Kramens dag

Redan innan jag klivit in genom den öppna ytterdörren till mammas och pappas hus började jag förklara.

“Nu har Miguel gjort det igen!” klagade jag. “Han lovade igår att …”

Längre än så kom jag inte innan jag kom av mig. Jag var visserligen fortfarande rasande på att vår granne var lika opålitlig som vanligt, och hade sålt vidare dagens skörd till någon annan, trots att han lovat den till oss. Men nu himlade jag med ögonen mot mamma av en helt annan anledning. I vårt lilla kök stod ännu en turist med en stor resväska.

Mamma hade tyckt att det var en strålande idé att ansluta oss till Air BNB. Folk från hela Europa ville gärna bo några dagar i sydöstra Spanien, särskilt till ett lågt pris, det hade varit hennes argument och det hade hon helt rätt i. Effekten var att vi aldrig fick ha huset ifred och ändå gick verksamheten knappt runt. Både jag och pappa hade bett henne om att höja avgiften med 20%, men hon vägrade. Hon var rädd att det skulle komma färre gäster – vilket var precis vad jag hoppades på. Pappa ville nog mest öka vinsten lite, men mamma tyckte att det var så trevligt med gästerna att hon inte brydde sig om ifall vi tjänade på det eller inte.

Dagens gäst var en lång blond kille. Förmodligen från Skandinavien. Emblemet på hans keps hade några av de där dumma extrabokstäverna som vi runt Medelhavet klarade oss utan. Mammas ögon lyste. Det var en kille av hennes typ. Hon var så utseendefixerad och just skandinaver hade hon alltid haft ett gott öga till.

Pappa var visserligen en helt vanlig spanjor, hans hår hade varit vackert svart när han var yngre, även om det nu var mer silvergrått. Eller dammgrått, som han själv kallade det. Det var mamma som hade lite nordeuropeiskt blod i ådrorna, hennes morfar eller nåt hade varit därifrån nånstans. Det var hans fel att jag var i princip den enda i byn som inte hade den fina mörka spanska hårfärgen som alla andra hade.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Mitt ljusa hår hade hjälpt mig att stå ut på ett sätt som hade hjälpt min karriär i modebranschen. Redan när jag var 16 hade jag flyttat till Valencia, och sen vidare till Barcelona innan jag var en av modevärldens mest eftertraktade modeller i Milano under några år innan jag trappade ner och flyttade tillbaka hem.

Under min karriär i storstäderna hade jag fått min beskärda del av utseendefixering och jag hade lärt mig att en mans utseende oftast hade väldigt lite att göra med hans förmåga att hantera en kvinna.

Jag suckade, orkade inte bry mig om den nye gästen och fortsatte att klaga på vår granne till mamma, men mamma ilsknade snabbt till.

“Flicka lilla, du skämmer ut oss!” fräste hon. “Skärp dig nu! Du ska visa runt Juan i byn!”

“Men mamma, jag skulle ju…!” invände jag, men hon avbröt mig igen.

“Det får du göra sen. Eller så får Juan följa med dig på det.” bestämde hon. “Men du vet att jag och pappa inte är så bra på engelska.”

Jag suckade och himlade demonstrativt med ögonen, och dolde inte min besvikelse inför gästen. Jag ville inte att han skulle få några idéer, utan det var bäst att han förstod redan från början att jag gjorde detta ytterst motvilligt.

Jag började med att visa gästen till hans rum. Väskan fick han bära själv. Nånting skulle han ju ha alla sina muskler till. Mamma följde ivrigt efter och trots att hon bara kunde ungefär sju ord på engelska hade hon snart tagit över visandet. Jag passade på att smita undan. Jag ville byta klänning innan vi skulle gå ner till byn.

Jag drog på mig en lös och vid klänning som gick nästan ända ner till anklarna. Att Juan inte skulle få något att snegla på var bara halva poängen. Det var minst lika viktigt att inte signalera till folk i byn att jag hade något med den långa skandinaven att göra.

En stund senare möttes vi nere i köket. Jag klagade lite mer till mamma, på spanska, om hur motvilligt jag gjorde detta, och vinkade sen åt gästen att följa med.

“So, your name is Juan?” frågade jag, men ansträngde mig för att inte låta alltför artigt, medan vi gick ut på gatan. “It almost esounds Espanish.”

“Actually, it’s Johan” svarade han med en hemsk dialekt. “It’s a very common name for us, but I think it has the same origin as your ‘Juan’. If I’m correct it’s from Johannes, the…”

“Yes, very fascinating” avbröt jag, för att få tyst på honom. Grannen Miguel var precis på väg upp för gatan och jag tog tillfället i akt att skälla ut honom för hans löftesbrott.

“Here is the main ecrossing” visade jag när vi kom till en särskild korsning med smala trottoarer och absolut noll sikt för bilarna som ändå körde i full fart när de kom. “That way is to the city. Down here is to the harbor.”

Vi klev ner från trottoaren precis i svängen, eftersom man knappt fick plats att gå på den, trots att det var precis där bilarna inte skulle hinna se oss om det skulle komma någon precis då. Vi fortsatte ner mot hamnen och jag berättade om några saker till längs vägen. Min engelska hade känts lite ovan först, men vår kommunikation började kännas mer naturlig, kanske både för att jag hade vant mig, och för att min irritation från tidigare hade börjat rinna av mig.

“Och här är hamnen. Båtarna kommer in med färsk fisk där varje morgon.” berättade jag medan jag pekade. “Åt det hållet ligger den bästa stranden och där borta finns byns bästa restaurang.”

Det tog emot lite att utmåla restaurangen som bra, eftersom jag inte ville ge Johan en alltför god upplevelse av min guidetur, men jag kunde inte tala illa om familjen Martínez. De var goda vänner till familjen och vi brukade äta där själva minst två gånger i veckan. Dessutom såg Johan tillräckligt skrämd ut redan. Jag skämdes nästan för hur jag betett mig medan jag såg mig om i hamnen. Den lilla byn låg mig så varmt om hjärtat. Inte kunde jag utmåla den dåligt för våra gäster, bara för att jag var sur på mamma och Miguel.

“Det är i princip allt som finns att se här” sa jag och slog ursäktande ut med händerna. “Inte mycket för världen, men vi som bor i byn älskar den verkligen.”

“Den ser väldigt mysig ut” konstaterade Johan som också såg sig om.

Jag passade på att syna honom när han vände sig bort. Han visste hur man skulle klä sig. Han var inte som den vanliga skandinaviske turisten som kunde komma med strumpor i sandaler, shorts med alldeles för många fickor och urtvättade t-shirtar. Johans skjorta satt bra på hans överkropp och linnebyxorna föll snyggt över hans ben. Hade det inte varit för det ljusa håret, och för att han var minst en decimeter längre och kanske två decimeter bredare än männen i Milano, så hade han kunnat smälta in väl där. Han kanske inte ens var en turist, utan snarare var på nån jobbresa?

“Jag måste gå” sa jag, innan han hann märka att jag tittade på honom. “Har du nån specifik fråga får du be mamma ringa mig.”

Vi nickade adjö till varandra och jag gick tillbaka upp för gatan. Jag behövde ringa några samtal inför en utställning vi skulle ha om några veckor. Som jag förstod det hade leveranserna blivit sena igen.

Jag slapp bli inblandad så mycket mer. Mest till min lättnad. Jag hatade när mamma bara förutsatte att allt i mitt jobb kunde vänta så fort hon behövde min hjälp med någon gäst eller andra ärenden. Jag såg knappt av Johan förrän på morgonen tre dagar senare. Jag kom ner till köket på morgonen för att be pappa om att låna hans bil. Som vanligt gick det inte att lita på andra, utan jag skulle själv behöva åka och fixa en massa saker inför utställningen.

Men i köket höll ett kärt och känslosamt avsked på att ta plats. Johan stod med väskan i handen och man såg på mamma att hon var extra ledsen över att han redan skulle åka. Även pappa verkade tycka att det var tråkigt.

“Well, I think the taxi is here soon”, sa Johan.

Bara den meningen var högt över mammas nivå för engelska, men hon verkade åtminstone förstå “taxi” och störtade fram för att ta avsked. Hon slet ner Johans huvud med båda händerna så att hon kunde kyssa hans kinder flera gånger om, medan Johan omslöt henne i en med nordeuropeisk kram. Pappa gick fram med bister min och sträckte fram handen, men fick, även han, ordentlig kram.

Jag kom ner för trappan och verkade vara näst på tur. En viss förvirring uppstod kring hur vi skulle ta avsked. Johan var uppenbarligen inte van vid kindpussarna och handslag var lite mer formellt än vad den känslomässiga nivån i vårt lilla kök tillät. I sista sekund gick jag med på den sortens kramar Johan ville ge.

Och under den följande sekunden hände något som jag fortfarande jag svårt att förklara. Kram var egentligen ganska kort och fumlig, men jag minns några detaljer.

Jag minns Johans arm om min midja. Han tog liksom ett ordentligt tag om hela midjan, men det kändes inte som att det var meningen. Mer som att han inte var beredd på hur långt in min midja befann sig i förhållande till vad min vida och lösa klänning visade. Det var som om han nästan tappade balansen av överraskningen och fick ta ett extra ordentligt grepp för att rädda upp det.

Och så minns jag när han skulle slingra sig ur greppet, när hans arm kom emot mitt ena bröst. Han knappt mer än snuddade, kanske märkte han inte ens det själv, men för mig var det något som hände i det ögonblicket. Något som vaknade.

Plötsligt kändes det helt oviktigt att köra iväg och fixa med utställningen idag.

Johan tittade ut genom vår öppna ytterdörr, men taxin hade inte kommit än. Vårt avsked hade kommit lite tidigt och nu blev det plötsligt några pinsamma ögonblick. Jag tog tillfället i akt.

“Johan, är din biljett ombokningsbar?” frågade jag.

“Eh, uh, ja”, svarade Johan. “Jag tror det.”

“Jag har varit så upptagen och det blev lite stressigt första morgonen.” förklarade jag. “Det finns ett par saker jag skulle vilja att du får se innan du åker.”

Mitt hjärta bultade, för jag visste knappt vad jag gjorde. Jag var bara inte redo att låta Johan åka riktigt än. Johan såg förbluffad ut, men efter några sekunder nickade han.

“Absolut, det kan funka.” sa Johan, även om han inte lät tvärsäker.

Plötsligt stannade taxin utanför dörren. Mamma, som förmodligen inte förstått ett ord av vår konversation, var plötsligt i upplösningstillstånd igen, men pappa hade förstått. Han gick fram till dörren, skakade på huvudet och vinkade iväg taxin igen.

Det pirrade så intensivt i kroppen att jag knappt fattade vad som hände. Det enda jag visste var att något med den kramen hade visat att jag inte alls var färdig med Johan. Han var värd en chans till.

Medan pappa förklarade för mamma vad som hände signalerade jag åt Johan att vänta ett ögonblick. Sen kilade jag upp till min del av huset. Jag lade två vattenflaskor i en axelväska och drog av mig den vida klänningen. Jag bläddrade snabbt bland mina andra klänningar och tvekade lite. Det fanns mycket att välja på, men jag visste ganska snabbt vad jag skulle sätta på mig.

En minut senare visade jag Johan ut mot gatan igen. Vi gick åt andra hållet denna gången, upp för backen och ut ur byn.

“Du måste se utsikten innan du åker tillbaka.” förklarade jag när vägen slutade vid byns sista hus och fortsatte som en stig upp för klipporna.

Vi sa inte så mycket medan vi fortsatte upp längs stigen, men det pirrade konstant i kroppen. Jag hade tagit på mig en smidig klänning som skulle funka i miljön, men som fortfarande tydligt visade min kropps kurvor och jag hoppades att Johan noterade det. Jag förstod inte varför, men det spelade inte heller så stor roll, för jag alltid som jag känner, och inte som jag tänker. Och just nu kände jag starkt att jag ville att Johan skulle titta på mig, på mina ben och mina former medan jag vandrade uppåt, framför honom.

Jag är vältränad och har gått stigen upp för klipporna många gånger, men när jag stannade vid en avsats var jag för andfådd för att orka prata. Johan verkade dock nästan oberörd, medan att skjortan verkade avslöja hans muskler ännu tydligare än innan. Jag kastade den ena flaskan till honom och tog en klunk själv av den andra innan jag fortsatte upp till bästa stället.

Till sist var vi uppe. Jag ställde mig längst ut på en klippa och kände vinden svalka min kropp. Johans blick dröjde kvar på mig några ögonblick innan han också spanade ut över havet. Man kunde se hela bukten härifrån, med klippor och stränder och några klippiga rev och öar.

“Wow” andades Johan.

Jag kände mig lättad över att han var imponerad, då skulle han förstå varför jag kände att jag ville visa honom detta innan han åkte. Men egentligen var mitt syfte något helt annat.

“Har ni klippor som dessa där du kommer ifrån?” frågade jag.

“Inte riktigt” svarade han. Han andades lugna, djupa andetag med näsan, i kontrast mot mina fortfarande snabba andetag. “Kanske i Norge, men inte riktigt som de här.”

“Det finns grottor också” berättade jag. “Jag brukade utforskade dem när jag var liten.”

Jag såg hur Johan spanade nyfiket ner längs klipporna efter grottor, men de syntes inte härifrån. Jag satte mig försiktigt på kanten, så att jag kunde dingla med fötterna. Johan satte sig bredvid mig. Det var värt att stanna här ett tag, inte minst för att få en chans att prata med honom i lugn och ro.

Det tog ett tag att lirka upp honom. Kanske vågade han inte prata så mycket, efter att jag snäst av honom när han berättade om sitt namn första dagen. Men nu visste min nyfikenhet inga gränser och när vi väl börjat prata flöt samtalet på av sig själv. Han berättade om kojorna han byggt i skogen när han var liten. Jag pekade ut olika klippor och stenar nere vid vattnet där jag fiskat när jag var barn, och berättade om hur vi först letade efter skrevor när vi kunde fånga räkor eller krabbor, som vi sen kunde använda som bete för att fiska havsabborrar, eller allra helst färgglada gyltor, men de visste jag inte vad man kallar på engelska.

Han frågade om jag hade bott i byn i hela mitt liv och jag fick tillfälle att berätta om min karriär som modell. Det var inget jag brukade skryta om, men för varje minut med Johan blev pirret starkare och jag ville verkligen att han skulle känna sig nyfiken på mig, om så bara för fysisk attraktion.

Min attraktion till Johan var i högsta grad fysisk. Hela han verkade visserligen spännande, men den där kramen hade väckt något i mig som jag inte kände så ofta och det jag längtade efter var mest av allt hans kropp och hans starka armar. Jag ville så gärna känna hans arm runt min midja igen, eller för den delen att han skulle råka röra vid mitt bröst igen. Jag kunde inte sluta tänka på vad jag kunde göra för att ge honom en ursäkt att komma åt mer av min kropp. Ju mer jag sneglade på hans kraftfulla vader och underarmar, desto starkare blev längtan.

När vi till sist skulle resa oss upp hade mina leder blivit en aning stela, så Johan var snabbare upp än jag och han sträckte fram handen till mig. Jag tog den och han drog upp mig som ingenting och jag passade på att stödja mig mot honom medan jag återfick balansen. Han var så stark, som om han hade kunnat lyfta mig som ingenting och jag ville känna honom göra det, även om jag inte kunde få honom att göra det.

Vi tog en annan väg ner för klippan, och kom ner till en grusväg som gick längs med stranden en bit ner. Halvvägs tillbaka till byn passerade vi min morfars gamla hus och jag berättade om hur han haft en egen båtbrygga där han lade till med sin fiskebåt när vädret tillät. Vi åt på familjen Martínez restaurang så fort de öppnat och jag gav honom en grundligare tur genom byn och berättade om olika familjer och deras sysselsättningar. Johan lyssnade ivrigt, som om han ville lägga så mycket som möjligt på minnet.

Plötsligt frös han till och slet fram sin mobiltelefon. Jag försökte tjuvkika när jag såg att hans stressnivå ökade.

“Jag måste sticka NU!” sa han. “Det enda flyget som går hem idag lyfter om en knapp timme!”

Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet. Även om vi sprang hem och körde med pappas bil direkt, så skulle det bli tajt. Han skulle behöva ha ordentlig tur med köerna inne på flygplatsen för att hinna till gaten i tid. Under några sekunder rycktes jag med i hans stress och oroade mig för om han skulle hinna. Men sen insåg jag att jag hoppades att han INTE skulle hinna.

“Eller så åker du imorgon” föreslog jag hoppfullt. Vid närmare eftertanke ville jag VERKLIGEN att han skulle stanna över natten.

Johans ögon stirrade ut i intet i en sekund medan han tänkte, innan han, till min stora lättnad, slappnade av.

“Ja, det är bättre.” konstaterade han.

Det fick pirret i min kropp att dubbleras till en nästan ohanterlig nivå. Jag hade ingen aning om vad han tyckte om mig. Förmodligen hade jag skrämt honom rejält första dagen, men jag hoppades att dagens utflykt hade kompenserat för det.

Jag visste att jag såg bra ut, och när de sällsynta tillfällena uppstod att jag träffade en kille som jag verkligen ville ha, så var det väldigt sällan som jag blev avvisad. Jag skulle bli förkrossad om Johan skulle avvisa mig ikväll.

Resten av dagen gick mest ut på att jag, i varje ögonblick, kämpade mot impulsen att utan förvarning börja hångla med Johan.

På kvällen gick vi nere längs stranden tills vi nådde fram till morfars båtbrygga. Vi klättrade upp på den och spanade ut över havet medan himlen blev mörkare. Jag stod nästan inte ut med att inte känna Johans armar runt mig kunde snart inte hålla mig ifrån honom längre.

Plötsligt drog han fram sin mobiltelefon igen och började klicka på den.

“Vad är det nu?” frågade jag, och hörde en viss desperation avslöjas i rösten.

“Jag har inte bokat nånstans att sova inatt!” utbrast han. “Vet du om rummet fortfarande är ledigt inatt?”

“Det är just det…” började jag. Tanken med hela dagen hade ju varit att han skulle sova i min säng, inte någon annanstans. Och om han inte förstått det än, så var det dags nu. “Jag tänkte att du kunde sova hos mig.”

“Så jag behöver inte boka?” frågade han.

“Inte om du sover i min säng”, svarade jag.

Det gick ett par sekunder innan hans ögon smalnade lite medan han synade mig. Jag mötte honom med en blick som visade att jag inte var rädd för vilka tolkningar han gjorde. Tvärtom. Ju djärvare tolkning, desto bättre.

När han släppte ner mobilen i fickan igen visste jag att han hade fattat. Jag anade ett svagt leende på hans läppar medan han vände sig rakt mot mig. Jag smög ett litet steg närmare honom och sen lade han ena armen runt min midja på exakt det sättet jag längtat efter sedan i morse, och sen andra armen på samma sätt.

Det där greppet om midjan gav mig alla härliga känslor man kan vilja få en av mans armar, men det bästa med omfamningen var att han höll mig så tätt att mina bröst rörde vid hans överarmar. Jag vet inte om han tänkte på det, men min egen koncentration var ungefär 80% fokuserad på just den beröringen.

När jag andades pressade brösten mot både hans armar och mot varandra och jag blev nästan besviken när jag såg att han inte tittade ner mot min klyfta, utan mot mitt ansikte. Jag lade mina egna armar över hans axlar och mötte hans blick. Ingen av oss sa något, utan vi bara stod där en god stund och såg varandra i ögonen.

Till sist skakade han lätt på huvudet.

“Varför slutade du som modell?” frågade han.

“Gissa?” svarade jag, nyfiken på vad han trodde.

“Trött på människo- eller kvinnosynen?” föreslog han. Det var inte en dålig gissning, men det var fel.

“Det är inte så farligt som du tror.” svarade jag. “Eller ja, på ett sätt har du rätt. Men du anar inte hur beroende man blir av bekräftelsen man får.”

“Nej, det kan jag tänka mig. Jobbigt liv då?” gissade han och utvecklade. “Mycket resor och sånt som är kul ett tag, men som tappar sin charm och känns slitsamt?”

“Nja, det var inte den avgörande faktorn heller.” svarade jag. “Största anledningen är att jag fick allt svårare att få nya jobb.”

“Varför då?” frågade han, men han såg på mig att jag ville att han skulle gissa igen. “Ööh, ålder?”

Jag gav honom en syrlig blick för att han antytt att jag var gammal, men gav honom sen ett lugnande leende. Jag förstod vad han menade.

“Faktiskt inte.” svarade jag. “Jag hade nog kunnat hålla på några år till. Jag har kollegor i min ålder som fortfarande håller på. Det var inte problemet.”

“Då … vet jag inte” sa han uppgivet.

“Det har med min kropp att göra”, avslöjade jag.

Han blickade ner, mest demonstrativt eller menande, innan han såg mig i ögonen igen med ögonbrynen höjda i förvirring. Det var väl hanterat av honom, för jag kunde ha gillrat frågan som en fälla, men det hade jag inte. Jag var egentligen inte så känslig för sådana kommentarer, även om jag kunde förstå att han inte ville ge sig in i ett sådant minfält. Men jag kände mig nöjd, för det var tydligt att han inte hade några som helst invändningar mot hur min kropp såg ut.

“Närmare bestämt mina bröst” förtydligade jag.

Han blickade ner igen, lite mindre demonstrativt och jag såg kugghjulen snurra.

“Kom igen, jag vet att du fattar!” fnissade jag, men han skakade på huvudet. “Kom igen, du måste ha en gissning!”

“Ja, alltså…” började han och sneglade ner igen. “De kan ju inte ha haft synpunkter på att de är för små, precis…”

“Nej, precis…” bekräftade jag och väntade på fortsättningen. Han kikade, nästan motvilligt, ner igen.

“Var de för stora?” chansade han.

“Jaa!” utbrast jag med överspelad entusiasm över att han äntligen hittat fram till svaret, även om jag såg att han knappt kunde tro det själv.

“Hur kan det vara ett problem?” frågade han. “Är det inte det man vill ha, liksom?”

“Vadå, vilken bransch tror du att jag varit modell i, egentligen?” skrattade jag.

“Nej, men vanlig … mode och sånt?” svamlade han nervöst, livrädd för att antyda något olämpligt.

“Precis.” bekräftade jag. “Och när såg du senast en reklampelarmodell för en klädkedja med så här stora bröst?”

“Nej, jag vet inte, men …” mumlade han. “Jag tänker att det beror på att dina proportioner är ovanliga och svåra att hitta, snarare än att de inte vore … eftersträvansvärda?”

Jag kunde inte låta bli att le åt hans svar.

“Men är de …” fortsatte han tveksamt. “Är de, liksom, fejk?”

Mitt leende blev ännu bredare.

“Nej, de är helt äkta!” skrattade jag och skakade häftigt på huvudet så att brösten gungade med i rörelserna mellan hans armar.

“Konstig bransch…” muttrade han.

“Du håller inte med dem?” frågade jag menande.

“Nej!” utbrast han.

“Vad bra” svarade jag och våra blickar möttes på ett sätt som fick tiden att stanna upp. De senaste timmarnas längtan gjorde sig akut påmind. Jag kunde bara hoppas att samtalet hade väckt lite av samma längtan hos honom.

“Så vad tycker du om dem då?” frågade jag. Jag bekräftade med ett varmt leende vilka ‘dem’ jag menade.

“De verkar helt otroliga…” erkände han.

“‘Verkar’?” upprepade jag. “Vill du inte ta reda på om de är det?”

Han svarade inte, utan lösgjorde sina armar från omfamningen. Det pirrade nästan outhärdligt av förväntan i hela min kropp medan mina ögon gav honom tillåtelse att föra klänningens axelremmar ner från mina axlar. Sekunderna blev långa medan jag tittade på hans reaktion i takt med att klänningen gled undan och blottade mina bröst.

Jag var inte orolig för att han inte skulle tycka om dem. Mitt självförtroende är välgrundat. Men jag stod inte ut längre med att inte känna hans händer på dem och jag kände hur jag började darra av desperation.

“Det är de…” andades han och efter två jättelånga sekunder förtydligade han. “Helt otroliga.”

“Ta på dem” beordrade jag med den ynkligaste rösten jag hört från mina stämband.

Jag försökte så stilla, men jag tror att det märktes hur min värld gungade när hans fingertoppar försiktigt följde bröstens rundning. Jag höll på att förgås och fick kämpa för att stå ut några sekunder till. Jag höll precis på att ge efter för otåligheten och antingen ryta åt honom att ta på mig ordentligt, eller själv pressa hans händer mot mina bröst, men precis då gjorde han det.

Jag måste ha gett ifrån mig ett ljud, men jag har egentligen inte en aning om vad jag gjorde första sekunderna efter att hans händer tog det första ordentliga taget om brösten. Jag bara minns att han stannade upp under några ögonblick med en skrämd eller åtminstone överraskad min, innan han fortsatte.

Jag ville säga något om äntligen, eller hur mycket jag längtat efter detta, men jag tror att det framgick utan ord. Exakt varför jag reagerar så starkt på beröring av brösten vet jag inte och kommer nog aldrig få veta. Det är helt enkelt bara så jag funkar. Varför spelar inte så stor roll. Men jag blev alldeles avslappnad, nästan apatisk, i hans händer medan ruset gick genom min kropp. Han kysste mig, men jag kunde knappt styra mina läppar och besvara kyssen, utan bara sära tillräckligt på läpparna för att ge honom full tillgång till mig.

Så fort klänningen fallit hela vägen ner till anklarna ledde tillgången honom vidare in innanför trosorna och det tog inte lång tid innan han upptäckte hur våt jag var. Det kändes pinsamt att jag var så redo redan, men jag kunde inte hålla tillbaka några små knyst medan hans fingrar gjorde sig mer hemmastadda innanför trosorna. Och där fick de gärna bo. Jag ville sjunka djupare in i njutningen, men märkte hur han kom av sig och såg sig om. Hans blick fastnade på morfars ruckel.

“Nej, inte in” kved jag. “Här.”

Vad jag visste hade ingen varit där inne på nästan ett år. Jag ville inte in där nu. Här, på bryggan, vad vi skyddade nog. Ingen skulle se oss här.

Den lilla pausen hade dock tagit mig tillbaka till verkligheten tillräckligt mycket för att jag skulle återfå lite initiativförmåga.

“Nu ska du få se hur vi älskar nere vid Medelhavet” stönade jag och vips hade jag överhanden.

Jag hånglade av honom skjortan och han lät mig sätta honom ner på bryggan och efter några passionerade kyssar hade han lagt sig raklång på rygg. Utan några uppehåll i kyssarna började jag lirka loss hans shorts. Han var redo där innanför, men när jag märkte hur redo han var höll jag på att komma av mig igen. Jag hade älskat med många män från Medelhavet, passionerade och skickliga älskare, men ingen av dem hade varit så här välutrustad. Men jag fick inte komma av mig, utan fortsatte som ingenting och tog plats över honom. Med upprätt överkropp förde jag hans händer till mina bröst, svängde med håret och dök ner för en sensuell kyss.

Mitt hår omgärdade våra ansikten som en gardin och påminde om att nu fanns det bara vi två i hela världen medan jag började gnida mitt kön mot hans. Kyssen blev hetare av mina stön och jag skämdes nästan för hur jag darrade till. Men jag hade längtat efter detta, lågintensivt i månader och mer och mer högintensivt under hela dagen. Nästan motvilligt slet jag mig från hans läppar för att anpassa kroppen och leta upp toppen av hans lem med mitt sköte.

Innan jag sänkte mig över honom såg jag honom så djupt i ögonen som jag kunde i det lilla månsken som slank in genom min hårgardin. Och jag får vara ärlig. Just i det ögonblicket hade jag glömt bort den lilla detaljen med Johans storlek. Det är en detalj som jag aldrig brukar fästa särskilt mycket uppmärksamhet vid och jag har oftast upplevt att den inte spelar någon större roll.

Kanske förväntade jag mig att den inte skulle göra det nu heller. Min pappa har alltid sagt att man inte får vara rädd för att erkänna när man har fel, så därför får jag erkänna. Jag hade fel om detta.

Jag var visserligen så våt att han gled in utan problem, men trots att jag inte sänkt mig hela vägen till roten, så kände jag redan att han var djupare i min än någon man tidigare varit. Noga att inte visa någon chock eller förvåning gick jag ändå rakt in i noga inövade, ridande rörelser. Det var rörelser jag hade lärt mig maximerade passionen för både mig och min älskare – men med betydligt mindre utrustade älskare.

Nu är det så, att med mig brukar det bara behövas hyfsad skicklighet och målmedvetenhet från en mans fingrar eller tunga för att ta mig hela vägen. Så är det inte för alla kvinnor, men för mig har detta varit till stor lycka, många gånger, både för mig och för de män som sluppit få dåligt samvete för att inte kunna ta kvinnan i mål – Åtminstone för de män som brytt sig om detta och faktiskt ansträngt sig för att uppnå detta mål. Men det har alltid krävt just en avsiktlig ansträngning för att nå dit. Aldrig har det räckt med att han bara är i mig.

Så även om hans storlek var påtaglig, så försökte jag köra på som vanligt, så bra jag kunde. Storleken begränsade mig lite, jag behövde vara lite försiktig medan jag undersökte hur av honom jag kunde hantera utan obehag, och de ridande rörelserna blev lite annorlunda än vanligt när jag kunde gå så mycket djupare. I vanliga fall brukar jag övergå ganska snabbt till ett upprätt ridande, där jag låter min överkropp dansa och håret svänga i njutningen. Men nu väntade jag lite med att resa överkroppen. Till en början var det mest på grund av sagda försiktighet och ovana. Men mer och mer övergick anledningen till att det var så otroligt skönt.

Jag släppte fram all min medelhavska passion, visade Johan hur man älskar i landet där jorden brinner och havet andas. Men inte ens jag var beredd på hur hett jorden brann och hur vilt havet andades. Jag borde ha förstått vart det ledde, men det gjorde jag inte.

Även om ingen såg oss, så är jag rädd att alla i bygden hörde vad som hände på morfars gamla båtbrygga. Själv har jag ingen aning, för jag blev så totalt överväldigad att jag helt tappade grepp om tid och skeende.

Jag minns bara hur jag så småningom låg raklång på rygg på bryggan. Månskenet bländade mig och det kändes som att hela bryggan gungade. Johan låg bredvid med en hand på min mage. Jag blinkade mot honom några gånger utan att kunna fokusera blicken, men skämdes snart för mycket för att möta hans blick ändå och vända mig bort medan jag hämtade mig.

Min klänning var fortfarande intrasslad runt min ena fot. Det sved i knäet, kanske hade jag skrapat upp det mot ett kvisthål eller något på bryggan. Andetagen ville inte lugna sig. Men framförallt så malde det fortfarande inom mig, under Johans hand, som om han var kvar där innanför. Och jag ville ha mer.

“Kom” viskade Johan och tog sig upp på knä.

Jag var inte lika snabb, men han hjälpte mig att få trosorna på rätt håll och klänningen hjälpligt på plats. Jag hade svårt att hålla balansen med känslan fortfarande rungande inom mig medan Johan drog på sig shortsen och knäppte en knapp på skjortan. Sen tog han tag om min midja som bara han kan, och ledde mig hem.

Jag minns inte hur vi hittade till mitt rum, om jag visade vägen, om Johan kanske förstått själv hur man tog sig dit, eller om – Gud förbjude – mamma eller pappa hade sett och hjälpt oss att komma rätt.

Men jag minns natten. Natten som aldrig fick ta slut, natten då varenda sekund var den bästa nånsin. Jag minns Johans händer på mig, hungriga efter min kropp, lika omättliga efter mer av mig som jag var efter mer av honom. Och jag minns, inte bara hans storlek i mig, utan också en alldeles enastående skicklighet och målmedvetenhet från både fingrar och tunga och väldigt, väldigt mycket lycka.

När jag vaknade var rummet ljust. Så fort jag insåg att jag låg ensam i sängen flög jag upp. Jag var rädd att Johan redan hade åkt och att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag fick på mig min långa, vida, klänning. Halvvägs ner för trappan hörde jag Johans röst ihop med mammas i köket och genast blev jag arg på honom. Mamma skulle inte få veta, inte än, vad som hänt mellan mig och Johan! Han hade ingen rätt att klampa in i vårt kök och avslöja mitt kärleksliv hur som helst!

Jag kom ner till nån sorts känslomässigt tumult. Jag ville bara skrika ut mitt raseri mot Johan, men raseri uttrycks bäst på spanska så jag vände det mot mamma. Men innan jag hann säga mer än ett par ord hade mamma omfamnat mig och kysst mig på båda kinderna. Tätt efter henne kom Johan som kysste mig mitt på munnen. Innan jag hunnit hämta mig hade Johan vinkat glatt och stuckit ut med resväskan.

När jag kom fram till ytterdörren höll en taxichaufför redan på att lasta in hans väska i bagageutrymmet. Jag ville ropa till Johan att han inte fick åka, att han måste boka om flyget igen, eller helst ställa in det helt, men Johan log helt lugnt, kastade en kyss till mig och hoppade in i taxin.

Rasande och förkrossad stod jag kvar på tröskeln och visste inte var jag skulle bli av. Förstod han inte hur jag kände? Hur kunde han bara åka sin väg med ett leende?!

Mitt i alla känslor kom pappa hem. Han tog tag om mina axlar, kysste mina kinder och gick in till mamma. Genast började de prata livligt om mäklare och banken som pappa varit hos och när de nämnde Johan fick jag nog.

“VAD ÄR DET SOM HÄNDER EGENTLIGEN!” vrålade jag.

Mamma och pappa tittade båda förbluffat på mig och sen på varandra.

“Men kära lilla flicka” suckade mamma. “Vi trodde att Johan berättat.”

“BERÄTTAT VAD?!” flåsade jag.

“Ja, vad har du missat?” frågade pappa, med en lugnande gest med händerna.

“ALLT!” klargjorde jag.

“Men lilla flicka, du vet väl varför Johan kom hit?” frågade mamma.

“Nån jobbresa?” gissade jag och slog uppgivet ut med händerna.

“Jobbresa här?! En affärsman som han?” frågade mamma och pappa kunde inte hålla tillbaka ett leende. “Nej, han besöker olika delar av Spanien för att se var han helst vill köpa ett hus.”

“Och vi kom överens i morse”, fortsatte pappa. “Om att…”

“Lugn!” avbröt mamma. “Han tycker att vår by verkar mysig och har fäst sig vid … vissa saker här.”

Mamma blinkade på ett sätt som gjorde mig rasande igen.

“Och vi har kommit överens, nu i morse”, försökte pappa igen och inväntade tillåtelse från mamma innan han fortsatte. “Att han köper Alfredos gamla hus.”

“Alfredos?” upprepade jag.

“Morfars!” utbrast mamma och pappa i kör och omfamnade varandra.

“Det gamla rucklet?!” frågade jag när chocken lagt sig.

“Han ska renovera det, förstås. Och han behöver ordna några saker hemma innan han kan sätta igång.” förklarade mamma och blev sen så där irriterande nöjd igen. “Men jag lovade att han kan bo här tills det är klart!”

“Men mamma!” utbrast jag, men kom av mig. Känslorna var så röriga att jag inte visste vad ville klaga på egentligen.

“Han kommer tillbaka om fyra dagar.” försäkrade mamma med ett betryggande leende.

Jag tog tag i dörrposten och stapplade bort till en stol som jag kunde sätta mig på. Kaoset av känslor gjorde mig helt matt. Det fanns lycka bland kaoset, men den togs helt ut av raseriet över hur allt skett över mitt huvud. Känslan som stod ut var saknad. Fyra dagar utan Johan. Och lika många nätter. Hur skulle jag överleva?!