Löparäventyr #1 – Haga Park Run

Det här är del 1 av 3 i Löparäventyr

Antal läsningar: 187

”Den fege dör tusentals gånger,
Den modige dör bara en.
Men spegeln skiter i,
Vem av de jag är idag.
Ge mig maskerad.”

/Imperiet, Du Är Religion Tiggarens Tal (1988)

——

Solen sken över Stockholm och det var nästan lite för varmt för löpning. Jag joggade i lugnt tempo från Odenplan upp mot Hagaparken för att delta i Haga Park Run som går varje lördag. Haga Park Run är ingen tävling utan bara motionslopp. Man springer på tid men tävlar främst mot sig själv om man vill. Jag gillade de här evenemangen eftersom det brukade vara många deltagare, trevlig stämning och löpning i en fin miljö och det var perfekt när man som jag idag inte hade någon lust att springa ensam. Banan var bara totalt fem kilometer vilket innebar två varv.

Även idag var det många som samlats på gräsplanen inför starten. Jag hade bara en liten väska med mig med en torr tröja och en proteindryck. Det kunde vara väldigt gott efteråt.

När starten närmade sig letade jag mig upp till gruppen i täten där de som tänkte springa fort alltid ställde sig. Idag hade jag också tänkt göra det, försöka klara av fem kilometer under tjugo minuter. Jag hade bestämt att springa minst i 4-minuterstempo, gärna snabbare om jag orkade och om dagsformen tillät.
– Hej hej. Fin dag idag, hälsade jag på några killar som stod i främsta ledet och sträckte på vaderna.
– Ja verkligen kanon. Nästan på gränsen att vara lite varmt.
– Vad ska ni hålla för tempo? Konverserade jag vidare.
– Tcha, runt 3:50 om det går.
– Samma här. Jag hakar gärna på om jag får?
– Bra, då hjälps vi åt att hålla tempot.

Värdarna för evenemanget hälsade alla välkomna och sa något om antalet deltagare och hur många förstagångslöpare som var med idag och gruppen applåderade. Sedan räknade man ner och starten gick.

Jag tryckte igång min Garmin löparklocka och hängde på den lilla tätgruppen. Det gick i en rasande fart och jag kände att jag var tacksam över uppvärmningen från Odenplan. I den första uppförsbacken mot koppartälten blev det lite jobbigt men så fort den var över lyckades jag få ordning på andningen och löpsteget och allt kändes bättre. Vi pratade inte så mycket, bara korta fraser och vi turades om att ligga först, ungefär som när cyklister turas om att ta vinden för resten av gruppen.

Jag tryckte på varvknappen på min klocka när vi gick in på andra varvet. Jag såg att det åtminstone var under tio minuter. Nu började kroppen kännas riktigt bra och det var dags att öka. Vi tog uppförsbacken innan vi pressade på ordentligt ner igen mot Hagaslottet.

Strax före mål varvade vi en löpare. Jag noterade att det var en mullig tjej som verkade ha det rejält jobbigt i sista uppförsbacken innan det var dags för henne att gå in på andra varvet.
– Kom igen!
– Bra kämpat!
– Bit i!
– Du fixar resten!
Alla vi i vår lilla grupp ropade åt henne när vi passerade som en stormvind. Jag hann se i ögonvrån hur hon lyftes lite i sitt kämpande och hur några steg blev längre och spänstigare innan hon försvann bakom oss.

Vår lilla grupp snabblöpare gick i mål, jag på strax över 18 minuter. Jag slängde mig på gräset och flämtade, men även om jag var rejält trött vid målgången så hämtade sig kroppen relativt snabbt. Andetagen blev glesare och pulskurvan på klockan sjönk med en bra bit över 30 slag per minut så allt såg ut och kändes normalt.

När jag låg där på gräset såg jag tjejen vi varvat komma för att påbörja sitt andra varv. Hon måste ha klarat av sina två och en halv kilometer på runt tjugo minuter och det såg ändå ut som om hon fick kämpa en hel del. Dessutom var hon garanterat sist och långt efter den stora genomsnittsgruppen. Det såg ut som om hon kämpade med sig själv om hon skulle vika av åt vänster in mot målet och bryta eller om hon skulle fortsätta ut på sitt andra varv. Hon valde att fortsätta.

Det var då jag fick mitt infall. Jag reste mig och borstade gräs från benen.
– Är det någon som hänger med och stöttar tjejen där borta? Ropade jag och pekade bort mot den tappra mulliga tjejen.
Det blev först alldeles tyst. Allt småprat runt omkring upphörde. Jag lät det gå kanske femton sekunder och sedan började jag röra mig mot vägen för att jogga ikapp henne.
– Jag hakar på!
En av killarna ur snabbgruppen reste sig och genast följde ytterligare fem efter. Vi blev en grupp på sju personer som joggade bort längs vägen. Förutom jag och fyra andra killar var det också två tjejer som följde med. Jag reflekterade snabbt över att det var så många killar och få tjejer som ställde upp. Kanske var vi killar mer benägna att ställa upp för en flicka i nöd än vad tjejer var, men det var bara en amatörmässig gissning.

Vi behövde inte kämpa så hårt för att ta in på henne. Jag joggade upp bredvid henne. Hon såg sig förvånat om på gruppen som sprang på led bakom henne två och två.
– Du är en kämpe. Vi springer med dig hela vägen i mål, sa jag när jag var jämnsides med henne.
– Åh vad snälla ni är! Men jag är så långsam.
– Du väljer tempo. Det är ditt lopp och vi följer bara med.
Ingen gjorde någon stor grej av det. Alla sprang bredvid eller strax bakom och småpratade om vädret och kronprinsessan och prinsen som väl bodde här på Haga slott?

Man kunde se på hennes löpsteg och hållning hur hon växte. Jag sneglade på min klocka som jag startat när jag började springa igen och kunde se hur hennes tempo nu sjönk ner mot sju minuter per kilometer.
– Får jag ge dig lite tips? Frågade jag.
– Gärna.
– Tänk på andningen. Räkna och andas i takt med stegen. Rör lite mer på armarna och spring mer på hela fotbladen och inte så mycket på tå. Då får du lätt ont i benhinnorna. Så där ja! Perfekt! Och kanske lite kortare steg så att du sätter i fötterna mer under kroppen än långt framför. Försök hålla i så.

Hela andra varvet såg mycket lättare ut. Kanske var det bara så enkelt som att inte behöva springa ensam, känna att man var dålig och långt efter alla andra som gjorde den stora skillnaden. Jag visste ju hur stort stöd publik och andra löpare var som stod och skrek och klappade i händer längs banan när man springer. Det kunde plocka fram energi man inte hade en aning om att man hade kvar.

– Bra kämpat bara en kilometer kvar!
– Nu är du snart i mål, 500 meter!
– När du tagit backen här framme kommer den aldrig igen!
Det var rörande hur folk försökte peppa på bästa sätt. Längs sista raksträckan stod en av funktionärerna och fotograferade. Vi andra föll bakåt och bildade led bakom tjejen för att hon skulle ligga först. Trots utmattningen strålade hon som en sol. Vid målet stod alla som fortfarande var kvar och klappade i händer när hon sprang in i målet och fick sin tid registrerad.
– Grym du är!
Vi som redan gått i mål sprang in på gräset vid sidan av målfållan.
– Tack, så himla fint gjort. Får jag ge dig en kram trots att jag är svettig och äcklig?
– Jag är inte nyduschad längre jag heller, sa jag och skrattade.
Hon gav mig en lång, varm och lite våt kram. Hennes hår luktade schampo och frisk utomhusluft och från hennes varma kropp kom bara lukten av varm människa.

Jag slängde mig på gräset på rygg och drack min proteindryck medan jag tittade upp i himlen. Jag njöt verkligen av vädret och känslan som infinner sig i kroppen efter ett bra träningspass. Jag hade läst någonstans att 45 minuters träning utsöndrade endorfiner som motsvarade tio milligram Morfin. Oftast spelade det ingen roll hur ledsen eller arg jag var eller om jag hade huvudvärk inför ett träningspass. Efteråt var alla smärtor borta och frustration eller ilska utbytt mot lyckorus. Det kändes som ett helt okej sätt att knarka på.

Efter en stund reste jag mig för att börja röra mig hemåt igen. Jag bytte till en torr tröja och slängde väskan över axeln, vinkade till de få funktionärer och deltagare som var kvar.
– Bra jobbat!
– Tack för idag!
– Ses om en vecka!

Sedan satte jag kurs mot Odenplan igen.
– Hej. Ska vi åt samma håll kanske?
Jag hoppade till när hon plötsligt gick bredvid mig och tilltalade mig.
– Lite klena nerver tror jag. Jag ska till Odenplan.

Vi började gå, passerade Odenplan, gick hela vägen till pendeltågsstationen Årstaberg och ingen gång under vägen tystnade samtalet. En lång kram, hennes mulliga former tätt intill min kropp, hennes blöta tröja under mina händer på hennes rygg, den svaga doften av svett från hennes varma kropp. Hon klev ombord på sitt pendeltåg som kom först. Då hade vi redan bestämt att ses igen.

Dagen efter fortsatte solen att sprida sin värme över Stockholm. Jag klev av tåget vid Årstaberg, hennes tåg skulle komma om bara några minuter. När det rullade in på stationen slog mitt hjärta nervöst. Skulle hon vara med eller hade hon ändrat sig?

Jag såg henne stiga av tåget ett femtiotal meter bort och vi började gå mot varandra. En lång kram, en hastig blyg första kyss. Hennes läppar smakade och luktade smultron från något läppbalsam. Vi såg blygt på varandra, som om vi var lika förvånade över det som just skett. Sedan började vi gå, över Årstabron och längs med Årstavikens bägge sidor. Vi åt glass vid en kiosk, kysstes igen på en brygga.

Delar i serienLöparäventyr #2 – Händelser i motionsspåret >>

Löparäventyr