Calcifers julkalender – Lucka 6 – En doft av dig

Lucka 6 – En doft av dig

Det var länge sen jag ställde larm på en lördag. Men jag vaknade ändå före och suckade högt och drog täcket över huvudet. Det enklaste hade varit att strunta i allt. Att lägga alla kuverten i en låda, glömma bort och låtsas att det aldrig hänt.

Men…

Jag var alldeles för nyfiken. Något hade hänt i mig. Det var som jag hade ett helt nytt känsloregister att hantera. Lika skrämmande som det var spännande. Och allt… var riktat till mig.

Jag tänkte på gårdagens ord: Jag ser dig. Mer än du tror och jag beundrar dig verkligen.
Vad var det jag gjorde som fick honom att beundra mig? Det måste ju vara någon som jag känner? Mina fritidsaktiviteter var ju bara spinningen, ett par gånger i veckan. Var jag bra på det? Nej. Bara väldigt svettig efteråt.

Breven kunde ju vara skrivna långt innan de hamnade i min brevlåda. Det skulle ju kunna vara någon av grannarna som….nej. Jag konstaterade – Detta var någon som kände mig väl.

Jag slängde av mig täcket demonstrativt och satte mig upp med ett bestämt andetag.
Det pirrade i kroppen och jag ville ha kvar den känslan. Det här fick bära eller brista, vem än nu som gav mig dessa hemliga brev. Jag studsade upp.

Jag låste dörren bakom mig och stoppade ner händerna i fickorna. Usch, det var flera minusgrader. Det var länge sen jag gjorde mig i ordning såhär på en lördagsmorgon – mascara och ett spänne i håret. Jag drog upp halsduken långt över hakan, kylan slog mot ansiktet när jag kom ut på trottoaren.

Snön låg tung och dämpade allt. Varje steg knarrade under mina kängor och bilarna som passerade längre bort lät som om de körde på bomull. Det var nästan tomt ute, bara någon enstaka granne som borstade av bilen.

Luften var krispig, andetagen skapade moln av den varma utandningsluften och framför mig kunde jag skymta de höga ekarna vars grenar bar upp tjocka lager snö borta i stadsparken.
Nervositeten gjorde sig påmind. Skulle jag träffa på min hemliga beundrare snart? Och i så fall – hur skulle jag reagera? Jag pustade ut, tog upp polaroidfotot och höll handen skyddande över.

Jag kisade och lutade huvudet lite – Mm, gångbrons smala metallstolpar syntes tydligt och där bakom ett mindre krokigt träd.

Jag saktade in. Den vinkeln… det måste ju vara precis här jag står, tänkte jag. Jag stod mitt på bron och jämförde fotot med verkligheten. När jag lyfte blicken var det något som fångade mitt intresse.

Ett kubformat paket dinglade lätt i vinden från en gren som stack ut, just från det krokiga trädet. Ett glansigt svart presentpapper med en stor röd rosett syntes tydligt mot den vita snön runtomkring.

Jag fnissade, värmen i magen spred sig och lite generat borrade jag ner näsan i halsduken även om jag stod där helt ensam. Först vågade jag inte gå fram utan tittade diskret runt i området om någon syntes till i närheten. Tänk om den hemliga beundraren faktiskt såg mig just nu! Tanken var hissnande.<

Jag tog mig mod och gick fram till trädet, paketet hängde ju där så inbjudande. Det stod ”Lucka 6, Till Kornelia”, så det var verkligen till mig. Ett matchande svart glansigt kuvert var inskjutet mellan presentsnöret.

Först trodde jag att jag hade trasslat in mig i mer snöre, men märkte då en metallklämma och ett vanligt kuvert hängde på samma gren. ”För dina tankar” och en pil.

Jag log, nu var det min tur att dela med mig. I fickan hade jag med det lilla arket från gårdagens kuvert. Innan jag lämnat lägenheten hade jag skrivit:

Tack för att du får mig att känna mig speciell. Det skrämmer mig, men jag kan inte sluta tänka på vem du kan vara.

Det var några väl valda ord från mig. Ett subtilt erkännande som jag stoppade ner i kuvertet.
Tänk om den hemliga beundraren var här i närheten? Jag kunde verkligen inte släppa den tanken. Att just i detta nu, såg han mig med paketet i famnen?! Pulsen ökade och jag darrade lite på andetagen.

Sen skyndade jag mig hemåt. Jag vågade inte se mig om och kolla om någon stod vid trädet. Jag ville så gärna, men kroppen vågade inte.

Jag sparkade igen dörren med hälen och höll paketet hårt i händerna. När jag gick mot köket var det som om jag kunde ana en doft. Snabbt slet jag bort pappret och framför mig höll jag nu en svart ask. Ivrigt lyfte jag på locket och såg något svart glansigt hoprullat innan en våg av varm maskulin parfym slog mot mig. Doften var gudomlig – mörk och sensuell, med en tung varm ton av vanilj. Åh… den kändes så sexig! Personen som bar den här doften var kaxig och hade koll på vad han gjorde.

Jag lät fingertopparna glida längs den glansiga rullen och vecklade ut en slips i händerna.
Automatiskt lyfte jag den mot näsan och drog in den mörka doften. Oj, jag vinglade nästan till av den överväldigande känslan som sköljde över.
Drog ett andetag till – den där doften skulle följa mig resten av livet. Jag sträckte mig efter kuvertet, det var dags att läsa dagens lucka.

”Lägg mig runt din hals, blunda och föreställ dig hur jag lutar mig mot ditt öra och viskar vad jag vill göra med dig.”

Jag svalde hårt. Vem han än var…så var det här inte bara en lek längre.