Del 5: The Big five

Det här är del 5 av 11 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Roger var så uppspelt att han nästan hoppade när han läste inbjudan. Jag lutade mig lite förundrad tillbaka i kontorsstolen medan han läste inbjudan igen.

– Det här är riktigt bra! sa han.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig mer än att jag egentligen inte förstod storheten.

– Du är den första icke-disputerade hos oss så länge jag varit professor som blir inbjuden, sa han.

– Så du menar att mina femton minuter är ett unikum?

– Du fattar nog inte hur stort det här är!

Jag hade tydligen fört in lite fart och frisk fläkt i Rogers forskningsgrupp. Dessutom så hade jag kommit ganska långt efter bara dryga två års arbete jämfört med mina doktorandkollegor som alla mer eller mindre fått jaga forskningsmedel de första åren. Min forskning var dessutom tydligen ganska innovativ förstod jag på Roger. Eftersom företagets beräkningskapacitet alltid hade varit eftersatt så hade jag tvingats till att hitta genvägar och en sådan hade visat sig vara ganska användbar. Roger hade helt klart blivit imponerad och arbetet med att integrera min förenklade strömningsmodell med värmetransporten började mer och mer bli kärnan i min avhandling. Jag hade publicerat ett par artiklar som rört om lite i grytan på ett positivt sätt och det var därför jag fått inbjudan att lämna ett bidrag till konferensen.

– Det gör jag nog inte, sa jag.

– Jag skall ta och kolla lite med några kollegor där borta om vi inte kan passa på att träffas på tu man hand när vi är över, sa Roger.

– Tar du det administrativa? frågade jag.

Jag var på arbetet varannan vecka och institutionen varannan vecka. Det hade visat sig att det blev bäst utväxling på både arbete och studier när jag fick fokusera. Veckorna jag var på institutionen så la jag även in arbetet med flygcertifikatet och i ärlighetens namn så blev det inte alltid den tid jag önskade för flygningen. Veckorna jag var på arbetet så hjälpte jag Henrik med S/S Sirius. Arbetet med Sirius gick fort framåt och hon närmade sig sjösättning. Den lilla ångmaskinen hade varit riktigt trevlig att renovera och bara för skoj skull så byggde jag en modell av kondensorn i simuleringsverktyget på jobbet. Efter några simuleringar så kunde jag konstatera att konstruktionen var förvånansvärt effektiv. En prestation med tanke på när den var konstruerad på 1800-talet när det inte fanns några avancerade beräkningshjälpmedel.

– Det här fixar jag, sa Roger.

– Jag tänkte sticka iväg till Sturup nu, sa jag.

– Bra! Störta inte nu, sa Roger.

Roger skrattade fortfarande för sig själv när jag lämnade honom ensam med min inbjudan till forskarkonferensen. Roger och jag kom bra överens men hans humor hade jag inte lärt mig att förstå. Det tog hela vägen från Lund till Sturup för att mentalt ladda om till eftermiddagens flyglektion. Fredrik stod och väntade på mig när jag anlände exakt på utsatt klockslag.

– Tjena! hälsade han.

– Hej! svarade jag.

– Start och landningsövningar idag, sa Fredrik.

Jag suckade till lite uppgivet. Mitt flygarliv bestod bara av start och landning kändes det som. Jag försökte mobilisera lite entusiasm och började att förbereda mig och planet för start. Fredrik flikade in några kommentarer då och då på saker han tyckte jag slarvade med. Oavsett tråkighetsgraden på övningarna så kände jag mig taggad. Att flyga var roligare än jag förväntat mig och jag såg fram emot att få mitt certifikat.

Efter närmare två timmars start och landningsövningar så kändes det som om jag började få lite rutin och det var det som övningarna syftade till. Den totala tiden jag lagt på start och landning ville jag inte tänka på. Jag cirkulerade runt flygplatsen begärde tillstånd att landa och landade, taxade på landningsbanan och begärde tillstånd att starta och lyfte igen för att upprepa det hela. Fredrik kommenterade mindre och mindre bredvid mig och i takt med den ökade erfarenheten så blev självförtroendet bättre vilket gjorde att jag klarade av övningen lättare. Det kändes det nästan konstigt att inte dra på gasen för att lätta igen utan i stället taxa bort på taxibanan.

– Jag tror inte vi behöver nöta start och landning mer, sa Fredrik.

– Skönt! sa jag.

Fredrik skrattade till bredvid mig. De flesta som börjar flyga tror inte att det egentligen svåraste momenten är start och landning och blir därför lite förvånade över hur mycket tid det tar. Jamie hade förvarnat mig men jag blev trots det överraskad. Jag såg i alla fall fram emot att få öva lite mer riktig flygning.

– Känns synd att inte utnyttja det fina flygvädret så vi tankar och så tar vi en repa runt Svedala. Sen så tror jag att du är mer än färdigflugen för idag, sa Fredrik.

Jag gjorde tummen upp till Fredrik och fortsatte taxa bort till Malmö Fueling för att fylla på bränsle. Tankbilen levererade AVGAS100 och jag såg hur pengarna formligen forsade ner i planets tankar. Trots det så var en bränslepåfyllning av planet betydligt billigare än det varit att lasta kolbunkern på Nova.

All nervositet i samtalet med flygledaren hade försvunnit och konversationen flöt lätt och smidigt. Det var befriande skönt att få sträcka ut i planflykt och jag spanade av horisonten runt mig samtidigt som jag hade koll på instrumenten. Fredrik instruerade och pekade ut landmärken som jag la på minnet. När vi en dryg halvtimme senare landade så taxade jag bort mot flygklubbens hangar via YANKEE-HOTEL. Tystnaden var befriande när jag slog av motorn och jag var lite fuktig runt öronen av att ha haft headsetet på mig så länge.

– Det där gick riktigt bra, sa Fredrik.

Vi synade av planet enligt checklistan och Fredrik pekade ut de punkter som jag behövde lägga lite extra fokus på.

– Du går fram med stormsteg. Jamie låter dig spaka lite när ni är ute, eller hur? sa Fredrik.

– Så är det nog, sa jag.

Fredrik skrattade och nickade.

– Jag skulle tro att du kan flyga själv första gången om några månader om du fortsätter i den här takten, sa Fredrik.

– Låter bra, sa jag.

Jag sträckte lite stolt på mig och gladdes åt att det gick så snabbt och smidigt som det gjorde. Jamie skulle med stor sannolikhet i alla fall bli imponerad av min framdrift. Jag bokade upp nästa lektion och några reservtider med Fredrik innan jag passerade ut genom grinden vid flygskolan. Bilen stod vid laddstolpen och jag drog ur sladden och la in den i bagageutrymmet. Naturligtvis så hade det blivit som Jamie ville och nästan ljudlöst så rullade jag iväg med Teslan.

Jag körde E65:an in mot Malmö och tog yttre ringleden för att kunna ta mig till Kråknäs för att hämta Wilma. Körningen gick nästan på autopilot eftersom jag kört vägen så många gånger och utan att jag egentligen hann reflektera så svängde jag upp på allén som ledde upp till godset. Wilma kom ut på trappen när jag svängde upp på den grusade gårdsplanen. Jag stannade till framför henne och hoppade ur bilen. Jag fick en snabb kram innan Magdalena kom ut hon med.

– Har det fungerat bra? frågade jag.

– Inga problem, sa hon.

– Syns om en vecka, sa Wilma.

Wilma gav Magdalena en stor kram medan jag lastade in hennes packning i bagaget. Vi vinkade båda åt Magdalena som besvarade vinkningen. I backspegeln så kunde jag se hur hon stod kvar på trappen och tittade efter oss när vi rullade ner längsmed allén. Wilma pratade på om veckan som varit och det mesta hade jag hört sen tidigare av Julia.

Jamie hade lagat mat så vi kunde slå oss ner vid köksbordet så fort Wilma och jag fått varsin kram av Jamie och Julia. Vi hade förvånansvärt fort blivit en familj och jag såg Julia som min dotter på samma sätt som Wilma var det.

– Hur gick flygandet? frågade Jamie.

– Fredrik sa att jag var klar med start och landning nu, sa jag.

– Sakta men säkert! sa Jamie imponerad.

– Det är nog all fulflygning med dig som gör att jag inte är så osäker, sa jag.

– Kan ligga något i det. Det handlar mycket om mängdträning så man känner sig bekväm. Ungefär som med bilkörning eller vad säger ni tjejer?

Wilma och Julia hade börjat att övningsköra båda två och helt ärligt så var inte mina nerver av sådan kaliber att jag klarade av att sitta bredvid två sextonåringar så det var Jamie som övningskörde med dem.

– Kommer aldrig att få något körkort, sa Wilma surt.

– Jag lovar att jag skall skjutsa runt dig syrran! sa Julia.

Julia klarade bilkörningen betydligt bättre än Wilma och hon passade alltid på att tråka sin syster för det när hon fick chansen.

– Det är ingen principiell skillnad mot att rida Wilma. Du måste koordinera armar och ben på samma sätt, sa jag.

– När du säger det så, sa Wilma.

Hon såg tankfull ut en stund innan hon sken upp.

– Men du har ju helt rätt! Egentligen så är det nog svårare att rida eftersom då måste du hålla balansen också, sa hon.

– Du ser, sa jag.

– Skall vi ta en tur efter maten kanske? sa Jamie.

– Ja! sa Wilma.

– Jag har fått förfrågan om att deltaga på en forskarkonferens i USA, sa jag.

– Kul! När då? sa Jamie.

– Om en månad. Det är på tjejernas lov. Jag skall presentera min senaste artikel, sa jag.

– På lovet? Skall vi inte åka över allihop? Var skall du vara? sa Jamie.

– Konferensen är på MIT, började jag.

– MIT! Det är ju bara Nobelpristagare där! sa Jamie.

– Nu överdriver du men det är ganska prestigefullt, sa jag.

Jag var helt klart smickrad av att mina artiklar hade blivit uppmärksammade på det sätt som de blivit. Det hade varit lite avundsjuka på avdelningen då jag inte arbetade med grundforskning utan ägnade mig åt tillämpad forskning. Oavsett så var jag lite stolt.

– Men blir det inte dyrt att åka över allihop? sa jag.

– Jag jobbar på SAS så jag ordnar det här. Vi måste absolut åka till New York, sa Jamie.

Stämningen runt bordet blev lite mer uppslupen och tjejerna gladdes åt att få åka till New York.

– Skall kolla om någon släkt är i närheten och vill möta upp oss, sa Jamie.

Två av Jamies kusiner var piloter de med och det var nog en förutsättning att flyga eftersom det var nästan 160 mil mellan Miami och New York.

– Hur länge skall du vara på MIT? frågade Jamie.

– Konferensen pågår två dagar och jag har övernattning i anslutning, sa jag.

– Då blir det enklast om vi flyger på EWR och sen så tar du inrikes till BOS, sa Jamie.

– Snacka svenska mamma! sa Julia.

– EWR är Newark Airport i New York och BOS är Boston Logan International Airport, sa Jamie.

– Men då bokar vi ett hotell i New York och så ansluter jag när konferensen är slut, sa jag.

– Jag fixar det på en gång. Plocka fram passen, sa Jamie.

För Julia och Jamie var det inga problem eftersom de var amerikanska medborgare. För Wilma och mig så var det lite mer byråkratiskt.

– Hur är det? Du måste ha visum eftersom du skall arbeta, sa Jamie.

– Arbete eller studier är väl en definitionsfråga men jag är ju anställd som doktorand så det klassas nog som arbete, sa jag.

– Du har en skriftlig inbjudan från MIT eller hur? sa Jamie.

– Det stämmer, sa jag.

– Då behöver jag den, sa Jamie.

– Jag får åka ner till institutionen och hämta den då, sa jag.

– Det räcker med en scannad kopia. Någon är väl på plats?

– Så är det. Jag fixar det, sa jag.

– Wilma går som turist och klarar sig med ett ESTA, sa Jamie.

Jag plockade fram telefonen och ringde Roger eftersom jag visste att han mer eller mindre bodde på institutionen. Det dröjde inte lång tid förrän det plingade till i min mailbox och inbjudan låg där. Jamie satt redan framför datorn när jag gick in till henne efter att ha hämtat mitt och Wilmas pass.

– Tack, sa hon.

Jamie tog passen utan att skänka mig en blick och jag vidarebefordrade inbjudan till henne.

– Tjejer! Kom och kolla vilket hotell vi skall ha! ropade Jamie.

Jag kände mig ganska undanskuffad och drog mig tillbaka när tjejerna stormade in. Tjejerna pratade i munnen på varandra och jag insåg att det blev nog ingen övningskörning för Wilma den kvällen. Själv så bestämde jag mig för att ta ett dopp i spabadet i stället. Jag bytte om och hällde dessutom upp en Whiskey till mig. Tjejerna trängdes fortfarande runt Jamie och datorn när jag tittade förbi.

– Jag tar ett spabad, sa jag.

Det var helt uppenbart för döva öron jag pratade och ignorerad sjönk jag ner i badet. Att jag bodde tillsammans med tre kvinnor hade både fördelar och nackdelar. En av nackdelarna var definitivt när tjejerna gaddade ihop sig mot mig. Oavsett så var det varmt och skönt i badet och jag njöt av värmen och min Whiskey.

– Här är han! hörde jag Wilma ropa.

Jag vände på huvudet och såg hur Julia och Jamie anslöt.

– Så här ligger du och njuter, sa Jamie.

– Ingen var speciellt intresserad av mig, sa jag.

– Vi byter om och gör dig sällskap, sa Jamie.

Tjejerna försvann in och kom efter en stund tillbaka iklädda morgonrockar. De gled ner till mig i spabadet och satte sig tillrätta. Jamie drog hela planeringen och jag kunde bara hålla med om att de ordnat till det bra.

– Va kul att få åka till USA, sa Wilma.

– Snacka om att vi skall shoppa fet, sa Julia.

– Hallå era bortskämda…

Mer hann jag inte säga förrän Jamie lagt sig i samtalet naturligtvis på Julias sida. Jag riktigt såg hur bankkontot tömdes i takt med tjejernas vidlyftiga shoppingplaner avhandlades. I och för sig så var ingen av tjejerna speciellt dyr i drift men jag anade att det höll på att svänga nu när de börjat på gymnasiet. Dessutom förväntade sig en del av Wilmas omgivning att hon skulle vara lite mer om och kring sig och vara lite mer exklusivt klädd än vad hon var eftersom hon var en Stolpe. Naturligtvis så kunde inte Wilma och Julia sitta kvar alltför länge i badet eftersom de absolut var tvungna att surfa runt på New York i sina mobiler.

– Några som är uppspelta i alla fall, sa Jamie.

– Det här gick från enkel konferens till värsta shoppingresan, sa jag.

Jamie fnissade till.

– Så är det att ha tre tjejer, sa hon.

– Kunde du inte haft en grabb så att det jämnat ut sig lite, sa jag.

Jamie gav mig bara en puss som svar och vi låg stilla i badet och tittade upp på himlen och lyssnade på stadens brus som letade sig upp till oss.

– Vi kanske skall försöka se till att de kommer i säng, sa Jamie.

– Skulle behöva sova lite själv, svarade jag.

Jag nattade tjejerna och hade stort sjå med att få dem att lägga ner mobilerna. Till slut så fick jag ta mobilerna ifrån dem. Efter lite protester så fick jag dem att släcka ljuset men de skulle absolut ligga i samma säng.

– Prata inte hela natten nu, förmanade jag.

– Nejdå pappa! God natt, sa Julia.

– God natt pappa, sa Wilma.

– God natt!

Jag stängde dörren om mig och lyssnade lite med örat mot dörren innan jag gick därifrån.

– Jag har skrivit ut biljetterna, sa Jamie.

Jag tog emot bunten och bläddrade igenom den.

– Men var är din biljett? frågade jag.

– Dumskalle! Tänk en gång till, sa Jamie.

Hon stod och tittade på mig som om jag vore en idiot.

– Ah! Du skall flyga planet, sa jag.

– Precis. Jag får betalt för att göra den här resan, sa hon nöjt.

Jag insåg att Jamie nog egentligen aldrig betalt för en flygresa eftersom hon var pilot och kunde se till att hon fick flyga till just den destinationen hon ville till.

– Praktisk, sa jag.

Jamie log mot mig och gav mig en snabb puss innan hon tog biljetterna och packade ihop datorn och la undan allt.

Jag hade nästan somnat när jag kände hur Jamie la sig i sängen bredvid mig. Hon smekte mig över ryggen och gled intill mig i skedställning. Pussen jag fick på axeln fick mig att inse att hon inte hade för avsikt att sova. Jag la mig ner på rygg och vände huvudet mot henne vilket resulterade i att Jamie gled upp med ena benet över mina samtidigt som hon la handen på mitt bröst.

– För pigg för att sova? frågade jag.

Jag fick inget svar utan Jamie la sig helt enkelt på mig och jag kunde konstatera att hon inte hade en tråd på kroppen. Det var helt omöjligt att inte ryckas med av Jamie och ganska omgående så var jag lika naken som henne. Jag kramade den varma nakna kvinnan och hon besvarade tacksamt min kram. Vi rullade runt lite i sängen efter att täcket hamnat på golvet och vi stannad till med Jamie liggandes på mig. Lite försiktigt kysstes vi samtidigt som jag smekte henne över ryggen och rumpan.

Jamie satte sig upp och greppade mig. Hon förde min lem några gånger fram och tillbaka vilket fick hennes kön att dela på sig. När hon var redo så förde hon mig rätt och med en långsam med bestämd rörelse så satte hon sig på mig. I en enda rörelse så sjönk jag in till roten i henne och vi stönade till samtidigt båda två.

Av någon anledning hamnade vi ofta i positionen med mig under och Jamie ovanpå. Jag tror att det var pilotens kontrollbehov som tog över. Därmed inte sagt att jag misstyckte. Fördelen var att jag fick ansiktet fullt av Jamies stora underbara bröst. Jamie red mig i långa långsamma rörelser. Det var så där retsamt nära att jag skulle glida ur henne när hon gled ner över mig igen. Jamies kyssar blev mer och mer aggressiva och ritten allt snabbare. Jag tog tag om hennes midja och drog ner henne ordentligt samtidigt som jag lyfte höften mot henne.

Utlösningen kom som en befriare och jag begravde ansiktet mellan Jamies bröst samtidigt som jag försökte var så djupt inne i henne som möjligt. Det var med en djup tillfredsställd suck jag slappnade av med lemmen djupt i Jamie. Innan jag hann slakna så tog hon sig till orgasm och jag höll den varma skakande kvinnan i min famn. Verkligheten infann sig återigen när jag var helt slak och säden rann ur Jamie.

– Vi byter sängkläder i morgon, sa Jamie.

Hon gled av mig med ett belåtet ansiktsuttryck och fiskade upp täcket från golvet. Efter lite bökande så hade vi lyckats få täcket rätt och nöjd somnande jag tätt intill den varma kvinnan bredvid mig.

*

S/S Sirius lilla ångmaskin stånkade på och drev den lilla ångslupen framåt. Maskinen hade varit så mycket enklare att renovera än Novas mycket beroende på storleken men även komplexiteten. Den lilla oljebrännaren var dessutom så mycket enklare att använda än Novas kolhantering. Henrik hade givetvis bytt ut fossiloljan mot en bioolja så vi kunde med gott samvete elda på. Henrik sken som en sol när han rattade den lilla slupen ut i Öresund. Biooljan lämnade ett nästan osynligt spår av rök till skillnad från Novas bolmande kolrök. Förbränningen i oljebrännaren var dessutom så mycket mer effektiv än kolförbränningen.

Jag hade hjälp Henrik med mer än bara att renovera ångmaskinen. Det hade varit befriande att få ägna sig åt snickra och måla. Jag hade deltagit i renoveringsprocessen på ett helt annat sätt än med Nova vilket gett mig en djupare insikt utöver maskineriet på båtar.

Det var nästan vindstilla men fartygstrafik generade en lätt vågrörelse vilket fick den lilla slupen att rulla i vattnet. Sirius var helt uppenbart inte avsedd för att användas på öppet vatten utan snarare kustnära eller inomskärs.

– Jag kommer nog att flytta henne till en insjö eller liknande, sa Henrik för att bekräfta min tes.

– Hon är nog lite för liten för öppet vatten, sa jag.

– Men det är ett härligt ljud, sa Henrik.

Jag nickade medhållande och justerade en ångventil lite för att kompensera Sirius rullande. Henrik la om kursen och Sirius ångade vidare tillbaka mot Malmö. När den lilla ångbåten gled upp längsmed kajen så tog jag förtöjningstampen och hoppade iland efter att ha fällt ut fendrarna. Jag förtöjde fören och fångade därefter upp aktertampen som Henrik kastade upp till mig och upprepade proceduren med aktern.

Det samlades en lite nyfiken skara intresserade på kajen medan Henrik och jag stängde ner ångpannan. Det var bara att stänga av oljebrännaren så tillfördes ingen ny energi. Vi hade installerat en liten kylslinga för att kunna kyla ner överskottsenergi från ångpannan med havsvatten. Jag hade byggt hela maskin i simuleringsverktyget för att det inte skulle gå för fort och leda till skador på ångmaskinen. Det som tagit timmar på Nova gick betydligt snabbare och enklare på Sirius. Under tiden som pannan svalnade av så besvarade vi frågor från de intresserade åskådarna.

Jag saknade Nova lite. Speciellt var det åkturerna och känslan av att åka ångbåt jag saknade. Däremot så var allt omkring med bränslehantering och allt arbete inget jag saknade. Henrik var dessutom ganska tydlig med att jag fick låna Sirius när jag ville och jag hade i samma andas gest erbjudit honom att låna huset på Gotland. Det kändes skönt att kunna lämna hamnen utan några krav och ansvar, det hade helt enkelt varit en nöjestur rakt igenom. Jag skulle förmodligen sakna tiden tillsammans med Henrik då vi renoverat båten men samtidigt så skulle jag ha mer tid över till flygningen och avhandlingen.

*

Vi tog Öresundståget till Danmark och kom upp direkt på Kastrup från tågstationen. Jamie gick iväg till personalingången medan jag och tjejerna checkade in allt bagage och tog oss till säkerhetskontrollen. Säkerhetskontrollen var som vanligt ett under av ineffektivitet och egentligen det enda jag inte gillade när det gällde Kastrup. Till slut så var vi i alla fall igenom och tjejerna kunde valla mig igenom tax-freen. Med enbart kvinnor i familjen så hade jag accepterat att smink och kläder var en stor del av mitt liv och jag följde snällt efter tjejernas räd genom sminkhyllorna.

På inrådan av Roger så inhandlade jag lite exklusivare Whiskey och parfym som jag skulle använda som presenter vid vårt besök med Rogers professorskollegor på MIT. I god tid gick vi och satte oss vid gaten. Tjejerna satt och pillade med sina mobiler och jämförde sina inköp i tax-freen. Själv läste jag för tusende gången igenom mitt manus till konferensen och korrigerade lite här och där i marginalen med en penna.

– Hej mamma!

Julia vinkade åt Jamie när planets besättning kom gåendes. Jamie vinkade lite diskret tillbaka och Julia återgick till sin mobil. Det kändes lite konstigt att det var Jamie som skulle flyga planet. I och för sig så hade vi ju flugit med Pipern men det kändes ändå annorlunda med ett så stort plan. Det kändes som en evighet innan vi till slut fick borda planet. Jamie hade bokat tre platser i bredd och jag slog mig ner på en av ytterplatserna efter att ha stuvat undan handbagaget i hyllan ovanför. Det sprakade till i planets högtalare:

– Det här är kapten Jamie Williams med besättning som hälsar er varmt välkomna ombord för den här resan till New York och Newark airport.

Jamie fortsatte att prata medan flygvärdinnorna gick runt och såg till så att alla passagerare blev klara för start. När lunchen var serverad och resterna undanplockade så lutade sig en flygvärdinna ner över mig och jag tittade frågande på henne.

– Kapten undrar om du vill besöka cockpit?

Besök i cockpit av passagerare var inget som vanligtvis förekom under flygning med tanke på terrorhotet och jag kunde se på flygvärdinnan hur nyfiken hon var på vem jag var.

– Kapten är min sambo om du inte visste det, sa jag.

– Aha!

– Vanligtvis så flyger vi bara en Piper tillsammans, sa jag.

Jag följde efter flygvärdinnan fram till cockpit där jag blev insläppt. På andrepilotens plats till höger om Jamie satt Sofia och hon hälsade när hon fick syn på mig. Jag slog mig ner på en litet utfällbart sits bakom Jamie. Instrumenteringen var otroligt omfattande och bestod till största del av stora bildskärmar. Jag svepte med blicken över instrumenten för att försöka identifiera de olika funktionerna. Gyrohorisonten hittade jag ganska omgående likaså gyrokompassen men sen var det lite mer osäkert.

– Vad är det för instrument? frågade jag.

– The big five! Gyrohorisont, gyrokompass, IAS, altimeter och VSI, pekade Jamie ut.

Jag nickade. Instrumenten var placerade på samma sätt i förhållande till varandra som i Pipern insåg jag. Jamie fortsatte att peka ut motorinstrumenten, navigationsinstrumenten, systeminstrumenten och slutligen lite annat bra att ha som vingklaffskonfigurationen.

– Lite mer omfattande än Pipern, sa jag.

– Allt som en kvinna behöver, sa Jamie och skrattade.

Jag satt kvar i närmare en timme och jag lämnade cockpiten med en betydligt större förståelse för flyginstrument. Dessutom insåg jag att det var i princip samma sak att flyga en liten Piper som en stor Airbus. Skillnaden var inte större än att köra en personbil eller en lastbil.

– Var det intressant? frågade Julia när jag slog mig ner i mitt säte igen.

– Mycket! Du har flugit i cockpit många gånger antar jag, sa jag.

– Gjort en del resor på ”Jump seat”, sa Julia.

– ”Jump seat”?

– Det där lilla hårda extrasätet som går att fälla ner, sa Julia.

– Jag förstår, sa jag.

Resten av resan gick förvånansvärt fort. Det fanns en inarbetad rutin med mat och sovtider som gjorde att resan blev hanterbar. I god tid före landning så gick pursern igenom de administrativ rutinerna för inresan till USA. När flygplanets däck äntligen gick ner i landningsbanan så kändes det som om det jobbiga i resan var över.

Jag hade checkat in för transfer vidare till Boston så jag tog farväl av Julia och Wilma i ankomstterminalen efter att ha följt dem fram till utgången. Jamie hade ordnat så att de fick en ledsagare från flygplatsen eftersom de var minderåriga. Julia hade det lätt eftersom hon hade ett amerikanskt pass medan det var lite mer omständligt för Wilma som flög på ett turistvisa. Jamie hade förklarat hur det skulle gå till och vi hade hjälpts åt att fylla i alla blanketter hemma. När jag såg att ledsagaren lotsade tjejerna till rätt tullfilter så tog jag mig själv till rätt gate för min fortsatta resa. Roger mötte upp mig i Boston och ha hejade glatt på mig när jag passerat tullfiltret.

– Resan gått bra? frågade han.

– Utan problem. Fick sitta en stund i cockpit och se hur det går till i ett stort flygplan, sa jag.

– Var det din sambo som var pilot?

– Ja! Annars så hade jag inte fått komma till, sa jag.

Efter att ha hämtat ut min packning så tog vi en taxi för att ta oss till MIT. Allt var proffsigt ordnat och allt administrativt gick smidigt. Det var med en del fjärilar i magen som jag följde efter Roger in i foajén till konferenslokalen. Det var större och mer folk än jag förväntat mig och jag följde efter Roger och blev presenterad för folk när han minglade omkring. Han hade helt klart ett mål insåg jag när han stannad till vid ett par som stod och hälsade på alla vid entrédörren till hörsalen. Roger presenterade sig först och vände sig därefter mot mig för att introducera mig för sina amerikanska kollegor.

– PhD student Hannes Stolpe, presenterade jag mig.

– Professor Jenny Chan!

– Professor Henry Rehman!

Jenny frågade mig direkt om mina artiklar och jag försökte besvara dem efter bästa förmåga. Vid något tillfälle så var det en vetenskaplig term som jag inte förstod och då bröt Roger in och förklarade. Ganska snabbt så insåg jag att både Jenny och Henry var imponerade av mina artiklar och jag kände mig lite smickrad.

– Ni är välkomna till en liten tillställning vi har i Kendal laboratoriet efter middagen ikväll, sa Jenny.

Rohsenow Kendal laboratoriet var lite av en helig Graal inom värmetransporter och jag såg verkligen fram emot att få besöka laboratoriet. Roger presenterade mig för lite mer folk innan vi slog oss ner i hörsalen där konferensen skulle vara. Jag packade upp mitt manus och ett block att skriva på och bläddrade lite förstrött igenom programmet och konferensdokumentationen som redan låg på min plats.

Det var utan tvekan hög akademisk nivå på presentationerna och jag började oroa mig för att jag inte platsade in bland föreläsarna. De flesta var dessutom doktorer eller professorer vilket fick mig att känna mig osäker. Samtidigt så insåg jag att min metod att förenkla och hitta genvägar fick mig att sticka ut när den stora majoriteten försökte gräva djupare och beskriva mer.

Jag var hälsosamt nervös när jag äntrade scenen för att hålla min presentation. Det var dödstyst i församlingen när jag gick igenom min presentation. Jag han knappt avsluta och tacka för mig förrän Henry hade armen i luften. Lite förvirrat tittade jag på moderatorn som ganska snabbt fann sig och gick ner med en mikrofon till Henry. Min presentationstid på femton minuter sprack rejält och efter en massa ytterligare viftande armar så fick moderatorn gå in och bryta och istället hänvisa till att intresserade fick ställa frågor till mig i pausen.

– Skitbra! sa Roger när jag slog mig ner i stolen bredvid honom.

– Jag fattade inte hälften av frågorna, sa jag.

– Det var mycket teori där men du försöker zooma ut istället för att zooma in för att förenkla och det är ett litet annat tillvägagångsätt, sa Roger.

Jag hummade lite för att visa att jag förstått.

– Bered dig på mycket prat i pausen, sa Roger.

– Okej, sa jag.

Jag hade lite svårt att koncentrera mig på presentationerna medan jag försökte lägga upp en plan för att beskriva hur jag tänkte i mitt arbete och vad jag ville uppnå.

Jag var helt matt när konferensen var slut. Intrycken var verkligen massiva och jag hade diskuterat med jättemånga smarta människor. Både doktorander och professorer var framme och pratade och jag hade skapat ett gediget kontaktnät redan på min första konferens. Intrycket av alla människor överskuggade nästan besöket på Kendal labbet. Möjligheterna till att bygga både stora försök och experiment var imponerande på samma sätt som labbets beräkningskapacitet imponerande. Alla intryck tillsammans med min jetlag fick mig i alla fall att nästan stupa i säng.

*

Jag var helt slut i både kropp och själ när Jamie mötte upp mig på Newark efter att jag avslutat konferensen. Det hade varit två dagar fulla av intryck. Roger och jag hade haft en bra sittning med Jenny och Henry och Jenny var helt klart intresserad av att stötta mig i mitt arbete. Jag fick en stående inbjudan att komma över och arbeta vid labbet vilket Roger blev eld och lågor över. På något sätt så hade jag lyckats överbrygga något i relationen mellan labbet och institutionen hemma som kunde utmynna i något bra.

– Du ser sliten ut! sa Jamie.

– Du anar inte, sa jag.

Jag gav henne en tung kram och kände att jag var i stort behov av att få sova.

– Konferensen var jättebra och jättelyckad, sa jag.

Jag redogjorde lite snabbt för konferensen och mina intryck medan vi gick genom flygplatsens terminalbyggnader.

– Kul, sa Jamie.

– Får jag ett par timmars sömn så blir jag nog en människa också, sa jag.

Jamie fnissade lite och lotsade mig ut till besöksparkeringen där en av hotellets bilar stod och väntade på oss. Chauffören lastade in mitt bagage medan Jamie och jag satte oss i bilen och spände fast oss i baksätet. Jag hörde inte ens chauffören slå igen bakluckan utan jag somnade omgående. Jag missade hela resan in till hotellet och vaknade att Jamie skakade på mig när vi var framme. Jag gick till hotellrummet som en zombie och bara kramade om tjejerna innan jag la mig på sängen för att sova.

När jag vaknade några timmar senare så kände jag mig betydligt mer utsövd. Efter en dusch så kände jag mig som en helt ny människa. New York bjöd på ett strålande väder så vi gav oss ut i den myllrande storstaden. Wilma och jag var helt klart kusinerna från landet medan Jamie och Julia var betydligt mer storstadsvana. Jamie och Julia släpade runt på Wilma och mig och efter lite mat i en trevlig italiensk kvarterskrog så var tjejerna redo för shopping! Jag stod inte ut någon längre stund utan avvek ganska fort för att få lite tid för mig själv.

Det kändes nästan som en befrielse att få slippa tjejerna och deras hysteriska shoppande. Efter att ha inhandlat en kaffe så strosade jag ner längsmed en gata mot Hudsonfloden. Jag insåg ganska snabbt att jag hamnat i ett stråk med konstgallerier. Jag slötittade lite in genom skyltfönstren medan jag gick när ett fotografi fångade min blick i ett av fotogallerierna. På en av galleriets väggar hängde en massa foton av Bert Stern och det som fångat mitt intresse var ett svartvitt foto av Marilyn Monroe. Nyfiket gick jag in i galleriet för att titta närmare på fotografiet.

– Det är ”Marilyn in Vogue” av Bert Stern!

Jag hade inte märkt galleristen som smugit upp vid min sida och jag ryckte till lite när han började att prata med mig.

– Det är en Dior-klänning eller hur? sa jag.

Galleristen nickade gillande bredvid mig.

– Stämmer! Är ni samlare?

– Konst och specifikt popkonst men inte direkt fotokonst. Jag har lite fotokonst bland annat ett foto av Audrey Hepburn av David Seymour som är lite liknande det här. Däremot så går det ju inte att ignorera Marilyn, sa jag.

Galleristen skrattade till bredvid mig och vi hade ett litet samtal om bakgrunden till fotot. Fotokonst var egentligen inte riktigt min grej även om jag hade en del foton i samlingen. Ju mer vi pratade desto mer sugen blev jag ändå på att köpa bilden. Jag hade en svag känsla för vad värdet borde ligga vilket kändes överkomligt.

– Är det till salu? frågade jag.

– Absolut!

Priset låg definitivt i närheten av min uppskattning och kändes inte orimligt.

– Då slår jag till, sa jag.

Jag kände mig mycket nöjd när jag gick ut genom galleriets dörr med fotot ordentligt inslaget i brunt paketpapper och bruna snören under armen. Förmodligen så skulle mitt inköp vara billigare än de kläder och skor som tjejerna inhandlade. Jag fortsatte ner längsmed gatan och fortsatte att kasta snabba blickar in genom skyltfönstren. I ett skyltfönster så stod en av Jeff Koons ballonghundar vilket fick mig att gå in i galleriet. Det var genomgående lite exklusivare och dyrare konst. Även här kom galleristen fram och hälsade men den här gången så såg jag henne.

– Såg hunden av Jeff Koons, sa jag.

– De är ganska trevliga.

– Den är lite glättig och jag föredrar nog lite mer anspråkslösa verk, sa jag.

– Som vad då till exempel?

När jag berättade om min samling så såg jag hur blicken ändrades på galleristen. Jag passerade tydligen någon typ av filter för jag blev helt klart en potentiell kund.

– Jag köpte faktiskt ett foto av Bert Stern lite längre upp på gatan, sa jag.

– Gillar du foto?

– Har egentligen inte så mycket. Mest svenska fotografer, sa jag.

– Följ med så skall du få se.

Jag följde efter galleristen och jag såg direkt vad det var hon hade tänkt visa upp. Ett nästan en gånger två meter stort fotografi av artisten Skin som Anton Corbijn fotat.

– Corbijn, sa jag.

– Just det! Deborah Anne Dyer eller Skin i rockbandet Skunk Ananise.

– Den är effektfull, sa jag.

– I och med att den är i färg så lyser den upp lite mer.

– Jag gillar Antons svartvita också, Bono är helt okej, sa jag.

– Han är en duktig fotograf.

Jag greps plötsligt av en sådan där impuls vilket jag inte brukade.

– Vad skall du ha för henne? frågade jag.

Fotot var nästan tio gånger dyrare än fotografiet jag hade under armen men samtidigt så var det egentligen en riskfri investering. Jag ursäktade mig och ringde Jamie. Lite kryptiskt så berättade jag att jag tänkte investera i ett större konstföremål.

– Hur får vi hem det? frågade jag.

– Jag löser det, sa Jamie.

– Men då ser jag till att det skickas till hotellet emballerat så löser vi det därifrån, sa jag.

– Gör så!

Jag kunde höra på henne hur nyfiken hon var men jag vågade nog egentligen inte berätta vad det var jag tänkte köpa och hur mycket det kostade. Fullbordat faktum var min något fega lösning på problemet. Galleristen tittade nyfiket på mig när jag pratade svenska med Jamie.

– Jag köper henne! Kan ni ombesörja så att hon kommer till hotellet emballerat så att hon kan klarar en flygning? sa jag till galleristen.

– Allt för kunden! sa galleristen.

Det gick fort att ordna de praktiska detaljerna och galleristen vinkade in ett par medarbetare som omedelbart lyfte ner fotografiet.

– Noterade att du inte pratade engelska i telefonen. Får jag fråga varifrån du kommer? Alltid roligt att veta vart konsten tar vägen.

– Kommer från Sverige. Min fru är halvamerikanska så vi är här på lite kombinerat business nöje, sa jag.

Jag hade betydligt mer fjärilar i magen när jag klev ut ur galleriet än jag haft när jag inhandlat Marilyn. För en kort stund så ångrade jag mig nästan men när jag lugnat mig lite så kändes inköpet helt rätt. Vi hade dessutom en vägg i lägenheten som skulle passa perfekt för Skin medan Marilyn förmodligen skulle få flytta till huset på Gotland tillsammans med Audrey och några fler foton.

Tjejerna var redan på hotellrummet när jag kom tillbaka. De låg utslagna som slagna hjältar på min och Jamies säng och rummet var överbelamrat av shoppingpåsar. De hade helt klart gått lös ordentligt för många av påsarna var från välkända varumärken. Vi fick nog införskaffa en extra resväska för att få hem alla inköp.

– Hej! sa jag.

Wilma och Julia hälsade slött samtidigt som de hade näsan i sina mobiltelefoner där de la upp bilder på sina inköp i sociala medier.

– Hej! Vad har du köpt? frågade Jamie.

– Frågan är vad ni har köpt, sa jag.

Jag la ifrån mig paketet med Marilyn på tevebänken.

– Var det det där paketet som skulle hem? frågade Jamie.

– Nej. Det kommer senare och jag har köpt ett fotografi av Anton Corbijn, sa jag.

– Corbijn! Han brukar väl vara dyr? sa Jamie.

– Han är inte helt gratis men så är fotot nästan två kvadratmeter stort, sa jag.

Nu tittade tjejerna förvånade upp från sina mobiltelefoner.

– Jag har lätt satt sprätt på mest pengar idag men mitt inköp ökar i alla fall i värde, sa jag.

– Har hört att vintagekläder av kända designers är ganska dyra, sa Jamie.

Hon sa det med ett leende på sina läppar.

– Men vad har du köpt mer? frågade hon.

– Ett foto av Bert Stein av Marilyn Monroe, sa jag.

– Få se!

Jag packade upp fotografiet och visade.

– Är inte det där någon designklänning hon har på sig? Har för mig att jag sett det i någon dokumentär, sa Jamie.

– Diorklänning, sa jag.

– Ha! Vad var det jag sa om designerkläder, sa Jamie.

– Nu är det ju inte Dior som gör den här bilden utan Marilyn, sa jag.

– Vet jag väl!

Samtidigt som hon sa det så stack Jamie ett finger i sidan på mig för att riktigt understryka att hon retades med mig.

– Var skall du hänga fotona pappa? frågade Wilma.

– Du vet väggen hemma där jag bland annat har fotot av Audrey Hepburn! Där hade jag tänkt hänga Corbijn medan Marilyn och Audrey tillsammans med några av de andra fotona skall få hänga i huset på Gotland, sa jag.

– Kan inte jag få ha dom på mitt rum istället? frågade Julia.

– Vill du det? frågade jag.

– De är häftiga och retro och sen så gillar jag Marilyn, sa Julia.

– Visst får du ha dem på ditt rum, inte mig emot, sa jag.

– Tack pappa! sa Julia.

– Det löste sig ju bra, sa Jamie.

De hade lite olika smak Julia och Wilma. Julia var lite mer grafisk i sin smak med mycket svart vitt medan Wilma föredrog lite mer färg. Det avspeglades dessutom i deras klädval där Wilma genomgående använde färgstarka kläder medan Julia föredrog lite mer mjuka färger.

– Hur ser det andra fotot ut? frågade Jamie.

Jag tog upp telefonen och visade en bild jag tagit på galleriet för tjejerna.

– Den är cool! Vad kostade den? sa Julia.

När jag berättade vad jag betalt för fotot så skakade hon bara på huvudet.

– Alltså seriöst farsan! Du är inte klok! sa Wilma.

Jag ryckte till lite när telefonen vid sängen ringde. Jamie som var närmast svarade och hon hummade lite innan hon la på.

– Ditt paket står nere i lobbyn och budet vill ha en signatur på att du tagit emot det, sa Jamie.

Vi tog hissen ner hela familjen. Det var en rejäl trälåda som stod på en palldragare i hotellobbyn. Jag bekräftade för budet genom att uppvisa kvittot att det var jag som köpt fotot och signerade budets utlämningskvitto.

– Det blir inte billigt med flygfrakt, sa Jamie.

– Tar vi sjöfrakt så vet vi inte om det kommer fram, sa jag.

– Du bestämmer, sa Jamie.

Hon lånade hotellets telefon och hon ringde några samtal medan jag och tjejerna inspekterade lådan. Den var ett rejält hopspikad träemballage så det fanns ingen chans att öppna för att titta.

– Okej, så här är det! En budfirma kommer och hämtar lådan om en kvart och tar den till EWR. De ser till att lådan tas in som flygfrakt i mitt namn på vår flight hem. Jag kommer att se fraktlistan som flygkapten så att vi vet att den är med. Jag får fixa transporten från CPH när vi är på plats, sa Jamie.

Jag fnissade till över Jamies användande av flygplatsernas IATA-koder istället för deras platsnamn. Jag hade lärt mig de vanligaste stora destinationer som Jamie flög på och kunde följa med i hennes resonemang utan problem.

När tjejernas shoppingbehov lagt sig så blev det ett par trevliga dagar i New York där vi avverkade en del givna besöksmål. Detta parat med många trevliga restaurangbesök fick mig att slappna av efter konferensens stress och det kändes verkligen som en semester. Sista dagen skulle vi möta upp Jamies släkt för en middag. Det skulle verkligen bli trevligt att få träffa dem för jag hade hört många historier av Mike.

– Vi skall möte upp släkten på Newark, sa Jamie.

– De kommer flygande med andra ord, sa jag.

– Piloter vet du! sa Jamie.

Jag skrattade lite och lät som vanligt Jamie fungera som reseledare. Vi stod och väntade vid utsläppet vid terminalen där släkten skulle anlända.

– Hallå Jamie! hörde jag någon ropa.

En hel hög med människor kom vinkandes och glada gåendes mot oss.

– Men är ni här allihop? sa Jamie.

– Vi lånade en Gulfstream och tryckte in allihop, sa helt uppenbart Jamies farbror.

Jamie och Julia började att krama sig igenom folkmassan som utgjorde hennes släkt på Mikes sida. Till slut fick de upp ögonen för Wilma och mig som stod och tittade på lite vid sidan om. Ganska snabbt så blev vi omkramade vi med samtidigt som vi presenterades för farbröder, fastrar, kusiner och allt vad det nu var. Jag kände mig helt matt efteråt men alla var precis lika trevliga som Mike. Julia drog med Wilma till de lite yngre kusinerna medan Jamie styrde in mig mot den lite äldre.

– Är du greve? frågade Jamies faster.

– Nej! Jag var ingift så jag är inte adlig, sa jag.

– Men Wilma är grevinna!

– Nej! släkten Stolpe är obetitlad lågadel, sa jag.

Jamies faster såg så otroligt besviken ut att jag nästan skrattade till. De hade nästan målat upp en bild av att jag var kunglig. Jamie suckade lite irriterat och jag förstod att hon hade berättat flera gånger hur det låg till men att hennes faster trots det målat upp en bild som inte överensstämde med verkligheten. Jag fick intrycket att amerikanarna var extremt fixerade vid kungligheter och adel eftersom de inte hade något sådant själva. Jag tog mig i alla fall tid att förklara för Jamies faster hur det låg till och efter det så såg hon fortfarande besviken ut men hon konstaterade kort:

– Du är i alla fall doktor!

Jag suckade och Jamie himlade lite med ögonen och jag insåg att det inte var någon idé att försöka förklara.

– Vi har bokat en buss, sa Jamies farbror.

Jag var helt slut när vi anlände till hotellet efter att ha vinkat av Jamies släktingar på flygplatsen. Det var helt klart en resvan släkt och de hade fixat med allt inklusive restaurang. Alla verkade mycket angelägna om att visa upp sin bästa sida och inkludera Wilma och mig. Jag hade i alla fall otroligt trevligt hela kvällen och Julia och Wilma var uppspelta de med. Det märktes att Julia inte träffade sin släkt så ofta.

*

Veckan efter hemkomsten från New York försvann fort i en blandning av arbete, avhandling och flygning. Jag fick frångå principen om arbete och avhandling var annan vecka och i stället vara överallt och ingenstans. Roger smidde medan järnet var varmt och samarbetet med MIT formaliserades. Även Mikael låg på och jag fick ta några kundmöten och marknadsföra mitt avhandlingsarbete för presumtiva kunder. Mitt i allt arbete så blev flygningen den ventil jag behövde för att inte gå vilse och tiden i luften fick mig att slappna av.

Sent omsider så anlände budfirman med mitt fotografi. Paketet hade stått på Kastrup en vecka innan de byråkratiska kvarnarna malet färdigt. Momsen kom som en obehaglig överraskning men det var bara att bita i det sura äpplet och betala. Vi fick ta hjälp av en flyttfirma för att få upp trälådan till lägenheten eftersom jag inte ville packa upp fotot nere på trottoaren. Hela familjen stod och hängde över axeln på mig när jag med en liten kofot öppnade upp trälådan. Fotot låg rejält inpackat i bubbelplast och Jamie fick hjälpa mig att få av den.

– Schyst! sa Wilma när plasten äntligen var av.

– Jag förstår varför du köpte den, sa Jamie.

Jag andades lättat ut av Jamies godkännande. Med tanke på vad jag betalat för fotot så hade det varit tungt om hon inte gillat det.

– Hjälp mig röja av väggen vid entrén, sa jag.

Det fanns en stor vägg vid entrén där jag i princip hade alla mina fotografier hängandes. Där skulle Skin upp tillsamman med ett litet urval av mina befintliga foton som passade till. Julia stod bredvid och snappade snabbt till sig fotot av Audrey Hepburn när jag tog ner det. Hon hade redan hängt upp Marilynfotografiet och hade lämnat plats för Audrey och några foton till. Det var nästan med lite andaktsfull känsla jag hängde upp fotografiet av Skin på väggen. Det blev precis så perfekt som jag tänkt mig och jag nickade lite nöjt för mig själv.

– Snyggt! sa Jamie.

Hela familjen stod och tittade och alla var nog överens om att det blev bra. Julia och Wilma var nog mest imponerade av storleken på fotografiet. Egentligen så insåg jag att jag började nog gilla fotokonst ganska bra. det fanns mycket prisvärd fotografisk konst som var dekorativ och trevlig.

Fortsättning följer…

Delar i serien<< Del 4: Att flyga är att levaDel 6: En mogen man i sina bästa år >>

Ovan molnen är himlen alltid blå
10

Kommentarer

2 svar till ”Del 5: The Big five”

  1. Profilbild för Jummi
    Jummi

    Yes. En till. Bara ös på……..

  2. Profilbild för Master Lars
    Master Lars

    Härligt och underbart, mera

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier