Eljest

Kanske var det en åldersgrej, det där med att umgås med kollegor på fritiden. När jag jobbade på en hipp IT-firma i ungdomen var livet inte bara en lek utan också en dans på rosor. Vi hade livliga after work, umgicks privat och hade fester ofta.

Numera var det inte så. Nu höll jag gärna isär privatlivet och kollegorna och jag deltog aldrig på några after work-kvällar längre. Inte för att jag inte gillade mina kollegor, de var okej allihop. Jag ville inte längre råka ut för att se de jag jobbade med i onyktert tillstånd där många ofta visar sina sämsta sidor.

Så numera var jobbet bara jobb och privatlivet bara privat. Det kunde kännas lite trist och långtråkigt nu efter skilsmässan med Anneli men det skulle väl gå över. Den energi jag hade kvar efter en arbetsdag eller arbetsvecka ville jag ännu mer spendera på det jag verkligen tyckte om och privata vänner hade jag ändå.

Petter var den första kollega som fick mig att bryta den nya traditionen. Det var vårt teknikintresse som förde oss samman. Vi älskade båda datorer och att koppla ihop saker för att få prylarna att ”prata” med varandra.

Jag visste inte så mycket om Petters familj och privatliv. Vi bodde en knapp mil från varandra och det första lite mer privata var att samåka hem från jobbet några gånger. Jag visste att han hade en fru som hette Marika och två barn, en flicka på tio år som hette Ingrid och en pojke på tolv som hette Rickard. Jag hade förstått på våra samtal att familjen nog skulle betecknas som lite annorlunda. De köpte gärna kläder från second hand och använde ogärna traditionella tvätt- och rengöringsmedel, sådant som många nog tycker är lite konstigt. De verkade vara en harmonisk och trevlig familj. Petters fru hade jag hälsat på flyktigt några gånger då hon hämtat upp honom efter jobbet men barnen hade jag bara hört Petter berätta om. På det han sa tyckte jag det lät som att barnen var typiska nördar och töntar enligt den vanliga normen. De var scouter och hängde helst hemma och sonen Rickard gillade att vara i skogen och klättra i träd och grilla korv medan dottern Ingrid helst satt hemma och lärde sig sy med mamma.

Petter frågade mig någon gång om jag tyckte det var konstigt men jag svarade att hellre ha barnen hemma än ute och ränna i dagens samhälle. Det fanns inga fritidsgårdar längre så alternativet var främst att driva runt om man inte hade något intresse och det kunde lätt bli en dålig eller rent av farlig tillvaro. Ändå, efter mina år som personlig assistent i ungdomen och med många vänner med olika funktionshinder så tyckte jag det lät som om åtminstone dottern kunde ha någon diagnos men det baserade jag bara på vad han berättade. Svårt med vänner och sociala sammanhang behövde man inte ha en diagnos för att ha svårt för, sannerligen.

Jag kom ut från den lilla båtklubbens expedition och kände mig lycklig. Det var nog första gången sedan Anneli och jag bröt upp för något år sedan. Jag hade länge funderat över om jag skulle göra mig av med båten nu när vi inte längre var en familj men hade bestämt mig för att behålla båten. Båtintresset hade ändå alltid primärt varit mitt. Anneli och ungarna hade hjälpt till med vårrustningen och följt med ut på sjön soliga och fina dagar om stjärnorna och planeterna stod rätt. Jag som även tyckte om båtlivet även när det var sämre väder fick antingen stå över eller åka själv sådana dagar och på hösten stod jag alltid där själv med tvätt och vintertäckning.

Så jag bestämde mig för att behålla den. Det var ändå ett av mina två stora intressen och skulle jag göra mig av med det så skulle jag antagligen få kämpa mer med min ensamhet och den stora förändringen i livet. Men båtplatsen vi haft i alla år blev alldeles för dyr för bara en lön. Läget var akut så jag började leta runt för att hitta ett bättre ställe att ha båten på och nu hade jag lyckats!

Båtklubben var liten och väldigt välskött och låg dessutom i den delen av skärgården som jag kände mig mest hemma i. Den erbjöd allt och till en tredjedel av priset jag betalat hittills på det varv vi använt i flera år. Det kändes varmt och skönt i hela bröstet, nästan som nyförälskelse. Jag skulle inte behöva göra mig av med båten och inte ens behöva vända på de sista kronorna som jag kallt räknat med.

Så jag nästan gjorde hoppsasteg ner mot min nya bryggplats med nycklarna dinglande i handen som jag kvitterat ut alldeles nyss. Någon som stod och putsade på sin båt tittade konstigt på mig men det gav jag fett fan i!

Jag satte mig på kanten på bryggan och dinglade med benen. Tårna nådde vattenytan och jag blev blöt om strumporna men också det kändes som ett angenämt problem just idag. Fingret följde konturerna i platsens nummer på den lilla metallbrickan som satt på bryggkanten. A45, min plats! Längst ut på de båda Y-bommarna satt några gamla rostiga schacklar med medfarna tampar som hängde i vattnet alldeles gaggiga av alger, de skulle bytas ut mot nya fina i rostfritt och nya blåa fina tampar. Till helgen skulle jag hämta båten och köra över den hit. Hade det inte varit arbetsdag imorgon så skulle jag gjort det nu genast. En kort flyktig tanke att sjukanmäla mig för att köra lite båt istället passerade men jag avfärdade det. Jag ville inte spräcka nollan i den fleråriga statistiken i min sjukfrånvaro från jobbet, inte ens för att köra båt ett par dagar tidigare.

Jag drack upp mitt medhavda to-go-kaffe från macken och insöp dofterna av kaffe blandat med hav och salt. Jag var fortfarande så lycklig och vårvädret var perfekt så jag kunde stanna här hela kvällen. Jag la mig ner på bryggan, kände doften av trä och blundade en stund.

Plötsligt kände jag vibrationer i bryggan och hörde steg. Jag reste mig snabbt för att inte ligga vägen för den som skulle passera. Jag vände mig om för att på låtmässigt vis hälsa på den som kom. När vi fick ögonkontakt blev jag chockad.
– Petter, tjena!
– John, vad fan gör du här, på min brygga? Frågade han och skrattade.
– Har du båt? Frågade jag förvånat.
Trots att vi jobbat ihop i flera år och båtar var något jag väldigt gärna pratade om i fall jag hittade någon likasinnad, så hade vi aldrig berört ämnet och jag hade verkligen inte en aning om att Petter var en båtmänniska.
– Javisst och du med tydligen?
– Ja, har haft båt hela livet. Men att vi skulle hamna på samma båtklubb, hur stor är den chansen liksom?
– har du varit här länge?
– Nej jag fick plats idag. Ska hämta båten till helgen.

Jag reste mig och följde med Petter bort till hans båt för att titta och stilla min nyfikenhet. På vägen dit pratade vi om bakgrunden till att jag hamnat här. Petter hade en halvstor segelbåt och det visade sig att vi delade ungefär samma realitet, att familjen inte var så intresserad.
– Funderar på att göra mig av med henne. Det är ändå bara jag som gillar att segla.
Petter suckade djupt. Vi stod på bryggan framför hans båt.
– Gör inte det om du inte måste av ekonomiska skäl. Du kommer ångra dig. Man ska nog ha lite tur om man ska hitta någon som delar ens intressen. Anneli hatade löpning och gillar inte dåligt väder instängd i en trång båt.
– Och Ika gillar inte när det lutar, skrattade Petter.
– Och det är lite av grejen med segelbåtar. Men nu när vi hamnat på samma klubb, jag hänger gärna med ut och seglar. Seglade mycket i ungdomen men numera har det bara varit motorbåtar. Saknar seglingen ibland.
– Perfekt, låter trevligt.

Petter stannade kvar för att pyssla med båten en stund men jag var tvungen att åka hem och fixa mat till barnen. När jag gick tillbaka längs bryggan gick jag extremt långsamt och lät allt liksom bara sjunka in, miljön, dofterna, ljuden av kluckande skrov och klingande segelbåtsmaster och smattrandet av fallen som slog mot masterna i vinden med sitt rytmiska ljud. Det var fridfullt och var nog det som förutom löpningen kunde få min lite sorgsna skäl i full harmoni. För mig fick det gärna blåsa eller regna av bara helvete, den här miljön gav mig alltid själslig frid.

De flesta båtarna hade kommit i så här långt fram i maj. Bara ett fåtal låg kvar på land och några skulle förbli där över sommaren, båtar som antingen behövde service eller där ägarna tröttnat och tappat lusten eller förmågan att ta hand om dem. Här och var stod någon och polerade det sista inför den kommande helgens sista planerade sjösättningar. Det här var bara för bra helt enkelt.

På fredagen var jag pirrig i kroppen. Imorgon skulle jag köra hem båten och jag hade planerat allt, kaffe och korv. Vägen var inte så lång, bara någon timme om man tog en fikapaus längs vägen vilket jag planerat att göra i en bra vik som jag skulle passera.

Plötsligt hade jag och Petter ännu mer att prata om i fikarummet på jobbet. Det var roligt. Jag hade annars lite svårt att prata om alldagliga saker förutom datorer, löpning och båtar. Jag tänkte på Petters dotter som nu borde vara 16 eller 17 och jag tänkte att jag nog också var lite autistisk. Det upplevdes kanske som osympatiskt men jag kunde verkligen inte mobilisera intresse för andras trädgårdar, helgens teaterbesök och liknande. Då blev jag oftast tyst.

På lördagen fick jag skjuts av en vän till varvet där min båt låg. Den var nyss sjösatt, nyvaxad och fin och den blänkte i försommarsolen och jag kände verkligen hur mycket jag tyckte om den och hur glad jag var för att jag valt att behålla den och dessutom kunde det.

Det var en perfekt dag, sol och nästan helt vindstilla. Viken låg spegelblank och några båtar var på väg ut mot öppet hav. Jag tog tid på mig när jag tog ner kapell och rättade till dynor och stuvade in min lilla packning. Medan jag lät motorn gå på tomgång skruvade jag bort mina tampar från brygga och Y-bommar och sedan gav jag mig av. När jag långsamt backade ut ur Y-bommen såg jag tillbaka över varvet som varit vår hemmahamn i flera år. Dyrt men trevligt och bra läge och full service. Men båtens nya hemmahamn skulle bli ännu bättre.

Jag la mig i drygt 3 knops fart, väldigt långsamt och hoppade upp och satte mig på kanten på taket och styrde med fötterna och med en kaffekopp i handen. I den här farten skulle resan ta två timmar istället för en timme om jag la mig i marschfart. Men idag ville jag att det skulle ta tid. Vägen gick ändå inomskärs förbi vackra stränder med tomter med stora hus. Det var inte så mycket båtar ute ännu men jag mötte en och annan mindre snabbgående båt och någon på vattenskoter. En enorm känsla drabbade mig, om att livet, universum och allting var fantastiskt. Jag saknade inte ens Anneli. Hon skulle ha suttit och väntat på att resan skulle ta slut och prata om allt som behövde göras hemma.
– Målet är inget, vägen är allt, mumlade jag för mig själv och skrattade.
Blicken ner mot instrumentpanelen, fart, temperatur, oljetryck, varvtal, allt såg perfekt ut. Jag hatade uttrycken ”den går som en klocka” och ”spinner som en katt”. Det fick duga med att motorn lät och gick förbaskat bra.

En och en halv timme senare svängde jag in i viken till min nya båtklubb. Jag drog ner farten till ett minimum och lämnade förarplatsen för att hänga ut alla fendrar. Sedan gled båten in tyst mot bryggorna. Jag hittade min plats och den var perfekt med gott om utrymme bakom. Jag kunde ta ut svängen ordentligt och räta upp in mot Y-bommen. Det blåste nästan ingenting så det skulle bli lätt att lägga till utan hjälp.

När jag hade hundra meter kvar såg jag Petter och hans dotter på bryggan. De stod vid min plats och vinkade.
– Tjena, har allt gått bra? Ropade Petter när jag närmade mig.
– Förträffligt. Kanonväder verkligen. Trevligt att ni är här.
– Ja Ingrid ville åka ner och möta dig och hjälpa till så vi passade på att titta till vår båt också.
– Så snällt.

När förstäven gled in mellan bommarna bromsade jag upp farten. Ingrid och Petter tog varsin förtamp som jag förberett och tog emot.
– tjusigt. Vilken fin båt, sa Petter.
– Tack, välbevarad för sin ålder. Har inte haft så många ägare och måste ha varit pedantiskt skött, svarade jag medan jag skruvade fast aktertamparna i ändan på Y-bommarna.

Jag hoppade i land och hälsade på Ingrid som tog i hand och neg vilket såg fint men lite avigt och gammaldags ut. Jag hade aldrig träffat henne förut, bara hört talas om henne många gånger under de sju år jag och Petter arbetat tillsammans. Nu förstod jag vad han menade. Hon såg helt klart lite udda ut på klädstilen och i hennes beteende.
– Så det är du som är Ingrid? Frågade jag leende när vi hälsade.
– Det är jag, svarade hon tyst och log generat.
– Trevligt att ses. Vill ni kliva ombord och kika så var så goda.

Vi klev ombord alla tre och Petter såg sig om.
– Lite andra utrymmen än ombord på en segelbåt.
– Gillar du att segla? Frågade jag Ingrid. Hon hade satt sig på kanten med fötterna på ena bänken.
– Jag älskar att segla. Har aldrig åkt motorbåt.
– Då får du tjata på pappa så får ni hänga med ut någon gång.
– Du kanske vill segla med oss också?
– ja det gör jag gärna.

Hon hade en mjuk fin röst. Man kunde höra lite på sättet hon pratade varför Petter beskrivit henne som lite uppe i det blå. Dessutom var hon söt och fin i sitt långa mörka hår. Jag skakade frustrerat av mig alla sådana funderingar. Hon var typ 17 år och min kollegas dotter och jag var 43. Men ensamheten gjorde sig ibland påmind på det mest oönskade sätt.

Peter kom upp ur ruffen och såg nöjd ut.
– Väldigt fin och välskött som sagt. Ingrid, har du sett, det finns toa ombord.
Ingrid reste sig och gick ner i ruffen. Hon öppnade dörren in till den pyttelilla men funktionella toaletten och jag log när hon gav ifrån sig ett litet glädjetjut.
– Vi har bara en Portapotti om man behöver göra stort. Annars får man pinka i öskar eller över relingen, sa Petter förklarande.

Vi stannade en bra stund på båtklubben. Jag ville ogärna åka hem, kunde inte riktigt få nog av att pyssla med båten. Sträcka en tamp där, höja en fender där så att allt skulle se perfekt ut om det skulle börja blåsa. Sedan klev vi ombord på Petters båt. Ingrid skuttade runt, van som hon var sedan barnsben. Hon hade sparkat av sig skorna på bryggan och var barfota. Åter igen for mina tankar till lena barfota flickfötter och det krävde lite energi att tämja mullret i kroppen. Jag fick verkligen skärpa mig. Jag var också lite förvånad. Unga kvinnor brukade inte göra något särskilt med mig. Jag hade själv tre döttrar på 14, 16 och 18 år och hade därför haft otaliga unga flickor i vårt hem genom åren. Aldrig hade det påverkat mig på något särskilt sätt. Jag hade som ung mer dragits till äldre mogna kvinnor och så var det nog fortfarande trots att jag var äldre och mogen själv. Visst var ungdomlig renhet och oskuld vackert på många sätt men ingenting jag trängtat efter särskilt. Det hade säkert nu mer med min ensamhet att göra.

Samtidigt var det något med Ingrid som påverkade mig. Hon väckte något inom mig. Kanske nyfikenhet, ömhet och beskyddande och just för att hon inte var som alla andra. Jag hade aldrig gillat snärtiga coola tjejer, snyggast i klassen. Jag drogs mer åt esteter, lite flummiga och ”konstiga” människor och Ingrid passade in på allt detta. Det fanns något stort bakom den där lite bortkomna ytan, värme, intelligens och kanske passion?

Nu var jag där igen. Jag fick med milt tvång förmå mig att sluta titta på henne för mycket. Det kunde verkligen bli härsken stämning om pappan kom på sin kollega med att drägla över hans 17-åriga, kanske funktionsnedsatta dotter.

Den sommaren blev en nytändning vad gäller båtlivet. Jag engagerade mig väldigt mycket i arbetet i båtklubben och fick med mig barnen ut på många härliga dagsturer. Temperaturen i luften och vattnet den här sommaren var nästan lite dystopisk men det var underbart att bada i. Det hörde inte till vanligheterna att man kunde ligga i flera utan att frysa.

Jag och barnen seglade också flera gånger med Petter och varje gång var Ingrid med. Mina barn var obekväma i hennes närvaro vilket jag hade svårt att förstå. Det störde mig att de hade en så inskränkt syn på hur människor borde vara för att anses vara normala. Det kändes som ett misslyckande då mitt mål med deras uppfostran alltid varit att alla människor var lika mycket värda och att man inte skulle döma någon bara för att han eller hon var annorlunda. Men tyvärr var de mer lika Anneli på den punkten. Hon var alltid lika snabb på att döma.

En av dessa segelturer skulle jag minnas extra länge. Vi satte kurs på en badvik och det blåste fin segelvind vilket var lite roligt för mina barn som bara var vana vid motorbåt. Vi satt alla sex i sittbrunnen och även om det inte fanns hur mycket plats som helst så satt Ingrid bredvid mig och väldigt nära. Varje gång vi slog och båten vippade över åt andra hållet greppade hon tag i min arm. Först trodde jag det var för att hålla sig själv kvar på bänken men jag fick mer och mer känslan av att hon ville skydda mig från att ramla. Det var lite komiskt då jag var uppvuxen i skärgården. Men jag lät henne hållas och jag insåg skamset att jag gjorde det för att det kändes bra.

Jag hade märkt det hela sommaren men kanske Ignorerat det. Ingrid var alltid med och hon satt alltid bredvid mig eller höll sig nära mig. Det var till och med så att Petter någon gång sa att hon adopterat bort sig men att det var ett gott betyg då hon annars aldrig tydde sig till främmande människor. Jag kände mig allt mer uppvaktad på ett annat sätt men jag var glad att hennes pappa inte såg det så eller valde att inte se det så, det var svårt att veta vilket.

Men nu var det väldigt uppenbart. Även när det blev gott om utrymme på bänken bredvid henne för att någon av mina döttrar flyttade på sig så satt Ingrid alltjämt kvar tätt intill mig. Jag kände mig besvärad och letade tecken hos Petter på att han skulle reagera men kunde inte märka något. Han var mest inne i sin segling och kanske tänkte jag att det jag kände och tyckte mig märka inte ens fanns i hans värld.

Kanske var tvångstankar och det faktum att båten inte hade någon toalett som gjorde att jag blev akut kissnödig. Det var någon timmes segling kvar till vårt mål och jag skulle definitivt inte kunna hålla mig hela vägen. Det kändes inte heller bra att ställa sig på kanten under segling.
– Petter, jag behöver slå en drill. Vart finns det grejer?
– Längst fram i förpiken i mittenluckan finns kisskärl. Du får rota runt lite.
– Okej, tack.
Jag reste mig för att klättra ner i förruffen.
– Jag kan visa.
Ingrid var snabb som en katt och var nere i förrruffen före mig innan jag hann protestera. Jag såg hur mina döttrar himlade med ögonen i smyg men på Petter syntes ingen reaktion.

Nere i ruffen rotade Ingrid fram ett långsmalt kärl som jag inte sett förut.
– Det här funkar jättebra även för oss tjejer att kissa i.
– Förstår. Ni har det ännu svårare att hänga ut med rumpan över kanten.
– Ja då kan det hamna både lite här och där eller så hamnar man själv i sjön.
Ingrid skrattade och jag kände mig varm och konstig. Det var nog det mesta jag hört henne säga i en följd på hela sommaren och hennes röst och skratt gjorde mig glad inuti.

Jag väntade på att hon skulle lämna förruffen så att jag kunde förrätta mina behov lite privat, men hon stod kvar utan att göra någon ansats att gå. Jag kunde heller inte gärna be henne lämna mig så jag vände mig bort och gjorde det. Trots att hon inte kunde se något kände jag mig djupt generad och iakttagen. Jag tänkte att hon nog inte hade den där känslan för signaler och förstod kanske inte att det varit läge att avlägsna sig.

– Klart för slag, vi måste slå! Ropade Petter utifrån sittbrunnen.
– Okej! Ropade jag tillbaka.
När Petter styrde upp båten i vind för att slå lutade det mer och gungade mer i vågorna. Då kände jag Ingrids båda händer på mina överarmar.
– Så att du inte ramlar, hörde jag hennes röst bakom mig.
– Tack, det var snällt.
Det störde mig att jag kände hennes små brösttoppar mot min rygg. Det var alldeles för nära.

Men det var skönt att lätta sig och stressen över att vara kissnödig försvann och det kändes åter som om det inte längre fanns några problem i världen.
– Nu ska jag bara balansera ut det här utan att snubbla, sa jag och skrattade lite nervöst.
– Jag tar emot, vänta.
Ingrid klättrade före mig upp ur ruffen och vände sig om. Hon tog emot kärlet och hällde ut det på läsidan och sköljde ur det i havet. Sedan sträckte hon tillbaka det och jag la det på sin plats igen.

Det var skönt när vi kom fram till badviken och alla blev engagerade i att ankra upp vid en klippa och förtöja båten. Barnen började genast byta om till badkläder medan jag och Petter bar iland grill och tillbehör. Innan vi ens fått iland grillen plumsade de fyra tjejerna i till glada skrik.
– Ska du också bada? Frågade jag.
– Neee, jag är lite för frusen av mig, svarade Petter.
– Jag ska nog ta ett dopp tror jag. Låter på tjejerna som om det svalkar.

Jag bytte om inne i ruffen och kastade mig i utan att tveka. Vattnet var verkligen galet varmt, säkert över 23°. Vi badade länge, simmade och dök från båten. Inne vid land där det var lite grundare ville min yngsta dotter som var nästan jämngammal med Ingrid, att jag skulle kasta iväg henne när hon stod på mina axlar. Det var en lek de älskade när de var små men nu var hon helt klart för lång och tung för att få till bra kast.

Jag hukade mig ner under vattnet och höll andan när hon klättrade upp på mina axlar. Sedan reste jag mig så fort jag orkade samtidigt som hon sköt ifrån med fötterna. Det blev ett ganska bra kast trots allt.

– Får jag också prova? Frågade Ingrid.
– Självklart, kom bara.
Åter igen dök jag ner under ytan. Ingrid satte fötterna på mina axlar och jag höll i hennes vader medan hon fick ordning på balansen. Så vansinnigt mjuka, lena och varma ben for det genom mitt huvud. Hon verkade ta tid på sig och jag hade ingenting emot att ha händerna på hennes bara ben.

Leken pågick länge. Petter började tända grillen och förbereda matlagningen. Jag började frysa så det började bli dags att gå upp.
– Nä tjejer, nu får det vara nog för den här gången. Jag fryser.
–Jag med, sa alla i kör.
– Sisten upp är en rutten fisk! Ropade min yngsta tjej och simmade iväg mot båtens badstege.
Jag lät tjejerna klättra upp före och mina döttrar försvann en och en upp i båten för att byta om. Till slut var det bara jag och Ingrid kvar i vattnet.

– Du först, sa jag vänd mot Ingrid.
Hon hängde med ena handen i badstegen och bara såg på mig. Vi låg skymda bakom båten för Petter och mina tjejer var redan inne i ruffen och bytte om. Det uppstod som ett vakuum vakuum mellan oss. Ingrid hängde i stegen och jag trampade vatten bredvid. Jag kände hur paniken steg för att något var på väg att hända och det fanns inget bra sätt att förhindra det på.

För att slippa trampa vatten sträckte jag min ena hand mot badstegen och greppade tag. Den hamnade alldeles nära Ingrids hand och jag kände hennes svala fingrar röra sig närmare mina. Det fick också till följd att vi plötsligt hamnade väldigt nära varandra där vi hängde. Våra ben nuddade varandra och hennes mage stötte till min och det dunkade skönt och välbekant mellan benen. Jag såg mig desperat om för att finna en utväg och för att se så vi inte var iakttagna men ingen kunde se oss.

När jag åter såg på Ingrid hände det. Hennes svala mjuka läppar pressades mot min mun. Hon smakade salt från havet. Hennes tungspets kändes blyg men målmedveten när den sökte sig in mellan mina läppar. Utan att jag kunde kontrollera det särade jag läpparna och mötte hennes tunga. Jag tappade det lilla förnuft och behärskning jag hade och la min lediga arm om hennes svala rygg med det våta håret som hängde ner och drog henne närmare. Mina andetag kändes nervösa medan hon verkade vara lugn, andades med lugna jämna andetag genom näsan.

– Du är fin. Vill du klättra upp först? Frågade jag med tyst röst.
– Mmm, svarade hon utan att göra en ansats att börja klättra upp.
Istället kysstes vi igen, alldeles för mjukt och alldeles för länge.

Jag nyktrade till eftersom känslan i kroppen höll på att bli farligt överväldigande. Våra kroppar rörde sig fram och tillbaka mot varandra i vattnet och jag drabbades av en nästan oemotståndlig längtan efter att tränga in i henne, älska med henne här i vattnet. Istället drog jag mig undan och strök henne över kinden.

Ingrid klättrade upp med en obekymrad min. Jag kunde inte rå för att min hand hamnade mot hennes rumpa när jag hjälpte henne upp på badstegen.

Själv låg jag kvar i vattnet en lång stund för att svalka ner mina överhettade känslor. Jag hade kysst en tonårig tjej, ett år yngre än min äldsta dotter och till råga på allt satt hennes pappa på berget mindre än 30 meter bort. En våg av lust blandad med skam for genom mig och jag undrade hur jag skulle kunna se honom i ögonen igen och vad med Ingrid? Hade jag givit henne något hopp som jag inte skulle kunna leva upp till? En kyss kunde passera mellan vuxna. Den kunde vara en kyss och ingenting mer men Ingrid var 17 år, följde mig som en skugga och nästan passade upp på mig och det hade hon gjort hela sommaren. Det slog mig nu att Petter var så förvånad över att hans dotter plötsligt blivit mer intresserad av att följa med ut och segla vilket hon inte varit så intresserad av förut. Jag hade nog krånglat till det rejält.

Det blev ingen konstig stämning resten av dagen. Ingrid var precis som vanligt. Kanske våra blickar möttes oftare och kanske var det inte bara jag som kände mig mer varm. Jag hade oroat mig för att hon skulle säga eller göra någonting som avslöjade oss men det gjorde hon inte.

Ändå glesnade våra träffar och båtturer. Jag tror att jag medvetet höll mig undan lite för att jag inte litade på att jag själv skulle klara av fler sådana utmaningar. Sommaren led mot sitt slut och hösten kom och båtsäsongen tog slut och därmed återgick allt till det vanliga. Petter och jag sågs på jobbet men jag träffade inte Ingrid igen det året. Däremot hälsade hon ofta via Petter och jag hälsade alltid tillbaka.

Den första sommaren efter när Ingrid fyllt 18 berättade Petter att hon fått sin diagnos, autistiskt spektra. Petter var både ledsen och lättad och vi pratade mycket den sommaren över deras sorg över hennes diagnos. Han var orolig för hennes framtid med jobb och relationer samtidigt som det kanske kunde hjälpa henne att ha en diagnos och veta vilken hjälp som skulle behövas. Han tyckte också att det kändes skönt att få en förklaring till varför hon var som hon var. Uttrycket störde mig. Jag förstod att han inte menade illa, ville sin dotter väl och han hade heller ingen dålig människosyn så vitt jag kunnat märka de åtta år vi jobbat tillsammans. Kanske var han bara kallt realistisk, visste hur många ser på människor som är annorlunda och bara var rädd för att hon inte skulle få ett bra liv.

Två år senare tog Ingrid studenten. Petter skämdes lite när han förmedlade inbjudan men det verkade mer handla om att han tyckte att hans dotter var knasig som bjöd in en av pappas kollegor. Men när jag tackade ja såg han lättad ut och sa att Ingrid skulle bli så glad.

När jag kom till mottagningen möttes jag av Ingrid som slängde sig om halsen på mig med glädjetårar. Det kändes smått överdrivet eller genant med den reaktionen inför hennes föräldrar och bror men ingen verkade reagera särskilt på det. Det var två år sedan jag träffade Ingrid senast och ändå kändes det och betedde hon sig som om det var igår. Hon hade vuxit på alla sätt. Det syntes också att hon inte rörde sig så mycket men gillade mat. Jag tyckte det gjorde henne vackrare så länge det inte blev ohälsosamt och farligt. I övrigt var hon sig lik med sina begagnade och lite konstiga färgglada klänningar.

Det kändes konstigt att vara där. En ung kvinna tog studenten men där fanns inga gäster och inga klasskompisar men det verkade inte vara något som Ingrid bekymrade sig över. Både Petter och Marika sa däremot flera gånger att det var så roligt att jag kom. Jag skämdes bara lite för att jag inte lyckats få med mig någon av mina döttrar.
– Känner inte henne. Dessutom är hon ett freak, sa de när jag frågade om de skulle följa med.
Det gjorde mig ledsen och besviken och det sårade mig lite mer än vad jag kunde eller ville förstå.

När jag kände att det var dags att röra mig hemåt kändes det genant. Jag vet inte om jag var rädd för, anade eller ville att avskedet skulle bli på ett särskilt sätt men det var som om jag väntade med att bryta upp till rätt tillfälle. Det rätta tillfället kom när Petter och Marika började duka undan och fixa i köket. Då passade jag på att resa mig för att gå.

Efteråt undrade jag om jag sett något i hennes ögon eller om det var mina egna förhoppningar. Ingrid följde mig ut i hallen och jag bad innerligt att Petter och Marika skulle stanna i köket lite till. När jag satte på mig skorna försvann Petter in på toaletten och Marika bar upp saker på övervåningen. Vi vinkade hejdå till varandra.

Så var vi ensamma i hallen jag och Ingrid. Det var fint väder ute så jag hade ingen jacka. Vi stod länge och såg på varandra. Jag skulle krama henne hej då och säga grattis igen till studenten men jag var rädd för det.

Det var som om hon väntade på att jag skulle sträcka armarna mot henne för en kram. Mjukt föll hon in i min famn och vi höll om varandra alldeles för länge. Alldeles för indiskret luktade jag i hennes hår med djupa andetag som hon måste ha hört och känt. Det kändes på doften att hon inte använde schampo, parfymer eller deodorant. Hon luktade varmt, svagt av svett och kläderna luktade liksom lite gammalt som det kan lukta när det tvättats utan sköljmedel. Ändå var doften av henne bedårande och fantasier om natur, enslighet och nakenhet for genom mitt inre och lämnade mig inte påverkad. Brösten putade mot min bröstkorg och min hårdhet växte ohjälpligt mot hennes underliv som hon ogenerat pressade mot mig.

Jag vet inte vems mun som sökte vems egentligen. Jag vill gärna i efterhand säga att jag var oskyldig men så var det inte. När hennes mun gled över min kind allt närmare vred jag mig undan för att förnuftet sa åt mig att slita mig loss och springa. Sedan vred jag tillbaka huvudet för att mitt inre ville känna hennes mun igen.

Det var ohjälpligt men underbart. Hon kysstes som jag mindes det från två somrar sedan den där gången bakom båten i vattnet. Hon hade munnen ganska öppen, mycket tunga och kysstes alldeles för ljudligt för att det skulle kännas bekvämt. Tänk om Petter eller Marika skulle höra! Samtidigt, om vi vore ensamma, utan risk för upptäckt, hur skulle hennes mun kännas och hur skulle hennes kyssar låta över halsen, bröstet och magen? Hur skulle det kännas om hon tog mig djupt…

Det hördes spolande ljud från toaletten och från handfatet. Mjukt bände jag mig loss ur hennes kyss.
– Grattis igen på studenten och vi ses Ingrid.
Hon nickade och log som om allt var hur naturligt och självklart som helst.

Det kändes som en lättnad att komma ut i försommarvärmen. Jag bestämde mig att gå den knappa milen hem för att lugna ner mitt inre. Det hade gått två år. Jag hade undvikit henne med flit för att jag var rädd för hennes känslor, rädd för mina egna och rädd för Petters reaktion. Det som hände då fick inte hända igen och jag trodde verkligen att två år var en tillräckligt lång tid. Jag borde inte ha tackat ja till inbjudan, det hade jag känt tydligt. Att det inte vore snällt och dessutom oartigt var förmodligen bara en undanflykt.

Jag hade inte sluta tänka på den där gången för två somrar sedan. Jag trodde att jag var för gammal för att känna mig kär och skämdes samtidigt för att jag var kär i en sjuttonårig autistisk flicka som kanske inte förstod helt vad hon gav sig in på, eller varför skulle hon inte göra det? För egen del oroade jag mig för vad andra skulle tycka och tänka. Medelålders man med tjugo år yngre flicka, autistisk och kollegas dotter och jämnårig med mina egna döttrar till råga på allt. Det var givet vad andra skulle tycka och kanske skulle jag förlora vänskapen med Petter. Skulle det vara värt det? Och om det skulle bli vi, bara väldigt hypotetiskt, skulle jag ens själv vilja och orka ha nya barn, börja om med allt igen? Jag skulle vara över 60 när våra barn i så fall tog studenten.
– Ingen ålder på en häst, mumlade jag för mig själv och brast i skratt.
Sedan vandrade jag raskt hemåt. Målet var inget, vägen var allt.

När jag gick på båtmässan i Älvsjö tänkte jag att Ingrid var som båtar och sommar. Det var ganska lätt att på ett sätt glömma henne under hösten och vintern, men så fort våren kom tänkte jag på henne allt oftare och allt hetare. Det var inte så att jag glömt henne men det fanns inget naturligt sätt att ses på. Petter och jag umgicks inte privat hemma. Det privata vi hade var båtklubben och där kunde också Ingrid finnas. Hon hade inte heller sociala medier så det fanns inget sätt att hålla mig uppdaterad eller skapa kontakt på annat sätt. Men den alldeles speciella doften i de stora mässhallarna väckte minnena till kraftfullt liv igen. Nu kände jag mig ändå säker på att hon glömt mig, det vore det bästa. Samtidigt tänkte jag att det var märkligt att det som var det bästa kändes som det sämsta. Ungefär som att semlor är goda men onyttiga. Tanken på semlor framkallade bilden av henne igen, lite mullig, matglad, rufsigt långt ovårdat hår, kläder som luktade lite orena och hennes kropp som luktade varmt och svett och fick min lust att skena.
– Undrar om du är lika god som en semla, mumlade jag för mig själv när jag tittade ner i motorrummet på en stor Nordwest motorkryssare.
– Va, sa du något?
Jag tittade upp. Där stod en säljare några meter bort.
– Nej för tusan. Jo, vilka jädrans maskiner, svamlade jag och pekade ner i motorrummet.
Herre gud, jag hade börjat prata för mig själv också…

Den våren hände något som i annat läge helt säkert skulle ha varit magiskt. En tjej på vår ekonomiavdelning började uppvakta mig. Jag hade alltid önskat mig något sådant och alltid beklagat mig över att det alltid var jag eller vi män som skulle uppvakta och bjuda ut och det fick mig att känna mig tjatig. Någon gång skulle jag vilja känna mig attraktiv och åtrådd och nu hände det verkligen. Jag hade kommit över Anneli och kände verkligen ingenting inuti längre, inte ens vårt liv tillsammans som bortkastade år. Rebecca var glad och varm, snygg som bara den också men det kom inget ”ding” inom mig. När hon bjöd ut mig första gången följde jag med men låtsades lite präktig när hon ville bjuda hem mig efteråt. Sedan när hon bjöd ut mig igen förhalade jag det. Jag förstod inte mig själv. Allt talade för att kasta mig in i en förälskelse. Jag behövde det som fan, både fysiskt och mentalt. Jag var inte skapad för att leva ensam. Ändå stretade jag emot och det förstod jag inte.

Lite klarare blev det när jag skulle lämna tillbaka en stege som jag lånat av Petter. Jag åkte hem till honom en lördagseftermiddag för att lämna tillbaka den. Jag hade kunnat välja vilken dag som helst för detta men jag valde just idag för att jag visste att Petter och Marika var bortresta. Då skulle jag ha gjort det till synes på måfå och kunna ställa den bakom förrådet och skicka ett SMS med ett tack för lånet. Jag försvarade mig själv med att Ingrid säkert ändå inte var hemma även om jag visste att hon aldrig gick någonstans och alltid var hemma. Jag skulle också kunna ställa stegen där utan att ringa på och bara skicka det där SMS:et till Petter.

När jag kom fram ställde jag tillbaka stegen på sin plats och ringde på dörren. Jag hörde snabba lätta steg innan dörren öppnades. En varm våg av välbehag sköljde genom mig när Ingrid stod framför mig. Hon bar en långärmad vit långklänning, nästan som ett nattlinne och det syntes tydligt att hon inte hade något under. Brösten böljade fritt under tyget. Hon hade som vanligt oborstat hår och var barfota.
– Hej. Väckte jag dig? Du ser nyvaken ut, sa jag och ångrade mig genast.
– Nejdå, jag bakar.
– Jaha. Jag lånade en stege av pappa, ställde den där vid förrådet. Är han hemma?
– Nej mamma och pappa är i Värmland hos farmor, kommer tillbaka imorgon men jag ska hälsa det.
– Just ja, det har han nog sagt.
– Vill du ha fika? Jag har bakat en tårta!
Jag övervägde en knapp tiondel sekund med mitt förnuft innan jag tackade ja.
– Var har du gjort av brorsan då? Frågade jag när jag tagit av mig skorna och följde henne in i köket.
– Han är på hajk med scouterna hela helgen. Bara jag hemma, så skönt! Kvittrade hon.
Jag blev alldeles nervös i hela kroppen. Ensam med min kollegas dotter, det var helt enkelt inte bra. Jag borde genast gå härifrån, helst inte kommit hit alls, ändå dragen hit som en osynlig oemotståndlig magnet.

Hon visade in mig i vardagsrummet och sa åt mig att sitta och vänta. Från köket hörde jag kaffebryggaren gurgla och snart fylldes huset av både kaffe och nygräddat. Jag såg mig om i vardagsrummet. Det kändes ytterst märkligt att sitta här, som om jag trängt mig på olovandes.

– Jag fyllde tjugo i lördags, sa hon när hon kom in med en bricka med kaffekoppar, fat och skedar.
– Oj, grattis i efterskott! Är det därför vi firar med tårta?
– Man kan alltid äta tårta men visst, varför inte.

Hon kom in med kaffekannan och fyllde i våra koppar. Sedan satte hon sig i soffan bredvid mig, onaturligt nära så att jag kunde känna värmen från hennes lår mot mitt. Det kändes lite besvärande och jag kunde inte komma på något enda vettigt att säga förutom att berömma tårtan och kaffet. Sedan blev det tyst mellan oss en lång stund. Jag funderade på vilken ursäkt jag skulle använda för att resa mig och gå om en stund men alla kändes dåliga.

Ingrid ställde ifrån sig fatet på bordet och jag följde hennes exempel. Det kändes ännu mer besvärande när jag inte hade tårta att ägna min uppmärksamhet åt och kunde inte gärna sitta och studera fågellivet utanför altandörren halva eftermiddagen. Ju mer jag försökte komma på något att säga desto svårare blev det.

Plötsligt tog hon min hand och jag vände blicken och såg henne i ögonen. Allt kändes plötsligt så bra, de där varma ögonen och den varma, mjuka lilla handen i min. I vanliga fall skulle jag ha kysst en kvinna nu, dragit henne till mig och fallit handlöst. Istället gjorde jag ingenting, hoppades att allt skulle ta slut snart — eller inte. Jag förstod att det inte skulle bli så.

Hon kom långsamt närmare. Jag kände hennes varma andetag från näsborrarna och jag kände när hon särade läpparna och den varma luften smekte mina. Samtidigt kände jag den där berusande doften av varm, oparfymerad flicka, doften som gjorde mig så märkligt överhettad.

När hennes vidöppna mun formligen omslöt mina läppar och hennes tunga lite hårdhänt fyllde upp min mun gav mitt motstånd vika, vilket nog inte varit mycket till motstånd. Jag gjorde min hand fri från hennes, la armen om hennes rygg och drog henne häftigt intill mig. Min mun och mina händer slukade hennes kropp, letade sig innanför hennes klänning, sökte hennes mjuka former. Ingrid hamnade över mig i soffan och jag drog upp hennes klänning till midjan. Vi rörde oss mot varandra, hon gned sitt underliv mot min hårda lem som längtade ut ur trängseln och in i våt värme. Det gick för henne samtidigt som det gick för mig och kladdade ner mina kalsonger.

På vägen hem hade jag skuldkänslor och dessutom lite fånig. Att torrknulla i vuxen ålder, det var så vi kallade det som unga, var kanske ganska omoget. Men det hade hänt men fick inte hända igen.

Jag hade inte träffat Ingrid sedan den där gången och det kändes fel och märkligt. Ändå började det bli farligt att träffa henne. Tre år hade gått sedan den där gången då hon kysst mig för första gången och ingenting tydde på att hon givit upp mig eller jag skulle glömma henne. Det kunde gå månader mellan gångerna vi sågs och ändå kändes det som ingen tid alls och som om det bara blev värre och värre för varje gång. Jag förstod nog att hon väntade på mig, att jag var den som kämpade emot och jag hoppades men ändå inte, att hon skulle tröttna, bli rejält sårad och arg och aldrig mer vilja ha med mig att göra. Det skulle förenkla vissa saker men göra annat så mycket värre.

När midsommar närmade sig hade jag och barnen bestämt att åka ut med båten. Bara över dagen för att äta lunch och middag och sedan åka hem. När Petter frågade vad vi hade för planer var min första impuls att ljuga men jag hann inte komma på någon bra vit lögn.

Det bestämdes att vi skulle åka ut tillsammans. Jag tänkte att det kanske kunde vara säkert eftersom hela hans familj skulle med den här gången, inte bara han och Ingrid.

Vi handlade sill och potatis till lunchen och kött, svamp och majskolvar till grillen. Sedan gav vi oss ut till båtklubben. Där var ovanligt mycket aktivitet denna dag. Annars låg alla dyra båtar i rader mestadels oanvända hela säsongen. Vi fick vänta en god stund på Petter och hans familj och jag hann dricka kaffe i solen på akterdäck innan de kom. De var inte lika strukturerade som jag var van vid så de tog en evinnerlig tid på sig att lasta och komma iväg.

När de skulle lägga ut hade Ingrid ansvar för att lossa tamparna från bryggan. Hon stod barfota på det varma trät och kämpade med en knop som hon inte fick loss medan pappan ropade goda råd. Jag hoppade iland och skyndade bort till henne.
– Jag får inte upp knopen, sa hon och rådande.
– Försök inte knyta upp den på vanligt sätt. Det här är en pålstek. Ta knopen så här, och så bryter du nacken av den, så här. Sen är det bara att lösa upp den.
Våra händer möttes när jag visade hur hon skulle vrida knopen för att den skulle lossa. Hennes långa hår fladdrade i mitt ansikte av vinden. Det kändes som om jag aldrig ville släppa hennes händer. Samtidigt var jag orolig för att hon skulle göra något olämpligt. Hennes ansikte och mun var så nära.
– Ahaaa, smart! Den ska jag lära mig.
– jag har en knoptavla och rep som man kan öva på. Jag kan lära dig.
– Ja gärna. Det kommer ta väldigt lång tid för jag är trög.
– Åhå det tror jag inte på.
Fast hennes dubbeltydiga ord gick mig inte förbi, jag mer än anade vad hon ville säga.

Jag skyndade tillbaka till vår båt där mina döttrar väntade.
– Kunde inte puckot knyta upp båten? Frågade den yngsta tjejen.
– Så där säger man inte Cissi. Hon är inte puckad och inget freak.
– Jo lite, sa Johanna och alla tre tjejerna fnissade.
Jag försökte att inte bli arg och illa berörd, tänka att det bara var oskyldigt trams men det var inte roligt. Jag undrade vad de skulle säga om de bara visste…

Vi la ut och gled i ett par knops fart sakta ikapp Petters segelbåt. De hade bara en liten utombordsmotor som stöd eftersom de seglade så ofta det gick och idag blåste det en svag men stadig sydostlig bris som nog skulle vara okej för Marika att segla i. Mycket riktigt höll de på att förbereda för att sätta segel där framme.
– Men suck, det här kommer ta hundra år, suckade Cissi.
– Två hundar , minst, fyllde Johanna i.
– Hörni tjejer, chilla lite. Vi har inte bråttom. Det är fint väder och vi har hela dagen på oss. Passa på att sola istället för att sura.
Jag hoppade upp på taket, satte fötterna på ratten och knäppte upp en iskall Fanta, lät blicken glida över instrumenten och sedan ut över havet. På segelbåten femtio meter framför oss satt Ingrid på akterdäck och dinglade med fötterna över kanten och såg på mig.

Plötsligt vände hon sig om och sa något till sina föräldrar. Sedan vände hon sig bakåt igen och föll över bord ner i vattnet.
– Hoppsan, man över bord, log jag och saktade ner farten tills vi kom upp bredvid Ingrid där hon låg och trampade vatten med kläder och allt. Jag la i friläge och skyndade mig bakåt till badbryggan och fällde ner stegen och hjälpte henne upp.
– Har du den där knoptavlan här? Frågade hon när hon klättrade upp.
Jag brast ut i skratt. Hon var verkligen helt outstanding jätteknasig. Dessutom såg hon bedårande ut i sin klänning som gick ner till ovanför knäna som smetade längs kroppen och droppade vatten. Mina döttrar som låg på fördäck och solade önskade jag just nu långt bort liksom hennes föräldrar. Nu skulle jag inte tvekat att klä av henne, torka henne långsamt, noga och överallt, ta in henne i båten och älska med henne i timmar. Jag skulle äntligen få känna hur hon smakade, fylla upp henne och hålla om henne hårt och länge.

Jag doppade ner foten i det iskalla vattnet.
– Det är ju svinkallt! Utbrast jag.
– lite bara men jag blev räddad i tid, log hon.
– Du får hänga upp den där och låna något tills vidare. Rädd att jag bara har badlakan.
– Det duger.

Vi klättrade tillbaka in i båten. Ingrid gick ner i ruffen och drog av sig den dyblöta klänningen. Jag tog emot den och hängde upp den över mantåget där den säkert skulle torka fort i vinden. En lång stund stod Ingrid nästan naken framför mig nere i ruffen medan hon torkade sig och sedan drog på sig en T-shirt och ett par shorts som min äldsta dotter nådigt lånade ut. Jag gjorde tummen upp åt Petter och sedan fortsatte färden mot den planerade midsommarviken.

En och en halv timme senare var vi framme. Viken var än så länge tom och jag lät Petter lägga till innan vi ankrade och kunde stänga av motorn och njuta av tystnaden.
– Vill ni ha tillbaka er knäppa dotter? Skrattade jag.
– Jag tror ni kan behålla henne, inte min unge, svarade Marika leende. Ingrid satt i sittbrunnen med knoptavlan med repet i händerna och tycktes inte lägga märke till så mycket annat.

Lunchen blev perfekt där vi satt runt uppfällbara bord på en liten gräsäng ovanför stranden. Två av mina tjejer badade efter maten men av skriken och snabbheten att döma så var det inte riktigt sommarvärme i vattnet ännu. Ingrid satt bredvid mig och vid ett tillfälle möttes våra händer under bordet. Jag kände desperat hur spärrarna riskerade att brista och hur mycket jag längtade efter det och hur rädd jag var för det. Jag försökte övertyga mig om att hon var tjugo nu, en ung mogen kvinna och inte en sjuttonårig flicka längre. Vad jag var var mera oklart.

– Har ni varit här många gånger? Frågade jag.
– Ja hit åker vi alltid. Så bra klippor här, sandstranden där nere och lilla ängen här, svarade Marika och pekade.
– Jag har bara sett det på sjökortet och hört talas om det men aldrig varit här. Ändå är jag uppvuxen i den här delen av skärgården, svarade jag.
– Det är jättefint här. Här sprang vi alltid i skogen när vi var små och en bit bort finns Rickards kalasklätterträd. Vill du se det? Frågade Ingrid och såg på mig med nästan barnsligt uppspelt blick.
– Ja gör det. Ta med dig John och visa runt så grillar vi om några timmar.

Vi reste oss upp och gjorde oss redo att gå. Mot min vilja, som ett sista desperat försök försökte jag förhindra det som var på väg att hända.
– Tjejer, ska ni med på en rundtur på ön?
Två av dem låg på fördäck på handdukar och solade och läste, den tredje hade just bytt om efter badet.
– Nej tack, inget skogsmulle för vår del!
En våg av lättnad och rädsla sköljde genom mig.
– Kom, vi går, skyndade Ingrid på.
Vi gick över ängen och bort mot skogsbrynet och in på en bred stig.
– Ska du verkligen gå så där? Frågade jag och såg ner på Ingrids bara fötter.
– Det är sommar, måste härdas.

När vi kommit långt bortom synhåll tog jag hennes hand samtidigt som jag tänkte att det där borde jag inte ha gjort. Efter en stund släppte jag handen och la armen om hennes midja istället. Det kändes som om vi gick mot något stort och oåterkalleligt, bara det var långt bort. Vi gick där länge med armarna om varandra och Ingrid pladdrade på om allt. Jag hade aldrig hört henne prata så mycket någon gång. Det fladdrade mellan en massa saker lite utan struktur och jag tänkte att hon kanske ändå någonstans var lika nervös som jag.

När vi kom fram till ett parti med vassa stenar stannade vi.
– Här kan du väl inte gå? Sa jag bekymrat.
– Nej, du får bära mig.
– Visst, kom då, log jag.
Ingrid ställde sig framför mig.
– Okej, på tre.
Hon hoppade upp och slog benen runt mig och jag fångade upp henne med händerna under hennes stjärt. Jag tänkte desperat på hur få centimeter som skiljde mina fingrar från hennes allra mest privata och jag kunde känna värmen från hennes underliv och under ena handens lill- och ringfinger kände jag bullen under shortsen som måste vara hennes sköte. Hon var lite tung och jag bar henne inte helt utan besvär över partiet med stenar tills jag kunde sätta ner henne på sand. Jag var tvungen att pusta ut lite. Det var inte bara tyngden som påverkat mig. Och det var svårt att dölja i mina sommarkläder.
– Här är det, brorsans klätterträd.
Det var en enorm gran med perfekta grenar som såg perfekta ut att klättra på.
– Fin, måste varit perfekt, sa jag och kände mig fåraktig.

Plötsligt stod Ingrid nära mig igen och hennes ögon fångade mig totalt. Som två magneter drogs vi mot varandra tills jag kände hennes läppar igen. Äntligen vågade jag hålla om henne, dra henne tätt intill och utforska hennes kropp med mina hungriga händer. Nu gjorde det inte något att våra kyssar lät alldeles för mycket. Mina händer fumlade innanför shortsen, kände hennes mjuka rumpa under mina händer, trosorna som fortfarande var lite fuktiga efter badet. Sen, handen innanför tröjan, kupad över hennes ena bröst och kände hur bröstvårtan växte mot min handflata vilket genast gav gensvar i hennes hungriga kyssar.

Jag visste att det var för riskabelt att gå längre när våra familjer fanns på samma ö. Ändå ville jag känna henne, ha henne, lägga ner henne på marken och älska med henne.

Just som jag skulle få känna hennes varma sköte omsluta mina fingrar drog sig Ingrid undan.
– Inte nu, nån kan komma, viskade hon.
Jag blev besviken och glad på samma gång för att någon tycktes ha förnuftet i behåll. Jag försökte behärska mig, höll henne tätt intill och smekte henne över håret och rumpan samtidigt som vi fortsatte kyssas lugnare och mer ömt.

– Kom, jag vet en bra plats.
Ingrid tog min hand och gick före. Snart hördes havet och vi klättrade upp på en klipphylla. Här var man skyddad från land men väl synlig från havet. Vi satte oss till rätta nära varandra och lutade oss mot klippan. Jag la armen om hennes rygg och hon lät sig villigt dras ner i mitt knä. Där halvlåg hon tyst en stund medan vi såg på varandra. Ibland böjde jag mig ner och pussade henne på munnen. Känslorna överväldigade mig. Det kändes som om murarna jag skyddat mig bakom höll på att rämna och det skrämde skiten ur mig.

– Varför försvinner du hela tiden?
Tonen var frågande men inte anklagande, aningen sorgsen. Jag visste inte vad jag skulle svara, strök henne över håret och såg ut över havet medan jag letade efter ord.
– Är du rädd för mig?
Jag skakade våldsamt på huvudet och höll om henne ännu hårdare.
– Är det för att jag är ett freak?
– Ingrid, du är verkligen inget freak och jag är inte rädd för dig. Jag tycker om dig, väldigt mycket.
– Varför försvinner du då?
– För att — för att du är så ung och…
– Är det för att du jobbar med pappa?
– Ja kanske mest det. Och så är jag rädd för att göra dig illa.
– Du gör mig illa när du försvinner. Först kysser du mig, sen försvinner du. Då känner jag mig dum och värdelös.
– Herre gud Ingrid, du… du är verkligen inte värdelös. Jag tänkte bara — att det kanske var bäst för dig.
– Bäst för mig är om du inte försvinner hela tiden. Om du verkligen tycker om mig.
– Det gör jag verkligen.

Det var fint att böja sig ner och kyssa en flicka som ligger i ens knä på en klippa vid havet. Ingrid tog min hand som vilade på hennes mage och förde den upp över sitt ena bröst, klämde mjukt över min hand. Det mjuka kvinnliga hullet spred sig som värme genom handen, längs armen via hjärtat och magen och bultade ut i min lem som pressade mot hennes rygg, alltjämt medan våra tungor smekte och lekte. Jag tänkte att nu, nu är jag förlorad. Nu orkar och vill jag inte kämpa emot mer.

– Vi kanske borde gå tillbaka nu? Sa Ingrid när vi suttit så där en halvtimme. Rumpan och ryggen värkte mot den hårda klippan och tyngden av henne i mitt knä. Men jag tröttnade aldrig på att se på henne och känna hennes kyssar med lite för öppen mun.
– Vad ska vi säga nu? Frågade jag när vi reste oss upp och klättrade tillbaka ner för klippan och började gå tillbaka.
– Ingenting, inte nu. Men du, sa hon och tvärstannade.
– Vad? Frågade jag och vände mig mot henne igen för att stjäla några fler kyssar medan möjligheten fanns.
– Försvinn inte igen, lova det?
– Okej jag lovar. Ska vi åka ut med båten själva, bara du och jag?
– Jaaa!

När vi kom tillbaka till viken och ängen försökte jag se normal ut. Ändå kände jag mig skyldig och som om allt stod målat i våra pannor. Om Petter eller Marika tänkte något så visade de det hur som helst inte. Jag tänkte att de nog var alldeles för godtrogna och fantasilösa för att ens ha sådana tankar.

Resten av eftermiddagen förlöpte normalt. Plötsligt kändes det mer övertydligt än innan att Ingrid alltid satte sig bredvid mig om det var möjligt. Jag såg på mina döttrar att de redan dragit sina slutsatser men det var ändå mindre viktigt.

Under hemfärden vid niotiden på kvällen åkte Ingrid i vår båt igen. Kvällen hade blivit sval. Havet hade inte värmts upp särskilt mycket ännu men det var nästan vindstilla och doften i luften var gudomlig. Eftersom det inte blåste något längre fick Petter och Marika låta båten gå för motor och det gjorde att hemfärden gick lite fortare.
– Ska vi byta telefonnummer nu innan vi kommer fram? Frågade jag.
Ingrid nickade och jag gav henne mitt nummer. Kort senare plingade ett SMS in i min mobil.

De två följande nätterna drömde jag heta erotiska drömmar för första gången på många år. Det var sådana drömmar som jag mindes även efter att jag vaknat. På midsommardagen åkte jag och tjejerna och firade med mina föräldrar men mina tankar var hela tiden någon annanstans.

Till slut kunde jag inte stå emot längre. Jag skickade ett SMS till Ingrid och sa att det skulle bli strålande sol och varmt på söndagen om hon ville åka lite båt då? Svaret kom direkt med ett ja och en massa hjärtan. Jag kände mig urfånig men nervös och förväntansfull och spänd.

Dagen efter hämtade jag upp henne några kvarter från hennes hus. Det kändes inte rätt att smussla på det här sättet men det fick vara så nu. Ingrid var tyst och verkade nervös.
– Du har inte ångrat dig? Frågade jag och tog hennes hand.
Hon skakade på huvudet och log blekt.

Även ute på båtklubben kände jag mig som en tjuv, ständigt nervös för upptäckt. Petters och Marikas båt kändes som ett hot trots att den låg ett trettiotal meter bort och var alldeles övergiven. Men jag kallsvettades av blotta tanken på att Petter skulle komma gående över bryggan och hitta sin dotter där med mig. Det kändes angeläget att komma iväg.

Jag satte kurs på en annan vik, ett ställe som vi brukade åka till ofta. Det var inte lika trevligt att gå iland där som på ön vi var på under midsommaraftonen men det kändes bättre och säkrare. Ingrid satt bredvid mig uppe på taket och dinglade med benen och hennes hår fladdrade i vinden. När vi kommit långt bortom synhåll från vår båtklubb vågade jag flytta mig närmare henne och la prövande armen om hennes rygg. Första kyssen kändes nervös och trevande och jag antog att hon var nervös och ville inte pressa på. Jag undrade om hon hade samma förhoppningar som jag och om det skrämde henne. Jag fick vara noga med att gå försiktigt fram vilket vi nog båda behövde. Det var kanske inte ens säkert att vi hade samma förhoppningar om dagen, vad visste jag egentligen.

Viken var tom som tur var. Att dela den med andra båtar hade inte känts bra. Då hade vi behövt leta upp en annan vik. Men kvarlämnade engångsgrillar lite här och var på stranden vittnade om tidigare gäster som inte plockat upp efter sig. Vi ankrade på svaj mitt ute i viken. Allt blev så sagolikt tyst när dieselmotorns spinnande knatter upphörde.

Ingrid bytte om lika oblygt som senast. När hon kom upp ur ruffen lät hon sig villigt fångas in och åter igen svarade hennes kyssar som tidigare. Jag bredde ut två stora handdukar på fördäck i solen där vi la oss nära bredvid varandra. Det dröjde inte länge förrän våra händer sökte sig till varandra och vi vred oss över på sidan och kysstes mjukt och långsamt. Äntligen hade jag tillgång till hennes nästan nakna kropp, benen, rumpan, ryggen och håret. Försiktigt letade sig min hand ut över hennes ena bröst, kupade och knådade mjukt. Jag hårdnade mot hennes underliv när bröstvårtan svarade mot min handflata och kyssarna blev djupare.

Jag såg mig om igen, men allt var helt öde. Ön var vildvuxen och obebodd.
– Första parkett om någon ser oss, log jag.
Ingrid lyfte huvudet och såg sig om även hon.
– Vill du bada?
– Ja det måste vi.
– Trots att det är kallt? Var bara 16° där ute, kanske någon grad varmare här inne.

Vi reste oss upp och ställde oss vid relingen.
– Det är ganska långt till badstegen, jag fryser redan, klagade jag.
Sant var att jag var världshistoriens största badkruka och hatade att frysa.
– På tre då? Frågade jag.
Ingrid nickade, vi tog varandra i handen, räknade till tre och hoppade…
– Satan vad kallt! Huttrade jag och simmade efter Ingrid mot badbryggan.
Hon hängde sig i badstegen men klättrade inte upp genast.
– Lösenord? Flinade hon.
– Badkruka!
– Fel, försök igen.
– Ledtråd, please!
Ingrid putade med munnen och jag förstod. Huttrande kom jag nära, la armen om henne och kysstes alldeles för länge i iskylan.

Ingrid klättrade upp och jag skyndade efter. Jag ryckte åt mig en stor handduk som jag lagt där och försökte vira den runt oss båda.
– Du är i alla fall varm, sa jag tyst i hennes hår när vi höll om varandra.
– Nu fryser jag också, värm mig, pep hon med spelad hjälplös röst.
Vi klättrade tillbaka in i båten och jag torkade henne så gott det gick och sedan mig själv.
– Jag vet en bra medicin, kom.
Jag tog henne i handen och gick ner i ruffen. Jag bäddade snabbt dubbelkojen med ett stort sovtäcke på dynorna och ett annat att ha över oss. Sedan vände jag mig mot henne igen.

Hon stod alldeles stilla, andades knappt. Jag såg henne prövande i ögonen och hon nickade knappt märkbart. Ytterst långsamt började jag klä av henne överdelen. Huden knottrade sig av kylan. Hon sträckte upp armarna och lät sig kläs av. Jag kunde inte låta bli att nudda hennes bröstvårta med mina läppar och tunga och låta tungspetsen glida över bröstet, ut åt sidan och upp mot hennes orakade armhåla och ut över överarmens insida. Hon luktade just så där naturligt som jag hoppades. Hon stod alldeles stilla medan jag drog ner underdelen lika långsamt tills hon stod helt naken framför mig.

Ingrid kröp upp i dubbelkojen och såg oblygt på när jag drog av mig mina badbyxor. Jag kände mig djupt generad när hon såg min lust blottas, pekande snett uppåt, stor och hård. Jag skyndade mig efter henne upp i kojen och drog täcket över oss. Nu fanns ingenting som störde längre och ingenting mellan oss. Hennes rufsiga könshår kändes mot min svällande lem och känslan var fantastisk att vara så nära henne, bara några centimeter. Men jag ville inte stressa eller skynda. Jag ville ta in allt med händerna, smak och lukt, allt det där som jag längtat så innerligt efter. Äntligen fick jag känna henne med mina fingrar, leta efter hennes känsliga punkter, känna gensvaret i hennes kropp och inre muskler och i kyssarna. Jag ville att hon skulle ta emot mig innan vår första orgasm tillsammans.

Jag stannade upp, lät mina fingrar i henne vara stilla och slutade kyssa henne för ett ögonblick och såg henne djupt i ögonen.
– Ingrid?
– Mmmm
– Mår du bra? Vill du?
– Mmm om du vill?
– Jag vill väldigt gärna Ingrid.

Hon gnydde när jag pressade mjukt mot hennes höft så att hon låg på rygg. Med handflatan mot insidan av hennes ena lår tryckte jag mjukt. Hon förstod och flyttade långsamt isär benen. Sedan smekte jag henne mera. Hon var våt och redo.

Jag skulle aldrig glömma den stunden. Med mina läppar mot hennes och våra tungor smekande varandra la jag mig långsamt över henne, först ena benet och sedan det andra, stödd på armarna för att inte bli en allt för stor tyngd över henne. Jag höll i min lem och smekte henne upp och ner längs hela slidan flera gånger. Varje gång mitt ollon passerade hennes klitoris eller slidöppning kved hon och rörde höfterna uppåt.

När jag placerat mitt ollon i hennes slidmynning la jag händerna mot hennes kinder och trasslade in fingrarna i hennes hår och vi kysstes mjukt när jag långsamt började glida in i henne. Först låg hon alldeles stilla och tyst och hennes tunga slutade röra sig för en sekund. Sedan började hon försiktigt röra höfterna uppåt och händerna som legat stilla över min rygg började röra sig upp och ner i allt större rörelser. Till slut var jag inne i henne med hela mig och jag slappnade av i armarna och lät min tyngd känna hela hennes kropp. Hon var så otroligt mjuk, mullig och varm. Håret luktade lite smutsigt på det där bra sättet, precis så som jag tyckte om hos henne.

Jag låg stilla en lång stund.
– Känns det bra, viskade jag mot hennes läppar.
Hon nickade ivrigt flera gånger. Sedan låg vi så länge och rörde oss så försiktigt vi kunde. Jag ville aldrig komma, aldrig att stunden skulle ta slut. Ville bara känna hennes inre krama min lem, känna hennes kyssar och höra hennes tysta ljud och andetag och bara andas in henne.

Men det skulle inte kunna pågå i evighet. Hennes höfter fick allt mer ryckiga och giriga rörelser. Jag trasslade ut fingrarna ur hennes hår och smekte henne ner längs sidan och in mellan våra kroppar och jag lyfte mig lite för att komma in mellan oss. Mina fingrar började smeka hennes klitoris samtidigt som jag rörde mig allt djupare i henne. Ingrid kom med ett gurglande och kvidande medan hon slängde med huvudet. Det var den vackraste stunden jag visste.

Vi låg stilla länge. Det enda jag ville var att trycka min utlösning djupt in i henne. Det skulle bara behövas några okontrollerade rörelser för att få mig dit. Egentligen borde jag dra mig ur nu för att inte riskera att komma. Kanske började det redan bli försent.
– Ingrid hjärtat, jag har inget skydd.
Jag började långsamt dra mig ur för att kunna komma över hennes mage. Det var så våldsamt nära nu. Någon gång skulle jag vilja komma mellan hennes bröst, det vore så skönt och vackert på något sätt.

Ingrid höll mig kvar med sina händer mot min ländrygg.
– Men jag måste, log jag med paniken som började bubbla upp inom mig.
– Du behöver inte. Jag har skydd.
– Va?
– Jag har skaffat skydd, för det här. Du får om du vill.
– Vill du?
– Mmmm.
Jag såg henne djupt i ögonen en lång stund. Jag tänkte att det var i sådana här stunder många män säkert hade blivit lurade. Men i de där mörka ögonen fanns inget sådant att upptäcka. Åtminstone hoppades jag det.

Mjukt la jag mig ner över henne igen, fångade hennes mun och trasslade in fingrarna i hennes hår igen. Långsamt började vi röra oss igen, i vågor, som långsamma dyningar över havet som närmar sig land och blir allt högre och sedan som ett muller när de bryter mot stranden. Mitt muller ville aldrig ta slut. Ingrids höfter följde efter, hennes tunga svarade och hennes armar runt mig höll lika hårt som mina händer i hennes hår.

En lång stund låg jag på rygg med hennes huvud på min axel. Jag brydde mig inte om allt som forsade ur henne och ner på täcket, inte lära henne att allt måste torkas bort fortast möjligt. Om och om igen gled mina fingrar genom hennes hår som blev allt mindre trassligt, följde öronens märkliga vindlingar, ner över halsen och nyckelbenet, petade retsamt under armen så hon fnissade och ryckte till.
– Mår du bra? Viskade jag.
– Mmmm som en prinsessa, sluddrade hon.
– Vet du? Fortsatte hon.
– Nej, vad?
– Jag har aldrig varit med någon förut. Du är den första för mig.
– Mmmm åh.
Jag tryckte henne det hårdaste intill mig jag vågade.

Vad svarar man på sådant? Visst var det stort. Jag mindes fortfarande hur det var första gången med en flicka fast det var länge sedan. Just då fanns inget större i världen. Och visst var jag glad över att få vara det stora för någon. Visst kändes det större än allt att få det av någon, att någon visar sin hela nakenhet, särar sina ben, öppnar sig, släpper in någon inuti sin kropp, låter någon föra över säd in i sig. Jag kunde inte låta bli att fortfarande tycka att det var störst av allt.

– Du är så fin, jag tycker så mycket om dig. Hoppas du kände och känner det Ingrid?
– Det kände jag. Du är så fin mot mig. Fast det tog lite väl lång tid. Det borde du gjort för länge sedan.
Jag skrattade.
– Du är verkligen knasig. Du var bara 17 år den där första gången vi kysstes.
– Jag var ingen barnunge. Jag var redo redan då.
Jag hissnade av tanken.
– Nu fryser du inte?
Ingrid skakade på huvudet. Vi slumrade tätt tillsammans, trötta och utmattade. Det lugna kluckandet mot båtens skrov var så rogivande tillsammans med värmen mellan våra kroppar.

Jag vaknade med ett ryck av ljudet från en båtmotor. Det lät som en liten aktersnurra som passerade. Jag reste mig och tittade upp ur den öppna takluckan. En liten båt med en vuxen och två barn körde intill stranden ett hundratal meter bort.
– Vad var det? Frågade Ingrid sömnigt.
– Ingenting, bara badare.
När jag kröp ner hos henne igen växte begäret långsamt mellan oss. Äntligen fick jag smaka hennes bröstvårtor, slicka båda hennes armhålor och känna smakerna av våra blandade kärleksvätskor och äntligen fick jag känna och smaka henne när hon kom mot min mun. Lite fick vi krångla innan hon förstod hur hon skulle göra för att rida mig. Först tveksamt, sedan allt mer lustfyllt. Det var så vackert med håret som slängde runt hennes svettiga ansikte och särade läppar och brösten som gungade. I den positionen smekte jag henne till sin andra orgasm bara kort före min egen. Sedan föll hon ner över mig igen.

Tre veckor senare stod jag inför det som varit min största skräck i tre år. Jag var så nervös att jag mådde fysiskt illa när jag gick sista biten mot Petters och Marikas radhus. Det här kunde nog vara det sjukaste jag varit med om. Vad fan skulle de säga och vad skulle jag själv säga? Jag fick en föreställning om att ingenting av det jag upplevt med Ingrid de gångna veckorna var värt det här. Jag såg för mitt inre hur jag kräktes i en buske av ren skräck och brast i skratt.

Det var Ingrid som öppnade när jag ringde på.
– Hej, kom in.
Våra händer möttes, en flyktig kram och blixtsnabb puss. Petter kom ut i hallen och vi hälsade som vanligt. Marika var den som avvek lite genom att ta i hand. Det hade vi aldrig gjort de tre år vi känt varandra. Ingen av dem sa eller kommenterade orsaken till att jag var här. Jag bjöds på vegetarisk middag och samtalet flöt på precis som vanligt. Ibland sökte min och Ingrids händer varandra under bordet men bara helt flyktigt. Jag visste inte säkert vad hon sagt till sina föräldrar annat än att hon sagt allt som hon uttryckte det. Jag hoppades att hon inte menade bokstavligen allt.

Det var först till kaffet som Petter berörde ämnet för första gången. När Ingrid gick på toaletten blev det tyst ett kort ögonblick.
– Så ni vill det här?
– Ja, svarade jag fåraktigt utan att komma på något mer vettigt att säga.
Det kändes som om jag behövde försvara mig.
– Tänker bara på det här med åldern, fyllde Marika i.
– Förstår det. Kan bara säga att för mig är den inte viktig om man träffar någon man håller av.
Håller av, herre gud, vad fick jag det gammalmodiga språket ifrån? Tänkte jag desperat. Jag hörde hur Ingrid spolade och tvättade händerna inne på Toa och jag hoppades att hon skulle skynda sig.
– Bara du inte gör henne illa, det får du inte. Hon har sin autism, hon kanske inte förstår hur det skulle kunna vara, fortsatte Marika.
– Vara med vad?
– Ja, med tillfälliga romanser. Hon skulle bli förkrossad.
– Det är ingen tillfällig romans och jag har ingen avsikt att göra henne illa på något sätt. Det kan jag lova.

Vi såg på varandra tysta en stund. Toalettdörren låstes upp och Ingrid kom tillbaka.
– Jag sover borta inatt, hämtar kanske lite grejer imorgon, sa hon som om ingenting var konstigt.

Vi tog avsked av Ingrids föräldrar och åkte hem till mig. Ingrid hade med sig en väska med det mest nödvändiga. Hemma fanns numera bara min yngsta dotter kvar och hon hälsade ointresserat när vi kom och hon försvann in på sitt rum. En massa roliga elaka repliker for för mitt inre:
– Du får kalla henne mamma om du vill hjärtat!
Men jag lyckades hålla tyst.

Den natten var inte den första gången vi älskat i min dubbelsäng. Några gånger hade vi passat på när dottern inte var hemma. Det hade bara varit dagtid och i smyg och med viss stress. Nu skulle vi sova tillsammans här för första gången och det kändes stort. Att älska med varandra var lika stort och symboliskt.
– Tänk om någon sa att det skulle bli så här för tre år sedan? Sa jag när vi låg efteråt tätt tillsammans och jag drog fingrarna långsamt genom hennes hår.
– Gärna för mig. Jag hade i alla fall sagt ja.
– Du var ändå modig som vågade kyssa mig så där som du gjorde bakom båten den gången.
– Du var ju lite trög så jag tänkte att jag behövde vara lite tydligare men du ville ändå inte ha mig, fnissade hon.
– Jo det ville jag, men det gick liksom inte.
– Fegis, viskade hon.

Sedan började vi kittla varandra och Ingrid gjorde motstånd.
– Vill du ha mig så får du ta mig — om du kan.
Sedan flöt vi in i varandra, det som vi verkade ha så lätt för. När vi somnade tätt tillsammans kände jag mig lyckligare än jag någon sin varit de tre senaste Åren, eller kanske någonsin.