Första kärleken

Jag gick första året på gymnasiet. Lite stökig kanske men storväxt och snäll.
I klassen gick en tjej som hette Amina. Hon var från Sudan och hade kommit till Sverige som litet barn.
I mina ögon var hon osannolikt vacker. Regelbundet ansikte med stora mörkt bruna ögon. Svart afrokrull omgärdade hennes huvud, ungefär 3-4 cm. Hennes hud såg ut som svart sammet, färgen var lite ljusare än mörk choklad.
Vad bättre var, hon bodde på samma gata, eller för att vara petnoga på en tvärgata längre bort, så vi gick ofta tillsammans till och från skolan. Till en början sa vi väl inte så mycket, jag bara såg till att gå vid samma tid på morgonen.
Så småningom började vi prata, mest om skolan. Om jobbiga lärare, läxor och sånt.
En dag när vi skulle gå hem såg jag att Amina hade gråtit.
– Vad har hänt, frågade jag.
– De vet, tuffis-grabbarna i parallell-klassen försökte ta min väska, och skrek åt mig att jag skulle fara hem till de andra aporna i Afrika, svarade hon. Så började hon gråta igen.
Ytterst tafatt kramade jag om henne.
– Du är fin som du är, sa jag. Dom vill bara hitta någon att vara elak mot.
Amina tog ett steg tillbaka och såg på mig.
– Menar du det, frågade hon.
– Absolut, svarade jag lätt rodnande.
– Kom så går vi, fortsatte jag och tog henne i handen. Ingen ska bråka med dig.
Lite påverkade av det som hänt gick vi hemåt, hand i hand, under tystnad. När vi kom in på vår gata släppte Amina min hand.
– Vi ses i morgon, sa hon och fortsatte nerför gatan.
Nästa morgon höll jag utkik i köksfönstret för att se när Amina kom in på min gata. Med fjärilar i magen gick jag ut och väntade in henne.
– God morgon, sa jag lite tafatt.
– God morgon, svarade Amina och log.
Hennes leende gjorde inte att fjärilarna i magen blev färre. Under tystnad gick vi mot skolan som väl låg ett par kilometer bort. När vi vek in på gatan som skolan låg på tog Amina min hand och såg lite oroligt på mig.
– Så länge du är med mig är det bra, sa jag.
Vi hann inte mer än in på skolgården innan några killar skränar.
– Kolla han har en apa med sig till skolan, ylar den tuffaste.
Till saken hör att jag redan som 16-åring var rätt stor och spelade hockey.
– Kom hit och säg det igen om du törs, svarade jag.
Ingen av killarna visade något intresse av det förslaget av någon anledning.
– Om ni ska bete er som Neandertalare får ni göra det hemma, fortsatte jag. Om jag hör att ni trackar Amina eller någon annan för den delen så får ni med mig att göra.
– Tack, viskade Amina.
Efter skolan gick vi som vanligt hemåt tillsammans, hand i hand utan att vi ens tänkte på det. När vi kom till mitt hus stannade vi.
– Ska du följa med in så gör vi läxor tillsammans, frågade jag.
– Jag vet inte, sa Amina lite tvekande. Vad ska mina föräldrar säga?
– Du kan ringa och säga att du gör läxor hos en kompis, svarade jag.
– Okej, svarade hon.
Medans hon ringde sin mamma fixade jag fram lite mackor och så satt vi vid köksbordet och gjorde läxor tillsammans.
När vi var klar packade Amina ner sina böcker och så fick jag en kram i hallen.
– Vi ses i morgon, sa Amina. Innan jag hann svara var hon borta.
Nästa morgon var lik den före förutom att ingen skrek dumheter och vi gick hand i hand in i skolan.
Skoldagen gick ganska fort, kanske för att jag längtade efter att gå hemåt med Amina vid min sida.
När vi var nästan framme vid mitt hus sa Amina plötsligt.
– Jag sa till mamma i morse att jag skulle göra läxor med min kompis idag med.
– Om du vill det, fortsatte hon med lite darr på rösten.
– Självklart, svarade jag. Du är min bästa vän.
Vi åt nån macka och gjorde läxor innan Amina gav mig en kram och gick hem.
Så fortsatte det i flera veckor.
Jag kände hur vi kom närmare varandra, men var inte helt säker på om vi var bästa vänner eller höll på att bli kära.
En eftermiddag i november när vi som vanligt var på väg hem från skolan tog jag mod till mig.
– Ska vi sitta i mitt rum idag och göra läxorna, frågade jag.
Amina såg mig i ögonen.
– Gärna det, svarade hon lite tyst.
Till saken hör att mitt rum hade egen ingång från baksidan. Jag hade egen toa och en liten kyl. Som jag hade laddat med lite mellanmål åt oss.
Vi satte oss ner och åt mellanmål och gjorde läxorna och pratade bara om det.
När vi var klar med läxorna satte ja mig på sängen som var som soffa med ett par stora kuddar som ryggstöd.
Amina såg på mig och med lite tvekan kom hon och satte sig bredvid mig.
– Vet du, sa jag och såg lite osäkert på henne. Jag tror jag är kär i dig.
Amina såg på mig igen och sedan tittade hon ner.
– Jag känner samma, viskade hon.
Tafatt flyttade jag mig närmare och la min arm om hennes axlar.
Hon såg mig i ögonen, läpparna lätt åtskilda. Jag drog henne in i min famn och våra läppar möttes. Just i det ögonblicket stannade tiden. Efter en evighet eller en sekund, jag vet inte vilket tog kyssen slut. Vi såg varandra i ögonen en lång stund utan ord.
– Egentligen vill jag vara här för alltid, sa Amina men jag måste gå hem.
– Jag vill inte att du går men jag förstår, svarade jag.
Hon tog på sin jacka och när hon skulle gå höll jag om henne hårt och vi kysstes igen.
– Vi ses i morgon, sa hon och gick.
Nästa dag väntade jag och såg Amina komma gående längs vägen.
– Hej, sa hon och log.
Jag kysste henne försiktigt sen tog vi varandra i handen och gick till skolan. För första gången släppte inte Amina min hand förrän vi var inne i skolan och hennes kompisar hade noterat att vi höll varandra i handen.
En dag i början av december hade första snön fallit och vi gick hand i hand som vanligt till skolan. Väl inne tog jag mod till mig och kysste Amina innan hon gick till sina kompisar.
Dom kramade om Amina glatt fnissande.
Samma dag när vi kom hem och klev in i köket var min styvmor där.
– Hej, hon. Vem har du med dig.
– Det här är Amina, svarade jag. Hon är min flickvän.
– Hej Amina sa min styvmor. Välkommen i familjen.
– Tack, sa Amina blygt.
– Sätt er, sa styvmor. Jag fixar lite mellanmål åt er.
På nolltid dök det upp mackor och varm choklad. Vi åt och pratade. När vi ätit klart sa jag.
– Nu går vi ner till mig och gör läxor.
– Gör det, vad roligt att träffa dig Amina, sa styvmor med ett brett leende.
– Tack, sa Amina blygt och log försiktigt.
Väl i mitt rum gjorde vi läxorna. sen satt vi och kramades och kysstes en massa.
Snart nog var det dags för Amina att gå hem.
Sista dagen i skolan före jul kom snart och på vägen hem sa Amina.
– Följ med mig hem och träffa min mamma och pappa.
– Gärna det, svarade jag glatt.
Vi kommer till hyreshuset hon bor i och Amina öppnar dörren till lägenheten och ropar på ett språk jag inte försog. Hennes mamma och pappa kommer ut i hallen.
– Hej sa jag och presenterade mig.
– Det här är min pojkvän, sa Amina och log med hela ansiktet.
Ansiktet på hennes pappa förvreds av ilska.
– Min dotter får aldrig gifta sig med en vit man, skrek han med dov röst. Visa dig aldrig här igen.
Jag såg på Amina med förvirring och såg hennes förskräckta min.
– Men jag älskar henne över allt annat, sa jag ordentligt stukad.
– Försvinn, dånade hennes pappa.
Jag såg Amina falla ihop på golvet i tårar. Först tänkte jag ta henne i famnen men jag tog ett steg tillbaka och var ute i trapphuset. Hennes pappa smällde igen dörren.
Än idag grämer jag mig över att jag, den enda gången, inte stog upp emot en översittare. Jag kan fortfarande se hennes ansikte för min inre syn och de stora mörka ögonen i tårar.

6

Kommentarer

5 svar till ”Första kärleken”

  1. Profilbild för Bengt
    Bengt

    Hoppas på en fortsatt serier

    1. Profilbild för Go4It666
      Go4It666

      Kommer mera

      1. Profilbild för Bengt
        Bengt

        Härligt nu gör mig glad

  2. Profilbild för Lars Körner
    Lars Körner

    Så fint och så tragiskt, vill gärna se en fortsättning, hennes far får inte segra!

    1. Profilbild för Go4It666
      Go4It666

      Det är en berättelse ur verkligheten så tyvärr blev det ingen fortsättning

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Ja, det tycker Olivia också. Jag hoppas hon tar det där samtalet med sin kille.

  2. Väldigt bra, men det var nästan lättare när det var indelat i delar, men det är så klart en smaksak.…