Det här är del 6 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Pipern var följsam och jag la planet i en svag vänstersväng efter att ha fått klartecken från flygledaren. Kontrollanten vid min sida hade inte yttrat ett enda ord sen hon bad mig påbörja uppflygningen men jag berättade lugnt varje moment jag gjorde och varför. Hennes penna hade skrapat irriterande mot blocket hon höll i knät när hon bockade av de olika momenten och skrev ner sina kommentarer.

Jag såg hur landningsbanan växte fram framför mig och jag justerade farten så att jag närmade mig på rätt höjd. Det kändes som om planets hjul var en del av mig själv och när jag drog av gasen för att sätta ner planet så studsade det knappt till. Jag sickade en tacksam tanke till Fredrik och alla hans omåttligt tråkiga start- och landningsövningar.

Flygledaren anvisade mig till YANKEE-HOTEL och jag taxade bort mot flygklubben utan att för den skull slappna av. Planet gungade till med ett litet ryck när jag bromsade in framför flygklubbens byggnad och nästan mekaniskt började jag att genomföra åtgärderna efter flygning fortfarande förklarande för kontrollanten. Kontrollanten sa fortfarande ingenting när jag tog den sista inspektionsrundan runt planet.

– Klar! sa jag kort.

– Gratulerar!

Kontrollanten sträckte fram handen och jag var som i en liten dimma när jag fattade hennes hand. Jag hade lite svårt att fokusera på hennes genomgång under debriefingen eftersom jag kände hur det liksom bubblade av lycka inom mig.

– Grattis!

Wilma kastade sig runt halsen på mig och gav mig en jättekram och hon hann knappt släppa taget om mig förrän jag hade Julia om halsen. Jamie log stort mot mig när även hon gav mig en stor kram.

– Då var den siste godkänd då! sa hon.

Det var dagens sanning! Jag var sisten ut att ta mitt certifikat efter att Wilma och Julia tagit sina certifikat strax före de tagit sina körkort för bil. Jag kunde bara skylla på att min avhandling dränerat min flygning på tid och kraft.

– Det såg jättebra ut och du fick bra kritik, sa Jamie.

– Grattis! sa Fredrik.

Jag skakade hans framsträckta hand.

– Tackar! Bra lärare, sa jag.

– Tror att Jamie lärt dig mer än jag gjort, sa Fredrik.

Faktum var att jag hade flyget otroligt mycket inofficiellt tillsammans med Jamie. Jag hade nog fyra gånger så mycket flygtid utöver den som fanns i min loggbok. Tyvärr så hjälpte inte det när det var officiell flygtid med Fredrik jag behövde och därmed hade mitt certifikat dragit ut på tiden. Det kändes i alla fall skönt att flygcertifikatet var i hamn så att jag kunde lägga allt fokuset på avhandlingen. Jag höll på med de sista korrekturändringarna och datum för disputationen var bestämd.

*

Jag speglade upp simuleringen på duken med projektorn. Animeringen bestående av små blåa pilar visade hur turbulensen bröt det laminära flödet i inloppsmunstycket.

– Nu kör jag det modifierade inloppsmunstycket, sa jag.

Animeringen började om och de små blå pilarna visade återigen flödet men nu med det nya inloppsmunstycket, skillnaden var markant. Jag lät animeringen rulla vidare i bakgrunden medan jag vände mig mot eleverna i föreläsningssalen. Som industridoktorand så behövde jag egentligen inte undervisa men Bengt hade vid ett tillfälle frågat om jag kunde ta en av hans föreläsningar på grundkursen i strömningslära. Givetvis så hade jag ställt upp och upptäckt att det var ganska roligt och givande att undervisa. Studenterna ställde helt klart frågor som tvingade mig till att verkligen förstå vad det var jag höll på med.

Bengt hade givetvis noterat mitt intresse och vi hade tillsammans med Roger satt ihop en kurs i beräkningssnål tillämpad numerisk strömningsmekanik. Kursen utgjorde en avancerad påbyggnad på det befintliga kursutbudet i strömningsmekanik. Förutom olika modeller för strömningsproblem så var det genomgående temat att använda så lite beräkningskapacitet som möjligt. Vi hade plockat fram fem år gamla datorer som var hopplöst föråldrade och använde dessa för att tvinga fram innovativa algoritmer. Jag använde exempel från min vardag på arbetet som studenterna fick arbeta med. Jag hade ju någon typ av facit och eftersom det var verkliga exempel så blev kursen ganska populär. För egen del så gav det mig även möjlighet att leta potentiella framtida kollegor.

– Kom ihåg att den här komponenten sitter i ett stort antal fartyg i verklig drift. Jag löste problemet med en helt vanlig bärbar laptop, sa jag.

En blond ganska späd tjej viftade handen. Hon såg bra ut, hade en ganska tillbakadragen personlighet men hon ställde alltid intelligenta och genomtänkta frågor. Hon var en av de studenter jag hade ögonen på som potentiell medarbetare. Jag hade redan bestämt mig för att förmå henne att göra ett examensarbete för mig.

– Ja Emma? sa jag.

– Men hur löste du det rent praktiskt?

– På osnyggast möjliga sätt! Trial and error, sa jag.

Min kommentar framkallade lite skratt men faktum kvarstod, för det mesta så är det tid och tur man behöver.

– Skall vi titta lite på Navier-Stokes ekvationer igen. De gäller bara för enfasproblem och ingen turbulens. Laminär strömning är ju det man eftersträvar i vissa applikationer medan man önskar turbulens i andra, sa jag.

Jag fortsatte föreläsningen med några exempel på laminär icke-turbulent strömning och gick igenom några lösningsmodeller för dessa. På efterföljande laboration skulle studenterna genomföra mätningar på ett av exemplen som givetvis kom från min vardag för att sedan reproducera resultatet i en simulering. Därefter kom utmaningen med den turbulenta icke-laminära strömningen. Upplägget där var att gå in på olika sätt att modellera turbulenta flöden såsom RANS och LES. LES eller Large-Eddy Simulation var den metod jag huvudsakligen använde mig av själv.

– Som ni alla vet så går jag upp för min disputation nästa vecka. Ni är välkomna att närvara för jag tror att ni kommer att känna igen mycket från kursen, sa jag.

Jag fick en liten spontan applåd vilket fick mig att känna mig lite generad. Oavsett så visste jag att förmodligen hela kursen skulle sitta bänkade på åhörarplatserna när det begav sig.

*

Fakultetens lunchrum var fullt av folk och jag minglade runt som i ett litet ljusblå skimmer. Det kändes nästan overkligt att jag äntligen var klar. Det var inte för intet jag kände mig lite stolt när jag höll min upptryckta avhandling “Numerical models of micro eddies heat transfer in a turbulent flow regime.” i handen.

Disputationen hade gått utan problem trots att min opponent var professor Jenny Chan vid MIT. Eller det var kanske därför det hade gått så bra eftersom hon verkligen förstått vad min tes var. Det hade varit fullt på åhörarläktaren och jag anade att det var professor Chan som drog folk. Nästan hela min kurs var på plats och jag kände pressen på mig att inte göra bort mig.

Traditionsenligt så bjöd jag på en liten buffé för alla som närvarat vid disputationen. Till och med Jamies och mina föräldrar hade närvarat och jag var helt klart mer nervös över deras närvaro än över själva disputationen. Jag rättade till en liten hög med min avhandling som låg på ett bord fri för alla som ville att förse sig med.

– Congratulations! sa Jenny.

– Det är jag som skall tacka för att du var så snäll mot mig, sa jag.

Jenny skrattade till lite.

– Jag var inte snällare än jag brukar. Du har gjort ett bra jobb, sa hon.

– Tackar, sa jag och nickade lite.

– Känns det skönt att vara klar?

– Onekligen. Nu återstår själva promoveringen men den skall traditionsenligt vara i maj så jag får vänta tills nästa år, sa jag.

Känslan av att få sätta på sig doktorshatten fick vänta men doktorsringen hade jag redan satt på mig. Jag hade lagt av civilingenjörsringen för att inte se ut som en pimpad gangsterrappare.

Jenny nickade lite och tog fram ett kuvert ur handväskan.

– Jag har nöjet att erbjuda dig en postdok, sa Jenny.

Hon sträckte över kuvertet som jag tog emot och öppnade. Dokumentet var helt korrekt ett erbjudande om en postdoktoral tjänst. Det var komplett med ett stipendium med boende och lön vid Kendal laboratoriet under ett års tid.

– Mer än tack! sa jag och bugade.

– Jag tror att du kommer bli ett bra tillskott på laboratoriet, sa Jenny.

Jag skulle bli tvungen att söka tjänstledigt från arbetet men det bedömde jag inte som något stort problem. Däremot vad det hela skulle innebära för familjen med mig i staterna och resten av familjen i Sverige. Efter att jag avslutat samtalet med Jenny så letade jag upp Jamie.

– Jag har fått erbjudande om ett postdok i ett år vid MIT, sa jag.

– Nä men underbart! Grattis!

Jamie gav mig en stor kram.

– Funderar bara på vad det innebär för familjen, sa jag.

– Vi flyttar givetvis med. Tjejerna har ju gått ut gymnasiet och båda tar nog gärna ett sabbatsår i USA, sa Jamie.

– Båda har ju kommit in på sina utbildningar, sa jag.

– Det går att pausa, sa Jamie optimistiskt.

Det hela hade tagit en vändning som jag inte räknat med men den kändes mycket tilltalande. Ett år i Boston tillsammans med familjen där jag bara fick ägna mig åt sådant som jag hade nytta av kunde inte bli fel. Det kanske skulle bli lite knorr från Magdalena men Wilma var ju arton så hon bestämde själv.

– Det blir bra. Men vi berättar inte för någon än, sa jag.

Efter Jamies positiva reaktion så samlade jag ihop Roger och Bengt och berättade om Jennys erbjudande. Inte helt oväntat blev även de uppriktigt glada.

*

Jag, eller rättare sagt Jamie, hade ordnat ett öppet hus hemma hos oss för våra vänner och bekanta dagen efter disputationen. Vi hade anlitat catering och några kompisar till Wilma och Julia som gick restaurangprogrammet agerade serveringspersonal. Det var till min stora förvåning förvånansvärt många som kom och gratulerade mig. Företaget hade samlat till en present och både Jessica och Henrik var där. Presenten visade sig vara en tvåveckors bartenderkurs på Malmö bartenderskola. Både Henrik och Jessica hade i alla fall mycket roligt åt min förvånade min när jag öppnade kuvertet med presenten. Det hade tydligen varit en tävling på kontoret att hitta den mest originella presenten till mig. De hade konstaterat att de vanliga presenterna som ballongflygning och fallskärmshoppning var kanske inte så gångbart på en pilot. Så då fick det bli en bartenderkurs i stället.

– Du får blanda drinkar på nästa personalfest, som Jessica uttrycket sig.

Oavsett så var det en ganska kul present och den egentliga presenten var nog tjänsteledigheten för postdok-året vid MIT. I och för sig så skulle det med stor sannolikhet löna sig för företaget i det långa loppet men jag skulle trots allt bli borta i ett år. Det visade i alla fall att man ville löpa linan ut och ville få ut maximalt av investeringen i min industridoktorandutbildning.

Framåt kvällen hade jag bjudit in lite mer närstående släkt och vänner. Jakob Silferbielke kom fram och sträckte fram handen i en hälsning. Han hade anlänt i sällskap med Magdalena och min mottagning var deras första officiella framträdande tillsammans. Magdalena gav mig en kram som var innerligt ärlig och inte bara för syns skull. Jakob hade haft bra inverkan på hennes välbefinnande och jag gladdes med henne.

– Doktorn! hälsade Jakob.

– Greven! svarade jag.

Jakob hälsade med ett fast handslag samtidigt som han log stort. Han var korrekt men anspråkslöst klädd. Inget av hans yttre skvallrade om att han tillhörde en av de äldsta och rikaste adelssläkterna i landet. Silfverbielke var verkligen gammeladel till skillnad från Stolpe som var knappadel i jämförelse. Jakobs anspråkslösa yttre kontrasterade hårt till den rikedom jag visste fanns bakom fasaden. Hans lek med våra titlar visade bara hur lite han egentligen brydde sig om dem.

Jakob var precis som Magdalena frånskild och till skillnad från Magdalenas och min skilsmässa som passerat i jämförelse obemärkt förbi så hade Jakobs utspelats inför öppen ridå. Det hade varit ett smörgåsbord av snaskigheter som skvallerpressen exploaterat maximalt. Hans exfru hade varit ett helt uppenbart exempel på en troféfru och den med lite fantasi hade kunnat räkna ut hur det skulle sluta. Magdalena och Jakob passade bra ihop dels för att de delade adlig bakgrund dels för att de varit gifta innan båda två. Det skulle givetvis skvallras lite bland de gammeladliga om lämpligheten att de gifte om sig men det tror jag ingen av dem brydde sig om. Magdalena sken i alla fall på ett sätt som jag inte sett henne göra sen innan hennes föräldrar gick bort.

– Jag får gratulera till både din disputation och ditt giftermål, sa Jakob.

Tanken på giftermål hade vuxit fram organiskt utan någon egentligt rationell analys, det kändes bara helt naturligt. Jamie och jag hade så där nästan lite torrt akademiskt resonerat en kväll och bara bestämt oss. Wilma och Julia hade fnissat hysterisk åt att de skulle bli syskon på riktigt när vi berättade för dem. Varken Jamie eller jag hade funderat på en kyrklig vigsel och då hade vi nästan i munnen på varandra sagt ”Nova”! Rederiet hade i alla fall välkomnat oss med öppna armar och verkligen gjort något riktigt bra av det hela.

S/S Novas passagerardäck hade bröllopsdukats och man hade skapat ett litet honnörsbord i aktern där Jamie och jag var placerade. Gästerna var placerade vid de befintliga borden och bänkarna även om man hade försett träbänkarna med dynor och borden med vita dukar och levande ljus. En trio bestående av cello, violin och flöjt underhöll med bakgrundsmusik ackompanjerade av ångmaskinens dunkande. Kocken hade åstadkommit underverk i den lilla kabyssen och tillagat Slätvar med vitvinssås även om desserten hade lagats till i land. Vigseln hade även den förrättats på Nova av kaptenen men då på fördäck.

Det hade varit ett strålande vackert försommarväder och Göta kanal visade upp sig från sin bästa sida. Turistsäsongen hade inte startat ordentligt men trots det så fanns det en hel del nöjesseglare och alla reagerade muntert när den bröllopsdekorerade Nova gled fram i makliga tre knop. Vi hade tillbringar bröllopsnatten ombord på Nova. Våra gäster inklusive tjejerna hade sovit i land på hotell och dagen efter bussats för att åter igen kunna stiga ombord och avsluta resan.

På det hela taget så hade det varit ett otroligt lyckat bröllop och mycket berodde på att rederiet verkligen ansträngt sig och gått all-in. Givetvis så hade vi bara kunnat ha med oss den allra närmaste släkten och vännerna men vi hade haft en uppsamlingsfest i Malmö som var desto större. Till och med några ur Jamies släkt från staterna flög över och närvarade vilket fick mig att känna mig lite rörd.

– Tackar, sa jag.

– Jag försökte läsa din avhandling men jag stupade redan i förordet! sa Jakob med ett skratt.

– Den är väl inte direkt tillämpbar på driften av ett gods, sa jag.

– Hade du hållit dig till lantbruksmaskiner så hade jag kanske hängt med, sa Jakob.

Jakob var disputerad han med det visste jag. Jag hade för mig att det var något inom avel av nötkreatur vilket var passande med tanke på att han hade ett av Sveriges största besättningar av nöt.

– Du är nog inte direkt målgruppen, sa jag med ett skratt.

Jakob nickade och log instämmande.

– Ni firade bröllopet på ångbåten hörde jag, sa Jakob.

– Det var ett ganska självklart val då ingen av oss ville gifta oss kyrkligt, sa jag.

– Och så behöll du namnet Stolpe! sa Jakob.

Namnet hade varit en svår nöt att kläcka men jag tror att vi hittade en lösning som alla var nöjda med, inklusive adeln.

– Vi hade lite diskussioner om namnet. Jamie och Julia kan ju inte ta namnet Stolpe. Wilma är en Stolpe så det finns inte på kartan att hon skulle byta namn. Samtidigt så skulle det se konstigt ut om vi alla utom Wilma hette Williams så jag valde att behålla Stolpe och lägga till Williams som mellannamn, sa jag.

– Jag förstår resonemanget och uppskattar lösningen, sa Jakob.

Jag tog det som ett godkännande av namnproblematiken.

– Wilma är en Stolpe vilket hon är på det klara med och hon vet att hon kommer att ta över godset en dag. Hon ska studera på lantbruksuniversitetet, det är redan klart. Julia kommer att följa Jamie i fotspåren och utbilda sig till pilot, sa jag.

– Hon skall läsa på Alnarp? sa Jakob.

– Det är tanken, sa jag.

– Då kommer hon träffa min son Karl för han läser till agronom där, sa Jakob.

– Det hade Wilma tänkt sig att läsa till också, sa jag.

Det var egentligen en helt onödig kommentar för Jakob visste med stor sannolikhet allt om Wilmas planer sedan tidigare.

– Och Julia skulle följa sin mamma i fotspåren sa du?

– Ja. Och sin morfar för han är pilot han med samt några av kusinerna, sa jag.

– Men både Wilma och Julia har redan flygcertifikat om jag förstått det rätt? sa Jakob.

– De har PPL-certifikat vilket de tog så fort de fyllde arton år, sa jag.

Tjejerna hade faktiskt tagit sina flygcertifikat innan de körde upp för sina körkort. Båda hade dessutom klarat av det på sina första försök.

– PPL?

– Privatflygarcertifikat som man behöver när man inte flyger kommersiellt, sa jag.

– Det har du med om jag förstått det rätt, sa Jakob.

– Ja. Vi är en flygande familj. Har man eget flygplan så vill det nog till, sa jag.

– Det är ganska imponerande, sa Jakob.

– Det handlar egentligen bara om pengar och intresse men visst har tjejerna imponerat, sa jag.

– Hur menar du?

– De har gått ganska hårt fram bland killarna. Det är ju bara att titta på dem, sa jag.

Jag kikade bort mot Wilma och Julia som stod och pratade med Magdalena. De såg verkligen bra ut båda två. Julia var en yngre blond kopia av sin mamma medan Wilma var hennes mörka motsats men precis lika attraktiv. De var verkligen populära i skolan och det var ett fasligt spring på killarna.

– Att de sen dessutom har flygcertifikat får de bara att stå ut ännu mer, sa jag.

– Och Wilma med sitt namn, sa Jakob.

– Ja. Det finns en del opportunister men Julia har ju inget Svenssonnamn hon heller, sa jag.

Det var baksidan med att heta Stolpe. Det hade blivit tydligare för Wilma som var infödd än för mig som varit ingift. Folk drogs till adeln som flugor runt en sockerbit men Wilma hade ganska snabbt lärt sig att inte alla hade ärligt uppsåt.

– Men jag är glad över att det inte har stigit Wilma över huvudet. Hon är verkligen lika jordnära som jag är, sa jag.

– Det är därför du har sådan respekt för att du aldrig utnyttjat ditt namn eller position eller ens förespeglat att du skulle vara adlig. Du har alltid varit öppen med att du varit ingift. Inte ens skilsmässan utnyttjade du och för det åtnjuter du respekt, sa Jakob.

Det var ett ordentligt erkännande av Jakob och jag förstod lite hur man resonerade i hans kretsar. Mitt inflytande på Wilma som pappa betydde mycket och min inställning var avgörande. Att jag inte försökte utnyttja läget placerade mig i en position som uppskattades vilket även Ivars agerande bevisat.

– Jag måste erkänna att jag är imponerad av konsten Carl samlade ihop som du har, sa Jakob.

Jakob bytte smidigt samtalsämne och jag skrattade till lite. Jag kunde bara fantisera om vad det fanns för konst i släkten Silfverbielkes ägo.

– Det var en kamp med Magdalena, sa jag.

– Förstått det men du stred för de rätta verken, sa Jakob.

-Något speciellt? sa jag.

– Klein här till exempel, sa Jakob.

Vi ställde oss framför en koboltblå kvinnotorso i gips som stod på en piedestal under en skyddande glaskupa. Det var helt klart ett av de mest exklusiva verken jag hade och min personliga favorit.

– Det är Yves Klein, helt rätt. ”La Vénus d’Alexandrie” eller ”Vénus Bleue” heter den. Den är gjord i typ tre hundra exemplar på 80-talet någon gång. Min har nummer 153. Tror Carl köpte den på ett galleri i Frankrike, sa jag.

– Jag budade faktiskt på en likadan för något år sedan men när den gick över miljonen så vek jag ner mig, sa Jakob.

Jag nickade lite medhållande. Vi hade värderat allt inför bodelningen och värderingsmannen från ett av de stora auktionshusen hade skrivit ihop en liten rapport där han förutom värdet även noterat lite historik. Jag hade dessutom alla Carls originalkvitton så jag var väl medveten om hur värdet hade utvecklats.

– Har faktiskt en Klein till. En monokrom tavla i Kleinblå men den hänger i huset på Gotland, sa jag.

Tavlan var det mest värdefulla konstverket jag hade och det hade varit en strid på kniven om den med Magdalena. Inte för att hon egentligen uppskattat det konstnärliga värdet utan snarare för att jag ville ha den.

– Den här har jag dock aldrig förstått varför Carl köpte! sa Jakob.

Han tittade på ett fotografi av Walter Hirsch från Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria”. Det var den ikoniska scenen där huvudpersonerna omfamnar varandra på fotbollsplanen efter ett tonårsdrama på hög nivå. Filmen var en skildring av svensk folkhemsutveckling och så lång ifrån adeln man kunde komma. Oavsett bakgrunden så var det ett riktigt bra fotografi och det var det konstnärliga värdet Carl uppskattat.

– Svensk socialrealism är kanske inte helt tippat, sa jag.

Jakob valde att inte spinna vidare på samtalet och jag misstänkte att det var skillnaden i klass som kilade in sig mellan oss. Vissa saker hade jag aldrig lärt mig att förstå.

– Corbijn är trevlig också, sa Jakob.

Han nickade mot Skin som hängde solitärt på en vägg. Jag hade valt att plocka ner alla andra fotografier runt om för att verkligen låta Corbijn få fylla upp platsen. Dessutom hade Julia tagit flera av fotografierna och hängt dem på sitt rum tillsammans med Marilyn och Audrey.

– Hon är effektfull och i en helt annan prisklass än Vénus eller Roy, sa jag.

– Till skillnad från många andra så uppskattar du det konstnärliga värdet snarare än det prismässiga. Men jag tror att du har en förkärlek för skulpturer. Såg att du har en Barbro Bäckström också, sa Jakob.

Jakob hade helt rätt! Jag gillade det tredimensionella i skulpturer vilket gjorde att de gick att betrakta från flera håll. Även det var en kvinnotorso men till skillnad från Vénus gips så var Barbros skulptur skulpterat i ett finmaskigt stålnät.

– Hon är väl i samma prisklass som Skin. Jag har faktiskt en bronsskulptur i form av en mans torso också av Barbro och den är lite mer överkomlig, sa jag.

Skulpturen var stor som ett A4 och föreställde en man bakifrån. Det var samma mjuka organiska kroppsformer som i nätskulpturen men i bronsets varma patinerad färg.

– Han står i huset på Gotland, sa jag.

– Jag hade för mig att en av Carls favoriter var en skulptur av Max Ernst, sa Jakob.

– Ja, ”Chéri Bibi”! Den har jag också. Den står där borta, sa jag.

Jag pekade bort mot en hylla där den lilla bronsstatyetten stod.

– Precis den ja, sa Jakob.

– Magdalena har dessutom ett större verk i svart marmor i trädgården på Kråknäs, sa jag.

– När du säger det så har jag nog sett den, sa Jakob.

– Jag måste erkänna att den hade jag gärna haft men jag har ju ingen bra plats för den. Magdalenas trädgård är helt rätt, sa jag.

– Jag ber att få ursäkta mig men Magdalena kallar, sa Jakob.

Magdalena stod och vinkade lite en bit bort. Jag nickade lite godkännande och Jakob försvann bort. Jag tittade mig lite omkring och fann Mike stå tillsammans med Wilma och några andra gäster så jag gick bort till dom. Mike var verkligen en morfar som jag skulle vilja haft själv. Han var full av historier och hans bakgrund som stridsflygare kittlade fantasin hos alla som lyssnade på honom. Jag gled i alla fall lätt in i samtalet om flygning när Jakob klappade i händerna för att påkalla uppmärksamhet. Det bildades en liten korridor mellan oss när gästerna flyttade på sig.

– Vi har ju en nybliven doktor bland oss här i kväll och jag skulle vilja utbringa en skål för Hannes, sa han.

Han lyfte Champagneglaset han höll i och väntade medan serveringspersonalen snabbt försåg mig med ett glas. Jag kände mig lite förlägen av uppmärksamheten när han utbringade skålen och alla gästerna hade mig i fokus.

– Jag skall helt ärligt tillstå att jag inte är byxad att recensera din avhandling men det faktum att det satt en professor från ett av världens mest prestigefyllda institutioner som opponent talar sitt tydliga språk. Du har dessutom skrivit avhandlingen samtidigt som du arbetat, tagit flygcertifikat, renoverat en ångslup och gift dig!

Jakob fick det att låta så mycket bättre än vad det verkligen var men det låg en strimma sanning i det hela för det var en bedrift att jag klarat av det och jag kände mig lite sliten.

– Vi har samlat till en liten om än symbolisk present till dig som jag fått i uppdrag överräcka. Alla som någon gång besökt ditt hem har ju imponerats av ditt intresse för konst och ditt stora intresse att förmedla det intresset till andra. Jag skulle gissa att konsten som finns här har inspirerat till många intressanta samtal här ikväll, sa Jakob.

Det nickades och hölls med bland gästerna vilket fick mig att le för mig själv. Jag hade medvetet arrangerat min samling så att oavsett var man befann sig i lägenheten skulle man ha något intressant att titta på och konversera om. Dessutom så hade jag minglat runt hela kvällen och förutom avhandlingen och flygning så hade konst varit ett av de stora samtalsämnena. Jamie kom fram med en stor present som hon gav Jakob.

– Gratulerar!

Jakob kramade min hand med ett fast handslag och lämnade över presenten medan alla applåderade. Jag kunde känna att det nästan blev lite vått i ögonvrån. Jag hade inte förväntat mig uppmärksamheten eller omtanken över huvud taget.

– Tack! sa jag.

Jag tog emot presenten och bugade mig lite runt för att tacka. Det var helt uppenbart att jag skulle öppna presenten och alla tittade nyfiket på medan jag började att ta av presentpapperet. När Wilma smidigt fångat in den sista remsan papper så var presenten blottad. Det var en halvmeter hög skulptur av bemålat trä som föreställde en blondin som kramade om ett benrangel.

– Ah! Döden och superbruden, sa jag.

– Det är ju inget kul att köpa något till dig eftersom du alltid vet vad det är, sa Jamie surt.

Eftersom Carl hade varit mycket konstintresserad så hade han även försökt att få sin svärson intresserad och jag hade inte varit oäven. Carl hade varit en bra skola och jag hade ganska bra koll på samtida- och popkonst som legat Carl speciellt varmt om hjärtat.

– Men hallå! Superbruden är ju liksom Kristina Elanders signum, sa jag.

Jag vände och vred lite på skulpturen medan jag granskade den. Den var färgglad och fräck och jag gillade den skarpt. Den drog ögonen till sig och skulle bli ett bra konversationsämne det visste jag.

– Den är perfekt! Jag tackar alla än en gång, sa jag.

Det uppstod åter igen en spontan liten applåd samtidigt som det stora flertalet var framme för att skaka min hand eller ge mig en kram. Sist fram var Jamie och hon gav mig en stor bamsekram.

– Släkten i USA är med på ett hörn också men de kommer att ordna något speciellt, sa Jamie.

Efter att alla gratulerat och det lugnat ner sig lite så placerade jag Superbruden på ett av soffborden. Hon skulle inte stå där slutligen men jag hade ingen klar plan utan bara en tanke. Förmodligen så skulle hon hamna i sovrummet även om det kändes lite synd att placera ett sådant utmärkt konversationsämne där.

När allt lugnat ner sig och alla gäster lämnat hade vi städat undan allt som haft med festen att göra i möjligaste mån. Tungt så slog vi oss ner i soffan allihop. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och jag kände mig lite mör efter två mycket långa och händelserika dagar.

– Hur känns det att vara klar nu då pappa? frågade Wilma.

Jag höll upp handen med doktorsringen och granskade den lite. Den glänste ny som den var till skillnad mot vigselringen som hunnit bli lite repad och sliten.

– Har knappt hunnit tänka efter. Men mogen man i sina bästa år är det nog, sa jag.

Tjejerna fnissade till men det låg en hel del sanning bakom uttrycket. På många sätt och vis var det den bästa tiden i mitt liv, nydisputerad, nygift och nybliven pilot.

– Blir det inte konstigt att bara gå till vanliga jobbet? frågade Julia.

Jag tittade på Jamie och hon nickade. Det var kanske rätt tillfälle att berätta om min postdok.

– Jag har fått erbjudande om en tjänst vid MIT under ett år så vi har funderat på om vi skall flytta över hela familjen. Ni kan ta ett sabbatsår och ha det skönt, sa jag.

– Men jag vill inte ta ett sabbatsår i USA! Det var så jäkla svårt att komma in på flygskolan och nu så har jag fått en plats, sa Julia.

– Jag skulle kunna tänka mig att flytta till USA men jag antar att ni skall ju jobba och Julia i Sverige så hur kul blir det för mig? Dessutom så har ju jag med kommit in på universitetet, sa Wilma.

Tjejerna reagerade inte alls som jag hade förväntat mig. Samtidigt så resonerade de betydligt mer vuxet än jag förväntat också mig vilket gladde mig.

– Du kan bo hos Magdalena, sa jag till Wilma.

– Och du kan bo hos mamma och pappa, sa Jamie till Julia.

– Glöm det! sa tjejerna nästan i mun på varandra.

– Vi bor hemma! sa Wilma.

– Vi är vuxna och klarar oss själva! sa Julia.

Jag visste inte vad jag skulle säga men de hade helt rätt. De var så stora att de kunnat flytta vart som helst i världen för att studera eller arbeta.

– Då var den frågan avgjord! sa Jamie pragmatiskt.

– Det här blev inte alls som jag tänkt, sa jag.

Jag fick tänka om helt! Det blev mer logiskt att endast jag flyttade till Boston så fick tjejerna stanna hemma. Det skulle bli ett jobbigt år men Wilma och Julia skulle flyga ur boet förr eller senare ändå. Egentligen så kändes det dumt att Jamie skulle flytta med, det var smartare om hon stannade hemma. Vi skulle nog träffas tillräckligt ändå.

– Då är det smartast att bara du flyttar. Du har redan boende och jag kan lägga om mitt schema så att jag flyger på staterna så kan vi träffas ofta ändå, sa Jamie.

Jamie hade resonerat precis som jag och det kändes skönt.

– Då är alla nöjda och glada då, sa jag.

– Jag vill givetvis komma och hälsa på, sa Wilma.

– Och så måste vi fira jul tillsammans, sa Julia.

– Skulle vi inte kunna göra det med släkten i USA? sa Wilma.

– Vad tror du mamma säger om det? sa jag.

– Det löser sig, sa Wilma.

Givetvis så hade hon rätt! Varken Magdalena eller jag skulle sätta några käppar i hjulet för den andre. Nu när Magdalena dessutom var tillsammans med Jakob så behövde jag inte ha dåligt samvete för att hon satt ensam på en storhelg.

När vi lagt oss så kröp jag intill Jamie och la upp en hand på hennes mage. Hon var varm och len under min hand och hon tittade lite busigt nyfiket på mig.

– Det har varit så mycket den senaste tiden med avhandling och flygcertifikat så jag har inte hunnit med min kära hustru, sa jag.

– Hur tänkte du nu? sa Jamie.

– De äktenskapliga plikterna, sa jag.

– Och då antar jag att du inte menar försörjningsbördan, sa Jamie med ett fniss.

Jag smekte henne över magen upp mot brösten och gled upp med handen mellan hennes bröst. Mjukt smekte jag ett av brösten och kunde känna hur bröstvårtan drog ihop sig av beröringen.

– Jag förstår! sa Jamie.

Hon gav mig en liten puss som jag besvarade med en kyss samtidigt som jag smekte hennes andra bröst. Jag reste mig upp och tog tag i linningen på Jamies pyjamasbyxor vilket fick henne att lyfta på rumpan. Pyjamasbyxorna åkte av i en enda rörelse och jag droppade dem på sängen bredvid oss. Mjukt smekte jag Jamie på låren vilket fick henne att sära på benen. Hon var så redo som en kvinna behövde vara och jag gled med tungan mellan hennes våta veck vilket fick henne att gny uppmuntrande. Lite frustrerat drog hon mig i armen och jag krånglade av mig mina byxor innan jag positionerade mig mellan hennes särade ben. Jamie förde mig rätt och i en enda långsam rörelse sjönk jag in i henne vilket fick oss båda att stöna till.

Det var alldeles för länge sedan vi älskat och Jamie manade på mig. Hennes ben gled upp om min midja och vi tog ass allt snabbare mot målet. Jamie krökte rygg och kved ut sin orgasm samtidigt som hon pressade mig så långt in i sig som hon kunde. Hennes krampande kön fick mig att själv passera mitt krön och tillsammans red vi ut våra orgasmer. Tillfredsställd och svettig sjönk jag ihop över Jamie flämtandes mot hennes hals samtidigt som hon smekte min nacke. Efter en stund rullade jag tungt av Jamie medan hon la sig på min arm och la upp en hand på mitt bröst.

– Det där har jag verkligen saknat, sa hon.

– Detsamma, sa jag.

Jag fick en godnatt puss av Jamie och utmattad av de senaste dagarnas mentala urladdning så somnade jag i princip omedelbart när jag slöt ögonen.

*

Alla stod och tittade på varandra. Pipern var fulltankad och klar och all vår packning var instuvad. Återstod bara frågan vem som skulle flyga planet. Tidigare hade alltid Jamie varit det självklara valet som pilot men vi insåg alla att så inte längre var fallet när vi alla hade flygcertifikat.

– Jaha! Går vi efter flygtid eller? sa Jamie.

– Minst flygtid i så fall, sa jag.

– Kvinnor och barn först! sa Wilma.

Vi skrattade alla fyra åt den dråpliga situationen.

– Okej tjejer! Vem flyger ut och vem flyger hem? frågade jag.

– Jag tar dit, sa Wilma.

– Ni får köra bilen på Gotland, sa Julia och nickade mot Jamie och mig.

Vi hade skaffat en liten bruksbil att ha på ön eftersom det blev för dyrt att hyra bil när vi skulle vara där längre perioder. Vi tog taxi till och från huset när vi kom och åkte men där emellan så använde vi den egna bilen. Tjejerna var för omväxlingsvis ovanligt angelägna om att få komma ut till Gotland. Jag misstänkte att det berodde på att det var Stockholmsveckan och att Jamie och jag i ett svagt tillfälle lovat dem att få besöka Visby när den pågick. Själv skulle jag bara vara och ha det lugnt och skönt. Springa i Visby tillsammans med stockholmarna fick andra göra.

Flygtrafiken var tät och flera av de bolag som trafikerade Visby hade satt in extra flygningar för att kunna tillgodose behovet av flygstolar. Det kändes nästan barnsligt lyxigt att kunna flyga privatflyg och allt vi hade behövt göra var att se till så att vi fick en tid att landa. Jag och Julia trängde in oss i baksätet medan Jamie satt fram bredvid Wilma. På något sätt så kändes det skönt att ha en yrkespilot som co-pilot även om jag litade på Wilmas förmåga. Det var inte första gången jag flög med henne. Vi hade flugit upp till mina föräldrar i Jönköping och de hade varit mäkta stolta över att deras barnbarn flög själv. Dessutom så var det innan jag själv tagit mitt certifikat så hon var bara tvungen att klara av det.

Det var ett smärre kaos på Visby flygplats och vi hade frågat en granne om han kunde komma och hämta oss på flygplatsen eftersom det varit stört omöjligt att boka en taxi eller hyrbil. Det kändes skönt att slippa passera genom den hysteriska terminalen för att i stället använda flygklubbens in- och utgång. Trafiksituationen utanför flygplatsen var precis lika hysterisk och polisen hade en patrull på plats för att försöka reda upp trafikkaoset.

– Tjena Magnus! Tack för att du ville hämta oss, sa jag.

Magnus hade parkerat vid flygklubbens utgång och han stod och tittade bort mot spektaklet vid terminalen.

– Tokiga stockholmare! Hej förresten! svarade han.

Vi lastade in packningen i bilen och gjorde oss beredda på att ge oss ut i kaoset. Magnus vevade ner sidorutan och hälsade och pratade med en av poliserna på gotländska vilket fick henne att stoppa upp trafiken och släppa fram oss.

– Gräddfil för gotlänningarna, flinade Magnus.

Vi rullade iväg och taxibilar tutade irriterat medan polisen vinkade fram oss. Så fort vi lämnat Visby så lugnade trafiken ner sig. Det var fortfarande mycket trafik men inget som gick att jämföra med kaoset inne i stan. Det var befriande skönt att anlända till huset och jag sög in den salta smaken av havet. Omgående så kände jag hur pulsen gick ner och lugnet infann sig medan jag plockade fram utemöblerna. Medan tjejerna packade upp inne så öppnade jag upp huset och kontrollerade så att allt var okej. Badtunnan behövde fyllas på så jag fixade och donade lite innan jag tog bilen upp till Burgsvik för att handla.

*

Tjejerna hade fixat hela eftermiddagen och det hade varit ett hysteriskt fnissande och klädprovande innan allt var till belåtenhet. Jamie hade deltagit på lika villkor som våra döttrar och de hade sippat på varsitt glas vit vin medan smink och kläder avhandlades. Det var i alla fall tre duktigt attraktiva tjejer som stod framför mig. Jag hade för länge sedan fått inse att Wilma var vuxen men jag blev trots det lika överraskad varje gång jag såg att hon var en ung kvinna. Det kändes skönt att Jamie skulle följa med tjejerna för annars så skulle jag nog oroat ihjäl mig.

– Är det säkert att du inte skall med? frågade Jamie.

– Och springa runt med en massa stockholmare? Nej tack! sa jag.

Kompromissen för att Wilma och Julia skulle få åka in till Visby var att jag eller Jamie var med. Inte som något förkläde utan snarare som en back-up. Jamie hade erbjudit sig och jag hade tacksamt tackat och tagit emot. Lite dåligt samvete hade jag ändå men Jamie hade försäkrat att hon gärna gjorde det. Sofia var hemma och de skulle träffas så Jamie skulle inte behöva vara ensam.

Själv skulle jag bara njuta av lugnet, grilla en köttbit, dricka ett gott glas vin och ta ett bad i badtunnan. Jag vinkade tjejerna farväl och det gick inte att ta miste på hur spända och uppspelta Wilma och Julia var. De gick givetvis på fester och krogar i Malmö men det var nog mer förväntningarna om det storslagna som lockade i Visby. Ryktet var nog bättre än verkligheten misstänkte jag. Jag fick en kram av alla tre innan de rullade iväg in mot Visby.

Jag bytte om till badbyxor och tog morgonrocken och gick ner till havet och satte mig på en sten med fötterna ner i vattnet. Temperaturen var över förväntan så jag gled ganska omgående ner helt och hållet i vattnet. Efter att jag simmat runt en stund så gick jag tillbaka upp till huset och slog mig ner i en av solstolarna på däcket tillsammans med en bok. För första gången på evigheter så hade jag köpt mig en deckare och det skulle bli befriande skönt att inte läsa någon facklitteratur oavsett om den handlade om flygning eller värmetransporter.

Efter att ha duschat av mig och klätt om till skjorta och shorts så drog jag i gång kolgrillen. Medan jag pysslade i köket med maten så sippade jag på ett glas rödvin. Köttbiten fräste på grillen och jag drog in den ljuva grilldoften samtidigt som jag tittade ut över havet. Huset var helt perfekt och jag skulle utan problem kunna bosätta mig där permanent. Mätt och nöjd äntrade jag badtunnan där jag fortsatte att blicka ut över havet, sippa på vinet och filosofera över livet i största allmänhet.

Vid tiotiden ringde Jamie. Det var ett ordentligt stökande och skrålande i bakgrunden och jag kunde höra att hon var uppe i varv.

– Jamie här! sa hon.

– Hej! sa jag.

– Vi stötte på Jakob Silfverbielkes son Karl. Han och några kompisar har en båt i hamnen och de bjöd med tjejerna, sa Jamie.

När Jamie sa båt så menade hon nog egentligen yacht!

– Vad var det för folk? frågade jag.

– Det var halva adelskalendern! Ivars sondotter var tydligen också med, sa Jamie.

De där unga adelsmännen kunde festa ordentligt det visste jag men det gick städat till och urartade aldrig så jag var inte orolig. De tog dessutom hand om de sina och så var Ivars sondotter Siri en redig tjej med rejält med skinn på näsan om jag förstod Ivar rätt.

– Vad gör ni då?

– Vi hänger nere på Bakfickan. Karl fixade in oss!

– Ta det lugnt bara, sa jag roat.

– Vi sover över hos Sofia så du behöver inte sitta uppe! sa Jamie.

– Okej! Syns i morgon, sa jag.

Jamie försvann i ett sorl och jag stängde av telefonen. I och för sig så hade jag inte förväntat mig att de skulle komma hem förrän sent på natten men jag kände mig ändå lite övergiven. Snabbt fräschade till mig och kastade mig upp på cykeln och cyklade upp till Busters Mack i Burgsvik. Det var ett par kilometer men det var en varm kväll och rödvinet värmde. Vid Busters så spelade en trubadur och det var fullt av folk både ute och inne. Jag beställde en drink i baren och slog mig ner vid ett av kaféborden utanför och lyssnade på trubaduren och iakttog folket.

– Är det ledigt här?

Ett par kvinnor något yngre än mig själv pekade frågande på den tomma stolen vid mitt bord.

– Den är ledig men ni får nog leta reda på en stol till, sa jag.

– Vi löser det!

De slog sig ner på stolen båda två den ena i knät på den andra. De pratade lite och jag noterade att de hade Stockholmsdialekt.

– Sommargäst?

Det tog en stund innan jag uppfattade att det var jag som fått frågan.

– Ja och nej! Har ett hus nere vid Hamra men bor vanligtvis i Malmö, sa jag.

– Misstänkte att du hörde hemma i Skåne!

Det var två trevliga tjejer och vi satt och pratade en lång stund. Klockan hann bli över tolv och jag avverkade två drinkar till innan jag cyklade hem. Det hade hunnit bli lite kyligt så det var skönt att få komma hem och krypa ner i en varm skön säng.

*

Jag väcktes av att tjejerna kom hem. Förskräckt tittade jag på klockan som visade tio! Jag hade sovit otroligt länge men jag tolkade det som om att jag verkligen hade slappnat av efter allt som hänt. Tjejerna var i alla fall fulla av historier även om Wilma och Julia såg lite slitna ut. Jamie fixade till en rejäl brunch som jag tror att vi alla behövde.

– Kan du skjutsa in oss till Visby pappa? frågade Wilma.

– Något speciellt? frågade jag.

– Julia är lite intresserad av William, fnissade Wilma.

– Det är jag inte alls! sa Julia med eftertryck.

Julia såg mer än skyldig ut och jag anade att det kanske låg något i vad Wilma sagt.

– Säg som det är Julia! Du gillar bara hans yacht! sa Jamie.

– Va taskiga ni är! sa Julia.

– Jag kör in er. Vad är det för William förresten? sa jag.

– William von Wall! sa Wilma och tråkade Julia lite till.

Julia sträckte ut tungan mot sin syster men båda två fnissade uppspelta som de var. Tjejerna fnissade och tisslade när jag körde in dem till Visby. Fastän jag försökte pumpa dem på information så gled de elegant undan mina frågor.

– Där! sa Wilma.

Hon hade egentligen inte behövt peka för det var ganska självklart vilken båt det var för det var den största i hamnen efter Gotlandsfärjan. Familjen von Wall hade en Sunseeker yacht som lätt var närmare 30 meter lång. Förmodligen så kostade den i runda slängar runt 100 miljoner! Kajen runt yachten var full av folk och jag parkerade en bit bort bara för att inte genera Wilma och Julia med vår osexiga Gotlandsbil.

– Får jag följa med och titta på yachten? frågade jag.

Jag var rejält sugen på att få titta på Sunseekern men jag hade tillräckligt med vett för att inte genera Wilma och Julia som pinsam förälder.

– Bara en kortis, sa Wilma.

Jag fnissade till lite när jag såg namnet på yachten. ”the Wall” med litet ”t” i ”the” för att riktigt understryka storheten i ”Wall”! Självförtroendet i familjen von Wall var det inga fel på! Det var mestadels wannabes på kajen och Karl vinkade ombord oss omgående när tjejerna kom med mig i släptåg. Tjejerna fick kramar och kindpussar av alla ungdomar ombord och jag hann notera i alla fall en irriterad blick av en ung brunett. Jag hoppades att inte tjejerna skulle råka illa ut i intrigerandet som jag antog förekom. Pengar hade den obehagliga egenskapen att den ofta inbjöd till sådant. Karl handhälsade artigt och jag besvarade hans handslag och upprepade det med William.

– Var mest intresserad av att få se yachten, sa jag.

William skrattade lite åt min kommentar.

– Men du har en gammal ångbåt eller hur var det? sa Karl.

– Hade! Sålde den för den var lite svår att använda. Hade inte råd med besättning. Den går nu för ett rederi på Göta kanal, sa jag.

– Ångbåt? sa William.

– Ja. S/S Nova! En nitton meters ångfraktbåt som konverterats till passagerarfartyg, sa jag.

– Henne har jag hört talas om. Såldes för ett rekordhögt pris hörde jag!

Sunseekern behövde säkerligen en handfull man till besättning men det drabbade ingen fattig. Namnet till trots så var von Wall inte adligt men däremot en finansfamilj av rang. Det var inte gamla pengar men det var mycket pengar, för att inte säga ruggigt mycket pengar! Sunseekern var bara en av leksakerna som familjen Wall hade. William läste på Handelshögskolan hade jag läst i ekonomipressen och han var kronprins till von Walls företagsimperium och en framtida makthavare av rang. Oavsett om det låg något i att Julia gillade William eller ej så var William von Wall en mycket bra kontakt att ha i adressboken.

– Hon ser splitter ny ut, sa jag.

– Det är premiärturen. Hon kommer direkt från tillverkaren. Har faktiskt en representant från leverantören på plats att lösa några problem med maskin. Därefter så skall hon ner till Marbella när Stockholmsveckan är över, sa William.

Jag nickade. Förmodligen så skulle hon hyras ut för hiskeliga summor pengar till jet-seten som besökte spanska solkusten. Mycket lite av det von Wall gjorde resulterade inte i att pengarna arbetade och gav avkastning.

– Vill du har en guidning? frågade William.

– Gärna! svarade jag.

– Hon är 28 meter lång, 7 meter bred och har ett djupgående på nästan 2 meter. Två MTU V12 dieslar på vardera 1800 hästkrafter ger henne en toppfart på närmare 30 knop. Crusinghastighet 22 knop!

Med det maskineriet så borde det vara en rejäl virvel i tanken och jag som tyckt att Nova dragit kopiösa mängder kol när hon stampade på. William fortsatte rabbla på medan han visade runt mig och jag ställde lite frågor då och då som han insatt besvarade. Båten var stor som ett hus och salongen var imponerande. Hon var förvånansvärt skandinaviskt inredd med ljusa färger och träslag. På väggen mot kabyssen i salongen hängde en två kvadratmeter stor tavla av Keith Haring med hans klassiska graffittigubbar målade med tuschpenna. Jag tittade efter lite närmare när jag passerade och kunde konstatera att det var ett original.

– Och så hänger ni in en Haring i original, sa jag.

William skrattade till.

– Du är den första som sett att det är ett original. Den skall hängas ner sen och ersättas av något mer lämpligt, sa William.

Vi fortsatte rundturen och det fanns fyra hytter med dubbla sovplatser ombord förutom besättningens utrymmen. Det fanns inte en möjlighet att inte bli imponerad! Masterhytten var nästan större än mitt och Jamies sovrum och hade precis som VIP-hytten i båtens för eget badrum och walk-in closet. På flybridgen fanns dessutom ett genomskinligt bubbelbad.

– Känns som om besättningsutrymmena är påkostade, sa jag.

– Hon är tänkt att gå med besättning och då skall de ha det bästa inom ramen för det möjliga. Kocken är ju en nyckelperson så köksutrustningen är professionell och hyttutrymmet är mer påkostat än i originalutförande, sa William.

– Uppskattas nog, sa jag.

Kabyssen var inte stor utan påminde mer om ett korridorskök men alla maskiner och vitvaror var professionella. Materialen i besättningens utrymmen var påkostade och det lilla utrymmet hade utnyttjats till max för att göra det aptitligt för besättningen.

– Nöjd besättning ger troligtvis en bättre upplevelse för gästerna och då blir de nöjdare, sa William.

Vi avslutade rundturen nere i maskinrummet där maskinisten tog över. Tillverkarens representant klängde runt och försökte rätta till något fel. Jag kunde inte hålla mig från att ställa några frågor och båda två såg förvånade ut. Jag imponerade stort när jag lite så där i förbigående påpekade vad felet kunde bero på och att det visade sig stämma. Slutligen hade vi ett riktigt bra samtal om maskineriet i stort och jag insåg efter en grov överslagskalkyl i huvudet att en KB skulle förbättra driftsekonomin dramatiskt. Vi hade i och för sig inga KB i den lilla storleken men det var ju inget större problem att ta fram en, principen var ju den samma oavsett storlek. Det var i alla fall med tillfredställelse jag lämnade maskinrummet med William.

– Jag får tacka för en givande rundtur! sa jag efter att jag kommit tillbaka upp på däck.

Wilma och Julia trampade runt lite irriterat och jag såg att de ville att jag skulle lämna så fort som möjligt.

– Slå en signal när ni vill bli upphämtade, sa jag.

– Okej pappa! sa Wilma.

– Karl och jag ser till att det inte händer något!

Det var en lång mörkhårig tjej som påminde mig om någon.

– Siri Ekenhjelm! presenterade hon sig.

– Naturligtvis! sa jag.

Jag hade inte träffat Siri sen hon var liten tjej men hon var sig lik när man visste vem hon var. Till tjejernas stora lättnad så lämnade jag slutligen båten. Jag passade på att ta en liten promenad upp längsmed strandpromenaden för att därefter svänga ner genom Botaniska trädgården, runda Almedalen för att åter vara tillbaka vid bilen. Jag sneglade bort mot Sunseekern innan jag satte mig i bilen för att köra hem till Jamie.

Senare på eftermiddagen åkte Jamie och jag in tillsammans för att hämta tjejerna. De stod på kajen och väntade när vi kom gåendes. Vi hade parkerat bilen en bit bort som tidigare.

– Får vi sova över på Williams yacht i natt? Vi har en egen hytt! sa Wilma.

Jag skruvade lite på mig inte speciellt intresserad av att låta tjejerna sova över själva. Det där samtalet om blommor och bin hade jag inte haft med Wilma och jag var osäker på om Magdalena haft det. Det var i och för sig ganska naivt av mig att tjejerna var så oskuldsfulla som jag intalade mig, de hade ju båda två gått ut gymnasiet.

– Inget kommer att hända som inte har hänt förut. Jag har haft det samtalet med båda två, sa Jamie.

Jag tittade lite förvånat på Jamie som nickade på min outtalade fråga. Tjejerna var vuxna och att de haft sin debut var egentligen inget konstigt. Det var nog bara det att jag fortfarande såg Wilma som min lilla tjej! Wilma och Julia tittade lite irriterat på Jamie som om hon avslöjat för mycket.

– Självklart får ni det, sa Jamie.

– Jag ser till tjejerna! sa Siri.

Siri hade kommit fram utan att jag märkt henne. Egentligen så var det bara jag som var irrationell. Självklart skulle tjejerna få sova över, de var stora nog att ta hand om sig själva. Dessutom var de i sällskap med halva adelskalendern som Jamie uttryckt det och de tog ju hand om de sina.

– Självklart får ni det! sa jag.

– Ni får följa med och packa övernattningsväskorna så kör vi in er igen, sa Jamie.

– Vi får låna Williams bil, sa Wilma.

Hon nickade mot en Ferrari som stod på kajen. Jag såg framför mig hur någon av tjejerna pressade gaspedalen i botten och Ferrarin med ett däckskrik for ner i vattnet över kajkanten.

– Du vet att det är lite mer drag i den än bilarna du är van vid? sa jag.

– Det är ju en automat, sa Wilma.

– Ja ja! Ta det lugnt bara, sa jag.

Wilma suckade bara och jag insåg att jag bara var en jobbig förälder. Kunde vi anförtro tjejerna Pipern så hade de nog tillräckligt med vett att hantera Ferrarin också om William vågade låna ut den.

– Men då tar vi en sväng i Visby så får ni vara själva, sa Jamie.

– Låter som en bra plan, sa jag.

Vi fick båda en snabb kram av tjejerna efter att vi bestämt när de skulle hämtas upp dagen efter. William singlade över bilnyckeln till Julia som fångade den i luften. Jag måste erkänna att jag höll andan när bilen rullade iväg men hon gjorde det mjukt och fint så jag kunde andas ut. Precis när vi skulle gå så såg jag en kvinna stå och fotografera en bit bort. Visserligen så var det många som fotograferade med sina mobiler men hon hade en rejäl kamera. Jag reflekterade inte mer över det när Jamie tog min hand och tog mig med in mot stan efter att vi sagt hej då.

*

Jamie och jag hade varit och tränat efter ett alldeles för långt uppehåll. Visserligen hade det blivit lite löpträning på Gotland men det kompenserade inte på långa vägar all den goda maten och det goda vinet som förtärts under tiden. Det var under alla omständigheter skönt att få träna ordentligt även om hade varit ordentligt jobbigt. Tjejerna var redan hemma och de kom springande båda två när vi kom hem. Man behövde inte vara någon Einstein för att förstå att det var något på gång.

– Får vi låna Pipern i helgen? frågade Julia.

– Vad hade ni tänkt er? frågade Jamie.

– Flyga upp till Stockholm för att träffa Karl och Siri, sa Wilma.

– Karl skall ha en liten fest och de ville verkligen att vi skulle komma, sa Julia.

Jag hade fått inse att Wilma gillade Karl ganska bra och jag misstänkte att Karl nog egentligen var ganska intresserad av Wilma också. Det faktum att Jakob och Magdalena var ett par fick nog både Wilma och Karl att ligga lite lågt.

– Jag hade inte tänkt använda planet så för min del så går det bra, sa jag.

Tjejerna hade flyget själva förr så jag såg ingen anledning till att de inte skulle kunna låna planet. Festen hos Karl oroade mig mindre efter att det hade fungerat så bra på Gotland.

– Inte jag heller, sa Jamie.

– Planet är ert! Ta det lugnt om ni tar med någon som passagerare bara, sa jag.

– Det hade vi inte tänkt, sa Wilma.

– Sover ni hos Karl? frågade jag.

– Nä! Hos Siri. Hon har en lägenhet i city, sa Julia.

– Ta det lugnt om ni springer på stan bara, sa jag.

Jag misstänkte att Karls fest skulle vara på någon av Stockholms innekrogar.

– Karl har hyrt hela Brasserie Astoria så det kommer inte vara några utomstående, sa Wilma.

– Och Siris lägenhet ligger bara ett stenkast därifrån, sa Julia.

– Det är ingen fara. Ni är vuxna men vi vill bara att ni tar det försiktigt för det är sådant som föräldrar vill, sa Jamie.

Tjejerna sprang lättade iväg och jag tittade på Jamie.

– Nu börjas det! sa hon.

– Men de kan inte röra sig i bättre kretsar, sa jag.

– Stämmer nog, sa Jamie.

Jag tog rygg på Jamie när hon började att gå mot sovrummet. Det skulle bli skönt att få av sig de svettiga träningskläderna och få en skön dusch. Dessutom var jag fruktansvärt hungrig och jag funderade på om jag skulle ta med familjen ut och äta för jag hade ingen större lust att ställa mig i köket.

*

Jag stod och väntade vid flygklubben när Wilma och Julia landade. Hela helgen hade förlöpt ordnat om man fick tro tjejernas sociala medier. Både Jamie och jag själv hade tagit det med ro och helt ärligt så hade jag inte oroat mig, jag litade på tjejerna och Siri. Vi hade fått ett par avrapporteringar på telefon också även om vi inte ställt några sådana krav. När planet kom taxande så såg jag att de inte var ensamma i planet utan hade sällskap. Ur planet hoppade Karl och en annan ung man som jag inte kände igen. När han presenterade sig som ”Gabriel Gyllengraf” så kunde jag i alla fall placera honom. Gyllengraf var gammeladel och hans pappa tillhörde kretsen runt Ivar och familjen hade ett stort slott uppe i Mälardalen. Gabriel var något år äldre än Karl som i sin tur var några år äldre än tjejerna.

Jag hjälpte tjejerna med att ordna till planet efter flygningen och de båda unga männen stod och tittade på. De såg imponerade ut och jag misstänkte att det nog inte hörde tillhörde vanligheten att de blev imponerade på av unga tjejer. Det var nog ganska mycket wannabe brudar som trängdes runt dem! Till slut så var vi klara och vi trängde ihop oss i Teslan. Karl satte sig i framsätet bredvid mig medan Julia satt i mitten i baksätet med Wilma och Gabriel på var sin sida om sig. På samtalet så förstod jag att Wilma och Julia hade imponerat stort uppe i Stockholm när det kommit fram att de flugit upp själva med eget flygplan.

– Kan vi låna bilen för att ta oss till Silfverbielkes gods? frågade Wilma.

– Inga problem, sa jag.

– Vi tar kanske en sväng till mamma också när vi ändå är ute och åker, sa hon.

Karl och Gabriel var två trevliga unga män och samtalet flöt lätt på vägen in mot Malmö. Som jag förstod det så var Karl och Gabriel barndomsvänner. Gabriel läste tydligen konstvetenskap inne i Lund då det var hans äldre bror som skulle ta över godset. Han hade visserligen en Jägmästare examen i botten men jag misstänkte att Gabriel inte skulle behöva arbeta en sekund utan snarare leva livet som en filantrop och jetsetare.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 5: The Big fiveDel 7: La Dolce Vita >>

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen