FÖRORD
Du som läser har kanske precis som jag fått frågan vad du skulle välja, att vara utan synen eller hörseln? De allra flesta väljer nog bort hörseln eftersom synen är så fundamentalt viktig för oss människor när det gäller samspel och kommunikation. Kan vi inte skapa ögonkontakt med en person så vet vi ofta inte hur vi ska förhålla oss till den personen.
Hur flörtar man med någon som inte ser? Hur pratar man med någon som inte hör? Men tänk att vara utan båda dessa sinnen? Hur kommunicerar man då? Hur hittar man ens någon att flörta med och hur flörtar man när man inte kan använda ögonen eller öronen?
Du har säkert sett döva personer använda teckenspråk, men har du någon gång sett en tolk teckna taktilt till en dövblind person direkt i handen? Det är väldigt starkt.
I novellen används moderna ordval. Numera säger man inte ”handikappad” eftersom det upplevs som nedvärderande och kränkande. Istället används ord som funktionsnedsättning, funktionsvariation eller funktionshinder. I novellen används de mer tidsenliga begreppen sparsamt.
——
På tolkutbildningens första dag ombads vi skriva ner varför vi sökte tolkutbildningen. Jag skrev som det var, att under skoltiden någon gång under början av högstadiet bjöds plötsligt en hel hög med döva tjejer in från Manillaskolan tillett av våra discon. Jag minns det åtminstone som enbart tjejer, men det kan mycket väl ha varit jag som bara hade ögon för dem. Händelsen hade varit konstig, kommit som från ingenstans och nu så här långt efteråt antog jag att det var någon som fick för sig att ett integreringsprojekt vore bra och lärorikt. Att blanda döva och hörande för att bygga broar kanske.
Och visst hade det byggts broar. Av någon anledning hade jag tyckt att andelen riktigt söta tjejer var stor i gruppen, men det kanske var för att hormonerna bubblade i kroppen och för att det var spännande och nytt. Discot hade också spårat ur på ett roligt sätt. Bristen på möjlighet att kommunicera hade skapat andra vägar. Av någon anledning fanns inga teckenspråkstolkar närvarande. Åtminstone minns jag inte en enda. Ingen av oss kunde naturligtvis teckenspråk även om vi fått en snabbkurs på 40 minuter utan att få lära oss ett enda snuskigt ord eller användbar fras så som ”jag vill hångla med dig!” och liknande viktiga fraser.
Så vi skrev lappar och kastade popcorn på varandra och när skrivblocken tog slut hämtade Manillatjejerna rullar med toapapper på skolans toaletter och sedan började vi skriva långa meddelanden, lika långa som skolans korridorer.
Vaktmästaren var gråtfärdig dagen efter när han tvingades städa upp kaoset av popcornkärnor och alla korridorer inlindade i toalettpapper med mängder med kärleksförklaringar skrivna överallt. Men det var en riktig fest och en hel del tryckare och pussar i sofforna blev det också. Jag log lyckligt för mig själv åt minnet.
Sedan skrev jag att jag jobbade som personlig assistent och brann för alla människors lika värde och rätt till delaktighet, men det var ändå min inledande beskrivning som fick uppmärksamhet och väckte många glada skratt när teckenspråksläraren bad att få läsa upp den inför hela klassen.
Eftersom jag aldrig nöjer mig med att vara måttlig i något jag företar mig, ville jag bli dövblindtolk, det vill säga att lära mig teckenspråkstolka åt människor som både har en hörselnedsättning och synnedsättning. Då kommunicerar man med taktilt teckenspråk där man fysiskt tecknar i mottagarens hand eftersom personen oftast inte kan se vanligt visuellt teckenspråk. Jag tyckte det lät utmanande, intressant och väldigt spännande. Jag var tillsammans med en blind flickvän under gymnasiet och arbetat åt rörelsehindrade och visst hade jag stött på döva. Men hur var det att leva med ett sådant dubbelt handikapp där två av våra viktigaste sinnen för kommunikation inte fanns?
Det här var när internet fortfarande låg i sin linda och var mycket sällsynt i svenska hem. Blinda personer läste fortfarande böcker inlästa på kassett och tryckt punktskrift på papper. Jag hade förstått att tillgången till information för människor med dövblindhet var otroligt begränsad. Förutom böcker i punktskrift som förvisso fanns i ganska stort utbud, så fanns inte så mycket annat. De nyheter och den ungdomslitteratur dövblinda hade tillgång till i övrigt sammanfattades i speciella tidskrifter i punktskrift. Det var ett mycket begränsat antal personer som således bestämde vad hela Sveriges dövblinda grupp skulle konsumera och det kanske inte var den mest ungdomliga och liberala gruppen redaktörer som sammanställde detta material.
Jag hade fått spalterna med frågor om sex och samlevnad uppläst för mig i den största tidskriften och häpnade. Trots att man vände sig till tonåringar så var frågorna och novellerna av typen ”Kalle la ett äpple på Lisas bänk och då blev Lisa glad”, Snipp, snapp slut… Där fanns ingenting av det man kunde läsa i vanliga ungdomstidningar och det gjorde mig förbannad. Att som redaktör eller tolk ha makten över någon annan människas tillgång till information och kommunikation var potentiellt mycket farligt och oerhört ansvarsfullt. Det var nog där någonstans min glöd uppstod.
Jag slutförde aldrig tolkutbildningen. Några månader in i utbildningen ringde en vän som arbetade på ett stort amerikanskt IT-bolag och erbjöd mig jobb. Jag var ung och det kändes som om jag gled runt på ett bananskal ovanpå en räkmacka i livet. Det var väl naturligt innan man visste säkert vad man ville ägna sig åt. Datorer, internet och telecom var mitt stora intresse. IT-branschen växte så det knakade. Alla ville ha bredband, både företag och privatpersoner och det fanns en enorm efterfrågan på kunskap inom servrar och routrar. Att internet- och telecombranschen var framtiden tvivlade jag aldrig på. Allt sammantaget, arbetsuppgifterna, förmånerna och den snabba tekniska utvecklingen lockade enormt. Inte minst den löjligt höga lönen jag blev erbjuden som fick mig att på ett mycket fånigt sätt bara sitta och gapa och glömma stänga munnen på en alldeles för lång stund.
Trots att jag knappt påbörjat utbildningen fick jag ändå frågan av min kompis Rasmus om att jobba på ett sommarläger i södra Sverige för dövblinda. Det skulle finnas prova-på-aktiviteter så som ridning, klättring och liknande. Jag och två vänner skulle hålla i prova på dykning. Vi lånade tuber, fenor, snorklar och cyklop från min gamla arbetsgivare. Poolen på anläggningen där vi skulle vara var i minsta laget, men skulle duga bra för att fridyka lite och prova att andas från lufttuber under vatten.
Kursgården låg fint till ute på landet, inte allt för långt från Göteborg. När vi lastat ur all dykutrustning installerade vi oss i våra rum och bekantade oss med miljön. Ett antal hus med rum, matsal och lektionssalar. Det fanns pool och bastu inomhus och en pool utomhus och runt om stora frodiga gräsmattor och i omgivningen bara idyllisk landsbygd..
Att arbeta som tolk åt människor med dövblindhet var lite annorlunda mot hur en klassisk teckenspråkstolk arbetade. Vi var både tolkar och ledsagare på samma gång. Eftersom jag inte var utbildad tolk på långa vägar, blev jag mer som en ledsagare med vissa teckenspråkskunskaper, men när det skulle tolkas mycket och länge fick någon av de riktiga tolkarna ta över. Jag hankade mig fram på fritiden och jag måste säga att deltagarna hade ett fantastiskt tålamod med mig och hade ofta roligt åt mina misstag. Men det var alltid med hjärta och glädje. Ofta ger man varandra ett personligt tecken som komplement till ens riktiga namn. Det kan vara en egenskap, ett intresse eller något annat som utmärker personen. Mitt persontecken blev något i stil med tecknet för ”virrpanna”.
Den första dagen på lägret hände inte särskilt mycket. Efter inkvartering och middag hölls en kortare samling där alla presenterade sig, både funktionärer, ledsagare, tolkar och deltagare. Sedan gick man igenom veckans program och berättade detaljerat om hur kursgården såg ut. Efteråt erbjöds rundvandring för de som ville och behövde lära sig att hitta mellan de olika byggnaderna.
På kvällen var många avslagna efter resan. Några spelade spel, andra gick en promenad eller till sina rum för att läsa eller umgås i mindre grupper. Jag, Rasmus och Magnus tog ett dopp i utomhuspoolen och simmade några längder innan vi avslutade dagen.
Andra dagens morgon grydde med strålande sol. Sommaren 1994 skulle många minnas för sitt fotbolls-VM, hettan och inte minst det skyhöga kaffepriset. Under den här juliveckan förekom inte en droppe regn vilket var tråkigt för naturen, men perfekt för lägret då inte en enda dag behövde spenderas inomhus.
Efter frukost plockade vi fram några dykutrustningar vid poolkanten för att vara redo att ta emot dem som ville prova på, men intresset var svalt. De allra flesta försvann bort mot ridningen och klättringen. Efter att själva ha simmat runt en stund, satt vi på kanten och njöt av solskenet.
Patrik, en dövblind kille kom med sin tolk. Han var ombytt för bad.
– Hej Patrik. Vill du prova på att dyka? Frågade jag.
Tolken förmedlade det jag sa med teckenspråk och Patrik svarade jakande. Vi hjälpte honom på med ett litet smidigt dykpaket bestående av en fyraliters flaska. Det var ett litet och kompakt paket som inte innehöll några stora mängder luft, men passade bra i de här sammanhangen.
– Så där, prova först bara att andas i munstycket och när det känns bra kan du ställa dig på knä på botten och känna hur det känns att andas under vatten.
Patrik tog ett par andetag i munstycket och sänkte sig sedan ner på knä på bottnen så att vattnet precis täckte munnen och cyklopet. Han såg lugn och säker ut och sänkte sig ännu mer ner under vattnet. Jag och Magnus stod i vattnet bredvid redo att hjälpa till om det skulle behövas. Patrik andades med lugna andetag och en jämn ström bubblor nådde ytan var gång han andades ut. Snart simmade han varv på varv längs med bottnen. Vi upptäckte att teckenspråk verkligen var en styrka när man dök och inte kunde prata med varandra. Vi hade själva ett eget väldigt enkelt teckenspråk för att påkalla uppmärksamhet, visa på riktning och liknande. Men Patrik och hans tolk kunde kommunicera obegränsat under vatten. Det var en fördel som slog mig först nu.
Patrik blev vår enda besökare den förmiddagen och jag förstod att dykningen inte var den mest intressanta aktiviteten på lägret som mestadels bestod av tjejer. Kanske skulle fler komma när andra aktiviteter var avklarade. Annars skulle det bli en ganska sysslolös vecka för vår del. Tempot över huvud taget på de här lägren förstod jag var ganska lågt och det var skönt.
Efter lunch när vi åter satt vid poolen och väntade stod hon plötsligt där med sin tolk och ledsagare vid sin sida. En smal tjej med långt vackert blont hår, söt som en sommardag. Jag, Rasmus och Magnus vinkade.
– Vill du prova att dyka? Ropade jag tvärs över poolen.
Tolken, som var en kvinna i trettioårsåldern tecknade frenetiskt i tjejens hand och båda fnissade. Jag såg att hon syntolkade situationen, något om tre snygga killar i badkläder och dykutrustning, men det var svårt att hänga med. Tjejen log varmt och skakade på huvudet så håret flög.
– Senare kanske! Ropade tolken tillbaka.
Sedan försvann de bort mot ridningen.
– Jag har just skådat himmelriket! Utbrast jag med en sorts gudomligt hänförd röst.
– Hon är tjej, det räcker väl för dig din tjejtjusare.
Rasmus log retsamt och slog mig på armen.
– Jag föredrar hennes tolk. Vilken jädra pudding! Utbrast Magnus.
– Carina heter hon och jag tror hon är singel för övrigt, sa Rasmus och log försmädligt.
– Du måste presentera oss för varandra, kved Magnus.
Mitt, Rasmus och Magnus arbetspass var slut för dagen. Efter middagen bestämde vi att ta en bastu och smyga med oss några kalla pilsnerdricka. Kursgården vi befann oss på drevs av en religiös organisation, så alkohol och droger var naturligtvis förbjudet. Det var inte bara religion ska erkännas. Jag sympatiserade med förbudet eftersom det just nu var ett läger för ungdomar mellan 12 och 25 år. Jag led inte nämnvärt av att inte kunna dricka alkohol, men just i bastun kunde en kall öl vara gott och svalkande.
Jag, Magnus och Rasmus tog ett par längder i bassängen före. Där fanns också Linnéa med Carina som var en av hennes tolkar för dagen. Jag såg att Carina tittade på mig samtidigt som hon frenetiskt tecknade i Linnéas händer och de fnissade. Carina visade med Linnéas händer i vilken riktning jag befann mig och jag vinkade vilket Carina genast förmedlade.
– Hon är väldigt söt, sa Magnus när vi hivade oss upp ur poolen och gick mot bastun.
– Fruktansvärt söt och enormt intelligent. Och vilket hår sen! Tänk att få begrava ansiktet i det.
Linnéas hår var tjockt och långt och gick nästan enda ner till rumpan.
– Du är för fan hopplös, skrattade Rasmus.
Jag hörde själv hur det kunde låta, som om det var anmärkningsvärt att hon var intelligent trots att hon hade dubbla funktionsnedsättningar. Men det var naturligtvis inte så jag menade. Jag visste däremot att utan två av våra viktigaste sinnen för kommunikation så var det inte så lätt att utbilda sig. All litteratur behövde framställas i punktskrift och om det var någon bok som inte fanns kunde det, — om det godkändes, ta upp till ett år att producera den.
Bastun var tom när vi gick in och vi slog oss ner. Tre karaktäristiska pysande och knäppande ljud hördes när tre ölburkar öppnades och nästan tre samtidiga klunkar och njutningsfulla stön. Vi föll samtidigt i skratt eftersom det var ganska komiskt.
Dörren öppnades och Patrik och hans tolk kom in. Jag visste att Patrik klassades som dövblind, det gör alla som har en syn- och hörselnedsättning, stor eller liten. Just Patrik var döv, men hade ganska mycket av sin syn kvar och behövde inte teckenspråk i händerna. Fanns tolken nära och höll sig inom hans begränsade synfält kunde han hänga med på vanligt sätt.
– Tjenare Patrik. Gillar du också att basta?
Jag såg hur tolken förmedlade det jag sa. Jag hade kunnat teckna själv, men den här tolken var i tjänst och det var hans uppgift.
– Jag älskar att basta. Det är det bästa med att vara här.
Patrik tecknade tillbaka och tolken förmedlade med sin röst. Även det var inte nödvändigt eftersom alla närvarande behärskade teckenspråk, men sådant gick på rutin för oss allihopa.
– Vill du ha en kall pilsnerdricka?
– Ja tack gärna, svarade Patrik.
Tolken fortsatte teckna till Patrik, tecknade att alkohol var förbjudet här på kursgården. Jag blev irriterad och kunde inte hålla mig.
– Patrik är över 20, därmed vuxen. Du är tolk och inte personal här på kursgården och inte heller Patriks förälder. Du ska bara tolka utan att lägga in egna värderingar.
Det lät otrevligt men jag kunde inte rå för att jag blev arg. Sant var att jag ogillade just den här killen som la in alldeles för mycket eget i hans uppdrag som borde vara objektivt. Det syntes mer än tydligt att tolken härsknade till ordentligt men han sa ingenting.
Rasmus hämtade en burk som låg på kylning i ett av handfaten ute i duschrummet och räckte den till Patrik. Han knäppte vant upp burken, drack och utstötte ungefär samma njutningsfulla läten som vi andra nyss gjort följt av en ljudlig rap och vi brast på nytt ut i skratt. Samtalet flöt på en god stund och alla gick ut och svalkade sig i duscharna lite då och då. Vi pratade om lägret, hur programmet varit så här långt och att vädret var så fantastiskt. Den här sommaren var hittills den torraste på länge vilket märktes på kaffepriserna.
– Hittat någon snygg tjej då som du blivit förtjust i? Frågade Magnus.
Tolken tecknade och Patrik flinade.
– Det finns många söta tjejer här.
Jag noterade att tolken inte valde samma ord som Patrik tecknat. Han sa ”snygga” medan tolken sa ”söta”. Det kunde ha varit en mänsklig miss, men det irriterade mig.
– Någon särskild?
– Ja Malin är jättefin.
– Du får flörta lite med henne, svarade jag.
– Du då John? Frågade Rasmus.
Han visste mycket väl att jag blev knäsvag i närheten av Linnéa, men det var inte så bra att nämna det just nu med en relativt okänd tolk i närheten och vi var faktiskt här på jobb och Linnéa var deltagare. Även om hon var 19 år och en fri människa fanns etiska riktlinjer. Vi pratade istället om våra tolkkollegor, simningsinstruktören och tjejerna borta vid ridningen.
Det var när Rasmus sa att Anneli i köket hade en fantastisk rumpa och Magnus tyckte att Eva som var ridlärare hade underbara bröst som han inte skulle ha något emot att mysa med, som jag noterade det. Patriks tolk hade slutat tolka vår konversation och pratade om något helt ovidkommande och ofarligt. Det var lite svårt att se så som jag satt, men det tycktes handla om gräs längs landsvägar och brandrisken.
– Förlåt, men vi pratar inte om landsvägar.
Det blev helt tyst och mina vänner såg först förbryllat på mig och sedan på Patrik och hans tolk.
– Vi pratar ju om tjejer. Varför tolkar du inte vad vi pratar om?
– Näe, vi bytte samtalsämne.
– Du menar att DU bytte samtalsämne eller fick Patrik plötsligt en enorm lust att prata om gräsbränder? Det tvivlar jag starkt på.
Eftersom tolken slutade teckna under den plötsliga klimatomställningen gjorde jag det istället. Patrik såg förvånad ut.
– Nej jag kanske inte tyckte samtalsämnet var lämpligt, svarade tolken.
– Men snälla nån, det bestämmer väl ändå inte du? Censurerar du vilken information dina klienter ska få?
– Man behöver inte prata snusk och dessutom är det inte tillåtet att dricka öl.
– Och då anser du dig ha rätten att filtrera vad din klient ska få delta i för samtal? Tvivlar på att det ingår i ditt uppdrag.
Han blev så klart förbannad, fräste något om att ”då kan du väl tolka själv” och lämnade bastun. Det blev en förlägen tystnad ett kort ögonblick.
– Nu har John skitit i det blå skåpet, flinade Magnus.
– Det skiter jag i. Hatar sådana människor, muttrade jag tillbaka, men inte utan att fundera lite över eventuella konsekvenser.
Sedan började vi tre turas om att rekapitulera diskussionen som varit. Patrik sa att han tyckte bytet av samtalsämne från söta tjejer till landsvägar var märkligt. När Magnus tecknade att tolken bytt ämne medan vi fortsatte prata blev han förbannad. Men nu kunde vi ta igen det och det gjorde vi med råge. Det var bara Murre som var färdigutbildad tolk. Jag och Magnus hankade oss fram som glada amatörer i jämförelse.
När vi bastat klart tog Magnus hand om våra tomma ölburkar så att inga spår skulle finnas kvar efter vår synd.
– Vi kan smuggla in tomburkarna i tolkens rum och lägga dem i hans papperskorg så tror de att han krökar på lägret, muttrade jag.
Dagen efter var en lika strålande sommardag som dagen före. Inte ett moln på himlen och bara en svag sydostlig vind som knappt svalkade. Vi låg vid poolkanten halva förmiddagen innan den första besökaren kom, en liten kille på kanske 13 år som ville prova att dyka. Han blev så såld på att kunna andas under vatten att han aldrig ville sluta. Jag och Rasmus fick turas om flera gånger att simma med honom och han gjorde av med en hel fyralitersflaska luft alldeles själv. Till slut var det hans mamma som bokstavligen fick dra honom upp ur poolen mot löfte om att få komma tillbaka. Vi skulle ändå vara här en dryg vecka.
Rasmus lånade en bil och åkte till närmaste brandstation där han lyckades få hjälp att fylla på luft i den tomma flaskan. Jag och Magnus stannade kvar och fick några ytterligare besökare. Några vågade prova medan andra nöjde sig med att prova att andas från tryckluftstuberna sittande på kanten och ytterligare någon nöjde sig med att snorkla runt i poolen.
När det åter var tomt på besökare kom Linnéa med tolken Carina tillbaka. De verkade väldigt tajta tillsammans och Carina tolkade mycket i Linnéas händer och båda fnittrade väldigt ofta. Jag tänkte att här förekom nog inte särskilt mycket censurering av information.
– Sugen på att prova att dyka idag? frågade jag.
– Ja idag har jag tid och ni tycks bara ligga och lata er i solen, tecknade Linnéa tillbaka
– John hjälper er så fortsätter jag att göra det jag är bra på, lata mig i solen, sa Magnus och sträckte ut sig på gräset.
Jag skickade honom varma tacksamma tankar.
Jag förklarade hur dykpaketet fungerade och Linnéa ömsom tog emot informationen från Carina i sina händer, ömsom kände på utrustningen. Lite blygt hjälpte jag henne att hänga det på ryggen och dra åt remmarna.
– Du ser litegrann eller? Frågade jag eftersom jag tyckt mig märka att hon inte alltid blev fysiskt ledsagad av tolken.
– Ja jag ser lite. Mest konturer och är ganska ljuskänslig, svarade hon.
– Okej. Normalt sett när vi dyker har vi en uppblåsbar flytväst som man kan blåsa upp med lufttuberna och oftast har man dubbla lite större flaskor på ryggen men vi fuskar lite så här i poolen för att det ska bli smidigare, förklarade jag medan mina händer kom åt hennes bara hud när jag justerade remmarna.
– Så om jag sjunker får du väl rädda mig istället, ingår det?
Lite ovant tog jag hennes hand och tecknade tillbaka;
– Ja självklart.
– Gjorde jag rätt? Frågade jag tolken som genast förmedlade frågan till Linnéa.
– Gräsligt, obegripligt, tecknade Linnéa tillbaka och suckade ironiskt och vi föll alla i skratt.
När vi klättrat ner i poolen sänkte hon sig på knä och provade att andas. Sedan hjälpte jag henne på med simfenor som var något för stora men dög.
– Och när du simmar, ha raka ben och pendla upp och ner med benen, sa jag och visade med armarna.
– Sedan kan du hålla mig i ena handen och den andra utsträckt framför så känner man när kanten kommer och slipper köra huvudet i kaklet.
Carina tecknade och Linnéa nickade att hon förstod.
Sedan sänkte vi oss ner under vattnet och började långsamt simma runt poolen. Linnéa hade sin lediga hand sträckt snett framför sig så att hon både kunde följa väggen och känna när motsatta väggen kom och det var dags att svänga. Jag provade på mitt knaggliga teckenspråk att teckna åt henne i handen vilket tycktes fungera bra.
– Känns det bra? Tecknade jag.
Linnéa klämde två gånger tillbaka i min hand som ett ja.
När vi kom upp till ytan efter en lång stund satt tolken Carina på kanten med fötterna i vattnet och följde oss med blicken samtidigt som hon pratade med Magnus. Jag hjälpte Linnéa av med dykpaketet varpå hon slängde sig tillbaka i vattnet och simmade några snabba längder. Hon var inte bara sjukt snygg, simma kunde hon också på en avsevärd nivå. Jag hoppade i efter henne och tog upp jakten. Hon märkte någons närvaro och stannade vid ena kortsidan på den grunda delen av bassängen. Jag tecknade i hennes hand att det bara var jag. Då log hon, spände kroppen och sköt ifrån och simmade med kraftiga tag och jag gjorde mitt bästa för att hänga med men hon var helt klart en bättre simmare.
På tredje kvällen var det tema fredagsmys trots att det var onsdag. Lägerledarna hade bunkrat med chips, dipp och läsk i det stora sällskapsrummet. I soffgruppen satt några av de som hörde eller såg lite och tittade på film. TV:n var utrustad med hörselslinga så att ljudet kom in i hörapparaterna för de som använde det medan andra läste textremsan på TV:n. De som inte kunde se alls fick innehållet teckentolkat.
Jag satt i en fåtölj i den andra soffgruppen i sällskapsrummets andra del där några satt och spelade Fia med knuff eller småpratade. Rasmus satt i soffan tillsammans med Patrik och pratade dykning. Han verkade ha blivit rejält sugen på att fortsätta dyka. Den vidriga tolken som vi träffat i bastun syntes inte till och trots att det nu gått en tid sedan händelsen i bastun hade jag inte hört något.
En stund satt jag för mig själv och bara sonade ut lite och kände mig trött och lite väl solbränd. Plötsligt kom Linnéa ledsagad av tolken Carina med kurs på min fåtölj. Som vanligt tecknade de något som jag inte såg och fnissade. Jag blev lite generad eftersom det helt säkert hade med mig att göra. Linnéa slog sig ner på armstödet till min fåtölj. Carina sträckte chipsskålen till Linnéa som hon ställde i sitt knä, sedan stoppade hon ett chips i min mun. Jag rös till av välbehag när jag kände hennes fingrar nudda mina läppar.
– Jag lämnar er en stund då? Du vet vart jag finns om jag behövs? Tecknade Carina samtidigt som hon sa det högt så att jag skulle höra.
Linnéa nickade och viftade skämtsamt iväg Carina som om hon vore en fluga. Tolken slog henne lika skämtsamt på armen och lämnade oss.
Hon satt så nära där hon satt på armstödet. Både hennes ben och arm pressades mot mig och hon liksom lutade sig för att inte ramla av det smala armstödet. Jag rörde vid hennes arm som en signal att jag ville säga någonting varpå hon snabbt la sin hand fjäderlätt över min.
– Ni verkar känna varandra bra? Tecknade jag knaggligt och ovant i hennes hand.
– Carina ja, vi känner varandra väl, har jobbat mycket ihop. Hon är bäst av tolkarna.
– Du pratar, tecknade jag i hennes hand.
Jag var förvånad eftersom jag inte hade någon aning om att hon kunde prata. Hon hade en fin röst med svag skånsk dialekt. Möjligen kunde man höra lite på rösten att hon hade en hörselnedsättning och inte hörde sig själv, men det var minimalt.
– Ja när det behövs, svarade hon enbart med teckenspråk och fnissade.
– Är jag så dålig på att teckna?
– Ovanligt bra, svarade hon och slog mig lätt och skämtsamt på handen.
Vi satt så och tecknade en lång stund, pratade om lägret, hennes syster som också var dövblind, som kunde prata men ogärna använde sin röst. Hon var också deltagare på lägret. Vi pratade om studier. Hon bodde i Örebro och hade precis fått egen lägenhet trots att hon bara var 19 år. Hennes föräldrar bodde på annan ort men hon tyckte möjligheterna för döva var bättre i Örebro vad gällde studier.
Jag hankade mig fram men tyckte redan att det gick bättre. Linnéa sa något om att öva var viktigt och det var naturligtvis helt sant. Det slog mig att dövblindtolka kändes så intimt när man hela tiden rörde varandras händer. Så blev det naturligtvis för att hon påverkade mig så mycket. Det blev liksom lätt på ett annat sätt att kunna flörta, bara genom beröringen, att hålla varandras händer längre och inte släppa händerna även om man för tillfället inte sa någonting. När vi inte pratade höll hon ändå sin hand över min medan hon plockade chips med den andra handen ur skålen och stoppade vart annat chips i min mun. Hon satt så nära lutad mot mig och lukten av hennes parfym och hår kändes så tydligt precis som hennes mjuka varma hand där den vilade över min.
– Förlåt en dum fråga, men har du någon resterande hörsel alls kvar?
Linnéa nickade långsamt, liksom dröjande.
– Jag hörde bättre när jag var liten. Med hörapparater kunde mina föräldrar kommunicera. Nu hör jag ljud ibland och skulle jag använda hörapparaterna skulle det säkert gå att prata med mig men du skulle få skrika ihjäl dig.
Hon skrattade. Jag blev fascinerad av hennes röst. När hon skrattade eller använde teckenspråk så hördes bara tysta ljud, som någon som skrattar bara med andetag utan röst. När man använder teckenspråk använder man också ansiktet och munnen mycket för att förstärka teckenspråket och jag tyckte hon lät så fint. Halvt på skämt strök jag undan hennes långa hår från ena örat för att se om hon hade hörapparater i nu. Det hade hon, väldigt små och diskreta, knappt synliga och definitivt inte när hennes hår var utsläppt.
– Sitter du bekvämt där på armstödet?
– Nej inte särskilt men somliga breder ju ut sig i hela fåtöljen, svarade hon och puffade på mig med armbågen.
Snabbt flyttade jag mig åt sidan. Linnéa skrattade och låtsades ramla av armstödet ner i fåtöljen bredvid mig. Den var ovanligt stor men närheten blev ändå påtaglig och det gjorde mig alldeles pirrig inuti.
Timmarna flöt förbi. Det var läggdags för de yngre klockan nio medan de äldsta satt kvar i sofforna. Bara några tolkar var kvar i tjänst. Linnéa satt kvar men hade sjunkit ner i fåtöljen från armstödet så vi båda satt och trängdes och jag kände mig varm och lycklig inuti. Tolken Carina kom.
– Vad fina ni är tillsammans. Jag tänkte göra kväll nu. Behöver du mig något mera?
Linnéa skakade leende på huvudet.
– Nej jag tror inte heller att jag behövs här mer ikväll, fortsatte tolken teckna och prata.
Till och med Linnéa som annars verkade ganska kaxig blev lite generad och röd om kinderna.
– Godnatt ungdomar, vi ses imorgon. Frukost klockan sju, sa Carina och lämnade vardagsrummet.
– Okristligt tidigt, tecknade jag i Linnéas hand.
– Frukosten serveras till åtta så det är bara att drälla in tio i. Det brukar jag göra, svarade hon.
– Du kanske vill ha frukost på sängen imorgon? Frågade jag och undrade samtidigt om jag kanske var lite för offensiv.
– Gärna, en stor bricka med allt.
Murre och Magnus avvek mot sina rum. Jag och Linnéa satt kvar tätt tillsammans i fåtöljen och jag ville inte alls att kvällen skulle ta slut.
– Måste nog gå och lägga mig nu, eller i alla fall gå in på rummet och se ut som om jag sover, sa hon till slut.
Vi reste oss ur fåtöljen och med hennes hand kvar i min gick vi ut i hallen. Vi tog på oss skorna och lämnade byggnaden och gick mot det hus där flera av oss hade våra rum.
I korridoren utanför hennes rum blev vi stående. Det var tyst och inga människor i närheten. Linnéa gjorde ingen ansats att gå in på sitt rum. Jag kämpade som ett djur med min egen blygsel. Här stod jag nära henne med hennes hand kvar i min. Det skulle kunna vara för att vi skulle kunna teckna godnatt, eller så…
Långsamt tog jag ett halvt steg för att komma intill henne. Hon backade inte undan. Jag böjde mig sakta närmare tills mina läppar vidrörde hennes kind alldeles invid munnen. Långsamt vred hon huvudet de centimetrar som behövdes för att våra läppar skulle mötas. Det var en blyg och torr lång puss med slutna läppar, som om hon inte ville sluta men ändå inte vågade sära läpparna. Jag kanske var fördomsfull, vilket jag försökte undvika, men jag fick känslan av att hon kanske inte kysst så många i livet. Eller så var hon bara blyg.
– Får jag stoppa om dig? Frågade jag och kände mig samtidigt lite fånig över frågan.
– Och killa håret tills jag somnar, svarade hon och sträckte sig efter dörrhandtaget.
Hon stängde dörren tyst bakom oss och låste.
– Det fanns ingen annan i korridoren va? Frågade hon.
– Nej det var tomt och öde.
– Bra, det är inte så populärt med pojkar på rummet här, tecknade hon och log.
– Fast du är ju en stor flicka?
– Jo men de är lite troende här och dessutom är du rent tekniskt en i personalen.
– Hoppsan, tänkte inte på det.
Linnéa gick in i badrummet och började borsta tänderna. Jag stod lite rådvill mitt på golvet och väntade. När hon var klar med tandborsten stängde hon dörren och jag hörde hur hon kissade och tvättade händerna. Bilderna av henne naken sköljde genom min fantasi.
När hon kom ut från badrummet klädde hon av sig ganska oblygt och bytte till nattlinne. Sedan kröp hon ner i sängen och jag stod som en idiot mitt på golvet en kort stund och undrade vad jag skulle göra. Jag kunde inte gärna klä av mig och krypa ner hos henne så där utan vidare.
Istället satte jag mig på sängkanten och sjönk ner i någon sorts halvliggande position stödd på ena armen och med min lediga hand killade jag som utlovat lite lekfullt i håret. Sedan gled mina fingrar lätt över hennes ögon och kinder och följde linjerna runt munnen. Hon log och blundade. Då böjde jag mig ner över henne och ersatte mina fingrar med min mun mot hennes. Jag kände på hennes svaga darrningar både i kroppen och andetagen att hon var nervös, precis som jag. En lång stund låg vi med slutna läppar mot varandra. När jag lät min tungspets glida längs med hennes läppar särade hon dem mycket långsamt. När jag kände hennes blyga tungspets möta min för första gången andades jag ut av lättnad och la mig mer bekvämt till rätta bredvid henne. Hon vred sig mera över på sidan så att vi låg tätt tillsammans även om vi hade hennes täcke mellan oss.
Vi låg så i många timmar, pratade, kysstes och rörde varandra. Det var stort att få ha händerna under täcket, röra och hålla om henne men bara utanpå nattlinnet och själv hade jag fortfarande kläderna på. Till slut tog tröttheten över och vi började få svårt att hålla oss vakna. Linnéa vände sig om så att jag låg tätt bakom henne med armarna runt henne. Våra händer möttes under hennes bröst och vi tecknade mjukt och stilla till varandra i mörkret där under täcket. Till slut måste vi ha somnat med händerna sammanflätade.
Jag vaknade med ett ryck av att Linnéa puffade på mig försiktigt.
– Klockan är fem, du kanske inte ska ses smyga ut från mitt rum, tecknade hon utan att prata.
– Det är nog säkrast.
Vi fnissade och kramade om varandra och på hårdheten i våra kramar kändes att något fanns kvar efter natten.
– Och nu då, med oss menar jag? Tecknade jag till henne.
– Var bara som vanligt. Vi vet vart vi har varandra och snart åker vi ändå härifrån och då är vi friare.
Vi kramades hårt och länge igen, kysstes länge med långsamt utforskande tungor och jag kände hur mycket jag ville ha henne.
Sedan smög jag tyst ut ur rummet. Mitt hjärta dunkade hårt och varmt och jag kände mig yr, förvirrad och kär. Inne på mitt rum sträckte jag ut mig en stund på sängen och blundade de sista två timmarna innan klockan ringde.
Jag mötte Rasmus och Magnus i matsalen.
– Du ser trött ut kompis? Kommenterade Magnus.
– Han har klättrat genom fönster inatt, inte sant? Flinade Rasmus.
– Jag använde faktiskt dörren.
– Se så, berätta nu allt för pappa Rasmus min son, jag är redo att ta emot din bikt.
Jag skrattade hjärtligt åt hans konstgjorda mässande röst.
Efter en halvtimme kom Linnéa och tolken Carina in i matsalen. Jag såg hur Carina tecknade i Linnéas hand och precis när hon gick förbi mig strök hon handen över min rygg. Jag fångade upp den och tecknade god morgon.
– Ingen frukost på sängen? Tecknade hon tillbaka.
– Trodde du skojade. Men ligg kvar imorgon.
Hon skrattade tyst, klämde åt min hand och fortsatte längs bordet till en ledig plats längre bort.
– Vad sa hon? Frågade Rasmus.
– Sur för att hon inte fick frukost på sängen. Måste fixas imorgon, sa jag och log Sveriges antagligen fånigaste leende.
På den fjärde dagen på lägret började jag känna mig uttråkad. Intresset för vår aktivitet med dykning svalnade fort. Det var främst ridningen som var populär. Kanske på grund av den stora andelen tjejer bland deltagarna. Många verkade också ha kommit till lägret med den främsta anledningen att träffa och umgås med andra vilket inte var så konstigt. Patrik och den unga killen som besökt oss i början var de enda två som återkom och aldrig verkade tröttna på att dyka, men annars var det bara några som kom till poolen för att bada och simma.
Så den här näst sista dagen låg vi nästan uteslutande och latade oss i solen. Jag kände mig också lite låg eftersom det kändes som Linnéas intresse var lite svalt trots gårdagskvällens och nattens ömhet. Jag längtade efter att prata med henne och känna hennes närhet men förstod också att det var klokt att vara försiktiga. Att det redan skvallrades mellan deltagare och tolkar var naturligt och bara charmigt men vi gjorde nog klokt i att vara försiktiga med kursledning och ledningen för anläggningen.
En annan svårighet som jag givetvis var medveten om, var svårigheterna att kommunicera. Jag kunde inte veta vad som rörde sig i hennes huvud. Förhoppningsvis längtade hon också men blickar och ord fungerade inte. Det enda sättet att kommunicera var att vara nära och röra vid varandra. Att Linnéa nästan verkade undvika mig tolkade Rasmus som ett sätt att försöka värja sig.
Därför blev jag extra varm och lycklig under lunchen. Vi satt på våra vanliga platser när Linnéa kom in i matsalen med tolken Carina. Jag såg hur de tecknade intensivt i händerna, hur de stannade upp innanför dörren och sedan valde att gå en liten omväg runt det stora långbordet där jag och mina vänner satt. När Linnéa och Carina gick förbi bakom mig kände jag hur hon liksom gjorde fjäderlätta snabba nyprörelser med två fingrar mot min axel och sedan hela handen som strök längs min rygg. Det var den tydliga signal jag behövde och förstod. Det var inte bara jag som längtade.
När tolken Carina visat Linnéa sin plats en bit bort längs bordet kom hon tillbaka bakom mig, böjde sig nära och viskade i mitt öra;
– Den här rörelsen betyder flörta.
Hon gjorde samma snabba lätta nyprörelser med två fingrar mot min skuldra som Linnéa hade gjort.
– Och hur visar man att man tycker om någon? Viskade jag tillbaka.
– Så här, det betyder jag älskar dig.
Carina pratade lågt. Hon visade upp två pekfingrar och sedan ritade hon långsamt och tydligt ett hjärta mot min rygg.
– På ryggen eller valfria platser, fortsatte hon och skrattade hjärtligt och gick sedan tillbaka till sin plats bredvid Linnéa.
– Fick du lära dig lite socialhaptisk kommunikation? Frågade en annan tolk som satt mitt emot mig.
Jag rodnade lite.
– Är det så det heter?
– Ja det finns massor med signaler som kompletterar teckenspråket för att visa vad som händer, om någon skrattar, applåderar etc.
– Jag kan att gå på toaletten, sa Rasmus stolt och ritade ett kryss på tolkens rygg.
– Precis och det finns många många fler.
I sådana här sällskap hade man oftast sina bestämda platser vid matbord eller i soffan i sällskapsrummet. Det var lättare för dem som inte såg att hitta sina platser igen. Därför satte jag mig på kvällen efter middagen åter igen i samma stora fåtölj som kvällen innan så att Linnéa skulle hitta mig om hon ville. När hon kom in i rummet tolkade Carina i hennes hand, antagligen det vanliga om vilka som fanns i rummet och var de satt och kanske också vad som sades. Sedan kom hon och satte sig på mitt armstöd igen. När våra händer möttes drog jag lätt i henne och hon lät sig ramla ner i mitt knä.
Jag ville krama, kyssa och ta på henne, överösa henne med all saknad och längtan som byggts upp under dagen men vi fick vara sparsamma så här offentligt. Men att ha varandras händer för att kunna kommunicera var nödvändigt och genom händer kan man signalera väldigt mycket mer. Jag praktiserade mina nya kunskaper för dagen och gjorde signalerna både för att flörta och jag älskar dig med fingrarna mot hennes ena arm. Hon log och rodnade.
Vid niotiden på kvällen gick de yngsta och la sig och de icke personliga tolkarna försvann också. Kvar i sällskapsrummet var några av de äldre och några personliga tolkar som verkade ha jobbat ihop länge och kände varandra väl. Då slappnade också Linnéa av mera, blev mer fysisk och till och med pussades ibland.
– Ni är så himla fina ihop, jag blir rörd, utbrast en av de kvinnliga tolkarna när vi satt och försökte pussas lite diskret.
Carina tolkade det som den andra tolken sagt. Om det var för att låta mig slippa tolka sådant som sagts om oss två eller om det bara gick på automatik var jag osäker på.
– Patrik säger att han blir avundsjuk, sa Carina både med teckenspråk och sin egen röst för att vi hörande skulle höra.
Linnéa tecknade tyst och alla brast ut i skratt.
– Linnéa säger att Patrik kan få hennes plats i Johns knä, tolkade Carina.
Stämningen var uppsluppen och trevlig. Till slut tecknade Linnéa godnatt till alla, reste sig ur fåtöljen och drog mig upp i handen. Nu när det var en begränsad skara människor närvarande så skämdes hon tydligen inte över oss. Jag kände mig både blyg och stolt när vi lämnade sällskapsrummet med allas blickar på oss.
Inne på hennes sovrum igen försvann lite av hennes självsäkra attityd och vi blev lite blyga för varandra igen. Hon stängde och låste dörren lite omständligt medan vi försökte kramas, kyssas och ta av oss skorna på samma gång som hon fumlade med låset. Vi fnissade tyst.
Hon bytte om till nattlinne snabbt och effektivt utan att jag hann uppfylla min lilla dröm att få klä av henne. Vi borstade tänderna tillsammans och sedan kröp vi åter ner i hennes säng. Hon hade nattlinne och trosor medan jag valde att krypa ner utan T-shirt. Sedan låg vi och tecknade till varandra länge. Jag fick röra vid hennes bröst, mage, höfter och rumpa men bara utanpå nattlinnet. Jag tänkte att hon kanske var väldigt pryd eller om det var ovan och blyg. Men när vi somnade låg jag tätt bakom och höll om henne och när min hand letade sig innanför nattlinnet och kupades runt ena bröstet hindrade hon mig inte.
På morgonen väckte hon mig senare än morgonen innan. Klockan var halv sju. Ändå låg vi tätt sammanslingrade och kysstes en lång stund, ovilliga att gå upp.
– När åker du hem idag? Tecknade jag i hennes hand.
– Tåget går vid lunch, svarade hon med rösten.
– Hur blir det med oss? Vill du ses igen?
– Vi får väl se, svarade hon med teckenspråk tillbaka.
Det var lite tvetydigt svar men toppat med en snabb puss på nästippen innan hon puttade mig mot sängkanten.
– Ligg kvar, förmanade jag.
– Va, varför?
– Jag lovade ju frukost på sängen.
– Men, det går ju inte. Vad ska personalen säga?
– Sov nu så löser jag det, tecknade jag tillbaka i hennes hand och gav en puss tillbaka fast längre och djupare.
Linnéa såg ut att tveka ett kort ögonblick, som om hon slets mellan vad man borde göra och vad hon kanske ville. Till slut såg hon ut att resignera och sjönk leende tillbaka i sängen, la sig på sidan och blundade. Jag skrattade tyst för mig själv, klädde på mig och smög ut ur rummet. Precis klockan sju när matsalen öppnade lastade jag en bricka med kaffe, te, juice, mackor, pålägg, ägg, yoghurt och några croissanter. Ingen verkade märka när jag diskret gick ut ur matsalen med min bricka istället för att gå till ett bord.
Tillbaka inne på Linnéas rum ställde jag ner brickan på sängen. Hon låtsades sova och spelade överraskad när jag kysste henne och hälsade god morgon och visade med händerna på brickan. Sedan satt vi i sängen bredvid varandra och mumsade.
Deltagarnas förmiddag bestod mest i sammanfattning och utvärdering av lägret samt att packa sina väskor. Runt lunch började taxibilar komma i ojämn ström och hämta upp passagerare som skulle till olika anslutningar med tåg eller bussar. Det var många tårfyllda avsked på gårdsplanen. Jag, Magnus och Rasmus packade dykargrejerna och lastade in allt i Rasmus bil och gjorde oss redo att åka. Jag var tacksam för att mina vänner tog hänsyn till att jag ville ta ordentligt avsked av Linnéa innan vi gav oss av, trots att vi hade en lång resa tillbaka till Stockholm.
Avskedet kändes först som en besvikelse. Jag förstod att hon var blyg eller försiktig eller båda delar och inte ville vara allt för intim offentligt. Det blev också stressigt när hennes och hennes systers taxi kom och det var så många som ville säga hejdå till henne, så när det blev vår tur var hon klart jäktad. Jag ville upprepa min fråga från den gångna natten, hur det skulle bli med oss nu, om hon ville ses igen? Men det blev inte ens tid till det. Vi kramades aningen längre än med andra och pussades blygt och snabbt. Men precis innan hon hoppade in i sin taxi räckte hon fram ett vikt papper, pussade mig igen på handen och sedan stängdes bildörren och taxin for iväg längs grusvägen.
Jag drabbades ganska hårt i stunden av avskedet. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig det. Jag kände mig förälskad i någon som kanske inte hyste riktigt samma känslor tillbaka. Men samtidigt var hon lite svårtolkad. Kanske gjorde språket att vi inte helt förstod varandra. Mitt teckenspråk var i sanning inte fulländat och det tog en evig tid för mig att förmedla vad jag ville säga. Jag hade absolut blivit bättre och snabbare de fem gångna dagarna.
Vi hoppade in i Rasmus bil efter att vi sagt hejdå till alla kvarvarande deltagare och tolkar. Sedan rullade även vi norrut. Jag som kände mig lite nere valde baksätet första delen av resan så kunde jag lite lättare Mona ut lite för mig själv.
– Vad står det på lappen? Frågade Rasmus när vi svängde ut på landsvägen och satte kurs på motorvägen.
Jag hade sånär glömt lappen hon gav mig i all besvikelse och sorg. När jag vek upp den visade det sig vara ett A4 nästan fullskrivet med punktskrift, eller blindskrift som en del lite okunnigt brukar kalla det.
– Oh shit det är punktskrift, stönade jag.
Punktskrift kunde jag sedan tidigare. Det var egentligen inte så svårt. Det var ett system bestående av sex prickar uppställda som ett sexpack ägg. Sex punkter i olika kombinationer kan ge 63 olika tecken, A till Ö, alla siffror och skiljetecken. De fyra översta punkterna används för bokstäver och siffror A till J och 0 till 9, när den nedre vänstra punkten används kan tecknen K till S skapas och med den nedre högra punkten också bokstäverna U till Ö.
Sakta men säkert läste jag igenom texten;
”Tack för en underbar vecka. Så glad att vi träffats! Jag ses gärna igen. Du är välkommen till Örebro så fort jag landat hemma. Ring mig gärna, antingen via förmedlingstjänsten för texttelefon eller direkt med modem vilket jag antar att du har. Här är mitt telefonnummer:019… Långa, varma kramar och… Linnéa”
Värme och lycka spreds i kroppen och jag lutade mig bakåt i baksätet.
– Hon övergav dig inte, får man anta om man ska utgå ifrån det där jävla flinet? Retades Magnus.
– Nej hon gjorde inte det.
– Så ni ska ses igen?
– Det verkar så ja.
När jag kom hem från lägerveckan infann sig den där välbekanta tomhetskänslan som alltid tycktes infinna sig efter något roligt. Jag hade haft många människor omkring mig, men nu kändes lägenheten tom och öde. Jag gick runt hemma, packade upp min resväska och luktade på sovtröjan jag haft som fortfarande luktade Linnéa. Jag var så fånig!
Mina deppiga tankar avbröts av telefonen som ringde.
– Hej, det här är förmedlingstjänsten med ett texttelefonsamtal från Linnéa. Vet du hur det fungerar? Hördes en kvinnoröst i luren.
– Hej. Ja jag vet hur det fungerar.
– Så bra. Då förmedlar jag; Hej, Linnéa här. Har du kommit hem i god ordning? KOM
– Hej fina du! Ja jag kom hem för en timme sedan. Vad glad jag blir för att du ringer men hur fick du tag på mitt nummer? KOM
Det kändes lite stelt att någon annan läste upp vad Linnéa skrev och skrev till henne det jag sa. Särskilt att säga lite intimare saker som ”fina du” kändes stelt via någon tredje person men jag antog att det var en vanesak. Varje mening skulle avslutas med ordet KOM för att motparten ska veta när man är klar.
– Jag bad tolken Carina snoka rätt på ditt nummer för du var så oartig och gav mig inte det. KOM
Vi pratade en stund om lägret och deltagarna. Efter en stund tog jag mod till mig och frågade om hon ville ses igen. Det ville hon och hon bjöd mig hem till sig till Örebro nästkommande helg. Vi bestämde också att höras direkt via texttelefon
Efter det pratade vi varje dag fast direkt via texttelefon istället för förmedlingstjänsten. Jag startade upp min PC, och kopplade in modemet i telefonjacket. Jag hade genom åren blivit av med några modem på grund av åska och var numera mer försiktig när jag reste bort.
Kommunikationsprogrammet Telo var specialutvecklat för dövblinda, men var i grund och botten ett helt vanligt terminalprogram för modemkommunikation. Det hade skapats för att förbättra stödet för punktskrift och hade flera kortkommandon än vad de vanliga kommunikationsprogrammen hade, samt en utmärkt funktion för texttelefonsvarare och bättre telefonbok.
Jag bläddrade fram Linnéa i adressboken och tryckte enter. Modemet tog emot ATDT-strängen följt av hennes telefonnummer. Modemet fick kopplingston, slog numret med nio snabba DTMF-toner och snart hördes signalerna gå fram genom modemets högtalare. Jag visste att en liten dosa vibrerade i Linnéas ficka för att göra henne uppmärksam på att telefonen ringde. Jag kunde för mitt inre se hur hon gick fram till sin dator och slå in kommandot ”ATA” för att svara.
”Linnéa! KOM”
”Hej tjejis, det är John. Hur mår du? KOM”
”Tack bra men längtan börjar bli lite svår. Har du beställt tågbiljetter nu? KOM”
”Tågbiljetter är ordnade så i övermorgon kommer jag. Längtar också! KOM”
[…]
Vi pratade länge. Nu när vi inte längre behövde prata genom en tredje person kändes det mindre stelt och konstigt och det gick lättare att vara mer privat. Hon skämtade om att hon bäddat i gästrummet och jag svarade med att hon då måste låta fönstret vara öppet och stegen redo. Hon svarade att hon alltid kunde släppa ut sitt långa hår. Med ens drabbades jag av en stark längtan efter håret, munnen, bröstens mjuka former, hennes mjuka värmande skratt.
”Okej jag ringer innan jag åker. Kram och gos. KOM”
”Skynda! Klart slut.”
Tåget dunkade rytmiskt allt närmare Örebro central. Det var länge sedan jag känt mig så nervös som nu. När jag klev av tåget såg jag Linnéa en bit bort där hon lovat att vänta med sin ledsagare. Jag närmade mig henne från sidan och presenterade mig genom att göra min nya favorit, signalen flörta med två fingrar mot hennes rygg. Hon sken genast upp i ett leende och vi omfamnade varandra.
– Hej.
Hennes tysta röst i mitt öra och doften från hennes hår i mina näsborrar gjorde mig knäsvag. Vi pussades blygt. Under den korta vägen hem till henne gick vi och pratade om resan och tågförseningar. Ledsagaren och tolken Evelina skulle sluta sitt uppdrag för dagen när hon lämnat av oss vid Linnéas dörr.
Jag spenderade två dagar längre än planerat med Linnéa, allt för svårt att slita mig och åka hem. Jag ville inte stressa men oroade mig ändå lite för om det skulle bli samma som under lägret då det var ganska dygdigt och försiktigt. Egentligen var det ju ingen brådska med att vara nakna tillsammans men vi bodde långt ifrån varandra och hade bara begränsad tid varje gång vi skulle ses. Jag visste att hon aldrig ens kysst någon tidigare och då ville jag ännu mindre att hon skulle känna sig tvingad till något hon inte var redo för.
Ingenting av det där visade sig vara ett problem nu när det äntligen bara var vi. Första natten låg vi nakna tätt tillsammans och rörde varandra. Jag kom över hennes hand och det gick för henne med mina fingrar mellan hennes ben och mina läppar runt hennes ena bröstvårta innan vi somnade tätt sammanslingrade.
Andra natten älskade vi med varandra, för första gången och fullbordat. Kanske hade jag någon föreställning om att det skulle vara tafatt eller komplicerat då det var första gången för henne. Det var hur som helst helt fel. Vi bara sjönk in i varandra. Hon tyckte bäst om att vara överst och jag älskade när hennes hår täckte mitt ansikte. Det var så fint att kyssas på något sätt när vi var helt omgärdade av hennes långa hår,.
Det var så vackert när hon kom. Det var starkt, utdraget och intensivt och hon höll mig fast med låren och händerna med en kraft som förvånade mig med den lilla tjejen. Där fanns en vilja, lust och inre styrka av stål.
Efteråt låg hon över mig och vi andades medan våra hjärtan slog i takt. Mina pekfingrar ville aldrig sluta rita stora hjärtan över den otroligt mjuka och lena huden över hennes nakna rygg.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.