Sleepy Aragorn wrote a new post 6 månader sedan
Låtsas att du är min manJag hade aldrig varit på Louvren. Åtminstone tror jag inte det. Jag var i Paris med mina föräldrar när jag var liten och jag minn […]
Här kan du välja att dölja innehåll från den eller de kategorier du inte önskar se.
Hantera innehåll!Bra skrivet, men det får inte sluta nu, en fortsättning tack
Bra berättad!
Wow vilken fin och härlig novell! Tack så mycket och längtar efter fortsättning 🙂
Tack så enormt mycket för alla era fina kommentarer 😊
Tack för er respons, den sista delen kommer förhoppningsvis inom en inte alltför lång tid.
Härligt och njutbart, ser fram emot fortsättningen
Något att se fram emot 😀
Tack för en gripande skildring som får ett lyckligt slut tack vare en son med rätt utbildning och ett gott…
Hon är en slow burn, det kommer…
Härlig läsning 😊
Samma här
Skönt med nåt som inte vanilj, tack för den!
Många blandade känslor i början som blev skönare och skönare vartefter jag läste.. En underbart lång novell som blev otroligt…
Härligt Sammet, tack för den
Som vanligt, helt fantastisk. Du är en mästare
Merci beaucoup, Monsieur Sifflet!
Kan bara hålla med SirVäs, det är alltid ett stort nöje att läsa dina mästerverk.
Tackar tackar!
Underbart!
Underbart och härligt med ett sorgset slut, Kommer dom att ses igen?
Ja, man undrar ju! Kommer Delphine ångra sig redan innan hon kliver in i hissen. eller lämnar hon sin rika man och söker hon upp Felix flera år senare? Eller slutar det där? Jag vet inte själv än.
Som vanligt – välskrivet! (vad annars)
Jag gillade verkligen denna novellen. Sådär hemlighetsfull på något vis som tog berättelsen vidare till klimax. Tror du att det här var första gången för henne att träffa någon?
Åh, jag vet inte. Jag tror hon gjort det innan.
Fast hon brukar göra det lite annorlunda. Hon brukar inte göra det så personligt. Infallet med Felix får hon när hon ser honom, mellan ”I don’t need any…” och ”Enfin, te voila”. Hon vet inte då hur långt hon kommer dra det, men hon får infallet att testa.
Jag tror hon är från Paris från början, hon älskar att komma tillbaka – särskilt på våren. Hon är välbekant med området, kan Louvren utantill och personalen på restaurangen och Eiffeltornet känner igen henne. Men jag tror inte det är för att det är hennes vanliga raggrunda, utan för att det är hennes personliga favorit, hon går längre än hon brukar när hon delar det med Felix. Eller så brukar hon göra exakt så, och det är därför Felix får lite märkliga blickar av restaurangpersonalen.
Nej, jag vet inte. Det är upp till läsaren att fantisera om, tills vidare. Jag vill låta den sluta så här, men om jag inte kan sluta grubbla över den så kanske det kommer en fortsättning.
Superbe! Har njutit av två läsningar. Men rekommenderar en korrekturläsning.
Felöversättningen av ”antiquite´s” är flagrant. Därutöver några onödiga ”slarvfel”.
Cristobal
Tack! Har ny novell på gång idag, men ska ta mig en titt på denna igen sen. All fransk stavning skyller jag på ChatGPT!
I vanliga fall måste jag, till familjens frustration, alltid analysera och dissikera, men
inte i det här fallet. Det skulle förstöra för mycket. Delphine är och förblir i mitt
perspektiv ett mysterium. I det gamla manssamhället fanns det en etablerad
föreställning om ”kvinnans outgrundliga väsen”. Och jag offrar nu åt den
föreställningen. Låt oss ta ett romantiskt och vemodigt farväl av henne här som
ett ”outgrundligt väsen” och minnas henne länge, länge.
Underbar hållning! Jag är ju svag för att lägga in lyckliga slut även när jag tänkt lämna det öppet, men jag tycker att novellen som konstform blir mer elegant med ett öppet slut. Ett mysterium som får en att tänka, undra, fantisera vidare om och om igen, utforskade olika scenarion. Och sen landa i att vi vet inte, vi vet inte om Delphine vänder tillbaka, om hon lever olycklig i sitt äktenskap, eller om har satt i system att ragga upp och lämna killar som hon gjorde med Felix. Och om hon gör det senare, är det känslokall och rått eller är det med ett större och större hål i hjärtat? Vi lär aldrig få veta.
I vanliga fall avskyr jag öppna slut. Känner mig sviken av författaren och rentav
olycklig. Liksom andra här engagerar jag mig mycket känslomässigt i historien.
Och känner i det här fallet starkt för Felix som upplevt salig lycka och alldeles
strax förlorar allt. Vilket trauma han måste leva vidare med!
Nog om det.
Nu påpekade jag ju för dig att man bör korrekturläsa sina manuskript, innan man
publicerar. Den regeln har jag själv brutit mot flera gånger. Man vill få sitt alster
publicerat så snabbt det bara går. Och nu får jag peka finger åt mig själv igen: Jag
har ju stavat fel: Det heter dissekera, inte dissikera. Skäms på mig!
Haha, det tänkte jag ärligt talat inte på! Den felstavningen hade jag lätt kunnat göra själv.
När jag har flow går det fort att skriva. Då händer det att fingrar ”tänker fel”. Felstavade ord ser jag visserligen stavningskontrollens röda taggar under, värre är det när man råka skriva fel ord. Svårare att upptäcka om man inte lusläser texten. Och det är svårt att lusläsa egen text, tycker jag. Eftersom man vet vad det står blir det lätt att man bara skummar över och missar felen. Jag brukar ha lättast att hitta mina fel först efter publicering. Av någon läser jag med nya ögon när det är uppladdat här och då brukar jag kunna hitta en del fel att rätta till innan alltför många hunnit läsa, men samtidigt är det roligare att sätta igång med nästa projekt.
De gånger jag försökt ha nån sorts nolltolerans mot fel i texten har jag tappat lusten och flera gånger inte pallat publicera, och en opublicerad novell gör ju ingen lycklig. Kanske bättre med några missar då, så länge de inte förstår förståelse, flow och känsla för mycket.
Fantastisk läsning. Tack för denna novell som jag läste på annan sida och därmed blev hänvisad hit. Så det vill jag också tacka för. Nu har jag mycket spännande läsning framför mig har jag förstått.
Kul att du hittade hit! Hoppas du ska trivas här 😊