Publicerad på Bubblan i april 2022. Det fullskaliga kriget har brutit ut. Mariupol är omringat av ryska styrkor. Ukrainska styrkor i staden håller stånd, men ingen hjälp kommer att komma. Staden kommer att falla, det är inget annat än en tidsfråga.
Jag lägger till kategorin ”Historiskt” även novellen utspelar sig i nutid, eftersom den beskriver en så historiskt viktig händelse och för att markera att det inte är någon vanlig heterosex-novell.
Jag kan tänka tillbaka på novellen ibland, långt senare, nu när vi vet hur det gick i Mariupol. Tiotusentals döda civila, staden jämnad med marken. Några kvarter med ryska Potemkin-hus har byggts upp för att locka en inflyttning av ryssar. I övrigt råder en fruktansvärd misär. Alla som inte tar emot det ryska passet och avsäger sig ukrainskt medborgarskap livet ut, riskerar tortyr eller avrättning.
Klarade sig novellens huvudpersoner? Krig är inte rättvist, men jag vill tro att de gjorde det. De är driftiga. De tog sig ur staden, där fanns ingen framtid och ryssar ville de inte bli. Fronten var för farlig att korsa, utan de måste ta en annan, längre väg till friheten. Tog de sig öster om Svarta havet till Georgien? Eller hela vägen runt till Belarus och vidare in i Europa? Ja, de är ju fiktiva personer så det spelar ingen roll. Men för tiotusentals människor har frågorna varit på riktigt.
Ledsen att göra er på dåligt humör, men ibland behöver man påminna sig om verkligheten. Och även i den mörkaste verklighet finns det ljus och hopp. Läs.
—-
Jag satt och kurade mot en vägg till ett gammalt parkeringshus. På norrsidan av huset, eftersom flygplanen kommit söderifrån de senaste dagarna. Jag visste inte hur länge jag suttit där. Det hade börjat skymma, så jag kunde gissa att klockan var åtminstone sex på kvällen, men jag hade ingen aning om vad klockan varit när jag satte mig där, så det hjälpte inte så mycket. Förmodligen hade det gått flera timmar.
Jag hade egentligen bara tänkt ta en kort paus för att linda om mitt knä, men sen hade hopplösheten kommit över mig. Den gjorde det en stund varje dag nu, men det betydde inte att jag var van. Sann hopplöshet kan man aldrig vänja sig vid. Så länge man fortfarande är människa är sann hopplöshet alltid en fruktansvärd känsla.
Men nu var processen över för idag. Viljan att sträva vidare var tillbaka. Jag drog loss tygremsan som frusit fast i gräset och band den hårt om låret, precis ovanför knät. Av någon anledning hjälpte det mig att få nästan full styrka i knät att knyta tygremsan precis där. Men jag var rädd att bandet snörade åt benet så hårt att blodtillförseln hindrades, därför brukade jag stanna emellanåt och lossa på knuten för att få lite nytt blod till foten.
Det gjorde ont att resa sig, ont i varenda led, varenda muskel, men upp kom jag. Jag försökte komma ihåg vart jag varit på väg, men insåg att frågan aldrig hade haft något svar. Jag gick mest för att hålla hopplösheten borta. För att det var värre att stanna kvar. Var jag än stannade fanns bara lidande, död och omänsklighet, så jag var tvungen att gå för att kunna hoppas på att hitta någonstans som var annorlunda. Så jag valde en riktning och gick.
Staden hade varit omringad länge nu, jag kunde inte ens minnas hur många dagar eller veckor. Så vitt jag visste kunde ingen komma varken in eller ut. Spillrorna av ett par militära förband fanns kvar och verkade fortfarande lyckas hålla fienden borta. Eller så försökte de inte ens ta sig in i staden. Artilleriet och bomberna gjorde jobbet effektivare än marktrupperna ändå. Jag hade känslan av att intensiteten i smällarna avtagit senaste dagarna, men aktade mig för att börja hoppas. Ryktet om att fiendens ammunition började ta slut hade gått många varv vid det här laget och varje gång jag börjat hoppas att de stämde hade det börjat smälla värre än nånsin.
Det gick många andra rykten också, om att våra egna styrkor började bryta igenom för att rädda oss, eller att grannländerna till sist skulle komma till undsättning, eller att den store tyrannen till sist blivit avsatt. Men inget av ryktena lurade mig längre. Det fanns ändå ingen kommunikation med omvärlden, så hur skulle ryktena kunna ha en sann källa? Dessutom visste jag att situationer som denna kunde pågå i månader eller år, oavsett hur outhärdligt det kändes att tänka på nu. Och oavsett om det var timmar, dagar, månader eller år tills räddningen kom så fanns det bara en enda sak jag kunde göra ändå. Att försöka vara människa en liten stund till.
Plötsligt hörde jag ett skrik. Ett högt, gällt skrik. Det tog några ögonblick innan jag lyckades lokalisera det, men snart hade jag börjat löpa mot ljudets källa. De första stegen var stela, men musklerna blev mjukare och mjukare för varje meter. Jag sprang över en större gata och förstod att ljudet kom från andra sidan av en byggnad. Jag kände igen mig. För bara några dagar sen hade jag varit här, men sen dess hade ena väggen på huset rasat ut. Det blev mörkt fort nu, så även om musklerna börjat bli uppvärmda fick jag ta det försiktigt över rasmassorna.
Först hade jag tänkt rusa fram, vrålande, men rasmassorna fick mig att ändra taktik till att närma mig smygande istället. Jag kikade runt hörnet och konstaterade att det var precis som jag fruktat. En ensam tjej brottades mot ett flertal killar. Jag försökte få en överblick över situationen trots det tilltagande mörkret. De hade inte helt lyckats övermanna henne, förmodligen hade hon börjat skrika så fort hon såg dem, för att försöka tillkalla hjälp. En kille stod dubbelvikt ett par meter ifrån de andra, sannolikt efter en välriktad spark från tjejen. Det var tåga i henne! Två killar försökte hålla fast henne, men hon var slingrig och kämpade frenetiskt. Jag kunde ana ett par påhejade till i mörkret i bakgrunden, men eftersom de inte hjälpte till handgripligen nu var de förmodligen för fega för att räkna in i ekvationen. Skönt, konstaterade jag lättad.
Jag smög runt hörnet och tog några steg till i mörkret, tills jag inte vågade smyga längre utan att riskera att bli upptäckt och förlora överraskningsmomentet.
“SLÄPP HENNEEE!!” vrålade jag med min allra värsta röst och stegade fram i månljuset.
Fegisarna som betraktat kampen på avstånd la genast benen på ryggen. De andra såg sig skräckslaget om tills de fick syn på mig. Jag tvekade inte utan rusade fram och tacklade killen som precis stått dubbelvik i smärta. Han flög minst ett par meter och jag klev fram över honom. Jag vågade lämna ryggen mot de andra för ett ögonblick, de hade fullt upp med att tveka om det var värt att släppa tjejen för att ge sig på mig. Just därför var det viktigt att inte visa någon som helst tvekan. Det var den viktigaste lärdomen jag tagit med mig från närkampsträningen från min tid i armén – Att det psykologiska övertaget är minst lika viktigt som det tekniska eller muskulösa. Sannolikt hade jag övertag även på de andra områdena, men det bästa för alla var om jag slapp bruka så mycket våld. Så jag tog tag i jackan på den nedtacklade killen med båda händerna, slet upp honom på fötter och knuffade honom baklänges igen.
“BARA SPRING, FEGIS!!” skrek jag efter honom och han ramlade igen medan han försökte springa fortare än hans ben bar honom.
Jag vände mig mot de andra, som fortfarande inte vågat närma sig mig. De mötte min blick och tjejen tog tillfället i akt och fick ena armen lös så att hon kunde slå till den ena killen i ansiktet med en rak höger. Det var inget hårt slag och sannolikt gjorde det lika ont i hennes hand som i hans käke, men hon gav mig ett tillfälle att kliva fram. Medan de var upptagna med att försöka få fast hennes armar igen stegade jag fram. Killarna viftade stressat, och hade uppenbarligen inte en aning om hur man slogs på riktigt. Allt som behövdes var en kraftfull spark i magen på den ena av dem för att han totalt skulle tappa balansen och falla baklänges. Den sista killen insåg att han var ensam kvar på fötter mot mig och tjejen och backade undan.
“NI ÄR INTE VÄRDA ATT KALLAS MÄNNISKOR!!” vrålade jag efter dem när de sprang åt samma håll som de andra. “Vi måste dra!” sa jag till tjejen och viftade åt henne att följa med.
Jag märkte att hon tvekade, men jag började röra mig tillbaka till hållet jag kommit från för att visa att jag menade allvar. Dels var det viktigt att vi flyttade oss. Det hördes ljud inte alltför långt bort. Antingen var det killarna vi precis skrämt iväg som omgrupperat och tänkte försökte ge sig på oss igen, eller så hade ljuden från kampen ha dragit till sig andra nyfikna. Men framförallt var jag inte på humör att prata eller hantera nån sorts tacksamhet över mitt ingripande. Så jag började kliva över rasmassorna och hörde hur hon följde efter, men såg mig inte om.
Vi sprang ut på den stora gatan och följde den en bit. Det var visserligen inte bra att springa så öppet synliga, men samtidigt kunde det vara farligt att röra sig inne mellan husen. Där kunde finnas folk som var redo att överfalla oss. Så vi sprang några hundra meter längs gatan innan vi vek av in på en mindre väg och sen snabbt in på ytterligare en tvärgata. Om vi var förföljda var det viktigt att komma ur sikt fort, så att den som eventuellt sett oss från den stora gatan inte skulle veta vart vi blivit av efter att vi vek av på den mindre. Jag litade på mitt lokalsinne medan sick-sackade fram runt några gathörn till, innan jag valde en kurs. Det var viktigt att vi inte rörde oss för förutsägbart, så jag valde en gata som tog oss nästan snett tillbaka till där vi kommit ifrån. Om vi hela tiden följde samma generella riktning skulle eventuella förföljare kunna hitta oss lättare.
Vår språngmarsch hade mattats ner till en långsam jogg, men tjejen hade inga problem med att hänga med. Det förvånade mig inte, för hennes reaktion på överfallet tidigare tydde på att hon var hyfsat vältränad. På mig hade diverse leder, och framförallt mitt onda knä, börjat värka igen och ansträngningen började ta ut sin rätt även på min ork. Det var dessutom flera dagar sen jag åt ordentligt senast, så det var inte konstigt att kraftreserven tog slut efter bara ett par kilometers löpning.
“Vart ska vi?” flåsade tjejen.
“Ingenstans” svarade jag kort. Jag hade fortfarande inget särskilt mål i sikte mer än att försvåra för eventuella förföljare. “Men det finns ett öppet skyddsrum en bit bort.”
De större skyddsrummen var relativt säkra. Där fanns tillräckligt med folk för att ingripa om någon försökte hitta på något illsint. Där nere var folk fortfarande människor. Men så här dags, uppe på gatan, var det mest folk som redan förlorat sin mänsklighet som rörde sig.
Vi slog av till rask promenadtakt och den kalla luften gjorde mig medveten om att jag var helt genomblöt av svett. Det påminde mig om att jag hade lite vatten kvar i en flaska i ryggsäcken. Jag tog av mig den medan vi fortsatte gå och räckte den till henne.
Då såg jag det. Jag hade inte hunnit titta på henne ordentligt förrän nu men i månskenet kunde jag nu urskilja hennes ansiktsdrag.
“Ta så mycket du behöver” sa jag medan hon tvekande tog emot flaskan.
Jag behövde en förevändning för att dölja min chock. Jag kände igen henne. Hon hette Anna och var en känd influencer och fotomodell. Jag hade följt henne länge, innan kriget bröt ut. Då när man fortfarande kunde inbilla sig att attraktiva kändisars instagram- och tiktok-konton var något viktigt och relevant. Inte för att jag var särskilt intresserad av varumärkena hon marknadsförde, eller av hennes (till synes i alla fall) glamorösa livsstil, utan bara för att hon var så löjligt snygg.
Jag tog emot flaskan efter att hon druckit och tog den sista lilla klunken själv innan jag stoppade tillbaka den i väskan och traskade vidare för att minimera risken att hon förstod att jag kände igen henne.
Den kalla natten hade blivit alldeles stjärnklar innan vi kom fram till skyddsrummet. Jag hade varit i just detta skyddsrummet vid ett par tillfällen innan. Första gången hade det funnits en hjälporganisation på plats, som kunde tillhandahålla en del förnödenheter, men nu var de slut sen länge och volontärerna hade fullt upp med att kämpa för sin egen överlevnad, hopplöshet och bibehållna mänsklighet, precis som alla vi andra. Det fanns i alla fall lite ljus där nere, från svaga batteridrivna lampor eller cyalumestavar, så vi kunde ta oss fram utan att trampa på någon. Det fanns flera lediga platser, vissa till och med med liggunderlag, men jag ville inte ligga varsomhelst.
Till sist hittade vad jag letade efter. Lediga platser i en hörna. Jag visade Anna mot platsen längst in mot väggen, lossade tygremsan över knät och tog plats bredvid henne. Jag pallade inte förklara hur jag tänkt, men hoppades att hon skulle kunna slappna av och sova där, när ingen kunde närma sig henne utan att först behöva passera mig.
Jag var van vid ljuden från de större skyddsrummen nu. Där hördes alltid gråt, diskussioner och skrikande barn. Många hade svårt att somna på natten, då bombningarna skedde tätare och hade därför vänt på dygnet. Men på mig hade ljuden i skyddsrummen snarast en lugnande effekt vid det här laget. Mina öron hade lärt sig att nästan helt sortera bort ljuden från smällarna och bara när det small så nära att det skakade i hela huset kunde jag känna en viss fruktan för mitt liv. Så jag föll ganska snart in i slumret som aldrig riktigt blev till djupsömn, men som ändå gav viss vila.
Jag hade ingen fungerande klocka längre och nere i ett fönsterlöst skyddsrum är det svårt att avgöra tiden på dygnet, men det verkade på folk som att det var morgon när jag vaknade till. Anna satt lutad mot väggen bredvid mig, som om hon väntat på att jag skulle vakna. Hon reste sig upp, smått otålig, och jag tvingade mig att vakna till, knyta fast tygremsan och ta mig upp på fötter.
Vi gick ut ur skyddsrummet och ut i dagsljuset. Jag förstod på hur Anna såg sig om att hon letade efter någonstans att uträtta sanitära behov. Jag kände till hur man löst situationen kring detta skyddsrummet och visade Anna rätt. Jag höll mig på lite avstånd, men märkte på henne att hon inte ville att jag var alltför långt bort.
När hon kom tillbaka log hon lätt mot mig. Det var första gången jag på allvar såg på henne i fullt ljus och hennes uppenbarelse drabbade mig djupt. Hon var en aning mager och utmärglad i dragen, man såg runt hennes ögon att hon inte fått ordentlig vila på länge, men hon var ändå vid god vigör och framförallt var hon fortfarande otroligt vacker. Hennes kropp gav precis det där nätta, men ändå vältränade intrycket som jag vant mig vid att se på hennes sociala medier, men att se henne i verkligheten kortslöt min hjärna.
“Vart ska vi gå?” frågade hon.
“Ja alltså…” mumlade jag och försökte få tankarna att klarna. “Jag vill vara tydlig med att jag inte kommer försöka hålla kvar dig. Du måste inte stanna med mig om du inte vill.”
“Men om jag vill…” svarade hon, “… får jag stanna med dig då?”
Jag stod förbluffad och stum i några sekunder.
“Ja, så klart. Inte för att jag har något att erbjuda. Jag har ingenstans att gå, äger ingenting som jag inte har på mig. Men jag kommer inte köra bort dig.”
“Okej… Muntergök…” svarade hon och flinade, men fick med ens en sur min. “Vafan glor du på, äckel!” röt hon mot en yngre kille som tydligen hade kollat på henne.
Hon suckade, stegade iväg och såg med en blick till att jag följde med. Jag haltade efter med stela ben, smått skrämd av hennes reaktion, men jag trodde att jag förstod henne. Det kan inte bara vara lätt att vara så makalöst attraktiv som hon, särskilt inte i tider som dessa. Händelsen igår kväll var nog bara en sida av det. Utöver den ständiga risken att bli bortrövad eller överfallen, så skulle varenda man i hennes omgivning ha svårt att kontrollera sig och sina syften runt henne. Jag noterade för mig själv att jag måste vara tydlig i mina handlingar med att hon kunde lita på mig – och jag hoppades att det stämde. Hon kunde inte veta om jag räddat henne i hopp om att sen utkräva tjänster i utbyte. Några sådana syften hade jag verkligen inte, men jag kunde inte förneka att jag var attraherad av henne, och visste inte om jag verkligen skulle kunna hålla mig från att utnyttja henne på något sätt i längden. Att ge mig på henne och tvinga henne till saker mot hennes vilja skulle jag aldrig göra om jag inte helt förlorade min mänsklighet. Men frestelsen att stirra på henne eller lägga en hand på något annat än hennes axel, skulle vara ständigt närvarande så länge jag var med henne, och jag lovade mig själv att göra mitt yttersta för att inte falla för den. Så länge jag var människa skulle jag göra allt för att skydda henne, och det inkluderade att skydda henne från mig själv.
“Jag har ett ställe” sa hon medan vi gick.
Jag visste inte vad jag skulle hoppas på, vad hon menade med ‘ett ställe’, men jag muttrade nån sorts jakande svar och följde efter henne. Jag var törstig, men vattnet var slut och jag bestämde mig för att hålla ut tills vi kom fram till ‘stället’, i hopp om att det gick att ordna vatten där. Mina leder mjukades upp efterhand och snart hängde jag obehindrat med hennes raska gång under tystnad.
“Här borta är det” sa hon efter ett tag. “Min farmor bodde här. Pappa är gammal nog för att få lämna landet, så han och mamma är i säkerhet. Men farmor vägrade följa med, så jag och min syster lovade att stanna hos henne. Farmor dog för en vecka sen och min syster bröt benet när ett hus rasade in medan vi letade efter mat. Vi lyckades ta oss till ett sjukhus och hon ligger där nu. Men jag bestämde mig för att återvända hit och på vägen så … ja, så träffade jag dig.”
“Tänkte du gå ensam från sjukhuset hit?” frågade jag.
“Vad hade jag för val? De har knappt mat nog för att ta hand om de skadade på sjukhuset, så jag kunde inte vara kvar där. Och utöver min syster har jag ingen kvar.”
“Du kunde sökt dig till ett större skyddsrum eller hjälpcenter?” föreslog jag.
“Jag vill inte vara där. Jag blir så … jag vet inte, jag klarar inte av att se så många människor lida. Jag sov knappt på hela natten inatt heller. Men här kan jag bygga mitt eget skydd. Du ska få se!”
Tonläget hade höjts lite, kanske hade hon uppfattat mina frågor som mer kritiska än de var menade. Men jag förstod henne mycket väl och visade med mitt kroppsspråk att jag ville se vad hon hade att visa.
Vi kom in på en innergård till en hyfsat nybyggt byggnad, byggd i en U-form. Parken på innergården hade säkert varit välskött och pittoresk innan kriget, men nu var den, som allt annat, täckt av vinterns bruna färger och krigets gråa. Jag gissade mig till att det var fråga om nån sorts äldreboende. Alla gångar var anpassade efter breda rullstolar, med mjuka ramper snarare än trappsteg och det fanns gott om bänkar längs gångarna. Själva huset hade nog inte blivit utsatt för någon direkt träff, men nästan alla fönsterrutor var utblåsta av explosioner på nära håll.
Anna visade mig in i en port som hängde öppen på trasiga gångjärn och vi tog oss upp i trapphuset. Dörrarna till vissa lägenheter stod öppna, men de flesta var stängda och oskadda. Tydligen hade plundrandet inte riktigt drabbat detta huset än.
“De flesta evakuerades när kriget utbröt” förklarade Anna. “Några enstaka finns kvar här i huset, men de flesta lägenheterna står tomma. Och oplundrade.”
Mitt hopp steg. Om vi kunde bryta oss in i de oöppnade lägenheterna kunde vi hitta proviant för flera dagar, eller rentav veckor! Anna låste upp sin farmors lägenhet på tredje våningen med sin nyckel och visade mig in som om det var hennes eget hem. Det kändes ovant att bli välkomnad in till någon på det sättet: Det var knappast hemtrevligt, med fönstren söndersprängda och rummen fulla med skräp som drivit runt i det kalla vinddraget. Men det syntes att Annas farmor hade levt här in i det sista. Ovillig, eller oförmögen, att ta sig ner i källaren ens.
Kylskåpet hade varit utan ström i veckor och temperaturen i hela lägenheten var ändå kallare än i ett kylskåp, men Anna plockade ändå ut två vattenflaskor ur det och gav den ena till mig. Hon plockade fram ett halvfullt paket med kex från ett nästan tomt skåp och vi slog oss ner vid köksbordet med festmåltiden.
“Så… Vem är du?” frågade Anna.
“Jaa…” mumlade jag medan jag funderade på vad som var värt att säga. “Jag är ingenjör. Var aktiv i militären tills mitt knä gick sönder. Bor egentligen i en mindre by utanför stan, men jag tog mig in hit för att försöka få tag på lite grejer. Och sen dess har jag inte kunnat ta mig tillbaka hem igen. Nu vet jag inte om mitt hus finns kvar längre. Men min exfru och vår dotter har tagit sig till ett grannland, vet jag, och det är en enorm … lättnad.”
De sista orden var svåra att få fram. Det var så konstigt att prata om livet som var. Det var så avlägset nu. Jag tog en stor klunk vatten och ett nytt kex för att bryta den jobbiga känslosamma stämningen.
“Ska du inte fråga vem jag är?” frågade Anna efter någon minut.
“Det vet jag redan” svarade jag kort.
Det var inte meningen att låta så butter, men jag orkade inte göra något åt det. Anna såg nyfiket på mig i några sekunder, men märkte sen att jag helst ville vara tyst. Fast faktum är att jag önskade inombords att hon skulle fråga mig mer, eller berätta något mer om sig själv. Jag orkade inte ta initiativ till något samtal, men törstade samtidigt efter lite mer social samvaro. Anna förblev dock tyst tills kexen var uppätna. Jag sparade lite vatten i flaskan och stoppade den i ryggsäcken, innan Anna reste sig och visade att det var dags att skrida till verket.
Hon visade mig ut i vardagsrummet och började räcka över böcker från den halvtomma bokhyllan till mig. Jag gjorde vad jag kunde för att ta emot så många jag kunde innan hon tog med sig några böcker själv under ena armen och visade vägen tillbaka ut i trapphuset.
Vi gick ner i källaren och hon använde nyckeln genom flera låsta dörrar innan vi kom till husets tvättstuga. Eller det som en gång hade varit husets tvättstuga. Någon hade börjat inreda tvättstugan som nått slags improviserat skyddsrum. Där fanns ett par madrasser, sovsäckar och en väska med kläder. En del matvaror fanns där, fast inte mycket av värde utan mest kaffepulver, mögligt bröd i påsar och ett par flaskor med matolja. Två av fönstren var täckta av böcker och i ett hörn fanns en tunna med vatten intill ett bord fullastat med tvål, handdukar och andra hygienartiklar.
“Inte så dumt va?” frågade Anna med förväntansfull min. Förmodligen hade jag inte lyckats dölja hur imponerad jag var. Detta var en dröm!
“Är du bra på att bryta upp lägenhetsdörrar?” frågade hon sen och vi skrattade båda.
Det är dock inte lätt att bryta upp säkerhetsdörrar. Vi hann prova flera metoder utan framgång under förmiddagen innan vi gav upp tillfälligt och undersökte källaren istället. Dörrarna i källaren var inte lika säkra som lägenhetsdörrarna och gick lättare att forcera i de fall då Annas nyckel inte hjälpte. Vi hittade både förrådsrum och vaktmästarens verkstad. Till slut visade det sig att bästa metoden att ta sig in i en lägenhet var att bryta loss dörrfodret med en kniv och sen slå sönder väggen intill låset med en slägga. Betongväggen var tydligen lättare att göra åverkan i än själva dörren. På det viset lyckades vi öppna upp fyra oplundrade lägenheter den eftermiddagen.
Det märktes i lägenheterna att de inneboende hade packat och flytt, men de var sällan helt länsade på allt ät- och drickbart. Vi jublade först högt åt ett fynd av tre chokladkakor och sen ännu högre åt ett nästan fullt flak med Pepsi. En av lägenheterna vi hann ta oss in i första dagen hade en gasspis med gas kvar i tuben. Vi övervägde att försöka flytta ner spisen i tvättstugan, men den var tung och vi ville inte förstöra den, så den fick stå kvar tills vidare. Men vi kunde tillaga och förtära vår första varmlagade rätt på minst en vecka och det hade enorm effekt på humöret.
Anna envisades med att vi skulle öppna en flaska vin för att fira en lyckad jakt och det höjde humöret ytterligare. Det kändes som att vi skulle kunna klara oss fint i flera veckor, eller rentav månader på allt vi skulle kunna samla ihop från hela huset. Nånstans gnagde en tanke på att detta bara gällde tills huset blev bombat eller andra plundrare hittade hit och kanske tillochmed tog över vår tvättstuga. Att Anna hade nycklar att låsa dörrarna i källaren med utgjorde ett visst hinder, men skulle inte stoppa ett mer målmedvetet gäng plundrare. De tankarna trängde dock vinet effektivt undan medan vi skålade vid köksbordet i lägenheten med gasspis.
Vi märkte knappt när skymningen föll, men den första explosionen väckte oss från det naiva lyckoruset. Vi fyllde bordsduken från blandat krafs från lägenheten och fick med oss lite till i famnen innan vi skyndade oss ner till tvättstugan. Allt vi fått med oss från lägenheten lämnade vi mitt på golvet medan vi tog de lösa böcker som fanns och började stapla upp i de oskyddade fönstren. Böckerna utgjorde ett provisoriskt skydd mot splitter som jag kanske skulle kunna förbättra under morgondagen.
Jag tog den ena madrassen och drog med mig mot dörren. Om jag sov vid dörren skulle jag bättre kunna skydda Anna om något hände och någon försökte bryta sig in, tänkte jag.
“Nej, snälla…” utbrast Anna när hon såg det. “Du kan väl ligga här?” bönade hon och visade mot platsen bredvid hennes madrass.
Jag sa inte emot, men förberedde mig mentalt på en kamp mot frestelser hela natten. Om jag skulle lägga en hand på ett olämpligt ställe på henne, medvetet eller omedvetet, kunde all tillit hon kände till mig tillintetgöras och hon skulle åter känna sig ensam mot alla världens hot och klåfingriga män. Men jag var fortfarande en människa och jag skulle klara av det!
Jag släpade tillbaka min madrass till den andra. Det var uppehåll i beskjutningen så vi försökte göra iordning lite till, men det var svårt i mörkret och vi konstaterade att en ficklampa med batterier stod högt på priolistan imorgon. Vattnet i tunnan var kallt och förmodligen smutsigt från tidigare tvättar, men det var ändå skönt att kunna tvätta händer och ansikte ordentligt med tvål. Jag tittade inte när Anna tvättade sig, men bara tanken på att hon stod i andra änden av tvättstugan i nästan bar överkropp fick hormoner att börja spridas och påminna mig om känslor jag hade glömt fanns.
Jag kröp ner i sovsäcken och kände mig redo för den bästa nattsömnen på länge. Anna kröp ner i sovsäcken bredvid och jag vände mig bort för att minska risken för att hormonerna skulle ta över mina tankar. Men jag hade vant mig vid att somna till ljuden i de större skyddsrummen. När den första explosionen hördes kunde jag inte sluta undra var den briserat. Var det artilleri eller flyg? Hur långt bort kunde det vara? Var de närmre än vanligt eller hördes det bara så mycket tydligare utan allt annat oväsen i skyddsrummet?
Det small igen. Betydligt närmre denna gången och Anna jämrade sig.
“Kan du inte hålla om mig?” frågade hon och jag hörde skräcken i hennes röst.
Jag vände mig om, drog upp en arm ur sovsäcken och la handen försiktigt på hennes axel. Jag försökte slappna av och sova medan det mullrade några gånger till på avstånd. Tiden flöt bort lite och det kunde lika gärna passera en minut som tre timmar. Men plötsligt dundrade det till rejält. Om det bara var jag som ryckte till eller om marken faktiskt skakade kunde jag inte avgöra. Jag försökte hitta tillbaka till mitt kalla, rationella sätt att tänka, men den sortens chock och adrenalinkick är svår att besegra med viljekraft. Fruktan är en reell kraft.
Det var tyst i kanske en halv minut. Och sen brakade hela helvetet löst. Jag trodde först bomben exploderat inne i skyddsrummet, för både ljudet och skakandet var av en helt annan magnitud än något jag upplevt hittills i kriget. Anna skrek högt och jag vet inte vad jag gjorde, men förmodligen skrek jag också. Hjärtat bultade och öronen ringde. Ljusblixtar flimrade till i vår tvättstuga och jag insåg att böckerna ramlat ner från minst ett fönster, medan det brann nånstans utanför. Medan öronen återhämtade sig från chockvågen började jag höra en mängd oroväckande ljud. Det var som om det knakade och drog i hela huset och en stund låg jag och bara väntade på att hela tvättstugan skulle rasa igen.. Efterhand som jag blev mer och mer klar i huvudet såg jag att flera fönsterrutor splittrats in i rummet.
Jag hann tänka att det måste ha varit en direkt träff i huset. Rasmassor från högre upp i huset rasade ner på marken utanför. Och sen small det ytterligare en gång. Inte lika kraftigt som förra smällen, men ändå väldigt nära. Jag flög upp ur sovsäcken, slet in Annas madrass mellan två tvättmaskiner. Adrenalinet hade fått mig att plötsligt inse att just den punkten var bäst skyddad från både splitter via fönster och eventuellt nedrasande tak. Jag la mig i min sovsäck tätt intill henne med ena armen runt henne.
Resten av natten låg vi kvar där utan att våga röra oss. Jag vet inte om någon av oss hade sovit alls, det kändes som att jag legat med vidöppna ögon i timmar och bara väntat på nästa smäll.
Det kom ingen mer nära smäll den natten. Min arm var stelfrusen när jag insåg att det var ljust ute. Jag segade mig upp, lättad över att natten var slut. Anna vaknade till med ett ryck och satte sig upp hon också. Hon gnuggade sig i ansiktet några ögonblick innan det slog henne.
“Farmors lägenhet!” skrek hon och for upp ur sovsäcken. Hon ryckte med sig sin jacka och sprang ut ur tvättstugan.
“Anna!” ropade jag efter henne innan dörren smälldes igen. Jag tog på mig jacka och skor och knöt remmen över knät. Jag sökte försiktigt igenom Annas saker och hittade nyckeln, och skyndade sen efter henne.
Anna stod ute på innergården och tittade upp på huset. Jag gick ut till henne och konstaterade att huset mycket riktigt fått en direkt träff några våningar rakt ovanför vår tvättstuga. Anna var chockad och jag kunde räkna ut att hennes farmors lägenhet var en av lägenheterna som blivit totalt utblåsta av bomben. En stor del av ytterväggen saknades och man såg rakt in i flera förstörda lägenheter. Den andra träffen hade tagit i andra änden av byggnaden.
Anna sjönk ner på huk och grät. Jag tog plats bredvid henne och la en arm om henne. Hennes farmors hem var förstört. Frågan var om vi ens skulle våga gå in i huset igen, om det fanns några lägenheter alls kvar att ta sig in i och hitta mat och andra förnödenheter i. Allt hopp vi känt igår var bortsprängt på en enda natt och hopplösheten kom över mig också. Jag grät inte som Anna, men jag satte mig ner utan en enda tanke på att livet skulle kunna fortsätta.
“Kom.” sa Anna till sist och snörvlade. “Vi har mycket att ta tag i.”
Stelfrusen reste jag mig och tänkte att även om det är hopplöst så måste jag låtsas för hennes skull. Med hjälp av nyckeln jag fått med mig kunde vi gå tillbaka ner till tvättstugan och klä på oss ordentligt innan vi testade att gå upp för trapporna. De första två våningarna kändes okej, så det mesta av det vi hittat i lägenheterna vi öppnade dagen innan kunde vi säkra, men högre upp än så vågade vi nog inte gå i det förstörda trapphuset. Däremot fanns ju fortfarande ett par trappuppgångar till där de flesta lägenheterna förmodligen var ganska oskadda, så det fanns fortfarande mycket förnödenheter att samla in. Dessutom slog det oss att vi nu fått ‘prova’ att få en direkt träff på huset och visste att källaren var säker. Så trots sorgen över att Annas farmors lägenhet var förstörd fanns det fortfarande hopp om att vi kunde klara oss ett bra tag i vår tvättstuga.
Vi åt lite torr müsli och drack varsin burk Pepsi innan vi satte igång med dagens arbete. Jag skruvade av gångjärnen till dörrarna vi brutit upp och ställde dem utanför fönstren till tvättstugan, och lyfte några block från rasmassorna och la mot dörrarna, för extra splitterskydd utifrån. En dörr tog vi ner till tvättstugan och la som ett tak mellan två tvättmaskiner, så att vi kunde känna oss ännu säkrare på madrassen där under. Och sen fortsatte vi med att säkra förnödenheter, inklusive ett par ficklampor och flera askar fulla med batterier.
När skymningen kom var vi helt slut. Även om klockan bara var sju på kvällen var vi båda redo att stupa i säng. Vi gjorde i ordning i tvättstugan och jag ställde en torktumlade för dörren som extra hinder för eventuella inkräktare innan jag flyttade min madrass lite närmre Annas, så att jag kunde ligga ganska nära henne utan att trängas med henne mellan tvättmaskinerna. Jag märkte att Anna hade hittat rena mansunderkläder som hon vikt prydligt och lagt bredvid min ryggsäck. Jag tog piken och bytte om bakom en tvättmaskin. Anna stod och tvättade sig vid vattentunnan och när jag började bli färdig såg jag att hon sminkade sig med hjälp av ficklampa och spegel.
“Är det där verkligen lönt, det är ju bara jag här?” frågade jag och ansträngde mig för att låta mer skämtsam än ifrågasättande. Det kändes som att vi hade börjat bli goda vänner och jag hade nästan glömt bort att hon var en känd influencer jag beundrat i hemlighet länge. Hon verkade inte ta illa upp av min kommentar utan log mot mig.
“Det är för din skull jag gör det” sa hon medan hon reste sig och gick mot mig med sina långa snygga ben. “Jag skulle aldrig klara detta utan dig. Jag hade kanske inte ens levt fortfarande utan dig. Och så all hjälp du fortsätter att ge. Jag vill inte att du ska känna att det är förgäves.”
“Det är inte förgäves” sa jag medan jag försökte slita min blick från hennes allvarliga ögon och backade undan ett steg. “Jag är tacksam för sällskapet. Och jag hade haft svårt att klara mig om inte du hade låtit mig ta del av detta utrymmet. Så du behöver inte känna att du står i skuld till mig på något sätt.”
“Okej, jag ville bara att … Godnatt” sa hon med nedslagen blick och la sig i sin sovsäck.
Jag sov inte så bra den natten. Inte för bomberna, de smällde på tryggt avstånd denna gången. Men jag försökte förstå vad jag gjort för fel. Den enda slutsatsen jag kunde komma fram till var att jag kanske behövde vara ännu tydligare med att jag inte tänkte utnyttja henne.
Dagen därpå var spänd. Vi höll oss mest för oss själva. Jag slog sönder betongen runt några lägenhetsdörrar till. Det passade min sinnesstämning. Anna plockade med allt möjligt. Inte heller nästa dag utväxlade vi särskilt många ord, även om läget var mindre spänt. Det värsta var nätterna. Jag kände mig hyfsat trygg, men även om Anna låg på den säkra platsen, mellan tvättmaskinerna och under dörren, så låg hon hela tiden och jämrade sig medan det small. Det var svårt att låta bli att trösta henne, men jag hade lovat mig själv att inte röra henne och det var inte ens säkert att hon ville bli tröstad av mig. Själv blev jag dessutom dystrare och dystrare. De hopplösa stunderna blev allt jobbigare att hantera.
På flera dagar pratade vi inte mer än absolut nödvändigt, innan Anna en eftermiddag började prata lite om att det kanske skulle bli dags att hämta hem hennes syster från sjukhuset om några dagar.
Plötsligt hörde vi röster på nära håll. Vi skyndade oss ner i tvättstugan och stängde tyst alla dörrar efter oss. Jag hade hunnit få ordning på några speglar som gjorde att vi kunde se i en glipa från ett fönster om någon kom in genom närmsta porten. Det såg ut att vara ett gäng ungdomar. De verkade harmlösa, men stannade länge. Vi kunde höra hur de drog och slet i olika låsta dörrar utan framgång. I spegeln kunde vi ana hur de kom ut i omgångar med saker de hämtat från de redan uppbrutna lägenheterna. Det gjorde oss inget, vi diskuterade kort om vi rentav borde försöka hjälpa dem. De såg inte ut som något farligt gäng, utan var kanske snarare utsända av sina föräldrar för att försöka hitta mer mat. Kanske kunde vi avvara lite. Men sannolikt skulle ryktet sprida sig och snart skulle allt möjligt folk komma hit och antingen tigga om mer mat eller försöka ta vårt skydd med våld. Så vi avvaktade.
Det var skönt att det kändes som att vi var vänner igen. Medan vi väntade på att ungdomarna skulle dra vidare tog vi fram en kortlek och spelade lite för att fördriva tiden. Det värmde mig att se henne skratta. Vi stannade upp ibland och satt blickstilla i någon halv minut för att höra efter om ungdomarna var kvar.
“Jag måste bara fråga…” sa hon försiktigt när vi inte hört av dem på länge. “Varför är du så rädd för att närma dig mig?”
“Det är jag inte. Jag har bara inget intresse av dig på det sättet.” ljög jag för att hon inte skulle behöva känna sig orolig.
“Det är alltså som jag trodde.” muttrade hon sårat. “Du tycker bara att jag är jobbig, klen, feg och krävande. Men eftersom det finns mat och skydd här så kan du stå ut med mig?”
“Jag tänker inte tvinga dig till något du inte vill” påpekade jag, något frustrerad över att hon inte fattade vad jag försökte förmedla. “Jag tänker visa att jag fortfarande är en människa, och inte ett djur som killarna som överföll dig. De har förlorat sin mänsklighet och jag tänker inte bli som dem. Hos mig är du trygg från sånt! Okej?!”
“Det är ju inte jag som inte vill!” röt hon tillbaka. Hon vände sig om och jag såg hur häftigt hon andades.
Till sist såg hon på mig med besvikelse i blicken.
“Du vill visa att du fortfarande är en människa?” frågade hon och jag såg hur hon darrade på underläppen. “Jag vet att JAG fortfarande är en människa, och vet du hur jag vet det?”
Jag skakade på huvudet.
“För att jag har känslor!” nästan spottade hon fram. “Känslor! För dig! Kan du fatta det eller har du glömt bort hur känslor känns?! Jag är ingen jäkla hora som erbjuder dig sex i utbyte mot att du hjälpt mig!”
Hon kastade sina kort på golvet, kröp bort till sin madrass och grät.
“Anna…” försökte jag, men jag visste inte vad jag skulle säga och hon visade att hon ändå inte ville lyssna just nu.
Jag plockade ihop kortleken och skämdes. Hade jag glömt bort det viktigaste av allt med att vara människa, i min kamp för att bevara min mänsklighet? Jag rotade lite bland kläderna jag plockat ihop från olika lägenheter. Det skulle se fånigt ut, men förmodligen skulle hon uppfatta gesten. Jag ställde mig vid vattentunnan och tvättade ansiktet, håret, överkroppen och efter att ha försäkrat mig om att Anna låg kvar mellan tvättmaskinerna, även skrevet. Jag borstade tänderna och sen tog jag på mig rena kalsonger, ett par byxor som var för långa och en skjorta som satt lite stramt över bröstet.
Anna hade slutat gråta sen ett tag, och verkade ligga och läsa en bok i ljuset av en ficklampa, men stannade demonstrativt kvar på sin madrass.
“Anna?” sa jag försiktigt.
Jag såg hur hon stannade upp i läsandet, men hon tvekade några sekunder innan hon långsamt vände huvudet åt mitt håll.
“Jag ville bara säga…” fortsatte jag, “att jag aldrig hade klarat detta utan dig. Jag vet inte hur jag nånsin kommer kunna tacka dig för allt. Men jag är … “ och halsen blev plötsligt tjockare. “Jag är också en människa.”
Anna såg på mig i några sekunder innan hon kröp ut från sin koja mellan tvättmaskinerna och reste sig. Hon synade förundrat mina fåniga, men rena, kläder och mitt nytvättade hår.
“Nu har ju inte jag gjort mig fin för dig…” sa hon.
“Du är redan den vackraste kvinnan på jorden” sa jag.
Hon log tacksamt, men sneglade mig vattentunnan. “Men vill du att jag…”
Mer än så hann hon inte säga innan jag kysste henne. Det tog en sekund, men sen ålade hennes smidiga, kurviga kropp sig in i min famn och jag fick till sist lägga händerna på midjan som jag ansträngt mig så hårt för att inte drömma om. Hon tryckte sin kropp mot min och sjönk djupare in i kyssen. Annas läppar var opererade och jag hade alltid haft en ambivalent känsla inför dem. Samtidigt som jag inte riktigt gillade det artificiella uttrycket, så var det något otroligt sexigt med just hennes läppar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om hur underbara de fylliga läpparna skulle kännas att kyssa. Allt jag kunde göra var att hoppas att hon inte tyckte att jag var dålig på att kyssa, för jag ville aldrig sluta kyssa henne igen.
Det hördes ett ljud utifrån. Antingen hade lite mer betong blåst ner från den rasade delen av byggnaden, eller så var det fortfarande någon som rörde sig bland rasmassorna på innergården. Jag brydde mig inte så mycket om det, men Anna hade avbrutit kyssen och lyssnade intensivt efter fler ljud.
“Det är ingen fara” viskade jag. “Ingen vet att vi är här, ingen kan komma ner här utan att vi hör att de bryter upp dörren till källaren. Är vi bara tysta så är vi säkra här.”
Jag var på väg att kyssa henne igen, men kände hur spänd hon var. Det gjorde ont att se oron i hennes ögon, precis som det gjort så många gånger de senaste dagarna. Jag hatade bittert allt som bidrog till att Anna inte kunde känna sig riktigt trygg, men för första gången förstod jag att jag själv inte var en bidragande orsak.
För några ögonblick sen hade jag varit på väg att bli så kåt att jag knappt kunde kontrollera mig. Jag ville bara slita av Annas kläder och ta för mig av hennes kropp. Men Anna var så mycket mer än den kurviga kroppen och de sexiga läpparna. Hon var en hel person, kanske den häftigaste jag nånsin träffat. Hon var modig, tuff och företagsam, men i det helvete vi levde i räckte det inte att vara tuff och kapabel. Ingen kunde klara sig själv, varken Anna eller jag. Jag kunde inte hjälpa Anna genom att hålla mig borta från henne. Tvärtom, hon behövde mig. Lika mycket som jag behövde henne.
“Kom” viskade jag.
Jag hade fortfarande armarna om henne och ledde henne ner till hennes madrass. Vi kröp in under dörren, la oss mittemot varandra och såg varandra i ögonen. Anna försökte le, men klarade det inte riktigt och hennes ögon flackade flera gånger i riktning mot fönstren där ljuden precis hörts. Jag strök henne över ryggen med ena handen, kysste hennes panna och försökte hjälpa henne att slappna av.
“Kan du inte ta av den?” viskade hon medan hon fumlade med en av skjortknapparna med ena handen.
“Jo” viskade jag.
Annas händer letade sig in innanför skjortan och smekte mitt bröst efterhand som jag knäppte upp knapparna. Lusten började rusa genom kroppen igen när jag märkte på henne hur hon längtat efter att få känna min hud. Det var som om kroppskontakten fick henne att börja slappna av, glömma och längta igen. Men vi hade hela natten på oss, det fanns ingen anledning att stressa med något, så jag återgick till att stryka hennes rygg efter att jag lyckats fumla av mig den något trånga skjortan.
Annas ögon var stora när hon mötte min blick igen innan hon satte sig upp för att först dra av sig linnet och sen toppen. Annas bröst pekade rakt ut, omsorgsfullt formade av en skicklig plastikkirurg. Innan kriget hade jag ibland undrat varför hon inte passat på att göra brösten ännu lite större om hon ändå skulle operera dem, men nu såg jag hur perfekta de var på hennes nätta överkropp. Jag intalade mig att det var lika mycket för hennes skull som för min egen som jag hävde mig upp och fram för att kyssa de styva små bröstvårtorna, och när Anna stönade tyst, drog sina fingrar genom mitt hår och tryckte mitt huvud mot sitt bröst förstod jag att det kanske var sant.
Jag fortsatte att kyssa hennes bröst medan jag märkte hur hon lyfte på rumpan för att dra ner sina byxor och jag slet loss min mun för att hjälpa henne. Jag drog omsorgsfullt ner byxorna och lossade först den ena foten och sen den andra. Medan mina fingertoppar smekte tillbaka upp längs hennes fötters och bens sensuella former tänkte jag att jag en dag måste lägga betydligt mer tid på att smeka, kyssa och beundra dem. Men ikväll längtade jag för mycket tillbaka till Annas läppar.
Medan vi kysste varandra la vi oss ner igen. Det märktes på kyssen att Anna glömt bort sin oro. Hennes kropp liksom vred sig av lust och otålighet i mina armar. Det fanns så mycket på hennes kropp jag ville utforska, men hennes iver fick mig att gå direkt på rumpan och krama ena skinkan hårt i ena handen medan hon drog upp benet över min kropp. Jag försökte vara tålmodig, men varken jag eller Anna verkade kunna bärga oss inför när jag nådde fram till troskanten och in under den. Jag kunde känna att hennes kön redan var svullet och blött och jag kände mig fram längs hennes köttiga blygdläppar.
Anna fick allt svårare att hålla sig tyst och när jag råkade stöta emot hennes svullna klitoris kunde hon inte hålla tillbaka ett gällt gnyende stön. Jag ville höra mer av hennes ljud och smekte försiktigt över hennes tydliga kula medan hennes stön blev högre.
“Schh” hyschade jag och skrattade, samtidigt som det fanns ett allvar i uppmaningen. “Det kanske är någon kvar utanför, vi måste vara tysta.”
“Jag försöker…” stönade hon.
Jag slutade inte smeka henne utan försökte dämpa hennes stön med mina kyssar medan jag försökte att inte smeka henne intensivare än att hon hade en chans att hålla ljuden hyfsat lågmälda. Det var svårt, för hon blev mer och mer upphetsad, hennes bröstkorg hävde sig upp och ner medan hon försökte ta lugna tysta andetag, men det märktes på henne att hon kom närmre och närmre ett klimax. Jag ville så gärna känna och höra henne komma av min lätta behandling, och det kändes som att Anna ville det också. Men jag var den av oss med mest sinnesnärvaro kvar, så jag var tvungen att sätta stopp. Jag vågade inte låta henne komma redan. Om det fanns någon kvar utanför skulle hon få svårt att hålla tillbaka ljud som skulle kunna avslöja vårt gömställe.
Jag tog min hand ifrån hennes bultande och glashala sköte. Anna flåsade frustrerat, men jag tror hon förstod varför jag behövde sluta. Hennes hand sökte sig ned till mina byxor och greppade tag om mitt stenhårda stånd. Jag vred ut höften lite för att ge henne mer plats att knäppa upp byxorna och snart hade hon hittat in med händerna innanför kalsongerna.
“Oj…” viskade hon medan hennes händer kramade om ståndet. “Denna kommer inte göra det lättare att vara tyst..:”
“Jag vet” suckade jag, som om jag bad om ursäkt för min storlek. “Vi kanske borde försöka vänta lite?”
Vi såg varandra i ögonen och visste att ingen av oss skulle klara av att vänta. Jag lyfte höften så att Anna kunde få byxorna byxorna ur vägen innan hon smidigt gled ur sina trosor. Hon kysste mig igen, med en hungrig farväl-kyss innan hon vände sig om så att jag inte längre kunde nå hennes läppar med mina, och styrde sen våra kön mot varandra.
“Var försiktig med mig” viskade hon medan jag rättade till min ställning lite.
“Så försiktig jag kan…” svarade jag.
Mitt ollon pressades mot hennes sköte och jag hade först svårt att hitta helt rätt. Det var först när hon pressade tillbaka som jag förstod att jag var på rätt ställe och snart kände jag hennes trånga mynning strama om mitt ollon. Det fanns ingen tvekan hos henne, så jag våga hjälpa till och försöka plöja in i henne. Jag litade på att hon skulle visa i tid om det gjorde ont. Jag var däremot inte lika säker på om hon skulle kunna hålla sig tyst, men det spelade ingen roll. Vi riskerade allt genom att fortsätta, men det var ändå inget alternativ att sluta.
Långsamt började hennes mynning ge efter och jag gled in i henne, millimeter för millimeter. Jag kände hur hennes kropp spände sig och förstod på ljuden att hon bet ihop tänderna hårt för att försöka dämpa sina ljud. Men det var underbart, bättre än jag kunde minnas att något någonsin varit, att tränga in i hennes saftiga, hungriga inre. Jag frustade till några gånger, så det var inte bara Annas ljud som riskerade att höras utanför tvättstugan.
Jag rörde mig långsamt i henne. Hon var hela tiden på gränsen till att ge ifrån sig högre ljud. Det var otroligt upphetsande att hon reagerade så kraftigt. Det var som en sexig lek att hela tiden hålla henne så nära gränsen som möjligt, samtidigt som jag om igen hyschade åt henne och påminde henne om att hon måste försöka vara tyst. Den leken kunde jag hålla på med i timmar utan att tröttna.
Till sist hörde jag en smäll på avstånd där ute. Nattens bombningar var igång. Det betydde att ingen var ute i det fria, utan alla låg och kurade i sina skydd. Och det betydde också att ingen skulle höra oss om vi lät lite mer. Jag började göra större rörelser i henne och Annas ljud blev direkt högre. Hon klamrade sig hårdare fast i mina armar medan hennes kropp blev ännu vildare i okontrollerade rörelser. Det gick inte att hålla tillbaka längre, utan jag började plöja in i henne med min fulla längd i snabbare och snabbare stötar.
Det smällde några gånger till på lite närmre håll och jag påminde mig om att hålla igen en aning igen. En effekt av vårt sex var att det fick Anna att glömma bomberna, så ju längre vi kunde hålla på, desto fler bomber slapp hon att oroa sig för. Men efterhand som Anna blev ivrigare kunde jag inte låta bli längre. Jag letade mig fram med min hand och hittade den svullna kulan igen. Anna blev helt vild när jag började smeka henne, antingen medveten om att det inte fanns någon anledning att hålla igen med ljuden längre, eller oförmögen att hålla igen.
Annas orgasm var kraftfull. Hon ryckte till och kröp ihop så att jag gled ur henne. Hennes kropp kastades hit och dit flera gånger innan jag vågade ta henne i min famn och smeka hennes kropp medan klimaxet klingade ut. Redan innan jag visste om hon hade återfått kontrollen hade hon hittat mitt stånd med sin hand och kröp upp över mig. Hennes mage ryckte fortfarande av orgasmen när hon ridande sänkte sig över mig och jag sjönk in i henne igen. Det var som om orgasmen inte riktigt tog slut medan hon red mig, hela tiden nästan bortom kontroll över sig själv.
Hennes iver att fortsätta känna mig i sig var helt enkelt för bra och jag blev tvungen att ta tag hårt i hennes höfter för att få henne att stanna medan mitt stånd bultade hårt djupt inne i henne. Det var på håret att jag hunnit stanna henne i tid.
“Nej…” stönade hon och började rida mig igen. “Kom i mig. Fyll mig med din säd och ge mig något att hoppas på!”
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.