Kärleken är blind #4 – Osynlig utställning

Det här är del 4 av 8 i Kärleken är blind

Antal läsningar: 87

FÖROD

Osynlig Utställning öppnade 2007 i Budapest och finns även i Prag och Warszawa. Utställningen i ett av magasinen i Frihamnen i Stockholm öppnade 2016 och planen var att den skulle hållas öppen i fem år.

Utställningen bestod av sex helt mörklagda rum och besökarna tas med på en rundtur i olika miljöer av blinda eller synskadade guider. Genom att känna sig fram skulle besökarna gissa var de befann sig, vilka föremål som fanns i närheten och få uppleva hur blindas och synskadades vardag kan vara.

Där i mörkret kan mycket hända när ingen ser.

——

Det var fredag och äntligen snart helg. Ute var det vår i luften. Vi hade ätit frukost och Chirin stod framför spegeln i badrummet.
– Sluta distrahera mig.
Jag stod bakom henne med armarna om hennes midja och lät händerna vandra från brösten, ner över magen och venusberget under kjolen och ut över höfterna. Hennes ord stod i stark kontrast till hur hon vickade på stjärten och gned den mot mitt underliv. Händerna gled ner över låren och upp igen så att kjolen följde med. Lekfullt smög jag in fingrarna under troskanten och började dra ner dem.
– Du kan strunta i de här idag när vi ska på utställningen. Har hört att det kan hända mysiga saker i mörker.
Jag viskade och bet henne lätt i örsnibben.
– Du, det kan du fetglömma! Här ska inte händas någonting. Idag kommer jag vara nykter och förberedd.
Hon hindrade mig och rättade till trosorna igen. Långt in kände jag någon sorts besvikelse. Inte för att jag på allvar tyckt eller trott att hon skulle gå utan trosor en hel dag på jobbet med en relativt kort kjol. Det var mest på skämt. Ändå blev jag lite besviken.

Förmiddagen på jobbet var som vanligt en lugn fredag. Vi spenderade mycket tid i fikahörnet då vi hade lite att göra.
– Utställningen i eftermiddag ska bli jättespännande. Jag har läst om den, sa Louise som var en av våra säljare.
– Inget hemlighetsmakeri den här gången åtminstone, sa Jonny och skrattade.
– Nej ni skulle ändå ana oråd om det blev ytterligare en hemlig aktivitet.

Planeringen började för några veckor sedan när min chef kom förbi och satte sig på kanten på mitt skrivbord.
– Kim, vi ska ha en dag för team building om några veckor och jag undrar om du har någon idé på aktivitet? Restaurangbesöket i London senast var ju så himla lyckat.
– Tcha, menar du på temat mörklagt som sist? Frågade jag och sparade konfigurationsfilen i en av nätets stora coreroutrar i det svenska backbonet.
– Ja precis. Antingen restaurang igen om det finns i Stockholm eller något annat liknande.
– Jo middag i mörker finns i Stockholm numera. Men det finns något som kallas ”Osynlig utställning” där man byggt upp lite olika miljöer för att simulera hur det kan vara att röra sig ute i samhället. Det lär finnas typ stadsmiljö, park och liknande. Samtidigt har man varvat det lite med prova-på av enklare slag och visning av olika vardagshjälpmedel. Allt guidas man igenom i totalt mörker. Det lär vara rätt populärt.
– Har du varit där själv?
– Nej men jag har en bekant som jobbar där. Jag kan fråga henne. Vilket datum pratar vi om i så fall?
– Ja kolla det. Förslagsvis den 7:e april, det är en fredag.
– Visst, jag kollar.

Efter lunch tog vi oss alla från kontoret i Kista. Vi hade bokat tid kl14. Utställningen låg i ett av magasinen ute i Frihamnen. Jag var här för några veckor sedan och träffade min väninna Sigrid som jobbade som guide inne i utställningen och fått en snabb privat visning. Hon var blind precis som jag, så själva mörkret spelade oss ingen roll, men jag ville vara förberedd inför besöket med mina kollegor.

I Foajén hälsades vi välkomna av en värdinna.
– Hej och välkomna till ”Osynlig utställning”. Ni ska snart få gå in i mörkret, men dela först upp er i grupper om fem i varje grupp. Ni kommer gå in en grupp åt gången med cirka tio minuters mellanrum. Medan ni andra väntar finns en hel del saker här ute i foajén att titta och prova på. Ni kan få lära er skriva punktskrift och där borta i den delen finns taktila sällskapsspel. Prova gärna dem. Första gruppen kan komma fram till mig.

Vi gick runt till de olika stationerna. Vid ett bord kunde man prova att skriva punktskrift. Ett antal mekaniska skrivmaskiner och en av guiderna var i full färd att visa några av mina kollegor hur det fungerade. Jag kände igen hans röst och letade mig fram till honom och la armen över hans axel.
– Tjena Fredde.
– Kim! Det var en stund sedan. Ska du börja jobba som guide här?
– Nej tyvärr. Jag är här med jobbet.
– Aha, jag hörde av Sigrid att du varit här på studiebesök så jag trodde du var på gång in. Men vad kul att ses.
– Ja det var länge sen. Men vi kan snacka mer sedan efteråt?
– Absolut vi ses.

Fredrik fortsatte visa några av mina kollegor hur man med sex skrivtangenter i olika kombinationer präglade punktskrift på tjockt A4-papper. Maskinerna hade en gammal konstruktion som inte förändrats mycket de senaste 40 åren och det syntes på konstruktionen och hördes på ljudet. Men de fungerade och var extremt driftsäkra. Själv nyttjade jag numera uteslutande dator och smartphone. Om något behövde skrivas ut på papper, så fanns datorkopplade skrivare för punktskrift.

Chirin och jag gick vidare. Vid en annan station fanns de taktila sällskapsspelen. Det var domino, 4 i rad, fia med knuff, schack och en helt vanlig kortlek uppmärkt med punktskrift.

Grupperna försvann en och en med jämna mellanrum in i utställningen och det var snart vår tur.
– Jag springer bara på toa, sa Shirin tyst och försvann en stund.
När hon kom tillbaka anslöt vi oss till Jonny, Anna, Johan och Louise och trängde oss fram till värdinnan.
– Så ni är nästa grupp? Ni har en expert med er ser jag, men försök utforska så mycket som möjligt själva. För dig blir det här ingen match, sa hon och syftade på mig. Här innanför dörren kommer det först vara dunkelt och där kommer ni möta Sigrid som kommer vara er guide. När era ögon vant sig vid mörkret kommer ni gå vidare in i utställningen. Den är uppbyggd i lite olika miljöer för att visa både vardagshjälpmedel och olika situationer. Följ bara vänster sida och känn noga på bänkar och väggar ni passerar. Sigrid ger er mer löpande information. Lycka till.

Vi gick in genom en dörr in i en korridor.
– Här är det nästan mörkt. Lova att ta hand om mig, pep Chirin med fejkad rädsla.
– Jag lovar, sa jag med min mest överdrivet skämtsamma sensuella röst tätt intill hennes öra.
Vi stod längst bak i ledet. Jag följde ena väggen med handen framåt till platsen där jag visste att Sigrid stod.
– Hej kompis, nu är jag här.
Vi kramade om varandra.
–Välkommen, sa hon och skrattade.
– Lova att säga till om du blir mörkrädd.
– Jag lovar. Du tröstar då va? Frågade jag.
– Självklart.
– Har mina kollegor skött sig?
– De är proffs.
Jag gick tillbaka till Chirin och tog hennes hand igen.
– Välkomna till Osynlig utställning. Jag heter Sigrid och är er guide här inne i mörkret. Utställningen består av 6 rum och det enda ni behöver göra är att följa vänster vägg för att ta er vidare. Använd händerna och känn på allt. Det kommer finnas saker att känna på och ni får gissa i vilken miljö ni befinner er i. Jag är hela tiden med och ni behöver bara ropa på mig så kommer jag. Det finns ingenting farligt att slå sig på, men gå försiktigt och försök hålla avstånd till kompisen framför er så ni inte springer in i varandra. Lycka till.

Jag hörde på de andra att belysningen dimrades ner och försvann. Sigrid uppmanade oss att börja gå och följa vänster vägg.

I det första rummet vi kom in i fanns bänkar längs vänstra väggen.
– Känn på alla bänkar och hittar ni burkar med kryddor, lukta och försök gissa vad det är.
Jag visste att vi var i ett kök. Mina kollegor pratade högt och ivrigt.
– Vem tar mig på rumpan, är det du nu igen Jonny, skämtade Johan.
– Curry, svartpeppar.
– Jag tror att jag har hittat ett kylskåp.
– Vad är det här för något? Frågade Louise.
– Det här är en talande matvåg och det här är en grej som gör att det piper när du fyller vätska i ett glas och det börjar bli fullt, sa Sigrid.

Jag gick sist, bakom Chirin med handen på hennes höft. För henne var det naturligtvis lika ovant som för andra att vara mörklagd, men en del av hjälpmedlen hade vi själva hemma och hon hade sett mig använda dem.

Jag kunde verkligen inte låta bli. Min hand smekte över hennes höft, upp längs sidan och kupades mjukt över hennes bröst. Mer än så krävdes inte för att min kropp skulle reagera och jag visste att detsamma gällde henne. Hon stannade upp och jag ställde mig tätt bakom henne. Hon lutade huvudet bakåt och vi kysste varandra.
– Märkligt, munnen hittar du minsann, viskade jag i hennes öra.
– Lägg av, fräste hon låtsat irriterad men tungans virvlar avslöjade henne.
– Jag har inte gjort något.
– bra, fortsätt med det, tänk inte ens tanken.
– Det är redan försent.
Hon Fnissade och skulle just räta på sig igen. Det var när min hand gled från hennes bröst, ner över magen och venusberget som jag kände det. Eller rättare sagt jag kände ingen välbekant kant av trosor under kjolen.
– Va? Viskade jag i hennes öra.
– Mm, svarade hon bara.

– Nu kommer vi in i nästa rum. Den som gissar rätt får en gratis kaffe sen, sa Sigrid en bit framför oss.
Rummet vi kom in i hade en soffa, en TV, ett skrivbord med dator och en stereo på en bänk.
– Ett vardagsrum! Utbrast Louise.
– Bravo. Fortsätt gärna känna längs väggarna.
När Chirins händer kände på skrivbordet där dator och tangentbord stod uppställda, stod jag åter igen tätt bakom henne. Mina läppar rörde sig lätt i hennes nacke. Hon skakade av rysningar och böjde huvudet framåt som hon brukade göra. Min ena hand kupades över hennes bröst, den andra smekte snabbt ner över magen. Jag hade manövrerat oss så att vi var sist i raden så att ingen var bakom oss.

Min hand gled ner över hennes bara lår och tillbaka upp igen under kjolen. Hon flyttade isär benen lite och jag kände på hennes bröstkorg hur hon drog in ett djupt andetag när min hand nådde hennes sköte. Jag visste att vi inte kunde stå här hur länge som helst, så jag ville smeka henne genast. Hon var vidöppen och våt, hennes klitoris tydlig. Två fingrar smekte över och runt, ett tunt gny kom över hennes läppar. Min andra hand masserade mjukt bröstet och nöp mycket lätt och varsamt i bröstvårtan.

Runt omkring oss pratade kollegor, kommenterade allt de kände på. Någon välte något och någon skrattade.
Jag släppte hennes bröst och flyttade handen till hennes rumpa. När mina fingrar letade sig in under kjolen, in mellan skinkorna särade hon mer på benen och svankade mer. Två fingrar gled in i skötet bakifrån. Jag visste att hon skulle kunna komma så här, särskilt om vi var ostörda och utan stress.

Chirin rätade på sig och tog bort min hand mellan hennes ben. Jag stoppade fingrarna i min mun och njöt av hennes lukt och smak.
– Nu kommer vi in i nästa rum. Kan någon gissa vad det är här inne?
– Hon är en jävla glädjedödare, viskade jag tätt intill Chirins öra.
Hon bara fnissade till svar.
– Här är massa konst, skumma statyer, sa Johan en bit framför oss.
Jag visste att miljön skulle föreställa en ateljé. På bänkarna längs väggarna stod olika statyer som man kunde känna på. Själv lyckades jag inte lista ut vad en enda föreställde.
– Jag vill ha dig, viskade jag i hennes öra.
– Mm du gör mig tokig…
Vid en av bänkarna ställde jag mig tätt bakom henne igen med handen mellan hennes ben.
– åh, så nära… Flämtade hon tyst.
Jag smekte henne med tänderna lätt i hennes öra, masserade bröstet med andra handen. Jag visste att det bara handlade om sekunder.

Plötsligt vände jag henne om så hon stod lutad med rumpan mot bänken. Snabbt, innan hon skulle hinna protestera gick jag ner på knä och begravde min tunga i henne. Reaktionen var fantastisk. först knep hon ihop benen någon sekund som om hon ville protestera. Sedan särade hon benen, greppade mitt hår och tryckte mig mot sitt underliv. Båda mina händer smekte uppåt, kupades om hennes båda bröst och när tungan virvlade över och runt hennes klitoris och fingrarna cirklade runt båda bröstvårtorna under tyget, gick det för henne. Hon drog mig i håret, körde naglarna i hårbotten och tryckte mig hårdare in mellan benen. Hennes knän skakade våldsamt och något på bänken bakom henne välte med ett brak.

En lång stund höll jag min mun och tunga alldeles stilla för att hon skulle hämta sig. Sedan reste jag mig motvilligt och drog ner hennes kjol över höfterna igen. Min våta mun mötte hennes. Hon andades fortfarande häftigt och hennes tunga virvlade som besatt.
– Hjälp, jag kan inte gå, pep hon och fnissade.
– Det fanns en soffa i förra rummet, ska vi gå dit? Frågade jag skämtsamt tyst i hennes öra.
– Det får nog bli soffan hemma sen.

På något vingliga ben fortsatte vi in i nästa rum. Här luktade det som ett garage och ljud av trafik och tutande bilar spelades ur högtalare. Här inne hade man byggt som en gata med trottoarer och ett riktigt tickande trafikljus. Stolparna var dock kortare än i verkligheten men fungerade precis som vanligt. Man kunde trycka och invänta det snabba tickande ljudet som indikerade grönt ljus. På vägen stod en riktig bil.
– Är det någon som kan gissa vad det är för bil? Frågade Sigrid.
– Det känns som en SAAB på handtagen. En gammal SAAB typ 99 eller något sådant?
Jag visste att Jonny gissat rätt.
– Fan den är låst! Annars hade man väl kunnat få dra en repa? Sa Johan och ryckte i dörrhandtagen.
– Självklart mörklagd, svarade Jonny.
– Aj som satan! En cykeljävel! Fräste Anna en bit bort.
– Stadsmiljö kan vara väldigt stökig för oss synskadade, sa Sigrid.
– Mycket ljud gör det svårt att orientera och cyklar och uteserveringar överallt som står hur som helst. ta det försiktigt när ni går runt här inne.

Jonny och Anna lekte med trafikljuset och skämtade om att ”leda tanten över gatan”.
Jag lutade mig mot bilen och drog Chirin tätt intill mig.
– Hörrö tjejen, jag gillar dig skarpt, viskade jag och smekte henne över stjärten.
– Vad ska vi göra åt det här då?
Hennes hand slöts om min hårda lem innanför jeansen och jag kved tyst. Med sin mun tryckt mot min, knäppte hon upp, drog ner jeansen halvvägs över höfterna och befriade mitt hårda stånd. Hon sänkte sig ner på knä och tog mig i munnen. Jag lutade mig mot bilen och smekte hennes hår. Ena handen runkade mig medan hon gled upp och ner över min lem med sina läppar, andra handen masserade varsamt min pung.

Under nästan 40 minuter hade vi gått här inne och eggat varandra. Det hade gjort mig så gränslöst upphetsad att busa här inne att jag skulle komma precis när som helst. Älskade när Chirin tog mig så här i munnen. Det kändes så tydligt om någon gjorde det för min skull enbart eller själv tyckte om det. Man kunde riktigt känna hur personen väntade på det obehagliga ögonblicket när munnen skulle fyllas med sperma, att det var ett nödvändigt ont. Med Chirin var det annorlunda. På hela sättet hon använde munnen kändes det som att hon såg fram emot utlösningen. Jag kände också till hennes lilla hämnd som hon alltid gjorde efteråt.

Känslan i underlivet är så underbar. Hur beskriver man en skön orgasm? Många har försökt och ändå låter det torftigt. Hur det liksom pirrar överallt, i ryggslutet, långt in i underlivet, låren och knäna. Jag kände förstås när utlösningen kom, men kunde också höra det på hennes ljud, känna hur hon svalde undan igen och igen. När jag täckte munnen och fyllde den med min tröja för att vara tyst, tänkte jag att hon nog fick mycket sperma den här gången.

En stund satt hon kvar, lät munnen röra sig långsamt fram och tillbaka för att det inte skulle bli för intensivt precis efteråt. Sedan reste hon sig och min lem omslöts av den svala luften i rummet. Jag saknade redan hennes varma mun. Långsamt tryckte hon sin mun mot min, särade läpparna och svepte med tungan som var alldeles kladdig och smakade salt.

Jag rättade till mina jeans och knäppte dem igen medan vi kysstes. Första gångerna hon gjort så här hade det varit ovant och obekant, men hennes tvångskyssar efteråt hade jag vant mig vid och till och med lärt mig uppskatta. Inte för att jag direkt gillade smaken, utan mer för att det kändes busigt och lite förbjudet. Chirin brukade halvt på skämt hävda att det var en rättvisefråga. Om vi killar nu nödvändigt ville komma i munnen, så var det inte mer än rätt att få en kyss efteråt.

– här är nästa rum, det är lite lugnare.
Vi kom in i ett nytt rum där det hördes fågelkvitter och vågskvalp. Man kunde känna på grenar, gå över en träbro med träräcken och känna på skulpturer av djur.
– Skogsmiljö, sa Louise som satt prestige i att gissa rätt varje gång.
– Jag har alltid velat älska i skogen, ska vi passa på, här och nu? Viskade jag i Chirins öra.
Hon skrattade högt med sitt klingande skratt.
– Ska vi inte välja en riktig skog i så fall?
– Jo det är nog bäst.

– Nu har vi kommit fram till den sista stationen. Här kan ni beställa dricka eller kaffe.
Vi kom in i en barmiljö med en bardisk i L-form med barstolar längs med och små bord längs ena väggen.
– Kolla, barstolen hittade jag. Får man en pilsner här? Skämtade Jonny.

En stunds glatt prat och beställningar. Louise fick sitt gratiskaffe.
– Efter det här kommer ni ut i ljuset igen. Jag hoppas besöket varit givande.
Alla tackade och ställde en del frågor.

Jag hade märkt att min telefon surrat konstant den senaste kvarten. Den stod på ljudlöst men notis efter notis vibrerade i fickan. Någon ringde upprepade gånger och lät många signaler gå fram. Till slut blev jag brydd och irriterad och tog upp telefonen ur fickan. Eftersom jag använder skärmläsningsprogram på telefonen och har skärmen helt svart, kunde ingen störas av ljuset från displayen. När jag stoppade headsetet i örat sa den syntetiska rösten:
”Du har 42 notiser.”
När jag började bläddra igenom de senaste förstod jag snabbt att något hänt. Notiser från både Aftonbladet och Sveriges Radio.
– Shit! Utbrast jag.
– Vad? Frågade Chirin som stod bredvid mig.
– Jag kollar telefonen. Det verkar ha hänt något inne i stan, på Drottninggatan.
Plötsligt klappade Sigrid i händerna och höjde rösten.
– Mina damer och herrar. Vi behöver stänga för idag och tacka alla för ett roligt besök. Vi kommer snart börja tända ljuset igen. Dörren ut i foajén finns här bakom mig. Kontrollera att ni inte glömt några personliga tillhörigheter.

Ljuset tändes, dörren öppnade och folk började strömma ut. Där ute hördes upprörda röster — det lät inte normalt. Någon började gråta, prata om att ta sig hem fort.
– Men guuud, terrordåd på Drottninggatan.
Chirin flämtade och kramade hårt min hand, så hårt så att naglarna skar in i huden.
– I öronsnäckan läste min telefon upp den första nyheten om en lastbil, förmodad skottlossning på flera platser och många skadade och kanske döda.

Förvirringen ute i foajén var total. Människor sprang som yra höns, pratade i telefoner om resvägar och hämtning av barn. Våra kollegor började snabbt planera samåkning för dem som hade bil, några skulle ta färjan till Nacka Strand. Vi som kunde, började promenera mot stan.
– Shit, alla bussar och pendeltåg är inställda. Tur att vi kan gå hem.

Vi började gå mot vår lägenhet i Vasastan. Allt kändes helt annorlunda jämfört med hur det varit för bara några timmar sedan. Trafiken var annorlunda, människors röster var annorlunda och alla talade om samma sak, telefoner pep och ringde. Det gjorde fysiskt ont i kroppen att så brutalt kastas från glädje till svart panik och sorg.
– Minns du 9/11, hur det var då på jobbet? Frågade Chirin där vi gick.
– Ja, lite samma känsla nu, inte sant?
Vi som jobbade på ett amerikanskt företag hade också påverkats här i Sverige. Entrédörrarna hade låsts och flaggor och skyltar med företagets namn hade plockats ner under en period. Ljud av flygplan som passerade över huset, på väg till eller från Bromma hade fått det att krypa och pirra i kroppen av obehag. Nu kändes det på samma sätt.

Hemma i lägenheten stängde vi och låste om oss. Vi la oss i soffan med pläd över benen och stora tekoppar i händerna. Vi hade varandra och vi hade haft en fin dag tills allt förändrades där ute. Jag rös av tanken på hur lätt allt kunde förändras i ett slag. Vi hade varandra, men åter igen var det många som förlorat någon.

Delar i serien<< Kärleken är blind #3 – Dining in the darkKärleken är blind #5 – Straffpoker >>

Kärleken är blind