Lucka 19 – Julfesten
Klackarna slog mot den plogade gatan. Jag och Malin, Cecilia och Erika hade mötts upp nere vid busshållplatsen för att ta följe upp till Grand Hotell. Malin hade fått sms av Jesper att de var på väg, men att de skulle fixa något innan, som han hade uttryckt det. Ikväll var den stora kvällen, julfesten som vi alla hade sett fram emot!
”Vad snygga vi är!” skrattade jag och posade framför den gigantiska spegeln i hotellentrén.
Till kvällen i ära hade jag svart tight spetsklänning som visade mer än vad jag var van vid. Jag har inga stora bröst, men de framhävdes fint i den här klänningen utan urringning. Självklart med ett par matchande klackar till! Håret var uppsatt med den där röda sammetstofsen jag hade fått av min hemliga beundrade. Den satt som en diskret krona uppe på huvudet.
Erika och Cecilia hakade snabbt på och putade med rumpan och vi knäppte en bild tillsammans. Därefter gick vi in i stora salen – borden var dukade, julmusiken spelade i bakgrunden och sorlet av förväntansfulla julfirare fyllde lokalen. Vi försökte urskilja var firman hade sina bord någonstans.
Daniel och tre av cheferna satt vid ett bord när vi fick syn på dem. Han sken upp, vinkade dit oss och hälsade. Cheferna höll sig formella som vanligt, men jag visste – så snart de hade fått i sig lite så skulle de släppa loss som vi andra.
Det dröjde inte länge förrän killarna vällde in i salen. Folk omkring vände blickarna mot dem. Jesper först som vanligt lite för högljudd, följd av Erik, Filip och Zac. Bengt, Aron och Ivan kom sist, något mer behärskade men ändå med samma energi som de andra. Det var kul att se alla så finklädda!
Vi började dra fram stolar och försökte pussla ihop placeringarna. Långbordet rymde tio personer, och vårt gäng lyckades klämma ihop sig runt ett. Vi tjejer – jag, Erika och Cecilia hamnade i en liten klunga. Mittemot slog killarna sig ner. Malin hamnade bredvid Jesper – och deras ändlösa diskussion från jobbet fortsatte som om de aldrig lämnat kontoret.
När vi reste oss för att gå till den klassiska stora julbuffén såg vi direkt hur Jesper och Zac redan var lite för sliriga. Och hur de försökte skärpa till sig medan köttbullarna rullade omkring på tallrikarna. Bara åsynen av hur ansträngt koncentrerade de såg ut gjorde det bara ännu roligare.
När vi kom tillbaka till bordet hade ljudnivån höjts ytterligare. Det var högt i tak, vi skålade och hade riktigt trevligt. Alkoholen värmde i magen, kinderna kändes varma och jag reflekterade över hur snabbt månaden hade passerat. 19 dagar…19 dagar av hemlighetsmakeri från en hemlig beundrare. Blicken gled över mina kollegor.
Zac, helt omöjligt att det var han. Han hade ju flickvän, och utan att ens ha träffat henne så var det som om vi redan kände henne, för allt han berättade. Bengt, bara nej. Erik var för högljudd. Charmig på sitt sätt, men alldeles för impulsiv för att planera 19 dagars hemligheter. Filip var i min ålder, ganska fin att titta på, men han visade aldrig något intresse för att prata bara med mig, vi pratade mest när alla satt i grupp.
Ivan däremot… jag hade inte ens tänkt på honom. Lite tystlåten men ändå alltid med på allt. Lugn och introvert, han kanske skulle passa mig? Men hans utseende var egentligen inget jag fastnade för. Kortsnaggat hår, blågrå ögon och bastant i kroppen. Han hade i alla fall ett sätt att lyssna på som fick en att känna sig sedd. Det kunde jag inte sticka under stolen med. Tänk om det var han?
”Kornelia?”
Tankarna avbröts när jag fick en liten lätt armbåge av Cecilia i sidan och tittade upp. Daniel stod med sitt glas höjt och ville utbringa en julskål. Alla riktade blickarna mot honom med varma leenden.
”Tack för det här året!”
Vi skålade i kör och fortsatte kvällen i samma anda.
När servitriserna hade dukat av tallrikarna, behövdes det påfyllning i glasen. Gänget reste sig hastigt och försvann mot baren medan jag, Cecilia och Bengt blev kvar. Konversationen fortsatte samtidigt som jag slängde ett öga runt i salongen. Det var glada julfirare överallt, sorlet var högt och man fick koncentrera sig för att höra ordentligt. Jag fick syn på Aron som var på väg mot bordet. Ljusblå skjorta, svarta kostymbyxor i all sin enkelhet, men ack så fin att vila ögonen på. Jag harklade mig för att avbryta tankarna och pillade med halsbandet för att tänka på annat. Kunde det vara han som skickat breven? Det stämde inte med hans Frankrikeresa. Fast…vänta lite…?
”Var är de andra?” frågade han och drog ut stolen bredvid Bengt.
”Gissa?” skrattade Bengt och höll upp sin tomma glasflaska.
Aron nickade och pekade sen på mig och Cecilia.
”Vad vill ni ha?”
Jag höjde ögonbrynen, fick tunghäfta och mumlade osammanhängande.
”Va?” skrattade han. Cecilia tittade snett på mig.
”Bestäm du!” fnissade jag bara och gestikulerade lätt med handen mot honom.
Aron nickade mot oss, log finurligt innan han vände blicken och försvann in mot baren. Åååhh, kunde jag inte skärpa till mig när jag för en gång skull pratade med honom!
Jag satt kvar med händerna runt det tomma glaset när Cecilia plötsligt lutade sig närmare.
”Fan vad jag gillar honom!”
Jag vände mig mot henne.
”Gör du?”
”Ja,” svarade hon och log. ”Han är så himla snygg. Och trevlig! Han är alltid lätt att ha och göra med. Inget krångel.”
Jag hummade till svar och nickade. Det knöt sig i magen när hon sa orden. Hon sa det jag tänkte om honom. Alla gillade ju Aron. Snygg, hjälpsam, pålitlig och alltid med ett pillemariskt leende på läpparna.
Och det var kanske det som gjorde honom lite farlig. Inte för att han stack ut – utan för att han smälte in.
En liten stund senare kom han tillbaka, med två vinglas balanserande mellan fingrarna i ena handen och två ölflaskor i den andra. Han räckte snabbt över en flaska till Bengt utan vidare.
”Här.”
Sedan vände han sig mot oss. Kroppsspråket blev mer märkbart, och med en liten teatrisk lätt bugning sträckte han fram ena glaset till Cecilia och därefter det andra till mig.
”Mademoiselle.”
”Merci!” Äntligen fick jag användning av de onödiga franskakunskaperna från högstadiet.
Orden landade mjukt mellan oss. Jag tog emot glaset och mötte hans blick för en sekund för länge. Han log, det där självsäkra leendet, innan han rätade på sig och drog ut stolen framför mig.
”Jaha du” skrockade Bengt. ”Hur var Frankrike nu då?”
Cecilia vände blicken mot Aron och väntade nyfiket på svar.
”Syrran bor där.” började han. ”Hon och hennes kille hade ett skidevent i Les Sybelles.”
”Jaha!” utbrast Cecilia och ville veta mer. ”Men det är ju ändå rätt lyxigt?”
”Jo,” medgav han. ”Frankrike gör ju något med en.”
Han snurrade lätt på sitt flaskan, som om han tänkte efter, innan blicken gled över till mig.
”Hur har det gått här hemma då?”
Det blev en kort paus. Jag berättade att alla deadlines var avklarade, det mesta låg på kundernas bord som antagligen skulle svara efter jul och nyår, så vi kunde avsluta den här veckan med gott samvete och njuta av ledigheten.
”Hur ska du njuta av ledigheten då?” han sa det ganska direkt.
”Vara hemma bara. Ja, förutom julafton.”
”Såklart.” nickade han och tog en klunk av sin öl.
Cecilia lutade sig fram över bordet, hon var redo att dra igång något.
”Ja men hur firar ni julafton? När äter ni? Före eller efter Kalle?”
”Före!” utbrast Bengt nästan irriterat. ”Annars missar man ju Karl-Bertil Jonsson!”
”Den skiten.” muttrade Aron och flinade mot honom.
”Vi ses alltid vid klockan ett, efter det äter vi.” fyllde jag i.
”Ja före.” höll Aron med och lutade sig tillbaka och nickade. ”Lillsyrran blir så grinig om hon missar Kalle.”
”Vi äter efter. Sen klockan sex kommer tomten. Vi har ett tight körschema.” skrattade Cecilia. ”Vi letar fortfarande efter en tomte. Aron, ställer du upp?”
Vi avbröts av ett vrål som fick oss att kolla över axeln. Sekunder senare slöt två armar om Bengt och Aron och tog ett skämtsamt stryptag om.
”Öh, häng med till dansgolvet nu!”
Jag och Cecilia tittade på varandra. Erik var redigt slirig under fötterna nu. Daniel och cheferna satt som tur inte inte kvar vid sitt bord. Han hade garanterat hållit ett öga på honom då.
Erik klappade Bengt på axeln som för att få med sig honom också.
”Jag ska ha en öl till.” muttrade Bengt och reste sig och försvann lika snabbt.
Erik försökte hypa upp oss och la armen om Cecilias axel och vinglade mot dansgolvet tillsammans. Jag gick precis bakom dem och såg hur Aron stannade kvar vid bordet och tog upp telefonen.
Ljudnivån ökade kraftigt när vi närmade oss dansgolvet. Musiken dundrade och discoljuset svepte över dansgolvet. Kort efter kände jag vinddraget i håret och Aron hade hunnit ikapp.
”Ha…du…ft….br…d….mber?”
”Vad sa du?!” ropade jag och lutade mig närmare.
”Jag hör inte?!” svarade han och skattade.
Samtidigt dök resten av gänget upp.
”Där är ni juu!”
Jesper, Zac, Malin och Ivan slängde sig över Aron och drog in han i vimlet. Cecilia tog mig i handen och svepte med mig och Erik in i havet av dansande människor. Jag kände hur kroppen rycktes med, skrattade åt Erik som försökte hålla sig på fötter. Kvällen blev lång.
Klockan var 02:30 när jag kom hem. Lite för berusad, ont i fötterna efter allt dansande och med huvudet fyllt av kvällens intryck. Klackarna sparkade jag av innan jag ens hunnit stänga ytterdörren. Någons sambo hade skjutsat hem oss, men jag kunde inte riktigt minnas vem? Jackan hamnade på golvet i hallen, klänningen gled av på vägen in till sovrummet och allt jag kunde tänka på var det vitt blanka kuvertet som hade väntat i brevlådan hela kvällen.
Jag slängde mig i sängen och drog på mig täcket. Fingrarna fumlade med brevet. Det snurrade lite i huvudet och jag stannade upp för ett ögonblick. Kroppen kändes tung, ögonlocken ännu tyngre.
Innan jag visste ordet av hade jag somnat med brevet oläst i handen.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.