktoriserad urmakare, och då kommer det att kosta. Ska du ta nästan fullt pris och jag får ta reparationskostnaderna. Aldrig i livet. Jag kan ge dig sextio.

Det syntes hur det kröp i skinnet på mannen bakom disken. Han började komma ur balans och då passade Hailey på.

–Du har knappast betalat mer än fyrtiofem för den där. Eller hur? Okej. Jag ska inte vara omöjlig. Sextiofem. Då gör du i alla fall tjugo i vinst.

Nu höll han sig i disken och andades tungt.

–Sjuttiofem, väste han.

Hailey log brett.

–Sextionio. Det tycker jag är en väldigt trevlig siffra. Sextionio och vi har en affär.

Mannen suckade tungt och räckte fram handen.

–Taget.

–Strålande.

De skakade hand, pengar bytte ägare, Hailey fick klockan inklusive etui och dokumentation och vi lämnade pantbanken.

När vi hade kommit en bit kunde jag inte vara tyst längre.

–Det var det värsta jag har sett.

–Vad menar du?

–Jag har aldrig sett en så tuff förhandlare.

–Haha. Och det är inte det bästa.

–Vad … ?

–Klockan är nästan ny. En Rolex Submarine, svart keramisk bezel. Ny i butiken kostar den mellan 150 och 160 tusen. Han kan inte ha tittat på den. Eller så ser han så dåligt att en lupp i alla fall inte hjälper.

–Men att du vågade?

–Hmmm. Man får chansa lite. Men du. Nu tror jag att vi är klara. Ta med kläderna och klockan hem. Nåla ur skjortorna och häng dem på en galge. De blir lättare att hålla släta då. Ta hand om dig. Koppla av lite så hör jag av mig.

–Bilen då?

–Den fixar jag när den behövs. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken.

–Vad sägs om en Aston Martin?

Hon tittade roat på mig.

–Jag förstår hur du tänker, men jag tror inte det. Det måste i så fall vara den klassiska modellen och den kommer att bli svår att hitta. Vi får se vad som finns helt enkelt.

Väl hemma hängde jag in kostymen i min garderob, hängde upp skjortorna som hon hade instruerat mig och ställde skorna i hallen. I påsen låg också ett etui med manschettknappar och en livrem, så jag hängde den tillsammans med kostymen för att veta säkert var jag hade den. Så tog jag fram klockan, öppnade armbandet och satte den på mig.

Den var faktiskt lagom. Tur. Jag hade ingen aning vart jag skulle ha vänt mig för att få det fixat. Jag lade tillbaka den i asken och stoppade den i påsen tillsammans med de andra accessoarerna och samtidigt slog mig en tanke. Den här dagen hade nästan känts som en lek, men nästa gång jag hörde av min vän skulle det vara på allvar.

*****

 

Delar i serien

Mitt liv som manlig eskort. Del 2. >>

Mitt liv som manlig eskort

• Mitt liv som manlig eskort. Del 1
• Mitt liv som manlig eskort. Del 2.
• Mitt liv som manlig eskort. Del 3.