Det här är del 11 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Vi hade inte setts på två veckor för jag hade varit i Seoul en vecka och Jamie hade flyget intensivt. Jag kramade min hustru hårt och länge och insåg hur mycket jag saknat henne. Jamie såg sliten ut och hon slog sig ner i soffan med en suck. Jag gjorde henne sällskap och hon la upp fötterna i knät på mig. När jag började att massera hennes fötter så lutade hon huvudet bakåt och det gick inte att missa att hon tyckte det var skönt.

– Det är sjukt hög arbetsbelastning nu. Mycket flygningar och mycket administrativt arbete, sa hon.

Williams Air hade förvånansvärt snabbt fått genomslag och hon och Julia flög i princip hela tiden.

– Som för mig då! sa jag.

– Det är inte hållbart i längden, sa Jamie.

– Någon idé om hur det skall bli bättre? frågade jag.

– Kanske.

– Låt höra, sa jag.

– Jag klarar inte både flygning och jobbet som VD samtidigt så jag har funderat lite, sa hon.

– Låta någon annan ta rollen som VD? sa jag.

Jag antog att det var flyga hon ville göra och att von Wall med ganska stor säkerhet hade någon lämplig kandidat som kunde ta rollen som VD.

– Jag börjar ju bli lite till åren, sa hon.

– Skitsnack! sa jag.

Jamie log tacksamt mot mig.

– Det är slitigt att flyga och jag funderar på om inte den bästa lösningen är att anställa en besättning till så kan jag lägga mer tid på arbetet som VD, sa hon.

Prioriteringen förvånade mig lite eftersom jag trodde att det var flyga hon ville.

– Jag flyger ju jämt! Är det inte Gulfstreamen så är det Pipern så det är ju ingen brist på flygtimmar. Och när jag är ledig så är du i Seoul, sa hon.

Jag funderade lite på det Jamie sagt och det var inte helt olikt min egen situation. Jag gled mer och mer in i rollen som ledare på bekostnad av den som specialist. Dessutom tog samarbetet med Wall Group mer och mer av min tid.

– Om jag flyger mindre får vi mer tid tillsammans. Just nu känns det som om vi bara bor på samma adress, sa Jamie.

– Du har en poäng där. Jag reser ju en hel del jag med, sa jag.

– Jag menar. Om jag lägger mer tid på som VD då kan jag följa med dig till Seoul när du är där för jag kan sköta mycket av jobbet på distans. Dessutom så har vi råd med en besättning till eftersom beläggningen blivit högre. Dessutom så kommer jag inte att sluta flyga helt utan bara trappa ner, sa Jamie.

Jamie hade tydligen tänkt igenom det här lite mer än jag förväntat mig. När jag var över till Seoul så var det ganska intensivt för jag ville få så mycket gjort som möjligt på så kort tid som möjligt för att kunna åka hem till familjen igen. Om Jamie kunde dela min tid i Seoul så fanns inte behovet att försöka komprimera tiden så mycket vilket även skulle leda till att jag fick mer tid till personalen och min ambition att verkligen lära mig språket. Dessutom så kunde Jamie och jag få njuta mer av Seoul när vi ändå var där.

*

Jag var kallad till Oscars kontor i Stockholm för ett möte om samarbetet i Korea. Ibland så kändes det som om vi ingick i samma organisation så tätt var samarbetet. Jag passerade genom säkerhetsdörrarna på Wall Groups huvudkontor genom att scanna mitt passerkort. Ganska snabbt så hade jag förärats förtroendet med ett eget passerkort och som jag förstått det hade högsta säkerhetsklass vilket innebar att jag i princip hade access till alla delar av byggnaden. Wall Groups nybyggda huvudkontor låg på bästa adress centralt i Stockholm och även om det inte var något skrytbygge så hade det arkitektoniska kvalitéer.

– God morgon Hannes, hälsade Daniel när jag klev ur hissen ut i foajén på direktörsvåningen.

Han stod och pratade med Sofia som var receptionisten på direktörsplanet och spindeln i nätet som hade koll på alla som kom och gick.

– God morgon, svarade jag.

Direktörsvåningen låg inte högst upp i byggnaden utan snarare i mitten men den hade tillträde till en ganska spektakulär terrass som var en liten blomstrande oas.

– God morgon Sofia, sa jag.

– God morgon Herr Stolpe, svarade hon.

– Oscar är i Banksy, sa Daniel.

Konferensrummen på direktörsplanet var döpta efter konstnärer och i varje rum hängde ett konstverk av konstnären som döpt rummet. Banksy var Oscars personliga konferensrum som låg i anslutning till hans kontor. Jag hade varit där flera gånger tidigare när vi diskuterat affärerna i Korea.

– Tack, sa jag.

Jag styrde stegen mot Banksy. Dörren till Oscars kontor stod öppen och jag knackade på dörrkarmen vilket fick Oscar att titta upp. Oscars kontor var inte speciellt stort eller spektakulärt utan snarare modest. Utsikten däremot över terrassen var spektakulär.

– Kom in, sa han.

Jag klev in samtidigt som Oscar reste sig och gick mig till mötes. Vi skakade hand som vi brukade innan vi gick in i Banksy. På konferensbordet stod en stor arkitektmodell av en byggnad som jag snabbt insåg var Oscars museum.

– Tänkte att du ville se planerna för museet, sa Oscar.

– Gärna, svarade jag.

Oscar förevisade ganska stolt modellen och pekade ut små detaljer som han uppskattade. När han lyfte av taket så fanns det till och med små konstverk i utställningssalarna.

– Kul grej med miniatyrkonstverken, sa jag.

Oscar skrattade till.

– Det var curatorn som ville ha in dem ”för att kunna visualisera” hur det skulle kunna bli. Tror till och med din ” La Vénus d’Alexandrie” finns med, sa Oscar.

– Där är hon, sa jag och pekade.

Arkitekten hade gjort en liten blå figur som stod placerad mitt emot Oscars stora tavla han köpt i Seoul. På det hela taget så var det en attraktiv och intressant byggnad med arkitektoniska kvalitéer även om den inte var jättestor och arkitekten hade gjort ett bra arbete.

– Bygget har gått förvånansvärt smidigt och förhoppningsvis så är allt klart för invigning i vår, sa Oscar.

– Det var längre framskridet än jag förväntat mig, sa jag.

– Har haft en låg profil för att inte väcka så mycket uppmärksamhet, sa Oscar.

Han satte på taket på modellen och sköt den åt sidan och vi satte oss ner för att diskutera hur vi skulle få ut mesta möjligt ur samarbetet med Daewoo.

*

Wilma hade delat julen mellan Magdalena och mig som vanligt. Förr eller senare så skulle det förfarandet komma att upphöra då Wilma definitivt blivit vuxen och som jag förutsatte skulle flytta ut till Kråknäs. Julia var tillsammans med William uppe i Stockholm och Benjamin var med sina föräldrar så det var bara Wilma, Jamie och jag kvar hemma efter att våra föräldrar åkt hem till Jamies föräldrar. Det var första julen som Mike inte varit jultomte och jag kunde se att han saknade traditionen. Förr eller senare, jag hoppades på senare, så skulle det nog dyka upp något barnbarn som Mike kunde tomta för. Jamie stökade undan all julmaten medan Wilma och jag satt i soffan och smuttade lite på julvinet.

– Pappa! Tar du illa upp om jag flyttar ut till Kråknäs? frågade Wilma.

– Varför skulle jag bli det? Du skall väl ta över godset, sa jag.

– Jo men jag har ju bott här så länge, sa hon.

– Du är vuxen och arvtagare till Kråknäs och självklart skall du bo där. Dessutom är du myndig och kan välja var du vill bo, sa jag.

– Mamma kommer att flytta ut i annexet och jag och Benjamin skall flytta in i huvudbyggnaden nu när han tagit examen, sa Wilma.

Det var ny information för mig att Wilma och Benjamin skulle flytta ihop. I och för sig inte oväntat men jag trodde inte att det skulle gå så fort.

– Grattis till att du skall bli sambo som din syster, sa jag.

Wilma såg lite generad ut.

– Ledsen att jag inte sagt något men det var den enklaste lösningen att flytta ihop, sa hon.

– Det har jag listat ut för länge sedan, ropade Jamie från köket.

– Förstod det mamma! sa Wilma.

– Det var inte oväntat, sa jag.

– Det är bara ni och mamma som vet än. Ville bara kolla så att du inte misstyckte, sa Wilma.

– Det vet du att jag aldrig skulle göra. Men kolla med en jurist om samboavtal så att det inte blir som när din mamma och jag gick skilda vägar, sa jag.

Wilma fnissade till.

– Det var det första mamma sa också, sa Wilma.

– Du kanske skall berätta för din syster också så hon inte blir sur, sa jag.

– Hon har listat ut det redan så det blir ingen överraskning, sa Wilma.

Jag gladdes över att båda mina döttrar börjat att bilda familj även om det skavde lite att det blev så tomt hemma hos Jamie och mig.

*

Ilkka hade kallat in mig till ett möte på kontoret i mellandagarna och det var ganska tomt i lokalerna. Emma var på plats och vi hade småpratat lite om våra respektive julfiranden. Någon hade tacksamt precis fyllt på kaffetermosen och jag hällde upp två koppar och preparerade den ena med både socker och mjölk på det sätt som jag visste Ilkka villa ha det. Jag la upp några pepparkakor som var kvar på en tallrik, de flesta hade gått åt innan jul. Därefter gick jag bort till konferensrummet och slog mig ner i fåtöljen mittemot Ilkka efter att jag satt ner kaffekopparna och pepparkakorna.

– Tänkte att du behövde en kopp och lite socker, sa jag.

– Du är en klippa, sa Ilkka.

Han smuttade på kaffet och drog en djup suck innan han satte ner koppen på bordet igen.

– Perfekt, sa han.

– Tackar! sa jag.

– Så! Skall vi köra i gång? sa Ilkka.

Det hade varit ett styrelsemöte och jag visste att det var något stort i görningen eftersom Ilkka och Mikael hade haft många och långa möten efteråt.

– Kör på! sa jag.

– Mikael skall sluta och jag vill att du tar VD-posten, sa Ilkka.

Ilkka var som vanligt rakt på sak och jag fick anstränga mig för att hänga med och bearbeta det han sagt. Att Mikael skulle sluta var stort eftersom han hade en så lång karriär i företaget. Den chocken övervägde nästan erbjudandet att ta rollen som VD.

– Det innebär givetvis att du får släppa det direkta ansvaret för beräkningsavdelningen och Seoul men jag tror Hanna och Min-Jung kommer axla verksamheterna utan problem, sa Ilkka.

– Vänta, sa jag.

Det gick lite för fort för mig och jag behövde ha lite distans. Ilkka log mot mig och gick igenom allt en gång till lite långsammare och fylligare.

– Det är ett stort steg för mig, sa jag.

– Inte det minsta! Du kan verksamheten och som ledare är du omtyckt. Dessutom så gör din doktorstitel att du är mycket gångbar utomlands, sa Ilkka.

– Säger du det så litar jag på det, sa jag.

Jag litade på Ilkkas omdöme. Han hade inte haft fel i några av mina tidigare karriärsteg även om det här kändes som ett stort steg. I och för sig så var jag VD för verksamheten i Seoul men antalet anställda där var bara en bråkdel av koncernens totalt antal anställda. Både Seoul och beräkningsavdelningen hade växt ordentligt under min ledning. Seoul närmade sig tjugotalet medarbetare och på beräkningsavdelningen hade jag drygt hälften. Men svårigheten kanske inte låg i antalet medarbetare utan snarare i komplexiteten.

– Dessutom så kommer det bli en stor förändring framöver och du kommer förstå varför du är rätt person, sa Ilkka.

– Ni har inte haft fel tidigare när ni karriärsplanerat för mig så jag står till förfogande, sa jag.

Ilkka skrattade rakt ut åt min karriärsplanerande kommentar.

– Det blir bra Hannes, sa Ilkka.

– Jag accepterar! sa jag.

Det fanns ingen anledning till att tveka med tanke på hur det hade gått vid mina tidigare karriärsförflyttningar. Arbetet som VD för Seoulbolaget hade inte avskräckt mig heller. Trodde styrelsen att jag passade och klarade av arbetet så stämde det med största sannolikhet. Vi hade en diskussion om villkor, förutsättningar och förväntningar på mig vilket gjorde mig trygg i att det var ett välgenomtänkt erbjudande jag fått och accepterat. Enda frågetecknet var egentligen vad Mikael skulle göra.

– Bra! Formellt blir det från nyår, styrelsen är beredd, sa Ilkka.

Det kändes som om Ilkka verkligen varit säker på att jag skulle acceptera uppdraget. När jag tänkte efter så var det i och för sig inte så oväntat med tanke på min tid i bolaget.

– För övrigt så tror jag inte Hanna kommer att acceptera erbjudandet som chef. Hon trivs med att vara specialist. Emma däremot, sa jag.

Ett par medarbetare i beräkningsavdelningen var mer seniora än Emma men ingen var någon ledartyp vilket Emma dagligen visade prov på. Det var hon som mer eller mindre axlat min roll när jag var i Seoul. Vi hade anställt en teamledare precis när jag fått ansvaret för Seoul men han hade slutat efter ett år och Emma hade övertagit rollen. Att inte fråga henne om hon ville ta min roll som chef bara för att Hanna disputerade hade varit att nervärdera Emma. Dessutom så var det en av de andra medarbetarna som jag hade funderingar på om vi skulle låta doktorera. Emma skulle däremot bli en utmärkt efterträdare till mig som chef.

– Är hon intresserad? frågade Ilkka.

– Ganska övertygad och hon kommer att klara av det, sa jag.

– Jag litar på ditt omdöme. Och Min-Jung?

– Hon är mer än redo att ta steget, sa jag.

Seoul hade växt stadigt och Min-Jung tog föredömligt hand om verksamheten och det fanns ingen anledning till att hon inte var redo att ta rollen som VD. Hon var ju ursprungligen anställd med baktanken att hon skulle ta det fulla ansvaret för verksamheten i Seoul.

-Skall vi prata med Emma och se om hon är intresserad innan vi låter styrelsen ta de formella besluten? sa Ilkka.

– Jag kan be henne komma? Hon är här, sa jag.

Kontoret var ganska tomt så där i mellandagarna och de som inte var lediga passade på att arbeta från hemmet.

– Gör så, sa Ilkka.

Jag hämtade en förvånad Emma och förde henne till Ilkka efter att ha lugnat henne. Jag hade antytt att vi hade ett erbjudande i hennes karriärsutveckling. Emma såg fruktansvärt nervös ut när hon slog sig ner i en av fåtöljerna.

– Vi vill erbjuda dig Hannes tjänst som chef för beräkningsavdelningen eftersom Hannes kommer att få nya arbetsuppgifter, sa Ilkka.

– Det är på min rekommendation efter ditt utmärkta arbete som teamledare, sa jag.

– Vad är det som händer? sa Emma.

Ilkka drog det hela igen med sin lugna Mummindialekt och det gick att se att Emma slappnade av och greppade läget.

– Men vad skall du göra? frågade hon mig.

– Han skall fortsätta vara din chef, sa Ilkka.

Nu tog det ännu längre tid innan Emma fick ihop det så Ilkka bröt in.

– Hannes har fått erbjudandet att ta rollen som VD vilket du inte får berätta för någon än, sa Ilkka.

– Aha! Då förstår jag, sa Emma.

– Ingen större skillnad mot när du var teamledare förutom att du får budget- och personalansvar samt sitter i ledningsgruppen, sa jag.

Hon satt tyst i några sekunder och funderade en kort stund efter att Ilkka presenterat förutsättningarna för henne.

– Jag är med! Jag accepterar! sa Emma.

– Då blir du min första utnämning när styrelsen tagit beslut om mig, sa jag.

– Jättebra! Och säg inget till någon innan allt är klart, sa Ilkka.

– Självklart, sa jag.

Emma nickade medhållande.

– Då är du klar, sa Ilkka.

– Jag rekommenderar att du tar resten av dagen ledigt med lön för jag tror inte att du kommer att kunna fokusera på arbetet, sa jag.

– Åh tack! sa Emma.

Vi skakade hand som för att befästa överenskommelsen.

– Det blir jättebra, sa jag till Emma.

– Grattis till din befordran förresten, sa Emma.

– Tack! Detsamma! sa jag.

Ilkka stängde dörren om Emma och vi slog oss ner i fåtöljerna igen.

– Så här är det. Wall Group har lagt ett bud på en majoritetspost i företaget. Budet har accepterats och Oscar von Wall kommer att ta säte i styrelsen efter nyår. Jag kommer fortsatt att vara styrelseordförande men von Wall hade önskemål om att få byta ut Mikael för att erbjuda honom en tjänst i ett annat bolag i Wall Group. Det var mitt förslag att föreslå dig som ny VD vilket von Wall accepterade rakt av, sa Ilkka.

Att vi blev uppköpta av Wall Group kändes bara logiskt. Våra verksamheter hade flätats ihop löpande och jag hade så mycket professionell kontakt med Oscar att det inte kändes som någon överraskning. Överraskningen låg snarare i att Mikael skulle få ett större förtroende i Wall Group. I och för sig så hade han kapaciteten så jag var väl egentligen inte förvånad.

När det gällde mitt namn så var jag inte heller förvånad utan om jag kände Oscar rätt så hade han nog lagt mitt namn i munnen på Ilkka utan att Ilkka förstått det. Jag anade att Oscar hade en långsiktig plan och hans agerande där han tagit rollen som min mentor varit en del i denna. Det var nog ett sätt för honom att säkerställa att jag hade kapaciteten och förmågan. Någonstans så hade han sett något intressant i mig som kunde utvecklas. Vi skulle nog expandera kraftigt utomlands tillsammans med andra delar i Wall Group och jag antog att mitt CV spelat en avgörande roll förutom min eventuella lämplighet som ledare.

– Uppköpet kom inte som någon överraskning heller vilket däremot Mikaels befordran gjorde, sa jag.

– Du anar inte hur systematiskt von Wall har agerat, sa Ilkka.

– Jag känner Oscar rätt så bra så det gör jag nog, sa jag.

Vi skrattade båda till åt min kommentar. Jag tror att Ilkka ibland glömde bort att en av mina döttrar var tillsammans med Oscars son tillika Wall Groups kronprins.

– En formsak bara men vi kommer att genomgående använda nomenklaturen från Wall Group så din titel blir CEO. Vad som händer med företagsnamnet och övrig integration i Wall Group får vi se hur det blir med men till en början så ingen skillnad mot nu, sa Ilkka.

Den svenska och engelska benämningen på olika chefspositioner varvades friskt och det kunde emellanåt bli lite luddigt och otydligt. Wall Group var en internationell verksamhet så det var helt logiskt att använda den internationella terminologin. Förmodligen så skulle det bli förändringar men jag tror att valet av mig som VD var ett led i den förändringen. Jag kände mig inte i närheten så nervös som när jag fått ansvaret för beräkningsavdelningen. Förmodligen så hade jag växt i rollen som ledare och lärt mig att fokusera på rätt saker. Jag tog omvägen via Systembolaget på vägen hem för att köpa en lite finare flaska champagne för att både kunna fira nyåret och min befordran med Jamie.

*

Det var nog närmast att betrakta som ett utvecklingssamtal som Oscar och jag hade. Jag hade knappt hunnit tillträda rollen som VD men jag kände ett tydligt stöd från resten av organisationen. Det hade uppstått en spontan liten applåd när vi tillkännagav min utnämning och jag rördes av anseendet jag helt uppenbart hade i företaget. Vi gick igenom förväntningarna på mig och företaget och jag fick redogöra för hur jag skulle uppfylla dem. Det var en ganska skruvad affärsplan och det skulle bli tufft att uppnå den även om jag var övertygad om att det var möjligt.

Mina farhågor om att jag inte skulle få se Seoul så mycket i framtiden kom tydligt på skam då Oscars plan var att vi skulle expandera i Sydkorea och Asien. Oscar avsåg att få stora synergieffekter av att samordna Wall Groups olika verksamheters expansioner. Det blev ganska tydligt att företagen kompletterade varandra bra och Oscars uppköp inte var tagit ur tomma luften.

En stor del av Oscars plan var att han hade för avsikt att dra sig ur Kina för att fokusera på övriga Asien. Han hade en plan och den var klar och tydlig och framför allt genomarbetad och rimlig. Jag skulle med största sannolikhet fortsätta resa ganska mycket på Sydkorea vilket fick mig att le lite nöjt.

– Känner du att det är något du saknar? frågade Oscar.

– Jag är ju ingenjör. Ledarskap, management och ekonomi har jag ju lärt mig den hårda vägen, sa jag.

Jag hade läst en kurs i företagsekonomi under min grundutbildning och varit i väg på lite ledarskapskurser när jag varit chef för beräkningsavdelningen men i övrigt så var jag självlärd den hårda vägen. Det var egentligen inte ekonomin som oroade mig utan snarare ledarskapet. Jag försökte vara den ledare jag ville ha själv men den teoretiska basen var inte mycket att stå på.

– Självklart! Att jag inte tänkte på det. Jag såg bara att du var disputerad, sa Oscar.

– Så är det men det innebär ju inte att jag är disputerad inom något annat område än där jag faktiskt har en examen, sa jag.

– Du skall givetvis gå vårt Executive program på Handelshögskolan. Min-Jung skall givetvis gå vår internationella version. Jag tror att vi skall dra i gång en omgång nu i början på året så det hade ju varit bra om du kunde börja den. Jag kontaktar HR omedelbart, sa Oscar.

Jamie hade som VD i Williams Air inte gått hela Executive programmet utan valda delar och hon hade varit helnöjd med utbildningen. Jag gjorde även en notering om att Emma skulle få någon typ av ledarutbildning.

– Det låter som en bra idé, sa jag.

– Det är en riktigt bra utbildning även om den är krävande. Det är faktiskt inte alla som klarat av den på utsatt tid. Inte för att jag tror det blir något problem i ditt fall, sa Oscar.

Ända sedan jag började min doktorsutbildning så hade jag haft flera bollar i luften samtidigt. Faktum var att jag egentligen inte oroade mig för Executive programmet som sådant utan snarare att Oscar hade för höga förväntningar på mig. Jag var ju i grunden en enkel ingenjör och affärsbiten och management var något som jag halkat in på under resans gång.

*

Vi satt i varsin fåtölj i konferensrummet. Rummet låg i mitten av kontoret och var helt inglasat så jag kunde se alla medarbetarna ute i kontorslandskapet. Rummet var försett med lamellgardiner så att rummet kunde skärmas av om vi inte ville att någon skulle kunna se presentationer. Jag hade medvetet utformat Seoulkontoret som ett öppet landskap och jag hade min kontorsplats mitt bland alla medarbetare för att inte skapa distans. Ursprungligen så hade jag haft en glasbur men den hade jag ganska omgående tagit bort.

– Grattis till tjänsten som CEO, sa Min-Jung.

– Tack! sa jag.

Det var mitt första besök i Seoul sen jag blivit utsedd till VD för hela gruppen.

– När jag nu tar rollen som CEO för gruppen så kommer jag inte att ha samma tid för verksamheten här i Seoul så jag skulle vilja ha dig i rollen som CEO här, sa jag.

Min-Jung så uppriktigt förvånad ut. Jag tror inte att hon hade förväntat sig att få erbjudandet.

– När vi rekryterade dig så var det med avsikt att du skulle få växa upp till den rollen, sa jag.

– Jag hade förväntat mig att ni skulle anställa en man, sa Min-Jung.

– Är det ett problem att du är kvinna? frågade jag.

– Beror på vem du frågar men generellt så är vi ju ett traditionsbundet land, sa Min-Jung.

– Och nu så arbetar du i ett västerländskt företag och vi tittar först på lämpligheten. Kön utgör ingen som helst urvalsgrund. Du har skolats för den här rollen från början, sa jag.

Min-Jung såg ut som om hon skulle hoppa upp och buga och tacka. Jag hade haft en ledarstil där jag försökte ligga lågt och låta Min-Jung hantera personalen för att inte underminera hennes auktoritet.

– Då accepterar jag givetvis.

– Du kommer givetvis att få en större bil än jag haft och de rätta markörerna för din roll, sa jag.

Jag visste att storleken på bil var en mycket viktig statusmarkör och att jag själv brutet mot den genom att envisas med att promenera och åka tunnelbana till arbetet. Själv så kunde jag motivera förfarandet med att jag absolut ville lära mig koreanska och det gjorde jag inte om jag inte var ute bland befolkningen.

– Det innebär även att övriga nyckelmedarbetare kommer att få byta upp sig, sa jag.

Jag visste att det tidvis varit svårt att rekrytera rätt personal men hade egentligen inte fått gehör för mina åsikter hos Mikael när det gällde statusmarkörerna. Nu när jag var VD för gruppen så tänkte jag överlåta de besluten till Min-Jung.

– Du kommer ingå i min ledningsgrupp och kommer att ansvara för och driva verksamheten här i Seoul efter egen förmåga. Kommer det att bli några problem? sa jag.

– Nej! Är jag CEO så är jag CEO, sa Min-Jung.

– Bra! Kan du hjälpa mig att förbereda alla handlingar som behövs så ordnar vi det och så offentliggör vi allt på personalmötet, sa jag.

– Jag ordnar det, sa Min-Jung.

– Jag antar att du kan använda fröken Park, sa jag.

– Ja, hon säger inget.

– Bra! Då återstår väl bara det här, sa jag.

Jag tog fram Min-Jungs anställningskontrakt och gav det till henne. Jag hade kryddat det rejält med förmåner för jag insåg att jag behövde ge henne en skjuts på vägen. Oscars bolagsjurist hade hjälpt mig att utforma anställningskontraktet. Min-Jung drog lite efter andan när hon läste kontraktet.

– Det speglar ditt ansvar och mina förväntningar, sa jag.

Min-Jung bara nickade, signerade kontraktet och satte sin personliga stämpel bredvid. Jag upprepade proceduren och satte både företagsstämpeln och min personliga stämpel bredvid. När myndigheternas byråkratiska kvarnar malt färdigt skulle jag med glädje lämna över företagsstämpeln till Min-Jung. Jag skulle fortsättningsvis fortsätta besöka Seoul mycket i min nya roll men då med Min-Jung som ansvarig för verksamheten på plats. Jag hade lärt mig att älska Korea och koreanerna och gladde mig över att få fortsätta besöka landet.

*

Det visade sig att Wall Groups Executive program var en skräddarsydd utbildning som löpte fram till sommaren. Jag hade haft tur att utbildningsomgången inte hunnit dra i gång utan jag fick en plats i programmet. Det var verkligen en elitutbildning och jag var inte säker på att jag skulle klara av den samtidigt som jag arbetade. Förutom ledarskap och ekonomi så ingick en grundkurs i management som alla som var VD i Wall Group fick gå igenom oavsett tidigare erfarenheter.

Vi var fem i gruppen, tre kvinnor och två män och vi satt i en föreläsningssal på Handelshögskolan. Det kändes seriöst att Wall Group satsade hårt på att utveckla de kvinnor som fanns i organisationen. Egentligen så kändes allt modernt och pragmatiskt med Wall Group. Oscar upprepade ofta att det var okej att misslyckas om man tog ansvar för det och alltid gjorde sitt bästa. Han förväntade sig alltid ärlighet och sa man inte sin mening så fick man stå sitt kast. Tyckande tyckte han däremot inte om utan faktabaserat skulle det vara. Däremot så fick man lufta sin magkänsla om man var tydlig med att det var just magkänsla och man kunde argumentera för den.

– Vi kan börja med att presentera oss lite. Jag kan börja, sa Carl.

Carl Graf var ansvarig för Executive programmet och givetvis ekonomie doktor och hade en erfarenhet av ledarskap som jag inte trodde var möjlig. Det verkade som om att han arbetat överallt och gjort allt trots att han var yngre än jag själv.

– Du kan fortsätta Hannes!

– Ja Hannes Stolpe, blev CEO för AQ Ingenjörsbyrå AB när Wall Group köpte in sig vid nyår. Har tidigare varit CEO för ett dotterbolag till AQ i Sydkorea, sa jag.

– Åh! Det låter intressant! AQ vad står det för? sa Carl.

– Initialerna för grundarna: Andersson och Qvist, sa jag.

– Självklart, sa Carl.

– Är teknologie doktor i värmetransporter. Gift med en pilot och har två vuxna döttrar varav en är pilot och en blivande agronom. Bor i Malmö när jag inte är i Seoul. Har flygcertifikat, sa jag.

– Låter jätteintressant. Hur många frågor som helst men pratar du koreanska? frågade Carl.

– Det beror på vad du menar med pratar men på CEFR-skalan så ligger jag på C-nivå på tal och hörförståelse. Skriftligt ligger jag nog på en låg B-nivå, sa jag.

Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka lära mig språket och jag utvecklades förvånansvärt snabbt även om det var svårt. Varje gång jag var över så tog jag lektioner och personalen fick bara prata koreanska med mig. Det var först när det inte fungerade de fick byta till engelska. Förmodligen så var jag lite självkritisk för jag fick alltid kommentarer av koreaner att jag pratade bra.

– Det är inte dåligt för ett så svårt språk, sa Carl.

– Kanske inte. Jag gör mig förstådd med hjälp av lite engelska och teckenspråk, sa jag.

– Och flygcertifikat! Var ni flera?

– Hela familjen har certifikat vilket nog är ett måste med eget flygplan och hustrun och ena dottern arbetar professionellt som piloter, sa jag.

– Är det Williams Air? frågade Carl.

Jag skrattade till lite.

– Ja det är Williams Air och det är min hustru Jamie som är CEO och dottern arbetar i bolaget som pilot. Wall Group har ju en minoritetspost i företaget så Jamie har ju gått någon utbildning här med, sa jag.

– Precis! Hon gick managementkursen och en ekonomikurs om jag inte minns fel. Hade några föreläsningar för den gruppen, sa Carl.

– Stämmer nog, hon var jättenöjd i alla fall, sa jag.

– Och värmetransporter låter ju jätteintressant, sa Carl.

– Det vetetusan! Det är ganska nördigt men gillar du modellering av värmeöverföring i mikroturbulens mellan olika medium så är det nog intressant, sa jag.

Carl skrattade lite.

– Har du något riktigt onödigt vetande som du kan eller gillar att göra att dela med oss?

Jag funderade en kort stund.

– Det skulle väl vara att jag är utbildad bartender, sa jag.

– Det var inte onödigt vetande, sa Carl med ett skratt.

Resten i gruppen skrattade instämmande.

– Då tar vi nästa, sa Carl.

Alla deltagarna presenterade sig i tur och ordning och jag kunde konstatera att det var jag som var nybörjaren. De flesta hade arbetat som ledare i Wall Group i många år eller rekryterats för att de var just bra ledare. Det skulle med största sannolikhet bli en givande kurs och jag var även ganska säker på att jag vid något tillfälle skulle få nytta av mina kunskaper som bartender.

Förutom Executive programmet så skulle jag dessutom gå en av Handelshögskolans ordinarie kurser i finansierings- och investeringsteori. För att kunna ta den kursen så fick jag intensivläsa en för mig specialsydd grundkurs för att få de nödvändiga grundkunskaperna. Det var mycket arbete inte bara vid de tillfällen vi träffades på plats utan även mellan träffarna. Om jag tyckt att det emellanåt varit stressigt att arbeta, doktorera och ta flygcertifikat samtidigt så var jag öppen att diskutera om det verkligen varit stressigt då tempot var högt på Wall Groups Executive program. Oscars kommentar om att inte alla klarat av programmet på första försöket framstod som fullt realistisk.

*

Vårvädret log mot oss även om det fortfarande inte var varmt i skuggan. Vårblommorna stod i full blom och körsbärsträdens blommor spred sin prakt. Muséet låg inbäddat naturligt i grönskan och dess arkitektur smälte smakfullt in i terrängen. Oscar hade verkligen pressat byggaren för att få allt klart enligt plan. Det gick små gäss på havet men vinden låg på åt rätt håll. Hela kommunstyrelsen stod uppradad och kommunstyrelsens ordförande speglade sig i glansen av kronprinsessan som skulle inviga muséet. Jag var imponerad av Oscar att han hade lyckats få dit kronprinsessan men det kanske bara speglade hans inflytande.

Stora delar av Oscars näringslivskollegor var på plats och en del kändisar i övrigt. Polisen hade bemannat upp ordentligt och jag antog att det även fanns civilklätt skydd som inte syntes för kronprinsessan och delar av näringslivstopparna. Den samlade pressen hade stora problem med vilken celebritet som man skulle fokusera på. Oscar höll som vanligt en låg profil även om han så småningom skulle bli tvungen att träda fram.

Jag tillhörde den lyckliga skaran som fick följa med på visningen tillsammans med kronprinsessan. Visserligen så fick jag hålla mig på behörigt avstånd men ändå. Curatorn guidade runt församlingen samtidigt som han berättade om konstverken vi passerade och arkitektens intentioner. Det var ingen dålig utställning Oscar skakat fram konstverk till och jag hade aldrig tidigare sett så många verk av Klein i en och samma utställning. Jag log lite för mig själv när vi passerade min ”La Vénus d’Alexandrie” och jag fick lära mig en del nytt om hennes bakgrund som jag inte kände till.

Oscar hade dukat upp en lättare lunch i den stora utställningshallen som en lokal stjärnkrögare ordnat maten till. Det kändes mycket exklusivt och påkostat och kvalitén på maten var riktigt bra. Den lyckliga fotograf som fick fotografera tillställningen skulle förmodligen tälja guld med träkniv när hon sålde bilderna vidare. Visserligen så skulle alla bilder granskas innan de fick släppas men fotografen var nog lycklig ändå. Det var i alla fall skönt att slippa skvallerpressen även om jag förväntade mig att de skulle fabulera ihop något smaskigt med till det bildmaterial som släpptes.

När alla celebriteter fått sitt så dukades allt ut och så bjöds kommunstyrelsen och allmänheten in på en rundtur. Då hade kronprinsessan och celebriteter avviket för länge sedan. Jamie och jag var inbjudna till en liten drink på Oscars Zeealander tillsammans med William och Julia. Vi tog jollen ut till Oscars Zeelander som inte var av den största modellen men trots det hade ett separat garage för jollen. Zeelandern var lagom stor för att köra utan besättning. Kvalitén och finishen var hästlängder över Sunseekern och jag kunde inte undgå att bli imponerad. Givetvis så var jag bara tvungen att titta på maskin och även där så blev jag imponerad.

Oscar hade tagit med en flaska Champagne från invigningen som han korkade upp och så skålade vi tillsammans på Zeelanderns utfällda baddäck. Zeelandern var verkligen trevlig och jag drabbades av lite nostalgi och fick en känsla av saknad efter S/S Nova. Ganska snabbt försvann känslan när jag kom ihåg hur mycket arbete det varit med henne och vilket företag en tur med henne var. Dessutom så framstod Pipern som en mycket bättre och användbarare fritidssysselsättning även om jag saknade vågskvalpet som Zeelandern gav upphov till.

*

Jag stod i köket och försökte uppbringa lite motivation till att laga till lite kvällsmat när Jamie stormade in. Hon var helt upp i eld och lågor och jag släppte tacksamt matlagningen för att ge henne en kram. Hon hade haft styrelsemöte hela dagen och att det var något stort som skulle avhandlas det hade jag förstått.

– Vet du vad vi har gjort? frågade hon.

Frågan var helt retorisk eftersom jag inte hade en aning om vad det handlade mer än att det rörde Williams Air.

– Nej! svarade jag.

– Williams Air har beslutat om att beställa en Eviation Alice Executive idag! sa hon stolt.

– Är inte det ett elflygplan? sa jag.

Eviation Aircraft var ett israeliskt bolag som utvecklade ett mindre eldrivet flygplan. Jag visste inte ens om någon prototyp flyget och serieleveranser låg långt framåt i tiden. De hade fått en massa uppmärksamhet när man fått en ganska stor order från ett amerikanskt regionalflygbolag. Räckvidden gick inte att jämföra med en G280 men jag antog att den skulle kunna fungera inrikes i Sverige.

– Jo! Det stämmer, sa Jamie.

Den miljömässiga ambitionen av Oscar gick inte att missförstå. Han fick utstå en hel del kritik för att han flög privatflyg även om Williams Air bara använde bioflygbränsle. Med ett elflygplan så skulle en del av kritikerna kunna avväpnas ganska effektivt.

– Skall det ersätta något av Gulfstream planen eller? frågade jag.

– Nej! Utökning, huvudsakligen för inrikesflygningar. Vi skall anställa ytterligare en besättning ganska omgående för behovet finns. Faktum är att jag pratat med Sofia, sa Jamie.

Williams Air lilla flygplansflotta hade efter att Jamie klivit upp som VD på heltid förvånansvärt fort växt till två G280 och tre besättningar. Planen flög nästan året runt. Ett flertal andra stora näringslivstoppar hade gått in som delägare i företaget efter att Oscar synts i näringslivspressen tillsammans med planen. Jag antog även att Oscar sålt in bolagets fördelar till sina kollegor i näringslivet. Jamie och Julia hade släppt sin majoritetspost och sålt en del aktier för att bereda plats för nya delägare. Vinsten hade varit så bra att de löst stora delar av det ursprungliga lånet.

Företaget hade förutom ett plan till expanderat med två flygtekniker samt en liten administrativ stab så det förelåg inget behov av att köpa tjänster från Wall Group längre. Bolaget stod därmed helt på egna ben. Jamie hade verkligen haft det hektiskt som VD och hon hade inte flyget särskilt mycket den senaste tiden utan följt med mig till Seoul när jag varit där. Hon verkade trivas i den administrativa rollen som VD även om hon såg fram emot de flygningar hon trots allt gjorde.

– Så du har för avsikt att stjäla medarbetare från din gamla arbetsgivare, sa jag.

Jamie fnissade till lite.

– Har haft kontakt med Sofia sen jag slutade och jag har förstått att hon inte är helt nöjd och när vi behöver fler piloter så varför inte fråga, sa Jamie.

– Win-win för alla utom SAS, sa jag.

– För att återgå till flygplanen så kommer vi nog att köpa in en mindre dubbelmotorig turbopropmaskin för inrikes flygningar tills Alice-maskinen kan levereras, sa Jamie.

– Låter som en smart lösning, sa jag.

– Tänk att det kunde bli så bra! sa hon.

– Med Williams Air? frågade jag.

– Precis. Jag var riktigt trött på SAS där ett tag och beredd att göra nästan vad som helst för att komma bort, sa hon.

– Tur vi har driftiga barn, sa jag.

Jamie fnissade till.

– Kommer du ihåg hur hårt de arbetade på att para ihop oss? fnissade hon.

– Jo, och vilken fnissfest det blev när de insåg att de lyckats, sa jag.

Den där trippen till Louisiana i E-typen kändes avlägsen och mitt liv hade i stort sett vänts helt upp och ner. Det hade hänt så mycket att jag hade svårt att summera allt som hänt. Oavsett så hade det mesta varit förändringar till det bättre. Jamie slog armarna om halsen på mig igen och pussen utvecklades till en kyss.

– Skall vi ta ett bad i spat? Det var länge sedan, sa Jamie.

– Damen vill kanske ha ett glas vin till badet, sa jag.

– Gärna, fnissade Jamie.

Jamie satt redan i spat när jag kom ut med en flaska och två glas. Jag hade hittat en flaska Champagne och tagit den i stället för en flaska vin då jag tyckte vi kunde fira elflygplanet.

– Tog du Champagne istället? sa Jamie.

– Tänkte vi kunde fira Alice-planet, sa jag.

– Bra tänkt! fnissade Jamie.

Vi skålade och Champagneglasen klingade till innan vi smakade på den torra drycken. Luften hade börjat att bli lite varmare men så fort solen gick ner så smög sig en kylighet fram. Jag sjönk ner lite djupare i badet och Jamie gjorde det samma. Det varma vattnet och Champagnen fick mig att känna mig lite dåsig.

– Skall vi inte fira ordentligt, sa Jamie.

Hon skickade ut behån till bikinin på däcket nedanför spabadet. Av någon konstig anledning så slutade ofta våra bad i att vi älskade. Jag krängde av mig och kastade ut badbyxorna ungefär samtidigt som Jamie gjorde detsamma med bikinibyxorna. Hon vände sig mot mig och gav mig en kyss. Jag drog ner henne över mig så att hon gränslade mig. Leendet jag fick sa allt och när Jamie greppade mig så var jag redan hård. Försiktigt drog hon min lem fram och tillbaka mellan blygdläpparna några gånger och jag kunde känna hur de delade på sig.

Helt ljudlöst sjönk hon mjukt ner över mig i en enda rörelse och jag fick undertrycka ett stön när våra blygdben slog ihop. Jamie fångade in mig i en kyss samtidigt som hon började att rida mig. Jag smekte henne över brösten, ner om midjan och över rumpan innan jag vände upp om brösten igen. Jamie slöt ögonen och hon red mig långsamt tills hon fick en stillsam orgasm ungefär samtidigt som jag fick utlösning. Vi satt länge och bara höll om varandra innan vi fnissande som tonåringar tog oss ur badet, samlade upp våra badkläder och sprang in till duschen i badrummet.

*

Min tillvaro kändes mer hektisk än den brukade. Managementprogrammet sög verkligen musten ur mig för tempot var extremt högt samtidigt som jag kämpade med rollen som VD. Jag såg fram emot att få avsluta den sista kursen i managementprogrammet så att jag skulle kunna fokusera på rollen som VD. På något sätt så var rollen som VD enklare eftersom jag kunde delegera ansvar och arbetsuppgifter. Det kändes tryggt med Emma och Min-Jung som ansvariga för beräkningsavdelningen respektive Seoul för jag visste att de löste problemen.

Oscars plan visade sig vara större än jag först insett. Seoul skulle bli den hubb runt allt cirkulerade i Asien. Verksamheten som flyttades från Kina där Hong Kong utgjort bas skulle öka antalet anställda på Seoulkontoret rejält och övriga expansionsplaner skulle på sikt leda till ytterligare anställda. Till min stora glädje så blev det Min-Jung som fick axla ansvaret på plats vilket bara var ett kvitto på hur förutseende vi varit när vi rekryterat henne.

– Hannes! sa Oscar.

Jag tittade upp. Vi satt i konferensrummet ”Barbro” på Wall Groups huvudkontor. Rummet var döpt efter Barbro Bäckström och helt enligt logiken så hängde en stålnätsskulptur på väggen som Barbro gjort i rummet. Skulpturen var stor och föreställde tre kvinnliga torsos. Hela Oscars toppgarnityr av chefer var närvarande och det var expansionen i Asien som stod på agendan.

– Jag vill att du tar den här rollen, sa han.

Jag hade på något sätt eller helt naturligt glidit in i rollen som Koreaexpert. I och för sig så hade jag tillbringar en inte oansenlig tid där och mina språkkunskaper tog stormsteg framåt. Att Oscar därutöver litade så på mina ledaregenskaper att han i praktiken överlät hela expansionen i Asien på mig fick mig att känna mig stressad. Jag hade förstått att jag oväntat fort tagit mig in i Oscars innersta krets av chefer och medarbetare. Förvånansvärt nog så möttes jag inte av avundsjuka eller missunnsamhet utan snarare av respekt. Jag tror att mitt agerande i affären med Daewoo övertygat Johanna och Daniel om att jag var kompetent och att dessa spridit sin övertygelse till övriga i Oscars omgivning.

– Vi kommer inte att klara av det, sa jag.

Oscar tittade lite förvånat på mig. Hans önskemål hade varit ett av de scenarios jag tittat på och det var den som skulle kräva stora insatser av både mig och Min-Jung. Detta samtidigt som vi försökte få verksamheten att fungera. Min-Jung hade egentligen inte tid över att driva några expansioner utan hon hade fullt upp med att få ordning på den vanliga verksamheten. Mycket av arbetet skulle falla på mig och det var detta som stressade mig eftersom jag egentligen hade fullt upp som VD på hemmaplan. Efter bara ett drygt halvår som VD så var jag fortfarande en nybörjare som försökte lära mig arbetet. Jag hade därför förberett mig extremt noga inför mötet som den nybörjare jag var och listat argument för och emot.

– Avvecklingen i Hong Kong har resulterat i att vi tappat kritisk personal samtidigt som Min-Jung försöker konsolidera verksamheten.

Jag speglade upp presentationen jag förberett så att alla kunde se mina argument samtidigt som jag redogjorde för dem. Enligt min mening så var det solida argument och jag hade fog för dem alla. Efter avslutad presentation satt Oscar tyst som om han analyserade det jag precis presenterat.

– Allt står egentligen i underlaget och det enda jag gjort är ett dra slutsatserna, sa jag.

Jag hade läst de rapporter som skickats ut före mötet minutiöst. Det värsta var att de inte var synkade. Marknadsprognosen och resultatprognosen gick på tvärs med personalförsörjningsrapporten. Efter att verkligen kritiskt granskat underlagen så var min slutsats att det var rapporten från HR som var korrekt. HR hade i princip intervjuat alla anställda för att ta reda på vilka som skulle följa med och vilka som avsåg att inte följa med. Kompetenstappet var förödande för de planer som Oscar hade och AQ:s befintliga personal i Seoul kunde inte på långa vägar kompensera avhoppen. Marknadsprognosen var egentligen ett önsketänk och resultatprognosen var helt baserad på den.

– Resultatet baserar sig på marknad som inte tagit till sig HR. Enligt min mening är marknadsprognosen helt fel, sa jag.

Oscar satt fortfarande tyst samtidigt som alla runt bordet bläddrade febrilt i HR:s rapport.

– Har jag missuppfattat något? Alla har väl läst underlagen? frågade jag.

Det var fortsatt tyst runt bordet och jag började att fundera på om jag missuppfattat något fundamentalt och gjort bort mig när Oscar bröt in.

– Gör om gör rätt! sa han.

Han var helt uppenbart arg och alla runt bordet kröp ihop! Det var första gången jag såg Oscar arg och det var intressant att se hur alla runt bordet reagerade. Jag kunde se att HR-direktören såg lite orolig ut och jag antog att hon var orolig för att hon gjort något fel i sitt underlag. Oavsett så hade marknad inte läst HR:s underlag ordentligt och gjort en marknadsplan som det inte fanns något stöd för.

– Tjugo minuter paus sen skall alla ha läst underlaget! Jag vill vara själv här i konferensrummet, sa Oscar.

Det blev lite stökigt när alla rafsade ihop sina papper och försvann ut ur konferensrummet. Jag tog det lite lugnare men jag skulle lusläsa igenom alla underlag bara för säkerhets skull så att jag inte missuppfattat något.

– Hannes!

Jag stannade till.

– Du har säkert en konsekvensanalys och jag skulle vilja höra den sen. Sen så skulle jag vara tacksam om du ville förse mig med en kopp kaffe. Jag är i stort behov av en kopp nu och jag har tyvärr lite för mycket jag måste läsa igenom för att hinna hämta en kopp själv, sa Oscar.

– Jag fixar det! sa jag.

Oscar kunde ha bett sin assistent att hämta koppen men jag tog det som någon typ av erkännande av att jag i grunden hade rätt och kunde ta tiden att hämta kaffet åt honom. Jag återvände med en slät kopp svart kaffe till Oscar och satte ner den på bordet bredvid honom. För blodsockret hade jag tagit med ett par småkakor som jag hade lagt på en papptallrik. Oscar nickade lite som tack och jag försvann ut och stängde dörren om mig.

Utanför var det en pressad stämning när alla bläddrade intensivt i underlagen. Själv tog jag mig en kopp kaffe och slog mig ner med HR:s underlag. När de tjugo minuterna passerat så stod vi på kö utanför konferensrummet. Ingen gick in förrän Oscar vinkade in oss. Marknadsdirektören såg lite blek ut och jag antog att det var han som skulle få bära ansvaret medan HR-direktören självsäkert gick in och satte sig på sin plats. Själv så hade inget ändrats i min analys så jag kände mig stärkt i min uppfattning.

– Jag ber om ursäkt för att jag tappade humöret tidigare men det berodde nog mest på att jag inte gjort läxan själv, sa Oscar.

Ingen runt bordet sa något. I mina ögon var det starkt av Oscar att erkänna att han inte gjort hemläxan och be om ursäkt för det. Han hade inte varit det föredöme han förespråkade alla att vara och det skavde nog.

– Har någon en annan åsikt än Hannes som uppenbart gjort läxan? frågade Oscar.

Alla skakade på huvudet.

– Kan vi få din analys Hannes! sa Oscar.

Jag hade inte gjort någon presentation utan hade för avsikt att använd whiteboarden.

– Som framgår av underlaget från HR så kommer i princip ingen av de lokalanställda från Hong Kong att följa med och av övriga kommer runt fem procent att falla ifrån, sa jag.

Jag tittade på HR-direktören som nickade.

– Om vi bryter ut Japan så finns där kapacitet för den verksamheten.

Japan var egentligen den enda marknaden som inte påverkades så den hade jag inte lagt speciellt mycket tid på att analysera.

– Bara för att klara våra åtaganden gentemot Daewoo så kommer vi att behöva all resterande kapacitet. Detta innebär att för övriga marknader såsom Vietnam, Thailand och Singapore har vi ingen kapacitet.

Jag gjorde en liten konstpaus men ingen hade några invändningar. Vi hade en liten marknadsorganisation på plats men ingen egentlig ingenjörskapacitet. Det var verkligen krishantering jag höll på med och marknadsdirektören sjönk ihop mer och mer ju längre jag pratade, han hade gjort en stor miss. Jag fortsatte att gå igenom min analys och Oscars penna raspade i hans anteckningsblock emellanåt.

– Mellan tummen och armbågen och en grov ingenjörsuppskattning så blir det ekonomiska utfallet runt tjugofem procent lägre än liggande prognos och det kommer att ta oss ett par år minst att komma i fas förutsatt att vi kan rekrytera, sa jag.

Jag tittade ut över deltagarna. Marknadsdirektören såg om möjligt än mer blek ut än tidigare.

– Frågor? Om inte så är jag klar, sa jag.

Sen började en diskussion som tidvis var ganska hetsig. Marknadsdirektören var helt klart på defensiven med all rätta. Mötet avslutades utan att några egentliga beslut togs, underlagen och förutsättningarna var helt enkelt för dåliga. Marknadsdirektören såg inte glad ut när vi lämnade konferensrummet eftersom det var han som fått bära hundhuvudet. Oscar hade gått ganska hårt åt honom med all rätt. Jag dröjde kvar i konferensrummet med Oscar efter mötet.

– Jag vet inte om Min-Jung och jag fixar det här! Jag kommer att få lägga så mycket tid här i Seoul att verksamheten hemma i Sverige kommer driva vind för våg. Jag klarar inte av att sköta både AQ och Asien samtidigt, sa jag.

Det var kanske inte helt rätt tillfälle att komma med invändningar till Oscar med tanke på att han redan var på dåligt humör men jag kände att jag var tvungen att vara ärlig mot mig själv och honom.

– Jag inser efter det här mötet att jag kanske pressat dig lite för hårt, sa Oscar.

– Hårt och hårt men jag är trots allt nytillträdd, sa jag.

– Du har rätt! Du har haft rätt hela dagen. Vi måste göra om allt och du och Min-Jung måste få den tid ni behöver. Ni är just nu två av mina viktigaste resurser jag har när det gäller Asien som jag måste utnyttja rätt. Men det blir den nya marknadsdirektören som får ta hand om det och vederbörande kommer att samarbeta med både HR-direktören och dig! Det är en sak som är säkert, sa Oscar.

Jag höll på att ställa en fråga om marknadsdirektören men insåg att det var utanför mitt ansvarsområde. Jag hade nog egentligen fått lite för mycket information men jag tolkade det som att Oscar litade på mig.

– Säg bara vad du behöver från mig så ordnar jag fram det, sa jag.

– Jag är tacksam för dina ärliga åsikter, sa Oscar.

– Och dem får du, sa jag.

– Bra! Nu skall jag ta och ha ett mindre trevligt samtal med du vet vem, sa Oscar.

Det var ingen bra dag för marknadsdirektören! Han hade sneddat lite för mycket i kurvorna och det skulle kosta honom arbetet. Samtidigt så var det en nyttig läxa även för mig. Att jag var tvungen att hitta en balans mellan arbete och fritid för att inte bränna ut mig.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 10: Williams AirDel 12: Den nya Kingen >>

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen