Småstad Del 2

Kapitel 12.
Tolv år senare…
Jag packar upp kartongen, jag börjar att bli rutinerad på att packa upp kartonger. Eller rutinerad, jag har flyttat ett par gånger. Eller fler än ett par gånger, förhoppningsvis så är det sista gången jag flyttar. Eller i alla fall byter land, det har blivit ett par länder de senaste tolv åren.
Det har varit tolv väldigt speciella år. Jag ser på ringarna på mitt vänstra finger, den där smärtan i mitt bröst hugger till. Isabella är borta, hon lever men hon är inte Isabella längre. Hon är någon annan som jag inte känner igen.
Som ingen känner igen, hon är på ett hem för personer med svåra psykiatriska diagnoser. Jag ser på sakerna som jag packar upp, jag har flyttat hem för att få vara närmare henne. Hon blev dålig för ett par år sedan, vi bodde i Paris då.
Vi spelade båda två i Paris och livet lekte, det var vårt andra proffsäventyr. Sommaren som följde på den där vintern och våren så blev Matilda kontaktad av Ålborg. De ville skriva kontrakt med mig, jag skulle få gå bakom Landin och lära av honom.
Han var på väg att sluta och jag skulle vara den som tog över efter honom. Vi pratade mycket om det hemma, till slut så valde jag att hoppa på det. Jag var andra valet i ett år, sen slutade han och jag tog över. Jag stannade i tre år i Ålborg, sen skrev jag på för Paris.
Det gjorde Isabella med, när vi varit där i två år så började de första tecknen på hennes sjukdom att märkas. Men det skulle ta fem år till innan de kunde konstatera vad det är för fel på henne. Hon flyttade hem innan hon blev för sjuk, hon ville skiljas men jag sa nej.
Idag så vet hon inte vem jag är. Efter åren i Paris så blev det sex år i Bundesliga, med pendling hem till Sverige när det passade in, vilket det sällan gjorde. Kiel som jag spelade i ville förlänga med mig, jag fick ett väldigt lukrativt erbjudande.
Men jag valde att tacka nej. Isabella är väldigt dålig och de får pumpa henne full med väldigt starka mediciner som har en massa bieffekter som påverkar hennes kropp. Så jag valde att flytta hem, jag är trettioett år gammal och jag har vunnit- danska ligan, franska ligan, tyska ligan, CL.
Jag har vunnit medaljer med landslaget, där jag har en fast plats så att säga. Frågan är om den kommer att vara fast nu när jag flyttat hem. Men det tror jag, jag kommer inte att bli en sämre målvakt av att flytta hem. Emil är i Hollywood och är skådis.
Vilma pluggar i Lund och bor i korridor, hon ska bli Arkitekt är det tänkt. Jag har läst in min juridikexamen på distans. Det tog mig åtta år i stället för de vanliga fyra och ett halvt åren. Jag ska göra Tingstjänst här i min hemstad. Jag ser på ringarna igen, vi är skilda.
Jag vägrade länge, men till sist så lyckades hon att övertala mig att vi skulle skilja oss. Jag som sagt har köpt ett litet hus i stan, det ligger nästan i centrum. Det är ett gathus med en liten innergård där det finns ett jacuzzibad och en uteplats.
Växtligheten står i krukor, det är perenner så de klarar sig nästan själv. Vi blev gravida men Isabella övertalade mig till att vi skulle göra abort. Tydligen så är den sjukdom hon drabbats av ärftlig framförallt på den kvinnliga sidan så att säga.
Hon ville inte riskera att vi fick en flicka, henne sista år som normal var en enda långfärd mot avgrunden. Det var det tuffaste året i mitt liv och det var det största året för mig som spelare. Jag vann allt det året, ligan, CL, OS och EM.
Så resultatmässigt så var det mitt största år som handbollsspelare samtidigt som det var min största tragedi som människa. Kvinnan jag älskar mer än mitt liv försvann framför mina ögon och hon blev något annat. Hon blir extremt aggressiv och extremt vulgär.
Så hon blev inskriven på ett hem, där har hon bott de senaste åren. Jag besöker henne som sagt när jag kan, men hon är inte ens medveten om att jag är där. Jag ser på den tomma kartongen, jag viker ihop den och öppnar nästa kartong. Jag fortsätter att packa upp…
Det ringer på dörren, jag går fram till den och öppnar den. Jag ser på Linus.
– Kom in.
– Tack, jag har mat med mig.
Han visar mig mackorna från mackbutiken. Jag ser på honom och jag ler.
– Rostbiff?
– Givetvis.
– Perfekt.
Han ser att jag packat upp det mesta, jag har satt kartongerna i garaget och jag har skruvat ihop det mesta av möblerna. Utifrån så ser huset gammalt ut, inuti så är det något helt annat. Inuti så är det totalrenoverat och modernt med gamla inslag kvar.
Men hela första våningen är öppenplanlösning, andra våning är ett masterbedroom, ett gästrum och ett arbetsrum. Jag tar fram varsin kaffemugg och jag laddar kapselmaskinen.
– Jag har inte hunnit köpa en kaffekokare än.
– Det är lugnt kapselkaffe funkar, så hur går det?
– Framåt, jag börjar bli klar.
– Hur känns det, Michael?
– Det kunde varit värre, men det är skönt att vara hemma.
– Hur länge stannar du?
– I minst två år, jag vill bli färdig. Tingstjänsten är på två år, kontraktet är på två år. De räknar med att hon bara har två år kvar att leva, sen får vi se vad som händer. Jag kanske blir bortglömd, det går fort i denna bransch, Linus.
– Det är ingen större risk Michael.
Jag räcker honom muggen, jag byter kapsel och sätter i min i maskinen.
– Det är inte bara du som är hemvändare.
– Jaså? Vem är det mer?
– Tindra, hennes kontrakt gick också ut. Hon hade erbjudande från andra klubbar men valde att komma hem och spela i damlaget här.
– Där ser man, varför?
– Det är hemligt, eller det har diskuterats i Margaritaklubben.
– Och?
– Kärleksproblem.
– Nu igen?
– Ja, nu igen. Tomas och Olivia är rätt så knäckta faktiskt, det har varit en följetong kring henne sen all den där skiten drabbade henne och de andra. Men handbollen har på något vis alltid räddat henne.
– Hon och Isabella spelade tillsammans i två säsonger i Danmark, då var hon rätt så lugn. Hon hängde en hel del med oss, sen stack vi till Paris och vi tappade till viss del kontakten med henne. Isabella träffade henne på landslagssamlingar, sen blev hon dålig och vi tappade kontakten. Så det har skitit sig igen?
– Ja, enligt vad jag hört så låg hon med en av huvudsponsorerna som är gift. Det blev ett jävla hallå, så hon har också flyttat hem för att landa så att säga. Hon har också köpt hus här, två gator från oss.
Jag slår mjölk i mitt kaffe och jag sätter mig på min plats, Linus sätter sig mittemot mig.
– När börjar du?
– Efter sommaren, jag ska vara ledig hela sommaren. Eller jag börjar träna med A – laget i morgon. Tomas har redan mejlat mitt träningsprogram, precis som han gjort alla andra år. Det är lite annorlunda i år vilket är skönt. Sen så är det avslutning och början på försäsong. Sen så är jag ledig i juli, jag ska gå och dra benen efter mig här i stan och hoppas på att det blir fint väder så att jag kan sola och bada. Varför?
– Vill du följa med mig till Partille som ledare?
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Juniorerna?
– Ja.
Linus har fortsatt att vara ansvarig för U – lag och juniorer sen jag lämnade. Han plockar fram talanger hela tiden. Oskar är inte kvar som huvudtränare, det är en annan före detta spelare i A-laget som varit proffs och spelat i landslaget. Vi spelade ihop i Kiel i två år och han var med och vann OS med mig.
Hans sista landslagsuppdrag. Nu är han huvudtränare för A – laget, föreningen är alltid med i slutspelet och de går nästan alltid till minst semifinal. Damlaget är etablerat i högsta ligan och har tagit över som bäst i Skåne från både H64 Höör och Lugi.
Vilma spelar i damlaget, hon började med handboll sent. Hon började när hon började på högstadiet och då var det mest för att hänga med kompisarna. Men hon hade talang, en talang som Linus såg och vårdade. Så nu är hon A – lags spelare och en av de bästa i laget om inte bäst. Men hon är min syster så jag är väl inte riktigt neutral. Men hon är väldigt duktig, hon har spelat i flick och ungdomslandslag.
– För du åka ensam annars, Linus.
– Ja, ingen av de andra kan hänga på. Din mor och Vilma ska också med, det är hennes sista Partille Cup.
– Där ser man, jag kan hänga med. Jag har inte så mycket annat för mig.
– Tack, Michael.
– Var mackan en muta, Linus?
– Haha, nej. Eller kanske, Michael.
– Det funkade, Linus.
– Så bra.
Vi äter en stund under tystnad, jag ser på honom.
– Vad är det du vill fråga om, Linus.
– Är jag så tydlig?
– Ja, det är du?
– Hur är det med henne?
Jag ser på honom.
– Ingen vet, för ingen kan fråga henne. För de måste hålla henne så tungt drogad så att hon inte kontaktbar. Gör de inte det så vet de inte vad hon få för sig. Eller det vet de, hon försökte döda tre andra patienter när de försökte trappa ner på hennes mediciner för att hon trodde att de skulle våldta henne och göra henne med barn med sin alien sperma. Sedan dess så har de henne neddrogad. Hon kan inte göra något själv, hon tillbringar mellan arton till tjugo timmar i sin säng. De andra timmarna sitter hon i en stol och dreglar. Hon har inte en aning om att jag är där, vem jag är eller någonting. Det är hela tiden en balansgång för dem med medicinerna för organen i kroppen tar skada av dem. De måste öka dosen emellanåt, gör de inte det så vaknar hon och då så vet de inte vad hon gör. Men när de ökar dosen så tar hennes inre organ skada. Det kommer att komma till en punkt när de inte kan ge henne med mediciner utan att hennes kropp lägger av och får hon inte sina mediciner så vet ingen vart det slutar. Eftersom vi är skilda så har jag ingenting att säga till om. Skulle hon vara när att dö så att säga så får de inte rädda livet på henne. Hon har skrivit på sådana papper. Så det är inte bra Linus, det är verkligen inte bra.
– Jag skulle kanske frågat hur det är med dig?
Jag ser på honom.
– Det är så bra som det kan vara, Linus. Varken mer eller mindre. Kvinnan jag älskar är inte ens medveten om att jag existerar, jag har inte varit intim med en annan människa på fyra år drygt. Sista gången vi älskade så försökte hon ta livet av mig, hon lyckades inte och hon kom till sina sinnesfullabruk och hon kraschade rejält då. Jag hade mitt största sportsliga år som spelare och mitt sämsta som människa. Det var en brutal paradox, sen har jag levt med hoppet om att det ska bli bättre men insett och landat i att det kommer det inte att bli. Enligt läkarna så lever hon på lånad tid. Jag mår bra på en plats, där är på handbollsplanen. Eller när jag tränar överhuvudtaget för då kan jag lämna henne i mina tankar. Som proffs så har du alldeles för mycket dötid. Jag började spela igen för ett par år sedan. Det är också ett bra sätt för mig att fly iväg på. Men det höll på att bli för mycket så jag behöver något annat, så jag flyttade hem. Ni kommer att hålla mig sysselsatt, jag kommer att arbeta och träna. Jag kommer inte att ha så mycket tid för mig själv så att säga. Det kanske till och med blir så att jag kommer att uppskatta ensamheten ibland. För det gör jag inte nu Linus, tvärtom. Jag längtar efter få ha folk runt mig, folk som känner mig. Folk som inte trampar på äggskal hela tiden, som är rädda för att såra mig om de tycker att jag själv ömkar för mycket.
Jag tystnar och ser på honom, han nickar och tar en klunk av kaffet.
– Så hur lycklig blev Niklas när du skrev på?
– Haha säkert väldigt, frågan är hur glada ekonomiavdelningen blev.
– Så pass?
– Haha, nog för att jag ville flytta hem, men jag vet mitt värde Linus. Ryktet säger att en privatfinansiär går in och säkrar min lön och mina bonusar.
– Och det ryktet är din farfar?
– Ingen kommentar, men Rotary hade ett möte när min farfar viskade att jag var sugen på att komma hem. Två timmar senare så kontaktade de, Matilda. Det var inte sportchefen som gjorde det. De förhandlade med Matilda, det gjorde inte han. Men innan ekonomiavdelningen fick klar för sig att en extern finansiär betalar mitt kontrakt så att säga så skreks det rätt högt säger ryktet.
– Hur bra är det?
– Inte lika bra som det som Kiel gav mig, men med huset och bilen så går jag nog plus här faktiskt. Jag leasar inte bilen och huset är mitt.
Han ser på mig och han slickar sig om läpparna.
– De ville verkligen ha hem mig, huset köpte jag för en spottstyver och bilen stod här och väntade på mig när jag kom hit. De ville verkligen ha hem mig, Linus. De vill vinna sitt SM – guld, de vill ut i Europa. Om vi lyckas med det, vem vet vem de kan locka hem då ifrån Blå laget, Linus.
Av oss sju som spelade i första uppställningen där, så är sex proffs och den sjunde spelar kvar här. Han satsade på studierna, han är läkare och han gör sin ST – tjänst på sjukhuset. Han hade också kunnat bli proffs om han velat.
Men han och hans fru numera valde att satsa på studierna. Hon är också läkare, hon spelar i damlaget. De kommer att få ett väldigt bra lag i år med Tindra som den sista pusselbiten. Om hon kan hålla sig i skinnet.
– Behöver du hjälp med något, Michael?
– Nej jag är klar, men tack ändå.
– Självklart, vi grillar ikväll vi vill att du kommer förbi.
– Gärna, har ni hört av Emil?
– Nej inte sen i förra veckan, men det skulle tydligen vara rätt intensivt denna veckan med inspelningar osv.
Emil satte sig på ett flyg till LA dagen efter sin student och gick på auditions en hel sommar samtidigt som han bodde på ett slitet motell. I slutet av sommaren så fick han en roll i ett en dramaserie som slog som satan. Han var med i den serien i sju säsonger.
Sen lades den ner, han hade andra roller under tiden och han är numera är etablerad skådespelare där borta. Han kommer hem när hans schema tillåter det. jag har träffat honom sporadiskt de senaste sex åren. Vi har båda varit upptagna med vårt så att säga.
Han är fortfarande vad vi vet singel och en hjärtekrossare. Men han är en känd skådespelare, vår far bor kvar i Malmö. Han har blivit far två gånger till med kvinnor som han träffat i Malmö. Så vi har två halvsyskon till som jag aldrig träffat.
Sara bor kvar i stan och familjen träffar på henne och vår syster emellanåt. Linus lämnar huset och jag ser på mina saker. Jag ser på klockan på min arm, en bonus från en sponsor när jag hade det där galna året när jag vann allt.
Det är en Rolex, en av sponsorerna blev så till sig när vi vann allt som gick att vinna det året. Så på avslutningsfesten så gav han mig den. Han sa att jag var den starkaste bidragande orsaken till att vi vann allt. Så han gav mig en Rolex.
Jag tar av den och jag lägger den i mitt sängbord. Jag får fråga min mor och Linus om de har ett kassaskåp. Det passar sig inte ha en Rolex på sig här. Det skulle sticka ut, man får inte sticka ut här i Sverige. Jag tar mina nycklar och telefon.
Jag lämnar huset, jag låser dörren och sen går på smågatorna tills jag kommer till gågatan. Jag går till vänster och jag följer gågatan till jag kommer fram till gymnasiet. Jag går fram till en vagn som säljer glass. Jag köper en och jag sätter mig på en bänk och jag ser på gymnasiebyggnaden.
Mitt sista år där var tufft. De lyckades inte landa en etablerad målvakt, han som var på gång valde något annat. Han fick ett väldigt bra erbjudande från Flensburg så han avslutade sin karriär där. Sommaren gick och snacket som gick var att Anton var på väg tillbaka. Han kom tillbaka, otränad och överviktig.
Jag inledde säsongen som förste målvakt, jag var inte ens nitton år och gick sista året på gymnasiet. Samtidigt som Isabella gjorde sitt första år som proffs. Det blev en prövning men vi fick ihop det och jag hade mitt kontrakt klart med Ålborg så jag kände mig trygg i det.
Men det var ett tufft år, jag spelade nästan alla matcher i A – laget. Anton fick ett par matcher sen tog han ett återfall och försvann. Jag har inte en aning vad som hände med honom. Vi gick till final det året med, men vi förlorade med 3 – 2 igen.
Vi fick skador på viktiga spelare i semifinalen, till slut så blev det för många orutinerade spelare. I sista matchen så var vi fem utespelare från blå laget och jag i mål. Vi kämpade hela vägen, men Kristianstad blev för tunga för oss. Vi vann JSM och blev tvåa i Partille Cup det året, men vi vann Lundaspelen igen. Jag ler lite, jag var hos Isabella så fort vi fick två minuters ledigt.
Eller ni förstår vad jag menar. Men det var ett väldigt pussel att lägga, de hade matcher i ligan och i Europa, samt att Isabella blev uttagen i A landslaget. Så vi hade inte jättemycket tid tillsammans. Men vi tog vara på den vi fick, jag gick ut med anständiga betyg efter förutsättningarna.
Jag sökte in på universitetet och kom in och började att studera till jurist på distans. Jag gjorde det i åtta år, jag åkte hem på tentamina när jag kunde, vilket faktiskt var oftare än att jag missade dem. Jag fick min examen till slut, Isabella är inte medveten om det.
Jag har berättat om det för henne men hon har inte en aning. Verkligen inte, jag ser på skolan igen. Jag torkar tårarna som rinner på mina kinder, jag kastar det sista av glassen i papperskorgen. Jag tappade aptiten på glass, jag reser mig och jag lämnar torget och går ut på gågatan igen.
Jag ser på människorna som går här, det är en solig lördag i början av juni. Försommarsolen lyser starkt och värmer, det är riktigt varmt. Jag hälsar på människor som jag känner, jag får stanna ofta. Så en promenad som annars kanske tar tio minuter, tar idag närmare en timme.
Jag kommer fram till Stortorget, jag ser mot det hus där Karl bodde. Jag inser att jag inte tänkt på honom sen jag var arton och han fick flytta. Jag undrar vad det blivit av honom. Han började på en internatskola uppåt i landet. Men vad som hände med honom sen har jag inte en aning om.
– Michael.
Jag vrider på huvudet och min syster och två av hennes lagkamrater kommer fram till mig och de skakar min hand, Vilma kramar mig och de andra två skakar min hand.
– Så du är ute och promenerar, Michael.
– Ja, man är inte hemma på riktigt om man inte ätit glass på torget framför gymnasiet och gått på gågatan och pratat skit med folk, Vilma.
– Haha, det är inte lätt att vara en kändis, Michael.
– Det är Emil som är kändisen.
– Inte här, Michael.
Hon har rätt i det hon säger, han må vara ett stjärnskott på Hollywood himlen. Men här i stan så är det jag som är kändisen, handboll är religion i staden.
– Vad tittar du på?
– Karls föräldrars hus.
– De bor inte kvar, de flyttade ut på landet. De köpte en herrgård ett par mil utanför staden. Karl flyttade till USA och pluggade på College, han träffade en amerikanska. De gifte sig och han bor kvar där.
Jag ser på henne.
– Det är en liten stad, skvallret sprids, Michael.
– Det hade jag glömt, Vilma. Jag har inte behövt tänka på sådant sen jag lämnade. Jag har levt i min bubbla de senaste åren. Eller sen jag flyttade till Ålborg.
Hon ser på mig och hon nickar.
– Kommer du över ikväll?
– Ja, Linus bjöd in mig innan när han övertalade mig att hänga med till Partille.
– Som hans hjälptränare?
– Ja, tydligen så kunde inte de andra följa med.
– Nej, jag vet inte varför faktiskt, Michael. Så du hänger med?
– Ja, det är ditt sista år hörde jag. Så jag får ju heja på dig, med tanke på alla år som du hejade på mig så får jag bjuda tillbaka syrran.
– Tack, Michael. Har du träffat Tindra?
– Nej, inte än, Vilma.
– Ok.
– Vadå då?
– Nej inget, ni var tighta när ni var yngre.
– Vi var rätt så tighta i Danmark med, Isabella tog henne under sina vingar.
– Jag förstår, hur är det med henne?
– Som vanligt.
Hon ser på mig, hon ser smärtan som glider över mitt ansikte.
– Vi ska vidare, Michael. vi ses ikväll.
– Det gör vi Vilma.
Hon kramar mig igen, jag svarar på kramen och vi släpper varandra. De går i väg och jag ser på Karls föräldrars hus igen. Så han bor i USA och är gift, det verkar som om han förändrats. Jag vänder och går tillbaka längsmed gågatan och jag träffar mer folk…
Jag kliver av cykeln och jag låser den, jag går in i trädgården. Jag går fram till Linus som grillar, vi hälsar på varandra. Jag går in i huset, min mor är i köksdelen. Jag går fram till henne och jag sätter en flaska Mosel på diskbänken, jag har en hel del flaskor med vin därhemma. Jag dricker både öl och vin numera, jag har en hel del fina viner därhemma. Både franska och tyska, min mor ser på flaskan och sen på mig.
– Tack, Michael.
– Ingen, fara. Jag vet att du gillar vitt vin.
Hon kramar mig och jag kramar henne, hon frågar mig inte om hur det är med Isabella. Hon vet för hon besöker också henne, Vilma kommer till oss och hon kramar mig.
– Förlåt för innan, Michael.
– Ingen fara, syrran.
– Vadå?
Vilma ser på vår mor och berättar om hennes fråga om Isabella, hon tänkte inte på att hennes vänner stod med henne.
– Som sagt, ingen fara. Alla vet att hon är inlagd, de flesta som är läskunniga och lite intresserade av handboll vet syrran så det är lugnt. Jag kommer att få en massa frågor så småningom, folk säger inget just nu. Men de kommer att göra det sen. De kommer att fråga och jag kommer att svara dem, hon är sjuk och är inlagd på ett vårdhem. Det är sanningen, sen så kommer jag inte att berätta om anledningen till att hon är där. De som vet, vet.
Hon ser på mig och hon kramar mig. Det ringer på dörren och sen öppnas den.
– Hej.
Jag vrider på huvudet och jag ser Tindra komma in, hon ser på mig och hon ler. Jag ler tillbaka och hon kommer fram till mig och vi kramar varandra. Hon är lika vacker som alltid, hon har en del tatueringar och piercingar.
Men de är inte oklädsamma. Tvärtom faktiskt, hon är lite längre än jag minns, hon är lika vältränad som vanligt. Hon har en ny frisyr, den är kort och spretig. Hennes vackra ögon och leende får det att pirra till lite inom mig. Jag stelnar till lite i kroppen, men jag slappnar av direkt igen. Jag tror inte att hon märkte av att jag gjorde det.
– Så du har också fått nog av proffslivet, Michael?
– Nej, eller vi får se. Just nu så är jag hemma, sen får vi se vad som händer. Du då?
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Vi får se, just nu så är det tryggast för mig att vara här, Michael.
– Vill du ha en axel att gråta ut på så vet du var jag finns Tindra.
– Detsamma, Michael.
– Hur går det med tillbehören för maten är snart klar.
– Det är vi med, om jag kan få hjälpa att bära ut maten.
Jag går fram till bardisken och jag tar två fat med grönsaker på, Vilma och Tindra tar varsitt fat de med. Jag går ut på altanen, där står Tindras far med en öl i handen.
– Michael.
– Tomas, så hålet i häcken finns kvar.
– Givetvis, Michael. välkommen hem.
– Tack.
Vi sätter fram tillbehören på bordet, genom hålet i häcken så kommer Helena och hennes son gående. Där är hål i häckarna till alla tre trädgårdarna, de hälsar på oss. Vi sätter oss, jag ser på Samuel han har en Kiel tröja på sig, med hans namn på ryggen och hela lagets autografer.
Jag fixade den för två jular sedan, det är en målvaktströja. Han sätter sig bredvid mig, och sen attackerar han mig med frågor. Han är också målvakt, jag svarar på hans frågor och Helena ler mot mig. Jag är hans store idol. Hans klasskamrater trodde inte på att han kände mig.
Min mor berättade det för mig, så jag besökte hans klass en dag när jag var ledig och hemma. Nu är det ingen som ifrågasätter om han känner mig. Vi äter och pratar handboll, eller jag och Samuel pratar handboll.
De andra pratar om andra saker, Olivia är på restaurangen. Hon har kvar den, den lika bra som någonsin. Hon fick stjärna i Guide Michelin för att par år sedan, det kom som en total överraskning för henne och alla andra.
Hon har lyckats att behålla den, hon arbetar inte lika mycket som innan men hon är på restaurangen varje dag. Vi har alla sommarjobbat där. Vilma ska säkert sommarjobba där i sommar. Efter ett par timmar och en massa skratt så är det bara jag kvar av gästerna. De andra har gått in till sig. Min mor ser på mig, jag ser att det är något. Det har jag sett hela kvällen.
– Vad är det mor?
– Jag tycker inte att du ska åka till Isabella, Michael.
Jag ser på henne, Linus och Vilma ser på oss.
– Varför?
– Därför att hon håller på att tyna bort Michael, hon äter inte själv längre, hon ligger ner hela tiden och det är inte hon längre. Jag vill inte att du ska minnas henne så.
– Varje gång jag stänger ögonen så ser jag henne, jag drömmer om henne varje natt. Den enda gången jag inte tänker på henne är när jag tränar och spelar. Så ibland så tränar jag väldigt mycket, framförallt när jag inte kan sova på nätterna. När minnena rider mig, de hemska minnena. De svarta minnena, de minnena om hennes utbrott, hennes försök att skada mig, hennes otroheter. Hennes skuldkänslor när hon insåg vad hon gjort. Det var det jobbigaste att hantera. Hennes skuldkänslor, hon gjorde så många saker så jag kan inte berätta om hälften. Så det kan inte vara så mycket värre än det jag redan gått igenom mor.
– Jo, Michael. Det är det, det är mycket värre.
– Vill du att jag överger henne, mor?
– Jag vill att du släpper henne.
Jag tar en klunk av ölen, jag sätter flaskan på bordet.
– Jag flyttade hem för att komma närmare henne, nu så säger du att jag inte ska besöka henne?
– Precis, Michael.
– Kunde du inte sagt det innan jag flyttade hem? Jag var där för ett tag sedan, då var det inte så allvarligt.
– De har fått öka medicineringen, Michael.
De har ingen skyldighet att informera mig, vi är som sagt skilda. Jag hatar mig själv för att jag gick med på det. Men jag kunde aldrig säga nej till henne, jag förlåt henne alltid för det som sjukdomen gjorde med henne.
Otroheten, som inte var otrohet för det var inte hon som gjorde dem. Det var hennes sjukdom, precis som allt annat skit som hände. Det var hennes sjukdom och inte hon, hon var inte ens medveten om vad hon gjorde.
Det blev bara värre och värre saker som till slut eskalerade med att hon försökte döda mig. Jag ser på mina ringar, jag har dem fortfarande på mig. Vi är bara skilda på pappret, inte i mitt hjärta. I mitt hjärta så älskar vi varandra fortfarande…
Jag kramar ratten i bilen, min mun öppnar sig i ett tyst skrik. I mitt huvud skriker jag så att det ekar, i mitt huvud så skriker jag så att rutorna i bilen exploderar. Varför lyssnade jag inte på min mor, för att jag är en envis åsna som inte vill lyssna på någon. För att jag alltid tror att jag vet allt och kan allt.
Givetvis så körde jag hit, jag körde hit två dagar efter att min mor sagt åt mig att inte göra det. Jag har ångrat förr att jag inte lyssnat på min mor. Denna gång så ångrar jag mig verkligen. Det jag såg kommer att lämna ärr inom mig för all framtid.
Jag kommer aldrig att glömma det jag såg. Inte ens om jag blir hundra år, så kommer jag att glömma det jag såg därinne. Jag gick in i rummet och jag kände lukten av död, jag är övertygad om att det var lukten av död jag kände.
En kall, unken stank av något. Det var en lukt som jag aldrig känt förut. Aldrig någonsin, jag stannade kvar i två timmar. Jag satt stilla med slutna ögon i två timmar och jag mindes vår tid tillsammans. Jag slutar att skrika i mitt huvud, jag stänger munnen och jag startar bilen och jag kör i väg. Jag har en bilresa på två timmar framför mig. Två timmar ensam med mina tankar…
Jag har precis haft en respit på två timmar från mina egna tankar. Jag har tränat i två timmar, en och en halvtimme med laget och en halvtimme själv. Jag packar ner mitt hopprep, jag hoppar fortfarande hopprep. Det är terapi för mig, jag torkar mitt ansikte och jag ser damlaget komma in i hallen. Vilma kommer fram till mig.
– Michael.
– Syrran.
– Hur är det?
– För jävligt, jag skulle lyssnat på mor och inte varit så jävla tjurskallig. Hon hade rätt och jag hade fel, jag skulle inte åkt dit. Det är inte Isabella längre, vad det är som ligger där vet jag inte. Men det är inte Isabella. Hennes mormor tynade bort. Detta är hundra gånger värre, så jag kommer att få mer mardrömmar. Så jag tränar som en tok just nu.
Tilda kommer in i hallen, hon ser på oss och hon går fram till oss.
– Hur är läget, Michael?
– För jävligt, själv?
– Det är ok, det går.
Jag ser på henne och jag nickar, hon nickar tillbaka. Hon vänder sig och går mot mitten. Hon stannar och vänder sig igen och hon går fram till mig. Hon kramar mig och jag svarar på den. Det där lilla kittlandet känns igen, hon kramar mig lite hårdare och jag gör detsamma.
Hon släpper mig och hon går in på planen, jag tar av mig min träningströja och jag tar på en torr. Jag ska springa hem, då vill jag ha en torr tröja på mig. Jag lämnar hallen och jag ser inte blickarna som damlaget ger mig. Den ende som inte ger mig blickar är min syster, hon frågar vad fan de glor på.
De ser på henne och de inser att jag är hennes bror. Vissa av dem blir lätt röda i ansiktet. Tindra ser på dem, sen på Vilma och sen ler hon lite. Deras tränare kommer in och träningen börjar…
Jag öppnar ytterdörren, jag ser på Tindra och hon ser på mig.
– Stör jag, Michael?
– Nej då, kom in, Tindra.
– Tack.
Hon kommer in och hon ser på huset.
– Det var en kontrast, Michael.
– Ja, det var därför som jag köpte det. Vill du ha mat?
Hon ser på mig, hon kommer direkt från träningen.
– Ska du ha så tackar jag inte nej.
Jag tar fram en tallrik till, glas och bestick. Jag dukar fram på bardisken.
– Varför mår du skit, Michael?
– För att jag inte lyssnade på min mor och lät bli att köra till Isabella. Eller det som ska föreställa att vara Isabella. Det är inte henne längre, det är någon annan. Min mor förvarnade mig och jag som sagt lyssnade inte. Jag trodde att jag var mer hårdhudad än vad jag är.
Jag sätter fram riset och kycklinggrytan. Hon lägger upp och hon smakar på det, med en mor som äger en restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Då är man van vid en viss kvalité på maten. Som när hon ser glatt överraskad ut så ler jag lite.
– Ska jag bli sårad eller glad?
– Glad, Michael. Det är väldigt gott.
– Tack.
– Så du lyssnade inte på den mor och nu så mår du skit?
– Ja.
– Välkommen i klubben, hade jag lyssnat på min mor så hade jag gått i kloster när jag var tretton. Mitt liv hade varit så mycket enklare då.
Jag ser på henne, jag tar en gaffel med mat och jag stoppar in maten i munnen. Hon gör detsamma.
– Då hade inte vi blivit tillsammans, Tindra.
– Se hur jag behandlade dig.
– Det var inte bara ditt fel, du blev drogad. Förvisso så gjorde du vad gjorde även när du inte var påverkad. Idag så kan jag förstå att det var ett rop på hjälp. Att du gjorde det du gjorde för att inte straffa mig utan dig själv.
– Jag trodde att du läst juridik inte psykologi, Michael.
– Jag har läst en hel del psykologi och psykiatri de senaste åren, Tindra. För att bygga upp en förståelse för det som hände med Isabella. Det du gjorde mot mig, Tindra var som en stilla bris i jämförelse med som Isabella gjorde. Eller hennes alla alter egon, hennes sjukdom. Vad jag kom hem till ibland. Vad jag inte kom hem till ibland. Så jag har läst på mig, jag har en betydligt större kunskapsbank idag, än vad jag hade då. Det ni råkade utför, ni drabbades säkert av PTSD. Jag tror att du fortfarande har det, Tindra. Om du gått till en psykiatriker och berättat vad som hände och hur du mått sedan dess så tror jag att hon eller han satt PTSD som grund diagnos. Tar du hand om den, så slipper du ångesten och depressionerna. Så slipper du hamna i skiten som du gör. Du hamnar i skiten för att du inte vet hur du ska hantera ångesten.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick och äter vidare. Hon gör detsamma, vi äter upp och jag tar mer mat, det gör hon med.
– Hade någon annan sagt så till mig så hade jag bett dem fara åt helvete.
– Jag vet, Tindra. Det är därför det är jag som säger det, för alla andra är rädda för dig. Det är inte jag, jag är rädd om dig. Inte för dig, det kommer inte hjälpa dig att flytta hem Tindra. Verkligen inte, inte om du inte tar hand om grundproblemet som är övergreppen som du råkade ut för. Vad de övergreppen skapade hos dig. Inga tabletter i världen kommer att bota det.
– Jag äter inga tabletter.
– Nu nä.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Så jag ska tala med någon om min PTSD?
– Ja, det tycker jag, Tindra.
– Och vad ska du göra?
– Försöka lära mig att leva utan Isabella, jag ska försöka inse att jag aldrig kommer att få tillbaka henne. Jag har bokat tid till en terapeut för att prata om det. Det är en av anledningarna till att jag flyttar hem, för att kunna få den hjälp som jag behöver i en trygg miljö. Jag hade kunnat gå till en terapeut i Tyskland, men där hade jag haft en annan press än här på mig. Jag vet vad som förväntas av mig här. Men det är i jämförelse med kraven som finns i Kiel ingenting. Här förväntas jag ”bara” bära dem till seriesegern. I Tyskland så skulle jag bära dem till alla titlar. Det kunde jag inte göra samtidigt som jag gör en djupdykning i mitt inre. Jag har en massa skit som jag måste städa ut. Precis som du.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Vad heter din terapeut?
Jag reser mig och jag tar ett visitkort som satt fast på kylskåpet med en magnet. Jag räcker henne det, hon ser på det. Namnet på kortet är Kristina.
– Jag ska träffa henne i morgon, jag rekommenderar dig att tala med någon Tindra. Det behöver inte vara henne, men som sagt, Jag rekommenderar att du talar med någon.
– Jag hör dig, Michael.
– Så bra Tindra. Så vad tycker du om träningarna?
– De är bra, faktiskt bättre än jag trodde. Sen så är det inte samma kvalité som i Danmark, men det är världens bästa liga. Så det blir svårt att jämföra, men som sagt. Det var bättre än jag trodde.
– Så bra.
– Din syster är ruskigt duktig, blir hon inte proffs snart så är det skandal.
– Frågan är om hon vill bli proffs. Hon pluggar i Lund och bor i korridor.
– Hon ska flytta hem, två år korridor räcker för henne.
– Där ser man, det visste jag inte.
– Det är rätt nytt Michael, frågan är om din mor vet om det.
– Det är min mor vi talar om, inget går under radarn för de tre kvinnorna.
– Förvisso, Michael.
– Kaffe?
– Ja tack, Michael.
– Jag har bara kapselkaffe, jag har inte hunnit köpa en kaffekokare.
– Det går bra, Michael.
Jag lagar kaffe samtidigt som jag dukar av. Tindra hjälper mig. Vi diskar snabbt och sätter in i diskmaskinen. Jag räcker henne kaffet, hon öppnar kylen och hon tar mjölk. Hon slår upp i båda våra muggar, jag tar en klunk av kaffet och sväljer. Vi sätter oss vid bardisken igen, vi ser på varandra.
– Jag vill be om ursäkt, Michael för det jag gjorde mot dig då för hundra år sedan.
Jag ser på henne och jag ler lite.
– Tack, Tindra. Jag godtar din ursäkt, du sårade mig rejält.
– Jag vet, men jag gjorde det för att jag var väldigt kär i dig. Jag ville såra dig så att du skulle sluta tycka om mig. Du skrämde mig, du visade mig äkta känslor. Jag blev skiträdd och jag var skadad, sårad och jävligt vilsen. Sen hjälpte ni mig igenom det som kom fram, sen hjälpte ni mig i Danmark med skiten som hände där. Sen stack ni till Paris, sen kom hennes skit och allt spann loss för mig och det slutade med att jag låg med en av huvudsponsorerna. Jag låg med honom och jag visste att hans fru skulle komma på oss. Det var inte ens skönt sex. Det är lätt räknade gånger sen vi var tillsammans som det har varit skönt med sex.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Jag har inte haft sex med någon sen Isabella blev sjuk. Jag har inte kunnat, jag vill få hjälp med det med. Att kunna gå vidare och inte känna mig som en skurk för att jag blir upphetsad av en vacker kvinna.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick. Det där kittlandet känns igen och jag hajar till inombords. Jag tar en klunk av kaffet, hon gör detsamma…
Jag sitter i omklädningsrummet, jag var på mitt första samtal i morse. Hon bad mig berätta om varför jag kommer dit till henne. Varför jag söker hjälp? Jag berättade varför. Hon lyssnade och antecknade, det var väldigt skönt att få lägga allt på bordet. Precis allt, allt som finns inom mig.
Från min fars agerande till Isabellas agerande. Eller hennes sjukdoms agerande. Jag förklarade vad jag vill ha hjälp med. När jag var klar så ställde hon lite följdfrågor, när jag svarat på dem så var vi klara och vi ska träffas i morgon igen och prata vidare.
Eller jag kommer att prata, hon kommer att lyssna och sen ställa ledande frågor för mig att svara på. Jag tar på mig träningskläderna, jag knyter skorna och sen lämnar jag omklädningsrummet. Vi ska springa intervaller, vilket passar mig som handen i handsken.
Det är hjärndött och man slipper att tänka. Nicklas träningar är väldigt Kiel inspirerande. Han har kopierat deras försäsongsträning, så jag vet precis vad vi ska göra. De andra kommer att få en chock, men då får de få det. Vi börjar att springa, det är hjärndöd träning, men nyttig…
Jag sitter på läktaren och ser på när dam – laget tränar, Matilda sitter bredvid mig, hon är min, Tindras och Vilmas agent. Idag är hon här för att prata med Vilma, hon har fått ett erbjudande från Danmark, hon har ett år på kontraktet. De vill signa henne nu innan någon annan hinner först.
Det är Odense som vill signa henne. Det är de och Esbjerg som turas om att vinna ligan och gå till Final four i CL. Jag ser på hennes rörelsemönster, vissa av hennes rörelser har hon kopierat av Isabella. Vilket är naturligt och hon har utvecklat dem, gjort dem till sina egna. Jag ler och jag säger till Matilda.
– Hon är bättre än Isabella.
– Ja, det är hon och hon har din integritet och tar ingen skit av någon. Men hon kan kompromissa och är inte rädd för att träna och bryta en nagel. Så hon är en blandning av er båda. Vilket inte så konstigt.
– Nej, kanske inte. Så Odense vill ha henne?
– Inte bara, men det är det bästa steget för henne.
– Vem är det mer?
– Två rumänska klubbar, Vipers i Norge och Esbjerg.
– Jag såg att Jesper är tillbaka.
Hon ser på mig, hon vet vad jag tycker om honom. Han var tränare när vi var där första gången och hälsade på, han var inte där när vi var där andra gången och Isabella skrev på för dem 1 + 1. Sen hängde hon med mig till Paris, vi fick ett väldigt bra avtal där båda två.
Esbjerg blev sura för att hon inte ville förlänga med dem. Så det blev en del ont blod mellan henne och Esbjerg. Eller främst med deras tränare som inte var Jesper, han är en bra tränare. Men de kommer att göra med Vilma som de ville göra med Isabella. Odense vill ha henne som en startspelare. Det vill inte Esbjerg, så jag kommer inte rekommendera henne att hoppa på det.
– Vad säger hon?
– Hon är sugen, men jag tror att hon inte kommer att bestämma sig förrän hon pratat med dig, Michael.
– Jag kommer att rekommendera henne att testa, skolan försvinner inte och hon kan kolla upp om det funkar att läsa på distans som jag gjorde. Det är rätt skönt att ha något annat att tänka på än bara handboll hela tiden.
– Ja, hur mår du Michael?
– Skit.
Hon ser på mig, jag berättar om mitt senaste besök hos Isabella. När jag är klar med det så berättar jag om mina möten med terapeuten. Vi rotar i gammalt skit med, inte bara Isabella utan även min barndom, min far, mobbningen, det som hände med Tindra och annat skit. När jag är klar så ser hon på mig.
– Ska jag kunna gå vidare och komma ut som proffs igen så behöver jag rensa ut min skit.
– Bra, Michael.
– Tack, Tindra går till samma terapeut.
– Ännu bättre, hur lyckades du med det?
– Vi har känt varandra hela livet, vi är lika gamla och våra föräldrar har varit vänner sen de gick på samma dagis. Så vi kan säga nästan vad vi vill till varandra. Hon var in första kärlek, hon var min första tjej som jag var tillsammans med. Sen hände det en massa saker som kom upp till ytan. Hon har inte fått rätt hjälp att hantera det som hände. Nu får hon det, eller jag hoppas att hon får det. Jag hoppas att hon får landa och bli hel igen. För hon är en underbar människa som haft en massa otur. Framförallt när hon var yngre.
– Vad hände, Michael?
Jag ser på henne, sen börjar jag att berätta. När jag är klar så ser jag på henne och hon på mig.
– Hon förtjänar att bli hel, hon vågade att öppna upp sig och berätta. Hon var den som satte bollen i rullning. Ingen har någonsin tackat henne för det, ingen mer än de närmsta så att säga. Ingen av de andra drabbade har tackat henne. Handbollen och Isabella räddade henne, att hon inte flippat ut mer kan vi tacka handbollen och Isabella för.
– Inte du?
– Kanske, som sagt vi har känt varandra hela livet. Så kanske.
– Du hjälper henne nu, Michael.
– Ja, som sagt hon är en underbar människa. Som förtjänar så mycket mer än det hon fått.
Jag ser samspelet mellan Vilma och Tilda, de kommer att skörda stora framgångar tillsammans. De spelar handboll på en nivå som de andra i laget inte är på.
– Så Odense?
– Ja.
– Bra.
Matilda ser på mig, jag möter hennes blick…
Jag ser på långbordet i trädgården, jag kramar farmor och mormor, jag skakar hand med farfar. Jag hälsar på Olivia och Tomas, Jag har redan hälsat på Helena och Samuel. Jag hälsar på Helenas föräldrar, sen på Olivias. Jag går fram till Tindra, hon har en enkel vitklänning på sig. Hon är barfota och hon har en krans på huvudet.
– Tindra.
– Michael.
Vi kramar varandra, det där pirrande känns igen. Jag njuter av till mina skuldkänslor attackerar mig men det tog längre tid idag än innan. Vi delar på oss, vi ser på de andra. Jag ser på mineralvattensflaskan i hennes hand.
– Terapeuten vill att jag ska hålla mig borta från alkohol. För att jag ska lära mig att hantera mina bekymmer nykter och inte med alkohol i kroppen. När jag protesterade så bad hon mig skriva ner de gånger jag gjort något dumt med alkohol i kroppen och de gånger när jag gjort något dumt jag inte haft alkohol i kroppen. Alkohol besluten vann, så jag ska vara nykter i en månad. Eller jag ska vara promillefri i en månad.
Jag ser på henne.
– Hur går det?
– Jag vet inte, det är tredjedagen utan alkohol så vi får se. Men jag har inte gjort några dumma beslut än.
– Så bra.
– Ja, jag vill tacka dig Michael.
– För?
– Att du sparkade mig i rumpan och gav mig hennes nummer.
– Det var så lite så, Tindra. Du är en underbar person, det har du alltid varit.
Hon ser på mig och jag ser något i hennes ögon.
– Tack, Michael.
– Jag menar det Tindra.
– Jag hör dig, Michael. Jag har svårt att tro på det, men jag hör vad du säger.
– Så bra, Tindra.
Jag tar en klunk av min öl, hon gör detsamma med mineralvattnet. Min mor kallar på oss, picknickkorgarna är packade. Så nu ska vi köra till gröningen, eller de äldre ska köra. Vi andra ska gå, det är en del av traditionen. De äldre tar picknickkorgarna och filtarna i sina bilar och kör i väg.
Vi andra börjar att gå, vi pratar om allt möjligt på vägen till gröningen vid stranden. När vi kommer fram så är där lika mycket folk som vanligt. Vi går fram till filtarna, jag, Linus och Tomas får hämta picknickkorgarna i de äldres bilar. De orkade inte bära dem, vi hämtar dem och går tillbaka till filtarna.
Vi sätter oss och vi dukar fram maten och vi börjar att äta. Vi pratar och skrattar mycket, dansen börjar och Vilma tar mig i handen och Tindra reser sig och vi går till ringarna som bildas. Samuel kommer fram till oss, vi ser på honom och ler.
Vågar jag dansa så vågar han, musikanterna börjar att spela på sina instrument. Vi dansar runt midsommarstången och för en sekund så blir jag tio år och jag ser på Tindra och det är hennes tioåriga jag som dansar runt med mig.
Jag blinkar till och jag är 31 år igen. Vi dansar runt stången och vi rör oss till musiken. Vi ser på varandra och skrattar, när musiken är slut så går vi tillbaka till de andra och sätter oss. Jag tar en flaska med mineralvatten, jag skålar med Tindra som också dricker vatten.
Jag tar en smörgås med rostbiff från en av korgarna. De är i storlek med danska smörrebröd, Olivia har gjort dem. Jag slukar den i två tuggor. Jag sköljer ner den med mineralvattnet.
– Så vad tror du om säsongen, Michael?
– Jag vet inte farfar, de har knappt avslutat förra säsongen. Vi får se, där är en spännande unga killar, kan Nicklas få ihop mixen med de lite äldre och rutinerade så får vi hoppas på att det blir bra.
Han ser på mig och nickar, det var ett diplomatiskt svar. Det knackar lite i fogarna i gruppen. Förra säsongen var skakig, ett par av de äldre spelarna levererade inte och de unga var för unga och oprövade. De fick ingen träff på deras målvakter i heller.
Så trycket på mig är rätt stort, men det är jag van vid. Så det kan jag hantera, det har jag fått hantera sen jag var sjutton år och det stormade i A – laget. Jag reser mig och går mot havet, jag minns en promenad för många år sedan. Den första midsommaren som Isabella firade här med oss.
Det blev fler efter den första midsommaren. Nu så ligger hon som ett kolli i en säng med slangar kopplade till maskiner som förser henne med den näring hon behöver. Det är inte rostbiffmackor. Jag ser på bryggan, på barnen och deras föräldrar som badar i havet.
Jag sätter solglasögonen på skärmen på min keps. Jag torkar mina kinder. Jag har börjat att gråta utan att jag märkt det. Jag sätter mig på sanden och jag ser på havet. Min blick försvinner fjärran och jag minns…
– Michael?
Jag rycker till, jag vrider på ansiktet och jag ser en kvinnas ansikte. Jag kan inte riktigt placera henne.
– Har jag förändrats så mycket?
– Jag känner igen dig men jag kan inte placera dig.
– Erika, vi gick i samma klass från ettan till nian.
Jag reser mig och jag ser på henne, hon har förändrats en hel del. Hon som jag var överviktig och när de inte retade mig för att jag var tjock så var det henne de gav sig på.
– Hej, nu känner jag igen dig. Hur är det?
– Det är bara bra, hur är det själv?
Jag ser på henne.
– Det kunde vara bättre men det går framåt lite grann varje dag, Erika.
– Vadå då?
– Min fru är sjuk.
– Allvarligt?
– Ja, hon är allvarligt sjuk. De vet inte hur länge till hon kommer att leva.
– Jag beklagar, Michael. Cancer?
– Nej, en psykiatrisk sjukdom som bryter ner henne, så att de får ge henne väldigt tunga mediciner som inte är bra för kroppen. Hon tynar bort framför mig, jag tänkte på första midsommaren här med henne. Du då? Var är din man?
Hon ser på mig, jag ser en smärta jag känner igen i hennes ögon.
– Förlåt, jag menade inte att…
– Det är ingen fara, Michael.
Hon samlar sig och jag ser henne kämpa med orden.
– Du behöver inte Erika.
– Jo, Michael. Han är död, han dog för niomånader sedan i en trafikolycka. Jag var gravid i tredjemånaden. Jag fick missfall av det som hände, så det har varit en väldigt tuff period.
– Herregud, jag beklagar Erika.
Jag kramar henne spontant, hon kramar mig. Hon kramar mig hårt, nästan desperat. Jag känner lukten av henne, av kvinna. Jag känner hennes mjuka kullar pressas mot mitt bröst och jag känner kittlingarna igen.
Lite intensivare än när jag kramar Tindra. Inte på samma sätt, med Tindra så är kittlingarna erotiska. Med Erika så är de, något annat. Jag känner henne slappna av och vi delar på oss.
– Tack, Michael.
– Givetvis, Erika. Jag beklagar, det måste ha varit ett helvete.
– Ja, det var det. Det är det, varje dag är en kamp att stiga upp ur sängen. Sen fungera en hel dag, komma hem till ett tomt hus och se på alla saker som var våra.
– Jag kan inte det, jag har magasinerat alla hennes saker. Även våra gemensamma saker, jag köpte helt nytt när jag flyttade hit. Jag säger att hon är min fru, men vi är skilda. Men det är bara på pappret, här är vi fortfarande gifta.
Jag lägger handen på mitt hjärta.
– Varför skilde ni er?
– Så att hon inte skulle bli en börda för mig. Hon har skrivit sitt vita kuvert, hon har lagt undan pengar till sin begravning. Så jag går bara och väntar på att telefonen ska ringa och jag får beskedet. Eller så ringer de min mor som är hennes gode man och kontaktperson. Så får min mor berätta nyheten för mig. Hon blev gravid och vi fick göra en abort, det finns en stor chans att om det blivit en flicka så hon hade löpt risk att få samma sjukdom som henne. Så vi gjorde abort. Vi skilde oss för att jag skulle kunna gå vidare.
– Har du kunnat det?
– Nej, Erika, det har jag inte.
Hon ser på mig och jag på henne.
– Inte jag i heller. Som sagt det är en pina att stiga upp varje dag, Michael.
Det är det inte för mig, verkligen inte. Men vissa dagar är tyngre än andra. Men jag har inga problem med att stiga upp.
– Jag får gå tillbaka till mitt sällskap, Michael. Innan de ringer polisen av oro för att jag försökt ta mitt liv.
– Har du det, Erika?
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Nej, det har jag inte.
– Bra.
– Du?
– Nej, Erika.
– Bra.
Hon kramar mig och jag svarar på den, vi delar på oss och hon säger hej då och hon går i väg. Jag sätter på mig solglasögonen och jag ser på havet…
Vi sitter i trädgården, de äldre har gått hem. Klockan är mycket, Helena har lagt Samuel och vi pratar med låga röster för att inte störa grannarna. Kvinnorna sitter med filtar om sina ben och axlar. Jag tar en klunk av mineralvattnet och jag sväljer, jag har varvat mineralvattnet med en öl eller två. Kanske tre, jag ler åt något som min mor säger. Det är någon anekdot från vår uppväxt, jag ser på henne och jag ler.
– Det var nog enda gången jag hittade på något bus, mor.
– Ja du var en underlig pojke, Michael.
– Tja, kanske det, mor.
Jag ser på klockan på min telefon, den är mycket.
– Nej nu är det dags att bege sig hemåt, det är en dag i morgon med.
– Fan det låter som du är femtio år Michael.
– Ibland så känns det så, Tindra.
Hon reser sig också och vi säger hej då till de som är kvar. Jag får en påse med mat av min mor. Vi går ut på framsidan och vi sätter oss på våra cyklar och vi börjar att cykla jag och Tindra.
– Jag träffade Erika idag.
– Vilken Erika?
– Hon som var kraftig som jag i skolan.
– Aha, hur var det med henne?
Jag berättar för Tindra vad som hänt, när jag är klar så säger hon.
– Fy fan!
– Ja det kan man säga, när jag frågade henne om hon försökt ta sitt liv så sa hon nej. Men det kändes som om hon inte menade det. Som om hon ljög om det.
Tindra ser på mig, jag ser på henne.
– Ja det är väl inget som man vill skryta om direkt, Michael.
– Nej, men det känns bara så märkligt när hon var så ärlig med allt annat.
– Du får väl fråga terapeuten, Michael.
– Haha, ja kanske det, Tindra.
Vi kommer fram till hennes lilla hus, vi stannar hon ser på mig och jag ser på henne. Vi kramar varandra, kittlingarna är påtagliga och intensiva. Jag känner hur jag hårdnar. Jag blir först chockad och förvånad, men jag samlar mig. Vi delar på oss och hon ger mig en puss på munnen och jag svarar på den. Vi blir förlägna båda två.
– Tack, Tindra.
Jag ser henne slappna av.
– Så det var ok, Michael?
– Ja, Tindra. Det var ok.
– Så bra, Michael. Sov gott.
– Detsamma, Tindra.
Hon öppnar sin grind och hon går in. Hon sparkar till grinden och den stängs, jag ser henne ställa och låsa sin cykel. Hon låser upp sin ytterdörr och jag säger.
– Sov gott Tindra och händerna på täcket.
– Haha, detsamma Michael.
Jag ser på henne och jag ler, jag börjar cykla hemåt. Jag kommer fram till mitt gathus och jag öppnar garaget och ställer in min cykel bredvid min bil. Jag stänger och låser garaget. Jag låser upp ytterdörren och jag går in i huset, jag stänger dörren bakom mig.
Jag lägger nycklarna i skålen som jag alltid lägger mina nycklar i. Jag går till köksdelen och jag öppnar kylen och sätter in påsen med mat. Jag stänger kylen och går till trappan. Jag går upp för trappan och till sovrummet. Jag klär av mig och jag drar undan täcket och jag lägger mig i sängen och somnar…
Jag ser på sperman som pryder mitt bröst, jag rör fortfarande handen och jag slickar mig om läpparna. Jag är fortfarande sömndrucken, så mina tankar kommer långsamt. Jag inser att jag har stånd, jag inser att jag onanerat i sömnen och jag inser att det inte var Isabella jag drömde om.
Jag landar och jag ser på ”förödelsen” på mitt bröst. Jag har inte onanerat eller kommit på ett antal år, jag flyttar hem och känner både kittlingar i kroppen och jag onanerar och kommer. Jag reser mig och tar mig in badrummet utan att det händer något.
Jag ställer mig i duschen och sätter på vattnet. Jag blundar och jag minns drömmen, det var en väldigt porrig dröm där vi älskade hett. Eller vi älskade inte, vi knullade. Eller nej, vi älskade hett, på gränsen till hårt. Jag tog henne ståendes bakifrån samtidigt som jag hade ett fast grepp om hennes nacke och jag tog henne med långa hårda rörelser.
Min penis växer igen när återupplever mina tankar, jag greppar den och jag börjar att smeka mig själv snabbt samtidigt som ”filmen” spelas upp i mina tankar. Jag kommer och jag kommer hårt, jag stönar, eller kanske morrar ut min orgasm…
Jag ser på Tomas och han ser på mig.
– Så en månads semester, Michael.
– Ja, det ska bli skönt, Tomas. Vad ska ni göra?
– En vecka på Kanarieöarna, sen resten av semestern härhemma. Du då?
– Partille Cup med familjen sen får vi se. Jag funderar på att ringa min bror och fråga om jag kan komma över en vecka. Men han arbetar så vi får se om det passar. Annars så stannar jag hemma.
– Det låter bra, hur känns det att han en så pass känd bror?
– Jag vet inte, vi är svenskar. Vi gör inte så stor sak av sådant, Tomas. Han trivs det är väl det som är det viktiga.
– Jo så är det väl.
Jag ser på ungdomarna som ligger på marken och andas tungt. De äldre och lite mer rutinerade andas inte lika tungt. De ser på mig, vi målvakter gör vårt med Tomas. Någon av ungdomarna kommenterade det en gång.
Han fick träna med oss i en vecka. Sen kommenterade han inte vår träning igen, om han inte ändrar sin attityd så kommer han inte att bli gammal i A – truppen. Han är duktig, men inte så duktig som han tror.
– Albin.
– Ja, Michael.
– Är det en ny Karl?
Han ser på mig och sen på den unge killen som kommenterat något igen. Han ler lite och säger.
– Jag tror det, Michael.
– Ja och vi vet hur det gick för honom.
– Ja.
Albin är lagkapten, min varning är en varning till Albin att prata med honom för de andra börjar att tappa tålamodet med honom. Albin kommer att ta honom till sidan och förklara ett och annat för honom.
När han gjort det, så får vi hoppas på att den yngre spelaren lyssnar. Han ska med till Partille Cup tydligen, så jag kommer att få en chans att prata med honom. Jag börjar att gå mot min cykel, vi är i skogen och tränar. Tomas går bredvid mig och han säger.
– Tror du att det hjälper, Michael?
– Nej, vägskälet blir efter första varningen från de andra hur han tar den.
– Ja, det där viktiga vägskälet. Vi har alla varit där.
– Inte jag, jag var alldeles för snäll för det, Tomas.
– Förvisso, Michael. Hur går samtalen?
Jag ser på honom, han har också gått till henne. När han la karriären på hyllan så drabbades han av en depression. Han tappade fotfästet för ett tag, när han inte var världens bäste handbollsmålvakt längre. Han visste inte vem han, så han gick till samma terapeut som jag går till.
– De går bra, hon är bra på att dissekera en, Tomas.
– Haha, ja. Hon är lurig som satan.
– Ja, men det fungerar så jag är nöjd, Tomas. Tack för tipset.
– Ingen fara, så det går framåt?
– Ja, det går framåt, Tomas.
Jag kommer fram till min cykel, Tomas har kört bil, han har ett knä som spökar.
– Vi ses i sommar, Michael.
– Det gör vi, Tomas. Han en skön semester.
– Detsamma, Michael.
Jag låser upp min cykel och jag sätter mig på den och jag cyklar tillbaka till stan. Skogen ligger vid stranden så jag cyklar på strandpromenaden. Jag hälsar på folk som hälsar på mig. Jag kommer hem och jag ställer cykeln i garaget, jag går in i huset och jag går till min lilla innergård.
Jag klär av mig och ställer mig i uteduschen och duschar av mig. när jag är ren så går jag till jacuzzin och sätter mig i den och sätter på bubblorna och jag lutar mig bak mot kanten och jag stänger ögonen och jag ler. Att sitta så här och njuta av varmt vatten och bubblor mot kroppen är inte fel, det är verkligen inte fel.
– Michael!
Jag öppnar ögonen och jag sätter mig upp, jag är glad att jag har shortsen på mig och inte badar naken idag. Det är min mor som kallar på mig.
– Jag är härute.
Hon kommer ut på den lilla innergården, jag kliver ur jacuzzin och jag ser på min mor, Linus och Vilma.
– Har jag glömt något?
– Farmor och farfars lunch?
– Förlåt?
– Farmor och farfar ska bjuda på lunch, Michael.
– Det har jag inte fått en inbjudan till.
Jag torkar mig, snabbt. Jag stänger av jacuzzin.
– Ge mig fem minuter.
Jag går in huset och uppför trappan, tre minuter senare kommer jag ner och jag knäpper skjortan i farten De har stängt och låst dörren ut till innergården. Jag tar min telefon och jag letar igenom meddelandena. Där är inget ifrån min farmor och farfar.
– Jag har inte fått en inbjudan, är det säkert att jag ska vara med?
– Ja, farmor har kanske skickat det till fel nummer.
Jag ser på henne, kanske det. Jag hade ett tyskt nummer innan. Jag bytte när jag flyttade hem, en av våra sponsorer var ett mobilföretag. Så vi hade gratis abonnemang med dem.
– Ja, kanske det. Jag är klar.
Vi lämnar huset och jag sätter på larmet och låser dörren. Vi börjar gå och vi kommer fram till gågatan. Vi svänger till höger och vi går ett par hundra meter fram sen går vi ner på en sidogata. Vi kommer fram till ett korsvirkeshus, vi går in genom en träport och vi kommer in på en innergård. Vi ser min farmor, farfar och mormor. Vi går fram till dem och hälsar på dem, vi sätter oss.
– Jag har nytt nummer, farmor.
– Ja?
– Jag fick ingen, inbjudan på mitt svenska nummer, farmor. Så jag blev lite förvånad när mor, Linus och Vilma störtade in i mitt hus när jag låg i jacuzzin.
Hon tar fram sin telefon, hon öppnar meddelandet. Hon har skickat det i en av våra grupper. Det är mitt tyska nummer där, så det är fler än hon som får ändra numret i den gruppen. När vi är färdiga med det så beställer vi mat och jag frågar farmor.
– Vad är anledningen till lunchen?
– Vi firar Guldbröllop.
– Grattis!
Min mor plockar fram en present, jag är säkert med på kortet till den presenten.
– Tack.
Min mormor reser sig och går in i restaurangen, hon kommer ut efter en minut med ett stort paket. Hon räcker över det till min farmor, hon öppnar paketet och det är ett porträtt på dem båda. Min farmor blir tagen, likaså min farfar. De öppnar min mors present eller vår present. De tackar oss också, servitrisen kommer med maten som är förbeställd.
Jag är glad att jag tog skjorta och ett par chinos på mig. Vi börjar att äta förrätten, vi pratar om deras äktenskap. De berättar om deras bröllopsdag. Vi avslutar förrätten och sen får vi in huvudrätten, vi pratar vidare om allt möjligt.
Det blir en hel del handboll. Vilma berättar att hon bestämt sig för Odense, de gratulerar henne. Vi pratar lite om Emil och hans äventyr, eller mor berättar om hans äventyr. Jag pratade med honom på datorn häromdagen, jag ska åka över till honom i slutet av semestern.
Veckan innan träningen börjar, han är ledig då. Jag köpte biljetter direkt, jag kommer att bo hos honom. Han hyr ett hus i ett av de områdena som skådespelare bor i. Han kommer att hämta mig på flygplatsen. Vi pratade länge om allt, vi pratade längre än vad vi gjort på flera år. Vi har inte haft tid någon av oss, jag har varit upptagen med mitt och han med sitt.
Det var skönt att få prata med honom. Min mor ger dem den generella berättelsen så att säga. Den är väldigt generell, vi äter upp huvudrätten och sen får vi in desserten. Vi äter och pratar vidare, det är mycket skratt…
Jag ser på Vilma, hon ser på mig.
– Det är självklart att jag följer med om du vill det Vilma.
– Tack, Michael. Jag litar på Matilda, men det känns tryggare om min stora starka bror är med mig.
– Så är det kanske, hur känns det?
– Det var jobbigt tills jag bestämde mig, när jag väl gjort det så kändes det bättre.
– Vilka valde du mellan, Vilma?
– Odense och ett av de rumänskalagen. Men Odense kändes tryggare, Michael.
– Det är tryggare där tror jag med, Vilma. När ska vi dit?
– Dagen efter vi kommer hem ifrån, Partille.
– Vet Matilda om att jag följer med, Vilma?
– Ja, eller hon vet att jag skulle fråga dig.
– Då vet jag det, så ditt första proffskontrakt, hur ska du fira det, Vilma?
– Jag vet inte, måste man fira, Michael?
– Haha, nej det måste man inte, Vilma.
– Vi får se helt enkelt, Michael.
Jag tar en klunk av kaffet, vi sitter på ett av kaféerna vid gågatan och dricker kaffe och äter en kaka. Jag hälsar på de som kommer fram till mig och hälsar på mig. En del vill ta selfies med mig, jag går med på det. Det är en del turister som också frågar. Framförallt danskar och tyskar som vet vem jag är. De går iväg och jag fortsätter att prata med Vilma.
– Har du kollat upp om du kan kombinera spelandet där med dina studier?
– Ja, faktiskt. Jag kommer att gå ner på halvfart och vi har hittat en lösning som fungerar.
– Perfekt.
– Ja verkligen, Michael.
Jag ser på människorna som går förbi oss, framförallt på kvinnorna. Det kittlar till och jag ler lite. Det är min terapeut som utmanat mig att göra det, att tillåta mig att titta på andra kvinnor och faktiskt uppskatta dem för att de är kvinnor så att säga. Utan att bli en stalker, eller snuskgubbe.
– Hur går det med killarna, Vilma?
– Jag ligger lågt med dem, sen det tog slut med Max så har jag legat lågt. Nu ska jag i väg så då får vi se vad som händer. Samtidigt så har jag bott i korridor med allt vad det innebär, med fester och andra arrangemang. Så jag är inte okysst så att säga.
– Det trodde jag inte i heller, Vilma.
– Du då, Michael?
– Det går sakta men säkert framåt, även om jag ångrar mig att jag åkte dit senaste gången så var det samtidigt viktigt för mig att se det. Det blev på riktigt så att säga.
– Vadå?
– Att hon inte kommer att bli frisk, det kommer inte att bli ett lyckligt slut på vår historia. Det jag såg det, sådde ett frö inom mig att det är dags för mig att gå vidare. Det fröet har tillsammans med mina samtal med terapeuten gjort att jag kan titta på andra kvinnor än Isabella och uppskatta dem som kvinnor. Le mot dem och få ett leende tillbaka.
Vilma ser på mig och hon ler, jag ler tillbaka och jag tar en klunk av kaffet…
Jag blundar och fantiserar, min hand rör sig långsamt och jag drar ut på njutningen. Kvinnan jag fantiserar om är en kvinna jag såg på stan, hon var lite äldre än mig. kanske tio år, hon var så vacker på ett naturligtvis så jag började fantisera om henne.
Den fantasin växte under dagen och nu när jag står här i duschen efter min träning så älskar vi skogen. Jag tar henne mot ett träd, vi träffades på en av mina löpturer och det ena ledde till det andra och nu så tar jag henne mot trädet.
Min penis fyller hennes inre, mina rörelser blir snabbare och snabbare tillslut så kan ingen av oss hålla sig längre och vi kommer båda två, hon sitter på knä framför mig och jag sprutar i hennes mun och på hennes ansikte. Hon smeker mig och hon vill ha min säd på sitt ansikte.
Jag öppnar ögonen i duschen och jag andas snabbt. Jag ser på min sperma som rinner nerför väggen, jag spolar bort den och jag är så glad att jag inte skäms längre för att jag onanerar…

Kapitel 13.
Jag lägger mina väskor i bussen, jag tar min kudde och min ryggsäck och jag går på bussen. Ryggsäcken är den första ryggsäcken jag fick på mitt första landslagsläger, med A – landslaget. Jag har fått en ny varje gång men jag använder fortfarande den första ryggsäcken.
Jag har inte fått använda den i klubblaget för då skulle man ha klubbens grejer. Jag sätter mig på ”min” plats, rätt långt fram och till höger. Ingen vill sitta långt fram, det passade mig perfekt för då kunde jag lägga mig i gången och sova när vi skulle hemifrån långa bortamatcher.
Jag hade till och med ett liggunderlag som jag klippte till och limmade ihop med ett annat liggunderlag. Så jag kunde ligga där och sova. I Kiel så var det ett par andra som gjorde likadant. Jag har inte med mig det idag, vi ska bara till Mölndal och Scandic där.
De åker till samma hotell fortfarande, numera så åker fler lag från föreningen dit. Rummen bokas ett år i förväg av lagen, i år så ska åtta lag åka dit. Det blir en del bussar för att föräldrar ska också med, i vår buss åker de äldre ungdomarna.
Både tjej och kill laget, jag sätter på mig hörlurarna på huvudet. jag gillar inte Air pods, jag bara tappar dem hela tiden. Jag ser på ungdomarna när de kommer ombord på bussen. De hälsar och jag svarar på deras hälsningar. Han som tagit sig ton på A – lagets träningar kommer ombord och han hörs.
Han hälsar och jag svarar på hans hälsning. Linus och min syster kommer ombord och de sätter sig vid mig. De två ledarna för lagen räknar in spelarna och alla är här. Chauffören kör iväg och jag lutar mig bak mot rutan. Jag ser på Vilma och Linus, jag ifrågasätter inte varför min syster inte sitter med sina lagkamrater.
– Det är väl det enda jag inte saknar på sommaren.
– Bussresorna, Michael?
– Precis, Linus. De förbannade milen på autobahn.
– Haha, nej de saknar man inte.
– Det var värre i Frankrike, där var avstånden större. Det var inte kul alls, eller en fredagskväll i Erikdals hallen. Det ser jag inte framemot, verkligen inte.
– Haha, nej vem gör det Michael.
Vilma ser på oss, jag ser på den unge killen med attityden. Linus följer min blick och han himlar med ögonen lite.
– Han vet att han är duktig, alla har alltid satt honom på en piedestal. Jag markerade kraftigt att jag inte tar sådan skit, vi kolliderade ett par gånger. Han utmanade inte mig fler gånger när han insåg att jag faktiskt menar vad jag säger. Han har aldrig fått konsekvenser förr, så när han fick det så blev det jobbigt för honom.
Jag ser på Linus, sen på den unge killen.
– Du Isak.
Han ser på mig.
– Ja, Michael.
– Du är nybörjare i A – laget så resten av resan så ska du bära mina väskor. Ber jag dig om något så ska du göra det. Nu ber jag dig att sluta skryta, du är kanske en talang. Men jag har sett hundra talanger provträna med de lag som jag tränat med. Vet du hur många av de talangerna som kommer in i truppen? Kanske en vart tredje år, Linus har bänkat bättre spelare än dig. Fortsätt med din attityd, så lär du bli en av talangerna som man glömde. Jag trodde att Albin talat med dig, om han har gjort det och du har kvar din attityd så skiter du i vad lagkaptenen i A – laget, han är tränarens öra så att säga. Hans öra in i laget, meddelar jag honom om din attityd så lär du inte få träna mer med A – laget förrän du lärt dig att arbeta med din attityd. När du har en tiondel av de meriter som jag och Linus har, så kan du börja ha lite attityd. Mig veterligen så har ni inte vunnit ett skit. Så du har inte fog för din attityd, för oavsett hur bra du är. Så är du inte bättre än vad ditt lag och lagkamrater är. Om du nu är så duktig så är det din uppgift att göra dem bättre. De ska inte göra dig bättre, det är tvärtom. Du ska göra dem bättre, jag har svårt att se att du gör andra bättre. Du kommer inte att få spela i A – laget förrän du inser det. För du förstår, Nicklas har också sett en massa talanger komma och gå. Vilken sort vill du bli? En som kommer eller en som får gå, Isak. Så släpp attityden, du har inget belägg för den.
Det är väldigt tyst i bussen, en av tjejerna börjar att klappa. Fler av dem instämmer, ingen av killarna klappar. Men deras miner säger en hel del, de håller med men de vågar inte säga något.
– Ingen av oss är intresserade av dina erövringar, de imponerar inte på någon. Framförallt inte på tjejerna, killarna anser att du överdriver. Men ingen vågar säga något för då kommer du att frysa ut dem, inte passa till dem och skälla ut dem på plan. Som sagt jag har sett talanger komma och gå, de som klarat sig bäst är de som kan balansera ödmjukhet, med lite ego. Så lägg ner, för du imponerar inte på någon.
Han ser chockat på mig, Albin la säkert inte fram det så. Framförallt inte inför alla andra. Det kommer att bita mer än mina ord.
– Vill du börja att vinna inte bara matcher utan medaljer. Så får du börja att göra andra bättre. Innan du frågar vem fan jag tror att jag är. Så är jag för det första äldre än dig och för det andra så har jag en hel del meriter. Innan du ringer dina föräldrar och gråter ut hos dem så be dem ringa mig. Om de har synpunkter på hur jag talar till dig så ska jag nog kunna svara för mig.
Han är väldigt röd i ansiktet, han slickar sig om läpparna. De andra ser på mig och sen på honom. Sen på mig igen.
– Så när vi kommer fram så bär du in mina väskor. Är vi överens?
Han ser på mig, jag möter hans blick.
– Jag ställde en fråga, är vi överens?
– Ja.
– Ja, vadå?
– Vad menar du?
– Jag heter Michael, jag är tränare för er. Jag förväntar mig en viss respekt, både jag och Linus har haft Noka Saraduzic som tränare. Honom om man fick tilltala honom skulle vara med herrn. Så formell behöver inte du vara, men jag förväntar mig att du tilltalar mig korrekt, att du tilltalar alla korrekt. Jag hade en tränare i Tyskland som bänkade vår bäste skytt i mer än en halvsäsong för att han missade en samling med fem minuter. Sen förlängde han inte kontraktet med honom. Han har vunnit skytteligan i Bundesliga fyra gånger efter det, så du är junior, jag är din tränare. Jag förväntar mig att du tilltalar mig och dina lagkamrater med förnamn. Om du inte gör det så ska de inte svara dig, ingen kommer svara dig. Vi använder tilltalsnamn till varandra. Inte fetto, kuksugare osv. vi behandlar varandra med respekt. När du har mina meriter, eller Linus meriter. Han har förvisso bara ett silver från OS men ändå. Så får du tilltala oss på ett annat vis. Men tills du har våra meriter så heter jag Michael osv. Har du förstått Isak?
– Ja, Michael.
– Så bra Isak. Då förväntar jag mig att du tilltalar alla andra med respekt.
– Ja, Michael.
– Tack, Isak.
Jag vänder mig från honom och Linus ser på mig och han ler, Vilma ler också. Det blir tystare på bussen, vi pratar om andra saker än disciplin på resten av resan… Isak bär sina och mina väskor in på hotellet, hans föräldrar ser på honom.
Han har inte skvallrat, det får jag ge honom credd för. Jag går fram till dem, deras blickar avslöjade att de är hans föräldrar. Han är lik sin far med.
– Är ni Isaks föräldrar?
– Ja.
– Jag heter, Michael.
– Ja vi vet vem du är.
– Så bra, om ni undrar varför han bär mina väskor. Så är det för att han är junior och jag A – lags spelare. Han tog ton på bussen, jag som tränare för laget accepterade inte det. Han fick reda på vad som gäller, följer han reglerna så händer inget. Gör han det inte så blir det konsekvenser, jag berättade om Hempel storskytten. Vi spelade i samma lag i Tyskland, jag gjorde en säsong i Flensburg, han kom fem minuter försent till en samling. Han spelade inte mer på hela säsongen och hans kontrakt förlängdes inte av Flensburg. Han trodde att han hade egna regler för att han var en ”talang” ingen har egna regler. Mina meriter i hans ålder slår hans med hästlängder, men jag var ödmjuk. Han behöver lära sig ödmjukhet. Han ni synpunkter på det så får ni gärna ta det vidare. Så anmäler jag er son för mobbing, för han är en mobbare. Vilket föreningen inte tolererar. Så tala ni med styrelsen så ska jag nog kunna tala för mig så att säga. Det var trevligt att träffa er.
Min mor ler, där är en del föräldrar till spelare som jag spelade med. Bland annat två av spelarna i första uppställningen i Blå laget, de är proffs i Ungern och Frankrike. Jag vinkar till dem, de vinkar tillbaka. Jag går till hotellet och incheckningen. Jag får mitt kort och jag tar mina väskor.
– Tack för hjälpen Isak.
– Varsågod, Michael.
Jag går till hissarna och jag åker upp till den våning som vi bor på, jag går fram till min dörr. Jag öppnar den och jag går in. Jag har fått ett dubbelrum, jag ler och jag lägger mina väskor på sängen. Jag öppnar den och jag packar upp, när jag är klar så tar jag min ryggsäck.
Vi ska åka till Heden och hämta våra spelarkort och andra saker. Som biljetter till invigningen. Jag lämnar rummet och går till hissen och jag trycker på knappen. Hissen kommer och jag går in i den, jag åker ner och jag går fram till Linus och de andra ledarna.
Jag ser på det organiserade kaoset bland de yngre lagen som ska få sina rum. Föräldrarna som organiserar resan har full koll vilket imponerar på mig. Vi lämnar hotellet och vi går till spårvagnen, det är inte utan att jag blir nostalgisk. Jag ler lite och Linus ser på mig.
– Det är inte utan att man blir lite nostalgisk, Linus.
– Så är det, Michael.
– Jag hörde att du satte Isak på plats, Michael.
Jag ser på ledaren eller tränaren som säger det.
– Jag förklarade vad som förväntas av honom i hans uppförande och vad konsekvenserna skulle bli om han inte gör det. Han får inte spela på grund av att han är en mobbare. Jag förklarade det för hans föräldrar med. Han ska ha lite kredd för att han inte skvallrade till sina föräldrar.
– Tack, vi är en hel del som försökt men inte lyckats, Michael. Lyckas du så grattis.
Jag ser på Linus.
– Jag får erkänna att jag till viss del också gått bet.
– Du lyckades för fasen med Karl.
– Han klantade sig mest själv, Isak är inte lika klantig.
– Dum menar du? Eller hans far är inte ordförande i klubben?
– Lite så, Michael.
Vi kommer fram till hållplatsen.
– Har du blivit en softis, Linus?
– Haha, ja kanske det. Sen är saken den att han är väldigt duktig, så man ”förlåter” honom ibland.
– Inte jag.
– Nej och det vet jag, det vet inte han men han kommer att bli varse det.
– Så du har blivit en softis, Linus?
– Nja mer av en taktiker, Michael. Jag är för gammal för att han ska kunna relatera till mina meriter. Men det är inte du, du är proffs. Du har varit proffs sen du var nitton. Du har vunnit det du vunnit, du är spelare. Han kan relatera till dig. Du är en av de ledande spelarna i A – laget. Han kommer inte att mopsa sig mot dig. Inte för att han gör det med mig, men det är inte utan att han försöker, Michael. Han försökte inte med dig, du satte honom på plats och han bar dina väskor och han skvallrade inte till mamma och pappa.
– Förvisso, men jag tar honom under mina vingar. Men då är det på mina premisser, du ifrågasätter inte mina metoder. Även om jag byter ut honom vid lika läge med en minut kvar av en avgörande match om han inte kan sköta sig.
– Nej, Michael. Han är en nästan lika stor talang som du var, som Isabella var och din syster är. Han har potentialen att bli en väldigt bra handbollsspelare.
Vi går på spårvagnen och vi åker i väg, vi pratar inte om Isak mer. Vi pratar om andra saker. Som den kommande säsongen, både på dam och herrsidan. Det finns förutsättningar för att vinna en dubbel för första gången.
Med Tindra som förstärkning hos damerna och mig som förstärkning hos herrarna så har folk börjat att drömma. Vi kommer fram till Heden och vi hämtar sakerna, jag stöter på ett par spelare från landslaget som är här som hjälpledare precis som jag i sina gamla föreningar.
Vi snackar skit en liten stund sen säger vi hej då. Vi lämnar Heden och åker tillbaka till hotellet, vi delar ut korten. Jag går till hissen och jag åker upp till vår våning. Jag går till mitt rum, jag öppnar dörren och går in. Jag sätter väskan på golvet, jag tar av mig skorna och jag lägger mig på sängen och jag tar fram min telefon och jag börjar att titta på Reels…
Isak kokar, han står bredvid mig. Han sprang runt och gnällde på allt och alla, från lagkamrater, domare och publik. Så jag plockade ut honom, så nu står han bredvid mig. Här har han stått sen jag plockade ut honom i första halvlek och nu så är det andra.
Vi leder med fyra bollar och han står utanför, han hade inte förväntat sig det. Att de skulle leda utan honom på plan, hans lagkamrater har höjt sig. Så vi leder med fyra, jag coachar målvakten en hel del och jag berättar var skyttarna kommer att skjuta.
Han är en duktig målvakt, som är duktig på att lyssna med. De går upp och skjuter och han räddar. Han kastar ut bollen, vi trycker och gör mål.
– Om du inte försökt att vara en uppblåst diva så hade du fått spela Isak. Men nu så är du en uppblåst diva, så då får du inte spela.
Han ser på mig och han slickar sig om läpparna.
– Vem tror du att du imponerar på med ditt beteende, hur många agenter och lag tror du vill ha dig med en sådan attityd, Isak? Ingen.
Han stirrar på mig, jag ser på räddningen som vår målvakt gör. Vi knyter handen allihop och vi ropar ut vår glädje. Vi tar det lugnt i uppspelet, jag klappar åt spelarna.
– Alla säger vilken stor talang du är, det är synd om jag inte skulle få se den för att du tror att du större än laget och att du sätter dig själv före alla andra. Nu har laget fått blodad tand och insett att de inte behöver dig för att vinna. Tvärtom, de vinner mot ett lag som ni aldrig slått även om du spelat. Nu slår vi dem, utan dig. Du kommer inte att börja nästa match, du kommer inte att få spela förrän du bett lagkamrater om ursäkt för det beteende. Var glad att jag bara säger dina lagkamrater och inte domare och publik med.
Han ser på mig, jag ser kampen inom honom. Han älskar att spela handboll, han älskar uppmärksamheten som blir runt honom. Nu får han inte känna den…
Vi leder andra matchen med, det är ett jättedåligt lag så de ska vi slå även utan Isak. Men jag ser att det brinner i hans ögon, jag ser att han vill spela. Han älskar att spela handboll, när jag plockar bort det så gör det ont i honom. Jag har inte talat med honom sen jag talade med honom under förra matchen. Jag kommer inte att tala med honom förrän han ber om ursäkt.
Han märker en förändring hos de andra i laget. De tar inte hans skit längre, de är inte rädda för honom längre. Han vet inte hur han ska förhålla sig till det, vilket jag förstår. Linus coachar utespelarna och jag hjälper målvakterna.
Inte för att de behöver så mycket hjälp i denna match. De får varsin halvlek, de fick varsin halvlek i förra matchen med. De är ungefär lika bra, vi gör mål igen. Vi klappar och visar glädje, efter matchen så ska vi äta. När vi ätit så ska vi tillbaka hit och spela en match till idag, mot ett väldigt bra lag från Tyskland.
Jag ser hur det kryper i hela hans kropp, om han vill spela så mycket som han visar. Så kommer han att släppa på stoltheten. Om han inte redan insett det så kommer han att inse att jag inte kommer att vika mig även om vi förlorar…
Spelarna ser på honom, han har bett om ursäkt för sitt beteende. Spelarna har meddelat att de godtar hans ursäkt. Så han kommer att få spela i nästa match. De börjar att värma upp och jag tar min väska och går till planen som Vilma spelar på.
Linus ställer sig bredvid mig, Vilma gör en satsning. Hon stannar och snurrar runt och fintar skott och spelar in bollen på linjen mellan benen på försvararen. Vi klappar innan det blivit mål. Vilmas lag leder med fem, de har också vunnit sina två första matcher. Vilma byter och hon tar en klunkvatten, hon tar på sig sin träningsoverallsjacka.
– Hur går det?
Jag vrider på huvudet och där står Tindra.
– Det går bra, vi har vunnit två. De har vunnit två snart tre matcher. Så du kunde inte hålla dig borta?
– Haha, nej. Jag blev trött på att pilla navelludd så jag körde upp hit. Sen så hittar jag inte på dumheter här.
– Albin L är här.
Hon stelnar till och hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Vad fan gör han här?!
– Han coachar Lugis damjuniorer.
Hon ser på mig, Albin L är en före detta till henne. Det stormade mellan dem, det stormade rejält. Han spelade i Danmark samtidigt som henne, de träffades och det blev turbulent om man säger så. Hon gjorde slut för att hon kom på honom med två yngre tjejer i hemma hos honom.
Han frågade om hon ville vara med, vi kan väl säga att det ville hon inte. Hon blev arg, så låter vi det stanna vid det. Han lämnade Danmark efter den säsongen och flyttade till Lugi. Han kommer från Göteborg från början.
Han är en habil handbollsspelare, han är vänsterhänt och spelar på kanten. Att de vågar släppa loss honom bland damjuniorerna är en gåta för mig. Han är en gris som jag ser det, som sätter på unga tjejer. Ju yngre desto bättre. Är hans paroll.
– Jag skiter i honom, han kan fara åt helvete!
– Jag hjälper dig om det behövs Tindra.
Hon ser på mig och hon ler. Jag svarar på leendet och hon kramar min arm.
– Varför spelar inte Vilma?
– Hon har spelat, de leder så de vilar henne.
– Där ser man, hon är så jävla duktig.
– Ja, det är hon, Tindra.
Matchen tar slut och det är vår tur att spela, Tindra kramar Vilma och de sätter sig och börjar att prata med varandra. Jag ser på Linus.
– Hon kommer inte hitta på något, Linus.
Han ser på mig.
– Är du säker, Michael?
– Ja, hon är som en storasyster för Vilma. Nej hon kommer inte hitta på något. Hon har aldrig ställt till det för någon annan än sig själv. Hon kommer att skydda Vilmas dygd tuffare än vad vi kan, Linus.
Han ser på mig och han nickar, spelarna kommer till oss. Linus säger laguppställningen och matchen börjar…Jag ser på Isak, jag ser hur han får kämpa med sig själv, jag ler lite och säger till Linus.
– Nu kommer det snart.
– Vadå, Michael?
– Hans utbrott.
Han ser på Isak, vi leder med en. En av spelarna i laget passade inte honom när var fri, han passade en annan spelare som missade sitt avslut.
– Du har nog rätt, Michael. Ska vi byta honom?
– Han har inte gjort något än, vi ska nog vänta tills han gör något.
Tyskarna anfaller och han bryter bollen och springer med bollande studsande. Han tar upp bollen och han skjuter han gör mål och han skriker ut sin glädje. Han springer tillbaka.
– Vi avvaktar, han biter sig än så länge i tungan.
– Haha, ja.
Jag ser på honom och jag ler, matchen fortsätter…
Vi vinner med en boll till slut, jag coachade målvakterna rätt hårt. Linus coachade utespelarna rätt så hårt. De har rätt, Isak har stor talang. Inte den största jag sett, men han är inte mer än arton. Så det finns utvecklingspotential, vi ser på varandra och vi ler lite.
Spelarna ger varandra high fives. Vi pratar om matchen lite snabbt, sen tar de på sig och vi går mot spårvagnarna. Jag ser Albin L, han står med armen runt en av tjejerna i juniorlaget. Hon är inte mycket mer än arton, han är mer än tio år äldre än henne. Hon ser bra ut, men hon är arton.
– Fan Albin, du är fortfarande gubbsjuk. De blir bara yngre och yngre, vad säger hennes föräldrar?
Han vänder sig mot mig och jag ser att han börjar att spänna sig. Tills att han ser att det är jag, sen så ser han Tindra och han blir vit som ett lakan i ansiktet. Tindra säger.
– Om du ligger med honom så ska du veta att han är den som man i världen som haft klamydia flest gånger. Du ska också veta att han ligger med allt som rör sig. Du kommer att få dela honom med tio andra tjejer.
Han bara stirrar på oss, Tindra tar min hand. Hon flätar in sina fingrar med mina, mina fingrar minns hennes fingrar. Vi gick ofta så här när vi var tillsammans. Tjejerna i hans lag ser på honom, han kommer nog att få stå till svars för en hel del saker. Vi går vidare och hon släpper inte min hand, jag gör inga ansatser till att släppa hennes hand. Det känns mysigt att hålla hennes hand, jag hoppas att hon tycker likadant.
Det gör hon nog eftersom hon inte släpper hon i heller. Vi kommer fram till spårvagnsstationen, vi ställer oss och väntar på att spårvagnen ska komma. Hon släpper min hand och jag släpper hennes, Jag känner fortfarande värmen från hennes hand.
– Hur kom du hit, Tindra?
– Jag körde, min bil står vid hotellet.
– Finns det rum kvar?
– Jag tänkte dela med dig, Michael.
– Hur vet du att jag har ett dubbelrum, Tindra?
– Jag har mina kontakter, Michael.
– Vilma?
– Ja, Vilma.
– Där ser man.
– De var kanske avundsjuka på att de är fyra i ett rum och du är själv, Michael.
– Kanske det, Tindra. Så vi ska dela rum?
– Ja vadå då? Det har vi gjort förr, Michael.
– Ja det har vi Tindra.
Hur ska jag säga att hon är en av kvinnorna jag fantiserar om att älska med? att hon är den som jag fantiserar om mest. Att jag fortfarande känner värmen från hennes hand i min. Spårvagnen kommer och vi går på den, den kör i väg.
Vi hoppar av vid Ullevi och går till Heden. Samuel ska spela där, vi kommer fram och vi letar upp den plan han ska spela på. Vi går fram till Helena och ställer oss. Vi är min mor, syster, Linus och Tindra. De andra åkte tillbaka till hotellet, frågan är om Isak kan hålla sig.
Vi får hoppas på det, Samuels lag kommer in på plan. Vi klappar. Vilma och Tindra låter en hel del. Matchen börjar och vi hejar och klappar, jag ser mig omkring och jag lägger märke till kvinnorna som står runt planerna. Jag kan titta på dem och inte känna skuldkänslor.
Det är en ny känsla för mig. En väldigt ny känsla, jag tittar på min hand som jag höll i Tindras hand. Jag vänder blicken mot Samuels match igen, de spelar bra och vinner matchen. De har tyvärr förlorat sina andra matcher de spelat idag.
Men de vinner nu och är jätteglada. Jag försöker minnas den glädjen, jag gör det inte. Men den är härlig att se. Vi lämnar planen och går med dem till spårvagnen, vi ställer oss och väntar på spårvagnen. Min mors telefon ringer, hon tittar på den och hon går en bit bort och svarar.
Jag försöker höra vad hon säger men det är för mycket liv runt oss. Hon pratar i ett par minuter. Sen lägger hon på, hon ser att jag ser på henne. Hon samlar sig och sen kommer hon fram till mig.
– Gäller det Isabella, mor?
Tindra står bredvid mig, hon pratade med Vilma. Båda två tystnar och sen ser de på min mor.
– Vi tar inte det här, men ja. Det gäller Isabella, Michael.
– Är hon död?
– Som sagt vi pratar inte om det här, Michael.
Hon ser på barnen och deras släktingar, jag ser på dem jag med. Jag vill be dem att fara åt helvete allihop. Men jag gör inte det, spårvagnen kommer och vi går på den. Den kör i väg, jag ser ut genom fönstret och jag noterar inte vad vi passerar.
Jag ser ingenting, mina tankar snurrar kring vad det är med Isabella. Jag ser inte att min mor talar viskande med Linus, jag ser inte hans blick på mig. Jag ser inte Vilmas och Tindras blickar som de delar. Jag ser ingenting, jag befinner mig i en annan värld så att säga. I den världen så existerar inget.
– Vi ska gå av Michael.
– Va? Jaha.
Jag går av spårvagnen, min mor, Linus, Vilma och Tindra stannar på hållplatsen. De ser på min mor, vi ser på min mor allihop.
– Isabella är död, Michael. Hon dog för två timmar sedan, hon somnade in och vaknade inte igen.
Jag ser min mor, sen ser jag inte henne mer. För mina ögon tåras och jag börjar att gråta…
Jag ligger på golvet på toaletten, jag ligger på en handduk i bara kalsongerna och jag undrar hur jag kommit hit och vem som klätt av mig. Jag minns att jag gick från perrongen och in på Systembolaget som finns i Gallerian som ligger bredvid hotellet.
Jag köpte en flaska renat och jag stoppade ner den i väskan och jag gick tillbaka till hotellet. De andra pratade med mig, men jag lyssnade inte på dem. Jag åkte upp till mitt rum, jag öppnade dörren och jag gick in.
Jag tog av mig väskan, öppnade den och jag skruvade av korken på flaskan och sen tömde jag den. Sen minns jag inte mer. Jag sätter mig upp och jag blinkar och jag känner hur det bränner i min mage. Jag reser mig och jag lyfter på toalettlocket.
Jag sätter mig och jag kissar. Det bränner fortfarande en hel del i min mage, det beror på att jag drog i mig en helflaska renat på en gång. Jag reser mig och jag tar av mig kalsongerna. Jag går in i duschen och jag sätter på vattnet, jag minns anledningen till att jag drack som jag gjorde igår. Jag börjar gråta tyst för mig själv i duschen…
Jag ser på Tindra, hon ligger i sängen och sover. Hon har sparkat av sig täcket och jag ser på hennes kropp. Den är vacker, den är sexig och den gör mig kåt. Jag ser på hennes välformade rumpa som är inpaketerade i ett par sexiga trosor, hon har en kortärmadtröja på sig.
Jag ser hennes välformade bröst, jag känner hur jag hårdnar. Jag slickar mig om läpparna, jag vänder mig bort från henne och jag öppnar garderoben och jag tar fram nya kläder. Jag klär på mig och jag tittar på klockan. Den är 07.30. matsalen har öppnat.
Jag går ut ur rummet och jag andas in och sen ut. Jag går fram till hissen och jag trycker på knappen och jag väntar på att hissen ska komma. Det plingar till och dörren öppnas. Jag går in i hissen och jag åker ner. Hissen stannar och jag går ur den. Jag går fram till matsalen och jag börjar att ta frukost. Jag sätter mig vid ett bord och jag börjar att äta…
– God morgon Michael.
– Detsamma, Linus.
– Hur mår du?
– Bättre nu när jag ätit, Linus.
– Det var inte det jag menade, Michael.
Jag ser på honom och han ser på mig, de andra tre ser också på mig.
– Vi var skilda, hon ville skiljas, jag kommer inte att få reda på var och när det är begravning eller vad de kommer att jordfästas. Så jag sörjde henne igår, jag drack och sen däckade jag. De som klädde av mig och la mig på golvet i badrummet vill jag säga tack till. Hon är död, hon ville inte ha mig i sitt liv i slutet. Jag sörjde igår, idag är en ny dag. Vi ska coacha matcher och sen så är det inte mer med det. Så när är det samling, Linus?
– Halv elva, på Heden. Vi spelar där idag.
– Då ses vi där.
Jag reser mig och jag lämnar bordet, jag går till hissarna och jag trycker på knappen och jag går in i hissen. Jag åker upp och jag hämtar min väska. Jag tar den och jag lämnar rummet. Jag går fram till hissen och jag åker ner igen, jag lämnar hotellet och jag går till spårvagnshållplatsen.
Jag har mina hörlurar på mig, spårvagnen kommer och jag går på den. Den kör i väg och jag åker med den till Ullevi. Jag hoppar av och går till Heden, matcherna har precis börjat. Jag går runt bland planerna och jag tittar på handboll.
Det är barn och ungdomar i alla åldrar som spelar. Jag går själv, jag vill vara själv. Jag pratar inte med någon, jag nickar åt de som känner igen mig. jag har keps, solglasögon och hörlurar på mig. Jag ångrar mig nu att jag inte skrev på för Kiel.
Jag trodde att detta skulle ta längre tid, jag trodde inte att det skulle gå så fort. Frågan är varför det gjort det? Jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet och jag ser på förbundskaptenen. Han ser på mig och han ler, jag tar av mig hörlurarna. Jag stänger av musiken,
– Michael.
– Michael.
Vi delar namn han och jag.
– Hur är det?
Jag ser på honom.
– Sådär, Isabella dog igår. Så det är sådär.
– Oh herregud, jag beklagar, Michael.
– Tack, hur är det själv, Michael?
– Jo då det är helt ok, men ska du vara här?
– Ja, jag är på precis rätt plats. Hon älskade handboll så att jag är här hedrar henne.
– Hur känns det att ha flyttat hem, Michael.
– Just nu så ångrar jag mig att jag inte stannade i Kiel. Jag flyttade hem för att komma närmare henne. Sen gick förloppet så mycket snabbare än vad jag trodde. Så nu så ska jag vara hemma i två år och spela handboll i en rätt så medioker liga. Jag hoppas att jag kan behålla min plats i landslaget.
Han ser på mig, han kan inte hålla med mig om min sågning av högsta ligan. Inte officiellt.
– Nej, Michael du kommer inte att förlora din plats i landslaget. Inte för att du spelar i Sverige. Jag vet att du inte flyttar hem för att du inte tar en plats. jag vet att Kiel ville förlänga med dig. Jag pratade med deras tränare för ett tag sedan. Så dålig är inte ligan.
– Det är inte Bundesliga.
– Nej, men så dålig är den inte, Michael.
Jag ser på honom, som sagt han kan inte såga den.
– Vi får se, Michael.
– Vad gör du här förresten?
– Jag hjälper Linus med juniorerna, där är en talang som behöver plockas ner på jorden.
– Isak Eklöv?
– Haha, ja. Du har hört talas om honom?
– Jadå, jag har hört talas om honom. Hans agent ringer runt till alla för att berätta hur bra han är.
Jag ser på honom.
– Det är inte Isaks fel, Michael.
– Nej jag vet, men andra tar illa vid sig.
– Jag förstår, jag ska tala med hans föräldrar.
– Tack.
– Sen så kan jag inte lova att de lyssnar. Men jag kan prata med dem och be dem att prata med hans agent.
– Tack, Michael. Så har Linus blivit en mjukis?
– Ja, han har blivit en mjukis.
Han ser på mig och ler.
– Jag ska vidare, jag beklagar Michael.
– Tack, Michael.
Vi skakar hand och sen går han vidare. Jag tittar på matchen igen, jag undrar om jag kan komma undan mitt kontrakt?…
Jag ser på spelarna, vi har vunnit våra matcher för idag, Vilmas lag har vunnit sina matcher så båda lag är vidare till A – slutspelet. De andra ska åka till Kviberg och titta på de andra lagen. Jag kommer inte att följa med, jag är inget bra sällskap. Tindra ser på mig, jag ser på henne. Jag tar på mig mina hörlurar och sen går jag i väg…
Jag vaknar och jag sätter mig upp, jag gömmer mitt ansikte i mina händer och jag gråter ljudlöst. Tårarna rinner på mina kinder. Jag ser Isabellas vackra ansikte, jag tänker på henne. Jag tänker länge på henne, jag lägger mig på sidan med ryggen mot Tindra. Sen drömmer jag om Isabella…
Jag äter frukost, min mor ser på mig. Jag ser på henne, den andra ser på oss.
– Du valde sida mor, du valde hennes sida. Du stöttade henne i allt hon gjorde, lägg dig inte i hur jag sörjer. Jag kanske inte ens sörjer, jag menar hon var konstant otrogen. Hon dödade vårt ofödda barn och hon lämnade mig. Sen valde hon dig som förtrogna. Lägg dig inte i hur jag sörjer, mitt sörjande är mitt.
– Jag valde ingen sida.
– Jaså? vad gjorde du då?
– Uppfyllde hennes önskan, jag älskade också henne.
– Mer än din egen son?
– Vad menar du med det?
– Precis det jag säger, älskade du henne mer än mig? Jag menar du valde hennes sida i allt, inte en enda gång så sa du emot henne och stöttade mig, mor. Så älskade du henne mer än mig?
– Var inte dum?
– Är jag dum för att jag vill ha svar på en enkel fråga, mor? älskade du henne mer än mig?
– För fan Michael!
Jag ser på Vilma och hon ser hur svarta mina ögon är, hon ryggar tillbaka lite.
– Din tystnad är rätt talande mor.
– Nej jag älskade inte henne mer än vad jag älskar dig. Men jag fick lova att inte berätta vissa saker för dig.
– Fick du inte stötta mig i heller, mor?
– Hon var rädd att det skulle bli en flicka som drabbades precis som hon.
– Hon valde att göra abort för att hon inte visste vem som var far till barnet. Sjukdomen blev en bra ursäkt för att inte föda ett färgat barn. Hennes smak då var färgade män. En gång när jag kom hem efter en bortamatch så var där tio färgade män i vår lägenhet. Tio nakna färgade män, de tog henne på vårt matsalsbord. Det blev lätt kaos när jag ringde polisen. Två dagar senare så var hon borta och kom hem en vecka senare och hade inte en aning om var hon varit. Men hon hade intorkad sperma över hela kroppen. I minst två år så var det så, det slutade inte förrän hon la in sig själv. Du valde hennes sida mor, du valde hennes sida och du stöttade henne men inte mig. En sak till jag kommer att göra allt jag kan för att ta mig loss från kontraktet. Det finns ingen anledning för mig att stanna i Sverige. Vi ses på Heden.
Jag reser mig och jag lämnar bordet, de ser på min rygg. Jag ser inte när min mor börjar att gråta. De ser på henne och de försöker att trösta henne…
Jag sitter på min plats i bussen och jag blundar och lyssnar på min musik. Vi åkte ut i kvartsfinalen. Vilmas lag åkte ut i semifinal, inget av föreningens lag gick längre än till semifinal. Jag och min mor har inte pratat med varandra sen frukosten i förrgår.
Jag har inte pratat mer än nödvändigt med någon av dem. Matilda kan inte få loss mig från kontraktet, jag svor en stund över det. Jag la på utan att säga hej då. Hon ringde upp Linus och frågade vad det handlade om. Han berättade och hon svor lite.
– Ni får fånga honom när han kraschar, för han kommer att krascha Linus.
– Ja, han sårade sin mor rejält.
– Hon blev manipulerad av Isabella, hon var sjukare än vad hon visade. Den ende hon inte kunde manipulera var Michael.
Linus säger inget.
– Fan hon manipulerade mig med, sen skrattade hon åt mig när jag insåg att hon lurat mig precis som hon lurat alla andra. Ja hon var sjuk, men hon var jävligt manipulativ med. Fråga honom om aborten.
– Han har berättat, så det stämmer?
– Att hon skyllde på att hon inte ville föda en flicka, eller att hon blev påsatt av tio färgade killar under två dagar? Eller att hon försvann i en vecka så att laget hon spelade i hörde av sig till mig. För Michael inte visste var hon var. De trodde att han ljög. Det gjorde han inte, hon kom hem efter en vecka. Jag var där, Linus. Hela hennes kropp var täckt av sperma, han packade sin väska och reste i väg och spelade en CL match och slutade med 60% i räddningar. Det fanns hundra sådana saker till, ja hon var sjuk, sjukdomen gjorde en massa saker med henne. Men ibland så undrar jag hur mycket som var sjukdomen eller om det var andra saker med. Jag väljer att tro att det bara var sjukdomen, men jag är inte säker Linus.
De avslutade samtalet och Linus återberättade det för min mor. Tindra och Vilma hörde också vad han berättade. Nu sitter jag på bussen med minnen dansandande innanför mina stängda ögon. Nu är det inte de trevliga minnena som dansar där. Nej nu är det de hemska minnena som dansar runt där…
Jag har checkat in min väska, jag ska flyga till LA och Emil. Jag har hållit mig för mig själv sen jag kom hem. Den enda gången jag träffat Vilma var när jag följde med till Odense. Jag tränar, äter, spelar och sover. Jag solar en del med.
Min mor kom hem till mig och ville prata. Jag sa att jag inte hade något att säga till henne. Så det var inte lönt att hon kom in, sen stängde jag dörren i hennes ansikte. Jag har gjort likadant med, Linus, Tindra och Vilma. Jag tränar tre pass om dagen, det är enda gången förutom när jag spelar som jag inte minns. Jag minns inte de vackra sakerna.
Jag minns bara de hemska sakerna, männen, sexet, attackerna, slagen, sparkarna, att inte våga sova för att jag inte visste om hon skulle döda mig. De minnena jag inte velat titta på innan, jag gör till terapeuten. Jag säger som det är till henne, att jag mår skit.
Jag har öppnat upp mig för henne och jag har berättat allt för henne. Hon lyssnade och sen pratade vi om det, vi pratar fortfarande om det. Jag går till gaten och jag sätter mig. Jag har beställt en första klassbiljett med extra benutrymme. Jag ska sova så mycket som möjligt på planet och jag ska drömma om all skit. Det är mitt mål…
Jag ser på Emil och han ser på mig. Vi kramar varandra, han är vältränad. Han har en ny frisyr, hans hår är långt och uppsatt i nacken.
– Det är för en filmroll, jag måste låta mitt hår växa. Vi börjar att spela in om en månad. Jag får inte säga så mycket om det, men det blir mycket action.
– Där ser man, Emil.
– Jag ska inte fråga hur du mår, det syns på dig. Men var det nödvändigt att bråka med mor?
– Ja, hon brydde sig inte om vad jag kände, Emil.
Han ser på mig.
– Är du säker på det?
– Ja, Emil jag är säker på det. Hon och Isabella, delade ett band som var speciellt. Hon prioriterade Isabella före mig och jag är hennes son och jag tog skott för henne mot far. Hon betalar tillbaka med att pissa på mig och mina känslor.
Vi går utifrån flygplatsen och vi går till hans bil, vi sätter oss i den. Han startar den och sen kör han iväg. Vi kommer ut på motorvägen.
– Hur är det Michael?
– Helt ärligt Emil så är det förjävligt. Isabella är död, jag bråkar med hela familjen och jag sitter nu på ett kontrakt som jag bara vill komma bort ifrån. Om ett par veckor så ska jag göra tingstjänst som inte är så upphetsande som man kan tro. Så jag är fast i stan i två år på grund av min egen dumhet och förbannade naivitet. Där jag klamrat mig fast vid hoppet om att Isabella skulle bli frisk. De lurade mig att tro att hon skulle leva längre och att det alltid finns en chans osv. jag klamrade mig fast vid som en drunknande klamrar sig fast vid en planka mitt i Atlanten. Men plankan kunde inte bära mig och jag visste om det. Sen mors agerande.
– Hon agerade utifrån Isabellas önskemål Michael. Oavsett vad du tycker om det så är det så. Hon har minst lika mycket integritet som du har.
Jag svarar inte på det, dels för att jag inte vill starta ett bråk här i bilen. Det är varmt trots AC i bilen, jag ser ut på de många filerna som finns bredvid oss. Emil kryssar mellan dem med samma säkerhet som om han bott här i hela sitt liv och inte bara i drygt tio år.
Eller vad det nu blir, jag börjar tala entonigt. Jag öppnar upp mig och jag berättar allt för Emil. Han säger inget, han ställer inga frågor. Han bara lyssnar…
Jag står vid kanten av poolen och ser på det ljusblåvattnet. Min brors hus är stort, hans trädgård är stor och insynsskyddad. Jag är glad att jag grundat med solande hemma för det är varmt här, de har värmebölja.
Det brinner inte så långt härifrån i ett annat kändistätområde. Emil bodde där innan, men han sålde och flyttade hit i stället. Han är glad att han gjorde det, ett par av hans vänner gjorde det inte och nu så har de fått fly hals överhuvud hit. De bor hos Emil, jag känner igen dem.
Det är kända skådespelare. Det är ett par och en ensam kvinna, paret är en skådespelare och en sångerska. Den ensamma kvinnan är skådespelerska. Hon är ett par år äldre än mig. Paret är lika gamla som Emil, paret är speciella. Eller enligt skvallerpressen så är de speciella.
Jag började att öppna upp mig i bilen, det fortsatte till vi kom fram till huset och sen ett par timmar till. Allt bara rann av mig. Emil bad dem att hålla avståndet, så skulle jag presentera mig när jag var klar. När jag var klar så visade Emil mig till mitt rum, jag la min väska på sängen och jag började att packa upp.
När jag var klar och hade bytt om så gick till baksidan av huset och jag presenterade mig för hans vänner. De berättade varför de var här hos Emil. Jag kände mig lite blåst på konfekten, jag hade hoppats på att få vara själv med Emil. Som om den ensamma kvinnan kunde läsa mina tankar så sa hon.
– Vi ska arbeta så vi kommer inte vara i vägen, för er.
Sångerskan öppnade munnen men skådespelerskan stängde den med en blick. Emil kom ut och han såg på oss.
– Grillar du Michael?
– Javisst.
Jag reste mig och jag började att grilla på den största grill som jag någonsin sett. Jag lyssnade på deras samtal, de talade givetvis om deras bostäder. Om rädslan över att riskera att förlora allt. Framförallt skådespelerskan oroade sig för det, paret hade en mer avslappnad attityd.
Det var ju försäkrat och man kan alltid köpa nya saker. Hon såg på dem, hon sa inget men jag förstår henne. Man har minnen, eller normalt funtade människor har minnen.
– Jag förstår dig, Karen.
Hon heter så, Karen. De andra två är Jordan och Elisa Z det är hennes artistnamn. Här är hon bara Elisa. De ser på mig, jag får en blick av dem som om jag är kusinen som kommer från landet. Jag möter deras blickar och något i den får dem att svälja lite.
– Man har minnen, minnen som inga försäkringar kan täcka.
– Precis, Michael.
Jag vänder mig mot grillen igen, jag grillar vidare och jag säger inget mer i den diskussion som de har. Jag blir klar med grillandet och Emil kommer ut med tillbehören. Karen hjälper honom, de andra två gör ingen ansats till att hjälpa till.
Vad min bror ser hos dem har jag inte en aning om. Karen har han förmodligen legat med. Vi sätter oss och vi börjar att äta, de ställer frågor till mig vad jag gör. Jag berättar och de lyssnar och när jag är klar så ser de på mig.
– Så du är professionell idrottsman?
– Ja.
– I en sport som heter handboll?
– Precis så är det, Elisa.
– Han har vunnit OS – guld, VM guld och EM guld och en massa annat.
De ser på Emil som berättar det.
– Och för tre veckor sedan så blev jag änkeman.
Den kommentaren dödade vidare samtal, i alla fall av den glättiga sorten. Till och med den blåsta sångerskan Elisa tystnade. Resten av middagen så var det ganska tyst runt bordet. När vi ätit klart så ursäktade jag mig och dukade av och skyllde på jetlag.
Sen gick jag och la mig, jag somnade nästan direkt och drömde hemska drömmar. Jag tvingar mig att drömma dem, jag torterar mig själv med de hemska minnena. Jag vaknade tidigt i morse och jag tog på mig träningskläder och jag gick till min brors väldigt välutrustade gym.
Jag tränade i en timme, nu står jag här vid poolen och jag hoppar i och jag simmar ett par längder fram och tillbaka. Jag hivar upp mig på kanten och sätter mig. Utsikten är ganska så tråkig, den är insynsskyddad. Vilket jag misstänker beror på fans och paparazzis.
Jag ser Karen kommer ut, hon är klädd i ett par åtsittande shorts och en sportbehå. Hon har hörlurar i öronen och en Yogamatta. Hon rullar ut den och sen börjar hon att göra sina rörelser med ryggen mot mig. Hon är en vältränad kvinna med en väldigt vacker kropp.
Framför allt hennes rumpa som jag har fri utsikt över, jag reser mig och sätter mig med ryggen mot henne så att jag inte ska stirra på henne som en kåt tonåring. Jag hör rörelser inne i huset och Emil kommer ut på uteplatsen och han går över gräset till mig. Han räcker mig en mugg kaffe.
– Det smakar skit, men det är kaffe, Michael.
– Tack, Emil. Jag ber om ursäkt för igår, jag var trött, lite besviken över att det inte bara var du och jag. Att du inte förvarnat mig.
– Då hade du väl inte kommit, Michael. Elisa och Jordan ska resa bort senare idag, han till en inspelning och hon på en turné. Så det blir bara Karen här och hon är bra på att inte vara i vägen.
– Ni två?
– Är bara vänner, vi har inte legat med varandra. Vi är vänner, hon är mitt ankare i denna bisarra värld. Hon är min beskyddande stora syster, hon har övertagit din roll Michael. Hon tog hand om en ung och väldigt förvirrad man. Jag fick bo hos henne de första månaderna här, hon lärde mig precis vad denna värld innebär. Så jag är hennes lillebror som hon beskyddar och jag skyddar henne mot alldeles för närgångna män. Hon är en väldigt vacker kvinna, en intelligent vacker kvinna. Hon har tre PhDs. När hon inte spelar in filmer så pluggar hon.
– Vad studerar hon?
– Hon har PhD i engelsklitteratur, psykologi och sociologi.
– Där ser man.
– Som sagt hon är intelligent, hon är en mångfacetterad kvinna som älskar att vara skådespelerska men som hatar att vara kändis. Men som hon säger, – i livet så får man ta det onda med det goda.
– Det är sant, Emil.
– Ja, jag vet.
Jag häller ut vatten på mina ben med min hand, jag fyller dem med vatten och häller på benen.
– Jag ber om ursäkt igen, Emil.
– Ingen fara brorsan, jag förstår att du blev överraskad. Men som sagt hon räddade mig från droger och skit när jag kom hit. Jordan är en bra kille, vi började samtidigt och har följts åt så att säga. Vi blev vänner och han träffade Elisa. Jordan är bra, hon är en produkt av en minst lika galen värld som vår är. Det är bara det att hon befunnit sig i denna galna värld i hela sitt liv. Hennes pappa är en känd country musiker. När man lär känna henne så är hon bra.
– Det är dina vänner och uppförde mig som en idiot, jag kommer att be dem om ursäkt, Emil. Mitt uppträdande var inte ok.
Han ser på mig och han ler lite.
– Tack, Michael.
– Självklart brorsan, jag är gäst i ditt hus. Ett väldigt stort och fint hus, lite trist bara med den insynsskyddade trädgården. Men annars så är det ett fantastiskt hus.
– Tack, Michael. Jag gillar trädgården, du kan inte ana vad folk kan få för sig.
– Nej, eller lite. Det finns de som går rätt långt för att få en autograf av mig. Men det är inte på din nivå kan jag tänka mig.
– Nej, Michael, det är det inte.
Jag ser Elisa och Jordan komma ut i trädgården. Jag reser mig och jag går fram till dem.
– Jag vill passa på att be om ursäkt för mitt dåliga uppförande igår, ni är min brors bästa vänner och jag uppför mig som en buffel. Jag vill verkligen be om ursäkt.
De ser på mig, Jordan säger.
– Det är ingen fara, hade Elisa dött så vetifan om jag hållit ihop så bra som du gör.
– Oavsett så var mitt uppförande under all kritik och jag ber verkligen om ursäkt.
– Ingen fara, säger Elisa.
– Tack, det var trevligt att träffas. Låt inte min bror få lida för att hans storebror är en buffel.
De ser på mig de ler, jag går tillbaka till poolen och Emil går med dem in i huset. Jag sätter mig på samma plats som innan, jag slår ut kaffet och jag sätter muggen på gräset. Jag lutar mig tillbaka och blundar, jag njuter av tystnaden. Det jag ser innanför mina stängda ögon är inte hemska minnen.
Det är minnen av Karens yogaövningar och hennes rumpa. För första gången på ett par veckor så bombarderar jag mig inte i minnen om Isabellas sämre sidor om jag uttrycker mig milt. Hon kommer fram och sätter sig bredvid mig, jag öppnar ögonen och vrider på huvudet och jag ser på henne.
– Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande igår, det var inte värdigt av mig. Enligt min bror så mer eller mindre räddade du honom från droger och annat skit. Så jag tackar för det. Så från djupet av mitt hjärta så ber jag om ursäkt.
Hon ser på mig.
– Tack, Michael. Ursäkten är accepterad.
– Tack, Karen. Och som sagt tack för att du tar hand om min lillebror.
– Han säger att jag är en kvinnlig version av hans storebror, Michael.
– Där ser man, envis, med en stark vilja och tar inte skit av någon för att det gjorde jag under hela min uppväxt version?
Hon ser på mig och ler.
– Ja lite så, Michael.
– Då förstår jag att han gillar dig. Min bror är en intelligent och varm person, som ibland är lite för bekymmersfri. Eller väldigt mycket bekymmersfri, eller så är det en storebrors känsla för ansvar som spelar in, Karen.
– Han har berättat om er uppväxt, om er far. Vad du gjorde för dem, Michael.
Jag ser på henne.
– Han måste verkligen gilla dig, Karen. Jag tror att han blev en duktig skådespelare för att han växte upp i vårt lilla kaos där han spelade olika roller för att överleva. Eller i alla fall inte bryta samman, vår syster var för ung för att veta vad vår far gjorde med familjen. Jag tror inte att han berättat om det för någon innan.
– Hur dog din fru, Michael?
Jag slutar titta på henne, jag fäster min blick rakt fram. Hon säger inget, hon trycker inte på. Hon bara sitter där.
– Första gången jag såg Isabella så blev jag förälskad, jag hade läst om kärlek vid första ögonkastet osv. jag hade skakat lite på huvudet åt sådana dumheter. Men när jag såg henne första gången, så förstod jag vad författarna skrev om. Vad filmerna försöker förmedla, när vi blev ett par så pratade vi om det och hon kände samma sak. Så hur dog min fru? Som någon annan, hon blev sjuk och förändrades. Men oavsett hur mycket hon förändrades så älskade jag henne. Eller jag älskade Isabella och jag närde en dröm om att de skulle kunna bota henne.
Jag slickar mig om läpparna, sen börjar jag att berätta om mitt och Isabellas liv. Från när vi träffades och fram till idag…

Kapitel 14.
Jag simmar i poolen, jag känner mig lite renad, lite avslappnad. Lite gladare, Karen lyssnade tålmodigt, hon sa ingenting. Jag la inte ens märke till att Emil inte kom ut igen. Jag får tacka honom sen, han är som sagt en intelligent ung man. Jag ler lite, det skiljer inte så mycket på oss i ålder. När jag slutade att berätta så såg Karen på mig och sa.
– Tack, Michael.
– Det är jag som ska tacka Karen, för att du lyssnade.
– Jag är stolt att du valde ut mig, inget av det som hänt är ditt fel, eller din mammas fel, eller någon annans fel. Hon blev sjuk och sjukdomen fick henne att göra en massa tokiga saker. Du agerade utifrån hur du kände det där och då, precis som din mor gjorde. Oavsett om det var rätt eller fel, så spelar det ingen roll. Ni agerade och ni gjorde något, ni blev inte paralyserade. Du slår på dig själv för att du djupt inom dig har insett att du inte älskade henne längre, att du känner dig otillräcklig och att du kan känna en lättnad över att hon är död.
Jag såg på henne och jag kände tårarna börja rinna, jag blinkade bort dem och sa.
– Ja, du har rätt, Karen. Jag slår på mig själv med hemska minnen, för jag känner att jag inte förtjänar de vackra minnena. Jag vet att det är försvarsmekanism. Jag har också läst psykologi och psykiatri, jag läste in två kandidat utbildningar när hon började att bli sjuk. Jag finner en trygghet i att ta reda på saker när jag inte förstår. Eller jag måste ta reda på saker när jag inte förstår. Så jag försökte förstå och jag insåg att intelligentare personer än jag gissar en hel del när det kommer till psykiatriska sjukdomar. Jag älskade Isabella och jag hatade den hon blev. Jag känner en befrielse nu när hon är död och jag avskyr den känslan. Den känns som ett svek mot henne, mot våra minnen. Det handlar inte så mycket om att jag känner mig otillräcklig, den känslan passerade ju mer jag läste på mig. Det är mer att jag kände vanmakt. Jag är besviken på min mor för att hon som jag ser det valde henne före mig. Min bror påminde mig om att jag och vår mor är väldigt lika, men jag vet inte om jag valt någon annan före mitt barn.
– Hon gjorde det kanske inte medvetet, Michael. Hon kanske inte ens var medveten om att hon gjorde det?
– Kanske inte, jag vet inte.
De orden får mig att stanna upp i de tankarna. Att börja titta på min mors agerande utifrån det sättet att se på det. Så har jag inte tänkt på det. Jag kanske inte var tillräckligt tydlig i mitt sätt att vara och hon kanske inte var medveten om hur hon agerade. Hur jag skulle tolka hennes agerande. Jag simmar till andra sidan av poolen och jag hivar upp mig på kanten och jag går till en handduk och jag tar den från hyllan som den ligger på.
Jag torkar mig och jag hänger upp handduken på tork. Jag ser en städerska gå inne i huset och städa, jag går in och går till mitt rum. Jag tar fram mina träningskläder och mitt hopprep, jag går ut igen och jag börjar att hoppa…
Min bror packar upp maten från restaurangen som de levererade för ett par minuter sedan. Jag lägger upp det jag beställde på min tallrik, jag tar en öl och går till bordet därute och sätter mig. Karen och Emil kommer också ut, Karen dricker mineralvatten och Emil dricker öl som jag.
Vi skålar och sen börjar vi att äta. Jag har beställt Carbonara, det är en rejält tilltagen portion mat. Jag börjar att äta och jag tuggar och sväljer. Det går fort, Emil och Karen ser på mig.
– Jag tränar en hel del, jag förbereder mig så att jag ska orka med den tunga träningen sen.
– Så du tränar för att kunna träna?
– Haha, ja Karen. Sen jag var sexton år och bestämde mig för att inte vara tjock längre när vår far var otrogen mot vår mor, kvinnan blev gravid och våra föräldrar skilde sig så la jag om mitt liv. Jag var stor och tjock, sexton veckor senare så var jag vältränad och lång.
Jag tar fram min telefon och jag visar henne bilderna. Jag har inte sett dem på ett tag, jag ser år hur ung jag ser ut. Hon bläddrar fram och tillbaka ett par gånger. Hon räcker mig telefonen, jag tar emot den och jag äter vidare.
– Varför, Michael?
– Om jag såg ut som på den första bilden så attackerade min far inte de andra i familjen, ja han var otrogen mot mor. Men det var vardagsmat så att säga, men hans psykologiska terror riktades mot mig och inte de andra. När han försvann så behövde jag inte det försvaret längre. Då kunde jag bli mig själv. Så jag blev mig själv, jag blev en duktig handbollsmålvakt som utvecklade sig till en väldigt duktig handbollsmålvakt. Som utvecklade sig till att bli bäst i världen både som målvakt och som spelare. Jag har vunnit den titeln två gånger. Samtidigt som jag läst till jurist och två kandidater i psykologi och psykiatri. Men vägen till det har givetvis inte varit spikrak, men livet är inte spikrakt eller hur?
Jag äter ett par tuggor och jag låter frågan hänga i luften och Karen fångar upp den.
– Nej givetvis inte, Michael. Vi har alla våra historier, så även jag. Jag var plugghäst i skolan, en nörd osv. jag spelade hellre datorspel och pluggade än hängde med de andra och festade och förlorade oskulden. Sen en dag så gick jag med i teatersällskapet i skolan. För första gången så fick jag vara den jag ville vara och samtidigt få vara tusentals andra karaktärer. Men jag blev också mobbad i skolan, tills en dag när naturen hann i fatt mig med och jag började utveckla kvinnliga former, jag började att träna för att orka med att studera och spela teater. Jag hittade Yoga och det passade mig som handen i handsken. När jag gick sista året på High School så blev jag våldtagen av två idrottskillar. Jag anmälde dem och de åkte dit för det, men de var skolans två bästa spelare. Alla var inte direkt glada på mig om man säger så, det fanns de som ansåg att jag skulle vara tacksam för att de ens ville ligga med mig. Jag kan säga att jag avskydde idrottsmän och tjejer ett bra tag efter det.
– Det förstår jag, Karen.
– Sen så hoppade jag på college, samtidigt så provade jag för roller och jag fick en. Min första roll och den öppnade upp världen för mig.
Jag ser på henne, hon fick huvudrollen i en fantasytrilogi som slog hårt.
– Jag som du, pluggade och arbetade samtidigt. Det blev min räddning, skolan och skådespelandet. Jag avskydde idrottsmän och kvinnor tills jag träffade din bror och han berättade om dig. Om hur du hjälpt tjejer som farit illa av idrottsmän, att det inte handlade om att de var idrottsmän. Utan att de var svin, vilket inte hade ett dugg med idrotten att göra. Men det blev ett bra försvar för mig för att inte hata alla män, eller kvinnor. Att sätta dem i ett fack, att alla idrottsmän och kvinnor var svin. Men sen berättade din bror om sin bror som han är väldigt stolt över.
– Jag är stolt över honom med.
Jag ser på Emil och jag ler, han svarar på leendet. Jag har lett mycket idag och det känns skönt.
– Du har ett vackert leende Michael.
– Tack, Karen. Detsamma.
– Tack, Michael.
Vi äter vidare, jag tömmer min tallrik. Varken Karen eller Emil orkar äta upp sina portioner, jag tar Emils tallrik och jag äter upp hans mat med. De ser på mig och de skakar på huvudena…
– Vem är det Emil?
– Min storebror.
Hans agent ser på honom, hon hälsar på honom för att lämna ett manuskript. Han skyllde på att jag var där och att han inte ville lämna mig ensam. Karen sitter i ett rummen i huset och läser manuskript, hon behöver tystnad när hon gör det.
Hans agent heter Tara och är en svartkvinna i femtioårsåldern med väldigt mycket skinn på näsan så att säga. Hon är slank och vältränad, hon har märkeskläder på sig för ett x – antal tusentalsdollar.
– Så det är den berömde Michael.
– Ja, han är faktiskt berömd Tara. Han är faktiskt bäst i världen på det han gör.
– Och vad är det?
– Han är handbollsmålvakt.
– Förlåt?
Emil ser på henne, han går fram till sin löjligt stora tv och han sätter igång den. Han går in på Youtube och han skriver in mitt namn och det kommer upp en massa träffar. Han letar upp en samlingsfilm med en massa räddningar som jag gör.
Han sätter i gång filmen, ljudet är på så kommentatorerna hörs. De låter upphetsade. Tara ser på tv:n och hennes ögon vidgas när hon ser mig rädda. Ingen av de har märkt att Karen också kommit ut till dem.
Tara är Karens agent med. Karen såg till så att Tara och Emil träffades, klippet just nu är en trippelräddning som jag gör.
– Hur är det ens möjligt?
Emil och Tara hoppar till lite när de hör Karens röst, i klippet så gör jag en slajdräddning. Jag kommer upp snabbt och Kick räddar högt på andra sidan och sen avslutar jag med splitt räddning där jag räddar med ena foten. De ser klippet igen i slowmotion.
– Träning, Karen och en massa tur.
De ser på mig och jag ser på tv: n.
– Den första räddningen gör jag för att jag visste var han sköt, de två andra räddningarna handlade om träning och instinkt. Varken mer eller mindre och en stor portion tur.
Det kommer fler klipp och de tittar vidare, jag fyller på min vattenflaska och jag går uti trädgården igen och tränar vidare. De ser färdigt på klippen och Emil säger.
– Han är bäst i världen på sitt yrke. Men viktigaste av allt så är han den bäste storebrodern i världen.
Tara ser på Emil, hon ser allvaret i hans blick. Det är inte den vanliga sorglösa blicken som han brukar att ha, den som kvinnorna faller som käglor för. Denna blick är en allvarlig blick som hon aldrig sett förut.
– Du hade ett manuskript åt mig.
En blinkning senare så är den sorglösa blicken tillbaka så hon undrar om hon bara sett fel. Men Karens blick säger att det inte var så, hon har inte sett den blicken innan hon i heller…
Jag ser på Emil.
– Det är lugnt Emil, vi kan ta det i morgon i stället.
– Eller så visar jag dig, Michael. Så stör vi inte Emil, han har vissa koncentrationssvårigheter.
Vi ser på henne, Emil har inga koncentrationssvårigheter.
– Eller så vill du bara ha en ursäkt för att slippa läsa dåliga manuskript?
– Du känner mig så väl Emil.
Karen ser på honom och hon ler, han svarar på hennes leende. Så det blir bestämt att hon ska visa mig runt i gyttret bland filmbolag och Rodeodrive och andra kända platser. Vi lämnar huset och vi sätter oss i hennes bil, det är en lika intetsägande bil som min bror körde det är en annan färg bara. Hon kör i väg och hon kör med samma säkerhet som Emil gjort. Hon parkerar bilen i ett parkeringshus. Sen börjar hennes sightseeingtur…
Jag tar en klunk av kaffet och jag ser på henne. Hon har visat mig de viktigaste platserna. Nu dricker vi kaffe på hennes favoritkafé, det är ett litet kafé som ligger ner på en mindre sidogata. Vi sitter på en innergård och jag ser fler kändisar som sitter här.
– Vi kan dricka kaffe här och vara normala i ett par minuter innan vi ska ut till den där andra världen.
– Varför utsätter du dig för det, Karen?
Hon ser på mig, jag ser något i hennes blick.
– Förlåt det var en dum fråga.
– Det finns inga dumma frågor Michael.
– Ah psykologen kommer fram. Jo Karen det gör det, det finns både dumma frågor och dumma svar. Du älskar det du gör, så pass mycket så att den där fantasivärlden därute blir hanterbar eller?
Hon ser på mig och hon ler.
– Vad är en dum fråga och vad är ett dumt svar, Michael?
– Om det gör ont att få en stenhård handboll i ansiktet, ett dumt svar är, vad fan tror du? Eller ett mindre diplomatiskt svar kanske. Jag fick en del skit för det svaret. Det var en dum fråga, eller klassikern till en idrottare som är grymt besviken och får frågan – hur mår du? När jag fick den frågan så såg jag på reportern och sa – det är den bästa dagen i mitt liv. Även det ett dumt svar, så jo det finns dumma frågor och dumma svar. Och nej det är inte en definitionsfråga. Jag har också läst psykologi om du minns och psykiatri.
Hon ser på mig och ler, jag svarar på hennes leende.
– Ok, men det är bara för att du är en kollega så att säga, Michael. Men Emil sa att du är jurist?
– Jag är det med, man har rätt så mycket fritid som handbollsproffs, med en massa resor. Så jag studerade på min fritid och på resorna. Jag fick mina utbildningar. När jag kommer hem så ska jag göra något som heter Tingstjänst för att kunna bli advokat. Eller för att kunna bli advokat snabbare.
Hon ser på mig och hon nickar, jag tar en klunk av kaffet.
– Tack för rundturen Karen.
– Ingen fara, jag känner Emil. Han vill alltid hålla det han lovat, men det var viktigt att han får läsa manuskriptet, om Tara lämnar det personligen så är det viktigt så att säga. Men han hade lovat dig att visa dig stan så han hade gjort det och sen inte läst manuskriptet och kanske missat en roll. Eller i alla fall en provfilmning.
– Jag förstår, vi är uppfostrade så. Vi håller vad man lovat.
– Som din mor lovade Isabella? Michael.
– Den klev jag rakt in i, Karen. Ja precis som min mor lovat Isabella, men hon är mitt kött och blod. Det var inte Isabella, allt bottnar i att jag var avundsjuk på den relation som de byggde upp. Den var djupare än min och Isabellas och den var djupare än min med min mor. Så den avundsjukan, den avundsjukan är grunden till att jag är arg på mig själv för att jag är så småttig. Eller bara för att jag är människa och inte så jävla perfekt som jag lurat mig själv att jag är eller något sådant. Samtidigt som den sårade mig, för den fick min mor att välja Isabella före mig. Trots all skit som Isabella utsatte mig för.
– Vet din mor om det?
– Inte allt, men en hel del, Karen.
– Och om hon vetat?
– Så vet jag inte Karen. Jag vet faktiskt inte och det som egentligen sårar mig mest är det faktum att jag inte vet om vi någonsin kommer att få en bra relation igen. Vi kommer säkert att reda ut detta, det är jag övertygad om. Vi ska bara landa i det som hänt. Men frågan är om jag någonsin kommer att få en likadan relation med min mor igen.
– Den kanske blir bättre, mognare. Den kommer säkert att bli bättre om du berättar allt för henne. Det kanske sårar henne att du inte berättat allt innan, men jag är övertygad om att den kommer att bli bättre om du berättar sanningen för henne.
Jag ser på henne och jag dricker upp det sista kaffet.
– Hur hanterade du våldtäkten, Karen?
– Terapi, massor av terapi. Det tog tid men jag läkte och kunde gå vidare. Det tog ett par år, men jag kan ha en sund relation till och med män idag. Jag vet att alla män inte är våldtäktsmän.
– Så bra, Karen.
– Men det tog tid, det tog tid innan jag kunde vara intim med en man igen.
– Jag förstår, Karen.
Hon ser på mig, hon ser att jag förstår.
– Jag har inte varit med en kvinna på fyra år drygt. Så jag förstår.
– Skuldkänslor?
– Massor, bara jag tittade på en kvinna så fylldes jag av en äckelkänsla och en känsla av att jag var otrogen.
– Och nu?
– Nu så kan jag titta på en kvinna och uppskatta henne för att hon är kvinna. Jag kan uppskatta det jag känner när jag ser på en kvinna som attraherar mig. Jag uppskattar kittlandet som det ger mig, känslan i magen som det kittlandet ger mig.
– Vad attraherar dig?
– Första attraktionen är ju det man ser, den andra attraktionen är det man känner av det man ser, men det som attraherar mig mest är intelligens. Varken mer eller mindre. Eller givetvis så ska en kvinnas yttre attrahera mig med, jag skulle ljuga om det inte vore så. Så är det för alla oavsett kön, vi blir upphetsade av det som vi ser. Sen är skönhet eller attraktion olika för oss alla och vi har våra hang – ups. Men jag går verkligen i gång på intelligens.
– Bröst eller rumpa?
– Haha, rumpa Karen. Du då?
– Haha, rumpa här också. Det och en man som utstrålar man så att säga. Sen en vältränad kropp och intelligens. Men jag håller med dig om det du säger om attraktion.
– Vad kul, Karen.
– Vadå?
– Att vi är överens om något.
Jag ser på henne och ler, hon svarar på leendet. Vi ser på varandra och vi ler lite bredare. Våra kommentarer om rumpor säger att vi båda tittat på varandras rumpor och att vi uppskattat det vi såg.
– Tack förresten, Michael?
– För?
– Att du bytte plats i poolen häromdagen.
Jag ser på henne.
– Jag uppskattade det jag såg, men jag ville inte stirra på dig. Du får stå ut med sådant så det räcker och blir över ändå. Så jag valde att flytta på mig för din skull.
– Och jag uppskattade gesten, jag får samtidigt be om ursäkt för att jag utmanade dig så. Det var medvetet, jag gillade det jag såg när jag såg på dig.
Jag ser på henne och hon ser på mig.
– Så även om jag utmanade dig så uppskattade jag gesten Michael.
– Självklart, Karen. Och tack.
– För?
– Att du gillade utsikten.
Hon ser på mig och hon ler.
– Så du känner dig inte objektifierad?
– Nej, Karen verkligen inte. Mitt något sårade ego behövde höra det. Det var länge sedan någon sa så till mig. Om någon sagt det så har jag inte hört det. så tack.
– Ingen fara, Michael.
Jag ser på henne och ler.
– Kom, Michael.
– Javisst.
Vi reser oss och vi lämnar kaféet, vi går till parkeringshuset och vi går till hennes bil och vi sätter oss i den och hon lämnar Down Town La. Hon kör mot kusten och sen mot Malibu enligt skyltarna. Bilresan dit tar ungefär en halvtimme, kanske lite längre.
Hon parkerar sin bil vid ett hus, hon går ur bilen och jag gör detsamma. Jag går runt den och hon går fram till huset och hon börjar att gå nerför en trappa som är på sidan av huset. Vi går ut på stranden, jag är glad att jag har mina Birkenstock på mig.
Hon tar av sig sina sandaler, hon tar skorna i handen och hon går en bit ut på stranden, hon sätter sig på den och jag sätter mig bredvid henne. Vi ser på varandra och hon kysser mig mjukt, jag svarar på den och jag känner hur alla konstiga känslor rinner av mig. Jag njuter av kyssen och vi delar på oss. Jag ser in i hennes blå ögon, hon ser in i mina Ljusblå.
– Med de ögonen Michael så hade du kunnat tjäna en förmögenhet här.
– Detsamma, men det gör du redan. Tack, Karen för att du får mig att känna.
Jag torkar mina ögon, hon ser på mig och hon ler.
– Detsamma, Michael.
Jag lutar mig fram och vi kysser varandra igen, vi kysser varandra länge. Vi kysser varandra ofta där på stranden. Vi sitter där och pratar om allt och inget och vi kysser varandra…
Mina händer smeker hennes kropp, hennes smeker min. Våra läppar och tungor smakar på varandra, hon greppar mig och jag smeker hennes slida. Jag blir hård och hon blir blöt. Hon reagerade på min storlek, hon blev inte rädd. Snarare lite fascinerad.
Jag får be henne sluta smeka mig, annars kommer jag. Hon ser på mig och hon ler. Jag ler tillbaka och jag börjar att kyssa mig nerför hennes kropp. Efter en massa kyssar på hennes fantastiska kropp så när jag hennes slida. Min tunga börjar att leka med henne, jag leker med hennes läppar, jag smakar på hennes inre och jag slickar på hennes klitoris.
Min tunga leker med den, jag leker med den länge. Jag använder inga fingrar, jag vill njuta länge av henne. Jag vill hålla henne på kanten länge. Till slut så kan hon inte hålla sig och hon kommer, hon kommer med ett skrik som ekar mellan väggarna i sovrummet.
Jag slickar henne tills hon inte klarar mer och hon drar upp mig och hon kysser mig aggressivt. Vi rullar runt och hon tar tag om min penis och hon trycker till och jag glider in i hennes inre. Det omsluter mig, masserar mig, kramar mig och jag stönar tungt när jag långsamt glider in i hennes inre och når jag når botten av henne så skakar hon till.
Hon kommer när jag når hennes botten och hon sitter stilla och hon stirrar på mig. När orgasmen ebbar ut så börjar hon att rida mig, hon rider mig först långsamt. Sen efterhand som hon vänjer sig vid min storlek så ökar hon takten och hon kommer igen. Hon stannar och jag tar över rörelserna, hon spärrar upp ögonen och hon stirrar på mig.
– Var ska jag komma, Karen?
– I mig, kom i mig jag är skyddad.
Det är det enda jag behöver höra, sen kommer jag. Två rörelser senare så kommer jag. Jag kommer hårt och kraftigt, jag blundar, det är inte Isabella jag ser, det är inte Karen i heller. Det är Tindra och det överraskar mig, jag öppnar ögonen och jag ser på Karen. Hon lutar sig fram och hon kysser mig, bilden av Tindra försvinner. Hon blir till Karen och jag kommer med Karen…
Hon ser på mig, jag försöker göra den position som hon visade mig. Jag gör som hon visade, hon rättar mig lite. När hon är nöjd så ställer hon sig bredvid mig i samma position. Vi byter positioner efterhand och en drygtimme senare så är vi klara och jag känner mig tröttare än jag trodde att jag skulle göra.
Emil är inte hemma, han är hos Tara. Karen lägger sin hand på mitt bröst och hon smeker det. Jag ser på henne, hon ser på mig och hon tar tag om min nacke och hon drar ner mig och vi kysser varandra. Hon kysser mig hetsigt och vi lägger oss på marken. Ett par minuter senare så älskar vi på gräsmattan…
Jag smeker smycket som sitter i lädersnöret som sitter runt min hals. Jag fick det av Karen, det är något speciellt Yoga tecken. Den är lika blå som mina ögon är, vi älskade, vi pratade, vi tränade yoga och vi älskade ännu mer och jag hängde med Emil när han hade tid.
Han hade skuldkänslor för att han inte hade mer tid med mig. Jag sa att jag förstod och att Karen tog hand om mig. Det gjorde hon, både min kropp och själ. Hon är en ömsint, aggressiv älskarinna. Som tog för sig och jag lät henne göra det, samtidigt som jag tog för mig av henne och hon lät mig göra det.
Planet accelererar och stiger, jag stänger ögonen och jag är helare när jag åker hem än vad jag var när jag åkte dit…
Jag lägger undan mitt hopprep, jag ser på Tindra och jag går fram till henne.
– Har du tid en minut, Tindra?
– Javisst, Michael.
De hon pratade med går i väg och de ser sig om över axeln.
– Jag vill be om ursäkt för mitt uppträdande på sista tiden Tindra, jag är arg på mig själv och min mor. Jag är inte arg på dig, men jag lät det gå utöver dig. Vilket jag är ledsen för Tindra, så jag ber om ursäkt för mitt tölpiga uppträdande.
– Tölpiga?
– Eller vad vi ska kalla det, Tindra.
Hon ser på mig och hon ler lite.
– Du är skyldig mig ett par tölpiga uppträdande, men det är klart att jag förlåter dig. Frågan är om din syster gör det, Michael?
– Jag pratade med henne igår, hon förlät mig inte lika snabbt som du gjorde det. men hon förlät mig till slut.
– Och Linus?
– Vi är män, det räcker med en öl och en skål. Sen är allt som vanligt igen.
– Ibland så är jag avundsjuk på er män, Michael.
– Jag förstår det, Tindra.
– Och din mor?
– Det är lite svårare, jag vidhåller att hon gjorde fel. Eller hur man nu ska säga, det handlar inte så mycket om att hon undanhöll mig saker om Isabella osv. det handlar om andra saker.
– Som?
– Att hon valde att tro på Isabella och inte mig, när jag försökte berätta för henne vad som faktiskt hände. Vad Isabella faktiskt gjorde, eller vilken av hennes personligheter det var. Min mor litade inte på mig att jag sa sanningen, så jag slutade att berätta. Om du vill veta så kom hem till min mors kök på fredag. De har Margarita kvällen hemma hos henne på fredag. Där kommer jag att berätta sanningen om vad som faktiskt hände. Det är viktigt att du också får höra det jag har att berätta Tindra.
Hon ser på mig och hon nickar.
– Vilma kommer också att komma, mormor med. Det är viktigt att ni alla får höra vad som faktiskt hände, farmor skulle inte klara av det så jag får ta det med henne en annan dag och en redigerad version.
– Hon är tuffare än du tror, Michael.
– Kanske det, men det är mitt val.
– Hon kanske känner sig exkluderad, Michael.
Jag ser på Tindra.
– Jag ska tänka på det, Tindra.
– Bra, Michael. Kommer det att bli så hemskt?
– Ja, det kommer att bli så hemskt Tindra. Ni vet inte ens en tiondel av allt som hänt. Två personer gör, Emil och en kvinna som heter Karen.
– Karen?
– Wilson, skådespelerskan. Hon bor hos Emil för det är stora skogsbränder där hennes hus finns. Första dagen så träffade jag Jordan och Elisa Z.
– Fick du deras autografer, Michael?
– Haha nej, Tindra.
Deras tränare kommer in i hallen, jag går till mina saker och jag tar min väska. Jag kan inte riktigt släppa att det var Tindras ansikte jag såg när jag kom den där första gången med Karen. Det hände ett par gånger till efter den första, jag går till omklädningsrummet…
– Det är fredag, Michael.
– Jag vet, mor. Det är enda gången som du inte kan smita, så jag passar på att försöka prata med dig när du inte kan smita.
Hon ser på min mormor och farmor, hon ser på Tindra och Vilma.
– Den nakna sanningen om Isabella, vad hon gjorde mot mig. Mentalt och fysiskt. Isabella var sjuk, vi vet alla om det. Men vad ingen av er vet hela sanningen om vad som hände. Så detta är vad som hände.
Min mor stirrar på mig, jag möter hennes blick sen börjar jag att berätta. Jag tar fram dagboken som jag fört, det är mer än en dagbok. Det är flera dagböcker…
Jag slår ihop den sista av dem, det har gått flera timmar. Jag lägger den sista på bardisken.
– Jag lämnar dem här, så att du kan läsa dem när du känner för det, jag förlåter dig. Fast att du valde att inte tro på mig, du valde att tro på henne mor. Så till slut så slutade jag att vända mig till dig. Så jag blev ensam, för jag hade ingen annan att vända mig till. Jag försökte och försökte, men du ville inte lyssna. Jag fick vänta med att berätta detta tills hon var död, för då hoppades jag att du skulle lyssna på mig. Att du kanske skulle tro på din son. Men när jag konfronterade dig så kunde du inte svara på om du älskade henne mer än mig mor. Du gjorde det när de andra pressade dig. Jag kände mig sviken av dig mor, jag känner mig fortfarande sviken av dig. Men nu vet du vad som verkligen hände. Nu vet ni alla vad som hände, jag kommer inte prata om det mer. Jag har inget behov av det längre, hon är död. Jag har sörjt färdigt, jag har insett att jag förlorade henne för flera år sedan. Nu är hon död och hon fick nästan som hon ville. Att jag skulle vända upp och ner på himlen för att få reda på var hon är begraven. Hennes sista manipulativa drag, men hon misslyckades med det. En vecka med min bror och hans bästa vän i livet har gett mig en massa insikter. Jag kommer alltid att älska den Isabella som jag förälskade mig. Precis lika mycket som jag kommer att avsky den som hon blev. Jag ber om ursäkt om jag fördärvade er Margarita kväll. Men det var min enda chans att samla er allihop. Tack för att ni ville komma och lyssna, nu vet ni också. Jag har gått vidare och jag kommer att leva mitt liv nu, det är min seger mot henne och mot det som det står om i dagböckerna. Nu ska jag gå hem, jag ska upp tidigt i morgon och träna. Mor, syrran och ni andra. Jag ber om ursäkt igen för mitt uppträdande de senaste veckorna. Jag kommer inte att göra om det. Som sagt, jag ska börja leva mitt liv nu.
Jag lämnar köket, Linus och Tomas som sitter i vardagsrumsdelen ser på mig och de nickar. De har hört vad jag berättat, Linus har berättat vad Matilda sa om Isabellas manipulativa sidor. Min mor hade inte trott på henne, lika lite som hon trott på mig. Min mormor ser på henne, hon ser på dagböckerna.
– Om han gett dem till mig så hade jag bränt dem och glömt bort henne, Anna.
Min mor ser på henne, min farmor reser sig och säger.
– Jag håller med Kristina.
– Jag med mor. Säger Vilma.
– Jag med, säger Tindra.
– Jag med, säger Helena.
– Jag med, säger Olivia.
Linus och Tomas kommer ut i köket, Linus ställer sig bakom min mor. Han lägger sin hand på hennes axel.
– Jag med, Anna. Vi ska inte låta henne förgifta våra liv mer nu, hon är död. Oavsett vem hon dog som Anna så är hon död, det är dags för dig att börja bry dig om oss som lever.
Tomas säger ingenting, det behövs inte. Min mor ser på dem, hon ser på dagböckerna. Sen börjar hon att gråta…
Jag står på min innergård och jag gör Yoga positionerna som Karen lärde mig, jag byter position och jag står stilla när jag hittat min balans. Jag byter position igen, jag skrev till Karen igår och berättade att jag konfronterat min mor.
Jag berättade om uppläsningen av dagböckerna. Jag sa att hon fått rätt, jag känner mig fri nu. Befriad och fri, jag kan gå vidare med mitt liv. Hennes uppskattning av mig, hennes ord om mig och min kropp.
Hur mycket det betytt för mig att känna mig gillad. Att jag påverkat henne så, hur mycket det betydde för mig. Jag byter position igen och jag sträcker ut.
– Michael?
Tindra kommer ut på innergården, precis när jag gör en av rörelserna och sen håller jag där. Hon ser på mig, på min muskulösa kropp. På hur musklerna dansar på min kropp för att sen spännas när jag stannar i yttersta läget i positionen.
Det hon ska säga fastnar på hennes tungspets. Jag fokuserar och sen avslutar jag rörelsen och jag ställer mig upp. Jag tar av mig hörlurarna.
– Hej Tindra, vad kan jag göra för dig?
– Jag tänkte fråga om du vill följa med på stranden, jag vill inte cykla dit själv.
– Gärna, jag ska bara duscha snabbt och byta kläder.
– Eller så väntar du tills vi kommer till stranden, Michael.
Jag ser på henne och jag ler.
– Är det tillräckligt varmt i vattnet?
– Det är över tjugo grader, Michael.
Jag ser på henne.
– Du är väl ingen badkruka, Michael?
– Du anar inte, Tindra. Men jag litar på dig, så jag ska bara packa så kan vi sticka sen.
– Javisst.
Vi går in i huset och jag tar på mig en kortärmad träningströja som smiter åt. Jag tar min väska och jag packar ner en handduk och ett par flaskor med mineralvatten i väskan. Jag sätter på mig, kepsen och mina solglasögon.
Vi går ut och jag sätter på larmet och stänger dörren. Jag låser, jag tar ut min cykel och hon står vid sin och vi cyklar till stranden. Vi låser våra cyklar och vi går ut på stranden och vi lägger handdukarna på marken, jag tar av mig min kortärmade tröja och sen springer jag ut i vattnet.
Tindra kommer springande efter mig. Vi doppar oss och vi simmar ut en bit i vattnet. Jag stannar och jag känner hur svalt det är i vattnet.
– Det är lite för kallt för min smak, Tindra.
– Mes, Michael.
– Haha, ja det är jag. Så vem skickade dig?
Hon ser på mig.
– Ingen, eller alla. Men ingen sa något, så jag fattade ett eget beslut. Jag vill bara säga att jag är stolt över dig, jag anade att det var illa. Men inte att det var så illa Michael. Jag är ledsen att jag inte fanns där för dig, jag förstår nu att det var du som såg till så att hon fanns där för mig.
– Jag har aldrig slutat att älska dig Tindra, inte ens när det var jag och Isabella. Du var min första förälskelse, jag har varit kär i dig sen innan jag förstod vad kär var. Jag slutade inte älska dig, när det som hände, hände. Jag kommer alltid att älska dig Tindra. Jag önskar att jag vågat säga det innan, jag älskar dig Tindra.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Våra blickar möts och hon slickar sig om läpparna. Jag ser tusen känslor dansa över hennes ansikte.
– Du lappar inte till mig i alla fall, Tindra.
– Nej, jag lappar inte till dig, Michael.
– Tack, Tindra. Det är ok om du inte känner likadant.
– Det är det som är problemet, Michael att jag har väl alltid känt som du med. Men just nu så är jag så förvirrad i mig själv så jag inte vågar inleda något.
– Det är ok, Tindra. Du kastar mig inte på sophögen i alla fall.
– Nej, jag kastar dig inte på sophögen, Michael.
– Jag har försökt förtränga det jag känner för dig så länge, men det har inte gått. Så nu gör jag inte det längre, jag ville att du skulle få veta, Tindra. Jag älskar dig och jag kommer alltid att älska dig.
– Och jag älskar dig, Michael. Jag älskar dig massor, men jag som sagt vågar inte inleda något.
– Och jag förstår det, jag vågar inte inleda något jag i heller, Tindra. Jag är ganska så trasig jag med. Vi behöver läka båda två och ett steg för mig att läkas var att säga vad jag känner för dig Tindra. Även om det riskerade vår vänskap som jag värdesätter väldigt mycket. Jag har alltid värdesatt den, du har alltid varit min bästa vän Tindra.
– Detsamma, Michael.
Jag kramar henne mjukt och hon kramar mig. Vi står där i det kalla vattnet och kramas. Det är kanske tur att det är kallt annars så hade jag kanske visat vad den kramen gör med mig. Vi delar på oss och vi går uppifrån vattnet, vi sätter oss på handdukarna och hon ser på mig.
– Köpte du det smycket i LA?
– Nej, jag fick det av Karen. Hon tyckte att det passade ihop med mina ögon, det var hon som lärde mig Yoga positionerna. Det var hon som fick mig till att konfrontera min mor, hon fick mig till att våga säga det jag sa till dig i vattnet. Att jag älskar dig och att jag tycker att du är en väldigt vacker kvinna Tindra, Att jag är priviligierad eftersom tror jag i alla fall att jag är den ende som känner dig. Känner den du är under attityden som du har som ett pansar för att skydda dig mot skiten som du fått i livet. Tro mig jag förstår, jag har spelat teater i så många år. Så jag förstår precis hur du känner det.
Hon ser på mig, hon lutar sig fram hon smeker min kind. Hon ler mot mig och jag får se den sanna Tindra. Den som döljer sig bakom fasaden som hon byggt upp. Jag svarar på hennes leende och jag smeker hennes kind.
– En dag, Michael.
– Ja, Tindra en dag.
– Lovar du, Michael?
– Ja, Tindra jag lovar. En dag så kommer vi att sitta här på stranden och bygga sandslott med våra barn. Du kommer att ha en Margarita klubb med min syster och våra föräldrar och Helena.
Hon ser på mig och hon ler, jag svarar på henne leende och ler tillbaka…
Jag ser ut på mörkret, det regnar därute. Så jag är glad att jag står härinne och dricker av mitt kaffe. Niklas kommer och ställer sig bredvid mig.
– Jävla skitväder, Michael
– Det påminner om Kiel, Nicklas.
– Haha, ja. Det är kanske därför som vi trivs så bra där i Nordtyskland, Michael.
– Ja, Paris var inte så kul på hösten och vintern i heller.
– Nä, det är inte bättre någon annanstans, Michael. Men det är ett jävla skitväder ändå.
– Ja, det är det, Nicklas.
– Det är dags, Michael.
– Jag kommer, Nicklas.
Jag tömmer muggen med kaffet, vi går in i omklädningsrummet. Jag sätter mig på min plats, sommaren tog slut, sen kom hösten och matcherna började. Nu är vi framme vid juluppehållet, vi går som tåget i serien. Vi leder den med fyra poäng, jag har spelat väldigt bra.
Det blir väl så när man känner en viss harmoni, för jag har harmoni. Jag arbetar, jag tränar, jag umgås med min syster, Tindra och Nicklas och hans familj. Jag hälsar på min mor och Linus med jämna mellanrum.
Jag hälsar på mormor, farmor och farfar med. Men mest så tränar jag, när jag inte arbetar. Vilket jag gör en del. Jag går inte till terapeuten mer, vi avslutade våra samtal för ett tag sedan. Jag behövde inte dem längre konstaterade hon.
Idag så är det seriefinal mot Sävehof, vinner vi så är vi sex poäng före dem i tabellen. Det skulle vara skönt att gå in i uppehållet med den ledningen. Efter jul så ska vi samlas med Landslaget, förbundskaptenen höll vad han lovade.
Förvisso så går det väldigt bra för mig. Jag vet inte om det beror på Yogan eller något annat men det går väldigt bra för mig. Relationen med min mor är speciell, vi uppför oss civiliserat och vi bråkar inte. Men relationen är inte densamma som innan.
Som tur är så är det bara med mig som relationen är ansträngd. Den är som vanligt med alla andra. Jag tillbringar en del tid i mormors ateljé och målar, jag målar fortfarande pojken med änglavingarna. Men nu så är han ingen pojke längre, nu är han en man med ärr i själen.
Jag har ställt ut ett par av dem och fått sålt dem. Jag reser mig och jag går uti korridoren och jag går in i hallen, jag går fram till vår sida och jag sätter mig på en av stolarna och jag tar en klunk av vattnet. Tomas kommer fram till mig och vi pratar lite skit.
Ett par minuter innan uppvärmningen så tar jag fram mitt hopprep och börjar att hoppa. Jag sluter ögonen och jag går in i min bubbla. Tomas säger till mig att uppvärmningen börjar, jag öppnar ögonen och sen så hänger jag på i uppvärmningen…
Jag lossar på tejpen, jag går fram och hämtar påsen som matchenslirare får. Det är lite tryckt stämning, en av deras spelare. En ung väldigt lovande spelare, han är så pass lovande så att bundesligalag jagar honom. Han hade tydligen sagt innan matchen att han skulle göra minst tio mål på mig.
Han gjorde inget, han utmanade mig och jag svarade på utmaningen. Jag kommenterade det varje gång han sköt. Till slut så sköt han på allt som rörde sig och han träffade sällan mål till slut. Jag sa bland annat.
– Om du inte har bättre psyke än så, så lär du aldrig spela i Bundesliga.
Han tog illa upp han försökte skjuta mig i ansiktet, men eftersom jag räknade med det så räddade jag bollen, jag inte bara räddade den. Jag klistrade den.
– Alla lösa går om vill du ha en chans till?
Då tappade han det och han knuffade mig, jag tog knuffen och jag såg på honom. Sen kom flera spelare framspringande och lyfte bort honom. Jag såg på honom och jag skakade på huvudet. Han fick rött kort, vi vann matchen och jag fick pris som bäste spelare i vårt lag. Jag går fram till honom.
– Du kommer aldrig att spela i bundesliga, jag kommer att svartlista dig i alla klubbar. Du kommer aldrig att göra mål på mig, aldrig någonsin. Du kommer aldrig att bli något. Du har en mjukglasspanna, det är mycket snack och lite action.
Jag ser på deras tränare, jag skakar på huvudet.
– Så du är inte större än så? Varför plockade du inte ut honom? Det är ditt bristande ledarskap som kommer att kosta honom en framtid i bundesliga. Nu lär han få en lång avstängning för att du inte plockade ut honom.
Jag går till omklädningsrummet, vi sjunger och firar…
Jag ser på Isak, han arbetar stenhårt på träningarna. Jag har fortsatt att fostra honom. Jag hjälper Linus när det passar in i mitt schema med U – laget och juniorerna. Jag har inte så mycket annat för mig. Jag arbetar med målvakterna och Isak.
Både där och här i A – laget. Här har han fått lära sig att spela för laget, vilket har varit nyttigt för honom. Han arbetar stenhårt på alla träningar. Det blev rabalder efter mina uttalanden. Jag blev intervjuad av tidningar och diverse andra journalister.
– Han sa att skulle göra tio mål på mig att jag är överskattad och allt annat han sa. Jag svarade på hans utmaning, han kunde inte leverera. Ni kan ju fråga hans agent om jag kunnat.
Journalisten öppnar munnen, jag frågar honom innan han hinner säga något.
– Har du utövat elitidrott på högnivå?
– Nej, vad har det med saken att göra?
– Allt, fråga Kalle. Han vet vad jag menar, han utmanade mig också. Jag svarade på den utmaningen. Du gjorde aldrig mer mål på mig va? Vi var arton och spelade USM semifinal. Vad var det du sa?
Han ser på mig, sen på journalisten.
– Att du var överskattad och att jag skulle ha julafton med dig.
– Du bytte ut dig själv va?
– Ja.
– Vad sa din tränare när han fick reda på vad du sagt?
– Att jag inte skulle få spela mer förrän jag bett dig om ursäkt, Michael.
– Hur skulle hans tränare agerat tycker du, Kalle.
– Han skulle skällt ut honom efter intervjun.
– Inte ens Mikkel Hansen sa så till mig, han utmanade mig. Jag svarade på den utmaningen. Nu får han ta konsekvenserna av sitt agerande, en lång avstängning och inte kontrakt i bundesliga. De ser att han har mjukglasspsyke. Jag är den målvakt som trashtalkar minst av alla i bundesliga, om han inte klarar av mina kommentarer så skulle utespelare och målvakter käka upp honom i bundesliga. Så jag behöver inte säga något till någon, de ser hans agerande. Han ger sig på en målvakt, en målvakt som spelat i Kiel och vars tröjnummer bara kommer att användas av en spelare. Jag om jag väljer att återvända dit.
– Så du vill bli proffs igen?
– Jag stänger inga dörrar, jag är spelare här i två år. Sen får vi se vad som händer.
– Och du står fast vid ditt hot?
– Hot, jag har inte hotat någon. Det är olagligt, jag berättade vad konsekvenserna skulle bli av hans och hans tränares agerande. Om han ska vara arg på någon så är det sin tränare. Det är han som tillåtit honom att komma med sina kränkande kommentarer om mig och tillåter dem. Sen byter han inte ut honom när han skjuter bort dem fullständigt. Sen försvarar han, hans agerande när han ger sig på mig fysiskt. Så om det är någon som ska få skulden så är det inte jag. Det är hans tränare, hade han kommit med ett sådant uttalande i Kiel så hade han fått sparken. Det är kaxigt och respektlöst, det är ett omoget uttalande som visar att han inte är mentalt mogen för att ta steget ditt. Men hans tränare och sportchef är fortfarande sura för att jag knäckte dem när jag var arton år. Jag har sett större talanger än honom inte klara av att ta steget för att de fått vara för kaxiga för sitt eget bästa. Ingen klubb i bundesliga vill ha en sådan spelare oavsett hut stor talang du har. Fråga vilken lag elitidrottsman som helst. Du kommer aldrig att få chansen om du agerar som han gjorde. Jag står fast vid jag sa, han kommer inte att spela i bundesliga. Framför allt inte i en toppklubb. Fråga Kalle, han har spelat där. Tror du på fullaste allvar att någon toppklubb i bundesliga kommer att värva honom med den attityden, med de uttalandena?
– Nej, det tror jag inte.
– Är det mitt fel eller hans tränares?
– Hans tränares, Michael.
Jag ser på journalisten, han slickar sig lätt om läpparna. De svaren hade han inte väntat sig. De skulle sätta dit mig, för att han spelar i den föreningen han gör.
– Han utmanar mig med de meriter jag har, vilka meriter har han? Hör ni mig uttala mig om spelare? Att jag ska göra det ena eller andra med dem? då har jag blivit utsedd till världens bäste handbollsspelare två gånger, världens bäste målvakt fem gånger. Jag har kommit med i allt star i bundesliga, VM, EM, CL, danska ligan och franska ligan. Jag har vunnit årets målvakt varje år i varje liga jag spelat i. Hör ni mig komma med sådana uttalanden. Jag gjorde det till honom för att ha utmanade mig. Han kommer inte att göra fler mål på mig, nästa gång vi spelar så är han avstängd. Får vi möta dem i slutspelet så kommer han inte göra mål på.
– Och om han gör det?
– Så kunde jag inte bry mig mindre. Helt ärligt, han sköt tjugotvå avslut i matchen. Han gjorde inga mål, tack vare honom så fick jag en räddningsprocent på 73. Det är en otrolig siffra. Han är duktig, det är ingen tvekan om det.
Intervjun avslutades där, kamerorna släcktes.
– Vad tror du om era chanser i EM, Michael?
– Vi går alltid för medalj, men det är tight i toppen och bredden blir bättre och bättre år för. Men vi går för medalj.
Jag ser på journalisten, sen på Kalle. Vad trodde han att jag skulle säga?
– Kommer du att få skäll ni Kalle?
– Haha, ja säkert.
– Det daltas alldeles för mycket med honom, den store gurun. Han har inge meriter och han betraktas som att vara den andra Jesus eller något sådant.
– Haha, ja.
– Tränaren i Sävehof?
– Nej som jag sa, den andre Jesus. Vi hörs Kalle.
– Det gör vi Michael.
Jag lämnar lokalen där vi gjort intervjun, frågan är om Kalle kommer att få skäll för sina uttalanden. Frågan är hur mycket offerkofta de kommer att dra på sig. Han är bra på det, deras tränare. Att dra på sig offerkoftor…
Jag gör mina Yoga rörelser, jag gör dem så mycket bättre nu än när jag lärde mig dem i somras. Jag går till en Yogastudio i stan två dagar i veckan, de andra dagarna så tränar jag hemma på morgonen innan min dusch och frukost.
Sen klär jag på mig en av mina kostymer. Sen går jag till tingsrätten och mitt kontor. Där går jag igenom olika mål. Idag så ska jag på en utbildning. Jag blir klar med min Yoga och jag går till badrummet. Jag gör Yoga naken på morgonen, det är något befriande att vara naken och göra rörelserna.
Vi är två män som besöker Yoga studion. Resten är kvinnor i alla åldrar, de flesta av kvinnorna vet vem jag är. Jag är ju en lokalkändis så ingen av dem stöter på mig. De stötte på den andre mannen tills han berättade för dem att han är homosexuell.
Han dock försökte stöta på mig. Jag sa som det är, att jag inte är homosexuell eller bisexuell. Jag sätter på vattnet och jag tvålar in mig, jag är både glad och ledsen att ingen av singlarna visar lite intresse i alla fall. Jag är ju ändå singel, att de som är gifta eller sambos förstår jag inte stöter på mig.
Två av kvinnorna som tränar i studion är sambos till två av mina lagkamrater. Jag stänger av vattnet och går till sovrummet när jag torkat mig, jag klär på mig. Jag hänger kavajen på en av stolarna, jag plockar fram min frukost.
Känslan av att vilja fly från staden som jag hade i somras har försvunnit. Jag är hemma och jag trivs, jag är nära min familj och mina vänner. Även om min relation med min mor inte är den bästa så är jag väldigt glad över att vara hemma. Min telefon ringer, jag ser på den. Det är Linus, jag svarar.
– Ja?
– Det är Linus, din mor är på akuten.
Jag känner en kyla gripa mig.
– Vad har hänt, Linus?
– Hon blev påkörd av en bil.
– Hur illa är det, Linus?
– De vet inte, eller de berättar inget för mig.
– Jag kommer, vet Vilma?
– Ja, hon är också på väg. Hon hade redan åkt till skolan, så hon kommer att byta tåg i Malmö och åka hem igen.
– Jag kommer, jag är där om fem minuter.
– Tack, givetvis. Ring de andra två med.
– Ja.
De andra två är Olivia och Helena, vi lägger på och jag skickar ett meddelande till min chef. Sen lämnar jag huset…
Jag ser på min mor, hon är nedsövd efter att de opererat henne. Hon kommer att bli bra. Hon hade hjälm på sig så hon har inga allvarliga huvudskador, hon har ett brutet ben, en bruten arm och två brutna revben. Samt en massa blåmärken och blödningar.
Men de har stoppat dem alla, hon kommer att bli bra men det kommer ta tid för henne att läka. De kan inte säga hur länge, men allt mellan 6 – 12 månader. De har fått skruva ihop foten och benet, det finns en risk för att hon inte kommer att slippa det.
Men hon lever och kommer att bli bra, jag ser på slangarna som är kopplade till henne. Jag ser på henne och sen på Linus, han sitter på andra sidan av sängen och håller hennes hand mjukt.
– Hon kommer att bli bra Linus.
– Ja, jag vet. Men fy fan när jag fick samtalet…
– Ja.
Vi säger inte mer, det behövs inte. Jag lämnar dem och går ut till de andra som väntar utanför. Jag fick gå in för att läkaren som opererade vår mor är vår landslagsläkare. Vilma reser sig och går fram till mig och hon kramar mig. Jag kramar henne och jag ser på henne.
– Hon kommer att bli bra, hon är skadad men det kommer att läka. Det kommer att ta tid men hon kommer att bli bra och det är det viktigaste, Vilma. Jag ska ringa Emil och lugna honom.
De andra lyssnar på mig, alla sitter där. mormor, farmor, farfar, Helena, Oliva och Tindra. Tomas är på sitt arbete och Samuel är i skolan. Annars så är resten här. Jag tar fram min telefon och jag ringer Emil på Whats – up. Han svarar direkt och jag börjar att prata med honom…
Det blev en dämpad jul, vi firade den hos farmor och farfar. Mor ligger fortfarande på sjukhuset och kör med personalen, vi besöker henne när vi kan. De andra lite mer än mig. Jag har fullt upp med landslaget, vi har vår bas i Malmö innan vi ska resa till Tyskland för slutspelet, det spelas i Tyskland och Österrike.
Mästerskapen avgörs så numera. Två eller tre länder delar på värdskapet, det sprider ut kostnaderna och sprider handbollen i fler länder. Går vi till semifinal så ska vi spela den i Wien. Annars så spelar vi alla matcher i Tyskland, inte i Kiel tyvärr.
Vi ska spela i Mannheim. Jag får ledigt ett par timmar på kvällarna så att jag kan åka till min mor och hälsa på henne. Hon är besvärlig, eller hon är mor. Vilket innebär att hon mer eller mindre driver personalen till vansinne.
Vår mor är inte skapt för att ligga rastlös i en säng. Hon är extra kinkig idag, de andra trippar på tå runt henne. Jag ser på henne.
– Ska jag börja packa dina saker, mor?
Hon tystnar, de andra ser på mig.
– Klarar du dig hemma? Kan du gå, kan du röra din arm. Kan du gå på toaletten själv, duscha själv osv. kan du det så packar jag gärna din väska och kör dig hem. Om inte så sluta bråka med allt och alla, det är inte deras fel att du ligger här. Tvärtom så skulle de nog helst att du inte låg här, med tanke på hur du uppför dig.
De andra ser på mig, jag ignorerar dem. Jag ser bara på min mor.
– Så det är mitt fel?
– Nej det är ingens fel, det var en olycka varken mer eller mindre. Du blev påkörd av en bil, du överlevde och blev skadad. Det är inte deras fel att du skadade dig. Verkligen inte, det är inte vårt i heller. Sluta ge dig på personalen, de har inte gjort dig något. Tvärtom, jag beundrar dem att de inte vägrar komma in här och hjälpa dig. Det hade jag gjort, de gör bara sitt arbete. Varken mer eller mindre, just nu så tar de hand om en gnällig medelålderskvinna. Det här uppförande påverkar ditt läkande, du kommer att få ligga kvar längre om du fortsätter med det. En gnällig attityd påverkar läkningen.
– Så du hittar fler fel på mig!
– Nej jag behöver inte leta, mor. Du är väldigt bra på att visa dem själv.
Hon ser på mig, jag möter lugnt hennes blick. Hon kokar av ilska, Linus och Vilma ser på oss.
– Se så ut med det mor, nu har du chansen att säga det du vill. Eller du är för rädd att jag ska svara emot. Att jag inte tolererar att du kör över mig? Du är arg på dig själv för att jag sett dig svag, att din son från det att han var fem år. Fick agera sköld för dig, att hade det inte varit för mig. Så hade du slutat som fars dörrmatta. Du är arg på mig för att jag såg igenom Isabellas sjukdom och inte blev manipulerad av henne. Att jag igen visade mig starkare än dig, du ser på sig själv som svag. När du får lita på andras hjälp, det var därför som du engagerade dig så djupt i Isabella. Det blev ett sätt för dig att betala tillbaka för din egen svaghet. Att kompensera att du precis som vi andra bara är människor. Det är vad vi är mor, varken mer eller mindre. Vi är människor och vi har våra fel och brister. Du med, så ut med det nu. Säg vad du vill säga till mig, för att jag avslöjat dig att du inte är mer än människa. Det är mig du är arg på, förbannad på, det är mig som du vill skrika de sakerna som du säger till personalen här, till Linus, Vilma och de andra. Som är helt oskyldiga, det är mig du är förbannad på för att jag sen jag var liten avslöjade dig som människa. Att du inte är mer än människa med styrkor och svagheter. Att din son fick rädda dig. Det är egentligen inte det som stör dig, det som stör dig är att du lät det hända. Jag gjorde det gärna mor, för trots dina fel och brister som vi alla har så älskar jag dig. Trots att du valde Isabella före mig så älskar jag dig mor. Så ut med det, skrik och skäll på mig om det får dig att må bättre. Jag kan ta det, men sluta bete dig illa mot alla andra. Personalen gör bara sitt arbete, Linus och Vilma vill dig bara väl, precis som de andra som besöker dig. Det vill jag med, men jag skäms för hur du uppträder. Ditt uppträdande är pinsamt och barnsligt. Anledningen till ditt uppförande är jag, så ut med det så att du kan börja uppföra dig trevligare mot personalen och alla andra.
Jag ser på henne, hon stirrar på mig. Jag möter lugnt hennes blick.
– Jag åker i väg i morgon, sen kommer du inte få chansen på ett par veckor. Fast det är klart du slipper se mig mor.
Hon öppnar munnen och jag ser på henne, hon stänger den igen. Sen öppnar hon den igen och sen kommer allt på en gång. Tjugo minuter senare så lämnar jag sjukhuset och jag sätter mig i bilen som jag lånat av förbundet och kör tillbaka till Malmö. Min mor fick sagt det hon hade inom sig, jag lyssnade på henne sen så såg på henne. Jag kysste hennes panna och sa.
– Jag älskar dig med mor, det kommer att kännas bättre nu.
Sen lämnade jag rummet…

Kapitel 15.
Jag ser på resultattavlan, vi räckte inte hela vägen denna gång. Vi gick till semifinal som vi tyvärr förlorade mot Frankrike. Vi krigade med allt vad vi hade. Men vi räckte inte ända fram, vi fick ett par skador som begränsade oss. Vi har precis avslutat bronsmatchen mot Tyskland som vi vann med tre mål till slut.
Så ytterligare en medalj till samlingen. Men det är ändå lite bittereftersmak, jag vill alltid vinna. Det vill vi alla, vi spelade mot det land där den unge killen kommer ifrån. Han gjorde inga mål på mig, han har fått sin dom för att han slog på mig.
Han är avstängd i fem matcher, så han kommer att missa matchen mot oss. Jag reser mig och går fram till en papperskorg och jag kastar tejpen i papperskorgen. Det är blandade känslor, en medalj är en medalj. Men vi ville mer, vi ville så mycket mer…
Jag gör min Yoga, jag är hemma igen. Tillbaka i vardagslunken med träningar, matcher och jobb. Min mor har fått lämna sjukhuset, hon sitter i rullstol och får bli körd överallt. Jag beundrar Linus tålamod med henne, sen har hon blivit bättre på att uppföra sig mot de andra.
Mig pratar hon knappt med, jag besöker dem ett par gånger i veckan när jag har tid. Vi har spelat tre seriematcher, bland annat mot Sävehof som vi vann mot igen. Deras tränare drog på sig en rejäl offerkofta och jag skakade på huvudet åt hans kommentarer. Jag tar fokuset på mig så slipper Nicklas, då kan han fokusera på vårt lag. Jag fick en fråga av en journalist angående tränarens uttalanden.
– Om han lagt lika mycket fokus på sina egna spelare. Som han gör på mig, så hade han kanske utvecklat dem så att de kunde spela jämt med oss. Men han har fått en hang – up på mig av någon anledning. Frågan är om det är för att jag inte blir bländad av hans storhet. Som jag sagt innan vad är hans meriter? De är noll, han har aldrig vunnit något. Varken som spelare eller tränare, ändå så betraktas han som någon form av Messias. Det finns tränare i ligan som har fler meriter än vad han har. Men det kastas inte rosenblad framför dem. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vad han tycker om mig, om hans offerkoftor som han drar på sig hela tiden. Jag kommer inte att kommentera honom mer. Jag lägger ingen energi på honom annars så jag kommer inte att göra det nu i heller.
Sedan dess så har jag inte uttalat mig om honom, han uttalar sig fortfarande en hel del om mig. Jag låter honom göra det, jag har fått reda på att han försöker baktala mig på förbundet. Tills förbundskaptenen ringde upp honom och bad honom att sluta.
Han sa det inte så vänligt, det var andra ord han använde. Han ska ha talat med väldigt stora bokstäver. Jag avslutar mina rörelser, jag svettas ymnigt. Jag går in i badrummet och ställer mig i duschen, jag sätter på vattnet. Ni undrar säkert vad som händer mellan mig och Tindra.
Efter våra bekännelser om hur vi känner för varandra i somras och att vi kom överens om att det får ta den tid det tar så träffas vi när vi kan. Vi har fullt upp båda två, med jobb, träningar och matcher. Hon arbetar på ett kemiföretag i stan, hon har en ingenjörsutbildning. Inom biokemi.
Hon ser kanske inte ut som den vanliga biokemisten, med sin piercade och tatuerade kropp. Som även är vältränad, men vi träffas när vi kan. Vi har pussats, som sen blev till hångel. Vi är kvar på hångelnivån, vi ser på film, vi käkar middag tillsammans.
Vi sover över hos varandra ibland, men vi har inte gått längre än hångel. Hon är inte redo och jag pressar henne inte. För då kommer det bara att bli fel. Hon dricker fortfarande inte alkohol, det är av eget val så att säga.
Hon höll sig borta från den, den period som terapeuten sa åt henne att hålla sig borta från den. När den gått så insåg Tindra att hon mådde bättre utan den så hon låter den vara. Våra föräldrar vet inte om vår ”relation” vi är vuxna och vi sköter den själv.
Jag knyter slipsen och jag tar min väska och jag går ut ur huset och går till mitt arbete. Det är en väldigt bra sak med att bo i centrum av en lite mindre stad. Jag har gångavstånd till det mesta…
Jag ser på min mor, hon sitter på golvet i köket och hon lutar sig mot bardisken. Hon har ringt alla andra innan hon ringde mig. Ingen av de andra kunde komma och hjälpa henne. Hon skulle gå utan kryckorna och trillade, nu sitter hon lutad mot bardisken. Jag sätter mig bredvid henne.
– Jag måste på toaletten, Michael.
– Då får vi se till så att du kommer in där.
Jag lyfter upp henne i famnen och jag reser mig från golvet och jag bär in henne på toaletten. Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Förlåt mig, Michael.
Jag ser på henne och jag ler, mina ögon tåras lite och jag säger.
– Ja, mor jag förlåter dig. öppnar du dörren.
Hon gör som jag säger, jag går in och hon ställer sig. Jag hjälper henne med att lyfta på locket. Sen går jag ut och väntar utanför, hon blir klar och hon tvättar händerna. Sen öppnar hon dörren.
– Hjälper du mig in i sovrummet, Michael.
– Jadå, mor.
Jag lyfter upp henne igen och jag bär in henne i sängen, jag lägger henne på den.
– Nästa gång så är du snäll och använder rullatorn mor.
– Ja, Michael.
Jag ser på henne, hon ger med sig alldeles för lätt. Har hon bytt taktik?
– Jag är en envis åsna ibland, Michael.
Jag säger ingenting.
– Tack för att du inte säger emot mig.
– Det ligger inte för mig, mor.
Hon ser på mig och ler, jag svarar på hennes leende.
– Jag är så ledsen för allt, Michael.
– Det är ok mor.
Jag sätter mig på sängen och vi kramar om varandra och vi förlåter varandra utan ord. Vi behöver inte säga något utan vi bara kramar varandra. Vi delar på oss.
– Vad skulle du hämta i köket?
– En mugg te.
– Då löser jag det, hur känns det i kroppen.
– Det känns bra, eller så bra som det kan kännas men det känns inte värre än innan.
– Bra.
Jag ser på henne och jag ler, jag går till köket och lagar en kopp te till henne. Jag går med muggen och två skorpor med apelsinmarmelad till henne. Jag går tillbaka till sovrummet och jag sätter muggen och tallriken med skorporna på ett bord som står över sängen, där står hennes dator med. Hon arbetar hemifrån, annars så hade hon gått under. Hon är igång med ett samtal på datorn, hon ser på mig och hon säger.
– Tack, Michael.
– Ingen fara, mor. Jag ska tillbaka till jobbet, ring om det är något.
– Jadå.
Jag kysser hennes panna och sen går jag i väg, jag sätter mig på min cykel och jag cyklar tillbaka till mitt arbete…
Jag torkar av mitt ansikte, jag ser på honom och jag säger.
– Du har fortfarande inte gjort mål på mig.
Domaren ser på mig, jag tar en klunk av vattnet.
– Är du ok?
– Jadå, det var handen som träffade mig inte bollen. Du förstår han är mer fokuserad på att skada mig än att göra mål. Så han blir lättläst.
Domaren ser på mig och ler, han talar i headsetet som domarna har. Den andre domaren kommer fram till honom och de börjar att prata med varandra. Vi spelare tredje matchen i semifinalspelet. Vi möter Sävehof och vi leder med två – noll i matcher.
Domarna kommer överens och de drar rött kort och han få lämna planen. Deras tränare tappar det fullständigt och det blir riktig palaver vid sekretariatet. Jag går fram till bänken och Nicklas ser på mig.
– Vad sa du?
– Att han medvetet siktar på mitt ansikte för att medvetet skada mig.
Tomas ser på mig, han nickar. Jag ser ilskan i hans ansiktet.
– Han skulle ta mig fan anmälas.
– Det är väl bara att göra det så får disciplinnämnden undersöka det, om inget annat så lär de få förklara sig. Säger jag.
Nicklas och Tomas ser på varandra.
– Jag gör det Nicklas, fokusera du på matcherna.
– Tack, Tomas.
– Ingen fara, Nicklas.
Det är fortfarande palaver vid deras bänk, deras tränare får också rött kort, en ledare till drar på sig en utvisning. Innan spelarna går emellan och börjar skälla på sina tränare. Som sagt det är lätt kaos vid deras bänk. Jag stretchar lite, våra spelare börjar att jogga igång. Domarna får ordning på matchen och vi börjar att spela igen…
Vi ska spela finalspel mot Skövde som skrällt sig fram till final, de slog Kristianstad i den andra semifinalen. Vi har fördel av att om det blir fem matcher så kommer vi att få spela sista matchen på hemmaplan. Jag sitter på läktaren och ser på Vilma och Tindra som leker handboll.
De spelar också semifinal och de har också chansen att ta sig till final. Min mor och Linus sitter bredvid mig. Mormor, farmor och farfar sitter på min andra sida. Tomas, Olivia, Helena och Samuel sitter framför oss.
Vi applåderar när Tindra och Vilma spelar sig fram till ett mål till. De leder med sju mål, de lär inte förlora matchen. De kommer att gå till final, precis som vi har gjort. Föreningen har chansen att vinna med båda lagen för första gången någonsin. Vilma får bollen i fart och hon går upp och skjuter, bollen borrar in sig i krysset. De springer hem, vi klappar och hejar…
Vi kramar, Vilma och Tindra och vi gratulerar dem till vinsten. Vi pratar med dem en stund och sen går de till omklädningsrummet. Det blir bestämt att vi ska gå på Olivias restaurang och fira våra avancemang. De går in i omklädningsrummet, vi andra går till utgången.
Vi pratar med andra som varit här och hejat. De kommer efter en halvtimme och vi lämnar arenan och tar oss till restaurangen och vi firar avancemangen. När vi ätit klart så reser vi oss och går hemåt, jag kommer fram till mitt hus.
Telefonen burrar till och jag ser på den och ler lite. Jag svarar på meddelandet och jag låser upp dörren och jag går in. Jag stänger inte dörren, Tindra kommer in bakom mig och hon stänger dörren. Jag ser på henne och hon ser på mig.
– Jag tror att du är upphetsad av smygandet, Tindra.
– Men det är väl klart, det är som en extrakrydda. Som om jag vore femton igen och smet ut för att hångla med pojkar. Är det inte extra spännande för dig, Michael?
Jag ser på henne och sen skrattar jag till.
– Jo.
Hon ser på mig och hon spricker upp i ett stort leende hon med, vi tar av oss jackorna. Sen lutar jag mig fram och kysser hennes läppar, hon särar på dem och våra tungor hälsar på varandra och vi kysser varandra länge, längre än vi brukar och det kittlar till extra mycket i min kropp.
Vi delar på oss och vi ser på varandra, vi ser lika tagna ut båda två. Jag smeker hennes kind och hon smeker min, jag lutar mig fram och jag kysser henne igen. Vi delar på oss och hon tar min hand och hon går fram till trappan och vi går uppför den.
Hon går före mig in i mitt sovrum, vi ser på varandra och sen börjar vi att klä av oss. En minut senare så är vi nakna. Vi ser på varandras nakna kroppar vi båda gillar det vi ser. Vi gillar det vi ser väldigt mycket.
Min penis reser sig av bara åsynen av hennes kropp, av att vara naken med henne igen. Jag ser på tatueringarna och piercingarna, de gör mig ännu mer tänd. Hon tar ett steg mot mig och hennes hand smeker mitt bröst.
– Älskar vi nu, Michael så kommer jag aldrig att släppa dig igen.
– Detsamma, Tindra. Älskar vi nu så kommer jag att fria till dig.
Hon ser på mig och hon ler generat, jag svarar på hennes leende.
– Lovar du, Michael?
– Ja, jag lovar Tindra.
Hon kysser mig och jag svarar på den, vi hamnar i sängen. Vi ligger på sidan och vi smeker varandras kroppar. Sen fokuserar vi på varandra kön, mina fingrar smeker hennes slida, hennes hand smeker min penis. Hennes hand greppar mig perfekt, hennes rörelser är perfekta.
Hennes kropp spänns och hennes hand klämmer om min penis. Det gör inte ont men det är på gränsen så att säga, hon kommer och jag kysser och smeker henne genom hennes orgasm. Jag drar ut fingrarna och jag tar min penis i handen och jag ställer mig på knä mellan hennes ben.
Jag sätter ollonet mot hennes slida och jag trycker till. Jag glider in i henne och jag når botten och jag stannar där. Vi ser på varandra och vi andas tungt båda två. Hennes inre passar mig perfekt, hon nickar och jag börjar att röra mig.
Jag rör mig fram och tillbaka, vi andas snabbare. Vi säger inget, ord behövs inte. Vi njuter lika mycket båda två, jag ökar takten i mina rörelser. Jag tar henne snabbare och snabbare och vi närmar oss orgasm båda två.
Jag ser på henne och hon ser på mig. Hon nickar och sen kommer hon och jag kommer direkt efter henne och vi kommer tillsammans och vi låter båda två när vi kommer. Hon med ett skrik och jag med ett högt morrande. Vi kommer tillsammans och vi kommer länge. När orgasmerna klingar av så ser jag på henne.
– Tindra, vill du göra mig till den lyckligaste mannen på jorden och gifta dig med mig.
Hon ser på mig, jag ser tårarna glittra i hennes ögon.
– Ja, Michael. Jag vill väldigt gärna gifta mig med dig. Så att jag kan bli den lyckligaste kvinnan på jorden.
Vi ser på varandra och vi ler, jag lutar mig fram och jag kysser henne. Vi kysser varandra länge…
Jag vaknar, jag ligger bakom henne och hennes långa, nakna, varma vältränade och förbannat sexiga kropp ligger mot min. Vi ligger sked och jag trycker mig lite närmare henne. Vi älskade och pratade, vi pratade och älskade igår.
Vi älskade tre gånger innan vi fick nog båda två. Hon trycker sig närmare mig, hennes ända trycker mot min penis och jag ler, jag ler lite till när den blir hård. Hon rör sin ända lite, jag växer lite till. Hon delar på benen och hon styr mig rätt, jag trycker till lite och jag glider in i henne.
Hon är våt och redo, hon måste ha drömt snuskiga drömmar. Jag börjar att röra mig, jag tar henne bakifrån liggandes på sidan. Jag rör mig inte fort. Jag njuter av närheten, jag fylls av en känsla av att jag vill ligga såhär i resten av mitt liv.
– Lite snabbare, Michael.
– Måste jag?
– Mm. Jag skulle vilja ligga såhär i resten av mitt liv, Michael.
Jag ler.
– Jag tänkte detsamma, Tindra.
– Men vi måste äta och jag är hungrig.
Jag ler lite och jag tar henne snabbare. Jag börjar att smeka hennes piercade klitoris och det går för henne, jag kommer strax efter henne. Vi kommer hårt och länge…
Vi sitter mittemot varandra och vi äter frukost, vi är nyduschade och påklädda.
– Jag älskar dig, Michael.
– Jag älskar dig, Tindra.
– När ska vi gifta oss?
– Precis när du vill Tindra och precis var du vill.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Så om jag vill ha ett traditionellt bröllop så är det ok med dig?
– Ja, det är väldigt ok med mig Tindra.
Hon ser på mig och hon ler.
– Jag har alltid drömt om en vit klänning osv.
– Som sagt det blir väldigt bra och passande Tindra.
– Så bra, Michael.
Vi ser på varandra, vi äter upp och vi gör oss klara för att gå till våra arbete. Jag ger henne en nyckel till mitt hus. Hon ser på den och sen ler hon. Hon kysser mig igen, jag svarar på kyssen. Vi delar på oss och vi går ut i vårsolen och jag larmar stänger dörren och låser.
– När tränar ni, Michael?
– Tre till halvfem, Tindra. När tränar ni?
– Efter er, Michael.
– Då har jag middagen klar när du kommer hem.
– Det låter bra.
Vi pussar varandra och hon går i väg, jag ser på hennes rygg och rumpa och jag ler…
Jag pussar henne och hon svarar på den, vi är hemma i hennes föräldrars trädgård. Min mor och Linus är också där, Helena är också där. Det blev spontan fika, jag var hos min mor och Linus. Tindra var hos sina föräldrar och de bjöd in oss på fika.
Olivia har bakat en ny kaka som hon vill att vi ska smaka på. Vi ler mot varandra när vi delar på oss. Det är väldigt tyst i trädgården, jag hör fåglarna och andra djur. En bil kör förbi på framsidan.
– Jag friade till Tindra i förrgår och hon sa ja. Så vi ska gifta oss, vi har inte riktigt bestämt när. Men gärna så fort som möjligt.
Tystnaden blir än mer tryckande, vi ser på dem. Vi ser deras chockade ansikten, Vilma kommer fram till oss och gratulerar oss. Hon kramar först Tindra och sen mig. Sen vaknar våra föräldrar, hennes far skrattar till och säger.
– Det var som fan! Grattis till er båda.
– Tack, Tomas. Så jag har din välsignelse?
– Givetvis.
– Det låter som om du vill få mig bortgift far.
– Det är väl klart, men mest av allt så vill jag se dig lycklig, Tindra.
Han kramar henne och sen mig, jag svarar på den. Hennes mamma kommer fram och hon kramar oss. Jag ser tårar i ögonen på henne, hon ler lyckligt. Sen kommer Helena fram till oss och hon kramar oss också.
Sen kommer Linus och min mor fram till oss. Min mor stödjer sig på en krycka och Linus håller henne i andra armen. Han gratulerar oss, min mor ser på mig. Sen på Tindra.
– Såra honom igen så kommer jag att jaga dig till världens ände.
– Mor.
Hon ser på mig, sen på Tindra.
– Jag är väldigt glad för er skull, ni gör så att jag kommer att vinna ett vad. När ni föddes så sa jag att ni skulle gifta er en dag. Ni blev bara lugna när ni låg tillsammans. Delade vi på er så vaknade ni och sov oroligt, så vi slog vad. Din mor och jag. Nu vann jag.
Hon kramar först mig, sen Tindra. Hon säger något till Tindra och de ler mot varandra…
– Så du och Tindra ska gifta er?
– Ja, Emil vi ska gifta oss. Vad är det de säger, gammal kärlek rostar aldrig.
– Så är det väl, men meddela dag, tid och plats så ska jag göra mitt bästa för att komma, Michael.
– Tack Emil, du får hälsa Karen och gratulera.
– Det ska jag göra Michael.
Hon träffade en man i fjol ett par månader efter att jag varit där. En helt vanlig man så att säga. De gifte sig förra helgen, det är sent på kvällen här. Nästan natt, så vi avslutar samtalet ganska fort. Jag lägger telefonen på laddning, Jag ser Tindra, jag kysser hennes kind. Hon öppnar ögonen och hon lägger sitt huvud på mitt bröst. Vi stänger ögonen och somnar…
Vi kramar om varandra, vi får guldhattar på huvudet. Vi har precis vunnit SM, vi vann med 3 – 0 i matcher. Vi firar med varandra mitt på plan, publiken är exstatiska. Jag går fram till våra motståndare och jag tackar dem för matchen. Jag går fram till familjen, kramar och skakar hand med dem. Tindra kysser mig och jag svarar på kyssen. Vi delar på oss och jag till de andra, det är dags för prisutdelningen. Vi får våra medaljer och vi firar med publiken…
Jag går fram till Tindra, jag lägger armen runt hennes axlar och vi går ut ur arenan och vi börjar gå hem till mig. Vi ska vidare till segerbanketten på Olivias restaurang. Vi hinner hem om att byta om, vi går nära varandra och vi njuter av vårvärmen.
Vi njuter av närheten till varandra, vi kommer fram till mitt hus och vi går in och stänger dörren. Vi tar av oss skorna och jag går med min väska till tvättstugan. Jag packar upp väskan och sen går jag tillbaka till Tindra. Jag kysser henne och hon svarar på kyssen.
Den blir het och intensiv, jag lyfter upp henne och bär upp henne för trappan och jag lägger henne på sängen. Vi klär av oss snabbt, vi behöver ingen längre förberedelse. Jag trycker till och jag glider in i henne och jag tar henne…
Tindra och Vilma ska spela den avgörande matchen i sin SM – final serie. Det står 2 – 2 i matcher, de spelar mot ett lag som heter Skuru. Matchen ska spelas i vår arena. Det är en hel del nervösa spelare i deras lag, den enda vad det verkar som inte är nervös är Tindra.
Hon har en helt annan rutin än vad de andra har, hon pratar en hel del med Vilma. För att försöka få henne att slappna av och bara njuta. Jag reser mig och jag går ner till planen, jag hälsar då deras tränare. Han hälsar tillbaka. Vilma kommer fram till bänken.
– Slappna av, Vilma.
– Jag försöker, Michael. Det blir inte bättre av att alla säger åt mig att slappna av.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Slappna inte av då, var nervös och gör tio tekniska. Vem bryr sig liksom?
Hon ser på mig och jag ser på henne.
– Jag bryr mig.
– Då ska du kanske försöka släppa på nervositeten, för annars så kommer du att göra tio tekniska.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Jag har varit nervös så att jag nästan pissat på mig, men på något vis så har jag alltid lyckats att gå in i min bubbla till varje match. Jag vet inte hur, men jag har alltid slutat tänka så att säga. Jag har bara fokuserat och när matchen börjat så fokuserar jag bara på motståndarna och spelet. Jag hör inte publiken ibland.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Du får hitta det som passar dig, du kommer att spela sådana här matcher varje vecka i Odense. De spelar i CL, vilket innebär att det är en sådan här match minst en gång i veckan. Samtidigt som du spelar i världens bästa liga där alla förväntar sig att ni vinner match efter match, vecka efter vecka. Varje atch är som denna match, sen blir det bara tuffare och tuffare i slutspel och sen i finalerna. Klubben förväntar sig att ni går till final i både ligan och CL. Publiken och styrelsen förväntar sig det. Så du måste lära dig att hantera detta inte bara för idag. Utan för resten av din karriär Vilma, du har gjort ditt val.
Hon sväljer vattnet och sen ser hon på mig och går in på planen. Jag går upp oxh sätter mig med de andra.
– Vad sa du till henne, Michael?
– Att detta är ingenting jämfört med vardagen i Odense.
De ser på mig, Linus ler lite. Han vet vad jag pratar om, han har också spelat i Kiel…
Jag kramar både Vilma och Tindra, Tindra får en kyss med. Sen så är det dags för prisutdelning för dem med. De vann också, Vilma lärde sig att hantera sin nervositet. Hon visade i matchen varför hon var Odenses första val. Hon spelade på en annan nivå än alla andra förutom Tindra.
Frågan är hur de ska kunna täcka upp för förlusten av Vilma till nästa säsong. Vi står upp och klappar när de får sina medaljer. Jag vet precis hur de känner sig, den känsla som fyller en går inte att mäta sig med något annat. Möjligtvis sex med Tindra, jag ler åt min tanke…
Vi är tillbaka på Olivias restaurang och vi firar deras guld, vi går hem före ungdomarna. De kommer att fortsätta festa natten igenom, det kommer inte vi. Eller vi kommer att festa i sängen därhemma, vi kommer fram till min ytterdörr och vi låser upp den och vi går in. Vi låser dörren och tar av skorna snabbt.
Sen rusar vi upp på andra våningen och vi klär av oss snabbt. Se älskar vi länge, jag kommer att vara trött på jobbet i morgon. Jag antar att Tindra kommer att sjuka sig. Eller flexa på morgonen, hon rider mig och jag smeker hennes vackra kropp och jag tar ett av hennes bröst i min mun och jag slickar och suger på det.
Hon rider mig snabbare och snabbare. Hennes kropp stelnar till och jag tar över rörelserna och jag tar henne genom orgasmen. Sen rullar jag runt oss och jag tar henne. Jag tar henne tills jag också kommer och jag känner hur min säd exploderar ur mig och in i henne…
Jag sitter på ett kafé på gågatan och jag tar en klunk av kaffet. Jag är här med Linus och Tomas. Jag sätter ner glaset på bordet och de ser på mig. Vi har precis haft morgonträning. Vi har det på lördagar, vi tränar mellan 09.00 – 10.30. varje lördag om vi inte har match på fredagen eller på lördagen.
Nu är det avslutning på säsongen med en viss uppbyggnad inför nästa säsong. Tindra, Vilma, min mor, Olivia och Helena är i Köpenhamn för att köpa en brudklänning. Det köper man tydligen där. Jag har köpt min kostym, det gjorde jag i Malmö.
Våra mödrar har fixat så att vi ska gifta oss om tre veckor. De har bokat kyrka och vi kommer att ha festen i Olivias restaurang. Hon har en festvåning en våning ovanför restaurangen. De har fixat allt, de tre när de sätter igång skulle kunna planera en framgångsrik invasion av Ryssland om de föresatt sig det.
De har vänner och kontakter överallt. Inbjudningarna skickades ut samma dag som allt var bokat, vilket det var två dagar efter att vi meddelat att vi skulle gifta oss. Vilket är om tre veckor. Nu är de i Köpenhamn för att köpa brudklänning till Tindra.
– Jag trodde inte att hon var så mycket för traditioner, Michael.
– Med tanke på vems dotter hon är så förvånar det mig inte alls, med tanke på att hon tvingade mig och Emil att ställa upp som brudgum när hon lekte mamma, pappa och barn med oss när vi lekte när vi var små. Hon tvingades oss att klä ut oss. Det finns bildbevis på det. Fråga Linus.
Tomas ser på Linus och han ler och nickar bekräftande.
– De var väldigt söta, eller Tindra var söt. Michael ser väldigt allvarlig ut och Emil ser ut som om han ska dra av sig kostymen.
Tomas ser på mig och han ler. Jag ler tillbaka.
– Hon blev arg om jag inte brukade allvar som hon sa. Eftersom jag var kär i henne redan då så gjorde jag som hon sa. Jag vågade inget annat.
Jag ler lite och de ler med mig.
– Du är inte rädd att hon ska svika dig igen, Michael?
– Nej, hon har kommit väldigt långt det senaste året. Hon är en helt annan människa nu än vad hon var förra sommaren när vi flyttade hem. Vi gjorde det båda två av samma anledning. För att läka, vi hade sår båda två som var öppna. Vi var tvungna att mogna och läkas. Vi har gjort det och nu så kan vi gå vidare båda två tillsammans. Hon hade sitt skit att hand om, jag hade mitt. Vi har gjort det och vi kommer att gifta oss om tre veckor, sen kommer vi att leva lyckliga för resten av våra liv.
Tomas och Linus ser på mig, de ser på mig och ler. De är själv gifta med kvinnor som de älskat sen de var unga. Linus väg var lika krokig som min varit fram till Tindra. Tomas har inte varit det.
– Var ska ni resa på bröllopsresa?
– Kiel.
De ser på mig, det tar en sekund innan de inser att jag skojar.
– Vi vill till något varmt land, vi får se helt enkelt. Men en varm plats med massor av sol. Vi kanske lånar Emil hus i LA, det är privat och varmt. En halvtimmes bilväg till Malibu osv. Men som sagt vi får se, men vi kommer att åka någonstans. Vi kommer att resa bort i två veckor och släppa allt här hemma och bara njuta av att vara lediga.
– Det låter skönt, Michael.
– Ja, det ska det bli. Jag kommer att fuska med träningen för första gången sen jag var sexton och genomgick min förvandling. Eller jag kommer att göra min Yoga och kanske springa. Vi får se.
– Jag misstänker att du packar ner ett hopprep med Michael om jag känner dig rätt.
Jag ser på Linus och sen ler jag.
– Hur ser det ut på värvningsfronten, Tomas?
– Fråga, Linus han har mer insyn i det än vad jag har. Eftersom vi inte ska värva en målvakt så lägger jag mig inte i det.
– Vi kan ställa lag blå på plan nästa säsong, de kommer hem allihop. Klubben gör en rejäl satsning.
Jag ser på honom, de kommer från storklubbar i Europa.
– Det får jag säga, vem säkrar finansieringen av det?
– Jag har inte en aning, men det ska finnas finansiering. Styrelsen krävde det, de andra sponsorerna krävde det. De presenterade finansieringen och de fick grönt ljus att börja kontakta dem. De lyckades med bedriften att få hem alla fem. Sen så är du och Albin här. Sen så kommer Isak och de andra yngre spelarna att få komplettera er.
– Så alla deras kontrakt gick ut samtidigt?
– Tydligen, de har lyckats att locka hit dem. Eller de talade med deras fruar, sen tog det inte lång tid innan de var klara. De lockade hem dem genom deras sambos och fruar. Givetvis så kommer de att tjäna bra, men de övertalade fruarna. Eller förhandlade med dem, så de kommer hem, Michael.
– Så kul, vi träffas på landslagssamlingarna. Men annars så blir det inte så ofta, så det ska bli kul. Då kanske vi kan ta oss till CL – slutspel.
– Kanske det, Michael.
Vi ser på varandra och vi ler, vi säger inget om pressen som alla kommer sätta på oss att vinna allt. Saken är den att jag saknat den pressen, den pressen är det som plockar fram de sista procenten hos mig. Jag är en lycklig man som ler med hela ansiktet…
Jag står i kyrkan och väntar på att ceremonin ska sätta igång, Emil står bredvid mig. Min bror Hollywood kändisen som spelar i de stora filmerna mot de vackra kvinnorna. Känner jag min bror rätt så har han legat med en hel del av dem.
De tre veckorna har gått, vi har bokat in en resa med. Vi åker i morgon, vi ska två veckor till Hawaii. Emil tipsade oss om det, han fixade rabatt till oss med. Han hade kontakter med någon som känner honom som är lyxhotellet som vi ska bo på. Så det löste sig smidigt, jag känner den lätt molande smärtan på mitt bröst. Jag tatuerade mig på min svensexa, det är en av mina änglar.
Eller det är två änglar, jag och Tindra vi står nakna mittemot varandra vi kysser varandra och våra vingar täcker oss lite grann. Den tog sex timmar, de hämtade mig tidigt. Sen körde de mig till en tatueringsstudio i Malmö. Där blev jag tatuerad, sen tog de med mig på diverse äventyr.
Tjejerna tog ut Tindra på en möhippa, sen lämnade de henne till hennes mor i natt. Hon har varit där och fått håret fixat och blivit sminkad osv. jag blev klippt i morse. Sen klädde jag mig, nu står jag här i kyrkan och väntar på att klockan ska bli två så att ceremonin kan börja. Emil ser på mig.
– Är du nervös, Michael?
– Nej, med tanke på hur ofta vi gjorde detta med henne när vi var små. Det är rätt konstigt att du inte blev präst. Med tanke på hur många gånger som du vigde oss.
– Haha, ja. Det hade jag glömt.
– Du var ingen bra brudgum, du grät alltid, Emil.
– Haha, ja. Jag ville verkligen inte gifta mig.
– Haha, nej.
Vi ser på varandra och vi ler båda två.
– Så du ska gifta dig igen, Michael.
– Detta är sista gången, Emil.
Han ser på mig.
– Ja, det har varit mening hela era liv att det skulle bli ni två, Michael.
– Ja.
Prästen ser på mig.
– Är du nervös?
– Nej, faktiskt inte. Som min bror sa, det har varit bestämt sen vi föddes att vi skulle gifta oss. Vägen hit har varit lite krokig, men det har aldrig varit något tvivel faktiskt.
– Så bra, det börjar om ett par minuter. Jag ska bara informera gästerna vad som gäller.
Han ber om allas uppmärksamhet. Sen säger han vad som kommer att hända, han berättar om begränsningarna när det kommer till fotograferingen. När han är klar så tystnar han och klockorna börjar att låta. Porten öppnas och Tindra kommer in i sin klänning.
Hon och hennes far går nerför gången. Jag ser på henne och en känsla av total lycka fyller mig och jag blinkar bort ett par tårar. Hennes far lämnar över henne till mig, vi vänder oss mot prästen. Bådas ögon är fulla av tårar…
Epilog.
Jag ser på mina söner, de ligger i samma balja på sjukhuset. Jag är ensam med dem i ett rum. Tindra ligger på uppvaket, de fick utföra ett akutkejsarsnitt. Jag känner lukten av svett som känns ingrodd på min kropp. De fick ringa efter en ambulans till arenan.
Min något envisa höggravida fru skulle promt se matchen. Som tur var så satt hon med släkten så de ringde ambulansen. Jag sprang av planen och följde med hit till sjukhuset. De försökte att vi skulle föda naturligt så att säga. När det inte gick så blev det akutkejsarsnitt.
Idag så är jag glad att vi stannade i vår lilla småstad och att vi valde att inte dra ut när våra kontrakt gick ut utan vi förlängde dem. Vi var trettiotre år gamla, jag var klar med min tingstjänst. Jag köpte in mig i Helenas firma och arbeta som advokat nu.
Jag klarade av prövningen av advokatsamfundet. För nio månader sedan efter en semester på Seychellerna så blev vi gravida. Resultatet av den ligger här framför mig, vi är föräldrar till två pojkar. Livet i vår småstad är som vanligt, allt kretsar kring handbollen.
Min bror bor kvar i Hollywood och spelar in sina filmer, han har blivit sambo. En svensk kvinna som också är skådespelerska. Vilma spelar kvar i Odense. Jag har precis förlängt mitt kontrakt med två år. Vi är föräldrar, två nya tillskott till handbollsföreningen. Vem vet vad framtiden har i