Lucka 15 – Måndagsångest
När jag vaknade tog det bara några sekunder innan hjärnan påminde mig om gårdagen.
Men jösses, vad hade jag gjort?!
Det räckte inte med att jag hade tappat kontrollen fullständigt och jag gett mig hän åt någon jag inte ens visste vem det var. Personen hade dessutom varit där – under läktaren hela tiden. Jag skämdes.
Nu i efterhand kändes allting… för mycket.
Jag hade blivit carried away, totalt. Och den dagen jag skulle få reda på vem det är – ja, jag skulle antagligen inte kunna se personen i ögonen. Måndagsångest, i dubbel bemärkelse.
”Du har redan sett mig — oftare än du tror.” – Detta kunde ju vara vem som helst!
På bussen till jobbet satt jag bara och stirrande ut genom fönstret och försökte hålla hjärnan i schack. Jag var tvungen att sluta överanalysera. Bara ta mig igenom måndagen. Andas och bete mig normalt.
Som om inte detta var nog, så plingade telefonen till på lunchen från ett okänt nummer.
”Tja. Vad gör du på torsdag? 🙂 ”
Ingen runt bordet höll på med sina telefoner i alla fall. Jag försökte hitta numret på nätet, det var omöjligt. Jag struntade i att svara, det räckte med hemlighetsmakeri idag. Dessutom vore det märkligt om min hemliga budbärare plötsligt skulle börja skicka sms, som om han lagt ner det analoga envägssättet att kommunicera på.
Jag reste mig lite för hastigt, som om känslorna satt utanpå kroppen nu. Om han kunde dyka upp överallt, manipulera cafépersonal och veta exakt när jag kom hem… då kunde jag faktiskt börja ta reda på saker själv.
Bengt stod vid diskmaskinen och ställde ner sin kaffekopp. Den slanka kroppen med lätt framskjutna axlar såg plötsligt inte alls lika omisstänksam längre.
Jag ställde mig bredvid honom.
”Du Bengt,” började jag. ”Hur går det med videoprojektet? Blir det klart innan jul eller?”
”Jadå, det löser sig. Har du fått påtryckningar eller?”
Jag ryckte på axlarna, besvarade hans fråga med en ny fråga.
”Har du mycket att göra på dagarna? Eller hinner du med egna ärenden?”
Bengt suckade som om han just blivit påkommen.
”Jasså, vem har klagat nu då?” fnös han. ”Jag…handlade julklappar till barnbarnen när jag ändå var på köpcentret efter kundmötet. Vad tänkte du på?”
Jag höjde ögonbrynen, låtsades som om frågan var helt harmlös.
”Nej, inget särskilt. Bara nyfiken.”
Senare dök Malin upp vid mitt skrivbord med skvaller.
”Alltså… hörde du vad som hände i receptionen i morse?”
Jag skakade bara på huvudet och lät henne babbla på.
”Haft en bra helg då?”
Hon hajade till.
”Jag?” Hon skrattade till. ”Lugnt, jag var faktiskt chaufför igår. Lämnade av Aron och ett par av hans kompisar på flygplatsen.”
Jag hummade neutralt, försökte läsa av henne och vad hon precis sagt.
Just ja, Aron skulle ut och resa. Oåtkomlig och struken från min misstänkt-lista. Synd.
Jag sparkade av mig skorna i hallen och öppnade det rödskimrande måndagskuvertet. Det låg en lika stor utskriven bild låg med kortet. Jag drog efter andan när jag såg motivet – mig själv, sittandes mitt i en skälvande rörelse med huvudet lutat bakåt, stängda ögon och läpparna lätt isär, så tunna rökmoln steg från mig.
Bilden var tagen snett under läktaren. Skarp och klar. Det var som jag kunde höra de knakade träbalkarna när jag tittade på bilden. Medan jag vek upp kortet, insåg jag hur nära han varit. Hur kunde jag inte sett eller hört honom om han var så nära?!
“Jag älskar verkligen hur du vågade lämna över dig till mig. Du är helt otrolig, du anar inte hur mycket! Jag kommer bära med mig bilden av dig tills vi ses igen.”
För en sekund kunde jag inte avgöra om jag var mer skrämd… eller mer dragen till honom än någonsin.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.