Sagor för barn som är vuxna nu #13 – Sunnanäng

Det här är del 13 av 13 i Sagor för barn som är vuxna nu

Förord
Denna novell är inspirerad av Astrid Lindgrens Sunnanäng.

Ett varmt tack till Nightcare som låter mig bidra till den här fantastiska serien.

/John

———

Snöstormen dånade runt det lilla torpet. Fönsterrutorna skallrade och väggarna knakade av vindens oerhörda styrka. Ibland kändes det som om huset bågnade för kastvindarna och då blåste det ner i skorstenen så att aska och glödande flagor yrde runt i den öppna spisen och ut på golvet. Mattias låg i sängen tätt intill hans älskade syster Anna och betraktade skådespelet i den öppna spisen. Genom fönstren syntes ingenting längre. Snövallen utanför täckte nu mer än halva fönstret och det som syntes var bara yrande vitt.

Ibland fick Mattias slänga sig ur sängen när glödande flagor flög utanför stenplattorna som täckte golvet precis framför spisen. Mamma hade förmanat dem att aldrig låta det ske. Då skulle torpet brinna ner på ingen tid alls och överlevde de så skulle de stå nakna och barskrapade ute i snöyran och det var många kilometer till närmaste granne. De skulle aldrig överleva en vandring i det här vädret.

I tre dagar och tre nätter hade stormen rasat och inget tecken syntes att den var på väg att bedarra. Det var som om naturen och alla gudarna drabbats av ursinne och ville välta världen över ända.

Vattnet i spannet framför spisen var nästan slut. Mattias drog ut på det i det längsta men till slut var han tvungen att lämna den relativa värmen under filtarna tätt intill Anna för att hämta snö som kunde smältas till nytt vatten. Utan vatten skulle han aldrig kunna släcka glöden. Trots att vatten inte borde vara något problem nu på grund av all enorm mängd snö så var det ändå märkligt svårt att se till att spannarna ständigt var fyllda. Det var en enorm risk var gång Mattias behövde hämta ny snö.

Ytterdörren gick knappt att få upp längre av all snö som nu blockerade dörren. Mattias undrade om deras lilla stuga över huvud taget skulle synas under snömassorna om några timmar om stormen inte snart bedarrade. Han var lika rädd för att öppna dörren som att inte få igen den igen. Vinden ryckte och slet i dörren och den kändes så bräcklig och när han gläntade på dörren yrde snö in över golvet i det lilla utrymmet och skapade än mer korsdrag i öppna spisen så att det såg ut som om hela eldhärden skulle flyga ut i rummet.

Snabbt öste Mattias hinken full med snö och drog snabbt igen dörren. Trots den korta stunden hade snö redan hunnit lägga sig längs tröskeln så han var tvungen att snabbt sopa bort den med sina bara stelfrusna händer innan dörren inte skulle gå att stänga över huvud taget. Då skulle de frysa ihjäl. När dörren var öppen var stormens dån nästan öronbedövande men även nu när han drog igen den var det svårt att prata normalt inne i stugan. Huset lät som en båt på ett stormigt hav som var på väg att brytas och förlisa.

Mattias hörde hur mamma jämrade sig från sitt nattläger. Sedan hennes svaga röst när hon bad om vatten. Han fyllde en mugg från hinken och försökte värma den med sina bara händer. Sedan förde han muggen mot mammas läppar. Hon drack några droppar innan hon föll tillbaka mot kuddarna och då kom hostattackerna tillbaka. Var gång hon hostade skrek hon av smärta och tog sig åt bröstet.
– gode gud, hjälp oss, viskade Mattias och kände hur paniken låg som en stor klump i magen som hotade att kasta upp.

Mattias skyndade sig tillbaka till hans och Annas sovplats. De delade en gammal bäddsoffa som var som en låda där man fällde upp sitsen. Där sov de tätt tillsammans omgivna av de få filtar de ägde. Mattias insåg att soffan var det bästa skyddet här inne med sina höga kanter och det hjälpte lite att fälla ner sitsen som ett lock över honom och Anna så att de låg som i en kista för begravning. Då stannade deras kroppsvärme kvar i utrymmet.
– Du är kall som is, viskade Anna när de åter kröp tätt intill varandra i det kompakta mörkret.
De kröp så nära som bara var möjligt, lindade armarna om varandra och trasslade in benen så att ingenting längre fanns kvar mellan dem. De hade alltid sovit med mycket kläder på för att skydda mot kylan för trots elden i den öppna spisen var det så kallt inne så det bildades is på insidan av de tunna glasrutorna. Men så hade de upptäckt att det var bättre att ha mindre kläder på sig för att komma närmare varandra och nyttja kroppsvärmen mer och istället lägga allt av kläder och filtar över, under och runt om.

De hade legat så här många kalla vinternätter nu. Förutom tryggheten Anna kände att ha sin tvillingbror så tätt intill sig när allt utanför kändes som om det vacklade i sina grundvalar så var det också väldigt skönt och varmt. Anna var van vid och tyckte om att känna Mattias hårdhet när de låg så tätt intill varandra och Mattias kände varje form av hans älskade syster, älskade att dra in hennes dofter och känna hennes varma andetag så tätt intill sin egen näsa och mun. Visst var hennes hår smutsigt och de båda luktade säkert lika starkt av rök från den ständiga brasan i spisen där mer rök tycktes komma in i rummet än dras ut ur skorstenen. Ändå älskade han att känna hennes lukt. Lukten och värmen var det enda som kunde få honom att känna något ljus i världen och det enda som till slut kunde få honom att somna.

De låg länge vakna och lyssnade. Ljuden från huset och stormen lät dovt genom det stängda sofflocket. Det kändes som om soffan vibrerade i de värsta vindbyarna men det var naturligtvis inbillning. Mörkret var kompakt och på något sätt förstärkte mörkret alla intryck genom hörsel, lukt och känsel.
– Du, Mattias?
– Mmmm.
– Lova att aldrig lämna mig.
– Det är klart att jag inte tänker lämna dig.
– För vi har bara varandra.

Anna kunde känna hur Mattias nickade i mörkret. Hennes näsa mot hans kind när han rörde huvudet. Långsamt sökte hon hans mun, fann den och särade sina läppar.

Trots att de var 16 år så hade de inte fått gå särskilt mycket i skolan. Anna mindes hur underbart det hade varit att lära sig läsa och räkna. Det var som om en ny värld av möjligheter skymtade framför hennes ögon, som något som bara gick att ana som genom en dimridå. Men det var så långt att gå till skolan varje dag. På vintrarna fanns ingen chans att ta sig dit genom skogen och andra tider på året hade de behövts både här hemma eller för att utföra arbeten på bondgården på andra sidan myren, flera kilometer bort. De hade slitit och släpat, bärgat hö och mjölkat kor, sått och skördat potatis, krupit på knä över åkrar och fått såriga händer och ben. Smutsen gick inte längre att få bort. Särskilt inte nu när det inte fanns rinnande vatten i bäckarna längre. Men vart enda öre hade behövts här hemma för att de skulle ha något mål mat på bordet varje kväll. De senaste fem åren hade mamma varit så sjuk så hon hade inte förmått att arbeta.

Det var skönt att ligga så här tätt tillsammans med Mattias varma läppar mot hennes och hans arm över henne och handen som smekte henne över ryggen och fingrarna som drogs genom hennes långa toviga hår. Trots att de knappt gått i skolan och trots att mamma aldrig pratat om sådant så förstod Anna någonstans i sitt inre vad det hårda mot hennes ben berodde på. Det gav liksom som en extra värme i kroppen, ett pirrande brus som längtan och förhoppningar om något bättre, något ofarligt och varmt. Samtidigt förstod båda att de måste vara mycket försiktiga med vad de gjorde så att de inte skulle göra sig olyckliga. Mamma hade aldrig berättat hur barn blir till men Mattias hårda lem och hennes våta pirrande grotta var svaret på den gåtan även om mycket var oklart. Vad som var klart var desto tydligare. Mamma fick aldrig någonsin veta att de låg så här om natten. Men det var skönt att bara ligga så här och så gav det extra värme och mörkret kunde vara ett hot men lika väl ett skydd.

De förstod också att kyssas och utforska varandra med händerna i mörkret på något vis var något som skulle stanna dem emellan och bara kunde ske just här när sofflocket var stängt. Samtidigt var det så oemotståndligt spännande och pirrande skönt. Mattias hade visat hur hon skulle göra med sina händer och hon tyckte det var så fantastiskt att göra så att han mådde bra. Fascinerande var det också när hans varma säd rann över hennes händer. Hon hade blygt med händerna visat honom var och hur han kunde röra henne för att just den där sköna värmen skulle sprida sig i kroppen. Då var det alltid lättare att glömma världen utanför och till slut somna tätt tillsammans.

Mattias vaknade med ett ryck. Han lyssnade spänt men kunde inte förstå vad som väckt honom. Allt lät som vanligt, hans systers lugna andetag tätt intill hans öra, stormens dån och husets knakande var desamma. Plötsligt blev han rädd för elden och vågade först inte lyfta på sofflocket för att se efter. Sedan gläntade han och tittade ut i rummet. Allt såg ut precis som vanligt. Brasan fladdrade nervöst i den öppna spisen. Hans blick sökte över golvet men han kunde inte se några glödande fragment någonstans.

Plötsligt insåg Mattias vad som väckt honom. Det var inget nytt ljud, det var avsaknaden av ljud. Mammas hostningar hördes inte längre. Trots att huset skalv av stormens rytande så kändes det plötsligt kusligt tyst och som en krypande skräck längs ryggraden, kall och namnlös. Försiktigt trasslade han sig ur Annas varma famn och klev ur soffan. Trots att han sov med raggsockor på fötterna kändes det som om golvet isade under dem. Långsamt smög han bort till alkoven där mamma sov. Han förstod inte varför hon inte hostade längre men hela hans kropp protesterade när han gick närmare hennes nattläger, som om tusen isbitar trängt in i hans mage och bröst.

Hur han kunde veta förstod han inte men så fort han såg mammas ansikte förstod han genast. Hon såg ännu blekare ut och samtidigt så fridfull. Trots att hela bröstet höll på att knyta ihop sig var det ändå på något sätt fint att äntligen få se henne se lycklig ut. Mattias kunde knappt minnas när han senast sett henne sådan. Det var som fragment ur en sedan länge bortglömd barndom. Ibland spelades korta sekvenser upp för hans inre. Han såg framför sig hur han och Anna sprang barfota i gräset och solen sken. Ibland kunde han höra mamma skratta. Ibland hörde han hennes skrattande röst när hon ropade på dem där på ängen.
– Kom mina små älsklingar! Ni måste vara hungriga!
– Kom mina älskade små kycklingar, kom till mamma!
Han undrade om det glada fnitter han hörde inom sig verkligen varit hon eller om det bara var en dröm inuti hans huvud.

Verkligheten kom sakta tillbaka, stormens dån, husets knakande och ändå den konstiga känslan av kompakt tystnad. Plötsligt kände Mattias att Anna stod bredvid honom. Hennes mindre hand sökte hans och de flätade samman fingrarna. Mattias kunde känna hur Annas hand darrade, om av köld eller rädsla och hennes grepp var hårt och krampaktigt.
– Mamma? Viskade Anna knappt hörbart i oväsendet.
– Anna, mamma är borta.
Mattias försökte vara den som var stark, försökte hålla sin röst stadig. I själva verket kände han hur paniken låg och bubblade långt ner i halsen, som en vulkan som hotar att explodera och kasta upp.

Ändå satte de sig på sängkanten och försökte skaka liv i deras mor trots att de egentligen visste att hon inte längre var kvar hos dem. Anna grät stilla med sin mors lealösa hand i sin.
– Hon är redan så kall, snyftade Anna.
Anna grät stilla när de hjälptes åt att rätta till filtarna över mammans kropp.

De reste sig från sängen och gick fram till fönstret och försökte se ut. Snödrivan utanför täckte nu nästan hela fönstret och allt de såg var bara mörker och virvlande vitt. Stormen tjöt och skakade om det lilla huset som om det vore ett korthus som skulle falla när som helst.
– Vad ska vi ta oss till nu?
Annas röst var så svag i det öronbedövande ljudet och hennes hand höll så hårt och krampaktigt.
– Vi måste vänta till stormen lagt sig. Går vi ut nu går vi vilse i skogen och även om vi skulle finna raka vägen till Myrbonden så skulle vi frysa ihjäl efter halva vägen.
– Vad som helst men inte Myrbonden, kved Anna med ögonen översvämmade av tårar.

De stod tysta länge tätt intill varandra. Golvet kändes som is under deras fötter trots dubbla par yllestrumpor men de kände knappt av kylan.
– Vi kommer dö vi också, snyftade Anna och lutade sin kind mot Mattias axel.
– Vi ska inte dö älskade syster. Vi ska klara det här.

Plötsligt skakade huset till, som ett fartyg som gått på grund. Fönsterrutan intill Anna exploderade och snö yrde in i rummet och virvlade runt tillsammans med glasskärvor. Ett konstigt ljud hördes bakom dem från eldstaden. De vände sig hastigt om och Anna gav till ett gällt skrik och slog handen för munnen.
– Åh nej, viskade Mattias.

Stormvinden som nu hade fritt spelrum i det lilla rummet virvlade om inne i den öppna spisen. Det såg ut som om vinden lyfte hela den glödande härden av aska och brinnande vedträn och lyfte det. Först upp mot skorstenen som om hela elden skulle sugas ut uppåt men där mötte en annan vind som pressade tillbaka allt nedåt och spred ut det över rummet. Anna och Mattias ryggade förskräckta tillbaka och skyddade ansiktena med sina armar.

På en sekund var allt försent. Aska och glödande bitar av ved regnade ner över golvet, sängen där mamma låg och deras egen bäddsoffa. Hetta slog emot dem som en vind. Mattias slet Anna med sig mot den lilla hallen. Han slet åt sig deras skor som bara var vanliga sommarskor som mamma flätat ett tjockt lager halm runt för att skydda något mot snö och vinterkyla. Han slet åt sig deras ylletröjor från den lilla bänken och hittade Annas mössa men hittade inte sin egen i mörkret. Anna skrek och Mattias vände sig om inåt rummet. En vägg av eld reste sig i dörröppningen. Dånet från elden överröstade stormen utanför. Ingen tid fanns för eftertanke. Med kläderna i famnen tog Mattias Anna i handen och sprang rakt ut i stormen.

De snubblade över vallen som byggts upp framför ytterdörren och föll handlöst framstupa rakt ner i den djupa mjuka snön. För ett kort ögonblick trodde Anna att det var slutet. Hon föreställde sig hur eldstormen var över henne bakifrån och hur snön fyllde hennes mun och näsa. Hon kunde inte andas. Mattias ryckte upp henne ur snön och borstade av henne det värsta.
– Fort, tröja och skor. Här är din mössa! Ropade Mattias i stormen.
Han hjälpte Anna på med kläderna och drog sedan själv på sin tröja över nattkläderna han bar. Trots att tröjorna var ett gott handarbete i äkta ull som i vanliga fall värmde gott så isade kylan in på bara skinnet. Sedan vände de sig om mot det lilla torpet som varit deras hem och relativa trygghet sedan barndomen. Det var redan övertänt. Glasrutor exploderade och trät knakade. Elden dånade när den fick nytt liv av den starka vinden. Gnistor och brinnande bitar av huset flög uppåt och föll ner och slocknade fräsande i snön.

– Mamma! Ropade Anna förtvivlat.
– Vi kan inte göra något för henne! Kom! Ingen tid att förlora! Ropade Mattias och tog Anna i handen.
– Vart ska vi?
– Myrbonden. Det är närmast.
– Men hur ska vi finna vägen genom skogen och över myren?
– Lita på mig min syster! Skrek Mattias i vinden.

De sprang, snubblade, snavade, ramlade och föll, reste sig igen. Mattias drog henne vidare framåt, in i skogen. Mellan träden lättade vinden något men snön låg ibland meterdjup.

Det farligaste längs vägen till Myrbonden var just myren vars namn gården var uppkallad efter. Sommartid var myren förrädisk och mamma hade förmanat dem att aldrig gå ut där. Nu var Mattias tvungen att leda sin syster ut över myren. Att gå runt var en alldeles för stor omväg och risken att gå vilse alldeles för stor.

Anna föll och blev liggande i snön. Hon grät och frös så hon skakade in i märgen.
– Vi kommer aldrig klara det. Vi kommer dö här. Myren är farlig, den kommer ta oss.
Mattias hukade bredvid sin syster.
– Bara lite till älskade du, bara lite till. Vi ska sova i en varm säng inatt.
– Myren kommer ta oss. Du vet vad mamma har sagt? Vi kommer sugas ner.
– Snön ligger djup och marken är hårt frusen så det är ofarligt att gå här just nu. Lita på mig min syster.

Mattias drog upp Anna igen och borstade av henne snön. Han tog hennes hand igen och skyndade vidare ut över myren. Han hoppades att det han lovat henne verkligen var sant, att myren inte skulle suga ner dem i djupet. Ute på myren hade vinden fritt spelrum och den var så stark att de knappt kunde röra sig framåt. Ändå stretade de vidare.

– Jag fryser inte längre.
Anna lät nästan lycklig. Mattias visste att det var ännu farligare än om hon skulle känt av kölden. Mamma hade alltid sagt att det var skönt att frysa ihjäl, att det kändes som värme i kroppen.
– Skynda Anna, det kan inte vara långt kvar.

Plötsligt öppnade sig Myrbondens gård framför dem. Husen låg där som hotfulla kolosser som om de var onaturliga i stormen. Mattias drog sin syster med sig upp för trappan och bankade hårt på dörren. Myrbonden bar ökänd och Mattias var räddare för honom än för stormen. Men utan skydd och värme skulle de gå under alldeles för snart i kylan. Det var döden eller Myrbonden det stod om.

Efter en evighet slets dörren upp.
– Vad är det fråga om! Röt bonden där han tornade upp sig i dörröppningen, som en mur mellan döden och räddningen.
– Mor är död, vårt hus har brunnit ner. Vi behöver skydd, annars fryser min syster ihjäl.
När Mattias pratade upptäckte han hur tänderna skallrade så orden knappt kom ut begripliga.
– Jag driver inget härbärge för fattigjon och hemlösa ungar! Röt bonden och slog igen dörren.
Mattias bankade förtvivlat ånyo på dörren. Den öppnades igen.
– Snälla, jag ber er. Visa barmhärtighet. Bara inatt?
Bonden pekade över gårdsplanen mot ladugården, sedan smällde han igen dörren. Mattias kunde höra hur den reglades från insidan.

Han förspillde ingen tid. Anna hade sjunkit ihop på trappan i snön.
– Jag kan se mor, viskade hon lycksalig.
– Kom nu Anna. Bara lite till!
Mattias skrek åt sin syster och släpade henne över gårdsplanen. Portarna var blockerade av snö och ingenting fanns att skyffla med.
– Det finns en sidodörr. Kära Gud, gör så den inte är översnöad, mumlade Mattias.

Han fann dörren på läsidan av ladugården. Han fick slita mycket ty låset hade frusit men till slut gled dörren upp. Fort slet han in sin syster och drog igen dörren bakom dem. Ljudet från stormen försvann. Ladugården var ett kraftigt hus. Man kunde fortfarande höra vinden som ett avlägset muller mot väggar och över tak, men den lät som från en annan värld.

Här inne var det torrt och varmt. Det luktade en ladugårds alla dofter, damm, torrt hö och av djuren. Det var beckmörkt här inne. Mattias såg ingenting men visste att de var i ett utrymme avsett för redskap. Lukten av djuren var svag. Mattias visste att dörren vidare in till själva ladugården fanns någonstans på andra sidan rummet.

Anna satt på golvet alldeles tyst. Mattias trevade sig runt, slog smalbenen i olika redskap han bara kunde känna med händerna. Men till slut, här var den, trappan upp till höskullen. Mattias hade varit här med mamma och arbetat så han mindes ungefär hur det såg ut. Han letade sig tillbaka till Anna som jämrade sig svagt.
– Mattias, jag fryser igen, skallrade hon fram mellan tänderna.
– Kom älskade Anna, här finns värme. Upp för trappan så värmer vi oss i höet.

På stapplande ben ledde han Anna upp för trapporna med ena handen som skydd framför sig. Trappan svängde två gånger och sedan var de uppe. Här var doften av hö överväldigande och golvet var täckt av ett tjockt lager. Vid sidorna kände Mattias stora mängder med hö med händerna.

Han förde sin syster längst in och snabbt redde han en bädd av ett tjockt lager hö.
– Vi måste få av oss våra blöta kläder.
– Jag kan inte röra mig. Det gör så ont, kved Anna.
– Jag hjälper dig min syster.
Mattias drog mödosamt ylletröjan över Annas huvud. Den var tung och helt täckt av is och snö så att den blev hård som ett köldpansar. Även den tjocka tröjan under var täckt av is men hennes pyjamas under var hjälpligt torr.

Mattias hjälpte Anna ner på bädden av hö och klädde sedan snabbt av sig sina egna isiga kläder. Sedan la han sig tätt intill Anna och skyfflade hö runt deras kroppar och över benen. Det kändes som om någon lagt varma filtar över dem. Han kunde också känna hur värmen från djuren på våningen under strömmade upp genom bjälklag och golvplankor. Så här varmt hade de inte haft det på hela vintern. Hemma i stugan förmådde den öppna spisens värme inte ens hålla isen borta från glasrutornas insidor och ofta var ytan i vattenhinkarna frusna när man vaknade på morgonen.

Mattias låg tätt intill bakom sin syster och höll armarna hårt runt hennes späda kropp. Köld skakade henne i vågor och hon andades ytligt.
– Du får inte lämna mig min älskade syster.
Mattias blåste varm luft i hennes nacke och masserade försiktigt hennes armar och händer. Anna skrek av smärta när blodet åter började flyta i ådrorna i hennes stelfrusna händer och Mattias fick massera varsamt. Ändå visste han hur viktigt det var att hon fick tillbaka cirkulation och värme i kroppen fort. Han mindes en gång när mor dragit upp honom ur en isvak. Då hade hon gjort just så här.

En timme förflöt och han fortsatte massera henne outtröttligt. Skakningarna som var som kramper i alla hennes muskler kom glesare och glesare och hennes grunda andhämtning blev långsamt djupare och lugnare.
– Anna?
– Mmmmm
– Somna inte, inte ännu. Du måste bli varm först.
– Det känns som huden börjar bli varm av din beröring men som om blodet fortfarande isar i ådrorna, sa Anna svagt.
– Det kommer ta lite tid men du blir snart varm igen. Nu ska vi vila och jag lovar att hålla om dig hela natten.
Trots allt som hänt somnade de helt utmattade.

Mattias vaknade av liv och rörelse från undervåningen. Kor råmade och steg från tunga stövlar rörde sig fram och åter där nere. Det var Myrbonden eller någon av gårdsfolket som börjat mjölka korna. Han kände sig varm och utvilad om än tung i kroppen av sorg. Anna däremot, som fortfarande låg tätt intill honom var glödande het. Kroppen skakade. Hennes panna var svettig och varm och hon mumlade som om hon yrade. Det enda han hörde var att hon bad om vatten.

Även om han var livrädd lämnade han deras nattläger och täckte noga över Anna med hö för värmens skull. Sedan tog han mod till sig och gick ner för trappan. Rummet de kommit in i igår var mycket riktigt förrådet han kände igen och förutom dörren ut fanns också dörren som stod halvöppen och ledde in mot ladugården. Mattias gläntade på dörren och såg genast Myrbonden.
– Ursäkta herrn. Min syster är mycket svag. Hon har förmodligen förkylt sig. Jag skulle behöva ge henne rent vatten.
– Så synd. Då får du arbeta för två. Här gör man rätt för sig och inte bara äta och dricka sött bröd.
– Ja herrn, jag ska arbeta för min syster tills hon är på benen igen. Vi är båda vana vid att arbeta.
– tur för er det, annars åker ni ut.
Mattias fyllde en hink med vatten och gick tillbaka upp till Anna. Han bad till Gud att vattnet inte var förorenat. Han hjälpte Anna att sätta sig upp. Hon drack girigt.

Anna svävade mellan liv och död i tre dagar med hög feber så att hon yrade. Mattias vakade över henne samtidigt som han slet nere i ladugården. Maten de tilldelades var förvisso inte mindre än vad de var vana vid men inte heller tillräckligt för att mätta. Varje kväll bad han länge för att Gud skulle förbarma sig över Anna nu när hon var det enda han hade kvar.

Myrbonden visade ingen barmhärtighet. När Mattias ånyo berättade vad som hänt, sa han bara att det sannerligen inte var fel med en ordentlig upprensning i Guds örtagård men att det skedde för sällan och att Moa borta i torp, som deras mor kallades, inte förtjänade bättre med sitt Levene. Exakt vad han menade med det förstod inte Mattias och vågade heller inte fråga.

Dagarna gick. Anna repade sig långsamt och kunde så småningom börja hjälpa till nere i ladugården. Mattias fick då arbeta utomhus med att undanröja snö och fallna träd efter snöstormen som var den värsta i mannaminne. Var kväll grät de sig till sömns med hungriga magar och värkande muskler. Flera gånger riskerade Mattias allt genom tjuvnad. Några gånger smet han ut i natten för att stjäla några ägg hos hönsen och en kyckling som han fick tillreda under öppen eld i skogen en bit från gården. När de ätit sig något mätta var han noga med att gräva ner kadavret så långt bort som möjligt från gården.

Höloftet var deras fristad och var natt var en välsignelse. Då var tid för vila, tröst och samtal. Ofta stöp de ner i sin bädd och somnade innan deras huvuden landat på bolstren av hö. Deras kroppar värkte av allt hårt arbete. Trots att loftet var svalt om natten fann de värme i höet och hos varandra liksom de fann trösten i närheten. Inte sällan grät Anna när de krupit ner efter en hård arbetsdag. Då höll han om sin syster och försökte trösta. Han visste att hon tyckte mycket om när han strök henne över kroppen eller drog fingrarna genom hennes toviga långa hår.

– Mmmm fortsätt, rör mig som du brukar i mörkret. Då blir jag varm, sa Anna lågt.
Mattias kände glädje rusa i blodet. Hans syster ville bli varm. Långsamt letade hans händer sig innanför hennes tredubbla lager av tröjor tills han kände hennes bara hud under sina fingrar, den späda insjunkna magen, upp över revbenen, de små bröstbullarna. Han kunde känna hur hon drog efter andan och rörde underlivet, tryckte stjärten knappt märkbart mot honom när handen mjukt kramade bröstet och han kände hur bröstvårtan blev lite större mot hans handflata. Även om hon låg på hans andra arm lyckades han lirka in även den andra handen innanför hennes tröjor uppe vid halsen, smekte sig fram till det andra bröstet och knådade det mjukt.

Han lät andra handen lämna hennes ena bröst, lät den glida ner över hennes mage igen. Hon var så isande kall men andetagen var jämnare nu och skakningarna mindre. Fingrarna gled innanför pyjamasbyxorna och trosorna och där var den, hennes mjuka fjuniga hemlighet. Anna vred sig något och flyttade sitt ena ben för att göra sig mer öppen. Sedan det mjuka och blöta mellan hennes ben, det han aldrig fått se, bara känna i mörkret ensamma nätter. Hans händer och fingrar kände var millimeter av Annas kropp. Men just där i hennes våta paradis hade han bara fått röra henne ibland. Han hade velat känna mer, längre ner, längre in, men då hade hon satt stopp och knipit hårt med benen, sagt att det blev för skönt och att hon då ville mer och det hade mamma sagt att Gud förbjudit.

När Annas kropp skakade nästa gång var det inte av köld utan välbehag. En nyfiken och namnlös lycka spreds i hans kropp när hon kved tyst, pressade och rörde sin stjärt mot hans hårdhet. Något djupt inom honom ville klä av henne och lägra henne där i höet. Han visste att det skulle vara så underbart men ack så otillåtet.

Efteråt låg de alldeles stilla. Anna gjorde som hon brukade, tog varsamt bort hans händer från sitt bröst och mellan benen och la handen mjukt men bestämt mot hennes mage. Han kunde känna hur hon andades djupt och hur hennes hud nu inte var lika isande kall som innan. Till ljudet av vindens rytande utanför somnade de.

– Vi måste fly härifrån. Annars blir det vår död.
Annas viskande röst tätt intill hans öra.
– Men vart ska vi ta vägen? Stannar vi dör vi, flyr vi fryser vi ihjäl.
– Kanske kan vi ta oss bort härifrån när det blir vår.

De hade smakat varandras läppar i mörkret och Mattias hade fått känna hennes paradis igen så att hon blev så där lycklig. Han var också lycklig men längtan efter henne kändes ändå starkt och tydligt i hans bultande lem. Då hade hon med sin mjuka lilla hand befriat honom från besväret och hon fnissade som alltid lyckligt när hans säd strömmade ut över hennes hand och ner i höet.

En kväll satt de ute i skogen på en stock och hade just ätit sig mätta på ännu två stulna kycklingar. Dagarna innan hade Myrbonden börjat undra över kycklingarnas antal och han gav Anna och Mattias dolska misstänksamma blickar.
– Vi måste vara försiktigare nu. Jag tror han börjar ana något och om han finner oss så här slår han ihjäl oss. I alla fall mig, sa Mattias tyst. Men jag tänker inte låta dig svälta ihjäl. Hellre dör jag min älskade syster.

Anna satt tyst en stund och begrundade det Mattias sagt. Plötsligt ryckte hon till. En stor röd fågel landade på snön bara några meter ifrån dem.
– Åh titta Mattias! Så vacker den är.
– Hysch, skräm den inte, viskade Mattias.
– Vad är du för en märklig fågel? Så vacker du är, sa Anna tyst och sträckte handen försiktigt mot fågeln.

Plötsligt lyfte den på sina vackra vingar. Den flög ett kort stycke och landade i toppen på en gran.
– Jag sa ju att du inte skulle skrämma den.
– Titta, den ser på oss! Den vill att vi ska följa efter! Utbrast Anna och reste sig häftigt.
– Den flög för att den blev rädd för dig.
– Nej, kom! Den vill att vi följer efter.
Anna drog upp Mattias i handen och de småsprang efter fågeln. När de närmade sig lyfte den igen och flög ytterligare ett stycke till en ny grantopp. Så fortsatte den, från gran till gran och alltid vände den sig om och såg på dem som om den väntade. De pulsade och sprang i gott och väl en timme tills de var alldeles utmattade.

Plötsligt var fågeln försvunnen. Hur de än försökte kunde de inte se den någonstans. Anna brast i hjärtskärande gråt.
– Den har övergivit oss. Jag har lurat ut dig i skogen! Vi kommer inte hitta tillbaka igen! Vi kommer dö här!
– Jag kommer inte låta dig dö älskade An…
– Hysch! Lyssna! Hör du?
Jo Mattias hörde en ensam fågels kvittrande ljud i vinternatten.
– Ditåt! Utbrast Anna.
De skyndade framåt och upp för en brant sluttning. Plötsligt blockerades deras väg av ett berg.
– Men här kommer vi inte över. Men jag hör den fortfarande, sa Anna tyst.
De följde bergväggen åt vänster och lyssnade efter det svaga ljudet. En grotta öppnade sig och de kröp in. Gången sluttade uppåt och rymde knappt en späd barnkropp. Mattias fick hålla ner axlar och huvud för att kunna krypa vidare.
– Blir vi fast här blir det definitivt vår död, muttrade Mattias lätt skräckslagen.
Nu var Anna den som manade på honom och kröp framför honom.
– Skynda, jag hör den tydligare nu!

Grottan vidgade sig och plötsligt var de ute på andra sidan. En ny mur reste sig på andra sidan en smal dalgång.
– Titta! Utropade Anna. Körsbärsträd, mitt i vintern! Och där är den röda fågeln!
Och det var helt sant, Mattias såg det också. Grenar av ett blommande körsbärsträd stack ut över murens krön högt där uppe och på en av grenarna satt den röda fågeln och gav ifrån sig sitt vackra sommarkvitter.
– Men — körsbär mitt i vintern, det går väl inte?
– Titta, en port, viskade Anna.
Hon pekade bort åt höger längs muren. Där fanns en port som stod på glänt. De skyndade sig dit trots den djupa snön som ibland gick högt upp över deras lår.

Framme vid porten stannade de. Från den halvöppna porten kom en varm sommarvind full med dofter av blommor och mat. Anna var den som först gick in med Mattias vid handen. Innanför stannade de och såg sig om. Gräsmattor, små dammar, dungar med fruktträd, körsbär och äppelträd. Längre bort syntes rader av små hus och vid dammarna lekte barn, somliga små och andra i deras egen ålder. Barnen seglade med barkbåtar, matade änder och några vadade i vattenbrynet och stänkte vatten på varandra och skrattade. Vid husen stökade vuxna med trädgårdsarbete och några sparkade boll med några barn. Andra lagade mat vid anlagda eldstäder. Allt andades en enorm stillhet och dofterna som spred sig var underbara och det vattnade sig i munnen på dem.

Anna såg sig om ut genom porten som fortfarande stod halvöppen. Där ute låg vinternatten mörk och snön djup. Hon sträckte ut handen för att känna på murens utsida om hennes ögon hade rätt. Jo där fanns kall snö som genast smälte och blev till vatten på hennes fingrar när hon drog in handen i sommarvärmen igen.
– Vart har vi hamnat? Vilken konstig plats, sa Mattias hänfört.

En kvinna kom gående över ängen mot dem. Hon såg ut att vara i mors ålder men frisk och rosig om kinderna, sagolikt vacker med långt utsläppt mörkt hår som fladdrade i den svaga vinden. Över höfterna böljade en vacker blå sommarklänning och hon log varmt.
– Välkomna kära barn.
– Förlåt, men vart har vi kommit? Frågade Anna blygt.
– Ni har kommit till Sunnanäng. Ni måste vara hungriga och frusna. Ta av era vinterkläder och skor och följ mig.

Det var verkligen varmt och Mattias svettades redan under de tjocka yllekläderna, de som knappt förmått värma honom på andra sidan muren. De drog av sig sina lager av tröjor och la dem på en stenhäll invid porten. När Anna drog av sina slitna skor och lortiga sockor och stoppade sina bara men smutsiga fötter i det mjuka gräset för första gången var hon nära att börja gråta av lycka.
– Så, följ mig så ska ni få mat och vila och vänner att leka med.

Ingen av dem hade sett så mycket mat och känt så ljuvliga dofter någonsin. Och när Mattias stoppade en bit grillad lamm i munnen spred sig smaksensationerna i hela hans själ.
– Ät försiktigt Mattias, förmanade Anna tyst. Tänk på att vi inte ätit riktigt på mycket länge.
– Jag kommer äta tills jag spricker, mumsade han lyckligt.

Efter maten lekte de med de andra barnen på ängen och vid dammarna. Mattias sparkade boll, flög drake och kastade segelflygplan med några yngre barn och Anna plockade blommor med några flickor som de sedan flätade kransar av. Alla flickorna ville ha en krans som Anna gjort. Mor hade lärt henne och som liten kunde hon sitta på deras gräsmatta i timmar och bara fläta med sina flinka fingrar.

Sedan la de sig trötta och mätta i gräset på rygg med blicken mot den värmande solen och molnfria himlen för att vila. Andra barn kom och satte eller lade sig ner i gräset och en av de vuxna började läsa sagor. Anna såg rakt upp i den klarblå himlen. Hon mindes, för länge sen, i en annan tid att mor också brukade läsa sagor när hon och Mattias skulle sova. Hon kunde sagorna ännu utantill. Sedan somnade de där i det mjuka gräset.

Det var kvinnan som väckte dem och med mild röst talade om att det snart var morgon och att de måste gå nu för att hinna hem till gryningen. Innan de skulle gå fick de frukost och de fick lova de andra barnen att snart komma tillbaka.

Sorgsna gick de tillbaka till porten, klädde sig i samma slitna kläder och tog ett varmt farväl av kvinnan.
– Ni är alltid välkomna tillbaka.
– Inte för att jag då rakt förstår hur det ska gå till? Sa Anna lågt, mycket nära till gråt.
– Följ bara den röda fågeln så finner ni vägen.

Det var en stark chock att gå från sommarvärme direkt ut i sträng vinterkyla. Anna tänkte på somrarna hemma hos mor i torpet varma sommardagar när man gick ner i jordkällaren för att hämta potatis. Ute var det sommarvärme men i jordkällaren var det svalt. Nu var kontrasten oändligt mycket större och det smärtade i kinder, öron och leder av kölden. De följde sina fotspår tillbaka genom skogen. Skogen låg alldeles tyst och stilla, inga ljud, ingen vind som rörde vid de snötyngda granarna. Mattias vände sig om flera gånger.
– Så länge fotspåren finns kvar i snön kan vi nog finna vägen. Men sen…
Aldrig hade en vandring varit tyngre än denna.

De kom tillbaka till gården precis vid gryningen då korna skulle mjölkas och ved skulle huggas. De hann precis gå upp på loftet innan bonden hördes nere i ladugården och då skyndade de sig ner. Utan ett ord pekade han på korna och sedan ut mot vedboden. Anna och Mattias visste vad som förväntades av dem och också att de inte hade något val.

På kvällen låg de och pratade om upplevelsen natten innan. Anna tittade flera gånger ut genom den lilla gluggen i sökandet efter den röda fågeln men vinternatten låg isande kall, tyst och stilla.
– Jag är så trött och hungrig! Det här kommer bli min död!
Anna brast ut i förtvivlad gråt. Mattias försökte trösta sin syster men det fanns inga ord. De kunde bara hålla om varandra och försöka ge den lilla värme de kunde erbjuda.
– Gråt inte älskade syster.
– Pussa bort mina tårar och gör mig så där varm igen, snälla.

Flera kvällar i rad upprepades samma händelse. De gick till sitt vanliga ställe ute i skogen där de drack färsk komjölk och kunde koka ägg de stulit från hönsen och ibland någon enstaka kyckling. Var kväll väntade de och vid samma tid hördes det somriga lätet över skogen och plötsligt satt den röda fågeln på snön framför dem. Då rusade de genom skogen på lätta fötter som om ingen trötthet och nöd fanns i hela världen. De kunde inte krypa genom den smala grottan fort nog och rusade mot porten som stod på glänt.

Alltid möttes de av kvinnan i den blå sommarklänningen. De gavs så mycket mat de orkade och sedan lekte de med de andra barnen tills det skymde och var dags för sagostunden. Det kändes som magi när rösterna flöt bort och ögonen föll igen och de föll i djup skön sömn. Var morgon väcktes de, klädde sig i sina slitna och smutsiga yllekläder och gick ut i vinternatten.
– Det är konstigt, funderade Anna när de gick hemåt mot Myrbondens gård.
– Allt är väl konstigt älskade syster?
– Ja men hem kan vi följa våra fotspår utan den röda fågeln. Men går vi ut i skogen imorgon när det ljusnat kommer vi inte finna våra fotspår och vägen tillbaka till Sunnanäng.
– Det är nog för att Myrbonden inte ska finna vägen dit. Tror du inte det?
– Jo kanske det. Det är tur vi har den röda fågeln som vägvisare.

Åter igen drog en snöstorm över skog och mark och tvingade Anna och Mattias att stanna inne i ladugården i flera dagar. En vecka förflöt utan att de kunde gå ut i skogen för att söka den röda fågeln igen och förtvivlan var stor. Sunnanäng bleknade tills de trodde de drömt allt ihop. All den goda maten, värmen och friheten var det enda de kunde tänka på. Det var samtidigt som om Myrbonden gav dem allt mindre mat för var dag. Ständigt sa han att de arbetade för slött och inte förtjänade mer.

En kväll blev det bara en kall klumpig soppa och gammalt hårt och mögligt bröd. De försökte doppa brödet i soppan men det hjälpte inte mycket.
– Mattias, jag orkar snart inte längre. Min kropp gör ont och jag orkar snart inte lyfta armar och ben. Hur ska jag då kunna arbeta hårdare? Och jag som ändå får arbeta i värmen inne i ladugården medan du får slita ute på vedbacken i stränga vinterkylan.
Mattias nickade. Han kände samma trötthet och matthet som Anna. Snart skulle han inte förmå sig att höja yxan eller dra snöplogen längre.

Den natten fick två nya kycklingar sätta livet till. Nöden hade verkligen ingen lag och de stod på gränsen mellan liv och död och Mattias tänkte inte låta sin syster svälta ihjäl. De tillredde kycklingarna över en liten eld ute i skogen. När de ätit och grävt ner de barskrapade benen och släckt elden smög de tillbaka till höloftet och kröp till sängs något litet mätta.

Den morgonen fick Anna se på när Myrbonden piskade Mattias. Han hade noga räknat kycklingarna då han blivit misstänksam och han hade följt spåren ut i skogen och hittat deras eldstad och plats där de grävt ner benresterna. Myrbonden slutade inte piska förrän Mattias föll samman livlös på golvet i ladugården. Då gick han och lämnade dem där åt sitt öde. Anna fick använda all sin styrka och vilja för att få upp honom upp för trapporna till deras nattläger uppe på höskullen.

En vecka förflöt och under den tiden visade Myrbonden inte minsta tecken på att bry sig om dem. Han krävde inte dem till arbete men gav dem heller ingen mat. Allt Anna kunde ordna var att stjäla färsk mjölk från korna om natten. Den var förvisso varm och fet och betydligt bättre än det mögliga bröd de fått. Men det var som lugnet före stormen, en storm de inte skulle överleva.

Mattias låg på deras bädd och bet ihop tänderna medan Anna såg om hans skador efter piskrappen.
– Allt ser mycket bättre ut nu. Känns det bättre också? Frågade Anna.
– Ja det gör inte lika ont längre. Men bäst av allt är dina händer på min kropp, söstra mi, sa Mattias tyst och log matt mot sin syster.
Anna fnissade till, böjde sig ner och mötte hans läppar. Hungern han visade skrämde henne lite. Det var samma hunger som hon själv kände, hunger efter mat, värme och närhet.

– Det här går inte längre, viskade Anna.
– Vad går inte?
– Vi kan inte vara kvar här. Det blir vår död sanna mina ord. En sådan här bestraffning till och vi kommer skiljas åt och det får inte hända.
– Nej, men vad ska vi göra? Vart ska vi ta vägen? Stannar vi dör vi, ger vi oss av dör vi lika säkert.
– Jag vill tillbaka till Sunnanäng och stanna där för alltid.
– Jo, men utan den röda fågeln hittar vi inte dit och den har inte visat sig på flera dagar.
– tänk om den aldrig kommer tillbaka? Hellre dog jag då i skogen än för myrbondens piska, snyftade Anna.
– Eller att Sunnanäng inte finns annat än i våra huvuden?
– Vi minns alldeles för lika för att det skulle kunna varit enbart drömmar.
– Du är klok min älskade syster. Låt det sista lilla hopp vi har hålla oss vid liv bara lite till.

Mattias hade ingenting mera att säga. Han bara höll om henne och strök hennes hår och mjuka kind. Så låg de länge och väntade på sömnens barmhärtiga befriare. Klockan var redan sent och imorgon vid fyratiden skulle korna mjölkas så de behövde verkligen sova.

Anna var på väg att slumra in när hon ryckte till av ett plötsligt ljud. En fågels somriga kvitter ekade plötsligt högt och klart i ladan. Både Anna och Mattias reste sig häftigt upp och sökte med blicken i mörkret.
– titta, där! Utbrast Anna och pekade.
Uppe på en av bjälkarna i taket satt den röda fågeln.
– Hur kom den in här?
– Den måste ha tagit sig in genom vädringshålet där uppe i taknocken, svarade Mattias och pekade.
Fågeln fladdrade till med vingarna och försvann ut genom vädringshålet.
– Kom, den vill att vi följer efter!

Anna slängde sig ur bädden och rusade mot trappan och Mattias följde tätt efter.
– Akta så du inte snubblar, viskade han.
Mattias skrek plötsligt till. När Anna vände sig om med handen på dörrhandtaget såg hon Myrbonden hålla Mattias med ett järngrepp om nacken.
– Jasså era små yngel! Ni tänkte smita? Men ni har sannerligen en skuld att betala så ni går ingenstans.
Myrbonden höjde sin ena hand och måttade ett slag mot Mattias ansikte. Anna skrek till och slet åt sig en grep som låg vid hennes fötter. Med en kraft hon inte förstod var den kom ifrån slog hon Myrbonden över ena benet. Han skrek till och släppte genast greppet om Mattias och tog sig åt benet. Anna slängde upp dörren och båda rusade ut i vinternatten. Båda visste att det inte längre fanns någon återvändo. De skulle aldrig kunna komma tillbaka till Myrbonden. Antingen skulle den röda fågeln visa dem vägen till Sunnanäng eller så skulle detta bli deras sista natt i livet.

Ute i mörkret stannade de för att lyssna.
– Där, viskade Anna och pekade.
Den röda fågeln satt och väntade i en grantopp och när de närmade sig hoppade den vidare till nästa och nästa gran på sina vackra vingar. De började springa genom den tysta skogen. Aldrig hade de haft så bråttom. De sprang förbi myren som låg tyst och hotfull i natten. I en glänta de kände allt för väl låg resterna av deras nedbrända hus. De stannade en kort stund och såg tysta på det som en gång varit deras hem och där deras mor nu låg begravd i askan.
– Far väl mor. Gud vare med dig, viskade Mattias.
– Adjö mor, tack för allt. Hoppas du har det bra i din himmel, viskade Anna.
– Vi lovar att ta hand om varandra, fortsatte Mattias.
Sedan sprang de vidare, följde fågelns flykt och glada kvitter i vinternatten. Över stock och sten, genom den trånga grottan och ut på andra sidan.

Och där var den igen, den höga muren och högt där uppe de friska blommande körsbärsträden som trotsigt sträckte ut sina grenar i vinternatten. Och där borta fanns den halvöppna porten. Anna rusade fram, livrädd att den skulle stängas framför deras ögon.

De stod tillsammans hand i hand innanför porten. Allt såg ut som sist och deras hjärtan jublade. Anna fnissade plötsligt till.
– Vad skrattar du åt min syster?
– Känner du, varmt här inne men det drar kallt om benen.

Anna vände sig om och såg ut i vinternatten en allra sista gång. Hon hade bestämt sig. Sedan la hon handen på portens handtag och drog långsamt igen den. Den stängdes med ett tyst klickande ljud.
– Vad gör du? Frågade Mattias förskräckt.
– Jag stängde porten. Vi behöver den inte längre.
Mattias sträckte ut handen och tryckte ner handtaget men porten förblev stängd.

Kvinnan de kände igen från deras tidigare besök kom gående över gräset. Hon var barfota och bar den långa blåa sommarklänningen som fladdrade lätt längs hennes ben. Mattias kunde se att brösten gungade fritt under tyget.
– Välkomna tillbaka älskade barn, strålade hon emot dem. Är ni hungriga?
– Ja frun, svarade Anna med svag röst.
– Säg Linnéa ty det är mitt namn.
– Tack så mycket. Jag stängde porten, den går inte att öppna igen. Har jag gjort fel nu? Frågade Anna och såg räddhågset ner i marken.
– Porten är för alltid stängd och ni kommer aldrig kunna återvända igen, svarade hon och strålade mot de båda barnen.
Anna kände hur tusen stenblock lyftes från hennes bröst. Hon skrattade och omfamnade Mattias och kysste honom oblygt på munnen. Men plötsligt blev hon bekymrad igen och såg ner i marken.
– Men då kommer ingen annan in heller?
Kvinnan log strålande emot henne.
– Om några barn i nöd söker i skogen efter en sista räddning kommer den att öppnas igen för dem. Men för er är den för alltid stängd.
Anna slängde sig på rygg i gräset och sträckte armarna mot den klarblå himlen. Där, högt uppe i ett av körsbärsträden satt den röda fågeln och putsade sina fjädrar.

– Vänta här, jag ska hämta bättre kläder åt er, log kvinnan, vände sig om och gick bort mot husen igen.
Anna såg ner på sin kropp. Trasiga, lortiga yllekläder och på fötterna deras sommarskor instoppade i överdrag av tjockt flätad halm som mamma gjort en gång. Ett sjok av sorg sköljde genom henne när hon tänkte på mamma. Det var det enda från utsidan som hon skulle sakna så att det gjorde ont inuti.

Kvinnan som hette Linnéa kom gående tillbaka över gräsängen. I famnen bar hon två små bylten med kläder.
– Här, det ska nog passa men jag tror minsann ni behöver äta upp er lite, era magra stackare. Bakom dungen där borta finns en damm. Där finns tvål och handdukar så att ni kan tvaga er ordentligt. Följ mig så ska jag visa er.
Anna reste sig och tog emot deras bylten med kläder. De följde kvinnan i den riktning hon pekat. Det gick lätt att kryssa mellan träden och marken var platt och fri från snår. På andra sidan dungen öppnade sig den vackraste plats Anna någonsin sett. En rund gräsmatta omgiven av fruktträd. I mitten låg en blank tjärn där solen glittrade i vattnet. De stod båda länge och bara betraktade skönheten.

– Här kan ni klä av er, var inte blyga, log kvinnan.
De var ändå blyga när de började klä av sig. När de bara hade underkläderna kvar såg de frågande på kvinnan som bara nickade uppmuntrande åt dem att fortsätta. Till slut stod de båda nakna så som de aldrig stått inför varandra, än mindre en främmande människa. Anna försökte skyla sig genom att hålla armarna över brösten.

– Jag lägger era nya kläder här.
Linnea la de två klädbyltena på en liten träbänk. Anna sneglade på de två ömkliga högarna av paltor de burit när de kom. Plötsligt tyckte Anna att kläderna såg förskräckligt slitna och smutsiga ut. Det hårda arbetet hos myrbonden hade skapat revor i kläderna och Anna undrade flyktigt hur länge till kläderna hållit och vad de skulle tagit sig till då?

– Jag tar hand om det där. Gör er rena och fina nu så ska ni få mat och vila sen mina kära små barn.
Linnéa skrattade, plockade upp deras gamla kläder och försvann bort genom dungen igen.
– Vad tror du hon gör med våra gamla kläder? Funderade Anna och såg länge efter henne.
– Jag hoppas hon bränner dem, muttrade Mattias.
– Kom, vi badar, sa Mattias.
Åter igen såg de på varandra. Där stod de helt nakna framför varandra, så som naturen skapat dem. Det var första gången i mogen ålder de såg varandra så här i fullt dagsljus och solsken. Båda var de bleka och magra som om deras kroppar inte fått mat på evigheter och inte sett solljus på lika länge. Deras magar var insjunkna så att höftben och revben syntes tydligt. Annas små bröst som Mattias känt otaliga gånger om natten var små runda bullar där bröstvårtorna styvnade av svalkan i vinden och generade av att blottas så tydligt. Trots att Mattias var lika generad av att Anna såg honom så som Gud skapat honom, kunde han inte rå för hur hans lem var svullen och pekade upp mot skyn.

– Jag vet, jag är ingen vacker syn, sa Anna, rodnade och slog ner blicken.
– Ändå är du det vackraste som finns, svarade Mattias lågt.
– Sisten i är en rutten fisk!
Anna rusade mot tjärnen och Mattias satte av efter. När de slängde sig i det klara vattnet var det varmt och fantastiskt behagligt. Solen skapade värmefläckar i vattnet som var underbara att simma genom.

På stranden invid vattnet låg tvålar och schampo av olika sorter på en bänk och där låg också två badlakan. Blyga inför varandra och osäkra på allt det nya tvålade de försiktigt in sig och Mattias hjälpte Anna tvätta hennes långa hår. Två gånger behövde det tvättas för att bli helt rent och fritt från lukten av rök och ladugård.
– Schampo, tvål, kved Anna nära till lyckotårar. Jag kan inte minnas när jag senast tvättat mitt hår med schampo.
– Mor brukade använda sågspån blandad i såpa.

De tröttnade aldrig på att se på varandra så som de bara sett varandra när de var mindre. När de sköljt av sig all tvål och schampo i det ljumma vattnet torkade de sig.
– Rena handdukar. Det luktar rent, som såpa och blommande natur — som mamma.
Anna höll handduken mot ansiktet och drog långa djupa andetag.
– Mmmm när jag känner doften av såpa längtar jag efter min vackra syster, skrattade Mattias och sniffade henne lekfullt i håret.
– Sluta, dummer!
Anna smällde på skämt till Mattias över armen.

När de klätt sig i nya rena kläder, Anna i en kjol och en tunn tröja mjuk som bomull och Mattias i en liknande tröja med korta ärmar och shorts gick de tillbaka mellan träden, ut på den stora ängen och bort mot gruppen av hus och människor. De gick tvekande då de inte var säkra på vad de skulle göra och om de alls var välkomna. Men så fort Linnéa fick syn på dem kom hon åter dem till mötes med samma strålande leende.
– Kom mina kära barn så ska jag visa er runt och visa er vart ni ska bo.

De följde efter mor Linnéa runt byn. Hon berättade och pekade ut vart alla bodde, i vilken riktning det fanns frukt- och bärodlingar och vart boskap hade sina ladugårdar och betesmarker.
– Och här mina fina ungar, här har vi ställt ett hus i ordning till er. Här ska ni få bo tillsammans, alldeles nära era blivande vänner.

Framför dem i raden av likadana hyddor låg en som såg alldeles ny ut. Den doftade starkt av nytt timmer och tjära. Där inne fanns en bred säng som såg mjuk och underbar ut och vid ena väggen stod ett bord med fyra stolar. Golvet var av timmer täckt med tjocka mattor och i dörröppningen hängde ett draperi av tjockt tungt tyg som säkert höll det starka solljuset borta tidiga morgnar.
– Är det här vårt? Frågade Mattias och Anna andlöst nästan i kör.
– Ja visst. Det här är ert. Jag hoppas ni ska trivas.
Anna slängde sig om halsen på mor Linnéa och tackade av hela sitt hjärta med ögonen fyllda av glädjetårar.
– Boa in er och gör er hemmastadda en stund så ropar jag snart när det är middag och är det något ni undrar så är det bara att fråga någon, vem som helst.

Linnéa lämnade dem en stund och de gick runt i sin nya boning.
– Tänk, vi har något alldeles eget som bara är vårt. Det är mindre än mors torp men ack så fantastiskt! Utbrast Anna.
Mattias slängde sig på sängen och borrade ner huvudet i mjuka kuddar.
– Jag längtar redan efter att få sova. Här kommer vi sova bra, utan att frysa och utan att drömma mardrömmar min älskade syster.

– Kom alla mina små älsklingar! Kom till mor! Nu är det mat!
Linnéas röst ljöd hög och klar från ängen. Anna och Mattias skyndade ut ur hyddan och från alla håll kom barn springande, små och stora. Alla var klädda på ungefär samma sätt. Flickorna i korta kjolar och pojkarna i shorts och kortärmade tröjor. Flickornas långa utsläppta hår flög i vinden, de äldre flickornas bröst guppade under tröjorna. Även de äldre kvinnorna och männen var lätt klädda och verkade inte anstränga sig för att dölja sina kroppar.

När de närmade sig gruppen av människor tvekade de.
– Kom älsklingar, ni också! Här finns mat till alla. Man tar själv, så mycket man vill ha. Så där ja, ni behöver äta till er. Slå er ner i gräset hos era nya vänner.
Linnéa såg deras tvekan och osäkerhet och hjälpte dem att lägga upp mat på stora fat. Grönsaker, rotfrukter, grillad fisk, kyckling och lamm. Mat fanns i överflöd och dofterna som fyllde luften var ljuva.

– Kom och sätt er här!
En flicka i deras egen ålder ropade och vinkade åt Mattias och Anna. Blygt slog de sig ner i gräset i gruppen av lite äldre ungdomar.
– Ni är nya här? Frågade en pojke som satt bredvid flickan som vinkat åt Anna och Mattias.
– Ja, svarade Mattias blygt.
– Ni är så välkomna hit. Mor sa att ni kommer att stanna?
– Ja, min syster stängde porten.
– Det är sååå modigt. Hoppas ni ska trivas här.
– Vem är er mor? Frågade Anna.
– Linnéa. Hon är inte vår mamma men alla kallar henne för mor. Man får kalla vem som helst för mor. Det får ni också göra.
– Hon är så vacker, mumlade Anna drömskt. Vår mamma var också vacker innan…
– Du behöver inte säga mera nu. Det finns tid för läkedom och sorg men det kommer gå över, precis som det gjort för alla oss.
– Har alla här…? Frågade Anna men förmådde inte formulera frågan på ett bra sätt.
– Nästan alla här har förlorat sina föräldrar eller övergivits. Men vi har varandra och här överger ingen er, sa flickan samtidigt som hon la sin hand över Annas och såg henne djupt i ögonen.
– Imorgon ska vi visa er runt. Sunnanäng är stort och fantastiskt. Men ikväll ska vi äta och ni behöver vila er.

De åt i något som kändes som flera timmar. Först glupskt och sedan allt långsammare. Smaker de aldrig känt fyllde deras munnar som de sedan sköljde ner med kallt och friskt källvatten som smakade underbart.
– Nu orkar jag inte mer! Jag är så mätt så jag spricker, stönade Mattias och föll baklänges ner på rygg i gräset.
– Inte jag heller.
Anna la sig bredvid honom och lät blicken följa tussarna av värmemoln som for över himlen och där var den röda fågeln igen som satte kurs norrut.
– Tror du den ska hämta flera i nöd? Frågade Anna.
– Kanske.
– Hoppas det, mumlade Anna. Det finns så många där ute.

Plötsligt började någon spela gitarr och sjunga och fler stämde genast in. Anna lyssnade och vilade blicken i skyn.
– magen är mätt men det är som ögonen också börjar bli mätta på allt vackert liksom. Vi som bara sett sorg och elände de senaste tio åren. Där ute, det var som om solen aldrig riktigt var så här vacker, funderade Anna.
Mattias sökte hennes hand.
– Se dig mätt älskade syster och när du är hungrig på nytt finns mer att se.
När han sa så där strök hans fingrar över hennes handflata. Det pirrade så skönt i kroppen på det sättet som gjorde henne generad. Det syntes inte på henne på samma sätt som på Mattias. Ändå kände hon sig liksom avslöjad, som om alla runt omkring kunde läsa knottrorna över hennes hud och förnimma det våta mellan hennes ben.

När hon såg åt sidan låg flickan och pojken de talat med i gräset tätt tillsammans och kysste varandra, oblygt och öppet. Generat såg hon bort. Hur kunde det vara möjligt? Faktiskt hade hon aldrig sett någon människa kyssa en annan. Än mer sant var att hon aldrig sett någon kramas. Det enda hon känt var Mattias läppar och händer alla mörka och kalla nätter när de behövde tröst lika mycket som värmen. Då hade de funnit den andra värmen som blivit så svår att vara utan. Nu låg två i hennes egen ålder, helt öppet inför allas åsyn och gjorde det där som hon och Mattias bara gjort i mörkret under filtarna i bäddsoffan med locket stängt. Anna såg på Mattias. Han såg också vad som hände. Hans tunna linneshorts dolde inte alls hans reaktioner.

Anna såg rakt upp i himlen igen. Hon klarade inte av att se mera. Allt var så konstigt. Från hunger, sorg, mörker och kyla till värme, att kunnat äta sig helt mätt för första gången på Gud vet hur många år. Sedan värmen, alla vänliga människor, kärleken och den pirrande svirrande känslan i kroppen och hur alla visade mer av sig själva än vad hon någonsin sett i sitt unga liv. För att inte tala om hur hon själv nu visade sig med sina bleka bara ben och brösten fria under en flortunn sommartröja. Långsamt tonade världen bort. Värmen, dofterna och känslan i magen, tonerna av musiken, allt var så rogivande och sövande och Anna orkade inte längre hålla ögonen öppna.

När Anna vaknade igen var det åter ljust. Hon förstod först inte vart hon befann sig, men så mindes hon gårdagen och kände igen hyddan hon och Mattias fått. Hon låg i deras otroligt mjuka bädd. Solen sken in genom dörröppningen. Dofter av sommar och mat kom in med den svaga vinden. Det var dofter av nybakt bröd och kaffe. Hon saknade doften av kaffe. Det var många år sedan mamma hade haft råd med det och pannan puttrat på vedspisen. Sedan hade det blivit te på blad som de plockat i skogen och efter det bara vatten. Kallt på somrarna och varmt vatten att dricka på vintrarna.

Anna upptäckte förskräckt att hon var helt naken, utan en tråd på kroppen. Över henne låg ett svalt tunt täcke. Först blev hon rädd men när hon vred på huvudet låg Mattias bredvid henne och sov med lugna jämna andetag. Vem hade klätt av henne? Hon mindes bara att hon somnat där i det mjuka gräset, sövd av mättnadskänslan och den vackra musiken. Hade hon ändå klätt av sig själv utan att minnas det? Hade Mattias gjort det eller mor Linnéa? Anna själv skulle aldrig vågat klä av sig så här bara för att sova.

Men hon upptäckte hur skönt det var att ligga så här under ett svalt rent täcke utan tjocka stickiga yllekläder mot kroppen. Fascinerat lät hon händerna röra vid sin nakna kropp. Hon var benig och mager men huden var varm och mjuk och doftade rent. Det var som om huden och hennes små bröst blivit känsligare. Vågor av värme sköljde över underlivet och pulsen steg när hon rörde vid brösten och kände hur bröstvårtorna svarade mot handflatorna. Hon hade aldrig någonsin i hela sitt korta liv sovit naken. Faktum var att hon knappt mindes när hon varit det senast. Det måste ha varit någon gång i deras mycket lyckligare barndom. Det var de där fragmenten av minnen som hon inte ens visste om de var helt sanna eller bara fantasier. Det var en fantastisk känsla som fick det att pirra i hela kroppen av nervositet och spänning.

Plötsligt drabbades hon av lika delar blygsel och nyfikenhet. Hon hade aldrig legat naken bredvid Mattias. Han hade haft sina händer innanför hennes kläder ibland och det hade varit skönt men han hade aldrig sett henne så här helt utan och helt blottad förrän igår när de tvagade sig och badade i dammen. Tänk om…?

Anna vände sig försiktigt på sidan och lyfte försiktigt på det gemensamma täcket. Jo, där låg han lika naken som hon. Han sov men hans lem var styv och hård. Hon hade aldrig sett den så innan deras bad vid dammen. Hon hade också bara känt den i sina händer under kläderna och täcken i mörkret. Nu såg hon och det gav henne en förunderlig känsla som kändes i hjärtat och mellan benen och inuti. Hon rörde blygt vid sig själv och kände allt det våta. Inte heller det var hon van vid. Hon kände stor blygsel men det var oerhört skönt.

Plötsligt slog Mattias upp ögonen. Först såg han lika förvirrad ut som Anna själv hade känt sig. Sedan kröp de intill varandra så som de haft för vana ett helt liv men när de kände varandras nakenhet ryckte de ofrivilligt till av sensationen. Men det var oemotståndligt. Längtan efter mänsklig värme var som en desperat hunger som höll på att göra de tokiga. Mattias tryckte henne hårt intill sig. Hon kände hans lem alldeles nära där det var som skönast. Hon ville trycka sig närmare, hårdare men rädslan för det delvis okända fick henne att rygga undan lite.

Plötsligt visade sig mor Linnéa i dörröppningen. Anna och Mattias slängde sig isär.
– God morgon mina små kycklingar. Var inte oroliga, ni får så gärna tycka om varandra. Har ni sovit gott?
– Ja tack underbart, svarade Anna.
– Ni måtte verkligen ha behövt er sömn. Klockan är redan elva.
– Förlåt kära mor Linnéa. Det var inte vår mening att försova oss! Utbrast Mattias och såg skräckslagen ut.
Anna tänkte att de aldrig någonsin sovit till klockan elva! De hade alltid behövt gå upp i tidiga gryningen, sommar som vinter.
– Se så kära barn, det är ingen fara och ni har inte bråttom till något. Ni behöver vila ut ett bra tag framöver. Vill ni så finns det frukost färdigt.
– Tack så mycket. Det vill vi gärna.
Linnéa log varmt och lämnade dörröppningen.

Anna förstod ingenting. Här låg hon naken och kramades med sin tvillingbror och Linnéa hade inte gjort minsta min åt det. Var inte detta syndigt? Dessutom skulle mor för länge sedan ha kört upp dem ur sängen för att hämta ved och vatten, tända i spisen och lagat frukost på det lilla de hade. För att inte tala om tiden hos myrbonden. Om korna inte var mjölkade skulle det blivit prygel. Men det hade varit så underbart att få sova tills man själv vaknade. Mor Linnéa hade sagt att det skulle de få göra flera gånger. Var detta verkligen möjligt? Motvilligt och inte utan blygsel steg de upp och klädde sig. Mattias svullna lem ville inte ge med sig och han försökte verkligen lugna ner sig då det annars skulle blivit allt för tydligt i de tunna shortsen.

Utanför lekte barn och några åt frukost i gräset. Deras nyfunna vänner hette Alice och Per och de kom genast dem till mötes och hjälpte dem plocka av frukostbordet. Nybakat bröd som fortfarande var varmt och doftade ljuvligt, dignande fat med frukter och bär av olika slag, nypressad apelsinjuice och äppeljuice och immiga kannor med friskt vatten. När de tagit för sig av läckerheterna slog de sig ner i gröngräset för att äta. Anna som var van vid att alltid behöva sitta vid bord och bänk och vara tysta under måltiderna och tacka gud för maten förundrades av att de kunde sitta så här i gräset i glatt samspråk med sina nyfunna vänner. Att prata och skratta medan man åt, kunde det verkligen vara så?

Efter frukosten lekte de med de små barnen, täljde barkbåtar och seglade med i en av dammarna, byggde kojor, klättrade i träd och spelade boll. På kvällen åt de och lyssnade på musik, gitarr och dragspel. Anna och Mattias såg vuxna dansa till musiken. De såg män och kvinnor omfamna varandra i dansen, kyssas och oblygt röra varandra för att sedan försvinna en stund. Anna ville fråga vart de tog vägen men vågade inte då hon anade och blygdes av tanken. Hon hade aldrig sett män och kvinnor tillsammans, ändå visste hon på något sätt vad som hände. Samtidigt pirrade det så skönt i bröstet, magen och underlivet och sjöd så skönt i blodet som om hon egentligen visste vad allt detta betydde, eller som om hennes kropp visste mer än förnuftet.

Dagarna förflöt med bad, lek och sol och om natten låg hon och Mattias nakna tillsammans under det mjuka täcket i deras lilla hydda.
– Vet du, jag var länge rädd för att allt bara var en dröm, viskade Anna en kväll.
– Jag med. Det känns så. Allt annat känns så avlägset. Minns du stormen, branden och Myrbonden?
– Jag vill inte gärna tänka på det. Tänk om det var där vi var fast för evigt istället för här.
– Så kunde det nog ha blivit om du inte upptäckt den röda fågeln och vågat följa efter den.
– Det är så konstigt, funderade Anna. Allt det gamla gör så ont att tänka på, mors sjukdom, stormnatten och branden och Myrbonden. Det här är å andra sidan så skönt att både se och leva i så att det nästan också gör ont. En ond och en god värk i bröstet.
– Mmm men förr hade vi bara den onda smärtan men jag tror att den goda smärtan kommer segra en dag. Men det är ingen dröm väl?
– Nej jag tror inte det. Nyp mig så får vi se om jag vaknar?
Mattias petade Anna försiktigt i sidan och hon ryckte till och gav igen. Värmen steg så där mellan dem igen och leken blev allt vildare och allt tystare. Bara deras snabba andhämtning hördes. De rullade runt i deras nattläger. Ibland hamnade Anna under Mattias. Då kunde hon känna hans tyngd över sig och hans hårdhet mot sitt sköte. Då blev hon både rädd och fylld av längtan. Sedan hamnade hon över honom och kunde helt styra vart hon ville känna honom. En gång öppnades hennes sköte för honom och hans lem gled längs med hennes våta springa. Då stannade de upp och såg varandra i ögonen. Anna fortsatte röra sig lite men när hon kände att de båda snart skulle mista kontrollen slet hon sig lös och slängde sig skrattande åt sidan.

Det var så fascinerande att kunna röra sig så här mot varandra helt utan kläder. Tidigare hade de haft sina värmande sovkläder som skiljde deras kroppar åt. Anna kunde även då känna Mattias hårdhet när de pressade sig mot varandra, men nu… Anna låg stilla på rygg och kände mellan sina ben. Där var vått, svullet och öppet. Mattias lem hade rört vid henne där och sensationen hade varit så stark, som om ett vilddjur rivit och slitit inuti henne. Hon undrade om Mattias hade känt likadant? Hon var inte säker på att hon skulle klara av att slänga sig undan om det hände igen.

Dagar blev till veckor som blev till månader. Sex månader hade förflutit sedan Anna för sista gången drog igen porten till Sunnanäng och för alltid stängde vintern ute. Så mycket fantastiskt hade hänt och så många nya fina vänner de hade fått, Alice och Per, Alma och Joel, mor Linnéa, hennes älskade Henrik och alla de andra.

Sunnanäng var verkligen som paradiset på jorden. Dagarna var fyllda av lek, bad och sång. Visst hjälptes de åt i odlingarna och plockade frukt och skördade potatis och andra grönsaker, men att ligga där på knä i åkrarna med sina händer i den mjuka fuktiga jorden var något helt annat än kyla, smuts och stenig torr jord som knappt gav någonting som de varit vana vid från livet innan Sunnanäng. Det var ljuvligt att sitta uppe i bigarråträden och plocka hinkar fulla eller sitta nere i jordgubbslandet eller hallonsnåren. Till en början hamnade vart annat bär i munnen och vart annat i hinken.

De längtade lika mycket efter nätterna. Att få sova ut i mjuka och rena lakan var himmelskt. De hade också börjat röra varandra allt mera och de kunde nu se varandra bättre om nätterna. En okänd stark längtan brann inom dem. Det var som om deras kroppar visste vad som borde göras men förnuftet och rädslan höll dem tillbaka. Men med händerna gav de varandra underverk, men det var som om det inte riktigt räckte till.

En förmiddag kom mor Linnéa fram till Anna.
– Kom kära vän, kom ska jag visa dig något som du behöver se.
Linnéa tog Anna vid handen och började gå. De gick över ängen, förbi dammarna, trädgårdarna med rotfrukter och grönsaker och vackra blommor, buskarna med krusbär och vinbär, förbi rankorna med vindruvor, odlingar med hallon, smultron och jordgubbar. De gick förbi träden med äpplen, de sura körsbären och sötkörsbären som mor kallade bigarråer. Dofterna var så intensiva och ljuvliga så Anna kände sig nästan berusad av all skönhet.

– Vad vackert det är här. Det finns nog ingen plats på jorden som är vackrare, suckade Anna lyckligt. Och jag vet inte när jag gick barfota senast, fnittrade hon.
– Ja Sunnanäng är i sanning paradiset på jorden, få förunnat att njuta av. Gräs och mossa är hälsosamt för bara barnfötter, log Linnéa.
Anna såg ner på sina fötter. Det var verkligen sant. Det mjuka underlaget både kittlade och smekte huden på ett underbart skönt sätt. I början hade det varit svårt att gå barfota men nu hade hennes fötter vant sig.

De kom fram till en vacker glänta där det växte buskar med små röda runda bär som Anna aldrig hade sett förut. De såg läckra ut men mor hade alltid varnat för bär man inte kände. De kunde vara ljuvligt goda lika väl som dödligt farliga. De slog sig ner i mossan. Anna väntade. Hon kände på sig att Linnéa ville säga henne något. Sjok av skräck sköljde genom bröstet som svarta isflak. Tänk om mor skulle säga att hon och Mattias inte kunde vara kvar här, att de måste lämna och återvända till livet hos myrbonden.

– Den här gläntan kallar vi kärleksgläntan och buskarna med de röda bären du ser är inte farliga. Vi kallar dem för kärleksbären och de är särskilt hälsosamma för unga kvinnor, sa Linnéa och log.
– Hur då? Frågade Anna nyfiket.
– Du vet att kvinnor kan bli havande i samvaro med män?
Anna Nickade. Hon visste vad det var. Mor brukade hjälpa till att förlösa havande kvinnor. Då hade Anna och Mattias fått ligga i bäddsoffan med locket på. Anna mindes särskilt första gången det skedde. Först hade hon blivit rädd av alla skrik, gråt och jämmer som om kvinnan var mycket sjuk och snart skulle dö. Det stämde inte alls överens med mors glada och höga röst som förmanade kvinnan att trycka hårdare. Sedan hade allt blivit tyst för en stund följt av ett spädbarns gråt och mammas och kvinnans blandning av skratt och gråt. Men varför Linnéa visade henne detta förstod hon inte riktigt även om det svirrade skönt i magen av delvis dunkla och obegripliga tankar och känslor.

– Bra. Du är redan en ung vacker kvinna och jag ser att kärleken mellan dig och din bror är stark.
– Men vi känner inte den sortens kärlek. Det får man ju inte! Utbrast Anna förskräckt.
– Så säger många okunniga i världen utanför Sunnanäng. Men Anna ska veta att kärleken är både mycket enklare och mer komplicerad än så. Kärleken tar inte alltid hänsyn till man eller kvinna, bror eller syster, inte ens alltid till mor och far. När kärleken drabbar oss och man känner att den är sann så bör man inte begränsa sig av förnuftet och vad andra har förmanat och förbjudit. Anna har redan sätt män och kvinnor, pojkar och flickor röra vid varandra, pussas och smyga iväg en stund. Jag ser i dina ögon att du förstår allt detta och hyser en stark längtan. Du och din bror Mattias har starka band. Ni har vuxit upp under svåra förhållanden, varit varandras tröst och stöd och till och med räddat varandras liv.
– Ja så är det tvivels utan, sa Anna lågt och såg blygt ner i gräset på sina bara fötter.
– Då så, Anna ska veta att hon är fri att älska vem hon vill, till och med hur många man vill.
Anna såg förvånat upp. Hon kunde inte förneka för sig själv känslorna för sin bror, värmen hon kände i närheten av Per och nyfikenheten hon kände i samvaron med Alice. Linnéa log varmt emot henne.
– Så Linnéa menar…?
– Förnuftet har sina gränser som vi själva och andra sätter. Kärlekens gränser är i sig mycket friare. Följ dem men var noga med att inte såra andra.
– Det ska jag inte.

– Men — man kan bli havande? Sa Anna tyst efter en lång tankepaus.
– Ja det är sant och det är anledningen till att jag visar dig den här platsen. Hit kan man gå och ta ett bär och då blir man inte havande det närmaste dygnet och känner man inte den rädslan så blir kärleken ännu ljuvare.
– Så Linnéa menar att man kan äta bären och inte bli havande?
– Just precis. Det gör jag själv också. Då kan man förenas i köttet och njuta av kärleken. Och när du känner dig redo för att bli havande slutar du bara ta bären.
– Hur vet man när man är redo?
– Det kommer du känna i kroppen. Den känslan kommer vara tydlig och stark. Men du behöver inte ha bråttom.

Linnéa reste sig och plockade två bär från den närmaste busken.
– Ska man äta upp det?
– Ja mitt kära barn. Det är inte farligt och smakar inte illa.
Linnéa stoppade det ena bäret i sin egen mun och förde sedan det andra bäret till Annas mun. Anna darrade till när Linnéas mjuka fingrar vidrörde hennes läppar. Bäret smakade sött och inte alls obehagligt på något sätt. Tvärtom fylldes munnen med ljuvliga smaker och en varm känsla spreds ner i bröstet och vidare nedåt. Anna tuggade det noga och svalde sedan.

– Kära barn, du är så vacker. Nu kan du till fullo njuta av Sunnanängs alla fröjder.
– Tack. Linnéa är också otroligt vacker, viskade hon blygt tillbaka.
Linnéa strök Anna över håret och kinden. Sedan böjde hon sig fram och kysste henne oblygt och mjukt på munnen. Förvånat särade Anna sina läppar för Linnéas försiktiga tungspets. Linnéa höll kvar kyssen länge med handen i Annas långa hår. Hennes tunga var så mjuk och munnen smakade av det söta kärleksbäret. Linnéas hand gled ner över Annas kind, fingertoppar smekte ner över den bara halsen, ner över nyckelbenet och ut över Annas ena lilla runda bröst. Medan Linnéas tunga utforskade hennes mun smekte hon och nöp lätt med fingrarna över och runt Annas bröstvårta. Ett tyst gny undslapp hennes läppar. Hon kände sig yr och knäsvag och inuti henne brann det hett och varmt.

De gick tillbaka samma väg de kom. Linnéa höll Anna i handen medan de vandrade. Kyssen brände fortfarande över hennes läppar. Anna kände sig blyg men lycklig inuti. Varför hade Linnéa gjort så där och varför kändes det så behagligt inuti, som när Mattias kysste henne om natten. Fast Linnéas läppar var mjukare och liksom mer inkännande. Samtidigt var det ofattbart. En kvinna hade kysst henne, en kvinna som var lika gammal som mor. Först hade Anna velat slita sig undan, ungefär som när Mattias lem pressade mot hennes underliv. Samtidigt denna starka dragning som gjorde att hon ville mer, helt utan att förstå det. Var det detta hon kände när hon och Alice låg i gräset och matade varandra med smultron och jordgubbar och pratade om allt mellan himmel och jord?

En förmiddag promenerade Anna och Alice över Sunnanängs marker. Båda behövde de gå förbi kärleksgläntan för att plocka varsitt av de röda bären. Anna berättade för Alice att Linnéa visat henne gläntan och bären.
– Det är som om det händer saker i kroppen av att bara stoppa det i munnen, fnissade Anna medan hon fortfarande sög på det saftiga bäret.
– Mmm det är nog för att kroppen vet varför man äter det och vad som ska hända liksom. Vem ska du ge dig till?
Anna blygdes av Alices rättframma fråga, som om den voro självklar och ingenting att skämmas över.
– Jag — Mattias.
Det bara slank ur henne. Anna var nu säker på att Alice skulle banna eller håna henne.
– Gör det, ni kommer tycka mycket om det. Men jag vet att Per är förtjust i dig.
– Ja han är mycket snäll och fin. Men jag måste ge mig till Mattias först, det känns mest rätt. Vi står varandra så nära.
Anna ville fråga om Alice givit sig till någon men hon vågade inte.

– Förresten, kom jag ska visa dig något, fortsatte Alice glatt.
– Vad?
– Min hemliga plats, svarade Alice hemlighetsfullt.
De gick vidare längs en smal lummig stig och höll varandra i handen som de numera hade för vana. Ibland var stigen så smal så att Alice behövde gå före Anna. Då de fortfarande höll varandra i handen hände det ibland att Anna då kom åt Alice stjärt. Den kändes så varm och mjuk under den tunna kjolen. Plötsligt svängde Alice av stigen. De fick krångla något för att ta sig igenom höga snår men plötsligt öppnade sig ännu en liten glänta. Den låg otroligt vackert placerad inramad av tät vegetation och en liten bäck som porlade.
– Sunnanäng är i sanning fylld av vackra platser. Trots att jag varit här snart ett år känner jag dem inte alla ännu.
– Nej det finns mycket att utforska. Den här platsen visade mor Linnéa mig mot löfte att bara visa den för någon riktigt kär vän.
Anna rodnade av de orden. Hon hade aldrig haft en bästa vän förut förutom Mattias.

– titta, smultron! Utbrast Anna.
De plockade många då grenarna dignade av mogna bär. De trädde upp bären på flera långa grässtrån och när de hade mer än vad de förmådde bära satte de sig i den mjuka mossan och åt långsamt av bären. Ibland stoppade Alice ett smultron i Annas mun. Alice fingrar kändes mjuka mot hennes läppar och luktade gott. Ibland stoppade Alice ett finger in i Annas mun. Anna hämnades då och slickade på Alice finger. Då gav Alice ifrån sig ett tyst mjukt läte som gjorde Anna alldeles pirrig.
– Jag älskar smultron. Det är nog min allra största favorit, mumlade Anna med munnen full.
– Jag också. De smakar så gott, även från någon annans mun. Känn här.

Alice fyllde munnen med några smultron och utan förvarning och utan att blygas böjde hon sig fram och pressade sina läppar mot Annas. Häpet tog hon emot Alice kyss. Hennes läppar var så mjuka. Mycket mindre än Linnéas, lite klumpigare som om de voro ovana precis som Annas. När hon kände Alice tunga smeka hennes var den mycket mindre, varm och våt. Alice bröt mjukt kyssen och även om Anna känt sig gränslöst blyg kände hon nu en stor tomhet.
– Du smakar smultron, viskade Alice.
– Du med, svarade Anna men rösten bar inte helt.

Anna kände nu Alice läppar mot kinden. Svaga ljud av pussar hördes när Alice rörde sig ner över Annas hals. Anna kunde känna Alice tunga smeka över hennes känsliga varma hud och det pirrade och knottrade sig överallt över hela kroppen.
– Alice, vad gör du? Viskade Anna.
– Hysch, sitt stilla och bara känn.
När Alice passerade nyckelbenet och närmade sig tröjans kant drabbades Anna av ett nästan skrämmande begär. När Alice försiktigt började dra ner tröjan och blotta bröstet satt Anna lätt bakåtlutad med båda sina händer stödda bakom ryggen i gräset.

Fascinerat kunde hon bara se på hur Alice blottade hennes bröst, hur hon kysste sig ut över den mjuka huden, lät tungan smeka i cirklar, allt närmare hennes hyperkänsliga bröstvårta. Först virvlade Alice snabbt med tungspetsen fram och tillbaka och runt bröstvårtan. Sedan omslöt hon den med sina varma fuktiga läppar och sög mjukt. Anna kved tyst och armarna som hon stödde sig på bakom ryggen darrade och hotade att ge med sig.

Alice släppte Annas bröstvårta med ett sugande ljud. Plötsligt kändes den varma sommarluften kall mot hennes fuktiga bröst. Utan ett ord greppade Alice Annas tröja och drog den av henne. Sedan tog Alice av sin egen tröja och blottade sina runda bröst och solbrända hy. Alice var något år äldre och något fylligare än Anna som tyckte att hon var otroligt vacker.

Alice kom intill henne igen. När de kysstes smektes deras nakna bröst mot varandra. Alice styrde sina bröstvårtor mot Annas och cirklade bröstvårtorna runt varandra. Sensationen var så stark och underbar.
– Lägg dig ner, viskade Alice mellan andetag som hade blivit grunda och snabbare.
Anna lydde och la sig ner i det mjuka gräset. Lukten av gräs och blommor fyllde hennes näsborrar och blandades med sensationen av Alice mjuka läppar mot hennes hud. De pussade, slickade, nöp och bet lätt.

Det pirrade i magen när Alice kysste sig vidare nedåt. Anna lyfte lydigt på stjärten när Alice började dra ner kjolen och trosorna över höfterna. Hon visste, hoppades, önskade att Alice skulle göra det Annas kropp nu skrek och bad om så innerligt. Hon visste vad hon ville ha utan att någonsin ha upplevt det. Samtidigt kändes det så fel att det var Alice händer, läppar och tunga över hennes kropp, de små kyssarna mot hennes hud som lämnade fuktiga märken efter sig, allt längre nedåt mot hennes brinnande sköte. Men även om det kändes fel, att Anna tänkt sig att det nog var Mattias eller Per som skulle ge henne detta med deras lite sträva kinder och mörkare röster så kändes det underbart nu. Alice var så mjuk, len och varm och Anna älskade hur Alice långa utsläppta hår kittlade hennes bröst, mage och höfter och hur hennes varma andetag liksom brände över huden.

När det skulle ske höll Anna omedvetet andan och spände sig inför det okända och efterlängtade. När Alice kysste hennes sköte, först försiktigt, sedan allt ivrigare, med virvlande tunga, tysta gnyn och heta andetag var det som om paradisets portar och alla dammluckor öppnades. Anna blev generad för att det var så skönt, över hur våt hon var, hur hon särade sina ben och öppnade sig så mycket hon kunde för Alice och hur högt hon lät. Alice tunga virvlade, hennes mun kysste insidan av hennes lår, ljumskar och sköte, slickade och sög. Hennes händer särade hennes skinkor och tungan virvlade nedåt och Anna lyfte sig från gräset och gav till Alice det hon aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle våga och än mindre njuta av. När Alice tunga virvlade runt hennes stjärthål och borrade sig in, ville Anna bara ha mer. När Alice sträckte upp sina händer och smekte, knådade och nöp i Annas bröstvårtor kom den där känslan igen av att hon var på väg att kissa på sig. Hennes muskler i underlivet tryckte på, spändes och slappnade av i långa konvulsioner och Anna kved upp mot den klarblå himlen.

Anna låg stilla i det mjuka gräset. Hon kände sig alldeles slut och bortdomnad. Hon kunde känna Alice långa hår över sin mage och sina ben, känna hennes mjuka läppar pussa henne försiktigt över skötet och insidan av låren. Hennes tunga verkade slicka allt det våta från hennes ben. Var gång Alice tunga nuddade hennes känsliga punkt i skötets övre del ryckte hon ofrivilligt till. Det var som om det nu var för mycket, nästan gjorde ont istället för att vara skönt. Anna vilade blicken i skyn och såg den röda fågeln passera mot sydväst.

Alice pussade sig upp över Annas mage, rörde vid hennes nu överkänsliga bröstvårtor med sina läppar, fortsatte upp över bröstkorgen och halsen mot hennes mun. När hon kysste Anna var Alice alldeles våt runt näsa och mun och hon luktade av Annas sköte. Det gjorde Anna generad men var samtidigt eggande. Alice lät sina bröstvårtor lätt nudda Annas när hon gned brösten mot varandra.
– Nu är det din tur, viskade Alice mot Annas öppna mun.

Anna bävade. Hon förstod inte riktigt vad Alice menade men ändå kändes den där nervösa svalan fladdra i bröstet. Alice reste sig på knä och flyttade sig långsamt uppåt mot Annas ansikte. Anna tittade ner och såg nu Alice öppna, svullna och våta sköte alldeles nära. Till slut stod Alice på knä över henne. Anna kunde känna doften från Alice underbara.

Alice greppade Annas hår med båda händerna och sänkte sig långsamt ner över Annas mun och hon sträckte ut tungan för att möta henne. Alice rörde sig över Anna, fram och tillbaka, cirklade med höfterna. Anna försökte göra som Alice gjort och på Alice läten förstod hon att hon måste göra rätt. Ibland pressade sig Alice så hårt ner över Annas näsa och mun så att det blev svårt att andas för en stund. Då virvlade Anna extra mycket med tungan tills Alice lättade på trycket en stund igen.

Alice trevade efter Annas händer. De fick böka något då Anna satt fast innanför Alice ben. Sedan tog Alice Annas händer och placerade dem över sina bröst. Anna gjorde som hon brukade göra på sig själv, det hon visste var så skönt. Effekten på Alice blev omedelbar. Alice gnydde högt, spände benen och pressade sig ner över Annas mun och rörde sig häftigt fram och tillbaka. Anna fick avstå från att andas på en lång stund. Hon lät tungan virvla och läpparna suga så där som Alice gjort, samtidigt som hon knådade Alice bröstbullar i sina händer.

Efteråt låg Alice flämtande på gräset bredvid Anna. Plötsligt började de att skratta hysteriskt utan att kunna sluta på en lång stund.
– Du är i sanning min allra finaste och bästa vän, viskade Alice när de lugnat ner sig.
Alice böjde sig fram och kysste Anna ömt på munnen och nu ville Anna mer än gärna besvara kyssen.
– Har mor Linnéa visat dig den här platsen? Frågade Alice.
Inom sig kunde hon känna vissheten blandad med nyfikenhet.
– Hon visade mig platsen och hon visade mig allt underbart kvinnor kan göra tillsammans, det jag nu visat dig.
– Mor Linnéa? Frågade Anna andlöst utan att kunna få rösten att bära.
– Mmm, log Alice. Hon är väldigt vacker. Jag är säker på att hon gärna tar med dig hit någon gång. Kanske kunde vi gå hit alla tre?
Anna nickade förstummad utan att kunna få fram ett ord. Hjärtat slog för hårt och färgen i ansiktet hettade alldeles för mycket.
– Och dessutom, viskade Alice alldeles nära Annas öra, så, hennes man Henrik…
Anna drog häftigt efter andan.
– Har du — och Henrik? Vad skulle mor Linnéa säga om hon fick veta det? Utbrast Anna både förskräckt och förtjust.
– Självklart med mor Linnéas tillåtelse.

På kvällen kände sig Anna på något märkligt sätt både som om hon var rädd för att krypa till sängs med Mattias, ville dra ut på och undvika det oundvikliga. Samtidigt ville hon så att det värkte att kvällen skulle ta slut så att de äntligen blev ensamma igen. Hon fnissade lite, det var som om kärleksbäret låg som en oro och skvalpade runt nere i magsäcken och skapade en pirrande känsla från bröstet och hjärtat och ner i knäna. Blodet kändes som bubbelsoda. Hon visste att om Mattias kom nära henne så skulle hon inte kunna eller ens vilja stå emot längre och hon behövde det inte heller. Att Mattias skulle komma nära henne var säkert som att solen skulle gå upp imorgon. Då med ens insåg hon att de skulle vakna som nya människor och att hon längtade dit. Hon hade inte berättat för Mattias om kärleksgläntan och kärleksbären. Det skulle hon vänta med till efteråt. När kvällen var slut och alla sa godnatt och var och en gick till sitt sökte Linnéa Anna med blicken, såg henne djupt i ögonen länge, nickade och log uppmuntrande. Anna undrade förskräckt om Linnéa kunde läsa hennes tankar.
När de steg in i sin hydda och drog för draperiet för dörröppningen kände sig Anna nästan illamående av nervositet och förväntan blandat. Det var som om hennes muskler inte riktigt ville lyda och motoriken inte fungerade som vanligt. Fumligt och lite skakigt klädde hon av sig och kröp ner mellan de svala väldoftande lakanen. Hon såg på medan Mattias klädde av sig. Hans kropp var inte lika tanig längre och muskler syntes spela under huden både ben, mage, bröst och armar. När han tog av sina shorts var hans lem redan svullen. Hon visste att han längtade lika mycket som hon. Han visste dock inte att det var just ikväll han skulle få henne. Det bultade så skönt och varmt där nere och när hon kände efter var hon våt och redo.

När Mattias kröp ner under lakanen tätt intill henne omfamnade de varandra som de brukade. Anna kände hans lem mot sitt ben och hon flyttade försiktigt isär benen. Sedan sökte hon hans mun och de kysstes mjukt. Anna tog hans hand och la den över sitt ena bröst för att visa att han fick och att hon ville. De kysstes allt hetare medan Mattias mjukt knådade hennes ena bröst. Anna krokade sitt lillfinger i Mattias och visade knappt märkbart genom att dra deras händer lite nedåt. När Mattias fattade vinken släppte hon taget och blundade och bara njöt av hans hand som långsamt smekte i cirklar ner över hennes mage.

När Mattias hand smekte ner över hennes venusbulle och flämtade till när han kände hur tillgänglig hon var, slöt Anna handen om hans svullna lem och rörde den långsamt fram och tillbaka. Hon ville inte göra för mycket för att driva honom över gränsen för tidigt. Istället smekte hon hans ollon längs hennes ben. Mattias flyttade sig närmare, la försiktigt sitt ena ben över Annas. Då kunde hon smeka framsidan av sitt lår med hans ollon. Hon försökte dra honom ännu närmare, upp över sig.

Till slut låg han tung och varm ovanpå henne. Även om det blev lite jobbigare att andas älskade hon att känna hans tyngd över sig. Hans hårda lem låg mot hennes venusbulle. De började som flera gånger tidigare att röra sina höfter. Det var som om deras kroppar kände mönstren och visste hur de skulle röra sig för att nå dit deras kön ville. Så kände Anna hur hans hårda lena lem la sig i hennes våta springa. Hon vinklade upp höfterna och Mattias rörde sig. Hans ollon rörde sig ner längs hennes slida och fann till slut sitt mål.

Anna drog efter andan. Allt hon hört om den här stunden var att det gjorde ont första gångerna. Kanske sved det något en kort sekund men annars var det ingenting i intrånget som gjorde ont. Mattias tryckte sig långsamt inåt, Anna rörde sina höfter uppåt, bara mer, mer, mer. Mattias försökte nog ligga stilla. Han visste att de nu passerat en tydlig gräns och att det nu var mycket farligt. Anna visste på något oförklarligt sätt hur hon skulle få honom att ge efter. Hon svankade något så att han började glida ur henne, sedan rörde hon höfterna uppåt så att han sjönk in i henne igen. Flera gånger, först långsamt och försiktigt, sedan allt ivrigare.

Anna kunde känna när hans förnuft gav vika och lusten tog över. Hon visste från deras stunder med händer i mörkret att han inte skulle kunna hålla sig längre och hon bara måste innan hans förnuft kanske hann ikapp igen. Deras tungor spelade och höfterna rörde sig allt snabbare. Utan att någonsin ha upplevt det någon gång visste hon när det var dags för hans njutnings starkaste höjdpunkt. Då särade hon benen än mer och gav sig fullständigt.

– Nu har vi gjort oss olyckliga älskade syster, viskade Mattias sorgset en stund senare.
Anna låg på hans arm och började få ordning på andningen. Hon kände sig som den lyckligaste i världen. Hon berättade genast för Mattias om gläntan med de röda bären som Linnéa hade visat henne och att dessa bär förhindrade att hon blev havande. Mattias blev hård igen. Hon la sig över honom och när deras bultande kön funnit varandra på nytt rörde de sig åter långsamt närmare ännu en njutning. Den här gången kände Anna suset i huvudet och pirret i hela underlivet och när Mattias spände sig under henne och svällde inuti drabbades hon av full kraft.

När Anna vaknade upp nästa morgon kände hon sig öm men lycklig. Konstigt nog kände hon sig inte bara öm där inne utan också i benen som om hon sprungit mycket långt. Minnena från natten var glasklara men hon hade tappat begreppet om tiden och hur många gånger de hade gjort det innan de till slut somnat, men då hade det börjat ljusna. Det stämde verkligen så som hon tänkt dagen före. Hon vaknade upp som en ny människa. Det var som om hon plötsligt kände sig fri. Hon kunde inte förklara det på annat sätt.

Trots den eviga sommaren i Sunnanäng skulle man nu fira midsommarens högtid. Flickorna gjorde sig vackra i sina klänningar och håruppsättningar och en ståtlig midsommarstång som Anna och Mattias aldrig sett make till restes mitt på den stora ängen. Mattias och flera andra pojkar band kransar att sätta på flickornas huvuden och de blev fantastiskt vackra med en blandning av ängens och skogens alla blommor.

Anna var bedårande vacker. När Mattias försiktigt placerade kransen över hennes hår kunde han inte undgå att se förvandlingen. Han hade alltid älskat henne, hennes hår, vackra sorgsna ögon och fina former. Men nu var hon som en annan. Hon hade fått färg och hennes hår hade bleknat något av den ständiga solen. Hennes ögon bar fortfarande på ett djup och han anade sorgen där inne eftersom han kände samma sorg själv djupt där inom sig. Men ändå strålade ögonen på ett sätt som han aldrig sett förut. Där fanns en klokskap och hennes mod och kärlek som lyste klart som himlens stjärnor.

Den största förvandlingen var ändå hennes kropp. Hon hade fått hull, färg på kinderna som blivit rundare, mjukare former. Höftbenen stack inte ut längre som vassa knotor under huden. Hon var mjuk och böljande och han rodnade av åsynen av hennes bröst, höfter och rumpa som vuxit. Mat, ljus och kärlek hade gjort henne gott.
– Vad vacker du är min älskade syster.
Hans händer gled ner från kransen, över hennes hår, ner över kinderna. Där höll han henne kvar och såg henne djupt i ögonen. I de där ögonen ville han drunkna liksom i hennes mun och varma hav. Sedan kysste han henne ömt på munnen medan hon fnittrade lyckligt.

Anna såg förvandlingen lika tydligt hos Mattias. Den späda, undernärda taniga pojken med en vilja av stål hade vuxit på längden och bredden. Hans kinder och hy hade fått färg och hans armar var inte längre taniga och beniga som hos ett undernärt barn. Där syntes muskler efter alla träd han klättrat i och kojor han byggt med småbarnen. Också där innanför shortsen hade han vuxit. Det hade hon sett och känt under alla ljuvliga nätter som förflutit.

Innan det var dags att gå till bords samlade flickorna sju sorters blommor att lägga under kudden för att drömma om den de älskade och ville ha. Anna hjälpte en liten flicka att plocka sina blommor och hon önskade sig en alldeles egen nyckelpiga och kanske när hon blev stor att få gifta sig med Svante.

Anna och Alice pratade oblygt om kvällens och nattens förhoppningar. Hon tyckte fortfarande det kändes konstigt att prata så öppet om sådant som rörde något som varit okänt, förbjudet och privat. Ändå kändes det naturligt just här på något vis. Kanske berodde det på alla lättklädda människor, vuxna och barn som visade mer än de dolde och alla pussar och kramar mellan älskande. Det var dock inte helt lätt att förstå vilka som var älskande. Det verkade vara ganska fritt.

Middagen var underbar. Ett långt buffébord var dukat med allt man kunde tänka sig och desto mer som Anna och Mattias aldrig kunnat föreställa sig. Anna älskade att få sitta eller ligga i gräset och äta istället för att sitta lydig och tyst vid ett matbord. Hemma hade man alltid bett bordsbön för att tacka Gud för den lilla mat de haft för dagen. Här bad man också före maten men det kunde lika gärna göras liggande i gräset, skrattande och med händerna mot den klarblå himlen. Ingen frynte heller åt barn som avbröt ätandet för att leka en stund och sedan fortsätta äta. Alla verkade verkligen göra som det behagade.

På kvällen var det dans på ängen. Det var så vackert när tonerna av dragspel blandades med fågelkvitter och vindens svaga sus i löven. Luften var mättad av sommarens dofter blandat med kvinnornas och männens parfymer, vanilj, blommor och fruktiga dofter. Anna kände sig berusad och nästan yr av allt det underbara. Sedan alla glada röster och vackra kläder och kroppar.

Anna och Mattias dansade en stund tillsammans med Alice, Per, Alma, Joel, Astrid, Gustav och alla de andra ungdomarna och mindre barnen. Men efter några gånger började barnen springa runt och göra annat medan de vuxna fortsatte dansa.

De satt högt uppe i ett bigarrråträd tillsammans med Alice och Per och mumsade på de söta körsbären och spottade på skämt kärnor på varandra och skrattade. Anna fick nästan svindel så högt upp var de. Plötsligt hyschade Alice dem och pekade bort över gräset. Där kom Linnéa och Henrik gående hand i hand och röda om kinderna.
– Vart är de på väg? Frågade Alice.
– Jag tror jag vet. Till kärleksgläntan, viskade Anna.
– Kom, vi smyger efter, sa Per lågt.
– Törs vi det? Frågade Mattias medan de försiktigt så tyst de kunde klättrade ner för trädet.
– Ja det är klart vi vågar. Kom nu, sa Per.

Ungdomarna smög längs trädstammarna i utkanten av ängen. Framför dem syntes Linnéa och Henrik skynda in i skogen. Alla följde tyst efter tills Alice tecknade åt dem att stanna och lägga sig ner bakom några buskar. Framför dem låg gläntan som Anna kände igen. Där fanns buskarna med de små röda söta bären och marken var täckt med mossa som såg ut som en skön sommarbädd. Där var Linnéa och Henrik. De kysstes våldsamt och tog på varandra på sätt som Anna inte ens kunnat fantisera.

Linnéa sträckte sig mot busken och plockade ett av bären och stoppade det leende i munnen.
Hon tänker omsluta honom, viskade Alice andlöst.
Henrik drog av Linnéa klänningen och slängde den på marken. Han böjde sig ner och tog hennes båda bröst i munnen och vilade sin hand mellan Linnéas ben. Anna kunde höra på det korta avståndet hur Linnéas ljusa röst suckade och mumlade ord hon inte kunde höra. Sedan sänkte sig Henrik ner på knä och begravde sitt ansikte mellan Linnéas ben. Hennes händer greppade om hans hår och hon lutade huvudet bakåt och tycktes se upp mot skyn.

Henrik reste sig. Hans mun var glansig och Anna förstod att det måste vara av det våta mellan Linnéas ben. Samma våta hon själv kände så ofta. De kysstes igen innan Linnéa började klä av Henrik shorts och den kortärmade tröjan tills han stod lika naken som hon. Hans lem pekade snett upp mot himlen. Linnéa gick ner på knä, omslöt den med sin ena hand och förde munnen till lemmen och tycktes sluka den hel. Henriks höfter rörde sig fram och tillbaka och han höll hennes hår i sina händer.

Plötsligt sköt han henne ifrån sig och la henne bakåt ner i mossan. Sedan la han sig över henne och de började röra sig och andas och låta allt mera.

Annas hand gled ohjälpligt ner mellan benen. Hon kunde känna inom sig vad som hände, känna en stark längtan. Hon kunde höra hur de andra andades häftigt intill henne, Mattias till höger om sig och Alice till vänster och bredvid henne Per. Alla var de tagna av skådespelet.

Alice varskade dem tyst och de kröp långsamt bakåt tills de befann sig i skydd av träden. Sedan sprang de på tysta bara fötter för att undkomma upptäckt.

Där stigen de sprang på delade sig stannade de flämtande och blev stående. Ena stigen ledde till kärnan där de tvagat sig och det var ditåt alla fyra nu såg.
– Kom, vi badar, sa Alice.
Alla följde efter genom dungen till tjärnen, platsen som var den vackraste i världen. Det var helt öde, inga andra människor syntes till.

Raskt började Alice klä av sig och Per följde genast efter. Alice var så vacker i sitt långa hår som föll ut över yppiga bröst och ner över ryggen. Per var i tydligt upprört tillstånd när hans svullna lem kom ut i det fria.

När Anna drog av sig tröjan och blottade sina små bröst och drog ner kjolen över höfterna gjorde Mattias likadant. Snart stod de nakna bredvid varandra ett kort ögonblick innan de följde efter Alice och Per och sprang ut i det ljumma vattnet. De dök och simmade, skrattade och plaskade. Det var så underbart att känna det varma vattnet smeka kroppen.

Plötsligt var Mattias tätt intill henne och la sina armar omkring henne. Det var som om allt annat försvann. Hon såg i ögonvrån hur Alice och Per simmade mot andra sidan av tjärnen samtidigt som Mattias tunga särade hennes läppar. Hon kände hans lem mot nedre delen av sin mage. Matias lyfte lätt upp henne och hon slog benen runt honom. De rörde sig tills hans lem hittade hennes venusberg, rörde sig för långt bakåt till hennes stjärt. De rörde sig lite till tills hon kände honom precis där det var som skönast.

Med naglarna i hans rygg sjönk hon långsamt ner över honom. Hon kände hur han fyllde upp henne, som en våg av underbara explosioner sköljde genom skötet och benen blandat med små korta ilningar. De blev stilla en lång stund och såg varandra i ögonen. Sedan var det som om hennes underliv och hans höfter ville röra sig som av sig själva och herre gud så underbart skönt det var.

Mattias drog efter andan och slängde sig bakåt. De hamnade under vattnet en stund, rörde sig i ovana men märkligt välbekanta rörelser medan de långsamt sjönk mot den mjuka sandbottnen. När lungorna började bränna och skrika efter luft släppte de varandra, Anna tumlade åt sidan och reste sig åter upp över ytan och drog skrattande efter luft.

Anna såg inte längre Alice och Per. Mattias tog hennes hand och de vadade mot stranden. Uppe i det mjuka gräset kysstes de igen. Anna minns rädslan för den där hungern hon känt de mörka nätter då de tagit på varandra. Nu fanns hungern där men helt utan rädsla. Hennes kropp skrek och hon kunde se och känna på Mattias kropp att den gjorde det samma. Hon fnittrade till, lite av blygsel för att de skulle göra det så här öppet vid tjärnen med Alice och Per någonstans i närheten. Men de var förmodligen upptagna med sin egen lust.

Sedan la sig Anna ner i gräset, så som mor Linnéa legat. Något skämdes hon över sig själv när hon särade sina ben och blottade sin blygd och sin syndiga lust för hennes älskade tvillingbror. Han föll ner på knä mellan hennes ben, hans lem stor och svullen pekande mot himlen alldeles ovanför hennes sköte. Mattias la sina händer på hennes kropp och hon la sina händer över hans. Hon förde dem ner över sina nakna lår, upp över magen, upp över brösten. När han lutade sig något framåt kände hon lemmen vidröra först det ena, sedan det andra låret och det var som om hennes höfter ville röra sig uppåt för att möta den.

När deras läppar möttes och Mattias placerade händerna i gräset på var sida om henne kände hon honom mot sin bultande öppning. Sedan gick allt så lätt. Han pressade sig ner över henne, hon pressade upp sina höfter mot honom. Hon kände hur han fyllde upp henne, han kände hur hon omslöt honom med sin mjuka våta värme.

Mattias föll tungt ner över henne, pressade hennes kropp ner i gräset. Fyrverkerier av lycka exploderade inom henne och hon såg prickar framför ögonen. Hon kunde känna honom röra sig inne i henne och hur hans varma säd sipprade ur henne, ner mellan skinkorna. Anna började klucka av ett tyst skratt som hon inte riktigt kände ursprunget till och inte heller kunde styra. Det var bara som om lyckobubblor rörde sig i blodet.

De låg länge tätt tillsammans, kysstes och såg upp mot den vackra midsommarhimlen där den nedåtgående solen fortfarande syntes. När de svalkade sig i tjärnen blev Alice och Per synliga på andra stranden. De dök i och simmade emot Anna och Mattias. Anna blygdes något av att vara naken men även Alice och Per var nakna utan att ens försöka skyla sig.

När de gick och la sig sent den kvällen kom mor Linnéa in i deras hydda. Hon satte sig på sängkanten och strök Annas hår.
– Jag såg allt hur ni gömde er i snåren igår.
– Förlåt så mycket. Är Linnéa ond på oss? Frågade Anna blygt.
– Ond? Kära hjärtanes älskade barn. Varför skulle jag vara ond på er? Ni får så gärna tjuvkika, så mycket ni vill. Det är så man lär sig, fnissade hon.

Mor Linnéa böjde sig ner och tryckte sin mun mjukt mot Annas. Anna kunde känna hur hennes tungspets mjukt särade på hennes blyga läppar, smekte sig djupare och längre in, fyllde upp henne. Anna undslapp sig ett tyst gny. Sedan gjorde mor Linnéa likadant med Mattias, kysste honom mjukt och länge. Aldrig hade han föreställt sig en kvinnas tunga fylla upp hans mun, aldrig kunnat föreställa sig hennes varma dofter fylla hans näsborrar.
– godnatt mina små älsklingar.

Det var midsommardagens kväll och skymning ute. De minsta hade lagt sig och de vuxna satt ute och pratade. Alice och Per hade kommit in till Anna och Mattias och de låg nu alla fyra tätt tillsammans på deras bädd och pratade. Anna låg på Mattias trygga arm och han strök henne oblygt över brösten och magen. Var gång handen passerade en bröstvårta gick det som elektriska stötar genom Annas kropp. Bredvid låg Alice och Per ungefär på samma sätt. De vågade kyssas oblygt inför andra. Anna försökte slappna av var gång Mattias sökte hennes mun.

Plötsligt frågade Alice helt oblygt om Anna tagit Mattias lem och säd i munnen. Våldsamt rodnande berättade Anna att det hade hon gjort flera gånger liksom han druckit av hennes sav.
– Ska vi leka en lek? Frågade Alice. Pojkarna får ha ögonbindel och sedan ska de gissa vem av oss det är?
Anna kände sig generad men samtidigt nyfiken. Mattias och Per fick knyta tröjor så att de täckte ögonen. Sedan låg de helt nakna och blottade och förväntansfulla. Alice och Anna tecknade åt varandra. När Anna för första gången tog Per i munnen kändes det ovant men spännande. Hans lem var något tunnare men i gengäld något längre än Mattias. Både Per och Mattias gissade givetvis rätt direkt men ingen ville byta eller sluta nu. Anna kände hur Per växte i hennes mun, kunde höra honom andas allt mer. Bredvid sig hörde hon Alice mun och Mattias välbekanta ljud av njutning.

När Alice släppte Mattias och gränslade honom gjorde Anna likadant. Hennes sköte var hungrigt och redo. Nu skulle hon för första gången ta emot någon annan i sitt varma sköte.

Dagarna efter berättade Anna om händelsen med både Linnéa och Alice i kärleksgläntan för Mattias. Under hela deras långa sorgliga liv hade de lovat att berätta allt för varandra. Hon berättade också om Alice, samvaro med Linnéa och Henrik, något hon inte kunnat släppa. Anna märkte att Mattias blev hård av att höra detta.
– Tror du att det även skulle kunna hända oss? Frågade Mattias med stötig andhämtning.
– Det är jag säker på och jag tror att jag vet hur vi ska göra.

Ett par dagar senare satt Anna och Mattias på marken invid ett av smultronsnåren längs stigen där de sett Henrik, Linnéa och många av de andra vuxna gå och försvinna och den väg även Alice visat Anna den där gången. Det var mitt på dagen och solen stod högt och fåglarna kvittrade och lunchen var avklarad. Det var den tiden många gick på promenader åt olika håll.

Det dröjde heller inte länge förrän Anna knuffade till Mattias och förmådde honom att se bort längs stigen mot byn. Där kom Linnéa och Henrik hand i hand gående längs stigen. Linnéa bar på en korg som såg ut att innehålla matsäck och Henrik bar på ett bylte under ena armen som såg ut att vara ett skynke av något slag.
– Hej ungdomar. Sitter ni här och mumsar? Frågade Linnéa med kvittrande röst.
– Ja det är så gott, man får aldrig nog. Vart är ni på väg? Svarade Anna.
– Vi ska på en liten utflykt. Vill ni följa med?
De tackade genast ja och reste sig och följde med Henrik och Linnéa i glatt samspråk. Anna undrade om hon skulle ha gissat fel, att det bara var en helt vanlig utflykt. Ändå pickade hennes hjärta ivrigt och nervöst i bröstet och hon kunde se på Mattias shorts vilka tankar han bar inom sig. Det var kanske inte så konstigt. Mor Linnéa var lättklädd och hennes yppiga former syntes tydligt. Henrik bar samma shorts som de flesta pojkarna och Anna tyckte sig ha sett en tjockare bulle där än vanligt. Anna och Mattias gick före längs stigen. När de kom fram till snåren som ledde in till den undangömda gläntan vek Anna av utan att någon av de vuxna sagt att det var just dit de skulle. Anna märkte hur Linnéa tystnade något, såg på henne med en varm blick och ett svagt leende.

Inne i gläntan vecklade Henrik ut byltet han burit. Det var mycket riktigt ett skynke av något mjukt material som han la ut över gräset. Där slog de sig ner mitt emot varandra med korgen mellan sig. Där fanns mycket riktigt frukter, nybakat bröd och juice av olika slag, pressade av Sunnanängs frukter.

Efter maten sträckte ungdomarna ut sig på marken. Anna kände sig som förbytt. Hon längtade så intensivt men visste inte hur hon skulle förmedla det. Det enda hon kunde komma på var att lägga sig så att hon visade upp sina behag så tydligt som möjligt. Som om hon bara råkade, placerade hon sig så att Linnéa och Henrik kunde se in mellan hennes ben där kjolen dessutom råkade åka upp lite för mycket. När hon sneglade mot Mattias såg hon att hennes behag påverkade även honom på ett högst synligt sätt. Anna kunde känna Henriks blickar över sin kropp och hon kunde se hur Linnéa betraktade Mattias växande besvär. Anna kände sig pirrig och fick hög puls av att känna blickarna över sin kropp som om de brändes alldeles på riktigt. Stämningen blev något tyst och blyg för ett ögonblick. Sedan lutade sig Henrik fram och kysste Linnéa djupt och innerligt utan att skyla det för ungdomarna. Anna stirrade som förhäxad och arbetade samtidigt med musklerna i underlivet, spände och slappnade av.

Anna såg hur Henrik fortsatte snegla på henne och hur han och Linnéa utbytte blickar. Då flyttade Anna upp sitt ena ben i hans knä och vippade med foten. Då rörde han hennes fot, la sin hand över den och började mjukt smeka den. Först foten och tårna, sedan långsamt, liksom prövande upp längs hennes smalben. När Anna inte gjorde någon ansats att dra sig undan fortsatte han smeka uppåt mot hennes knä och lår.

Linnéa och Henrik flyttade sig isär en liten bit och plötsligt kände Mattias hennes varma hand mot hans bara lår, så varm och mjuk. Hon började smeka hans ben och som om hans kropp styrde och inte förnuftet flyttade han sitt ben närmare som en signal att hon fick röra honom.

– Ska vi inte klä av oss lite? Frågade Linnéa mjukt.
Hon väntade inte på svar, drog tröjan över huvudet och blottade därmed de fylliga brösten med bröstvårtorna som styvnat. Om av den svala sommarvinden eller upphetsning eller bägge delar. Anna reste sig till hälften och följde hennes exempel. Linnéa log strålande mot henne och rörde vid hennes ena lilla bröst. Beröringen fick det att blixtra i Annas hjärna och hon föll mjukt tillbaka mot skynket igen.

Linnéa böjde sig ner över Anna så att deras bröst rörde vid varandra.
– Har du tagit ett bär ikväll? Viskade Linnéa tätt intill Annas öra.
Anna rös av den varma luftströmmen som fyllde hennes öra som en varm sommarvind blandad med Linnéas sensuella viskning. Hon skakade sorgset på huvudet. Då tog Linnéa fram ett rött bär och stoppade det i munnen. Sedan sänkte sig hon ner över Anna, placerade de stora, mjuka läpparna mot Annas mycket mindre. Långsamt särade Anna på läpparna för att ta emot Linnéas kyss. Där var hennes smekande lekande tunga och samtidigt kände Anna hur det röda bäret föll ner i hennes mun. Samtidigt kunde hon känna Henrik flytta sig närmare och nu rörde han henne oblygt. Samtidigt som Linnéa kysste henne ytterligare en stund smekte Henrik över hennes mage, ner över venusberget. Anna särade mer än villigt på benen.
– Så, slappna nu av och var en duktig flicka och ta emot kärleken, viskade Linnéa.
Anna sa ingenting men gudarna skulle veta hur duktig hon skulle vara och hur kärleken redan brände som eld över hennes hud och inuti hennes blod.

Linnéa flyttade sig och hon kunde höra hur hon och Mattias kysstes. Linnéas djupa andetag, som långsamma varma suckar med tysta gnyn i varje utandning och Mattias snabbare andetag och lite spruckna tonårsröst som han fortfarande hade lite svårt att kontrollera. I ögonvrån kunde Anna se hur Mattias lyfte på stjärten och hur Linnéa drog av honom shorts och kalsonger och hur hon själv bökade lite för att halvsittande få av sig klänning och trosor. Som om Mattias rörelse var hennes, lyfte Anna på stjärten och kände hur Henriks greve men varsamma händer klädde av henne det sista som skylde henne. Sedan låg hon naken och kände sommarvinden smeka över hela hennes hud.

Hon slog åter upp ögonen och såg hur Henrik klädde av sig tills också han var helt naken. Han var smal och vältränad. Lemmen som stod stor och hård mellan hans ben var både längre och grövre än Mattias och det både skrämde och tjusade.

Sedan upplevde Anna det mest intensiva någonsin. Henriks fingrar, läppar, tunga och andetag var överallt över hennes kropp och det var som en galen dans. När han drack av hennes sköte förde han upp hennes ben mot bröstet och hon föll isär med benen så mycket hon förmådde och höll i baksidan av låren med sina händer. Henriks tunga trängde in överallt, i hennes sköte och stjärt, ljumskar och navel, sög hennes tår och lät tungan vandra över undersidan av hennes känsliga fötter. Hon förstod inte allt som hände inom sig. Det var som ett okänt begär hon inte kände namnet på och än mindre kunde styra. När Henriks tunga lekte runt och i hennes stjärt höll hon benen brett isär och ville bara ha mera, mera, mera. Hon var som en vårflod där nere.

Plötsligt reste sig Henrik på knä mellan hennes ben. Hon visste vad som skulle hända och ville inte vänta. Hennes förnuft kände bävan inför det som skulle ske medan hennes kropp skrek efter det. Hans lem såg så stor och tjock ut jämfört med Mattias. När hon kände det hårda och samtidigt lena och varma smeka upp och ner längs hennes våta springa, blundade hon och lutade huvudet bakåt i gräset och väntade på det oundvikliga och fantastiska.

Långsamt, mycket långsamt trängde Henrik in i hennes sköte. Han stödde sig med ena handen mot marken och smekte och knådade mjukt hennes ena bröst med den andra. Sedan böjde han sig ner och kysste henne ömt på munnen, lekte med hennes tunga medan han långsamt gled vidare in. Anna kände det som om hon skulle explodera samtidigt som det var otroligt skönt. Sakta började han röra sig i henne. Efter en lång stund gled han ur henne och vände henne över på mage. Anna svankade, tiggde om att bli uppfylld igen. Henrik slickade hennes sköte och stjärt en lång stund, sedan var han i henne igen, tung och varm över henne.

Anna låg med kinden mot skynket, kände doften av tyget och det friska gräset under. Hon låg vänd mot Linnéa och Mattias. Anna kunde se hur Linnéa tog Mattias djupt i munnen samtidigt som hon gränslade hans mun. Sedan besteg hon honom och red honom häftigt med sina händer hårt om hans axlar tills Mattias kved högt. Då skrek Linnéa och slängde huvudet bakåt.

Åter igen vände Henrik Anna över på rygg igen. Hans lem var glansig av hennes sav och från toppen på lemmen droppade vätska. Nu sjönk Henrik in i henne igen och hon tog emot honom utan besvär. Han pumpade i henne som besatt samtidigt som hans ena hand smekte henne mellan benen. Hon kände honom svälla inuti sig samtidigt som det nu så välbekanta susandet inom henne byggdes upp med rasande fart.

——

Ett och ett halvt år hade förflutit sedan Anna och Mattias fann Sunnanäng och för sista gången stängde porten mot den kalla världen utanför som innehållit så mycket sorg och mörker. Nu låg allt detta långt bakom och sedan dess bestod bara livet av en massa nya vänner, värme, lek och inte minst en massa kärlek. De låg tillsammans med sina nya vänner Alice och Per, Astrid och Gustav, Alma och Joel i en soldränkt glänta och åt hallon och smultron uppträdda på långa grässtrån.

– Vet du Mattias? Idag känner jag mig äntligen hel, funderade Anna.
– Just idag? Frågade Mattias skrattande.
– Nej inte just idag. Jag har nog känt mig hel ett tag nu. Jag minns mor, alla ljusa minnen men den stora klumpen av sorg i bröstet och magen, den är äntligen borta.
– Det var skönt att höra min älskade syster. Det är samma för mig. Men vad jag fortfarande undrar är om mor skulle tyckt vi lever ett syndigt liv nu?
– Jag tror också mor har det bra nu, på en plats utan smärta och sjukdom där hon likt oss inte längre behöver kämpa för att få mat för dagen och ständigt frysa. Det är bara synd att vi inte är på samma ställe och kan ha det bra tillsammans.
– Jo, men det beror på att mor är död, det är inte vi. Hon har nog kommit till himlen.
– Helt säkert. Sunnanäng är också som himlen fast på jorden. Men jag vet inte om mor skulle tyckt vi lever ett syndigt liv. Jag tror inte det. Hon varnade alltid för farliga män och för barnsbörd som voro en katastrof för en ensam kvinna. Men här finns ju inte det bekymret och ingenting vi har att oroa oss för. Kvar finns bara det goda i kärleken och här finns inga farliga män som vill oss illa.
– Inga kvinnor heller faktiskts Fnissade Mattias.
– Du är bra förtjust i mor Linnéa va? Retades Anna.
– Ja men det är inte som med dig min syster. Dig älskar jag på ett helt annat sätt.
– Det vet jag min älskade bror. Vi ska alltid finnas för varandra och ha varandra nära, svarade Anna ömt.

De kom gående längs stigen tillbaka mot byn, rosiga om kinderna och lätta i sinnet. Det var Mattias som såg dem först. Borta vid dungen med körsbärsträden såg han två flickor stående invid muren stirrande som förhäxade.
– Titta! Utbrast han och avbröt därmed de andra ungdomarnas glada pladder.
– Se så rädda och ledsna de ser ut, sa Astrid med öm och deltagande röst. Kom, vi går och tar hand om dem.

——

Mer än så får vi faktiskt inte veta om barnen i Sunnanäng. Porten är för alltid stängd men vem vet, kanske öppnas den igen för den vars nöd är stor eller liv balanserar på en skör tråd. Då dyker den röda fågeln upp och visar vägen genom skog och över berg.

Det enda vi vet med säkerhet är att de levde lyckliga i alla sina dagar.