Minnen

Och nu ligger jag här i vår säng, ensam.

Min kropp minns din varma mjuka hud mot min, dina smekningar, dina kyssar, dina skratt, dina läppar på mina bröstvårtor, din hand på mitt sköte ….

Tänk när vi träffades första gången. Du var 18 år och jag 17. Två blyga ungdomar. Du vågade knappt röra vid mej, så blyg var du. Så jag smekte dej lite tafatt. Och då smekte du tillbaka. Och så, plötsligt, kramade vi varann häftigt. Det gick varma ilningar genom mej och jag kände mej så glad.

Och sen gick det en tid. Och minns du när vi skulle ligga med varandra första gången, du var så ivrig så det gick för dej nästan innan du hade kommit in i mej. Men det gjorde inte så mycket, för du hade ditt stånd kvar, och sen kunde vi älska länge innan du kom igen. Och så småningom lärde vi oss bägge två att hålla oss, så att vi kunde komma samtidigt. Kära du, vad skönt vi hade det med varann!

Du hade det tufft i skolan, har du berättat. Lärarna mobbade dej. Du trodde det berodde på att du ställde frågor som dom inte kunde svara på. Och undervisningen var seg, den gick framåt som en lus på en tjärad träpinne tyckte du. Så du tappade motivationen helt, och betygen blev därefter. Stackars du!

Men du hade ju ditt musikintresse. Och du blev snart en fullfjädrad jazzgittarist. Och skaffade eget jazzband. Och för det mesta fick ni tillräckligt med spelningar för att kunna leva på det. Men ibland var det knapert.

Jag glömmer aldrig när vi flyttade in i vår lilla slitna etta, vår första gemensamma bostad. Och när vi kröp ner under täcket i det kalla rummet och värmde varann. Vad lyckliga vi var!

Jag älskade din musik. Fast ibland i början blev det lite jobbigt när du försökte improvisera fram nya låtar på Stratocastern, timmar i sträck. Men sen kopplade du hörlurar till förstärkaren, och då störde du ingen. Inte grannarna heller.

Egentligen var jag lite ledsen för att du valde att spela i ett jazzband. När du var ute på turné kunde du vara borta från mej veckor i sträck, och jag kände mej så ensam. Fast vi ringde till varann, och ibland hade vi telefonsex. Men det kunde ju inte ersätta riktiga dej. Själv reser jag aldrig i jobbet. Jag behöver ju inte det när jag sitter i kassan i livsmedelsaffären.

Jag längtar så oerhört efter dej. Jag längtar efter din mjuka röst, dina händer som smeker mej, dina armar som kramar mej. När jag ligger här i sängen smeker jag mej själv och låtsas att det är du som smeker. Men det kan ju aldrig bli detsamma. Om du kunde vara hos mej nu! Jag gråter mej till sömns om kvällarna, jag saknar dej så!

Jag tänker på dom fina födelsedagarna vi har firat tillsammans. När jag fyllde år, gav du mej alltid en bukett röda rosor. Och när du fyllde år, gjorde jag likadant.

Den sista gången vi var hos din mamma fick vi en burk med hennes goda rosenkvittensylt. Sen, när vi hade kommit hem till oss, tog vi fram chokladkakan som jag hade bakat, och bredde på rosenkvittensylt och vispgrädde. Vad gott det var! Och din mamma är så snäll. När vi kommer hem till henne i hennes lilla hus får jag alltid en stor och varm kram. Det fick jag aldrig hemma. Min mamma är ju så sträng och känslokall och kramar aldrig någon. Hon kramar aldrig min pappa heller. Och han super ju. Så det är kanske inte så konstigt. Men mej kunde hon ju ha kramat i alla fall. Nu känns det mest som din mamma även är min mamma.

Och du som knappt har känt din pappa. Han som dog så ung när hans aorta plötsligt brast. Livet är väldigt hårt ibland.

Tänk vad vi har pratat mycket om att skaffa barn. Och bli en riktig familj. Men sen var det ju det att du reste så mycket. Så du tyckte inte du skulle hinna med att vara en bra pappa. Det var ju i den vevan i höstas du bestämde dej för att sadla om, så du anmälde dej till komvux. Du ville skaffa dej tillräckliga betyg för att söka in på musikhögskolan. Och sen skulle du jobba som musiklärare på någon skola. Då skulle du inte vara hemifrån så mycket. Och då kunde vi skaffa barn. Du skulle få börja på Komvux till vårterminen.

Jag borde ta mej samman och söka till någon utbildning inom vården. Eller kanske till barnskötare eller fritidspedagog. Det skulle vara fint att få jobba med att ta hand om andra. Jag vill ju inte sitta i kassan hela livet.

Tänk om du hade kunnat spela någon finstämd lugn jazzlåt för mej på din Strat. Det skulle jag tycka om. Du hade en så otroligt fin känsla för nyanserna i låtarna du spelade. Det riktigt vibrerade i mej när jag lyssnade.

Jag undrar vad din mamma tänker på just nu. Snart träffar jag henne igen. Jag undrar inte på vad mina egna föräldrar tänker på. Dom bryr sej ju inte om mej. Dom vill jag egentligen inte träffa alls mera.

Din nallebjörn är här i sängen hos mej. När du var barn, brukade du bädda ner honom under en frottéhandduk varje kväll. Och det fortsatte du med som vuxen. Jag tycker så mycket om din nallebjörn.

Ute är det blötsnö, och det blåser en iskall vind. Så känns det inuti mej också.

Jag önskar så att vintern var slut och att vi gick ut i skogen tillsammans en varm sommardag. Och att vi hittade en avskild skogsglänta någonstans där vi kunde bre ut vår filt. Och sen skulle vi öppna vår fint förberedda picknickkorg och äta lunch tillsammans. Och efteråt skulle vi lägga oss på filten, tätt intill varann. Och vi skulle klä av varandra, dom få plagg vi hade på oss i sommarvärmen. Och smeka och krama varandra. Och jag skulle känna din varma hud mot min. Och vi skulle tungkyssas. Och jag skulle sluta handen om din styvnade penis. Och du skulle lägga din hand på mitt fuktiga sköte och krama det försiktigt. Och sen skulle du komma in i mej, sakta och varsamt, och jag skulle möta dina mjuka stötar. Och vi skulle älska länge. Och sen skulle vi komma, båda tillsammans. Och sen skulle vi bara ligga där, i varandras armar.

Nu har jag smekt mej själv till orgasm, här i vår säng. Det var lustfyllt, men ändå så smärtsamt. För du är ju inte här hos mej längre. Å herre Gud, vad jag är ensam och olycklig!

Men jag måste stiga upp och klä på mej nu. Och packa in buketten med dom röda rosorna som jag köpte igår. Och jag måste skynda mej, för annars kommer jag för sent till din begravning. Stackars kära du, du var bara 27 år när din aorta brast.