Tina kliver av tåget med en blandad känsla av hemtrevnad och mild ångest. Småstadens luft är tjock av kyla och osynliga minnen, den sortens stämning som får henne att känna sig som sjutton igen, trots att det var åtta år sedan hon flyttade härifrån.
Hon rullar sin väska över perrongens ojämna plattor, och snöslasket suger sig fast i skosulorna. Hon har längtat efter julen, efter mammas varma famn, efter den bekanta doften av glögg och tvättmedel som alltid ligger över huset. Hon har intalat sig att den här resan är en chans att vila upp sig, koppla bort Stockholmspulsen och bara vara.
Men någonstans djupt inom sig vet hon att det också finns en annan anledning till att hon känt sig ovanligt pirrig inför den här julen.
Gunnar.
Mammas man. Tinas styvpappa sedan hon var femton.

Han har alltid varit där, solid och självklar, en stadig figur i bakgrunden av hennes tonår. Lång, bredaxlad, den där sortens karl som aldrig pratar mer än nödvändigt men alltid har en skruvmejsel i bakfickan. Hon har aldrig haft en riktig anledning att tänka på honom på något annat sätt än som en förälder.
Och ändå.
Det finns vissa bilder hon aldrig lyckats radera.
Minnet av den där gången när hon var sjutton och råkade se honom komma ut på altanen i en alltför löst knuten morgonrock. Hur den fläktade till, hur hennes hjärna frös till is i en sekund.
Och hur den såg ut. Hans kuk.
Den var orimlig. Inte bara stor, utan… enorm. Och tung. Som en extrastor aubergine, en förbjuden, biologisk absurditet. Något som verkade existera i en annan fysisk kategori än vad hon tidigare lärt sig i skolan.
Den bilden har legat begravd i hennes undermedvetna sedan dess, dykt upp i oväntade stunder, i drömmar hon inte velat analysera för djupt.
Och nu, när hon står där på perrongen och ser mammas bil närma sig, känner hon hur hennes hjärta slår lite fortare.
Hon ska se den.

Det är en vansinnig idé, egentligen. Att sätta upp en utmaning för sig själv där målet är att se sin styvpappas enorma kuk, inte en utan flera gånger. Det var Anneli som satte bollen i rullning. Det är alltid Anneli. När hon först föreslog det på en blöt utekväll i november hade de båda skrattat så de grät, för det var för dumt. Men ju mer Tina tänkte på det, och de diskuterade det, desto mer kände hon att hon bara måste göra det.
”Men alltså, jag fattar inte hur du kan ha en sån där monsterkuk rakt framför näsan utan att göra någonting åt det?” hade Anneli sagt.
Tina hade fnyst, låtsats vara förnuftig. ”Eh, för att han är min styvpappa?”
”Jaja, men du ska ju inte röra den, bara… beundra. På tryggt avstånd. Jag menar, vi pratar om en legendarisk kuk här – om den nu är det.”
”Såklart är den det”, sa Tina, ”Tvivlar du?”
”Jag vet inte”, svarade Anneli skälmskt. ”Är den? Upp till bevis!”
Och sedan kom utmaningen: se den fem gånger under lovet. Och en av gångerna måste den vara hård.

Tina hade låtsats protestera i en halv sekund, men sanningen var att hon inte hade behövt särskilt mycket övertalning.
För det fanns en sak hon och Anneli hade gemensamt, en sak de inte ens skämdes över längre: de älskade stora kukar. Löjligt stora. Såna som nästan var… omänskliga. Som fick andra kvinnor att backa med skräck i blick. De hade båda varit med män med riktigt stora kukar och njutit varenda gång.
Men Gunnars? Den var det största hon någonsin sett.
”Fem gånger. Minst.”
Tina hade fnissat för sig själv och svarat: ”Okej. Fem gånger, varav en gång hård. Hur ska jag ens lyckas med det?”
”Jag vet inte. Lös det bara. Använd din kvinnliga list”
Och nu står hon här, i snömodden utanför centralstationen, resväskan i ena handen och telefonen i den andra.

Nu är jag här, skriver hon.
Svaret kommer snabbt: Spännande! Är han hemma?
Tina ser sig omkring. Hon vet att hennes mamma är på väg för att hämta henne, men Gunnar? Hon har ingen aning.
Vet inte än. Men jag lär ju ta reda på det snart.
Kom ihåg: fem gånger. Och jag vill ha bevis. Jag vill leva genom dig, Tina.
Tina suckar och ler. Hon känner redan den där förväntansfulla ilningen i underlivet. Hon vet att hon är sjuk i huvudet, men det gör bara allting roligare.
En tutning, och där borta vid vändplanen står mammas bil. Gunnar sitter bakom ratten och vinkar till henne.
Tina nickar sammanbitet. Okej, jullovet har börjat – och utmaningen.

FÖRSTA TILLFÄLLET

Nästan morgon är klockan strax efter nio när Tina tassar ut i köket, sömndrucken och kaffetörstig. Huset är tyst på det där speciella sättet som bara finns tidiga vintermorgnar – som om allt fortfarande ligger insvept i en filt av natt, trots att dagen börjat vakna till liv.
När hon kliver in i köket är han där redan. Gunnar står vid diskbänken, bredbent, avslappnad, som om det här är hans naturliga habitat. Han har alltid varit en stor man, men i det dämpade morgonljuset ser han ännu mer massivt byggd ut, och morgonrocken – den där slitna, blå i frotté – hänger slarvigt över hans kropp. Den är knuten i midjan, men bara löst, och det tar inte mer än en sekund för Tina att notera det: hur morgonrockens öppning inte är helt sluten, att knuten i midjan inte riktigt gör sitt jobb. Och hon ser något mer.

En glipa, när Gunnar vänder sig och tar ut ett mjölkpaket ur kylskåpet.
En bit naket lår.
Och dessutom något mer, vilande i skuggorna av frottétyget.
Hennes mage drar ihop sig, men hon försöker spela oberörd.
”God morgon”, säger Gunnar och skickar henne en kort blick.
”God morgon”, svarar hon, rösten torr, som om hon redan fått kaffe fast hon inte ens rört vid en kopp än.
Han sträcker sig efter kaffekannan och häller koncentrerat upp i sin kopp och glider sedan ner på en stol, väl vald för att ha bäst uppsikt.
Och sedan händer det.

Gunnar gäspar. En lång, utdragen gäspning, där han sträcker armarna över huvudet, bröstkorgen spänns ut, musklerna rör sig – och i samma rörelse, utan att han verkar märka det själv, glider morgonrocken isär.
Det som tidigare bara var en antydan blir för en lång sekund mer. En tyngd, en massiv närvaro inte längre helt dolt av tyget.
Kuken vilar mot hans lår, morgonslapp men ändå så groteskt stor att den verkar välva sig efter benet, lägger sig till rätta med samma självklarhet som en orm på en varm sten i morgonsolen. Det är ett ögonblick av ren, overklig klarhet, som att tiden håller andan för att låta henne se.
Hennes eget andetag fastnar i halsen.

Det är inte meningen att hon ska titta. Det är ju hennes styvfarsa! Men det är omöjligt att låta bli. Hon ser den. Inte bara anar, inte bara föreställer sig. Hon ser den, hur den vilar där, oförskämt stor, en bisarrt massiv, levande tingest som bara väntar på att bli… omhändertagen.
Tinas hud knottrar sig av upphetsning.
Sedan har Gunnar gäspat klart och morgonrocken faller tillbaka. Öppningen sluter sig och lårets blottade hud försvinner. Och med den, den överväldigande synen.
Tina sitter alldeles stilla, händerna runt kaffekoppen och ett hjärta som slår kaninsnabbt.
Hon blinkar. Försöker återfå kontrollen över sitt ansikte. Hon har sett den. Det var bara ett ögonblick, men hon har sett den, den var lika fasansfullt otrolig som hon mindes den.
Och nu är den borta igen. Hon saknar den redan.

Gunnar häller upp kaffe åt sig själv, vänder sig om och möter hennes blick.
”Du ser förvirrad ut”, säger han med ett trött leende. ”Lite trött?”
Lite kåt, tänker hon spontant innan hon öppnar munnen och får ur sig ett ”mmm, behöver kaffe.”
Gunnar håller upp mjölkpaketet och Tina sträcker fram koppen. Hon låter honom hälla mjölk i kaffet, och när det vita sprider sig i sjok kan hon inte låta bli att osökt tänka att med stora kukar kommer antagligen väldigt mycket sperma. Sedan ställer han in mjölken i kylskåpet igen.
Tina sätter koppen till läpparna, men kaffet smakar ingenting. Hennes kropp är fortfarande för upptagen med att hantera det som precis hänt.

Hon låter handen glida ner i knäet, greppar mobilen och skriver ett snabbt meddelande till Anneli under bordet.
Nummer ett. Jag såg den. JESUS KRISTUS.
Tre sekunder senare vibrerar mobilen till i hennes hand.
JAAAAAA!! BERÄTTA ALLT!!
Tina funderar på hur hon bäst beskriver det som hänt, men orden vill liksom inte räcka till.
Hon ser upp igen lagom till att Gunnar lommar ut genom dörren, morgonrockens bälte knutet och glipan ordentligt tillsluten. Han verkar oberörd, har uppenbarligen inte en aning om oredan han orsakat i henne. Det är nästan orättvist.
Hon tar en klunk till kaffe och tar ett par djupa andetag.
En klar – fyra kvar.

• Juluppdraget 4
• Juluppdraget 3
• Juluppdraget 2
• Juluppdraget 1