Andrum

Fredagens att göra lista var ett större kaos, eller ett mindre helvete, lite beroende på hur hon valde att se på saken. Julia kontrollerade en sista gång att agendan var korrekt samtidigt som hon satte upp håret i en stramt flätad knut högt uppe på huvudet.

7:30-8:30 – möte med Anderssons.

8:40-9:40 – möte med styrelsen.

9:50-11:00 – pappersarbete, fysiskt och digitalt.

11:05-12:30 – föreläsning i lilla aulan.

12:30-13:30 – lunch, inklusive 30 minuters promenad utomhus.

13:40-15:00 – sammanträde, fall DK.

15:10-16:00 – förberedande samtal inför fall LU.

16:10-17:00 – sammnafattningsrapport av veckan, kontroll för kommande vecka, runda i huset.

17:10-17:30 – stängning samt larmning av huset.

#

Rassel från hallen. Ytterdörren som drogs igen. Det lätta skramlet från skor och ytterplagg som ställdes av och hängdes upp. Martin la sista handen vid förberedelserna och satte sig på knä på den runda lilla mattan vid vänster sida av sängens huvudände. På avstånd hörde han duschen i badrummet. Klockan på vägen lät högt i öronen. När Julia kom in i sovrummet med en handduk virad om kroppen och en om håret, tog det Martin fem sekunder att se hennes trötta ögon, den beslutsamma stelheten i hennes nacke, och bestämma att planen som lagts upp för kvällen kunde brinna upp.

”Rött,” sa han samtidigt som han reste sig upp från mattan. Julia blinkade med tröttsam förvirring mot honom.

”Va?” sa hon, och sedan såg hon på sängen, på honom, på mattan, suckade, nickade och slängde sig med ett irriterat tjut ner på överkastet bredvid strapon, rep och en elektrisk stav. Halvkvävt, med ansiktet i en av kuddarna, muttrade hon ett förlåt. Martin höll igenom om det spontana men snälla lilla som ville ut ur munnen, satte sig bredvid henne och började trassla ut hennes hår ur handduken, ordnade en fläta på vardera sidan i inbakat stil, gnuggade henne helt torr med den andra handduken och slängde sedan båda på golvet.

”Varför skickade du inte bara ett meddelande?” undrade han en stund senare när han hämtat ett glas apelsinjuice och gett det till henne, och Julia satt lutad mot kuddarna vid sängens huvudände.

”Vet inte riktigt. Eller alltså, vi hade ju bestämt…”

”Men Julia.”

Hon nickade, viftade med handen, svepte juicen i två klunkar, vände sig om och skrek in i en kudde.

”Nej, fan, jag vet, förlåt,” suckade hon när hon rätat upp sig och mötte hans blick med trött ögon och ett bistert litet leende.

”Det är helt okej, finaste. Men du måste bli bättre på att känna när du behöver pausa och andas, vet du.”

Julia himlade med ögonen, fnös, nickade.

”Ja, jo, jag vet. Säg det till min hjärna.”

”Jag säger det till dig, hjärtat. Vad behöver du nu?”

Martin tog hennes hand, flätade ihop fingrarna med sina, lät sin tumme smeka över hennes knogar. Julia vred lite på sig, borrade in ansiktet mot hans hals, andades djupt, och han kände hennes andra hand som långsamt gled över hans rygg, men hon svarade inte, andades bara djupt mot hans hals.

”Okej, hjärtat, okej. Ligg här en stund,” mumlade han och smög en arm runt henne, drog henne lite mer bekvämt mot sig, norpade åt sig mobilen från nattduksbordet och klickade igång en spellista på låg volym.

#

Martin vred försiktigt på sin arm, myrkrypningar sköt ut i fingrarna som små pilar och han grimaserade lätt, knöt ihop fingrarna, sträckte ut dem, om och om igen tills det slutade sticka. Julia ryckte till lite mot honom, men verkade inte vara i närheten av att vakna. Han kom ihåg den första gången de sovit tillsammans, och hon ryckt till på samma sätt då och då, hur förbryllad och lätt orolig han blivit innan hon senare förklarat att det var relativt vanligt men att de flesta inte visste att kroppen reagerade så under sömn. Numera, när de faktiskt bodde ihop, kunde Martin se ett mönster i ökande eller minskade av ryckningarna, och Julia hade nog också på egen hand kommit fram till att det för hennes del var mer relaterat till stress än något annat.

Hon tyckte till igen, men den här gången verkade det visst väcka henne, för hon suckade till och hennes hand grep om hans hår i nacken, och hennes läppar rörde sig mot hans hals, mumlade något som tyvärr var helt omöjligt att dechiffrera.

”Vad sa du?” mumlade han och vred huvudet för att kunna placera en kyss mot hennes tinning.

”Hej, söt,” viskade hon något högre, men med hesheten hos en extremt nyvaken person.

”Hej du,” han smekte hennes kind, snodde sedan in en av flätorna mellan fingrarna och drog lite lätt i den.

”Bättre?”

”Mhm,” medgav Julia och sträckte ut sig med ett lustigt litet gnyende läte, kollapsade ihop mot honom igen och spred ut handflatan över hans bröst. Hon klickade med naglarna mot hans hud utan att faktiskt göra det klickande ljudet.

”Hur mår du?” undrade hon med kinden mot hans axel.

”Huh? Jag mår bra. Hur mår du?” kontrade han och kliade henne i nacken.

”Nejman, typ bättre men… äsch…”

”Uh-huh. Helt rimligt. Vad kan jag göra?”

Julia vred sig lite runt, gav ifrån det där lätet som Martin kallade jag vet inte fast jag visst vet men det går inte att säga.

”Du vet, i all välmening, men du borde nog testa att faktiskt säga vad du vill, en enda gång, någon gång,” sa han milt, satte sig upp en aning mer och drog i henne till hon låg tvärsöver hans lår.

”Meh!” protesterade Julia, med ett tonfall som var både instämmande och protesterande.

”Hursomhelst, det var det hr du menade, inte sant?”

Han lät ena hand landa lätt på hennes ena skinka, gav sedan den andra samma lätta klapp, hörde hur henne andning liksom hoppade till, pausade, släpptes ut i en annan rytm.

”Ja, men lite… Um… mer,” mumlade hon ner i täcket, och sedan lyfte hon huvudet, vred sig en aning och såg upp på honom. Martin sträckte ut en hand mot henne, hon kysste hans knogar, hans tumme, nafsade till i handflatan, sedan la hon sig tillrätta igen, suckade mjukt.

”Mer, säger du, hm? As you wish.”

Julias fnitter blev ett halvt gnyende när han lät handen träffa hårdare, och han såg som i förbifarten att hon knölade ihop en bit av täcket i en knuten hand.

#

Julias skinkor och övre delen av lårens baksidor var röda, det skulle bli blåmärken. Martin strök mjukt över de röda områdena, lyssnade till Julias skälvande, korta andning, väntade tills han hörde en lätt liten skiftning. Långsamt ändrade han deras position, såg till att hon höll samma andningsrytm medan han flyttade henne och drog täcket över dem båda, kilade in en arm under hennes nacke och la den andra över hennes midja. Julia gav ifrån sig ett litet läte, ålade sig själv längre bakåt, inåt mot honom. Ett hopp i hennes andning, ett till litet läte.

”Såja, andas hjärtat. Såja,” mumlade han och kysste hennes axel, famlade efter hennes hand och höll den i sin, mjukt men bestämt. Hennes kropp skälvde till lite, hon tryckte hans hand, hennes andning började långsamt bli mer jämn.

”Precis så, älskling. Såja.”

Hon suckade, och det var en belåten suck, sen snodde hon runt och borrade in ansiktet mot hans bröst, grep om hans rygg med en hand, pressade läpparna mot hans hud, och Martin kände hur hon log.

”Tack,” viskade hon.

”Mhm, så lite så,” mumlade han och kysste hennes huvud, löste upp flätorna och föste in handen i det långa håret, höll ett mjukt grepp. Julia hummade mot hans bröst och suckade igen. Det enda ljudet i rummet var långsamma andetag.