Första lördagen varje månad var bokad i min kalender för resten av året. Det var nämligen då jag passade min systerdotter Ella, mitt gudbarn. Jag och min syrra hade kommit på att det var det bästa upplägget. Då skulle jag regelbundet få ordentligt med tid med henne, utöver de gånger vi träffades ändå såklart. Och min syrra och hennes man kunde lättare få saker gjorda hemma. Det har såklart mycket svårare att hinna med hushållssysslor som tvätt, dammsugning, disk och räkningar med ett småbarn att ta hand om.

Fast jag visste vad de gjorde egentligen. Eller, åtminstone trodde jag att jag hade fattat vad som var grejen. Alla pratar ju om det, hur svårt det är att få tid, ork och lust till sex när man har småbarn. Så jag hoppades verkligen att de tog chansen nu. De skulle fan inte klaga, som kunde ha hur mycket sex de ville, en hel dag i månaden. Det var oändligt mycket mer än vad jag fick i alla fall. Nåja.

Det var så roligt med Ella. Alla åldrar hon varit i, hade jag tänkt att just detta måste ändå vara den gulligaste och mysigaste åldern en bebis går igenom. Varje månad hade jag tänkt likadant, och ändå var hon ännu gulligare nästa månad. Under sommaren hade hon varit ännu gulligare. Det hade varit första sommaren hon kunde gå själv och hon var så löjligt söt i sin klänning när hon stapplade runt.

Idag var det en sån där bonussommardag. Hösten borde ha börjat, men det var ändå varmt nog att gå runt utan jacka. Det var lite svalare än i somras, men det räckte med att Ella hade strumpbyxor på sig under sommarklänningen för att det skulle vara lagom. Hon tultade runt på lekplatsen, så stolt över att få vara med och leka bland de andra barnen, och glatt vinkande till varje tant som gick förbi som allihop vinkade minst lika glatt tillbaka.

Egentligen tyckte jag det kändes lite konstigt med sånna här stadslekplatser. Jag är uppvuxen i en mindre by där lekplatsen var mindre och barnen färre. Alla i byn kände varandra och såväl barn som föräldrar var vänner och kunde leka och prata fritt med varandra. Här i stan var alla på lekplatsen främlingar för varandra och det kändes som att alla sneglade på varandra och bedömde hur lämpliga alla andra var som föräldrar. Åtminstone var det så jag upplevde de andras blickar och då var jag inte ens Ellas riktiga mamma. Men jag kunde inte gå runt med en skylt där det stod att jag inte hade några egna barn, så det lättaste var att bara försöka hålla skenet uppe och låtsas att Ella var min.

Ella var inte lika begränsad utan tittade nyfiket på vad de andra större barnen gjorde, men väntade alltid tills det var ledigt innan hon försökte själv. Det mesta på lekplatsen var såklart för svårt för henne, så jag fick springa fram och hjälpa henne att komma upp, och sen komma ner igen. Men efter ett tag hittade hon en trappa upp i klättertornet som hon klarade av helt själv. Jag höll i hennes hand när hon åkte ner i rutschkanan och sen sprang hon ivrigt runt till trappan för att göra det igen. Och igen. Och igen.

Efter sexhundratrettioelfte varvet stod en liten pojke i vägen nedanför rutschkanan när Ella skulle åka. Ella var ivrig och ville åka ändå, men jag höll tillbaka henne tills pojken hade lyfts undan och vägen blev fri. Pojken följde efter Ella runt till trappan och tittade nyfiket på henne medan hon klättrade upp innan han tultade fram och provade själv. Jag kände mig nästan lite stolt över att andra barn tog efter Ella på det sättet och sneglade upp mot föräldern som kollade så att allt gick bra.

Pojkens pappa log mot mig. Han var snygg, verkligen snygg, och jag vek bort med min blick innan jag blev generad. Jag hjälpte Ella att åka ned i rutschkanan och backade sen snabbt undan för att inte vara i vägen för pojkens pappa när han skulle hjälpa pojken att åka. Jag sneglade mot honom igen medan Ella och pojken var på väg mot trappan och var beredd på hur snygg han var denna gången.

Jag log mot pappan och fick ett nytt leende tillbaka som fick mig att tänka på vilken grym raggningsmagnet Ella var, innan insikterna slog mig, en efter en. För det första, pojken hade givetvis en mamma som pappan levde tillsammans med, så han var inte precis up for grabs. Och för det andra så antog han naturligtvis att jag var Ellas mamma och att jag hade en pojkvän, sambo eller man själv. Det fina leendet han gett mig var inte ett tecken på ett lovande raggningsobjekt, utan ett leende två föräldrar emellan.

Insikterna fick mig att känna mig lite nedslagen. Och svartsjuk på pojkens mamma. Dessutom var pappan uppenbarligen en mycket mer rutinerad förälder än jag. Sättet han hanterade pojken vid rutschkanan fick mig att skämmas för hur klumpig och opedagogisk jag var själv med Ella. Och det gjorde mig ännu mer svartsjuk. Den där pojkens mamma hade alltså hittat en kille som både var nästan olagligt snygg, och dessutom en alldeles perfekt pappa.

Hur fan bar man sig åt för att hitta en sån kille? En sak var klar, det var inte på lekplatser man hittade dem, eftersom papporna här naturligtvis redan var tagna. Jag hade svårt nog att få ihop det med killar överhuvudtaget, det fanns liksom inga intressanta killar där jag rörde mig, och att jag dessutom skulle hitta någon som skulle visa sig vara en sån superpappa var helt enkelt för osannolikt för att ens hoppas på. Men än så länge hade jag några år på mig. Inte jättemånga, men några år hade jag på mig att träffa en kille, vara tillsammans ett tag och sen få ett barn eller två innan det skulle börja bli för sent för mig. Det var ett faktum jag var ständigt medveten om, men det blev en extra tuff vetskap att bära när jag liksom både var så nära och långt bort från att hitta rätt på samma gång.

Jag ryckte mig loss från tankarna för att hjälpa Ella ner för rutschkanan igen och tittade på henne medan hon fortsatte mot trappan. Vid toppen av trappan stannade hon och såg bakåt för att säkerställa att det gick bra för pojken att klättra upp, innan hon fortsatte mot rutschkanan. Jag kände pappans blick mot mig och tvingade mig att möta hans leende igen utan att visa vad jag precis tänkt om honom och pojkens mamma.

Det kändes konstigt att stå där och låtsas att jag var helt oberörd av hur fulländat hans leende var, medan Ella och pojken fortsatte varv efter varv i rutschkanan. I någon sorts protest mot hur orättvis världen var lät jag mig totalt hänföras av hans utstrålning och hans goda hand med pojken. Ingen kunde ju veta vad jag kände för pojkens pappa, utan jag kunde stå där och drömma om honom i hemlighet medan jag fortsatte låtsas att jag var Ellas mamma. I min fantasi kunde han vara singel och leendet jag fått kunde vara början på något väldigt härligt, mysigt och romantiskt.

“Hur gammal är hon?” frågade han plötsligt.

“Eh…” mumlade jag och påminde mig om att föräldrar räknade ålder i månader. En riktig mamma kunde såklart detta utan att blinka. “Sjutt… Nej, nitton månader!”

“Aha, Rudolf blir ett nästa vecka” svarade han. Åh, Rudolf, vilket gulligt namn! “De ser ju ut att vara lika gamla.”

“Ja, men vi har alltid varit lite små i växten i min familj” urskuldrade jag, en aning lättad över att inte ha behövt ljuga.

“Ja, och vi har alltid legat en bit över snittet i min familj” svarade han. “Det skulle ju kunna förklara skillnaden.”

Ja, det kunde jag se, tänkte jag medan jag synade honom. Han var stor. Mysigt stor. Inte så där deffat och gym-uppumpat stor som så många pappor, eller killar i allmänhet, kunde vara nu för tiden, med ständigt nytränade triceps som spände mot t-shirt-ärmen medan benen var tunnare än underarmarna. Nej, han var naturligt stor. Och onekligen stark men med några extrakilon som möjligen kunde få honom att ta illa upp om jag kommenterade hans storlek, även om de absolut inte gjorde mig någonting. De gav honom bara lite extra tyngd och trygghet och försäkrade att hans fötter stod fast på jorden.

Han såg på mig på ett sätt som fick mig att undra om jag bitit mig i underläppen medan jag spanat in honom ytterligare en gång. Eller om mina kinder blivit rosiga av mina fantasier.

“Det är knappt man kan tro att du burit några barn i den kroppen” sa han och såg menande ner på min nätta kropp.

I min fantasi hade han precis lyft upp min nätta kropp utan besvär med sina starka händer och armar, men det var förstås inte det han tänkt på. Jag tror jag blundade någon sekund medan jag försökte anpassa mig till hur raka småbarnsföräldrar kan vara mot varandra när det gäller kroppen och graviditeter. Vad hade min syrra svarat på det där?

“Tack!” svarade jag och vred lite på mig för att visa upp min fortfarande slanka och fina midja. Min syrra var inte lika smal, men jag hade ändå lagt märke till hur smickrad hon alltid blev när någon sa att hon återhämtat sig väl från förlossningen. “Ja, har man lite flyt med generna så… Men du skulle sett när jag var höggravid! Magen större än resten av mig, typ!”

Jag visade överdrivet med armarna och såg hur han försökte föreställa sig hur det kunde ha sett ut. Han såg lite tagen ut och jag undrade om jag överspelat lite. Jag skämdes lite, framförallt för att jag hade ljugit. Det var en sak att glida lite på missförståndet att jag var Ellas mamma, en helt annan sak att säga rakt ut att jag hade varit gravid när jag inte hade det.

“Men då har ni fullt upp inför ettårskalaset nu då?” frågade jag för att byta ämne snabbt.

“Ja, alltså…” började han innan jag förstod på hans blick att Ella var på väg ner för rutschkanan igen och jag klev fram för att hålla hennes hand på vägen ner innan han förklarade. “Jo, Rudolf är inte min. Han är min brorson, jag bara passar honom idag för att … Ja, vad det nu är småbarnsföräldrar är så ivriga att få tid att göra på tu man hand.”

Jag försökte hitta en passande min som svar, men visste inte om den kom ut som instämmande och menande över att vi verkade dela misstanke, eller som eftertänksamhet och undran över vad han kan ha menat, eller om det som syntes bara var chocken över att Rudolfs pappa inte var Rudolfs pappa utan hans farbror. Dessutom skämdes jag igen över min lögn, när jag märkte hur smidigt han själv tagit sig ur missförståndet.

“Ja, det kan de säkert uppskatta!” lyckades jag få fram. “Men vilken fin relation ni verkar ha ändå, du och Rudolf.”

“Jaså?” svarade han. “Ja, jag är lite ny i detta. Känner mig som den mest bortkomne på hela lekplatsen. Men tack!”

“Ingen misstänker något” sa jag uppmuntrande men ärligt och undrade när jag skulle få en chans att ta tre djupa andetag och smälta situationen. Om han inte var Rudolfs pappa så måste jag försöka ta reda på om han var singel. Fast vad skulle jag göra med den informationen nu när jag själv ljugit in mig i ett hörn genom att fortsätta låtsas vara Ellas mamma? Nu var det ju för sent att backa.

Innan jag hann komma fram till något hördes en duns och sen ett skrik som uppenbarligen var Ellas. Skammen sköljde över mig igen när jag märkte att jag missat uppsynen över barnet jag låtsades var mitt, och sprang runt klätterställningen för att plocka upp och trösta Ella. Hon måste ha testat en ny väg genom klätterställningen utan att jag märkte det och jag kände mig som världens sämsta mamma-vikarie.

“Mammaaa!” skrek Ella och ville inte låta sig omfamnas av min kram. “MAAMMMAA!!”

“Snälla Ella, jag är ju här” svarade jag och skämdes nu tredubbelt, för att Ella slagit sig, för att jag låtsades vara hennes mamma medan hon ropade efter sin riktiga, och för att jag bekymrade mig mer för det än för hur det egentligen gått för Ella.

Jag ville försvinna, visste inte vad jag skulle göra längre. Desperat såg jag mig om efter Ellas barnvagn, som jag knappt kände igen bland alla andras. Väl framme vid den försökte jag sätta ner Ella i den, men hon sparkade med sina ben så vilt att jag inte kunde få in båda fötterna under bygeln. Jag försökte hålla Ella i ena armen medan jag knäppte upp bygeln, men hon krånglade och vred sig ur mitt grepp, gled ner på marken och skrek ännu värre. För fan, unge, kan du inte bara hålla käften, tänkte jag, men sa inte det högt. Däremot kan jag ha skrikit ut något av de första orden i frustration.

För några ögonblick sedan hade jag stått med några mindre problem att lösa för att möjligen kunna komma någonstans med samtalet med Rudolfs pa-… farbror. Nu hade jag skämt ut mig totalt inför Rudolfs farbror och hela lekplatsen. Hade jag bara haft sinnesnärvaro att berätta att jag inte var Ellas mamma hade allt varit löst, men nu skulle säkert alla fatta hur det låg till och jag var avslöjad på allra värsta tänkbara sätt. Och vad fan gör man förresten med en unge som inte vill ha ens hjälp?!

Jag försökte samla mig, komma på hur jag kunde hjälpa Ella. Vad kunde det vara? Det hade inte varit något högt fall och gummimattan under klätterställningen var mjuk. Visst kan det vara otäckt att slå sig, men så jävla ont kunde det inte göra. Inte nu längre. Nej, nu skrek hon för att hon var arg. Eller trött. Eller hungrig. Eller törstig. Eller blöjan. Men hur FAAAN visste man vilket?! Jag försökte komma åt Ellas blöja under klänningen. Den var definitivt kissig, det hade den varit redan när vi kom till lekplatsen, men var där bajs också? Jag lyckades få in ett finger innanför kanten så att jag kunde kika in och konstatera att det KANSKE inte var bajs i blöjan. Luktade det bajs? Hur urskiljer man det bland allt annat äckligt en blöja luktar? Jag gav upp det spåret för tillfället och började rota i väskan i vagnens underrede. Där skulle det finnas en vattenmugg och en sån där klämmis som alla föräldrar älskar trots att det bara blir kladdigt överallt.

“VAR FAN ÄR DOM?” svor jag medan jag rotade igenom fack efter fack. “VAR HAR HON LAGT DOM?!”

“Är det vattenmuggen och maten du letar efter?” frågade någon.

“KÄFTEN, STÖR INTE!!” röt jag. “Och ja, det gör jag.”

Luften gick helt ur mig när jag såg att Rudolfs farbror pekade på vattenmuggen och klämmisen, som låg löst i vagnunderredet och inte i väskan. Jag ville fräsa åt honom medan jag sträckte mig efter dem, men tvingade mig till något slags lugn.

“Tack” sa jag så mjukt jag kunde förmå mig för tillfället, vilket inte var särskilt mycket.

Ella lät mig plocka upp henne. Kanske för att hon kände att hon behövde klämmis och vatten, eller för att hon bara hade skrikit så länge att till och med min famn dög nu. Hon sög ivrigt av vattnet och jag kände hur svettig hon var. Kanske kom den mesta svetten från utbrottet nyss, men jag borde ändå ha kunnat räkna ut tidigare att hon behövde dricka vatten en dag som denna. Jag vred av korken på klämmisen och undrade hur kladdig Ella skulle bli denna gången, men avbröts av att Rudolf började prata igen.

“Min bror ballar också ur så där ibland” sa Rudolfs farbror. “Ni är grymma som orkar med det, ni föräldrar, dag efter dag. Jag är helt slut i huvudet av bara ett par timmars barnpassning. Höll på att tappa det helt innan vi ens hade kommit utanför lägenheten.”

“Det tror jag inte på” muttrade jag och fick en frågande blick tillbaka. “Att du höll på att tappa det. Inte en chans.”

Jag såg på honom att jag träffat rätt.

“Kanske inte tappa det. Men lite irriterad blev jag. Rudolf hade gömt den ena skon i bestickslådan i köket. Jag letade i säkert tio minuter.”

“Så gjorde Ella också när hon hälsat på hos mig förra helgen” log jag och insåg på hans blick att jag hade försagt mig. “Jag heter Maja, förresten. Och detta är Ella, min systerdotter och mitt gudbarn.”

Jag fick inget svar utan bara en förvirrad blick.

“Förlåt att jag ljög.”

Jag visste inte om det var särskilt strategiskt. Kanske hade jag haft större chans att få ihop det med Rudolfs farbror om jag spelade korten annorlunda. Mest troligt hade jag ingen chans alls, oavsett. Men när mina planer körde ihop sig och jag inte visste vad jag skulle säga längre så hade jag skaffat mig vanan att alltid göra samma sak. Säga sanningen. Det var inte första gången jag målade in mig i ett hörn med vad jag trodde var vita lögner och hade lärt mig att det bara fanns en väg ut. Ta konsekvenserna, säg sanningen och börja om. Ibland kostade, ibland löste det sig, men alternativet att upprätthålla dåliga lögner var värre i längden.

“Casper heter jag.” svarade han till sist.

Han snörpte med munnen och log förläget när jag mötte hans blick. Det var inte samma leende som jag fått innan, borta vid rutschkanan. Och förmodligen var det inte samma leende jag gav honom innan, när jag kunde gömma mig bakom låtsasmamma-fasaden. Nu fanns det inget skydd. Bara en naken själ, rädd för att få nobben än en gång, men också med en längtan som var större än rädslan. En själ som försökte le, utan att riktigt våga hänge sig.

“Jag behöver gå och lämna tillbaka Rudolf nu” sa Casper och tvekade innan han mumlade fortsättningen. “Det är bara ett par kvarter bort, tar bara tio minuter max. Vet inte om du är kvar här då eller…”

“Nej, det är jag nog inte.” svarade jag. “Ella måste sova. Så om jag får följer jag gärna med på en promenad med henne i vagnen.”

Mitt hjärta darrade. Kanske darrade hela jag. Jag ville inte att Casper skulle gå och försvinna ur mitt liv för all framtid, men med all rimlighet borde Casper redan ha tappat allt förtroende för mig. Kanske var han för artig för att visa det och kanske var det just för att bli av med mig som han sa att han behövde gå. Kanske var jag onödigt klängig som ändå bad att få följa med honom, men nu hade jag frågat och det fanns inget annat att göra än att vänta på svaret och hoppas att det inte syntes hur nervös jag var.

“Ska Ella sova NU?!” utbrast Casper till sist. “Klockan fem på eftermiddagen? Blir inte det konstigt med nattningen ikväll då?”

Jag kände mig dum i en sekund innan jag såg Caspers leende växa fram.

“Äsch, jag har ingen aning!” svarade jag. “Verkar hon inte trött?”

Vi brast ut i ett gemensamt och förlösande gapskratt. Han hånskrattade inte utan skrattade med mig i någon sorts igenkänning i situationen. Den igenkänningen förtjänade jag visserligen eftersom han aldrig skulle sjabbla till det som jag gjort. Jag såg ner på Ella som tydligen hade dragit klämmisen ur handen på mig och satt och sög på den själv utan att ha spillt en enda droppe. Och hon såg mycket piggare och gladare ut nu när hon fått lite vatten och mat i sig. Törstig och hungrig var det alltså.

Jag sträckte fram handen för att hjälpa henne att klämma upp det som fastnat längst ner i klämmisen. Ella ryckte först bort den från mig, men när jag försökte igen gick hon med på det.

Jag tittade glatt upp mot Casper för att kolla att han sett att jag faktiskt lyckats med något och han log, nästan lite stolt, tillbaka. Jag kände mig varm och lite duktig, reste mig och satte ner Ella i vagnen.

Vi började gå mot Rudolfs riktiga föräldrar. Jag sneglade mot Casper, men han var fortfarande så jävla snygg att jag blev nervös bara av att se honom. Det kändes som om hans snygghet var en garanti för att jag snart skulle göra bort mig igen. Det säkraste för mitt självförtroende var att inte titta på honom så noga. Vi gick utan att säga särskilt mycket, men det kändes i ögonvrån som att han sneglade på mig ibland. Det pirrade så mycket i min mage att jag nästan började darra.

“Förlåt, förresten” sa Casper plötsligt utan att jag fattade varför. “För att jag antog att du är Ellas mamma alltså. Det känns som att jag pressade in dig i en jobbig situation.”

“Nej, det där var helt och hållet mitt fel.” svarade jag. “Jag gjorde ju likadant mot dig. Men du var modig nog att säga sanningen.”

“Modig?” frågade Casper. “Jag bara skämdes för att stå där och låtsas att jag visste hur man är en pappa. Så jag ville svära mig fri innan jag gjorde bort mig.”

“Som jag gjorde, menar du?” frågade jag och skymtade ett leende på Caspers läppar.

Plötsligt försvann Casper bakom mig och först när jag vänt mig om såg jag att han stannat för att plocka upp den tomma klämmisen som Ella tydligen hade kastat ut ur vagnen utan att jag märkte det. Han var fortfarande lika jävla snygg.

“Du behöver inte oroa dig” sa jag, utan att våga se honom rakt i ögonen för risken att jag blev nervös igen. “Du kommer bli en så jävla bra pappa när det är dags.”

Jag tyckte mig kunna ana en rodnad i hans ansikte när han vände sig bort mot en papperskorg för att slänga klämmisen. Jag hoppades litegrann att han skulle säga att jag skulle bli en bra mamma även om jag inte förtjänade det, men det gjorde han inte. Han kollade på mig i nån sekund och tvekade.

“Jag misstänkte hela tiden att du inte var Ellas mamma, förresten” sa han istället och nickade in mot en innergård vi svängde in på.

“Jaså, varför?” frågade jag, en aning nedslagen. Det var alltså så uppenbart vilken dålig mamma jag skulle bli.

“Du är för smal.” svarade han enkelt. “Du lurade mig nästan, men jag misstänkte hela tiden att du bara rycktes med i stunden. Jag har svårt att tro att någon skulle återfå en så smal midja efter att ha fött barn.”

Jag tittade ner och drog åt klänningen i ryggen för att se hur smal jag egentligen var. Kanske hade han rätt.

“Min syrra är nästan lika smal” svarade jag. “Efter att ha fått barn.”

“Nästan ja.” svarade han som om det bevisade poängen. Kanske gjorde det. Plötsligt stannade han igen. “Här är det!”

Han ringde på klockan till en lägenhetsdörr i marknivå. Jag såg mig snabbt omkring. Jag hade förväntat mig att Rudolfs föräldrar bodde någon trappa upp och att jag skulle kunna vänta nedanför. Jag var inte mentalt redo för att visa mig ihop med Casper inför människor han kände. Jag kunde inte förklara varför, men det kändes pinsamt.

Efter någon minut öppnade Caspers bror. Han stod i morgonrock, framåtlutad och med håret rufsigt.

“Kommer du redan?” frågade Caspers bror.

“Klockan är fem” svarade Casper.

“Jaha, oj” sa hans bror och såg sig stressat omkring. “Ja, vi, öh…”

“Vi kommer tillbaka om en tjugo minuter!” avbröt jag. “Kom Casper!”

Caspers bror gav mig en skamsen blick innan han stängde dörren. Casper stod förbluffad kvar några sekunder medan jag vände Ellas barnvagn och mimade “Kom nu!”

“Vad är det som händer?” frågade Casper när vi kommit ut till trottoaren.

“Märkte du inte vad de håller på med?” frågade jag och blickade menande bort mot lägenheten.

“Öh, nej?” sa Casper.

“Vad tror du egentligen småbarnsföräldrar gör när de får en barnfri stund?” frågade jag.

“Ptja, de sover väl? Duschar, städar?” föreslog Casper dumt.

“Säkert! Och ibland så gör man…” sa jag. “Småsyskon.”

Casper lade huvudet på sned i tveksamhet.

“Äsch, det var ju uppenbart!” sa jag. “Hur han dröjde med att öppna dörren, hur besvärad han var av din tajming, frisyren och att han inte var ordentligt klädd.”

Casper slog ut med armarna som om det inte bevisade någonting.

“Men framförallt…” fortsatte jag samtidigt som jag plockade upp min telefon. “Man står inte så med en morgonrock om man inte har ett rejält stånd att dölja.”

Jag kunde se i Caspers ögon hur han la ihop två och två och när när min telefon plingat till av ett meddelande började jag vända Ellas barnvagn.

“Jag kollade med syrran” sa jag. “Det är okej att vi lämnar Ella nu. Följ med, så får din brorsa och hans fru avsluta i lugn och ro.”

Jag började gå tillbaka ut mot gatan så att Casper slapp se hur jag log åt hur situationen verkade besvära honom. Han var lika gullig när han var lite bortkommen som han var sexig när han visade sin naturliga pappatalang. Och det var skönt att inte vara den bortkomne för en gångs skull.

Plötsligt började Rudolf skrika. Jag suckade, förhoppningsvis bara inombords, och undrade vad det nu kunde vara. Casper sträckte sig ner, tog något supergrepp på vagnen och vände sitsen framåt som om han gjort det hundra gånger redan.

“Kolla, bilar!” ropade han. “Och en buss!”

Han skyndade iväg längs trottoaren och jag stod förbluffad kvar i några sekunder innan jag fick fart. Rudolf hade tystnat direkt och Casper fortsatte prata om allt han såg.

“Snart, Rudolf, ska vi hem till mamma och pappa. Snart!” sa Casper.

Först då gick det upp för mig att Rudolf förmodligen blivit ledsen för att han trodde att han skulle få komma hem, och så plötsligt skulle vi iväg igen. Men Casper hade fattat det direkt och lyckats avleda hans uppmärksamhet på ren reflex. Lika mycket som jag imponerades över att allt detta kom så naturligt för Casper så skämdes jag över att det inte gjorde det för mig.

Jag försökte ändå att småprata lite med Ella medan vi gick mot min syrra, men jag är hopplös på att köra barnvagn. Jag blir så nervös och bilarna som susar förbi på gatan och missberäknar hela tiden bredden på hjulen, så att jag stöter emot lyktstolpar, elskåp och människor. Varje gång man ska över en gata måste man hitta rampen upp och ner från trottoaren och innan man fått rätt kurs på barnvagnen igen har det kommit nya bilar att akta sig för. Jag är helt enkelt inte gjord för stadens hets. Och småpratet blev som följd stelt och förvirrat.

Väl framme kände jag mig lättad över att det bara fick plats en barnvagn i hissen. Jag ville helst vara själv uppe med syrran. Casper stannade nedanför medan jag åkte upp med Ella. Syrran öppnade, hälsade och vi pratade lite om hur det hade gått under dagen. Jag försökte komma med rimliga svar och komma ihåg ungefär när hon hade ätit och sovit.

Plötsligt plingade hissen till och ut rullade Casper och Rudolf. Jag sneglade snabbt mot dem men låtsades sen att det inte var någon jag kände.

“Förresten, vi brukar ju ställa vagnen i barnvagnsrummet där nere” påminde syrran och räckte fram en nyckel.

“Tack, det fixar jag!” sa Casper och högg nyckeln. “Håller du ett öga på Rudolf sålänge?”

Jag var chockad och kämpade för att inte se både arg och generad ut medan Casper rullade in Ellas tomma vagn i hissen igen.

“Så?” sa syrran med en gillande men också alldeles för nyfiken blick mot hissen. “Vem är han?”

Jag slöt ögonen. Det var precis den frågan jag hade velat undvika. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle svara. Jag kunde inte låtsas att Casper var min pojkvän, för det skulle bli för jobbigt att förklara om vi aldrig skulle träffas igen. Ärligt talat visste jag inte ens om han var singel. Samtidigt skulle syrran aldrig låta mig komma undan med att nonchalant säga ‘Någon jag stötte på vid lekplatsen bara’. Jag påminde mig om att hålla mig till sanningen snarare än vita lögner som målade in mig i nya hörn. Men samtidigt kunde jag inte dra hela historien om hur vi först missförstått varandra för att vara det andra barnets förälder, men att ingen av oss var det…

“Jag vet inte…” sa jag till sist.

Jag ville att det skulle låta som en axelryckning, men kände snart hur mitt nervösa leende fick syrran att förstå exakt hur det gick till.

“Är det hans barn?” frågade hon innan hon böjde sig ner och hälsade på Rudolf.

“Nej, brorson, han bara passar honom idag.” svarade jag. “Vi ska precis lämna tillbaka honom. Rudolf heter han. Ungen alltså. Casper heter han.”

Precis då kom Casper ut ur hissen igen och kastade över nyckeln till syrran. Hon fumlade med den och den landade på hallmattan. Jag rullade in Rudolfs vagn i hissen igen och hann se syrrans blinkning medan hon mimade ‘Lycka till!’ innan hissdörrarna stängdes.

“Vad fan gjorde du så för?” väste jag när vi kommit utanför porten där nere. “Du skulle ju vänta där nere!”

“Det sa du aldrig!” påpekade Casper och det hade han säkert rätt i. “Jag blev bara nyfiken efter allt snack om hur smal din syster är.”

Jag suckade surt och hörbart. Jag avskydde pinsamma situationer och bland pinsamma situationer var syrrans menande blickar om killar de värsta av alla!

“Vad har du att göra med hur smal min syrra är?!” fräste jag.

På det hade han inget bra svar utan gick bara tyst. Jag följde med honom längs vägen tillbaka mot hans bror. Det slog mig att jag lika gärna kunde lämna honom och gå hem men insåg att det ville jag inte alls. Jag ville stanna här med Casper. Jag låtsades vara sur och undvek ögonkontakt med Casper, men efter något kvarter hade jag glömt bort det för jag hade plötsligt blivit väldigt nyfiken på något annat.

“Fick hon godkänt då?” frågade jag. “Syrrans midja alltså.”

“Absolut!” svarade Casper. “Inte så smal som din, men en av de smalaste jag sett på en faktisk mamma!”

“Så bra.” svarade jag. Casper hade egentligen absolut ingen anledning alls att bry sig om hur smal min syster var efter att fött barn. Men ändå gjorde han det och uppmuntrade mig. “Jag sa ju att vi har bra gener!”

På det hade han inte heller något bra svar och vi sa inte så mycket mer förrän Casper ringde på hos hans bror igen. Jag väntade några meter bakom. Denna gången hade brorsan jeans på när han öppnade, men livremmen var oknäppt och det såg ut som att han hade dragit på sig t-shirten i samma rörelse som han öppnade dörren.

Konversationen mellan bröderna var kort, som den ofta är mellan bröder, men jag tyckte mig ana att den korta blicken brorsan slängde mot mig följdes av en knappt synbar skakning på huvudet från Casper. Kanske var det bröders sätt att föra samma konversation som jag och syrran precis haft och det kittlade till i magen.

“Så, vad vill du hitta på nu?” frågade jag när Rudolf var inkörd och dörren var stängd.

“Ingen aning, vad vill du göra?” frågade Casper tillbaka.

För många tjejer var det det sämsta svaret på en sån fråga, men för mig dög det. Vi behövde inte göra något särskilt. Ni när inga småbarn var i vägen samlade jag mod och såg Casper i ögonen, längre och djupare än jag gjort innan, och tvingade undan nervositeten som trängde på av hur sjukt snygg han var. Efter några sekunder slog Casper bort blicken och tittade . Utan att någon sa något eller att någon visade vägen började vi gå. Det spelade ingen roll vart vi gick, det var bara mysigt att gå bredvid honom utan att bekymra sig för att haka fast i något med barnvagnen. Jag sneglade ner mot hans hand och kom på mig själv med att spreta brett med fingrarna på min egen hand när jag försökte tänka mig hur det skulle vara att fläta in min hand i hans.

“Vem har egentligen bredast axlar av dig och din bror?” frågade jag när jag inte orkade hålla tyst längre.

“Vet inte” mumlade Casper. “Säkert han.”

“Jag är inte så säker!” utmanade jag. “Ni har aldrig mätt?”

“Nää” svarade han. “Hur mäter man ens axelbredd?”

“Ingen aning, jag är bara nyfiken” sa jag. “Ni har bra gener i alla fall.”

Jag höll verkligen på att spricka, så mysig han var. Jag älskade stora killar, men hatade när de var stora i sinnet. Casper hade fötterna på jorden och gjorde ingen grej av hur härligt manlig kropp han hade, nästan som om han själv inte ens var medveten om det.

“Vilket är det som är bra gener egentligen?” frågade han. “Smala midjor eller breda axlar?”

“Det beror på vad man gillar. För mig är det breda axlar.” svarade jag. “Vad är det för dig?”

Casper svarade inte omedelbart och vi hann komma fram till en gatukorsning med lite folk i som avbröt samtalet. Först när vi korsat vägen och gått ett hundratal meter svarade han.

“Jag gillar smala fina ben” sa han till sist med oväntad uppriktighet. “Men smala midjor är också fint.”

Jag saktade ner i lagom takt för att han skulle förstå att jag tänkte stanna och drog åt klänningen i ryggen igen.

“Typ som min?” frågade jag. Casper tittade, först bara lite snabbt, men när jag stod kvar vågade han titta noggrannare. “Du som har så stora händer, det är nästan som om du skulle kunna nå runt den, va?”

“Nää, inte riktigt va?” sa Casper, men han höjde händerna och tog ett provgrepp i luften. Jag tog ett steg fram så att han skulle nå mig.

“Prova!” sa jag.

Casper provade. Han nådde inte runt, men det var inte det som var huvudsaken. Huvudsaken var hur otroligt bra det kändes att ha hans händer på min kropp.

“Ganska smal va?” frågade jag. “Kan du täcka magen med en hand?”

Jag såg att Casper tvekade. Men när han redan stod och höll om min midja hade han redan klivit över gränsen. Han visste att han fick och jag visste att han ville. Han flyttade ena handen och lade den över hela min mage. Vi tittade ner på hur hans hand tänkte min mage i några sekunder innan våra blickar möttes. Jag ville säga något om hur sexigt det var att han var så mycket större än mig. Eller att jag hoppades att jag skulle bära hans barn i den magen en dag. Jag kunde inte se i hans ögon exakt vad han tänkte, men det verkade inte vara negativt och när han slickade sig om läpparna kunde jag inte låta bli längre.

Jag sträckte mig upp och kysste honom. Det var den bästa kyssen i mitt liv. Efter ett ögonblick hade hans händer greppat om min midja och lyft mig som ingenting och jag slog benen om hans midja och kysste honom ivrigt och hungrigt. Hungern i kyssarna förvånade till och med mig själv, men det var som om allt sexigt jag sett Casper göra de senaste timmarna äntligen fick utlopp. Som i en gemensam rörelse stoppade vi båda, när vi insåg att vi kanske hånglade lite väl hungrigt för att vara mitt i en park.

Jag gled ner från hans famn och blev varse om något jag försökt att inte tänka på den senaste halvtimmen. Caspers bror hade haft särskilt besvärligt att dölja sitt stånd och jag tyckte mig till och med ha skymtat något i glipan på morgonrocken som bekräftade min misstanke. Utan att fråga la jag handen på Caspers byxor. Han ryckte till, men inte mer än så, utan han lät min hand känna på hans bula.

“Bra gener, som sagt…” viskade jag.

Casper såg inte riktigt lika nöjd ut som jag utan titta sig besvärat omkring. Parken var inte helt folktom, men det verkade åtminstone inte som att någon hade sett oss tillräckligt noga de senaste sekunderna för att märka vad som hänt. Jag skrattade och mötte hans blick. En skymt av ett leende smög sig fram i hans besvärade ansikte.

“Var bor du?” frågade jag.

“Eh, en bit utanför stan…” svarade han.

“Ännu längre bort än jag då…” suckade jag.

“Alltså, jag har bil” klargjorde han och min otålighet byttes i lycka..

“Var står den?” undrade jag.

Jag såg mig om som om jag skulle känna igen den utan att jag hade en aning om vad det var för bil. Men Casper slet mig mot sig igen och jag kunde genast känna varför. Hans stånd bultade mellan oss, innanför de stramande byxorna. Det finns killar som kan gå runt på stan med stånd utan att någon märker det, men Casper var inte en sån kille. Min handväska skulle inte räcka till och ingen hade något annat löst med oss som han kunde hålla oskyldigt framför sig för att skyla bulan.

Det fanns en parkbänk 10 meter bort och vi rörde oss mot den. Casper gick nästan i sidled för att hålla bulan ur synvinkeln från en tant som kom gående en bit bort. När vi hade satt oss kysste jag honom igen, men jag märkte att han inte var sugen att fortsätta med samma intimitet just nu.

“Vad ska vi göra?” frågade jag. “Vänta ut det?”

“Naah” grymtade Casper. “När den väl har rest sig så brukar den inte ge med sig på bra länge.”

Det var bara goda nyheter, som jag såg det, fast det krånglade förstås till det lite för oss just nu.

“Ska jag ta bilnyckeln då?” föreslog jag. “Och hämta dig här?”

Casper övervägde det några sekunder och lirkade sen upp bilnyckeln ur byxfickan. Tio minuter senare hade Casper smugit in i bilen och satt bredvid mig. Jag blev kvar i förarsätet, dels för att han skulle slippa gå runt bilen och dels för att jag hade lagt bortåt två minuter på att justera om sätet så att jag kunde köra bilen. Han berättade hur jag skulle köra och jag jag höll i hans hand så ofta jag inte växlade. När vi kommit ut på en landsväg utanför stan flyttade jag dock hans hand till mitt lår och förde upp klänningen.

“Vad tycker du om mina ben, förresten?” frågade jag.

“Perfekta” svarade Casper.

När hans stora hand kramade om mitt lår kände jag trosorna vätas som om han klämt ut en citron innanför dem. Det var faktiskt lite av ett problem för mig, att jag blev så våldsamt blöt jag när jag var våt, så att det knappt kändes när killar trängde in i mig. Och just därför var mina förväntningar extra höga på Casper, för jag hade aldrig varit med en kille förut som varit tillräckligt stor för att det skulle bli någon vidare upplevelse för mig.

Vi svängde av landsvägen precis innan en bro över en å, in på en liten grusväg. Grusvägen slingrade sig förbi en fin gammal kvarn och vidare förbi ett par gamla gårdar. Till sist pekade han in mig till det mest pittoreska torp jag nånsin sett. Hela färden hade jag tänkt mig att jag knappt skulle hinna stanna bilen innan jag skulle kasta mig i Caspers famn, men nu klev jag ur bilen själv, förstummad av hur fint det var. Höns struttade runt på gräsmattan, rabatterna blommade med lavendel och bolltistlar som det surrade insekter i trots att sommaren var över. Bakom en rad med björkar på baksidan glittrade ån.

“Det är inte så mycket för världen, men jag trivs här ute” sa Casper.

I bilen hade jag suttit och bitit mig i tungan för att inte säga något förhastat om hur gärna jag ville att han skulle bli mina barns pappa. Nu funderade jag på om det var för tidigt att säga att jag aldrig ville åka härifrån igen.

“Jag har aldrig gillat att bo i stan” sa han.

“Inte jag heller.” sa jag. Jag stod stilla på gräsmattan där jag hamnat för att jag ville se mer av ån och baksidan och undrade varför han inte kom och omfamnade mig. “Det är så fint!”

“Finare nu än nånsin” sa han.

Jag vände mig om och totalt smälte. Mitt leende måste ha nått ända ut till örsnibbarna. Casper stod kvar vid bilen och tittade på mig. Han klev smidigt över det lilla staketet som jag gått runt och mötte mig mitt på gräsmattan. Jag kysste inte honom, utan bara slog armarna runt hans kropp och kramade honom med huvudet mot hans axel. Han smekte mig över ryggen och vi stod så en stund och bara gungade långsamt tillsammans.

“Är det dumt om jag säger att jag vill bo här?” viskade jag efter ett tag.

Jag lossade greppet en aning för att kunna se upp mot hans ansikte. Han svarade inte omedelbart utan såg mig bara i ögonen. Jag försökte ta in hur overkligt snygg han var. För varje sekund blev det svårare och svårare att ignorera hur bulan i hans byxor tryckte mot min mage. Jag motstod frestelsen att gnugga mig mot det, men kände allt tydligare att nästa anhalt var att ta oss in i hans hus och frigöra stackaren som trängdes innanför hans byxor.

“Ska vi gå in?” frågade jag.

Casper ryckte till som om han vaknade från något och nickade. Hand i hand gick vi till ytterdörren, Casper låste upp och vi gick in.

“Ja, jag hade inte riktigt väntat mig att få besök här idag” ursäktade Casper medan han såg sig om i hemmet som såg ut som ett hem brukar göra när det inte är toppstädat. Han sträckte ut ena armen. “Här var en vägg när jag köpte det, men jag tog bort den för att göra hallen lite luftigare. Och bakom den…”

“Casper…” avbröt jag. “Jag vill jättegärna se och höra om allt här inne. Men inte nu.”

Casper stannade upp och såg på mig. Jag såg i hans ögon att det började gå upp för honom vad jag menade, men det gick för långsamt.

“Kyss mig.” sa jag.

Äntligen! Han var inte för lång för att vi skulle kunna kyssas hyfsat bekvämt stående mittemot varandra. Det var väldigt mysigt hur han hade lyft upp mig i parken, men nu var jag glad att han lät mig stå kvar på golvet, för det lämnade mina händer fria att börja spänna upp bältet på hans byxor. Casper lät mig göra det och lossade till och med greppet i omfamningen lite så att jag kunde komma åt lättare. Jag knäppte upp alla knapparna i gylfen och tog sen tag i både byxor och kalsonger i ett grepp vid hans höfter och drog ner dem. Casper gjorde ett kort avbrott i kyssen, men jag sög tillbaka honom medan jag utforskade honom för hand.

Detta var mer än jag vågat hoppas på.

På grund av mitt problem med att jag blev så våt att jag knappt kände av normalt utrustade killar så hade jag såklart drömt om att hitta en välutrustad man. Riktigt hur stor jag vågat hoppas på hade varit svårt att veta och jag hade försökt läsa mig till vad som var rimligt att hoppas på att hitta under en livstid. Jag hade mätt och experimenterat med föremål hemma för att se vad som skulle räcka till och konstaterat att jag skulle behöva ha rejäl tur för att hitta något som kändes riktigt bra.

“Vi kommer behöva hitta barnvakt ofta” flämtade jag när jag slitit mig från Caspers kyssar.

“Varför det?” frågade han och kysste mig igen.

Jag slet mig från kyssen och tog ett steg bakåt, med hans väldiga stånd kvar i händerna och såg ner på det. En ilning gick genom kroppen när jag såg det för första gången. Herregud, det var som om alla mina drömmar besannades på en och samma dag. Caspers kuk kan ha varit den längsta jag sett – Det är svårt att veta, jag går ju inte runt med måttband eller fotografiskt minne. Men det viktiga var att den utan tvekan var den absolut tjockaste jag sett. Stor och tjock med svällande ådror som slingrade sig fram runt den stenhårda staken. Denna skulle kännas!

“När jag väl har lärt mig att hantera denna…” berättade jag för Casper, oförmögen att slita blicken från hans kön. “Så kommer jag behöva få egentid med den ofta!”

Jag lyckades till sist slita blicken från den och titta upp i Caspers ögon igen. Jag försökte läsa hans blick och förstå vad han tänkte. Det var som om han kämpade med något, slets mellan känslor. Till sist skakade han lätt på huvudet.

“Det är alldeles för sexig för ditt eget bästa.” sa han till sist.

Han sa det så allvarligt att det lät som att han verkligen menade det. Nästan som ett hot. Men jag kunde inte hitta hotet. Om Casper tyckte att jag var sexig så fanns det ingenting, ingenting, ingenting dåligt med det.

“Det tror jag inte” svarade jag.

Jag sträckte bak mina händer, knäppte upp knapparna i ryggen på min klänning och lyfte armarna över huvudet. Casper fattade vinken och drog av mig klänningen. Han tittade på mig och jag kunde se att han ville ha mig, som om han ville äta mig hel.

“Tur att dina närmsta grannar bor en bit bort” sa jag och knäppte upp behån.

“Jag kommer försöka vara försiktig…” väste Casper, som om han på allvar kämpade för att hålla tillbaka något.

“Snälla, var inte det!” bad jag. Jag lät behån falla till marken och drog sen ner trosorna och sparkade bort dem för att Casper inte skulle hinna se riktigt hur genomblöta de var. “Casper, jag är så jävla kåt…”

Jag tog tag om hans stånd och backade ner i soffan, lade mig bakåt och särade mina ben så brett jag kunde för honom. Casper såg nästan arg ut och skakade försiktigt på huvudet medan han lät sig dras ner mot mig.

“Casper, jag vill att du blir pappa till mina barn” gnydde jag.

Jag låg där, med hans feta och bultande ollon pressat mot mitt plaskvåta sköte. Allt var redo, men ändå tvekade han. Jag såg hungrigt på honom och till sist tror jag han såg i mina ögon att jag inte kunde vänta längre.

Sen började han äntligen pressa sig in i mig. Känslan var först överväldigande på det sättet att det kändes så mycket att jag inte ens kunde avgöra om det var bra eller dåligt. När han kommit in en bit stannade han upp. Han var så ofantligt stor i mig och det var som om min kropp långsamt insåg det mer och mer och tryckte emot honom i stötar. Hans intensiva ögon verkade vilja fråga mig om jag verkligen förstod vad jag hade gett mig in på och jag nickade i hopp om att det var sant.

Sen trängde han djupare i mig. Det var så skönt att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Säkert skrek jag, jag har ingen aning. Han var så jävla stor i mig och det var så löjligt skönt. Jag hade aldrig känt något liknande innan, framförallt aldrig med en kille, men inte heller med några av de föremål jag testat med. Dels hade jag nog aldrig vågat prova med något riktigt så tjockt som Caspers kuk, och dels hade jag aldrig varit så här kåt när jag gjort det.

“Det är så skönt” försökte jag snyfta fram, men jag tror inte det kom mer än ett ömkligt pip.

Var det så här skönt sex kunde vara? Jag hade försökt föreställa mig det, men aldrig kommit nära. Jag hade alltid vetat att jag var en tjej med mycket lust, men jag hade aldrig förstått varför, eftersom jag aldrig haft sex på ett sätt som gjorde lusten värt det. Det hade varit helt okej, liksom, men inte mer än så. Det hade känts som att jag missat något som verkligen inte alla, men många andra kvinnor fick uppleva och älskade.

Jag tittade upp i Caspers ögon och kände mig känslosam. Tänk att bland alla killar i hela världen så hade jag stött på honom och han av alla killar kunde få mig att känna så här. Jag skakade lätt på huvudet åt det otroliga i situationen men ändrade mig snabbt till att nicka för att visa att jag älskade det och jag ville ha mer.

Casper tryckte in ännu mer av sig i mig. Och istället för att känna mig alldeles tagen av hur skönt det var, så kände jag mig bara vild. Jag blottade tänderna, fräste mot honom och försökte själv skjuta upp höften mot honom för att känna honom djupare i mig.

“Maja…” viskade Casper. “Du är för vacker. Jag vill älska dig mjukt och ömt. Så fint och vackert som bara du förtjänar.”

Jag kunde inte säga något. Istället högg jag med tänderna i luften och slog benen runt honom och vrålade medan jag tryckte honom djupare i mig.

Casper såg sådär arg ut igen, rynkade på näsan och skakade på huvudet. Jag undrade vad det var som slet i honom och kände faktiskt ett litet styng av oro. Sen var det som om ett odjur, ett monster, en varulv, tog över honom. Han började flåsa genom näsan och frustade några gånger.

Sen förlorade han kontrollen. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Han blev för kåt. Jag var för sexig för mitt eget bästa. Casper dundrade sitt stånd hela vägen in i mig. Inte bara en gång, utan gång på gång på gång på gång. Han slet upp min lilla kropp som en vante och knullade mig så hårt han bara kunde. Som ett vild gick han runt i huset medan han dunkade mig upp och ner på sin kuk, sökande efter någonstans där han kunde knulla mig hårdare. Han slängde mig på köksbänken, slet mig till sig, tryckte in sitt stånd igen och knullade mig i hårda stötar. Men han var ändå inte nöjd utan lyfte mig igen.

Jag var chanslös. Han vände mig hit och dit som en docka, slängde, satte eller lade mig på olika ställen i huset innan vi hamnade i sängen på ovanvåningen. Där fortsatte han, konstant knullande mig hårt och djupt, ofta med händerna i ett hårt grepp om min midja eller om mina ben.

Han höll på länge. Exakt hur länge vet jag inte. Mycket längre än jag nånsin haft sex innan. Men till sist lugnade han sig. Han låg bakom mig i sked när han gjorde det. Han saktade ner och istället för att ta hårt i mig började han smeka och klappa mig över hela kroppen, från benen till håret. Sen fick han ena armen under min nacke och omslöt mig med båda sina starka armar medan han fortsatte att knulla mig med djupa men lugna rörelser. Jag kände hans andedräkt mot min hals och mitt öra. Andetagen kändes tunga och ångerfulla.

“Förlåt, Maja, förlåt” viskade han och kysste min nacke genom håret. “Jag försökte varna dig, men jag … Det är så skönt och du är så sexig. Jag kunde inte hålla igen.”

Jag började långsamt återfå kontrollen över min kropp, märkte att jag kunde andas och röra mig efter min egen vilja. Jag använda förmågan till att möta hans stötar och göra vinkeln ännu skönare.

“Maja, är du okej?” frågade han och det lät som riktig oro, trots att han fortfarande knullade mig.

“Casper…” stönade jag, men kom av mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle säga det till honom.

Jag trädde av mig från hans kuk och vände mig om. Min kropp var trött och var öm här och var, men jag lyckades få över honom på rygg och satte mig över honom. Jag letade upp hans stånd och styrde det rätt, men sänkte mig inte över det ännu.

“Casper, det där som du gjorde med mig nyss” sa jag. “Det var det i särklass bästa sex jag nånsin upplevt.”

Han såg tvivlande upp i mina ögon men jag såg tillbaka på honom med så stort allvar att han måste ha förstått att jag menade allvar.

“Ditt största problem nu…” fortsatte jag. “Är att du aldrig kommer att bli av med mig.”

Jag tänkte att jag skulle se honom i ögonen och läsa hans reaktion medan jag sänkte mig ner över hans kuk, men när jag kände honom tränga in i mig glömde jag bort allt annat, så jag har ingen aning om hur vare sig han eller jag såg ut. Var det så här andra par hade det, när de faktiskt njöt av sex ihop? Fick jag äntligen uppleva det jag saknat i så många år? Eller var det jag och Casper hade något alldeles särskilt? Tänk om den njutning han fick mig att uppleva var ännu skönare än de flesta nånsin fick uppleva? Medan jag sänkte mig längre och längre ner över honom kände jag mig mer och mer övertygad om att detta var bättre än de allra flesta nånsin fick uppleva.

Jag kände noga efter hur det kändes varenda centimeter. Hur formen på hans kön samspelade med formerna på min insida. Jag kunde inte avgöra exakt var det kändes bäst, men det behövde jag inte heller. Jag älskade varenda centimeter på olika sätt och ville uppleva dem om och om igen. Långsamt red jag honom, upp och ner, och njöt av hur han fyllde mig. Hans händer tog tag om min midja igen, men inte för att kasta runt med mig som en docka, utan för att följa mina rörelser.

Jag skämdes lite, för jag hade nästan glömt bort honom och bara tänkt på min egen njutning. Jag såg honom i ögonen och gjorde mig redo för att höja tempot för hans skull, men något i hans ögon fick mig att hindra mig. Det var nånting med hur han såg på mig som fick mig att förstå att han älskade detta lika mycket som jag. Nånstans förstod jag att han tyckte om detta fina, lugna, innerliga älskandet. Men han hade varit så vrålkåt – Jag hade gjort honom så vrålkåt – att han inte kunde låta bli att knulla mig så hårt och vårdslöst som han gjort. Han hade varit rädd att han skulle göra mig illa, kanske hade det hänt med andra kvinnor i hans liv, men jag hade älskat det. Det kåta vilddjuret i honom hade fått vad de ville och nu kunde vi blotta våra själar och vår njutning för varandra.

Jag lät det märkas så tydligt jag kunde, hur otroligt skönt det var. Att se hur mycket Casper älskade det förstärkte njutningen ytterligare och jag stönade högre och högre. Om någon hade sett och hört mig utan att förstå hur det kändes skulle det säkert framstå som att jag överdrev ordentligt, men allt kom direkt från njutningen och min kärlek till Casper som båda växte och växte för varje stön och rop.

Jag märkte hur Casper stödde sig på armbågarna för att komma upp lite och jag böjde mig ner och kysste honom så gott jag kunde, men det var svårt att hålla tillbaka stönen när det var så skönt. De få ögonblick jag känt något som liknade njutning med en kille innan, så hade det varit över på några sekunder. Första lilla suck av tillfredsställelse från mig och han hade kommit direkt.

Jag tog inga piller, eftersom jag aldrig träffade några killar ändå, och förmodligen var jag mitt i ägglossningen så om han kom nu skulle jag sannolikt bli gravid. Det hade jag i och för sig kunnat leva med, tanken var så lockande att jag var nära att be honom komma i mig, men jag höll igen med det. Hur som helst var det uppenbarligen inte ett problem för Casper. Jag slog bort tanken och såg till att njuta extra mycket i vetskapen att Casper verkade kunna hålla på i evighet.

Någon som däremot inte kunde hålla på i evighet var jag. Tröttheten började kännas överallt i kroppen men framförallt märkte jag, trots mitt problem med att vara överdrivet våt, att jag nu började bli allt torrare. Kanske hade det bidragit till den ökade njutningen senaste stunden, när det började bli lite friktion i mig, men nu började friktionen bli för stor. Jag tror att Casper förstod exakt vad som hände när jag långsamt trädde mig av honom, för han brottade genast ner mig på rygg och dök ner mellan mina ben.

Hans tunga återfuktade mitt sköte, åtminstone på utsidan, och jag fick lära mig ytterligare en naturlig talang som Casper bar på. Snart gnydde jag högt och kastade huvudet hit och dit för jag visste helt enkelt inte var jag skulle bli av med all njutning hans tunga gav mig. Men jag kände mig också ensam. Jag kunde sträcka mig ner till hans huvud, men jag ville dela njutningen tydligare med honom än att stryka fingrarna genom håret.

“Casper, vänta!” lyckades jag kvida fram tillräckligt tydligt för att han skulle förstå och titta upp. “Kom in i mig igen. Jag kommer snart!”

Casper kröp fram över mig och pressade sitt väldiga stånd in i mig igen. Jag ropade högt medan han drev kuken in i mig i några djupa men lugna stötar. Min slida knöt sig runt honom och jag skulle bara behöva en liten knuff till för att komma. Jag letade mig fram med handen mellan oss för att nå min klitoris, men Casper tog bort handen. Istället vände han oss och trängde in i mig i sked istället. Han nådde fram med sin hand och hans grova fingrar började behandla min klitoris. Jag lyckades vrida mig så att jag kunde kyssa honom medan han tog mig över gränsen.

Det var den sjukaste orgasmen i mitt liv. Jag kan inte förstå att det fanns kraft kvar i mig för en sådan urladdning. Jag tror nästan jag förlorade medvetandet under några ögonblick när det helt enkelt blev för mycket, men orgasmen fortsatte att runga runt i min kropp och varje gång den verkade vara på väg att klinga ut kom den igen med ny kraft. Min buk spände sig och det fick Casper att kännas ännu större inuti mig vilket rullade igång nya vågor av orgasmen. Ett tag kändes det som att det aldrig skulle sluta, men till slut, efter vad som kändes som flera minuter, började vågorna långsamt att dala ut.

Casper hade hållt sig stilla i omgångar under orgasmen, men började nu stöta i mig igen. Jag skulle precis be honom sluta, säga att jag nog inte skulle orka mer nu.

“Jag tror jag kommer” frustade Casper då.

Jag lät honom fortsätta. Jag var på gränsen till att tappa medvetandet igen, kanske inte så mycket av njutning som av någon sorts känslomässig kortslutning, men jag ville att han skulle använda mig och komma i mig. Om han skulle bli pappa till mina barn måste jag orka ta honom i mål, så jag höll ut.

Han hade inte så nära som jag först trodde, utan höll nog på i flera minuter till. Jag hörde på hans frustningar att det blev närmre och närmre. När han till sist drog sig ur mig, inte utan att jag kände mig lite besviken över att han inte kom i mig, så vände jag mig snabbt mot honom för att kunna kyssa honom bättre medan han runkade några sista drag. Sen vred han huvudet neråt och satsen flödade ur honom mellan oss. Jag såg vartenda sprut, men började räkna för sent för att minnas exakt hur många det var. Jag vet att en mans utlösning inte kan vara en hel deciliter i verkligheten, men detta kan inte ha varit långt ifrån. Den skulle lätt räcka till att göra en hel skolklass gravid. Så fort han vek upp huvudet igen kysste jag honom och när jag titta ner efter kyssen rann fortfarande enstaka tjocka vita droppar ut springan i ollonet och droppade långsamt ner i pölen som samlats mellan oss.

Jag struntade i pölen och tryckte min kropp mot hans. Det fanns så många saker jag ville säga att det var omöjligt att välja var jag skulle börja. Samtidigt var min kropp helt slutkörd, så allt jag orkade var att ligga kvar intill Casper. Jag föll i nån sorts halvslummer medan han strök mitt hår.

Efter en stund kysste han min panna och reste sig ur sängen, så försiktigt och mjuk att sängen knappt rörde sig, trots hans tunga kropp. Han drog det ena täcket delvis över mig och gick vidare ut i huset. Jag undrade vad han skulle göra och började känna mig nyfiken på att se mer av huset, men det var så skönt att ligga kvar.

“Vill du ha vändstekta ägg eller bara ena sidan?” frågade han efter en stund, utifrån köket. “Du hinner fundera medan jag går ut och hämtar några i hönshuset!”

“Nej, jag kan…” började jag väsande, men var tvungen att harkla mig och svälja några gånger för att få igång min torra och hesa strupe. “Jag kan hämta!”

Jag satte mig upp och såg mig om i sovrummet. Det hängde en skjorta på en krok som jag drog på mig och knäppte två knappar. I sovrummet fanns en glasdörr direkt till baksidans altan. Solen hade gått ner, men man såg fortfarande ett rosa skimmer genom träden över horisonten som glittrade i åns lugna vatten. Jag klev ut. Det var svalt, nästan för kallt för min klädsel och lätta kropp, men dofterna i den fuktiga kvällsluften trollband mig.

Jag stannade mitt på gräsmattan och satte mig på huk medan några hönor nyfiket struttade fram till mig. Jag visste inte hur man gör med hönor men jag kliade dem i pannan och klappade dem lite på ryggen. En höna var extra närgången och jag plockade upp henne i hamnen. Hon hade ett snöre runt ena foten (tassen, klon?), flera decimeter långt.

“Hej lilla vän” sa jag till henne. “Denna får vi ta bort va? Tänk om du fastnar nånstans?”

Nästan som om hon hört mig sträckte hon fram benet så att jag kunde lirka loss snöret. Jag stoppade snöret i fickan på skjortan och höll kvar hönan i famnen med ena armen medan jag reste mig och gick vidare bort mot hönshuset. Lampan tändes automatiskt när jag öppnat dörren och jag hittade lådan där äggen samlades när de rullat ner från platsen där de … värper, ruvar, sitter, vad vet jag om höns egentligen? Äggen i lådan hade fina färger i beige, turkost och gult. Jag tog två, stoppade i skjortans bröstficka, och bar med mig två till i handen med hönan kvar i famnen.

När jag kom ut ur hönshuset och hade haspat dörren såg jag att Casper stod i sovrumsdörren och tittade på mig. Jag gick mot honom, med ena handen om hönan och äggen i den andra.

“Är det Brita?” frågade han. “Gråspräcklig på nacken?”

Jag kikade ner och det verkade stämma. Casper gapade.

“Vadå?” log jag.

“Ett snöre har fastnat om en av hennes fötter, vi måste ta…” började Casper uppspelt.

“Jag såg det” avbröt jag. “Jag tog loss det, jag har det här i fickan så ingen annan av hönorna fastnar.”

Casper bara gapade igen.

“Men vad är det?” undrade jag och skrattade åt hans reaktion.

“Jag har jagat henne i över en vecka!” utbrast han. “Hon är helt hopplös att fånga, hur lyckades du?!”

“Hon bara kom fram” berättade jag med en axelryckning. “Hon hoppade praktiskt taget upp i min famn själv och sträckte fram benet.”

Casper skakade misstroget på huvudet och såg mig synande i ögonen i några sekunder.

“Lägg av, det är sant!” sa jag.

Jag anade vad som hände. Jag hade själv ingen aning om att jag hade ett så naturligt handlag med höns, jag hade i princip aldrig träffat några förr, men tydligen älskade de mig. Jag surfade på den vågen,spärrade upp ögonen och låtsades som att jag hörde efter något.

“Vänta, hon säger något!” viskade jag och lutade mig ner och vände örat mot hönan Britas näbb, låtsades lyssna och nickade. “Hon säger att det nog är bäst att jag stannar här.”

“Ja, det är nog bäst!” skrattade Casper.

Jag släppte försiktigt ner Brita på altanen och räckte över äggen till Casper. Han tog emot dem, höll kvar min hand och såg på mig. Han såg lycklig ut. Lika lycklig som jag kände mig. Vi skakade lätt på huvudet båda två åt vilken sjuk dag det hade varit och omslöt varandra i en kram som jag aldrig ville skulle ta slut.