Sleepy Aragorn

Skönt påhittig tjej 😀

Bra sagt!

Jättebra inlägg Sleepy!

Jag kan tycka att det är viktigt att man håller bra språk i novellerna. Visst att alla har olika förutsättningar, men ett bra grammatiskt språk och rätt tempus höjer upp novellen.
Det ser mer genomarbetat ut och lättare att förstå och läsa.

Ugh! …svenskalektionerna i skolan…. Grattis till alla som klarar hålla rätt på allt. Tyvärr aldrig mitt favoritämne.

Håller med att storyn om han Anton är riktigt bra. Hoppas vi får läsa mer om vad som händer 🙂

Oj, mina citat-taggar tolkades som formaterings-taggar av hemsidan och tog bort all text mellan meddelandena från Sophie och Ephraim. Jag gör ett nytt försök från sista stycket med vanliga citattecken istället:

”Ville du nåt?” skrev Sophie.

Ephraim tvekade inte länge innan han skrev som det var. Han hade inget att vinna på att hålla inne med sanningen.

”Jag har sagt upp mig, gjort slut och tänker flytta tillbaka hit. Jag valde fel. Kan du förlåta mig?” skrev Ephraim.

De följande tio minuterna blev de längsta i Ephraims liv innan skärmen till sist lystes upp av Sophies svar.

”Ja. Kom hit.”

Fint! Oväntad vändning, men nu hoppas jag plötsligt mer på Sophie och Anton än på hon och Ephraim.

Här är mitt eget försök! Kluriga val att göra när jag själv lagt upp scenariot.

—-

Jag sträckte ut pekfingret för att trycka på Sophies dörrklocka, men drog in det igen. Borde jag vänta till i eftermiddag? Eller kanske höra av mig på ett annat sätt först? Hon kanske inte ens hade vaknat? Eller så hade hon gått hemifrån redan? Jag visste hennes morgonrutiner, eller åtminstone hur de brukade vara för några veckor sen, men de kunde ju ha ändrats. Äsch, jag orkade inte bry mig, jag ville träffa Sophie så snart jag bara kunde!

Jag hade kommit tillbaka till stan sent igår kväll. Det hade blivit ett stökigt uppbrott, men jag visste nu vad jag ville. Nu i efterhand kunde jag inte förstå hur jag nånsin hade kunnat inbilla mig att jag valde rätt i att flytta, att jag inte såg varningsflaggorna redan från början. Men nu skulle jag rätta till mitt misstag. Jag hade knappt sovit på hela natten för jag hade längtat så mycket efter Sophie, men det hade varit för sent för att ringa på redan då.

Jag tryckte på dörrklockan till sist. Jag fick anstränga mig för att hålla andningen lugn medan pulsen började rusa. Redan när jag hörde Sophies steg på andra sidan dörren sprack leendet upp i mitt ansikte.

Sophie öppnade dörren. Och stängde den igen efter mindre än en halv sekund. Jag stod kvar, lite förvirrad, men tålmodig. Jag tyckte mig ha hunnit skymta en morgonrock, kanske ville hon klä sig ordentligt innan hon släppte in mig. Väntans ambivalens tog bort lite av min iver och pulsen sjönk tills jag nästan började frysa i det svala trapphuset. Till sist ringde jag på en gång till, inte för att stressa utan bara för att visa att jag fortfarande var där.

Efter tre sekunder hörde jag ett vrål av raseri inifrån.

”NEEEJ!!” skrek Sophie sen. ”NEEEJ! GÅ IVÄG!! FÖRSVINN!!”

Jag stod chockad kvar i några sekunder innan jag tog ett par försiktiga steg bakåt. Det var inte alls den här reaktionen jag hade väntat mig. Plötsligt vräkte Sophie upp dörren igen. Hon såg vild och rasande ut, håret var rufsigt, som om hon precis försökt slita det av huvudet.

”Stick sa jag!” röt hon utan att se mig i ögonen, och jag klev ner för de första trappstegen. ”Jag har precis fått ordning på mitt liv igen! Jag vill inte se dig mer!”

Jag sträckte upp händerna i en oskyldig gest och fortsatte ner för trapporna. Det var inte alls den där reaktionen jag väntat mig, men hon hade förstås rätt. Jag öppnade munnen för be om ursäkt, men Sophie smällde igen dörren så att det ekade i hela trapphuset. När jag precis kommit ner på bottenvåningen när jag hörde dörren öppnas där uppe igen.

”Och dessutom har jag träffat någon!” ekade Sophies röst.

Jag stapplade ut. Givetvis hade det börjat regna. Jag stod ändå alldeles tom, lutad mot fasaden på trottoaren precis utanför hennes port en stund innan jag förmådde mig att gå ett par kvarter för att minska risken att hon såg mig på väg till jobbet.

Resten av dagen passerade i tomhet. Långsamt tog jag mig tillbaka till rummet jag fått låna av en kollega tills jag fixat ett mer permanent boende. Sen bara satt jag där och led i det antiklimax dagen hade blivit. Kanske åt jag något, jag minns inte ens, men till sist burrade telefonen till.

>> Ville du nåt? <> Jag har sagt upp mig, gjort slut och tänker flytta tillbaka hit. Jag valde fel. Kan du förlåta mig? <> Ja. Kom hit. <<

Hej! Roligt initiativ! Jag läste för ett tag sedan om Lovis idéer och tips om hur man kan bli bättre på att skriva. Riktigt bra, så stort tack till er båda för inspiration och att ni delar era kunskaper. När jag hade läst dina olika exempel och kom fram till “Skrivövning”, så kom inspirationen! Här är min text om vad som skulle kunna hända för Sophie, när hon står där i köket ☺️.

—
Sophie tänkte Ephraim. Allt de gjort, allt de hade sagt till varandra och hur hennes värld först rasat samman den där dagen, för snart två månader sedan, när hon läste hans brev. Hon smakade på kaffet och tankarna vandrade i väg – i dag skulle bli en ny start. I dag skulle hon bara tänka på sig själv och få det hon behövde.

Ljudet från ringklockan fick Sophie att rycka till och det var bara tur att hon inte spillde kaffe över blusen. Hjärtat slog hårdare och hon kastade en snabb blick på klockan – fem i åtta. Förmodligen grannens barn som lekte ”bus eller godis” igen. Det var trots allt bara några dagar kvar till Halloween och barnen brukade börja lite för tidigt varje år. Hon letade fram skålen med godis som hon gjort i ordning tidigare på dagen och gick mot dörren. Genom fönstret såg hon en silhuett – definitivt ingen femåring. En man stod utanför, och något i hållningen fick hennes puls att accelerera.
”Herregud”, viskade hon för sig själv. Nervositeten slog till med full kraft när hon mindes vad de hade kommit överens om – Han skulle komma till henne och de hade ändrat tiden från klockan nio till åtta. Hon tittade på klockan igen – visarna visade precis åtta nu. Exakt den tid de kommit överens om.
Sophie tog tre djupa andetag och tog tag i dörrhandtaget. ”Det kommer att gå bra”, mumlade hon för sig själv och öppnade dörren.
”Hej! Sophie?”
”Ja.” Hon log försiktigt.
”Anton.” Han log tillbaka, lite nervöst. ”Jag hoppas jag inte är för tidig?”

För en sekund glömde Sophie bort sin nervositet. Anton – ja, exakt som på bilderna, fast hans ögon kändes varmare i verkligheten, och det nervösa i hans röst fick henne att slappna av. Han såg ut att vara lika nervös som hon själv.
”Nej, du är precis i tid.” Sophie märkte hur hennes axlar sjönk ner från öronen. ”Kom in!”
Anton tvekade en sekund vid dörren. ”Jag ser att du har förberett för trick-or-treaters”, sa han och nickade mot skålen med godis i hennes hand.
”Ja, du vet… grannens barn… jag tänkte att vi inte vill bli avbrutna…” Hon kunde känna hur kinderna färgades röda. Hade det låtit för framfusigt? Det var ju en Tinder-dejt, men ändå.
Antons leende växte. ”Smart tänkt. Här, låt mig hjälpa dig.” Han tog skålen och ställde den försiktigt på bänken utanför dörren, och deras fingrar snuddade vid varandra en kort sekund.

I det mörka kvällsljuset såg Sophie något i hans ögon som fick fjärilarna i magen att vakna till liv – en blandning av nervositet, nyfikenhet och förväntan.
“Får jag komma in, eller står jag här hela kvällen?” Anton skrattade och trampade nästan barnsligt med fötterna.
Sophie brast ut i skratt, ”Förlåt! Jag är lite nervös, måste jag erkänna.”
”Jag med”, svarade han ärligt.

Hon steg åt sidan och visade honom in. När hon stängde dörren bakom honom kände hon hur förväntningen ersatte nervositeten. Han var snygg. Precis så där lagom lång och han luktade gott. Han verkade vara en hel del äldre än vad han hade sagt, men vad spelade det för roll om han var bra i sängen.

Sophie visade vägen in till sovrummet. Det här skulle bli en bra kväll.

Tack Sleepy, väldigt informativt. Jag tror att många skriver bara utan att tänka i vilken form och person man skriver och kanske är det inte allra viktigast men kan man så här enkelt läsa sig till grunderna så kan det vara bra att tänka igenom innan och medan man skriver. Det ska bli spännande att läsa alla tankar i ämnet.

Jag har nästan alltid skrivit i första person och dåtid eftersom mitt skrivande till inte så liten del utgår från mitt eget liv och mina egna dagböcker som jag började skriva redan som tolvåring. Annat som inte handlar om mig har återberättats av någon och ibland har det hänt alldeles nära. I det senare fallet skulle berättande ur tredje person kunnat fungera och det har jag också använt mig av i några enstaka fall. Men det är lite ovant så jag måste ständigt bita mig i tungan för att inte återfalla i fel berättarperspektiv, det är lätt hänt.

Jag har nog bara skrivit en novell i presens hittills, Passion i vardagen och det var enda gången det kändes ganska lätt och självklart då den skrevs bara minuter efter händelsen och innan kärleksvätskorna ens torkat på huden. 😉 Annars har det aldrig känts naturligt och jag är också osäker på hur läsarna känner när man läser den i den formen.

Haha, ja, den formuleringen har jag i vissa stunder känt mig riktigt stolt över, medan jag i andra stunder kommer att tänka på den och skäms 😅🤭

Och vilken innovativ formuleringskonst! ”de blöta och svullna kroppsdelarna gneds mot varandra för att till sist förenas till en enda gemensam och oskiljaktig livsform.” Mmmmmums, jag var nästan tvungen att läsa högt men ,hrm, inte här. Illa nog att det inte gick att pausa och, hhhrrm, återgå till jobbet.

Fin kombination av skratt och erotik!

Du har lyckats igen!
Ser fram emot nästa del.

Jag ska försöka att inte göra väntan alltför lång! Idén till del 4 är anledningen till att hela serien blev till, så jag hoppas att den blir så bra som jag tänkt den när jag väl börjar skriva.

Eller hur! Men jag tänker att hon är klok nog att inte falla för någon annan än den som är rätt för henne.