Lucka 17 – Vet fler?
Oj, bara en vecka kvar till julafton!
Det märktes nu att kontoret hade gått in i julstämning. Alla pratade mer än vanligt, julmusiken spelade lite för högt men ingen klagade. Kalendern ekade nästan tom, bara några enstaka avstämningar var kvar innan vi alla kunde gå på efterlängtad ledighet.
Jesper meddelade glatt att han fixade förfest på fredag – taktiskt eftersom han bodde närmast Grand.
”Kornelia, tar du med din hemliga beundrare eller?”
Några av kollegorna sneglade och fnissade lite bakom sina skärmar, som om de plötsligt visste mer än jag berättat. Hade Daniel sagt något? Han var den enda som kunde ha listat ut något efter igår… och om någon skulle råka prata för mycket utan att mena något illa, så var det han. Innan jag hann säga något kände jag hur kinderna blev rosiga och värmen i kroppen spred sig. Jag höjde ögonbrynen och skakade på huvudet i protest.
Vi var flera som slutade tidigare idag. Jag kunde bege mig redan vill halv fyra-tiden med gott samvete. Det var en lättnad att komma ut i den kalla eftermiddagsluften och till de sista strimmorna av decemberljus.
Snön knarrade under skorna, och jag drog in ett djupt andetag som jag hoppades kunde rensa bort hela dagens pinsamheter.
Tankarna gled tillbaka till honom. Åh, MIN hemliga beundrare! Det hade gått så många dagar nu – så många brev, så många presenter och hemliga uppdrag – att det nästan kändes som om jag faktiskt kände honom. Som om han var någon jag träffade varje dag, trots att jag inte visste någonting om honom! Han var beroendeframkallande på ett sätt som inte gick att förklara. Jag kunde bara skapa en bild av honom i mitt huvud. Nästan varje kväll hade jag tagit fram den svarta slipsen innan läggdags, bara för att få dofta på honom.
Det var löjligt, naivt och farligt. Och ändå längtade jag efter mer.
Någonstans långt bak i tankarna visste jag att jag borde vara försiktig — att det var för intimt, för intensivt och jag hade redan gjort saker som var helt utanför min comfort zone.
Men jag älskade det. Jag älskade känslan av att vara sedd, uppvaktad och utvald.
Han fick min fantasi att skena.
Jag drog upp halsduken över munnen, log för mig själv och funderade på dagens kuvert kunde innehålla. Precis när den härliga mjuka värmen från dagdrömmandet spred sig i bröstet, blev jag abrupt avbruten mitt på trottoaren bara ett tjugotal meter ifrån min entrédörr.
Ett bekant ansikte svepte förbi mig i ögonvrån. Där, samma man som stått i trapphuset förra veckan! Jag kände igen det lockiga håret som spretade ut under mössan och den bruna jackan!
Och vad i hela friden gjorde han här… på min gata!? Jag stannade tvärt till och följde honom med blicken när han försvann nerför trottoaren. En del av mig ville ropa något, men kunde inte komma på vad bara. Jag skyndade mig hem istället. Skulle jag få syn på honom igen, skulle jag ta tag och fråga vad han höll på med!
Och där i min brevlåda, låg ett blått kuvert och väntade på mig. Jag inbillade mig att det kändes kallt, som om det nyss hade varit ute i kylan. Var det killen med mössan som lämnat det?
Tankarna blandades, kände mig till och med lite irriterad. Men när jag läste meddelandet uppe i lägenheten smälte mitt hjärta. Han i brun jacka kändes inte som någon som kunde skriva så här fina meningar.
”I kväll vill jag att du tänker på mig när du klär av dig. Oroa dig inte, det är vår hemlighet. Längtar tills jag får vara nära dig igen.”
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.