Det här är del 2 av 3 i Löparäventyr

VARNING

En liten varning. Den här novellen innehåller skildring av ett våldtäktsförsök. Jag har medvetet valt att inte flagga den som våldsam/ovillig då den saknar detaljer och skeendet är mycket kort. Uppstår starka protester kan jag ändra mitt beslut.

——

”Den fege dör tusentals gånger,
Den modige dör bara en.
Men spegeln skiter i,
Vem av de jag är idag.
Ge mig maskerad.”

/Imperiet, Du Är Religion Tiggarens Tal (1988)

——

PROLOG

Man brukar ju alltid säga att man inte vet hur man kommer att reagera i extremt stressiga situationer. Ofta tror man saker om sig själv. Ibland överdrivet eller för att man vill tro det bästa om sig själv. Jag har tänkt mycket på det genom åren, enda sedan den där tragiska hösten 1994 då Estonia sjönk. Mirja överlevde katastrofen. Vi satt många timmar ute på vår skärgårdsö och jag lät henne prata i timmar och berätta om allt hon upplevde.

Sedan genom åren, alla andra överlevares berättelser i media och böcker, många vittnade om samma sak. Både förvåning över hur man själv och andra reagerade när katastrofen var ett faktum. Vissa blev paralyserade och andra handlingskraftiga. Några av de handlingskraftiga fick tunnelseende och tänkte bara på sin egen överlevnad, andra hjälpte andra passagerare och ytterligare några passade på att råna passagerare på smycken i kaoset som uppstod. Det var egentligen inte så förvånande, det är ju sådana vi människor är.

Jag har aldrig varit med om någon sådan katastrof. Ändå undrar jag ofta vem av dessa jag skulle bli. Jag kan tro och hoppas om mig själv att jag skulle bli handlingskraftig och vilja överleva. Jag vill känna mig säker på att jag inte skulle knuffa någon annan mot döden för att själv överleva eller ta någons guldkedja. Lika mycket önskar jag att jag vore den som samtidigt hjälpte andra, men hur kan man veta innan man verkligen råkar ut för en sådan situation?

Flera gånger genom livet har jag skämts över mig själv. Som den gången på McDonalds när en klart narkotikapåverkad ung mamma försvann med sin unga pojkvän in på restaurangens toalett. Av någon anledning förstod jag att det inte bara var en snabb kisspaus och de blev också borta onormalt länge, nästan en timme inlåsta där på toaletten.

Jag satt kvar vid mitt bord och höll ett öga på barnen tills mamman skulle komma tillbaka. De var kanske tre och fem år gamla och alldeles för små för att lämnas ensamma. Till en början åt de sin mat och lekte med sina Happy meal-leksaker, men vart efter tiden gick blev barnen allt mer oroliga.

Jag satt kvar för att inte lämna de ensamma. När mamman och pojkvännen kom tillbaka verkade de dimmiga och loja med konstiga rörelsemönster, sluddrigt tal och hetsigt humör. Mamman släpade bryskt iväg sina då gråtande barn och jag satt kvar med en klump i magen och illamående.

Jag frågade mig själv då som nu, vad skulle jag ha gjort? Ringt polisen, för vad? Ringt någon sorts socialjour, finns de ens i verkligheten idag och skulle de ha kommit inom rimlig tid? Jag borde gjort en orosanmälan, men mot vem? Ändå kändes det som om jag svek barnen, som om jag kunde gjort något, jag visste bara inte vad.

Bara två gånger i livet har jag haft chansen att vara stolt över mig själv. Den här händelsen var en av dessa gånger.

—–

Jag kände mig konstig inombords just den här dagen. I och för sig kändes allt konstigt det här märkliga året 2020 när världen drabbades av en pandemi. Allt var så dystopiskt, alla ödesmättade nyhetssändningar och dagliga presskonferenser med uppmaningar och statistik över antalet döda. Hela världen kändes tom och öde, nästan som om jag var den enda människan kvar på jorden. Vägarna var mindre trafikerade än vanligt, pendeltågen inte lika fulla och köpcentrum och butiker kändes öde.

Även den här dagen bestämde jag mig för att ta en löprunda i spåret efter jobbet. Parkeringen invid friluftsområdet var öde och inte en människa syntes till. Till och med vädret var konstigt. Det hade börjat skymma och var helt stilla som inför ett kraftigt oväder även om inget sådant fanns på väderkartan. Det var tyst från villakvarteret en bit bort. Inga barn som lekte och inga gräsklippare eller ljud av högtryckstvättar vars ägare tvättade sina bilar på garageuppfarterna. Jag föreställde mig att alla var döda och det var en konstig känsla. Inte ens hundägarna syntes till.

Det enda som hördes som visade att det fortfarande fanns liv på planeten, var tågen som passerade med jämna mellanrum längs järnvägen på andra sidan skogen. Man kunde höra skillnad på pendeltåg, långfärdståg och ett och annat godståg. Jag föreställde mig hur tågen åkte där tomma, utan passagerare och utan förare. Trots att det var fantasier så skapade det en känsla av undergång och en stor klump i magen.

Jag bytte till löparskorna och satte på mig en T-shirt med Kungsholmen runt från föregående år. När jag startat min löparklocka kontrollerade jag att alla sensorer fungerade som de skulle. Pulsbandet runt bröstet, wattmätaren på ena skon, temperaturgivaren på den andra och löpdynamiksensorn som satt fast i mina tights vid ryggslutet. Jag älskade tekniska prylar och att analysera data efter mina löprundor. Där kunde jag se min puls och med den kontrollera dagsformen och om jag tog likadana steg med höger och vänster fot eller om det fanns någon snedbelastning någonstans.

När alla symboler indikerade klart på klockan gav jag mig av genom grinden och svängde höger ner mot järnvägen för att springa varvet motsols. Jag kände mig oförklarligt rädd och ledsen inuti på grund av allt som pågick i världen. Då var löpningen det enda som kunde skingra tankarna.

Allt var tyst, bara mina egna rytmiska steg hördes i gruset. Skogen luktade fuktigt, nästan som mögel. I vanliga fall skulle jag tyckt att det luktade friskt och gott, löftesrikt om den annalkande sommaren. Nu blev lukten och tystnaden fientlig, som om också lukten vittnade om död.

Första streckan ner mot järnvägen gick utför och var en bra start för att få igång benen. Jag hittade snabbt rytmen och bestämde mig för att springa det första varvet på ca 3,5 kilometer som uppvärmning och ta det andra varvet i högre fart. Kroppen svarade bra och pulsen steg långsamt och stadigt precis som vanligt vilket tydde på att jag fortfarande var fri från infektioner.

När jag sprang längs järnvägen och skulle ta sats inför varvets enda lite tuffare stigning hajade jag till. Jag såg något röra sig i ögonvrån i skogen till vänster om mig. När jag tittade dit skymtade jag en gestalt bakom träden. Obehaget sköljde genom kroppen utan att jag förstod varför. Förmodligen var reaktionen ett resultat av mina dystopiska tankar och tunga känslor. Det var trots allt ett friluftsområde där människor normalt sett promenerade, sprang, cyklade eller plockade svamp. En människa uppe i skogen borde därför inte vara något onormalt och inget jag behövde oroa mig för.

Efter två tredjedelar av första varvet då jag passerat den likaledes tomma idrottsplanen såg jag en annan löpare framför mig. Jag kände mig glad över att se en till levande själ och någon mer som precis som jag underhöll sin hälsa. Det var en tjej med det långa blonda håret uppsatt så att hårbollen guppade i takt med hennes steg. Hon såg inte trådsmal ut och jag skämdes lite när jag tänkte att hon hade en fin bakdel.

När jag närmade mig och var ca trettio meter bakom henne drog jag ner på farten. Jag såg att hon sprang med hörlurar i öronen. Förmodligen lyssnade hon på musik, något jag själv tyckte var idiotiskt. Särskilt som ensam tjej. Jag insåg att risken var stor att jag skulle skrämma skiten ur henne om jag sprang om henne på den ganska smala grusvägen.

– Höpp höpp! Löpare kommer på vänster sida! Ropade jag för att varna.
Tydligen hörde hon, för hon vände sig om. För en sekund såg hon ut att ha blivit skrämd, ryckte till av den plötsliga närvaron av någon annan. Jag gav tummen upp och log mot henne. Sedan ökade jag farten och passerade.
– Tack tack. Bra jobbat, sa jag när hon flyttade sig närmare högra sidan så att jag lättare kunde passera.
Efter en stund vände jag mig om. Tjejen var nu knappa hundra meter bakom mig och skulle snart försvinna utom synhåll när jag svängde runt nästa krök.

Vid grinden tryckte jag på varvknappen på min klocka för att kunna skilja på tiderna mellan första och andra varvet. Sedan ökade jag farten. Nere vid järnvägen spejade jag upp i skogen och ner mot spåren men kunde inte se någon människa där längre. Det var väl ungefär tjugo minuter sedan jag passerade här på förra varvet, så personen borde ha rört sig vidare, men det kändes olustigt. Inte minst med tanke på den ensamma tjejen nu långt bakom mig.

Efteråt kunde jag inte förklara för mig själv varför jag fortsatte trots att jag avslutat mitt andra varv och egentligen hade tänkt nöja mig med det. Efteråt är det ofta lätt att tänka på det som en magkänsla, även om min mage för det mesta burit på en klump de senaste månaderna. Det som avgjorde var att jag inte hade någon tid att passa och kroppen kändes bra. Jag kunde lika gärna ta ett tredje och avslutande varv i nedvarvningstempo så skulle jag samtidigt komma upp i tio kilometer.

Nere på den långa raksträckan längs med järnvägen såg jag henne långt framför mig. På något obegripligt sätt blev jag glad igen av att se en levande själ. När jag närmade mig gjorde jag som förra gången.
– Löpare till vänster!
Jag såg ingen märkbar reaktion på att hon hört mig. Kanske hade hon för hög musik i öronen och kanske drunknade min röst i godståget som precis rullade in på raksträckan för att passera.

När jag passerade skrämde jag henne. Armarna flög ut som om hon fått ström i kroppen och hon gav ifrån sig ett skrik och tog sig för bröstet. Jag saktade ner lite och sprang jämsides.
– Förlåt om jag skrämde dig. Jag ropade men du hörde inte.
– Det är okej. Lite spattig bara.
– Du borde kanske inte lyssna på musik?
– Jag springer bättre då.
– Okej. Det här blir mitt sista varv så jag ska inte skrämmas mer. Ha en fin kväll.
– Tack detsamma.

Jag ökade farten igen. Precis innan jag svängde runt nästa krök vände jag mig om. Hon sprang ett femtiotal meter bakom mig men bullret från godståget gjorde att jag knappt hörde mina egna steg. När jag åter igen tittade framåt kände jag mig så där märkligt ensam igen.

Jag hade kanske sprungit 40 sekunder efter svängen när jag tyckte att jag hörde något. Godståget bullrade fortfarande. Det var ett oändligt långt tåg, man såg fortfarande inte slutet. Vagnarna gnisslade och skramlade. Jag kunde inte riktigt säga vad jag hört, men något som avvek från oljudet kunde jag svära på. Sedan insåg jag att det måste gått närmare en minut och tjejen bakom mig hade fortfarande inte blivit synlig runt kröken. Hade hon stannat eller vänt? Var det henne jag hörde?

Pulsen skenade och jag blev frustrerad av att inte höra några andra ljud än det förbannade tåget. Kanske hade hon ramlat och gjort sig illa. Var det en röst, ett skrik jag hade hört? Jag var osäker.

Jag började jogga tillbaka medan jag letade efter ursäkter varför jag vänt. Med största sannolikhet skulle hon sitta på huk på vägen och knyta en sko eller ännu värre, ha uppsökt en buske för att lätta sig. Då var det inte alls bra att som man komma tillbaka i skymningen.

När jag svängde runt kröken låg den långa raksträckan tom framför mig. Till vänster om mig skramlade godståget fortfarande fram med ett nästan öronbedövande buller. Jag tittade till vänster ner mot järnvägen och höger upp mot skogen utan att se skymten av någon. Jag fortsatte jogga tillbaka till den plats där jag passerat henne, stannade och såg mig om. Fortfarande ingenting. Människan måste ha gått upp i rök. Hon kan inte ha vänt eftersom raksträckan måste vara närmare en halv kilometer lång. Hon måste sitta uppe i skogen och kissa bakom en buske. Förmodligen såg hon mig och kanske undrade vad jag höll på med.

Godstågets sista vagn rullade äntligen förbi och försvann söderut mot Södertälje. Jag lyssnade intensivt och då hörde jag plötsligt något uppe i skogen till höger strax bakom mig. Det var ett konstigt ljud, ungefär som någon som försöker ropa med något över munnen. Bara ett kort ljud. Jag hann inte helt avgöra hur långt bort ljudet var och i vilken riktning.

Jag studerade skogen. Tio meter ifrån mig fanns en smal stig upp i skogen som i övrigt var snårig och vildvuxen. Jag gick tveksamt mot stigen. Vad i hela friden skulle jag säga om jag kom upp i snåren och hon satt där på huk? Men magkänslan var stark liksom obehaget.

Jag började smyga upp längs stigen, insåg det olämpliga i att smyga och försökte istället göra så mycket oväsen som möjligt samtidigt som jag lyssnade.
– Hallå, tjejen? Ropade jag in i mörkret.
Jag fortsatte ett trettiotal meter längre fram och kände mig både panikslagen och skvatt galen som sprang ut i skogen och letade efter en försvunnen löpare i ett motionsspår.

Sedan såg jag… Mellan träden låg hon på marken. Hon låg på rygg och över henne satt en medelålders man gränsle över henne med handen över munnen och halsen samtidigt som han slet i hennes kläder med den andra. Det såg — vad ska jag säga, ostrukturerat ut.
– Hallå, stopp där! Lägg av!

Mannen började resa sig från sin position över tjejen och såg ut att förbereda sig på att fly. Utan att tveka rusade jag fram de tio meter som återstod och sparkade honom med all kraft mot sidan på nedre delen av ryggen. I mitt uppjagade tillstånd kunde jag inte för mitt liv komma på vilket organ som satt där, njurarna, levern, mjälten? Jag visste bara att det skulle göra helvetiskt ont att få en spark där.

Mannen föll åt sidan ner på marken och skrek till av smärta. Tjejen slet sig loss och kröp åt sidan men verkade allt för medtagen för att resa sig genast. På en sekund var jag över mannen med en grov pinne i händerna. Jag satte mig över honom och pressade pinnen ner över halsen. Min första tanke innan jag lyckades sansa mig var att döda honom här och nu. Sedan nyktrade jag till lika fort och lossade något på trycket över halsen, men ändå förhoppningsvis tillräckligt hårt för att passivisera honom.

– Ring polisen! Ropade jag mot tjejen som lyckats kravla upp på alla fyra och kräktes hulkande i ett buskage.
Jag släppte pinnen med ena handen och vred fram mobilen som satt i sitt fodral på överarmen. Jag var just då mycket tacksam för hur lätt åtkomlig den satt.

Med fumliga blöta fingrar lyckades jag öppna mobilen och klicka på SOS Alarm-appen som jag placerat bredvid telefonikonen längst ner. Jag hade installerat appen för att SOS Alarm skulle få min position automatiskt när jag ringde 112, men hittills hade jag aldrig behövt använda den.

Signalerna gick fram genom högtalaren medan jag åter höll i pinnen med båda händerna. Det kändes som en evighet innan någon svarade.
– 112 vad har inträffat?
– Våldtäktsförsök, gärningsmannen fasthålls kvar på platsen. Hjälp fort som fan!
Operatören ställde olidligt många frågor och jag höll på att flippa. Trots att jag använde deras egen jävla app så att de fick min exakta position, ställdes kontrollfrågor om vart vi befann oss någonstans.

Under tiden var jag rädd att mannen under mig skulle göra något utfall, men han låg bara helt stilla på marken och andades tungt. Jag fick en massa inre fantasier om att krossa skallen på äcklet. Några meter ifrån mig satt tjejen upp och snyftade. Jag hade så gärna velat trösta henne, men var betydligt mer mån om att mannen inte skulle kunna fly.

Efter något som kändes som en oändlig tid hördes en bilmotor och knastret från bildäck mot gruset. Då började mannen kränga med överkroppen och sparka med benen för att komma loss. Han var större än jag och jag försökte kämpa men insåg att jag inte skulle klara det särskilt länge till. Jag ropade och skrek samtidigt som vi slogs allt mer. Jag hörde bildörrar smälla, röster ropa och springande steg i snåren nere vid vägen.

Då tog han sig loss och började springa. Strax efter blev två polismän, en kvinna och en man synliga mellan träden.
– Han springer, där! Ropade jag och pekade.

Jag reste mig upp och började följa efter tätt bakom polismannen. Poliskvinnan hade tydligen stannat hos tjejen. Det brakade och knakade i skogen framför oss. Jakten blev inte så lång. Mannen föll över ett nedfallet träd och kort därefter var polismannen över honom. Mannen handbojades liggande över trädstammen och först nu såg jag att han hade byxorna nere vid knäna.

För första gången i livet fann jag mig sittande och bli förhörd i en polisbil. Alldeles nyss hade en annan målad polisbil rullat iväg med den gripne misstänkte gärningsmannen och bakom oss hade en ambulans parkerat där jag antog att man tog hand om kvinnan. Så vitt jag kunde bedöma borde hon inte ha hunnit få några fysiska skador men jag visste så klart inte säker hur det var fatt med henne. Området som alldeles nyss känts så öde var nu upplyst av bilarnas lyktor och blåljus och människor som försvann upp i skogen mot platsen där allt hänt.

När jag fått berätta detaljerat om händelseförloppet och lämnat alla mina uppgifter fick jag gå. Jag promenerade tillbaka till parkeringen och infarten. All glädje och värme löpningen skänkt var nu som bortblåst. Hela mitt inre kändes konstigt och jag frös trots att det var behaglig temperatur ute.

Under de följande veckorna kallades jag till förhör som vittne. Några månader senare satt vi så i rättssalen. Gärningsmannen satt och såg ner i bordet hela tiden utan att möta någons blick. Målsägande såg frisk och stark ut och vi log mot varandra när jag lämnade mitt vittnesmål. Efter rättegången kände jag mig illa till mods. Frågorna från försvarsadvokaten hade känts lite jobbiga. Han tryckte naturligtvis på att jag faktiskt inte sett målsägande bli indragen i skogen. Hon kan alltså ha följt med frivilligt? Jag kunde inte göra annat än att säga att jag inte sett den delen av händelseförloppet. Det kändes som att målsättningen var att försvaga resten av händelseförloppet som jag faktiskt varit vittne till och ingripit emot. Han fick det nästan att låta som om jag avbrutit en högst frivillig kärleksakt mellan två som träffats av en tillfällighet i skogen. Just den delen kändes, om inte ämnet varit så allvarligt, nästan löjeväckande komiskt.

En dag på jobbet ringde telefonen. En kvinna ringde och presenterade sig som medlem i juryn för Svenska Hjältar och meddelade att jag var nominerad. Man ville skriva en artikel i Aftonbladet samt göra en kort rekonstruktionsfilm om händelseförloppet och undrade om jag ställde upp. Det gjorde jag så klart gärna.

Inspelningen i motionsspåret skedde med två skådespelare som skulle föreställa gärningsman och kvinnan. Jag fick springa några gånger längs raksträckan och sedan försöka återspela händelseförloppet uppe i skogen. Det kändes lite töntigt kanske men när jag fick se den färdiga klippta versionen kändes det bättre.

Intervjun inför artikeln genomfördes. Jag fick åter igen berätta min version av händelseförloppet. Det kändes lite svårt att förklara vad jag tyckte mig ha hört och varför jag vänt om. Jag kunde ju inte ens själv säga exakt vad det varit som fått mig att reagera. På frågan om jag kände mig som en hjälte svarade jag nej, att jag bara gjort det på ren instinkt och att jag hoppades att andra skulle göra likadant.

När beskedet kom att jag blivit utsedd till årets hjälte och skulle delta under den stora galan blev jag både smickrad och generad. Det var antagligen kvinnan som nominerat mig, jag visste inte exakt hur sådant fungerade.

Själva galan kändes nästan overklig. Alla människor, att få träffa programledaren var enormt stort. Jag uppfattade knappt när det var min tur att gå upp på scenen. Benen darrade, pulsen skenade och kinderna hettade, men jag hade försökt förbereda mig på vad jag skulle svara på frågorna som garanterat skulle komma. Rekonstruktionsfilmen spelades upp och i just det sammanhanget blev det väldigt starkt även för mig.

Kvinnan, som jag nu visste hette Amanda kom in på scenen och med tårar och glädje i ögonen berättade hur hennes vanliga dag förvandlats till en mardröm när hon blev överfallen där i motionsspåret. När hon låg med gärningsmannen över sig var hon övertygad om att hennes liv var slut men att jag kommit i alldeles rätt tillfälle för att förhindra katastrofen. Jag skulle för alltid förbli hennes hjälte.

Det var stora ord och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag kunde inte gärna säga som man brukar;
– Äsch det var väl ingenting.
Jag räddades av en enorm, varm, lång och mycket tårdränkt kram. Programledaren frågade på sin varma finlandssvenska vad som fått mig att vända tillbaka och vad jag tänkte när jag fann vägen framför mig helt tom? Jag svarade så gott jag kunde, att det kändes fel, att jag tyckte mig ha hört något och att gestalten jag sett i skogen tidigare under löppasset hade känts fel på något sätt. Det i kombination med en ensam kvinna i skogen hade fått mig att reagera på instinkt.

Sedan kom någon person från Riksidrottsförbundet och en chefsperson från Stockholmspolisen. De tackade för den fina insatsen som förhindrat ett grovt brott. De sa något om att kvinnor måste få kunna gå hem sent på kvällar eller springa i motionsspår eller åka tåg eller buss själv utan att riskera att bli ofredade.

Sedan var det dags för priset och jag häpnade verkligen. Löparklubben som Amanda var medlem i hade samlat in pengar och bjöd mig att följa med på klubbens årliga resa till ett löparläger på Mallis i två veckor. Riksidrottsförbundet bidrog med de medel som saknades och meddelade att jag fick ta med mig en vän om jag ville. Allt avslutades med ytterligare en lång tårdränkt kram och stormande applåder. Omtumlad och varm i hela kroppen mer eller mindre snubblade jag av scenen.

Uppståndelsen la sig fort och det kändes ganska skönt. Visst var jag glad, mest för att jag faktiskt ingripit och lyckats förhindra något förfärligt och för att det skedde nästan automatiskt utan minsta eftertanke. Jag hade ju så ofta undrat vem jag skulle vara i en kritisk situation. De gånger genom livet då jag skämts för min feghet och inte vågat ingripa hade jag lovat mig själv att bli en bättre människa. Alla kunde göra något, om än något litet, bara precis vad som helst. Det kunde göra stor skillnad.

Jag var också glad för att ha påverkat en annan människas liv så positivt, naturligtvis. När intervjuerna glesnade och kommentarerna och uppskattningen av kollegor, vänner och okända människor ute på stan glesnade kände jag mig ganska nöjd med det.

Jag fick ändå bekräftat det som jag alltid anat, att berömmelse och kändisskap är lika flyktigt som luft och vill man behålla den måste den underhållas med nytt bränsle. Det var lätt att förstå att människor som kanske hade stort bekräftelsebehov mådde dåligt när tystnaden spreds runt omkring en efter att man varit med om något stort. Det var väl därför många tipsade tidningarna om sina egna nya romansrykten för att hålla intresset vid liv.

Under vintern tränade jag mycket backträning för att vara bättre förberedd då jag visste att det fanns gott om berg på Gran Canaria. Jag hade sporadisk kontakt med Amanda enbart när det gällde bokning av resa och logi. Jag hade ingen vän som jag direkt kände att jag ville ta med mig. Samtidigt kändes det väldigt nervöst att åka själv med en grupp helt främmande människor.

I början av april var det så äntligen dags. Jag hade köpt nya träningskläder och löparskor och kände mig i bra form. Ute på Arlanda väntade Amanda och några av hennes klubbkamrater på mig vid incheckningsdisken. Spänningen släppte fort. Det verkade vara väldigt glada och trevliga människor och vi skulle alltid ha löpningen gemensamt, så det skulle inte bli svårt att hitta samtalsämnen.

När jag klev ombord på flygplanet började alla i gruppen på ett 40-tal löparresenärer applådera. Jag blev generad och det kändes lite stelt. Jag fick plats mellan två okända deltagare och vi bekantade oss med varandra lite blygt till en början. Även om man kunde historien både från media och säkerligen även hört den från Amanda, frågades jag ut. Kanske var det extra kittlande att få höra om händelseförloppet från en av de två källorna.

Flyga har jag alltid tyckt är långtråkigt. Jag lyckades inte somna under resan som tog ungefär sex timmar. När vi landade i Las Palmas kändes det mer än bra att äntligen få resa sig. Vädret var gudomligt skönt. När vi kvitterade ut vårt bagage var vi några som drog repliker ur första filmen Sällskapsresan som innehöll många klassiker. Lyckligtvis var det ingen som blev av med sitt bagage.

Veckan gick fort. Även om jag tränat mycket backträning under vintern så var det ingenting mot vad vi fick uppleva. Vårt hotell som låg högt upp på berget ovanför Puerto Rico innebar bara det en ren utmaning och vi hade som en liten skämtsam regel att man aldrig fick gå upp för backarna.

När vi så åter satt på flyget hem kändes en stor förändring i kroppen. Det var inte bara det att jag blivit bättre och starkare, jag kände mig också lycklig på ett helt nytt sätt. Amandas hand vilade i min under flygresan, ut genom tullfiltret och i taxin på väg hem.

Delar i serien

<< Löparäventyr #1 – Haga Park RunLöparäventyr #3 – Händelser på Västerbron >>

Löparäventyr

• Löparäventyr #1 – Haga Park Run
• Löparäventyr #2 – Händelser i motionsspåret
• Löparäventyr #3 – Händelser på Västerbron