Audrey

Det händer att någon ny försöker kontakta mig på Instagram. Jag är på inga sätt en frekvent användare av denna plattform. Men så ser jag att jag har ett meddelande. Oftast är det en kvinna, betydligt yngre än jag, som vill ha kontakt. Så småningom visar det sig att hon vill att jag ska sända pengar i utbyte på bilder på henne. Det är lite roligt att spela med ett tag. Ja, jag vet, det är inte så moraliskt att göra det, samtidigt är det roligt att se hur långt jag kan driva dem. De är ju ändå bara ute för att fånga en torsk, så varför inte?

Den här gången var det en kvinna, 42 år med en son på fyra. Vi pratade en hel del, men svårt, hon kunde inte engelska och var tvungen att översätta allt. Varje liten konversation tog tid, vilket var bra. Jag hann tänka vad jag ville säga och hur.

Vi pratade eller chattade över flera veckor, successivt lärde vi känna varandra mer och mer. Hon var ensam och sökte någon som kunde ge henne tid och uppskattning. Någon att skratta tillsammans med, någon att dela tankar med. Men hur skulle det fungera om hon inte kunde engelska och jag inte någon franska?

Det rann ut i sanden, våra konversationer blev färre och färre, tills en dag. Men låt mig ta det från början.

Det skulle vara en utställning av Yves Kleins verk i en liten stad i Normandy. Jag har länge tyckt om hans blå verk, ibland med struktur och ibland bara hans IKB, International Klein Blue, en färg han själv hade skapat. Jag bokade en biljett till Caen. Då kom jag ihåg att Audrey, som hon heter, bodde där. Jag slängde i väg ett meddelande. Efter en stund fick jag svar. Hon var kvar och visst kunde vi ses, äta något.

Det var inte utan att jag undrade hur det skulle gå, hon kunde inget annat än franska och min franska var näst intill obefintlig. Jag var på utställningen. En liten besvikelse, de hade bara ett fåtal verk. Skulle kvällen bli en besvikelse också? Hon hade angivit en restaurang och bokat bord, så jag skulle bara komma dit.

Fjärilar i magen? Absolut, och det var nog inte bättre för henne. Jag tog ett par ljusa chinos, en skjorta och en tröja, det kunde vara lite kyligt på kvällen. Hon var redan där när jag kom, väntade vid bordet.

Jag måste få beskriva henne. 42 år, cirka 175 cm lång och smal. Hon hade en cerise-skär klänning som var ankellång. Nedtill lite volanger och klänningen gick omlott runt henne. Liten urringning där hon hade ett hängsmycke med en berlock. Hennes hår var ljust brunaktigt och gick ner till axlarna, lite lockigt. Ansiktet var ovalt, något långsmalt och bruna ögon. Ögonskuggan var svart, vilket gjorde hennes ögon mörkare än de var.

Vi kysstes på kinderna, som är brukligt och jag satte mig ner vid bordet. Audrey hade redan beställt ett glas mousserande vin, som kom in när jag satte mig ner. Vi skålade och såg in i varandras ögon. Vad gör du gamle man? Tänkte jag, som var 53.

Lite haltande började vi försöka konversera. Hon hade lärt sig lite engelska och jag försökte med min franska. Det blev inga djupare konversationer, men vi hade trevligt och maten var mycket god. När chokladmoussen var uppäten och jag hade betalat. Jag är ju en gentleman, självklart betalade jag.

Vi gick ut i augustinatten. Det var en varm skön kväll, jag hade tagit av mig tröjan, den var helt onödig. Vi gick ner mot stranden och hon tog av sig sandalerna. Jag gjorde likadant med mina skor. Tillsammans gick vi och kände vattnet, vågorna som sköljde upp på stranden. En liten måne spred sitt ljus över oss. Vi behövde inte prata, bara vara.

Sakta gick vi sedan hem till där hon bodde. Hon hade ordnat barnvakt hade jag förstått. Vi stod utanför hennes port. Hon gav mig en kram och en kyss, sedan försvann hon in i porten. Vi hade inte sagt något om något mer möte. Jag hade ett par dagar till innan jag skulle åka hem.

När jag kom till hotellet hade jag fått ett meddelande. Hon tackade för en trevlig kväll och undrade om jag ville träffa henne i morgon igen, hon ville laga något till oss hemma eftersom hon inte kunde få barnvakt igen. Självklart tackade jag ja.

Kvällen därpå kom jag till hennes lägenhet. Hon hade en liten trerummare, vardagsrum och två sovrum. Ett för sig själv och ett för hennes son. Han var ett piggt barn, som pratade på, som om jag förstod allt han sa. Han brydde sig inte att jag inte svarade, bara att jag nickade och såg intresserad ut av vad han än berättade.

Audrey hade gjort en fisksoppa med krutonger. Ett vitt vin till. Sonen såg lite ogillande ut, men fick en korv och pommes frites. Trots våra problem att prata hade vi en god måltid med många skratt, inte minst på grund av lilla Daniel.

När middagen var över var det dags för Daniel att sova. Hans mor läste en saga, borstade tänder och stoppade om honom. När han sov kom hon ut igen och vi satte oss med ett glas vin i soffan. Hon satt nära mig, jag la en arm om henne och skålade. Vi såg in i varandras ögon, hon gjorde klart att hon ville bli kysst. Vilket jag gärna gjorde.

Hon var en fantastisk kryssare. Jag hade inte råkat ut för någon som det var så fantastiskt att kyssa. Det var som hela kroppen stod i brand. Kyssarna bara fortsatte och fortsatte. Det ena ledde till det andra, vet inte hur det gick till, men våra munnar var fastklistrade vid varandra hela tiden, ända till att ingen av oss längre kunde få tillräckligt med luft och vi föll ihop i varandras armar.

Hon var mjuk och god mot min håriga bringa. Hennes läppar fortsatte att kyssa mig, liksom jag henne.

Vi måste ha somnat där i soffan, för helt plötsligt kom två små fötter intassande och väckte oss. Audrey steg upp, utan att vara det minsta blyg, och följde med Daniel in till hans rum. Efter en stund kom hon ut igen, tog mig i sin hand och vi gick in i hennes sovrum.

På morgonen kysste jag henne, tog på mig mina kläder och smög tillbaka till hotellet. Efter lite vila checkade jag ut och tog flyget tillbaka till Sverige.

Vi har fortfarande kontakt och kommer att ses igen. Då kommer jag att få tillfälle att praktisera – min franska.