Det här är del 5 av 5 i Mitt liv som manlig eskort

Se men inte röra 

Det dröjde till söndag eftermiddag, dagen efter mitt möte med Miranda, innan Hailey hörde av sig. Hennes röst lät allvarlig i telefonen.

–Jag ville bara kolla läget.

–Det gick väl bra tror jag.

–Gårdagskvällen kan vi prata om sen. Nu frågar jag hur det är med dig.

–Hur menar du?

–Jag menar … det är ingen liten grej du har gjort … att sälja sig. Det kan ge upphov till tankar … mörka tankar. Är det säkert att du är okej? Det är ingenting som trycker dig?

–Nej nej. Absolut inte. Det var bara spännande och trevligt. Hoppas bara att jag motsvarade förväntningarna.

–Miranda var mycket nöjd. Och det vet du. Du fick ju till och med dricks. Det var bara en sak.

–Ja?

–Hon tyckte att du var lite stel.

–Stel?!?

Jag tänkte på natten som gått. Jag kunde inte minnas att jag hade varit … ?

–Missförstå mig inte nu …

Jag kunde höra på hennes röst hur road hon var.

–… att vara stel behöver inte vara negativt. Det är rentav nödvändigt i ditt nya yrke. Men det är inte så lyckat när man ska strippa. Du måste lära dig dansa, Alex.

–Dansa?

–Ja. Mjuka upp höfterna lite. Jag har bokat en kille som kan lära dig ett och annat.

–Ska en kille lära mig strippa?

–Nja. Näää … alltså … bara vi får ordning på kroppen din så kommer det där andra av sig självt. Du ska dit imorgon. Jag skickar adressen.

På måndagen, strax innan tio, precis som det hade stått i meddelandet från Hailey, stod jag utanför en pampig byggnad och läste på porttelefonen. Han skulle heta Steve någonting. Jag bläddrade och bläddrade tills jag hittade en Stephen West, tryckte på “ring upp” och väntade.

–Yes? skallrade en röst.

–Hej! Jag heter Alexander. Min vän Hailey har bokat en tid för dans… .

–Alex! Hi! Jag öppnar! Ta hissen till översta våningen.

–Hur vet jag vilken dörr?

Rösten skrockade lite.

–You can’t miss it, Alex. You can’t miss it.

Låset surrade till, jag gick in och ställde mig i hissen. Den var oväntat modern, med tanke på hur gammalt huset var, och innan jag hann reagera så var jag uppe och dörren öppnades. Jag klev ur och fann mig själv stående i någons hall. För ett ögonblick trodde jag att jag hade hamnat fel, men en man kom strax emot mig med ett brett leende.

–Alex! Welcome! Trevligt att se dig …

Han var ungefär lika lång som jag, vältränad, mörkhårig, ansiktet pryddes av en tilltalande “five o’clock shadow” och han talade med en helt klart brittisk brytning.

–… följ med här. Vi börjar direkt.

Han vände sig om och började gå inåt i lägenheten. Vi gick igenom en dörr och befann oss plötsligt i ett helt kvadratiskt rum med högt i tak, målat helt i vitt, parkett på golvet och med den bortre väggen helt klädd i speglar. I det högra hörnet stod en ljudanläggning, kamerautrustning och något som jag gissade var belysning.

Där stod också en kvinna. Om Steve var av brittiskt ursprung så var hon definitivt hundra procent svensk, eller i alla fall nordisk. Lång, blond, ljushyad, klädd i yogapants och ett tight linne som framhävde hennes fylliga byst, smala midja och hennes rundade höfter på ett mycket tilltalande sätt.

–Det här är min girlfriend … Eeeeh … flickvän Sophie.

Kvinnan, som såg ut att vara någonstans mellan tjugofem och trettio år, kom emot mig med ett varmt leende, sträckte fram handen.

–Sofie. Stephen envisas med att använda den engelska varianten av mitt namn. Välkommen Alexander.

–Säg Alex. Det gör alla andra.

–Alex? Trevligt. Och än en gång, välkommen till vår lilla studio.

–Så det är här ni har er dansundervisning?

–Ja.

–Och kameran där borta? Filmar ni undervisningen också?

–Det händer. Men oftast är det annat.

–Annat?

Hennes kinder fick en lite rödare färg.

–Ja. Annat …

Det syntes tydligt hur hon blev lite förlägen och inte ville säga vad hon menade med “annat”.

–… men … om vi skulle ta och sätta igång. Du har ett par bra skor ser jag. Bra, bra. Ta av dig jackan och kom sen och ställ dig här hos mig.

Jag tog av jackan, slängde den i ett av hörnen och ställde mig sedan bredvid henne.

–Vi hinner inte lära dig alla danser på den tid vi har fått på oss, fortsatte hon. Men vad jag förstår så handlar det bara om att låsa upp de där höfterna. Eller hur?

–Jo.

–Bra. Då tycker jag att vi testar med salsa.

–Salsa?

Latinodans? Bilder av virvlande ben, bar svettig hud, pulserande musik och komplicerade turer tog form i min hjärna.

–Ja …

Sofie log.

–… tycker du att det verkar svårt?

–Mmmm. Lite.

–Lugn. Det är inte så komplicerat. Ett relativt enkelt grundsteg i fyra fjärdedels takt som, när du väl kan det, går att variera i det oändliga. Steve! Sätt på musiken.

Steve, som hade gått bort till ljudanläggningen, letade i en spellista på en surfplatta. Snart böljade musiken ut över golvet och han kom över till oss.

–Bra, fortsatte Sofie. Ställ er nu bredvid varandra och så gör du precis som Steve. Titta i spegeln så ser du bättre. Börja med vänster fot framåt på ettan. Tillbaka till höger fot på tvåan. Tyngden på vänster fot på trean. Markera fjärde taktslaget med högerfoten innan du går bakåt med högern på ettan, framåt på vänster på tvåan, tyngden på höger på trean, markera fyran med vänster, ååå vänster fram, två, tre, fyr, bakåt, två, tre, fyr, framåt, två, tre, fyr …

Nu följde en lång stund med att bara nöta in grundstegen. Jag stegade fram och tillbaka, med Steve vid min sida, medan Sofie gick runt oss och stirrade på mina fötter. Till slut verkade hon nöjd, och utan att stanna musiken steg hon in framför mig.

–Bra, Alex. Fortsätt.

Så började hon ta stegen framför mig. Djupt koncentrerad som jag var tittade jag oavbrutet ner på mina fötter. Men så kände jag en hand under min haka.

–Se mig i ögonen, Alex. Se mig i ögonen. Så. Bra.

Hon sträckte ut sin högra hand mot mig.

–Här, Alex. Ta den.

Jag tog hennes hand samtidigt som jag stelt fortsatte ta stegen jag skulle lära mig.

–Fint. Och så lägger du den andra på min höft.

Innan jag hann tänka så hade hon krympt avståndet mellan oss, tog min vänsterhand och placerade den bestämt mot sin midja.

–Så. Fortsätt. Bra. Se på mig. Inte på fötterna. Se på mig. Se mig i ögonen. Bra. Bra. Fortsätt. Fint. Ska vi försöka vända runt?

–Men hur … ?

–Bara slappna av. Känn rytmen och byt riktning.

Jag kan än idag inte säga hur det gick till, men helt plötsligt hade vi bytt sida, och det utan att jag kom av mig.

–Bra, Alex! Bra! En gång till.

Vi gjorde en ny rotation, också den utan problem.

–Jättebra! Du dansar ju … hrhmm … nästan.

–Bara nästan?

–Ja … alltså … du rör på fötterna i takt till musiken, och stegen är rätt, men hela kroppen är inte med. Rör på höfterna.

Vi fortsatte, snurrarna blev fler och fler, och jag försökte verkligen röra mig mera naturligt till musiken men det gick bara inte.

Sofie såg först bekymrad ut, men så tändes en busig glimt i hennes ögon.

–Kanske … .Steve! Kom hit och hjälp till.

–Yes, darling.

Utan att hon verkade behöva instruera honom dansade han sig in tätt bakom mig och lade händerna på mina höfter Vi fortsatte ta stegen, men nu styrde Steve mina höfter, tryckte dem än hit än dit. Det kändes lite märkligt, och jag hade svårt att inte kämpa emot, men han gav sig inte. När vi hade hållit på så en stund kände jag hur han kom ännu närmare mig, hur hans händer flyttades till framsidan av mina höfter och hur hans kropp nuddade min rumpa. Konstigt nog så hjälpte det, för plötsligt blev det lätt att kopiera hans höftrörelser, känna musiken via hans kropp.

Framför mig dansade Sofie. Hon log brett och såg, om möjligt, ännu mer full i fan ut. Så, helt utan förvarning, släppte hon min ena hand, snurrade ett halvt varv och började dansa framför mig med sin runda rumpa tryckt mot mitt skrev. Handen jag hade haft på hennes höft tryckte hon nu hårt mot sin mage med vänsterhanden och hennes högra hand letade sig upp bakom min nacke samtidigt som hon med låg röst gav mig instruktioner.

–I stället för framåt-bakåt kör vi vänster-höger. Okej? Är du med? Åååå väster två, tre, fyr och höger två, tre, fyr. Vänster två, tre, fyr och höger två, tre, fyr …

Det började gå runt i mitt huvud. Närheten till hennes kropp påverkade mig i allra högsta grad, så pass att jag kände hur det började bulta och spänna innanför mina byxor. Sofie kunde inte ha undgått att känna mitt begynnande stånd mot sin bakdel, men det verkade inte bekomma henne det minsta. Tvärtom blev hennes rörelser än mer utmanande och hon gned sig än från höger till vänster, än uppåt och neråt, över min allt hårdare kuk. Inte nog med det. JAG kände exakt det samma som hon, en styv lem som pressades mot min bakdel, och där tappade jag koncentrationen fullständigt.

–Bryt, ropade Sofie. Vi tar en liten paus. Steve. Går du och fixar lite dricka?

Steve nickade och gick iväg mot köket och Sofie satte sig skräddare på golvet, klappade med handen bredvid sig och sa …

–Kom. Sätt dig.

Jag krånglade mig ovigt ner bredvid henne. Efter att ha sett granskande på mig ett par sekunder frågade hon.

–Var det obehagligt?

–Nej. Vaddå? Vilket?

–Steve. Hans … . Du kände den. Det måste du ha gjort, precis som jag kände din.

–Åhhh! Det? Nääähh! Blev lite ställd bara. Så Steve är … ?

Svaret på min fråga kom från bakom min rygg.

–Bisexual? Yes. Och det har visat sig vara väldigt bra för affärerna.

Jag kände mig en aning förvirrad.

–För affärerna? Vad har det med dans att … ?

–Nej. Inte dansen. Har Hailey inte sagt?

–Nej.

–Vi är i samma bransch …

Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken för han fortsatte.

–… eskortservice.

–Eskort? Jobbar DU som eskort.

–Jag … Du …

Han nickade med ett leende mot Sofie.

–… OCH hon.

–Hon också?

–Ja.

–Men … du sa att … du presenterade ju henne som din flickvän?

–Ja. Hon är en flicka och hon är min vän. Flickvän. Vi bor ihop. Vi trivs ihop. Vi delar säng … kostnader …

–Vi delar på en del annat också, flikade Sofie in och log mot mig.

–Hrhmm. På en del annat också, fortsatte Steve. Det händer till och med att vi jobbar ihop.

–JOBBAR IHOP?!?

Min fråga flög ur mig lite högre än jag hade tänkt mig

–Du anar inte hur många män det finns där ute som vill ha ett ungt och vackert par att leka med. Kvinnor också, men mest män.

–Ibland känns det nästan som att jag är med som alibi. Du fattar va´, sa Sofie.

Jag visste inte riktigt säkert om jag fattade, men jag trodde det och nickade. Så ställde hon sig plötsligt upp.

–Nej! Om vi skulle ta och dra igång igen. Vi har fortfarande en del att göra. Kom.

Hon räckte mig handen. Jag tog den, ställde mig upp framför henne, fattade tag om hennes midja med min högra hand och fångade upp hennes högra med min vänstra. Sofie log mot mig samtidigt som hon ropade till Steve.

–MUSIK!

Tonerna flödade ut över parkettgolvet och vi började dansa. Åter igen så började jag lite tafatt, men allt eftersom så gick det bättre. Jag kom inte av mig. Jag höll takten. Jag vågade till och med hålla Sofie lite närmare, och i och med det så smittade hennes mjukhet i rörelserna av sig på mig. Mina höfter blev mjukare, mina rörelser mer sensuella. Jag såg på Sofie att hon höll med, för hon log från öra till öra samtidigt som hon såg mig stint i ögonen. Det blev som en bubbla. En bubbla där bara vi två existerade.

Den bubblan sprack när musiken tystnade. Sofie höll mig ändå kvar, lite längre än nödvändigt, i vår position medan hon såg forskande in i mina ögon. Så ropade Steve från andra sidan rummet …

–Beautiful. Alex! Beautiful! The both of you!

Sofie släppte mig ur sitt grepp och såg lite förläget ner i golvet samtidigt som hon mumlade …

–Bra, Alex. Riktigt bra. Jag tror vi är klara.

–Vad synd. Jag som hade det så trevligt.

Hon såg upp på mig med rosiga kinder, log, men sa ingenting.

–Nå, fortsatte jag. Det är väl dags för mig att gå då.

Jag tog min jacka och började gå mot ytterdörren, tillika hissen. När jag nästan hade hunnit ut ur studion hörde jag snabba steg bakom mig.

–Alex! Vänta.

Jag vände mig om för att få se Sofie komma springande mot mig.

–Här …

Hon räckte mig en liten papperslapp. Ett visitkort.

–… hör av dig när du vill. Om du vill dansa, bara hänga … du vet … kollegor emellan.

–AW?

–Haha! Ja, som en AW.

–Och vad säger Steve om … ?

–Han har ingenting emot det. Tvärt om. Han skulle älska det.

Jag log.

–Han skulle det va´.

–MmHmm

–Vad trevligt. Men då säger vi så.

Vi hade, medan vi pratade, sakta närmat oss hissen, jag hade tryckt på knappen och nu gick dörren upp. Jag steg in, ställde mig med ryggen mot den bortre väggen och sa …

–Jag hör av mig.

… precis när dörren gick igen.

*****

Väl hemma i lägenheten drog jag genast igång min laptop för att kolla mailen. Där fanns allehanda reklam och annat skräp, men så fort jag hade fått undan det så hittade jag ett mail frå Hailey

“Alex, käre vän!

Först vill jag bara säga hur glad jag är att du besökte barberaren igen. Då vet du nu om att du har en stående räkning där. Närhelst du behöver kan du gå dit. Kostnaderna är täckta. Det samma gäller klädaffären. Alicia (det är henne du har träffat), som äger butiken, är fullt införstådd och är beredd att hjälpa dig med vad du än behöver. Precis vad som helst 🙂

Nu till den egentliga anledningen till mitt mail. Du har en ny kund nu på onsdag. Du hittar hennes uppgifter i den bifogade filen. Läs på och radera den sedan. Det handlar om ett socialt event, en välgörenhetsgala med efterföljande mingel och ev. dans. Du skall vara där för kunden som ett stöd. Du förstår säkert mer när du har läst hennes fil. Du behöver inte tänka på bilen. Man ordnar så att du blir hämtad på den plats du önskar. Jag har redan föreslagit klädbutiken då jag har förstått att det var där du bytte om senast (påhittigt) kl: 18:00. Om du har andra önskemål så informera mig snarast. I annat fall meddelar jag Alicia.

Ta nu tisdagen till att koppla av och så hörs vi igen på torsdag.

Din vän Hailey ;-* “

Jag läste mailet en gång till. Jag skulle alltså bli hämtad. Trist. Jag hade gärna använt bilen. Men … man kan inte få allt, och det skulle säkert bli fler tillfällen. Däremot skulle det bli trevligt att få träffa både barberaren och Alicia igen.

Så öppnade jag filen med uppgifterna om min nästa kund. Det första som mötte mig var en bild på en kvinna. Hennes hår var mörkt, nästan svart. Det var svårt att säga hur långt det var men det såg ut att vara uppsatt så det var i vart fall inte kort. Ögonen var stora och mörkt bruna, näsan kort och rak och den rödmålade munnen hade ett bestämt uttryck. Det här var ingen man lekte med. Hennes namn var Jacqueline. Hon var några år äldre än mig, vilket förvånade mig, det såg hon inte ut till, nybliven änka och STORMRIK.

Hon hade gift sig relativt ung och åldersskillnaden till maken hade varit betydande. Pengarna, en i allas ögon ansenlig summa, kom från försäljningen av det företag som han framgångsrikt hade drivit, sedan det tidiga åttiotalet fram till sin död förra hösten, då hela åttioett år gammal.

“Nybliven änka” tänkte jag. Det var nog ganska klart vad min uppgift skulle vara för kvällen. Ett stöd. En arm att hålla sig i eller en axel att luta sig mot, inget mer. Jag läste igenom filen två gånger till, memorerade så mycket jag kunde, raderade den sedan och gick ut i köket för att laga middag.

På tisdagen gjorde jag inte särskilt mycket. Det blev en vända till gymmet, det var allt. Den här gången hade jag, precis som jag tidigare hade bestämt, mina stringkalsonger på mig. Jag märkte av en del blickar, några undrande, andra gillande, och hade det här varit för två veckor sedan så hade jag absolut tagit illa vid mig. Men nu hade jag ju, en gång för alla, bestämt mig för att vänja mig vid att visa mig lättklädd inför andra, så det var med en skönt avslappnad kropp och ett lätt sinne jag begav mig hemåt efter träningen.

På onsdagen såg jag till att sova ut ordentligt. Jag hade egentligen inte några högre förväntningar på kvällen, det skulle förmodligen inte bli så sent, men man kunde aldrig vara helt säker. Efter en stadig brunch tog jag en promenad i det vackra försommarvädret innan jag återvände hem för att duscha och göra mig i ordning.

Klockan var nog runt tre på eftermiddagen när jag steg in hos barberaren som hälsade mig med ett högljutt …

–Salam, Alex! Välkommen dost man. Varsågod och sitt.

Han pekade brett leende på en ledig stol mitt i lokalen.

–Alex? Det inte länge sedan du var här. Du behöver inte redan klippas. Nej?

–Egentligen inte. Men jobbet kräver en viss finess, så jag tänkte att det var lika bra att komma hit så att du kan putsa till mig lite.

–Jobbet?

–Ja.

–Vad du jobbar med?

–Det kan jag inte säga.

–Aaaahh. Ha haaa. Din vän sa samma. Inte kunna säga. Bra. Bra. Då jag hitta på själv. Det mycket mera spännande.

Han grinade glatt mot mig i spegeln medan saxen gick som om den själv visste vad den skulle göra.

–Kanskeee. Kanske du fotomodell, fortsatte han. Nej. Du SNYGG, ja. Men inte fotomodell. Nej, något annat. Polis? Militär? Underrättelstjänst? Agent! JA! Du hemlig agent. Ha haaa. 007!

Vi skrattade gott åt hans galna teorier om mitt yrke, men eftersom jag egentligen inte ville tala om det så lyckades jag leda in samtalet på något annat.

När jag gick därifrån en och en halv timme senare, efter att även ha språkat en stund över en kopp te, visste jag att han hette Farid och kom från Iran. Hans föräldrar hade tagit honom, och hans två systrar, och flytt till Libanon när prästerskapet tog över landet. Där hade de bott i många år.

MEN … Libanon är inte heller någon särskilt säker plats, så väskorna packades igen och flyttlasset styrdes mot Sverige. Det kändes märkligt. Jag hade gått in där som kund och gick därifrån som hans vän. Jag vände mig i dörren och vinkade innan jag steg ut på gatan och styrde stegen mot herrekiperingen.

När jag steg in i butiken möttes jag av en märkbart stressad Alicia.

–Så det är dags att komma nu?

–Vaddå? Jag ska ju bara byta om.

–Ingalunda. Har Hailey inte berättat?

–Vad?

–Det är smoking som gäller ikväll. Äger du en smoking?

–Nej.

–Nä. Precis. Nu har vi bara en dryg timme på oss att prova ut en. Så så. In i provhytten med dig.

Utan att jag fick en syl i vädret drev hon mig framför sig bort mot provhytten …

–Av med kläderna nu.

–Hur mycket?

–Allt. Vi börjar om från scratch här.

… och så drog hon för draperiet så att det rasslade.

Nästa gång draperiet rasslade till stod jag i strumpor och kalsonger.

–Alltihop sa jag ju. Hörde du inte det.

–Jo, jag trodde inte …

–Vi har inte tiiiid. Nå. Du får prova sådär, men innan bilen kommer ska du ha bytt strumporna och kalsongerna ska vara väck.

–Va! Ska jag inte ha kalsonger?

–Vi tar det sen …

Hon räckte mig en kavaj, ett par byxor och en skjorta …

–… klä på dig.

… och försvann sedan igen.

Jag tog på skjortan och byxorna. Sist hängde jag på mig kavajen, drog undan draperiet och gick ut ur provhytten.

Lättnaden jag såg i Alicias ansikte gick inte att ta miste på.

–Alexander. Alexander, Alexander, Alexander. Du har tillbringat ditt liv i T-shirt när din kropp är som skapad för att bära såna här plagg.

–Du tycker det är bra?

–Bra! Vi behöver inte ändra på nånting. Ingenting.

Hon drog djupt efter andan, höll den en stund och släppte sedan ut den igen med orden …

–Fantastiskt. Nu har vi nästan en hel timme på oss till detaljerna. Knäpp kavajen.

Jag knäppte den enda knappen samtidigt som hon kom fram till mig. Hennes händer strök över tyget.

–Bra.

Hon tittade ner på byxorna.

–Sitter dom bra i midjan? Inte för löst? Ingen risk att de kasar ner? Eller sitter de lite nerhasade NU?.

Bombardemanget med frågor fick mig att lite elakt svara …

–Ja. Nej. Nej. Och Nej.

Hon stannade upp lite, som för att försöka reda ut vad jag egentligen hade svarat. Så log hon lite generat.

–Förlåt. Det gick lite fort där va’? Men i så fall … PERFEKT! De är precis lagom långa och sitter uppe av sig själva. Då slipper vi hängslen. Det gör att vi slipper västen också, och det är tur för den hade inte fått plats innanför kavajen.

–Menar du att kavajen är för trång?

–Den är klockren! Sitter som om den skulle vara målad på din kropp. Västen hade bara förstört.

Hon tittade på klockan.

–Än har vi gott om tid, men du ska kanske gå in och göra som jag sa.

–Alltihop?

–Alltihop.

Jag gick in bakom draperiet igen och började klä av mig. Utanför hörde jag hur hon stökade runt, slamrade med kartonger och drog i lådor, och jag hade just fått av mig både kalsongerna och strumporna när hon kom instoppade.

–Här är strumporna du ska …

Hon frös till is när hon insåg att hon hade klivit in till mig precis i det ögonblicket jag var spritt språngande naken.

 

–Åh! Förlåt! Jag menade inte …

 

I spegeln såg jag att det inte var mig hon talade till. Hennes blick var riktad längre ner. Mycket längre ner. Hon slickade sig om läpparna.

–Får man …

–Får man vadå?

–Får man känna?

–Känna? På den här?

Hon svalde.

–Ja.

–Jag är rädd att för dig handlar om att ”se men inte röra”.

Hon nickade samtidigt som hon svalde en gång till.

–Men du?

–Jag?

–Ja. Du kanske kan … ?

–Kan vad?

Hon skruvade på sig samtidigt som hon bet sig i underläppen.

–DU kan ju run … ehrmm … röra vid … den.

Jag sträckte ner högerhanden, fångade upp min kuk och lät den vila i handflatan.

–Såhär?

–MmmMm. Kanske lite mer som att du ru…

Hon kunde verkligen inte förmå sig själv till att säga ordet, men jag fattade ändå vad hon menade. Jag slöt handen runt skaftet …

–Du menar såhär?

… och började sakta smeka skaftet sakta fram och tillbaka. Hon nickade ivrigt.

–Aaha.

Jag fortsatte runka min kuk sakta, kände hur den fylldes med mer och mer blod, tills jag kunde släppa den och låta den stå stenhård rakt ut från kroppen. Hon slickade sig om läpparna med ett dämpat stön. Sedan blev det plötsligt fart på henne.

–Klä på dig nu. Jag kommer strax.

Så drog hon för draperiet och försvann. Det lät som hon sprang ut på lagret, för hennes klackar hördes plötsligt tydligare mot parkettgolvet där ute. Sen blev det tyst. Själv fick jag stå och vänta en stund, låta ståndet lägga sig, innan jag tog på byxorna. Jag hade just satt mig ned för att ta på strumporna när hon kom tillbaka.

–Har du inte kommit längre?

Jag såg upp på henne och konstaterade med ett leende att, precis som första gången jag var där, hade hennes hy fått en helt annan ton efter att ha besökt lagret.

–Nej. Jag fick att vänta på att det skulle gå att knäppa gylfen …

Ett snett litet leende for över hennes läppar och blicken blev lite drömmande.

-Själv då, fortsatte jag. Du var borta en stund.

–Mmmmm. Jag var tvungen …

Hon skruvade på sig lite.

–… tvungen att …

–Byta trosor?

Jag såg granskande på henne för att försöka se hur mitt påstående träffade. Först såg hon chockad ut. Möjligen för att min fråga var så direkt. Sedan övergick uttrycket av chock i en blandning av blygsel och glädje och jag fortsatte …

–Om du ens tog på några nya …

Jag hade fått på mig strumporna, så jag ställde mig upp och gick fram till henne.

–… får jag känna?

Jag lät handen stryka utanpå kjolen, från höften ner över hennes rundade skinka. Där det borde ha funnits en kant fanns ingenting. Handen fortsatte mot hennes korsrygg. Om hon hade haft stringtrosor så hade det känts där. Såvida inte … . Det kunde ju vara såna där “osynliga”.

Lite fräckt flyttade jag handen uppåt och lät den glida in innanför kjolens linning. Med fingertopparna kände jag mig fram, ner över den instoppade blusen. Blusen tog slut och jag kände bara bar hud, bar hud ända ner till dess mina fingrar letade sig ner mellan hennes skinkor.

Vi stod väldigt tätt intill varandra nu, hennes bröst mot mitt, och jag märkte hur hon höll andan.

–Andas, viskade jag.

Hon drog ett djupt andetag samtidigt som jag drog upp min hand. Så tittade hon på klockan.

–Fan! Bara tjugo minuter. Det här håller inte. Fort. På med skjortan och skorna nu så plockar jag fram maggördeln och flugan.

Jag tog snabbt på mig skorna, krängde på mig skjortan, och gick sedan ut i lokalen igen. Från lagret kom Alicia hastande med ett litet platt paket. Hon öppnade det när hon kom fram till mig.

–Så så. Stoppa in skjortan.

Jag gjorde som hon sa och sekunden senare hade hon knäppt på mig den svarta maggördeln och rättat till den …

–Och så flugan.

… fortsatte hon samtidigt som hon knäppte de sista knapparna i skjortan, lade flugan om halsen på mig och började knyta. Med tacksamhet lät jag henne hjälpa mig, helt säker på att jag inte hade klarat det själv. Hon tog ett steg bakåt med ett nöjt …

–Så. På med kavajen nu. Bilen kommer strax.

Hon hjälpte mig på med kavajen, rättade till den lite, lyfte bort ett av sina egna hårstrån från min ena axel och gav sedan ifrån sig en liten suck.

–Så. De är här nu.

Hon tittade menande mot dörren. Där stod en stor svart bil parkerad. Jag tog hennes händer.

–Tack, Alicia. Jag hade aldrig klarat det här utan dig.

–Det har varit ett nöje, Alex. Det är det alltid. Nån gång kanske … kanske du … kanske du och jag …

Jag lade fingret över hennes läppar.

–Sssshhh. Jag vet inte, Alicia. Det är komplicerat. Men visst. Kanske en dag.

Jag släppte hennes händer och gick mot dörren. Bakom mig hörde jag henne säga …

–Hej då, Alex. Hoppas hon är trevlig.

****

Delar i serien

<< Mitt liv som manlig eskort. Del 4

Mitt liv som manlig eskort

• Mitt liv som manlig eskort. Del 1
• Mitt liv som manlig eskort. Del 2.
• Mitt liv som manlig eskort. Del 3.
• Mitt liv som manlig eskort. Del 4
• Mitt liv som manlig eskort. Del 5