Nästa dag var en fredag, så Nina hade möjlighet att gå från jobbet några timmar tidigare. Därför kunde hon vara hemma när Klara kom hem från skolan. Nina hade varit fylld av en nervös, upphetsad energi hela dagen, och hade knappt kunnat koncentrera sig på arbetet. På lunchrasten hade hon låst in sig på en toalett och onanerat, vilket hade hjälpt en stund, men nu när hon satt i soffan och hörde Klara komma in genom ytterdörren kände hon hur händerna börjat darra. Hon och Johan hade legat vakna länge föregående kväll och pratat igenom vad de skulle säga, hur de skulle säga det, och hur de skulle gå vidare beroende på hur Klara reagerade. De hade kommit fram till att det var bäst att Nina talade med Klara själv först. Nina erkände för sig själv att det var bra av ett annat skäl också. Hon var övertygad om att Johan inte haft något med detta att göra, men genom att tala med Klara själv kunde hon försäkra sig om det. Hennes mun kändes torr. Hon harklade sig.
”Klara, vännen,” ropade hon ut mot hallen, förvånad över hur normal hennes röst lät, ”kan du komma hit in, jag behöver prata med dig.”
Klara dök upp i dörren till vardagsrummet. Hon såg lite nervös ut. Antagligen har ingen tonåring någonsin hört ”jag behöver prata med dig” från en förälder utan att bli lite nervös.
”Vad är det mamma?” sade hon från dörröppningen.
”Kom hit och sätt dig,” sade Nina och klappade på soffdynan bredvid sig. Klara kom tveksamt fram och satte sig. Nina tog hennes hand och tvingade sig själv att möta hennes blick. ”Du behöver inte oroa dig, du har inte gjort någonting fel, jag är inte arg på dig, vi behöver bara prata.”
”Okej…” sade Klara dröjande. Hon såg ut att önska att hennes pappa varit där. Hon hade alltid haft lättare att komma undan med saker med honom. Nina tog ett djupt andetag.
”Jag hittade dina… eh,” hon visste inte om borde säga sexnoveller till sin egen dotter, ”dina berättelser, när jag använde den gemensamma datorn.”
Klara stelnade till. Hennes ansikte blev en blek, uttryckslös mask, men en rodnad kröp upp över bröstet. Nina kände sin dotters hand bli kallsvettig.
”Vad för berättelser?” frågade Klara med tvungen lätthet.
”Dina berättelser om din pappa,” sade Nina. Klara drog till sig handen och korsade armarna över bröstet och stirrade ned i knät.
”Hur vet du att de är mina?” Hon verkade inse för sent att försöket att skylla ifrån sig kommit för tidigt, att det indikerade att hon visste vad det oskyldiga om din pappa var kod för. Rodnaden hade spridit sig upp för halsen och kinderna. ”Eh, alltså, vad menar du om pappa?”
”Dina fantasier om din pappa,” sade Nina och lutade sig närmre Klara, försökte fånga hennes blick och tränga igenom hennes försvar. ”För det är väl bara fantasier? Han har inte… gjort saker med dig?”
”Va? Nej!” utbrast Klara. Hon mötte Ninas blick med glöd i ögonen. Frågan verkade för första gången väcka något annat än skam hos henne, en vilja att försvara sin pappa, men vad det än var så rann det ur henne snabbt. Hon sloknade som en vissnande blomma. ”Han har inte ens tittat på mig, inte ens när jag…” mumlade hon, nästan tjurigt. Hon satt tyst och stirrade ned på sina egna fötter. De defensivt korsade armarna framstod plötsligt mer som att hon höll om sig själv, försökte hålla sig själv uppe. En tår rullade ned för hennes kind. Hennes axlar skakade av tysta snyftningar.
”Förlåt mamma,” sade hon tyst och snörvlade, ”förlåt, jag kan inte hjälpa det. Jag vet att det är fel och äckligt och att jag är äcklig… och att det är något fel på mig. Men jag skulle aldrig…”
Nina lade armarna om sin dotter och drog henne intill sig. Klara tryckte ansiktet mot hennes axel.
”Det är okej vännen,” viskade Nina och strök henne över håret. ”Det är okej. Du behöver inte skämmas. Du har inte gjort någonting fel. Det är inte äckligt. Det är naturligt att ha fantasier.”
”Inte om sin egen pappa,” snyftade Klara.
”Jodå,” sade Nina och vaggade henne mot sig. ”Du vet ju själv att det finns många andra som skriver om samma sak på den där sidan du var på, eller hur? Jag… jag brukade också fantisera så om min pappa när jag var i din ålder. Jag gör det fortfarande ibland.”
Klara hickade till. ”Om morfar?” Plötsligt fanns det lite nyfikenhet som trängde igenom sorgen och självföraktet i hennes röst.
”Ja, om morfar. Jag kan berätta någon gång, det vore väl bara rättvist nu när jag har läst dina fantasier. Men jag behöver få veta… är det bara något du njuter av att fantisera om, eller är det mer än så? Har du känslor för honom?”
”Jag… jag tror det,” sade Klara dröjande, fortfarande med ansiktet dolt mot Ninas axel. ”Jag tror att jag är kär i honom.” Hon snyftade till. ”Förlåt mamma, jag skulle aldrig försöka komma emellan er, inte på riktigt. Jag vet att det aldrig kan hända.”
”Jag är inte svartsjuk på dig, älsklig, om du tror det,” sade Nina. ”Jag vet redan att han älskar dig mer än någon annan i hela världen. Jag vill att det ska vara så.”
”Men det är som hans dotter, inte…”
”Kanske, kanske inte,” sade Nina, ”men jag skulle inte vara svartsjuk om han älskade dig… på andra sätt också. Jag älskar dig, och jag älskar honom. Jag vill att ni ska vara lyckliga.”
Klara lyfte ansiktet en aning och kilade upp på henne.
”Vad är det du säger mamma?”
Nina samlade sig. Fram till nu hade hon haft möjligheten att backa, att tolka om vad hon redan sagt så att Klara trodde att hon missförstått. Hon tvingade sig själv att stadigt möta sin dotters tårfyllda ögon. ”Jag säger att jag inte har något emot om du och din pappa upptäcker att er kärlek är någonting större än bara en dotter och hennes pappa som älskar varandra.”
Klara bara stirrade på henne.
”Jag läste dina berättelser, älsklingen,” fortsatte Nina, ”och jag upptäckte att jag tyckte om dem.”
”Du tyckte om dem?”
”Ja. Jag upptäckte att jag kände igen mig i din fantasi, och i hopplösheten i att vilja ha något, eller någon, som jag aldrig kunnat få. Så jag insåg att jag tyckte om dem av ett annat skäl, att jag tyckte om att läsa om hur du skulle kunna få uppleva det jag aldrig fick. Och…”
Nina ville säga mer men tvekade. Hon hade försökt förstå varför större delen av gårdagen och hela dagen idag. Hon trodde att det hon sagt var sant. Tanken på att Klara kunde få uppleva det hon aldrig fått uppleva, som hon alltid accepterat som omöjligt, gjorde henne faktiskt lycklig, och det var upphetsande att liksom leva ut sin egen fantasi genom henne. Men det var inte hela sanningen. Hon förstod fortfarande inte helt varför hon blev så upphetsad av tanken på Klara och Klaras pappa tillsammans. Visst väckte det liv i hennes egna gamla fantasier, men det var också något som hände inuti henne när hon tänkte på hur mycket vackrare, sötare, fastare i hullet hennes femtonåriga dotter var. Hur mycket… trängre. Nina var i god form, men hon hade fött barn, ammat och var nästan fyrtio. Hon förstod inte varför, men hon ville att Johan skulle föredra deras dotter framför henne. Hon ville se honom njuta av Klara och veta att hon aldrig skulle kunna leva upp till det.
”Och vad, mamma?”
”De gjorde mig upphetsad,” erkände Nina, men kände att hon måste sortera igenom tankarna om varför själv innan hon delade med sig av dem, i alla fall för Klara. ”Jag förstår inte helt varför, men…” Nina tvekade igen. Hon hade talat med sin dotter om onani och sex tidigare, hon ville att hon skulle vara välinformerad, men aldrig egentligen om sitt eget sexliv eller sina egna preferenser och fantasier. Inte förrän idag. ”Jag smekte mig själv tills jag kom, till den om när han kommer in i ditt rum på natten,” sade hon snabbt, innan hon tappade modet. Som tur var verkade Klara varken förskräckt eller äcklad.
”Gjorde du?” frågade hon, och för första gången sedan samtalet börjat sken ett litet leende fram genom tårarna.
”Ja, och till flera av de andra också.” Det var lättare nu när hon visste att Klara blev glad.
”Det är en av mina favoritfantasier,” sade Klara, plötsligt öppenhjärtig. Hon plirade upp mot Nina med ett allt bredare leende. ”Det var en av de första jag hade om honom, och jag brukar fortfarande tänka på den när jag… ja, du vet.” Hon rodnade sött, men vek inte undan med blicken.
”Jag vill berätta en sak till innan din pappa kommer hem,” sade Nina. Detta var det sista steget. ”Jag visade några av dina berättelser för honom.”
Klaras leende falnade till besvikelse.
”Va? Berättade du för honom?” Hon började dra sig undan, men Nina tog hennes händer och höll dem hårt. Vägrade låta sin dotter vända sig bort.
”Älskling, han tyckte om dem,” sade hon med eftertryck. ”Han tyckte om dem. Han blev… hård av att läsa dem.” Hon övervägde att berätta hur hon fått honom att kalla henne för Klara, men trodde inte att tiden var mogen för det. ”Jag vet inte om han har fantiserat om dig tidigare, men han har definitivt lagt märke till hur du… växt till dig.”
Klara slutade försöka dra sig undan. De satt och höll varandras händer i tystnad en liten stund.
”Men han verkar aldrig ens titta på mig,” sade Klara tillslut.
”Det är för att han försökt vara hänsynsfull,” sade Nina. ”Han älskar dig och vill inte göra dig obekväm. Men tro mig, han tittar, och han ser en vacker ung kvinna. Jag tror inte att han skulle erkänna om han har fantiserat om dig tidigare, i alla fall inte än, men jag vet att han definitivt gör det nu, när han har läst.”
Klara såg fortfarande tvivlande ut. ”Men tänk om det bara är en fantasi för honom?”
”Jag har pratat med honom, vännen, det är inte bara en fantasi, i alla fall om du verkligen vill att det ska bli mer än så.”
”Men tänk om det bara handlar om… eh, sex för honom? Killar är ju lite… Jag är kär i honom mamma.”
”Han är din pappa, och en man, inte någon svettig tonårskille ” sade Nina, ”och jag vet att han älskar dig mer än någonting annat. Jag blir mindre och mindre säker på om det är någon skillnad på den sortens kärlek och vad du menar, när det också finns ett… begär, ett behov att vara med den andra personen, att röra varandra, att ge och ta njutning. Att vilja vara så med den man älskar mest, är inte det kärlek?”
Klaras leende kröp tillbaka tillsammans med hennes rodnad, tills hon sken som en gryningssol med smilgropar.
”Det är så jag känner för honom,” sade hon blygt, ”men jag vet inte vad jag ska göra för att få det att hända. Han är fortfarande min pappa, och jag vill ju att han ska fortsätta vara min pappa, så hur ska jag göra?”
”Jag tror att ni borde gå på en dejt,” sade Nina, ”göra någonting romantiskt tillsammans för att markera att det hänt någonting nytt i er relation. Inte att han inte är din pappa längre, utan att han kan bli mer än bara din pappa, och du kan bli mer än bara hans dotter.”
”Det vore… underbart…” sade Klara. ”Jag låter som Askungen, men det vore det.”
Nina hade gissat att Klara skulle tycka om idén, en av hennes berättelser hade trots allt hetat ”På dejt med pappa”, men hon hade en annan anledning också.
”Det kan vara ett sätt för dig att känna efter också,” sade hon, ”se om du verkligen vill göra fantasin till verklighet, eller om den är bättre som fantasi.”
”Men jag vet redan, mamma,” sade Klara med en tonårings hela övertygelse om att hon redan förstått allt om sig själv och alla andra. ”Jag har vetat vad jag vill hur länge som helst, jag trodde bara att jag aldrig skulle få det.”
”Jag vet, älskling,” sade Nina. ”Men det är inte alltid önskningar är vad vi hoppades när de slår in. Om du vill göra det här vill jag att du alltid kommer ihåg att du inte är skyldig din pappa, eller mig, någonting. Du behöver bara lova en sak: att du säger till om du ändrar dig, eller om någonting som händer gör dig obekväm.” Hon såg allvarligt på sin dotter, ville försäkra sig om att hon förstod.
”Jag kommer inte ändra mig,” sade Klara envist, ”och pappa kommer inte göra mig obekväm, han skulle aldrig göra något som skulle kunna skada mig.”
Nina kände en stor ömhet för sin dotter växa i bröstet, svälla tills hon blev tårögd. Hennes naiva övertygelse om att hennes pappa var oförmögen att skada henne, ens av misstag, var någonting vackert, som Nina ville skydda, men hon måste få Klara att förstå.
”Ibland kan vi skada människor vi älskar av misstag, vännen,” sade hon. ”Så jag vill att du lovar.”
”Okej, jag lovar mamma.”
De höll om varandra länge. Nina begravde sin näsa i Klaras hår och drog in den särskilda doften som var unik för hennes dotter.
”Om du ska gå ut med din pappa ikväll är det nog bäst att du hoppar in i duschen nu och börjar göra dig i ordning,” sade Nina till sist.
”Ja,” sade Klara, ”jag vill inte att han ser att jag är alldeles rödgråten.”
Nina släppte taget om Klara. Hennes dotter var rödgråten, med våta kinder och röd nästipp, men till och med i det skicket var hon söt.
”Hopp in i duschen nu,” sade hon, ”så hjälper jag dig välja vad du ska ha på dig när du är klar.”
När Nina hörde att hennes dotter satt igång duschen tog hon fram sin telefon och ringde till Johan. Han svarade nästan direkt.
”Hej älskling, en sekund bara.” Hon hörde fotsteg, en dörr som stängdes, sedan, ”hej, hur gick det?”
”Det gick bra,” sade Nina, för hon visste att det var det han ville veta först. Hon hörde en lång, lättad suck genom luren, hon trodde att hon hörde honom sätta sig ned.
”Vilken lättnad, jag har inte kunnat tänka på någonting annat hela dagen,” sade han. ”Vad hände?”
Nina berättade om samtalet hon just haft med deras dotter.
”Ni kommer gå på en dejt ikväll,” sade hon när hon tagit honom igenom hela konversationen, ”så ring och boka bord någonstans hon skulle gilla. Något romantiskt, okej?”
Johan var tyst en lång stund.
”Gör vi rätt?” sade han tillslut. ”För henne manar jag.”
”Jag vet inte,” sade Nina, ”jag tror det. Du skulle sett hur mycket hon skämdes över hur hon kände, och nu… nu gör hon inte det längre.”
”Men vi kanske kunnat hjälpa henne med det utan att… spela med i hennes fantasi.”
”Är det verkligen att spela med om du också vill ha det? Om jag också vill?” Hon skämdes lite för att hon var så rak med honom, hon visste att han hade svårt att erkänna att han kände begär till sin dotter. ”Och det handlar om mer än en sexfantasi. Hon älskar dig, är förälskad i dig. Jag är säker på det.”
Han var tyst en lång stund till.
”Ja, jag vill ha det, inte bara fantasin, jag älskar henne. Jag har pendlat hela dagen mellan att känna mig som världens sämsta pappa och som… ja, som jag inte känt sedan jag först träffade dig, förälskad. Men jag kan leva med att det aldrig kommer att bli mer än en fantasi, om det är vad som är bäst för henne.”
Nina kände hur mycket hon älskade honom. Var hon själv villig att låta det förbli en fantasi? Hon var medveten om att någonting hon inte fullt ut förstod hade slagit klorna i henne när hon läste den där första novellen. Tänkte hon mer med fittan än med hjärnan? Hon tänkte tillbaka på Klaras leende, som en soluppgång, när hon förstod att hennes pappa kunde älska henne på samma sätt som hon älskade honom. Nej, hon ville inte förneka Klara den känslan, hon ville ge sin dotter chansen att få allt hon ville ha.
”Jag erkänner att det gör någonting för mig som jag inte riktigt förstår,” sade Nina, ”jag erkänner att jag vill ha det av mina egna skäl också, men Johan, du skulle sett henne, sett hur lycklig hon blev när hon förstod. Det är bara en dejt, om hon inser att fantasin borde förbli fantasi så har vi inte gjort något som inte kan göras ogjort.”
”Ja, jag antar det,” sade han tveksamt.
”Prata med henne om det ikväll,” sade Nina, ”hon förstår mer än du tror.”
Nina hörde duschen stängas av.
”Jag måste gå, jag älskar dig, kom ihåg att boka bord!”
”Jag älskar dig med,” sade Johan och Nina avslutade samtalet just som Klara kom ut ur badrummet i ett litet moln av ånga, med en handduk om håret och ett badlakan virat om sig.
”Mamma, kan du hjälpa mig med håret, och kan jag få låna de där örhängena med de små gröna stenarna?” frågade hon medan hon tassade barfota mot sitt rum.
”Visst älskling,” sade Nina.
När Nina kom till Klaras rum med örhängena – hon tog med det matchande halsbandet också för säkerhets skull, stod Klara och rotade i sin garderob, klädd i endast ett par rosaprickiga bomullstrosor och handduken runt håret. En hög övervägda och ratade klädmöjöigheter växte kring hennes fötter. Nina satte sig på sängkanten, lade smyckena på nattygsbordet och bestämde sig för att prata med sin dotter om ordning och reda. Men inte idag.
Hon iakttog sin dotter medan hon väntade. Liksom sin mamma var Klara kort till växten – Nina var 1,56 om hon sträckte på sig och Klara hade nästan men inte riktigt kommit ikapp henne. Klaras kroppsbyggnad liknade också Ninas, i alla fall när hon själv hade varit i samma ålder. Även om Nina tyckte hon var i bra form så hade snart 40 levnadsår, graviditet och amning gjort henne lite mer kurvig, om än också lite mer lös i hullet, än hon varit i femtonårsåldern. Nu putade hennes dotters fasta, runda rumpa mot henne när Klara lutade sig in i garderoben för att rota fram något. Precis som Klara hade Nina i sin ungdom inte haft mycket att skryta med i brösthöjd, men hade haft en smal midja, vackert utfyllda höfter och en lika rund och fast rumpa. En sorts halv timglasfigur.
”Aha!” utropade Klara triumfatoriskt och vände sig om med en lite skrynklig, ljust pastellgrön klänning tryckt mot bröstet. Nina kände igen en av de korta, tunna sommarklänningar de köpt henne inför en resa till Smögen förra sommaren. Hon mindes att mönstret med små stiliserade orangea blommor lyfte fram den röda tonen i Klaras hår, och drog sig nu även till minnes att Johan sagt till Klara att hon var fin i den. Det var klart att hennes dotter skulle lägga det på minnet. Försommarvädret kunde nog vara tillräckligt varmt för den, och om det inte var det så gav det Johan en ursäkt att galant låna ut sin jacka, eller till och med lägga armen om henne. Nina log.
”Den blir perfekt, vännen. Du kan låna mina sandaler, de med lite klack, att ha till.”
”Tack mamma!” sade Klara medan hon klev i klänningen och drog upp den. Hennes bröst var små, toppiga kullar, med stora puffiga vårtgårdar. De saknade tillräcklig tyngd för att ens ha ett veck under sig, men de studsade en aning när hon krånglade armarna genom klänningens korta ärmar. Den lämnade hennes axlar bara, men det gjorde ingenting, för hon behövde knappast någon bh. Klänningen hade hög midja i empirestil och en vid kjol som slutade knappt halvvägs ned på låret. Det slog Nina att klänningens snitt inte gjorde några underverk för att framhäva hennes dotters figur. Den nedre delen av timglaset, där Klaras kvinnliga former var som mest framträdande, doldes av den vida kjolen och den höga midjan, och istället framhävdes bysten, i den mån den fanns. Den fick Klara att se lite flickaktig ut, och Nina undrade om det var till hennes dotters fördel eller nackdel när hon försökte linda sin pappa om lillfingret. Klara verkade dock nöjd där hon vred sig framför spegeln för att se sig själv från olika vinklar, så Nina nämnde ingenting om det. Hon misstänkte att ett gott självförtroende var viktigare än någonting annat för hennes dotter ikväll.
”Kanske ett brett bälte också?” föreslog hon medan hon drog upp dragkedjan i ryggen. Det borde framhäva midjan lite bättre.
”Ja,” sade Klara, ”jag har ett som jag tror kan passa.” Klänningen fladdrade omkring henne när hon studsade tillbaks till garderoben. Hon påminde om en fjäril, en stökig fjäril – en brokig mängd accessoarer sällade sig till de ratade kläderna på golvet innan hon hittade ett brett bälte i ljusbrunt läder. Klara granskade sig själv i spegeln med bältet på och nickade nöjt. Nina noterade att det faktiskt hjälpte till att framhäva hennes dotters kvinnliga former en aning. Hon suckade när Klara släppte handduken hon haft om håret i klädhögen.
”Hjälp mig med håret nu mamma!” Hon fladdrade tillbaks till Nina och satte sig framför henne på golvet med benen i kors.
”Mamma, får jag fråga en sak?” sade Klara när hårtorken tystnat och Nina börjat borsta hennes rödblonda, vågiga hår.
”Ja visst, älskling,” sade Nina. Klaras hår kändes mjukt i hennes fingrar, det doftade blommigt, med en varm ton därunder som var essensen av hennes dotter.
”Du sade förut att du hade fantiserat om morfar när du var i min ålder. Vad brukade du fantisera om?”
Så snart det löftet hade slunkit ur henne hade Nina hoppats att Klara skulle glömma bort det, men hon hade anat att så inte skulle bli fallet. Hon hade sagt att det bara var rättvist att hon berättade eftersom hon läst Klaras fantasier, och Klara hade alltid brytt sig passionerat om rättvisa.
”Ja…” sade Nina dröjande, försökte köpa lite tid, ”vad vill du veta?”
”Hur började det för dig?”
”Det är svårt att minnas exakt, det var så länge sedan.”
”Äh, kom igen mamma, så gammal är du inte!” skrattade Klara.
”Okej, visst. Jag tror det började med att jag upptäckte att jag tyckte om att bli tittad på. När jag kom i puberteten och märkte att killar, och män, och gubbar, tittade på mig på ett annat sätt…”
Klara suckade igenkännande, och Nina kunde nästan höra hur hon rullade med ögonen.
”Oftast var det bara jobbigt, men jag märkte att jag tyckte det var lite spännande också, att det gjorde mig upphetsad, särskilt om jag kände mig trygg, om det var mycket folk runt omkring, eller om det var någon jag litade på, när jag kände att jag hade kontroll över situationen, liksom.”
Nina var tyst en stund medan hon drog drag efter drag med borsten.
”Vi brukade alltid vara flera veckor i stugan på somrarna,” fortsatte hon, ”ibland hela sommarlovet, och när jag var liten badade vi alltid nakna i sjön, jag, din morbror, mamma och pappa.”
”Va? Var det inte pinsamt?”
”Nej, vi tänkte inte ens på det. Tills en sommar, då det började bli tydligt att det hade hänt saker med min kropp, jag var ju äldst, då hade mamma köpt badkläder till alla, och sedan badade vi aldrig nakna om det inte bara var jag och mamma. Jag frågade aldrig henne varför, men då var jag helt säker på att det var för min skull, för att jag hade börjat få bröst och rumpa och höfter och hår lite varstans… Att dölja allt det där, inte för främlingar utan för min egen familj – eller egentligen bara för pappa, Pelle var ju bara en liten pojkvasker – fick mig för första gången att inse att pappa kanske kunde vilja titta på mig som de där andra killarna, männen och gubbarna.”
Nina lade undan hårborsten och började sätta upp Klaras hår i en frisyr som lämnade nacken bar. Nina visste hur Johan älskade att smeka henne över de mjuka håren där, hur han älskade att kyssa hennes nacke och hals.
”Så jag började försöka få pappa att titta på mig. Jag tror att han var det perfekta sättet för mig att uppleva det spännande i att bli tittad på, jag kände mig helt trygg med honom, och det var samtidigt härligt förbjudet.” Nina undrade om hennes mamma intuitivt hade förstått något om sin dotter som fick henne att skaffa de där badkläderna.
”Fick du honom att titta då?” frågade Klara ivrigt.
”Ja, jag tror det,” sade Nina, ”men jag är osäker på hur mycket som var på riktigt och hur mycket som var i mitt eget huvud, för jag kunde liksom inte sluta tänka på det.”
”Berätta!”
”Okej, en av de gångerna jag är ganska säker på, jag var väl i din ålder” sade Nina. ”Det var ett ställe där badklädesregeln inte gällde, och det var i bastun, för din morfar sade alltid att det var en styggelse med badkläder i bastu. Där hade vi handdukar om oss istället och jag och mamma gick ut och doppade oss först, sedan pappa.”
”Tappade du handduken då eller?” fnissade Klara.
”Nej, det vågade jag inte, men jag kom på att jag kunde se till att välja en av de minsta handdukarna, den räckte nätt och jämt ned över rumpan. Sedan när mamma sade att nu var det nog dags att svalka av sig med ett dopp, så dröjde jag mig kvar lite, och så låtsades jag att jag råkade knuffa ned asken med tändstickor på golvet när jag reste mig. Hoppsan! Och så böjde jag mig för att plocka upp dem, med rumpan pekande rakt mot pappa.”
”Mamma!” utbrast Klara, men hon lät lite stolt.
”Jag kikade över axeln och såg hans blick. Han såg på mig så fokuserat, på min rumpa och säkert på fittan som tittade fram därunder, och sedan mötte hans ögon mina. Då blev jag både jättekåt och jättenervös samtidigt och tappade tändstickorna på riktigt. Jag var tvungen att böja mig igen, så han fick se hela härligheten en gång till. Sedan sprang jag ut och hoppade i sjön, och sade till mamma att det nog fick räcka för idag. Jag kilade tillbaka till stugan, låste in mig på mitt rum och onanerade tills jag såg i kors.”
”Wow, något så vågat har jag aldrig försökt,” sade Klara. ”Sade han någonting om det?”
”Nej, vi pratade aldrig om det.”
”Vad tänkte du på, när du… ja… du vet?
”Onanerade? Det är okej att säga det vännen.” I spegeln kunde Nina se Klara rodna. Hon var tydligen bekväm med att skriva om onani, sex, fittor och kukar, att prata om förbjudna fantasier, men hade svårt att säga orden högt, i alla fall inför sin mamma. ”Jag tänkte på vad som hade kunnat hända om det bara hade varit jag och pappa nere vid bastun, och om jag hade varit lite mindre nervös och klumpig. Om jag frågat honom om han tyckte min rumpa var fin istället för att tappa tändstickorna igen, och om han hade sagt ja. Då hade jag tappat tändstickorna igen, med ett litet leende så han förstod att det var meningen. Sedan tänkte jag på om han hade kommit och smekt mig över rumpan när jag stod där med den i vädret, försökte föreställa mig hur hans händer skulle kännas på min kropp. Jag tänkte att jag kanske skulle råka tappa min handduk helt och hållet, och på om jag skulle se hans handduk resa sig som ett tält… Nu är håret klar älsklingen, om du sätter dig här så hjälper jag dig med sminket.” Nina klappade på sängen bredvid sig.
Klara satte sig på sängkanten med stora ögon väntade på mer. Nina fortsatte berätta medan hon plockade fram vad hon behövde. Hon ville inte göra någonting för påtagligt, bara framhäva Klaras naturligt ungdomliga, fräscha skönhet, inte få henne att se ut som hon var utklädd till en äldre kvinna.
”För mig handlade det hela tiden väldigt mycket om att jag ville att pappa skulle se mig, se att jag hade blivit en kvinna nu, att jag skulle känna mig som en kvinna om jag fick honom att se på mig på det viset. Och det ultimata beviset på att han såg mig så skulle ju vara om han inte kunde låta bli att röra vid mig, att han skulle vilja kyssa mig och smeka mig som en man kysser och smeker en kvinna, att jag skulle göra honom hård, att han skulle vilja ha sex med mig…” Nina slog sig ned bredvid Klara igen. En subtil grund, sedan mascara och en diskret förstärkning av ögonbrynen. Det var lättare att prata om det här när hon fokuserade på någonting annat.
”Var du kär i honom? Som jag och pappa?” frågade Klara.
”Jag vet inte, vännen,” svarade Nina. ”Då tror jag inte ens att jag kunde tänka mig att det var möjligt att vara kär i sin egen pappa. Nu… du har fått mig att se det i ett nytt ljus, älsklingen. Jag älskade honom, förstås, jag älskar honom fortfarande, och jag ville att han skulle älska mig som en man älskar en kvinna. Jag ville vara med honom som ett älskande par, så ja… jag var kanske kär i honom på något vis.”
”Tänker du fortfarande på det?” frågade Klara.
”Ja, inte lika ofta, men det är fortfarande en av mina favoritfantasier. Ibland tänker jag på vad som kunnat hända då, ibland på vad som skulle kunna hända nu.” En nästan omärkbar ögonskugga, en nyans eller två mörkare än Klaras naturliga hudton, lite rouge, och en läppglans som framhävde läpparnas friska djuprosa färg. Hon var färdig med sminkningen. Klara reste sig och gick och såg sig spegeln. Nina ställde sig bakom henne och knäppte halsbandet om hennes hals, men lät henne sätta i örhängena själv. Klaras leende växte medan hon granskade sig själv.
”Du är så vacker vännen,” sade Nina och kramade om sin dotter bakifrån.
”Tack mamma,” sade Klara och lutade sig in i kramen. ”Men om morfar…” hon kunde vara som en liten terrier ibland när hon fått vittring på något. ”Om du fortfarande tänker på det, då är du kanske fortfarande lite kär i honom?”
Nina hade inte tänkt på det på det viset, men kunde förstå hur Klara kommit till den slutsatsen.
”Ja, om jag inte haft din pappa, kanske.”
”Varför då?” undrade Klara och rynkade näsan som hon gjorde när hon klurade på något problem, ”om pappa kan vara kär i både dig och mig samtidigt så kan väl du vara kär i både honom och morfar?”
Nina visste inte vad hon skulle säga. Vilken underlig ung kvinna hon hade uppfostrat.
Just då hördes Johans nycklar skramla i dörren. De kunde höra honom hänga av sig i hallen och sedan hans tunga steg fram till Klaras dörr. Han knackade. Nina öppnade munnen för att säga åt honom att komma in, men Klara förekom henne.
”Vi är inte färdiga än pappa!” ropade hon så högt att Nina spratt till, ”du får faktiskt vänta en stund!”
Nina skrattade till. ”Det är bra, vännen, det är lika bra att visa var skåpet ska stå tidigt,” viskade hon över ljuden av Johans brummande ursäkter på andra sidan dörren.
”Ja,” fnittrade Klara tillbaka, ”och dessutom är jag väl värd att vänta på.” Hon vände sig mot Nina och kramade om henne. ”Tack för hjälpen mamma, och för… allt. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med, vännen.” Återigen visste inte Nina vad hon skulle säga. För ett ögonblick blev hon alldeles kall av oro för att hon tagit fel beslut och höll på att förstöra sin familj och sin dotters liv.
”Är du helt säker på att detta är vad du vill?” frågade hon.
”Ja mamma, jag är säker” sade Klara, och Nina kunde plötsligt höra sin egen röst, den hon använde för att lugna Klara när hon var liten, i sin dotters tonfall. ”Jag har velat detta så länge. Jag har varit redo, men bara trott att det aldrig kunde hända. Nu när jag vet att det kan hända, att det redan kunde ha hänt, önskar jag bara att jag blivit avslöjad tidigare.”
”Och du lovar att säga till om du ändrar dig?”
”Ja, jag lovar. Men jag vill att du lovar en sak också.,” sade Klara bestämt. ”Jag tycker att du ska prata med pappa om dig och morfar.”
”Jag vet inte älskling… även om Johan skulle tycka det var okej så är det ju inte alls säkert att din morfar vill.” Nina blev själv förvånad över att hon redan pratade som om hon ville, som om det var Johan och hennes pappa som kunde lägga hinder i vägen, snarare än hennes egen ovilja. Vad ville hon egentligen?
”Det är bara rättvist: om pappa får vara med två personer borde du också få vara med två personer, och morfar är säker ensam efter sin skilsmässa. När skulle han annars få chansen med en så ung och vacker kvinna? Du är ju inte ens fyrtio, och han är ju… eh, ja, rätt så gammal är han i alla fall.”
Nina betvivlade att hennes pappa var ensam, och även att han skulle ha svårt att få till det med en yngre kvinna om han så ville. Han hade alltid varit en stilig man, och hade kommit i ännu bättre form sedan han gick i pension och hade tid att gräva sten, röja träd och vad mer det var han ägnade sig åt runt stugan. Nina började känna sig obekväm med den riktning samtalet tagit, hon kände hur hon var i outforskade, farliga marker nu när hon och Johan gått över denna, tidigare för givet tagna, gräns.
”Om det ska vara rättvist borde väl du också ha två personer, och morfar med för den delen,” sade hon i lättsam ton i ett försök att slå ifrån sig genom att dra Klaras rättviseargument till det absurdas gräns. Men Klara verkade ta henne på största allvar.
”Ja, det har du rätt i,” sade hon fundersamt. ”Jag har aldrig riktigt haft någon annan jag varit intresserad av, men jag kanske kan få låna morfar av dig någon gång. Jag älskar ju faktiskt honom också, och han är så snäll…” hon rynkade på näsan och tänkte ett ögonblick. ”Då skulle dessutom morfar också få två!” avslutade hon nöjt, som om hon löst den gordiska knuten med ett genialt alexanderhugg. Hon kramade om Nina och kysste hennes kind.
”Pappa, vi är färdiga nu! Vad väntar du på?!” ropade Klara.
Nina kände en blandning av upphetsning och svindel, och undrade vad hon gjort med sin familj
Att dela sin man med sin dotter
- Att dela sin man med sin dotter 1
- Att dela sin man med sin dotter 2
- Att dela sin man med sin dotter 3
- Att dela sin man med sin dotter 4
- Att dela sin man med sin dotter 5
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.