Sleepy Aragorn

Tack! Kul att känslan jag ville förmedla går igenom!

Det var en fröjd att läsa den här novellen! Älskar hur högaktat hon berättar om Johannes i början och att det verkligen fyller hela novellen med kärlek.

Härlig story, tack för ännu ett bra alster. Låt oss inte vänta för länge på nästa

Tack, och tack igen för allt ert jobb! Otroligt värdefullt att det finns en sån här plattform!

Tack! Du får ligga på mig och se till att jag kommer igång med det andra skrivandet, så att jag kan återvända hit snart :-*

Haha, det tänkte jag ärligt talat inte på! Den felstavningen hade jag lätt kunnat göra själv.

När jag har flow går det fort att skriva. Då händer det att fingrar ”tänker fel”. Felstavade ord ser jag visserligen stavningskontrollens röda taggar under, värre är det när man råka skriva fel ord. Svårare att upptäcka om man inte lusläser texten. Och det är svårt att lusläsa egen text, tycker jag. Eftersom man vet vad det står blir det lätt att man bara skummar över och missar felen. Jag brukar ha lättast att hitta mina fel först efter publicering. Av någon läser jag med nya ögon när det är uppladdat här och då brukar jag kunna hitta en del fel att rätta till innan alltför många hunnit läsa, men samtidigt är det roligare att sätta igång med nästa projekt.

De gånger jag försökt ha nån sorts nolltolerans mot fel i texten har jag tappat lusten och flera gånger inte pallat publicera, och en opublicerad novell gör ju ingen lycklig. Kanske bättre med några missar då, så länge de inte förstår förståelse, flow och känsla för mycket.

I vanliga fall avskyr jag öppna slut. Känner mig sviken av författaren och rentav

olycklig. Liksom andra här engagerar jag mig mycket känslomässigt i historien.

Och känner i det här fallet starkt för Felix som upplevt salig lycka och alldeles

strax förlorar allt. Vilket trauma han måste leva vidare med!

Nog om det.

Nu påpekade jag ju för dig att man bör korrekturläsa sina manuskript, innan man

publicerar. Den regeln har jag själv brutit mot flera gånger. Man vill få sitt alster

publicerat så snabbt det bara går. Och nu får jag peka finger åt mig själv igen: Jag

har ju stavat fel: Det heter dissekera, inte dissikera. Skäms på mig!

Från oss i redaktionen ett stort tack för den 100:e novellen. Verkligen en otrolig prestation bara antalet och samtidigt med god kvalitet. Det är verkligen respekt. 🙂 Vi är så glada att du valde att återpublicera även dina gamla noveller här så att de kommer läsarna till glädje även fortsättningsvis.

Och så hoppas vi att pausen inte blir allt för lång men skrivandet ska alltid vara lustfullt och utan press och stress helst. 🙂

/John och Johan.

Fantastiskt som vanligt!!!!!
Hoppas pausen blir kortvarig…..;)
Lycka till med skrivandet!!

Underbar hållning! Jag är ju svag för att lägga in lyckliga slut även när jag tänkt lämna det öppet, men jag tycker att novellen som konstform blir mer elegant med ett öppet slut. Ett mysterium som får en att tänka, undra, fantisera vidare om och om igen, utforskade olika scenarion. Och sen landa i att vi vet inte, vi vet inte om Delphine vänder tillbaka, om hon lever olycklig i sitt äktenskap, eller om har satt i system att ragga upp och lämna killar som hon gjorde med Felix. Och om hon gör det senare, är det känslokall och rått eller är det med ett större och större hål i hjärtat? Vi lär aldrig få veta.

I vanliga fall måste jag, till familjens frustration, alltid analysera och dissikera, men

inte i det här fallet. Det skulle förstöra för mycket. Delphine är och förblir i mitt

perspektiv ett mysterium. I det gamla manssamhället fanns det en etablerad

föreställning om ”kvinnans outgrundliga väsen”. Och jag offrar nu åt den

föreställningen. Låt oss ta ett romantiskt och vemodigt farväl av henne här som

ett ”outgrundligt väsen” och minnas henne länge, länge.

Tack! Har ny novell på gång idag, men ska ta mig en titt på denna igen sen. All fransk stavning skyller jag på ChatGPT!

Superbe! Har njutit av två läsningar. Men rekommenderar en korrekturläsning.

Felöversättningen av ”antiquite´s” är flagrant. Därutöver några onödiga ”slarvfel”.

Cristobal

Åh, jag vet inte. Jag tror hon gjort det innan.

Fast hon brukar göra det lite annorlunda. Hon brukar inte göra det så personligt. Infallet med Felix får hon när hon ser honom, mellan ”I don’t need any…” och ”Enfin, te voila”. Hon vet inte då hur långt hon kommer dra det, men hon får infallet att testa.

Jag tror hon är från Paris från början, hon älskar att komma tillbaka – särskilt på våren. Hon är välbekant med området, kan Louvren utantill och personalen på restaurangen och Eiffeltornet känner igen henne. Men jag tror inte det är för att det är hennes vanliga raggrunda, utan för att det är hennes personliga favorit, hon går längre än hon brukar när hon delar det med Felix. Eller så brukar hon göra exakt så, och det är därför Felix får lite märkliga blickar av restaurangpersonalen.

Nej, jag vet inte. Det är upp till läsaren att fantisera om, tills vidare. Jag vill låta den sluta så här, men om jag inte kan sluta grubbla över den så kanske det kommer en fortsättning.

Som vanligt – välskrivet! (vad annars)
Jag gillade verkligen denna novellen. Sådär hemlighetsfull på något vis som tog berättelsen vidare till klimax. Tror du att det här var första gången för henne att träffa någon?